Svensk rättspraxis

 

Straffrätt 1963—1964¹

 

Av professor emeritus IVAR STRAHL

 

 

 

SL 1 kap. (BrB 2 kap.) Enligt SL 1: 1 första st. skulle svensk man, utan att något förordnande av Konungen erfordrades, dömas efter svensk lag och vid svensk domstol för brott som han utom riket begått mot Sverige eller svensk man (jfr BrB 2: 3 p. 3 och 2: 5 andra st.). Däremot var enligt lagrummet svensk straffrättsskipning icke utan att Konungen förordnat om åtal kompetent att döma över annat brott av svensk man utom riket. Enligt SL 1:3a (jfr BrB 2: 3 p. 2 och 2: 5 andra st.) skulle emellertid, utan hinder av vad i SL 1: 1 stadgades, krigsman dömas efter svensk lag och vid svensk domstol för brott utom riket där avdelning av krigsmakten befann sig. Mot en officer vid svenska FN-bataljonen i Kongo väckte allmän åklagare i NJA 1963 s. 237, utan att Konungen förordnat därom, genom stämning åtal för en rad brott i Kongo. Enligt åklagaren hade officeren begått tjänstefel enligt SL 25: 4 ( = BrB 20: 4) och onykterhet i tjänsten enligt SL 26: 14 ( =BrB 21: 14). Vidare hade han enligt åklagaren gjort sig skyldig till missbruk av förmanskap enligt SL 26: 5 (= BrB 21: 5), missfirmelse motkrigsman enligt 26: 8 (= BrB 21: 8) och oskickligt beteende enligt SL 26: 9 (= BrB 21: 9), allt gentemot en svensk sergeant. Enligt kungl. brev skulle personal vid kontingenten under anställningen vara underkastad ansvar såsom krigsman, och enligt officerens anställningsavtal skulle officeren vara underkastad sådant ansvar. Officeren invände, att han det oaktat icke varit att anse som krigsman under sin tjänstgöring i Kongo. Bataljonen vore icke att betrakta som en avdelning av den svenska krigsmakten. Svensk straffrättsskipning vore därför icke kompetent. RR:n fann emellertid, att bataljonen var att anse som del av svenska krigsmakten även sedan den ställts till FN:s förfogande. Därför kunde enligt RR:n åtal för gärningarna i allt fall med stöd av SL 1: 3a rätteligen väckas vid svensk domstol. Officeren överklagade RR:ns beslut i kompetensfrågan. HovR:n och HD fann liksom RR:n svensk domstol behörig men åberopade SL 1:1 första st. Dessa domstolar fann alltså brotten vara begångna av svensk man mot Sverige eller svensk man. De undvek, att uttala sig i frågan huruvida bataljonen var en avdelning av svenska krigsmakten. Se numera SFS 1967: 18.
    Uttrycket svensk man erbjuder inga särskilda tolkningssvårigheter, men däremot är det icke alldeles lätt att förstå vad SL i detta sammanhang menade med brott mot Sverige eller svensk man (och BrB menar med motsvarande uttryck). I uttrycket kan icke inläggas ett krav på att den tilltalade skall ha övertygats om att verkligen ha begått den gärning för vilken han åtalats. Icke heller kan uttrycket innebära ett krav på att den gärning, som

 

¹ Tidigare rättsfallsöversikter avseende straffrätt finns i SvJT 1936 s. 590, 1940 s. 684, 1945 s. 32, 1949 s. 161, 1953 s. 552, 1960 s. 179 och 256 samt 1964 s. 65. 

