Europarådskonvention om enhetliga adoptionsregler.

Inom Europarådet har under tiden 1961—64 av en underkommitté till rådets sociala kommitté utarbetats en konvention rörande adoption av barn. Enligt ministerrådets beslut har arbetet syftat till att i en konvention ange allmänna riktlinjer för adoption. Grundläggande för dessa skulle vara strävan att tillgodose adoptivbarnets bästa. Sedan den av underkommittén utarbetade texten granskats av Europarådets juridiska kommitté har konventionen genom beslut av ministerrådet öppnats för undertecknande d. 24 april i år.
    I underkommitténs arbete ingick att beakta de särskilda problem som förelåg ifråga om internationella adoptioner. Meningen var dock icke att inkräkta på det samtidigt inom Haagkonferensens ram bedrivna arbetet på en internationell konvention rörande lag- och kompetenskonflikter på adoptionsområdet. Detta arbete utmynnade i en på den tionde haagkonferensen i oktober 1964 antagen konvention härom.¹ Europarådsarbetet är, såvitt angår det internationella fältet, att betrakta som ett komplement till Haagkonventionen. Det har ansetts att antagandet av enhetliga principer på det internrättsliga området bör kunna medverka till att antalet lagkonflikter minskar, varjämte utsikterna till erkännande av utländska adoptioner underlättas.
    De materiella konventionsbestämmelserna är uppdelade i två avdelningar. Den ena upptar de regler som stat som ansluter sig till konventionen är skyldig att beakta i sin lagstiftning, i administrativa föreskrifter och/eller praxis. Den andra upptar regler av den karaktär att deras iakttagande ansetts böra förordas men som dock icke ansetts av sådan vikt att en absolut efterlevnad därav — åtminstone f. n. — kunnat krävas. De är sålunda närmast rekommendationer. Genomförandet av de obligatoriska bestämmelserna i konventionsstat behöver ej nödvändigtvis ske genom lagstiftning eller ändring i gällande lag eller förordning. Det förutsättes att i vissa fall en stadigvarande praxis skall vara tillfyllest för att stat skall anses ha uppfyllt konventionens krav.
    Konventionen avser endast barn som vid tiden för adoptionsansökan ej uppnått 18 års ålder, icke är eller varit gift eller enligt lag anses ha blivit myndigt (»emanciperat»). Nämnda åldersgräns överensstämmer med den som finnes i Haagkonventionen 1964 om internationella adoptioner.

 

¹ Konventionen är återgiven i SvJT 1965, s. 31 ff.

 

    Rörande reglerna i den »obligatoriska» delen av konventionen kan följande särskilt framhållas.
    Adoption får ej äga rum, om den inte är till gagn för barnet. En uppräkning av de omständigheter som bör beaktas är intagen i konventionen.
    Adoption skall för att anses giltig beviljas av judiciell eller administrativ myndighet. Härigenom sker en kontroll av att adoptionen verkligen kan antas vara till barnets bästa. Samtycke till adoption skall som regel lämnas av barnets moder och, utom i fall av barn utom äktenskap, även av barnets fader. Om adoptant är gift skall samtycke lämnas av maken. Ett intressant stadgande i detta sammanhang är bestämmelsen att moders samtycke ej må avges förrän tidigast sex veckor efter barnets födelse eller i vart fall ej tidigare än att modern enligt vederbörande myndighets uppfattning återhämtat sig tillräckligt efter barnets födelse. Stadgandet är tillkommet för att förhindra förhastade medgivanden.

    Minimiåldern för adoptant får enligt konventionen ej sättas lägre än till 21 år. Det föreskrives tillika att denna ej må vara högre än 35 år, ett stadgande som främst kommer att vålla svårigheter för vissa sydeuropeiska länder att iakttaga (minimiåldrar å 40 och 50 år förekommer i några länders lagar).
    En nyhet för många europeiska länder är stadgandet att mellan adoptivbarn och adoptivföräldrar skall råda samma familjerättsliga förhållande som mellan föräldrar och barn. Härigenom åsyftas att skapa ett s. k. starkt adoptionsförhållande. Principen har dock icke kunnat genomföras fullt ut med hänsyn till svårigheten att sammanjämka de europeiska staternas skilda system på denna punkt f. n. I underhållshänseende har sålunda medgivits att en subsidiär förpliktelse kan åvila adoptivbarnets naturliga föräldrar.
    I arvsrättsligt hänseende berör konventionen endast frågan om adoptivbarnets rätt till arv efter adoptanten. Det stadgas att adoptivbarn skall erhålla samma ställning som barn i äktenskap.
    Den obligatoriska delen av konventionen innehåller vidare regler om förbud mot otillbörlig ersättning i adoptionssammanhang, bistånd mellan konventionsstater i utredningssyfte, hävande av adoption samt vissa begränsade regler om adoptivbarns förlust och förvärv av medborgarskap i fall av adoptantens och adoptivbarnets olika medborgarskap.
    Den icke-obligatoriska delen berör frågorna om prövotid innan adoption beviljas, lämpliga officiella institutioner för hjälp och förmedling i adoptionsärenden samt det mycket diskuterade problemet om adoptions öppna eller hemliga karaktär.
    Konventionen medger i viss utsträckning reservationsrätt.
    Sverige företräddes i underkommitténs arbete av numera kanslirådet i socialdepartementet Ingrid Hilding och numera förste ambassadsekreteraren

Vidar Hellners.
V. H.