GUNNAR BRAMSTÅNG. Förutsättningarna för barnavårdsnämnds ingripande mot asocial ungdom. Akad. avh. Lund 1964. Gleerups. XVI + 698 s. Kr. 40,00.

 

I sin offentligrättsliga gradualavhandling behandlar docent Gunnar Bramstång den socialförvaltningsrättsliga tolkningsproblematiken vid ingripande av barnavårdsnämnd mot asocial ungdom. Förf. ställer legalitetsfrågan i centrum för sin framställning och söker inordna de social- och kriminalpolitiska frågeställningarna i en tämligen formell begreppsanalys. Undersökningen vilar på en omfattande idéhistorisk studie och en uppföljande beskrivning av relevant lagstiftning på barnavårdens, nykterhetsvårdens och sinnessjukvårdens områden. Studien kompletteras med en jämförande redovisning av de kriminalpolitiska lagarna: från och med de partiella påföljds- och åtgärdslagarna (villkorlig dom, åtalseftergift etc.) till och med gällande brottsbalk och anslutande lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare.
    Avhandlingen begränsas inte till att avse endast de unga lagöverträdarna.

 

Ola Nyquist 41Stort utrymme ägnas åt barnavårdsnämndernas verksamhet vid bl. a. alkoholmissbruk och andra asocialitetsyttringar bland barn och ungdom. Dennaanmälan inskränkes emellertid till några social- och kriminalpolitiskt centrala frågor behandlade i avhandlingen.
    Bramstång redovisar ett utomordentligt omfattande bas- och källmaterial. Från flera synpunkter hade det varit mera tillfredsställande om författaren koncentrerat redovisningen till väsentliga data och i övrigt använt sig av ett översiktligt hänvisningssystem med referenser till behandlade ärenden och rättsfall i en separat bilaga. Läsaren kan inte heller underlåta att ställa frågan om det redovisade materialets representativitet, inte minst därför att författaren så ofta i sin framställning för allmänna tendensresonemang utifrån några enstaka redovisade fall. Ej sällan bibringas läsaren den uppfattningen att de fall, som förf. håller fram som exempel på brott mot legalitetsprincipen, är representativa för våra barnavårdsnämnders agerande. Läsaren lämnas också i ovisshet om det totala antal fall, som förf. undersökt. Upplysning lämnas inte heller om varifrån de redovisade ej tryckta fallen hämtats; ej heller om vilken urvalsmetod som kommit till användning. Sanningen är väl den att redovisningen snarare är illustrativ för vissa frågeställningar än allmänt representativ för de verkliga förhållandena. Det är ett rättsteoretiskt arbete utan någon ambition från förf. att se rättssociologiskt och frekvensmässigt på de behandlade frågorna.
    Beträffande dokumentationen i övrigt bör sägas att förf. har ett utomordentligt stort och väl redovisat litteraturregister. Det förvånar emellertid att han helt förbigått Ivar Strahls »Några reflexioner angående rättssäkerheten i den moderna kriminalrättsskipningen» (i festskriften till Halvar G. F. Sundberg) och likaså den svenska kriminalistföreningens årsmöte 1954 med debattämnet »De mänskliga rättigheterna, straffprocessen och frihetsberövandet». I båda fallen diskuteras ingående rättssäkerhetsfrågorna inom socialrätten. Framförallt saknas emellertid referenser till den livliga nordiska diskussionen på hithörande område; exempelvis till T. Haarløvs» Administrativ frihedsberøvelse» (1948) och »Administrative opdragelsesanktioner» (1952).
    Avhandlingens legalitetstema intresserar och engagerar. I den allmänna diskussionen om vårt dualistiska system med både administrativa och judiciella myndigheter, som handlägger de unga lagöverträdarnas fall, är det naturligt att man undersöker förutsättningarna för tillämpningen av gällande lag. Det kan naturligtvis göras med den begränsade utgångspunkt Bramstång valt: legalitetsaspekten. Men om så sker, bör man ha klart för sig att framställningen lätt kan bli en studie med slagsida åt lagstiftnings- och lagtolkningsfrågorna på bekostnad av en allmänt och praktiskt sett mera givande behandling av den relevanta social- och kriminalrättens syfte och materiella innehåll. Av betydande intresse bör också vara att undersöka och klart redovisa legalitetsprincipens roll: som ett av flera uttryck för vad vi menar med rättssäkerhet och som en av flera social- och kriminalpolitiska faktorer, som vi har att ta hänsyn till i vårt förebyggande och beivrande arbete.
    Gunnar Bramstång har på ett skickligt sätt behandlat legalitetsfrågan såsom sådan utan att sätta in den i ett större sammanhang. Ofta används i avhandlingen legalitet och rättssäkerhet som synonyma begrepp. Men rättssäkerheten, som är det vidare begreppet, innefattar förvisso något mer än

