Förslag till författningsreform. Grundlagberedningen, som tillsattes år 1966 för fortsatt utredning av författningsfrågan (se SvJT 1966 s. 455), har i betänkandet »Partiell författningsreform» (SOU 1967: 26) lagt fram förslag till en delreform inom ramen för nuvarande grundlagar. Förslaget har enligt vad som framhålls i betänkandet utarbetats efter samråd mellan beredningens parlamentariska ledamöter och deras resp. partiledningar i de mest väsentliga frågorna.
I enlighet med beredningens direktiv omfattar förslaget tre huvudfrågor: kammarsystemet, valsystemet samt parlamentarismens inskrivande i vissa delar i författningen. Inom de angivna områdena har förslaget begränsats till vad som har funnits nödvändigt för att en delreform över huvud taget skall kunna genomföras. Flera skäl anges för den snäva avgränsningen, bl. a. att reformen såvitt möjligt inte skall få karaktär av ett provisorium. På grund av att förslaget bygger på ändringar i nuvarande grundlagar har beredningen vidare inte kunnat tillgodose de krav främst i fråga om systematik och språklig utformning som bör ställas på en ny författning.
I fråga om kammarsystemet har utgångspunkten varit att riksdagen skall bestå av en enda kammare vars ledamöter utses i direkta val. Med denna utgångspunkt föreslår grundlagberedningen att hela riksdagen skall förnyas vid ett och samma tillfälle och att riksdagsval skall hållas samtidigt med allmänna val av landstingsmän, kommunalfullmäktige och stadsfullmäktige (gemensam valdag). Trots tvekan hos en del av ledamöterna om denna lösning har den ansetts vara den enda som kan förena krav som från olika håll har betecknats som oavvisliga, nämligen dels att hela riksdagen skall förnyas på en gång, dels att författningen skall inrymma någon form av samband mellan riksdagsval och kommunalval. Dessutom har den föreslagna lösningen ansetts ha den obestridliga förtjänsten att valutslagen inte kan ge upphov till motsättningar mellan riksdagen och en aktuell folkopinion som har kommit till uttryck i allmänna och riksomfattande val. Den valda lösningen har emellertid aktualiserat frågan hur långa valperioderna för såväl riksdagen som de kommunala representationerna skall vara. Beredningen föreslår treåriga valperioder. De ändringar som i anslutning härtill kan behöva göras på det kommunala området anser beredningen böra utredas i annat sammanhang.
Efter avvägning mellan skilda synpunkter på frågan om enkammarriksdagens storlek föreslår beredningen att riksdagen skall bestå av 350 ledamöter.
Beträffande riksdagens arbetsformer föreslås i huvudsak endast sådana ändringar som är nödvändiga på grund av övergången från tvåkammar- till enkammarsystem. Beredningen räknar med att en närmare översyn av gällande regler skall göras, när man har fått något års erfarenhet av den nya riksdagens arbete. På några punkter går förslaget dock något längre. Bl. a. skall ett fjärde lagutskott inrättas. Antalet ledamöter i utskotten ökas i regel, särskilt i utskott som brukar arbeta på avdelningar. Vidare införs rätt för en minoritet i riksdagen att få till stånd återremiss till utskott. I fråga om riksdagssessionerna föreslås vissa nya möjligheter till förlängningar samt i fråga
om riksdagsdebatterna rätt för talmannen att bestämma ordningen mellan förhandsanmälda talare och vissa möjligheter för riksdagen att besluta begränsningar av den tid talare får ha ordet.
Förslaget till nytt valsystem skiljer sig i väsentliga delar från gällande system. Beredningens mål har varit bl. a. att valsystemet skall ge rättvisande mandatfördelning mellan partier med hänsyn till valresultatet i hela landet (riksproportionalitet), hindra att parlamentarismens funktion äventyras genom att riksdagen splittras på många små partier samt vara så långt möjligt oberoende av valkretsindelningen. Riksproportionaliteten tillgodoses enligt förslaget genom att endast 310 av de 350 mandaten fördelas mellan partierna valkretsvis och återstående 40 mandat används för utjämning mellan partierna på grundval av röstsiffrorna i hela landet. Spärr mot småpartier nås enligt förslaget genom en procentspärr. Endast parti som har fått minst 4 % av rösterna i hela landet får delta i mandatfördelningen. Parti som kommer under denna gräns får emellertid i valkrets, där partiet har fått minst 12 % av rösterna, tävla om kretsens andel av de 310 valkretsmandaten. Däremot får det inte delta i riksutjämningen. Genom konstruktionen med utjämningsmandat och procentspärr blir valsystemet praktiskt taget okänsligt för variationer i valkretsarnas storlek. T. v. anses därför nuvarande 28 andrakammarvalkretsar kunna användas för val till den nya riksdagen.