26—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

åklagaren påstår att den tilltalade begått, är ett brott enligt svensk lag. En domstol äger säkerligen icke undandraga sig att till prövning upptaga frågan om brottsligheten av en gärning som åklagaren påstår att den tilltalade begått, om den finner att denna gärning, därest den begåtts, skulle vara riktad mot Sverige eller svensk man. Huruvida en gärning är riktad mot Sverige eller svensk man är en fråga som i princip föregår frågan om gärningen är ett brott enligt svensk lag och som i princip är fristående från denna senare fråga. Lagens krav på att brott skall vara begånget mot Sverige eller svensk man är ett förkortat uttryck för tanken, att domstolen, tills vidare godtagande åklagarens påstående att en enligt svensk lag straffbar gärning begåtts, har att pröva huruvida denna gärning, om den begåtts, var riktad mot Sverige eller svensk man. Gärning kan alltså vara brott mot Sverige eller svensk man i den mening, vari detta uttryck användes i SL 1 kap. (och i den mening vari motsvarande uttryck användes i BrB 2 kap.), ehuru gärningen icke begåtts eller, om den begåtts, icke är ett brott enligt svensk lag. Om, för att belysa detta med ett tänkt exempel anpassat efter BrB 3: 2 p. 3, åtal skulle väckas mot utlänning för förtal utomlands mot ett svenskt aktiebolag, skall åtalet upptagas till prövning, förutsatt att vederbörligt förordnande om åtal meddelats enligt BrB 2: 5, och därefter skall åtalet ogillas, såvida icke gärningen vid prövningen befinnes vara straffbart förtal mot fysisk person. Se ock NJA 1946 s. 65 och 1950 s. 140.

    Vad nu sagts ger svar på frågan om svensk domstol i förevarande rättsfall skulle till prövning upptaga åtalet i vad avsåg missfirmelse mot krigsman. Det räckte att konstatera, att gärningen, om den begåtts, var begången av en svensk och riktad mot en svensk. Även åtalet för missbruk av förmanskap och oskickligt beteende skulle upptagas till prövning. Även dessa gärningar var, om de begåtts, begångna av en svensk och riktade mot en svensk. Det fick bli en senare fråga att avgöra om åtalet för något av brotten eller båda kanske skulle ogillas, t. ex. emedan den tilltalade icke var krigsman eller icke sergeantens förman eller emedan gärningen icke skedde i eller för sergeantens tjänst.
    I vad åtalet avsåg tjänstefel och onykterhet i tjänsten avsåg det emellertid icke gärningar riktade mot svensk man. Däremot förtjänade övervägas, om de var riktade mot Sverige. Liksom det, innan åtalet för nyss nämnda gärningar upptogs, måste prövas huruvida dessa, om de begåtts, var riktade mot svensk man, måste beträffande de nu ifrågavarande gärningarna prövas, huruvida de var riktade mot Sverige. Detta åter berodde av om den tilltalade var krigsman och om hans gärningar, därest de begåtts, stod i sådant samband med hans tjänst som förutsättes i de ifrågavarande straffbuden. Huruvida vissa rekvisit i dessa var uppfyllda måste därför prövas, för att det skulle kunna avgöras om åtalet skulle upptagas till prövning eller avvisas. Ty en förutsättning för att domstolen skulle få upptaga åtalet tillprövning var, att detta avsåg gärning som var riktad mot Sverige.
    Om det nu sagda är riktigt, ger det en förklaring till att HD använde annat skrivsätt än HovR:n. Denna hade uttalat, att de åtalade gärningarna, i allt fall enligt åklagarens ansvarspåståenden, måste anses ha begåtts mot svensk man eller mot Sverige. HD åter uttalade, att åtalet avsåg brott som fick anses begångna mot Sverige eller svensk man. Av HovR:ns skrivsätt förefaller det, som om det för åtalets upptagande till prövning vore tillräckligt att åklagaren påstod att den tilltalade var krigsman och handlade i så-

 