 

42 Ola Nyquistenbart ett krav på legalitet. Att tillämpa lagen strikt, ja, kanske restriktivt, kan inte vara ett representativt uttryck för vad vi mot bakgrunden av konventionen om de mänskliga rättigheterna menar vara verklig rättssäkerhet. I teknisk mening har den enskilde medborgaren alltid de rättigheter, som rättsordningen garanterar honom. Detta gäller självfallet även i de autoritära systemen. Men vi söker efter garantier därutöver; efter en rättssäkerhet av reell innebörd som utöver den strikta lagtolkningen främjas t. ex. av att lika fall behandlas lika, av kraven på förutsägbarhet, enhetlighet och kontinuitet, förbud mot retroaktiv lagstiftning, klar lagtext, handläggning utan onödig tidspillan, kontradiktorisk process, grundliga utredningar, välutbildad och tränad personal, motiverade beslut, fullföljdsrätt, måhända uppdelning av processen efter anglo-saxiskt mönster i adjudikation och disposition o. s. v.
    I detta sammanhang bör påpekas en lapsus i avhandlingen. Å s. 87 hävdar förf. att satsen nullum crimen sine lege lagfästs i 1 kap. 1 § brottsbalken och att härigenom »legalitetsgrundsatsen kommit till uttryck i BrB». I den slutliga propositionen fastslår emellertid dep.ch.: »Syftet med nu ifrågavarande stadgande är enbart att tjäna som definition av begreppet brott» (1962 nr 10 s. 163). Dep.ch. utgick ifrån att legalitetsprincipen skulle ges ett legislativt uttryck genom författningsutredningen. Principen är numera lagfäst genom 5 § BrB:s promulgationslag.
    Helt visst skulle Bramstångs framställning ha vunnit i klarhet om han utöver den påpekade distinktionen mellan legalitet och rättssäkerhet också satt in rättssäkerhetsbegreppet i dess social- och kriminalpolitiska sammanhang. Han borde med andra ord ha berört avvägningsproblemen inom t. ex. kriminalpolitiken, där rättssäkerheten är en av de faktorer som man har att väga mot eller med hänsynen till bl. a. den allmänna laglydnaden, individualpreventionen, samhällsskyddet, de materiella och personella resurserna, det allmänna rättsmedvetandet, humanitetens krav, traditionens och prestigens makt o. s. v.
    Bramstång tolkar förutsättningen för ingripande av barnavårdsnämnd beträffande unga lagöverträdare på följande sätt:

 

    Sammanfattningsvis torde kunna konstateras, att det för tillämpligheten av rekvisitet brottslig gärning (i barnavårdslagen § 25 b) måste krävas en kriminell inriktning hos gärningsmannen. Såsom symtom därpå blir kriminalitetens art och omfattning i första hand avgörande. Nämnda kriminella läggning skall vidare grunda ett aktuellt vårdbehov, ägnat att avhjälpas genom någon form av BvN:s ingripande. Tillfällighets- och bagatellbrottslighet, förövad av ungdomligt oförstånd, okynne eller förhastande, kan ej anses ådagalägga social missanpassning i lagens mening och indicerar icke vårdbehov. (S. 250.)

 

    Gunnar Bramstång torde vara ganska ensam om denna tolkning. Självfallet skall den unges situation visa på ett behov av behandling, vård eller annan tillrättaförande åtgärd. Om »kriminell inriktning» eller »kriminell läggning» talas emellertid varken i barnavårdslagen eller i dess förarbeten. I förarbetena (liksom paradoxalt nog även i citatet från Bramstångs avhandling ovan) talas om »social missanpassning», inte om beteenden som av Bramstångs tolkning att döma snarare för tankarna till ett otillfredsställande psykiskt tillstånd (»läggning», »inriktning», »utöver kriminaliteten liggande sinnesart» s. 251 och 657).
    I barnavårdslagen talas endast om ungdom som »på grund av brottslig

 