Vid mandatfördelningen mellan partierna såväl inom valkretsarna som för hela landet skall den s. k. jämkade uddatalsmetoden användas, dvs. den metod som f. n. tillämpas provisoriskt vid andrakammarval. En central sammanräkningsmyndighet inrättas, som skall ombesörja fördelningen. De utjämningsmandat som varje parti får tillförs partiet i valkretsarna och besätts liksom valkretsmandaten med kandidater från partiets valsedlar i kretsarna. I övrigt må nämnas att bostadsband, som f. n. gäller för andra kammarens ledamöter, enligt förslaget inte skall gälla för ledamöterna i den nya riksdagen.
I ett avsnitt om parlamentarismen behandlas ministärbildningen, misstroendeförklaring och nyvalsförordnande. Redan inledningsvis i betänkandet har beredningen övervägt om det över huvud taget är möjligt att skriva in parlamentariska grundsatser i nuvarande regeringsform. Slutsatsen har blivit att det, mot bakgrund av att den partiella reformen är endast ett steg på vägen till en total grundlagsrevision, bör vara möjligt att överse med att regeringsformen under ett övergångsskede kan komma att återspegla skilda statsrättsliga principer. Andra skäl har emellertid gjort att beredningen har avstått från att föreslå ändrade regler för ministärbildningen, främst denna frågas samband med hela problemkomplexet om statschefens ställning och befogenheter i en modern parlamentarisk demokrati. Nuvarande bestämmelser och konstitutionella praxis beträffande ministärbildningen skall alltså enligt förslaget lämnas orubbade t. v. I vilka fall entledigande av statsråd skall ske regleras däremot enligt parlamentarismens grundsatser. Vidare föreslås i nära anslutning till 1954 års författningsutrednings förslag att riksdagen skall få rätt att avge misstroendeförklaring mot regeringen. Misstroendeförklaring skall kunna avges praktiskt taget när som helst under sessionstid. Yrkande omsådan förklaring skall kunna tas upp till behandling endast om yrkandet stöds av minst en tiondel av riksdagens ledamöter. För misstroendeförklaring skall krävas absolut majoritet bland ledamöterna. Verkan av förklaringen skall vara att regeringen blir skyldig att avgå, om nyvalsförordnande inte meddelas inom viss tid efter det förklaringen gavs.
Nyvalsförordnande — en ny benämning på det nuvarande upplösningsinstitutet — skall enligt grundlagberedningens förslag beslutas av konungen, om statsministern begär det. Det innebär att endast statsministern kan ta initiativ till sådant förordnande och att hans begäran inte kan avslås. Förordnande om nyval skall inte i och för sig medföra att pågående riksdagsarbete upphör. På statsministerns begäran skall konungen emellertid kunna avbryta riksdagssession, som pågår vid tiden för förordnandet eller börjar under tiden från förordnandet till den nyvalda riksdagens första sammanträde. De sittande riksdagsmännens mandat skall alltså inte upphöra förrän den nyvalda riksdagen träder till. Mandaten för de nyvalda skall gälla endast återstoden av ordinarie treårsperiod.
Den partiella reformen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1971. Det första valet till den nya riksdagen skall hållas samtidigt med de ordinarie allmänna kommunalvalen i september 1970.
Grundlagberedningens förslag är enhälligt utom på två punkter. En ledamot förordar att antalet ledamöter i riksdagen begränsas till 300, och en annan ledamot anser att möjlighet inte bör finnas att förordna om nyval.
I överensstämmelse med direktiven fortsätter grundlagberedningen nu sitt arbete med sikte på en total grundlagsrevision.
R. B.