dant samband med tjänsten som förutsättes för ansvar för tjänstefel och onykterhet i tjänsten. Måhända skrev HD om beslutet för att markera, att HD, såsom domstolen enligt det här sagda borde göra, efter prövning fann att den tilltalade var krigsman och att gärningarna, om de begåtts, stod i det påstådda sambandet med tjänsten och därmed också att beteendet var ett brott mot svensk tjänsteplikt ehuru det begicks vid en FN-styrka. HD hade emellertid endast att avgöra, huruvida målet skulle upptagas till prövning. Det hade varit för tidigt att på detta stadium definitivt taga ställning till om rekvisiten i de ifrågavarande straffbuden var uppfyllda. HD föredrog det vagare uttryckssättet »få anses» framför det mera bestämda »måste anses».
    För att ett brott skall anses vara begånget mot Sverige är det icke tillräckligt, att gärningen i ett avseende vilket som helst är menlig för Sverige. Om officeren i det diskuterade rättsfallet icke varit i tjänst och hans beteende därför ej fallit under straffbuden angående tjänstefel och fylleri i tjänsten, skulle hans beteende i dessa delar icke varit brott mot Sverige. Han skulle visserligen ha skadat den svenska krigsmaktens anseende och såtill vida kunde hans beteende tyckas vara brott mot Sverige, men lagensmening kan icke gärna vara att den svenska straffrättsskipningen skulle vara kompetent på så svag grund. I SvJT 1964 rf s. 22 var det liksom i 1963 års rättsfall fråga om gärning som begåtts av svensk man anställd vid svenska krigsmakten med tjänstgöring i Kongo. Den gärning han påstods ha begått var misshandel och olaga tvång mot en inföding. Enligt åklagaren skulle han genom gärningen ha åsidosatt sin tjänsteplikt. Domstolarna avvisade åtalet. De konstaterade först att detta icke avsåg brott mot svensk man. Därefter upptog de frågan om svenska straffrättsskipningen var kompetent enligt SL 1:3 a. Härför förutsattes, att den tilltalade var krigsman. Detta ansågs han icke vara. Han var visserligen anställd vid svenska krigsmakten och hade erhållit kaptens tjänstegrad, men hans tjänstgöring hade väsentligen avsett civila arbetsuppgifter. (Jfr MO:s ämbetsberättelse 1966 s. 179, se numera SFS 1967: 18.) Domstolarna inlät sig icke på frågan om åtalet avsåg brott mot Sverige. I och med att han icke ansågs som krigsman var emellertid denna fråga att besvara nekande. Icke heller skulle han kunnat anses ha, såsom säges i BrB 2: 5, förövat brott mot svenskt intresse.
    Frågan om ett brott var riktat mot Sverige uppkom i SvJT 1963 rf s. 31. Enligt K.K. den 22 juni 1951 skall det ankomma på statens biltrafiknämn datt meddela tillstånd att utom Sverige mot ersättning befordra passagerare eller gods med motorfordon, i den mån sådant tillstånd erfordras enligt utländsk rätt eller överenskommelse mellan Sverige och främmande makt. Har nämnden givit sådant tillstånd skall enligt kungörelsen de i förordningen angående yrkesmässig automobiltrafik meddelade bestämmelserna om förares arbetstid äga motsvarande tillämpning. Överträdelse av dessa bestämmelser i det främmande landet blir därigenom ett brott enligt svensk lag, men därmed är icke givet att sådan överträdelse ligger under den svenska straffrättsskipningens kompetens. I rättsfallet ansåg varken HR:n eller HovR:n, att gärningen, vilken begåtts i Tyskland av en svensk, var ett brott mot Sverige. Det fordrades för den skull enligt SL 1: 1 första st. Konungens förordnande om åtal. Fråga uppstod då, om kungörelsen kunde betraktas som ett sådant förordnande. Frågan besvarades nekande, och detta säkerligen med rätta redan därför att kungörelsen icke innehåller nå-

 