Anm. av Gunnar Bramstång: Barnavårdsnämnds ingripande 43gärning . . . är i behov av särskilda tillrättaförande åtgärder från samhällets sida». Med Bramstångs extrarekvisit skulle de s. k. förebyggande åtgärderna enligt 26 § BvL (varning, särskilda föreskrifter, övervakning etc.) sättas helt ur spel. Man kan ju knappast tänka sig att använda förebyggande åtgärder beträffande personer med »kriminell läggning och inriktning». I dessa fall ställs man inför ett fullbordat faktum och mera ingripande åtgärder måste till inom ramen för institutet samhällsvård.
    Med all rätt anses barnavårdens främsta uppgift vara att arbeta förebyggande och stödjande. Det bör också observeras att endast ett fåtal procent av barnavårdsnämndernas klientel blir föremål för samhällsvård; resten för förebyggande åtgärder av olika slag. Med Bramstångs tolkning äventyras möjligheterna till all förebyggande verksamhet. Av gällande rätt och de i övrigt auktoritativa uttalanden som vi har på denna punkt, inte minst från det redovisade nära samarbetet mellan social- och justitiedepartementen liksom från olika offentliga utredningar, framgår klart att barnavårdsnämndernas kompetensområde företrädesvis bestäms av olika uttryck för social missanpassning och därav betingat åtgärdsbehov. På den senare punkten råder emellertid stor oklarhet. Vad menas egentligen med åtgärdsbehov? Och är »åtgärdsbehov» synonymt med det av Bramstång använda begreppet »vårdbehov»? Avhandlingen ger inget svar på den frågan. Läsaren efterlyser en undersökning och analys av vårdbegreppet; måhända en undersökning av begreppets berättigande. Mycket talar för att man bör begränsa terminologien till barnavårdslagens »tillrättaförande åtgärder».
    Genom en analys av vårdbegreppet borde man också kunna få en mera realistisk behandling av de tidiga barnavårdsnämndsingripandenas problematik. I de fall, där förutsättningar för samhällsvård ej föreligger, synes gällande rätt vara att hjälpåtgärder och andra därmed jämförbara förebyggande åtgärder kan vidtagas i den mån åtgärderna kommer till stånd med den underåriges och hans föräldrars/vårdnadshavares samtycke (2 LU 1960:5 s. 115; JO 1963 s. 419 och 1964 s. 543). Utifrån en långt driven legalitetstolkning hävdar emellertid Bramstång:

 

    Att . . . med »frivilligheten» som täckmantel vilja anbefalla vidtagna åtgärder, som — helt oberoende av benämning — synas kunna bliva av synnerligen ingripande natur, såsom att »söka tala flickan till rätta och hjälpa henne att genom miljöbyte eller eljest söka bryta den för henne olämpliga förbindelsen» (jfr JO 1964 s. 378) innebär ett från rättssäkerhetssynpunkt vådligt avsteg från legalitetsgrundsatsen. (S. 607.)

 

    Även om delade meningar kan råda om Gunnar Bramstångs formella synsätt och avhandlingsmetodik (så exempelvis även beträffande frågan om tillämpningen av BvL § 25 b) med avseende på dess generalklausul och frågan om s. k. blandrekvisit) så bör oförbehållsamt framhållas att han aktualiserat flera fall, där legaliteten satts på mellanhand eller helt eftersatts; så exempelvis i fallen »Lennart» (s. 213) och »Madeleine» (s. 442—43; jfr JO 1963 s. 406). I andra fall åter, bl. a. i fallet »Ingeborg Birgitta» (s. 308—9) synes den centrala frågan mera gällt en prövning av åtgärds lämplighet än åtgärds laglighet, d. v. s. ytterligare en distinktion som måhända närmare borde ha behandlats. På denna punkt hade det också varit av intresse att få belyst hur åklagarna ser på åtgärdsproblemet.
    Gunnar Bramstång kunde inte ha valt ett mera väsentligt ämne än frågan om förhållandet emellan legalitet/rättssäkerhet och åtgärdsbehov/effek-

 

44 Anm. av Gunnar Bramstång: Barnavårdsnämnds ingripandetivitetsintresse. Han har utförligt behandlat och belyst konsekvenserna av ett utpräglat legalitetstänkande och tillämpningen av inte bara en strikt utan också en mycket restriktiv lagtolkningsmetod. Att socialarbetarna och andra praktiker ute på fältet knappast torde kunna acceptera hans slutsatser ligger i sakens natur. Man är böjd att tro att även lagstiftaren är något förvånad över den uttolkning Bramstång gett barnavårdslagens bestämmelser om förebyggande verksamhet. Måhända ligger implicit i detta förhållande — utöver avhandlingens många rättsteoretiska förtjänster i övrigt —dess största värde: behovet av en i första hand redaktionell och teknisk översyn av barnavårdslagen. Författaren har all anledning att glädja sig åt att riksdagen helt nyligen begärt att en sådan översyn skall komma tillstånd.

Ola Nyquist