got om åtal. Att den gör vissa i utlandet begångna gärningar till brott innebär icke ett utsträckande av den svenska straffrättsskipningens kompetens. F. ö. torde sådant förordnande som fordrades, och som fordras enligt BrB 2: 5 och 6, icke kunna ges generellt. Sådant förordnande bör nämligen föregås av en prövning av det individuella fallet. Konungen, eller enligt BrB den Konungen bemyndigar, har icke erhållit befogenhet att ge generellt åtalsförordnande. Det kan tyckas, som om brottet uppfyllde det i BrB 2: 5 uppställda kravet att det skall vara förövat mot svenskt intresse. Detta uttryck torde dock vara att förstå på samma sätt som det utförligare uttrycket i BrB 2: 3 p. 3, varför också enligt BrB torde ha fordrats särskilt förordnande om åtal.
    Enligt SL 1: 2 första st. skulle utländsk man, »som här i riket finnes», dömas efter Sveriges lag och vid svensk domstol för brott som han begått inom riket. Det citerade uttrycket i lagrummet har uppfattats såsom allenast en erinran om att de allmänna processrättsliga förutsättningarna för genomförande av ett brottmålsförfarande måste vara för handen; se NJA 1961 s. 235 varom Welamson i SvJT 1964 s. 426 f. I NJA 1963 s. 54 förelåg fråga, huruvida utlänning som begått brott i Sverige kunde, sedan han lämnat landet, här förklaras häktad för brotten. Frågan gällde, om man genom häktning, som i realiteten var en förutsättning för utlämning, ägde göra det möjligt att genomföra rättegång mot utlänningen, något som återigen var en förutsättning för att häktning skulle få ske. Detta ansågs; så även i SvJT 1958 rf s. 34. I BrB 2: 2 andra st. förekommer också uttrycket »finnes här» eller »finnes i riket». Det avser där, liksom i SL 1: 2 andra st., brott som begåtts utom riket. I BrB, liksom också i SL 1: 2andra st., torde uttrycket ha en materiell innebörd: det anger en av förutsättningarna för svensk strafflags tillämplighet och svensk domstols kompetens. Detta beror på dess sammanhang med utlämningslagstiftningen; se kommentaren till BrB vid nämnda lagrum. Enligt BrB har uttrycket alltså annan funktion än enligt SL 1: 2 första st. Det ansågs, enligt SL 1: 2 första st., möjligt att genom att förklara en person häktad möjliggöra ett brottmål mot honom i Sverige, men det torde icke vara möjligt, enligt BrB, att genom häktningsbeslut utvidga den svenska kompetensen. Märk att SL 1: 2 första st. gällde brott inom riket, medan BrB 2: 2 gäller brott utom riket. Det vore föga tillfredsställande, om frågan, huruvida den som begått brott utom riket skall dragas inför svensk domstol att dömas enligt svensk straffrätt, skulle bero av om det går att genomföra ett brottmål mot honom i Sverige, kanske genom häktning och utlämning. Att det ifrågavarande uttrycket har annan funktion i BrB än det hade i SL 1: 2 första st. har jag tyvärr icke uppmärksammat i SvJT 1964 s. 69.

 

 

    SL 2 kap. (BrB 25—31 kap.) I SvJT 1964 rf s. 5 förelåg fråga, huruvida böter som ålagts genom strafföreläggande skulle anses ådömda vid föreläggandet eller först när detta godkänts. Frågan var av betydelse för förvandlingen av dessa böter, emedan föreläggandet givits men icke godkänts innan ett förvandlingsstraff för andra böter till fullo verkställts (se 14 § andra st. 1937 års bötesverkställighetslag och 16 § andra st. 1964 års bötesverkställighetslag). RR:n ansåg, att de böter, om vilkas förvandling var fråga, skulle anses ådömda vid föreläggandet, något som var det för den bötfällde fördelaktigare svaret, men HovR:n valde det andra alternativet.

 

HovR:ns ståndpunkt har numera, låt vara med avseende å en annan fråga, uttryckligen stadfästs i bötesindrivningsförordningen § 6 mom. 4.
    Det kan icke gärna komma i fråga, att domstol överlämnar ung lagöverträdare för vård enligt barnavårdslagen om barnavårdens myndigheter förklarar sig icke beredda att mottaga honom. I NJA 1963 s. 396 förklaradede två barnavårdsnämnder som skulle kunna ifrågakomma, att de icke ansåge sig böra omhändertaga den tilltalade för samhällsvård, detta ehuru socialstyrelsen sagt sig anse vård i ungdomsvårdsskola vara den lämpliga reaktionen. Utvägen att överlämna den unge till barnavård var därmed stängd. Ungdomsfängelse var uteslutet, emedan den tilltalade icke uppnått den dåvarande minimiåldern för ungdomsfängelse, nämligen 18 år. Då frihetsberövande ansågs erforderligt, fanns därför icke annat att göra än att, såsom HD förklarade, döma till frihetsstraff oavsett huruvida eljest sådana särskilda skäl kunde anses föreligga att det finge dömas till sådant straff.
    I NJA 1963 s. 195 dömdes den tilltalade i de båda lägre instanserna för grovt ocker till ovillkorligt straffarbete varvid i HR:ns av HovR:n i denna del ej ändrade dom sades att den tilltalades begäran om villkorlig dom avsloges av hänsyn till den allmänna laglydnaden. I HD dömdes han för ocker och erhöll med hänsyn till vad som upplysts om hans karaktär och personliga förhållanden villkorlig dom. Enligt HD:s dom bestod ockret i att den tilltalade begagnat sig av annans lättsinne. Detta åter bestod i att denne i stor omfattning och med delvis upplånade medel bedrivit totalisatorspel. HD ansåg, att det icke med fog kunde göras gällande att han måste ha insett eller misstänkt att den andre var på obestånd. Ett ocker av denna beskaffenhet skiljer sig ganska avsevärt från det typiska ockret. Se om rättsfallet under 21 kap.
    En hemskild skräddare med tre barn född 1908 hade gjort sig skyldig till homosexuella handlingar, dels en gång med en yngling och dels flera gånger med en annan; NJA 1963 s. 360. Av de båda ynglingarna var den förre 16 år. Den andre hade vid första tillfället ej fyllt 14 år. Man godtog emellertid skräddarens uppgift, att han trodde att denne fyllt 15 år. Skräddaren dömdes enligt SL 18: 10 andra st. HR och HovR:n meddelade villkorlig dom med övervakning och rusdrycksförbud. HR:ns ordförande ansåg, såsom också nämnden gjorde, att det fanns skälig anledning antaga att skräddaren åtminstone om han avstode från bruk av rusdrycker skulle avhålla sig från att ånyo begå brott, men ansåg att med hänsyn till den allmänna laglydnaden villkorlig dom ej borde meddelas. I HD undanröjde en pluralitet bestående av tre ledamöter förordnandet om villkorlig dom, enär det av hänsyn till den allmänna laglydnaden vore påkallat att skräddaren underginge straffet. Två ledamöter fastställde HovR:ns dom. I NJA 1964 s. 255 ansåg HD villkorlig dom icke böra meddelas i ett fall, där den tilltalade grovt missbrukat en 15-årings ungdom, oförstånd och beroende ställning till att förmå honom att utföra olovliga tillgrepp. Se nedan.

 

    SL 3 kap. (BrB 23 kap.) I NJA 1964 s. 255 hade föreståndaren för en livsmedelsaffär vid åtskilliga tillfällen förmått en i affären anställd 15-årig springpojke att för affärens räkning göra tillgrepp ur en varubil medan denna stod utanför dörren. På grund av pojkens ungdom och beroendeställning ansåg RR:n föreståndaren bära ansvaret för tillgreppen och förty vara att betrakta som gärningsman, nämligen till stölderna. HovR:n fast

 

ställde domen, men HD ändrade denna till att gälla anstiftan. Det i de lägre instanserna anförda skälet, varför föreståndaren skulle vara gärningsman, är icke tillräckligt. Enligt medverkansreglerna möter intet hinder mot att döma anstiftare strängare än gärningsman. Om pojken icke hade förstått att han begick olovliga tillgrepp, hade föreståndaren däremot kunnat dömas som gärningsman. Stöld är nämligen, liksom de flesta andra brott, icke ett s. k. egenhändigt brott. Det är därför möjligt att såsom gärningsman till stöld döma den som icke själv lagt hand vid tillgreppet. Är den som utför själva tillgreppshandlingen ett ovetande verktyg och är den som uppmanar honom till tillgreppet närvarande vid detta, faller det sig naturligt att döma den sistnämnde såsom gärningsman. Så skedde i NJA 1944 s. 4. Om brottspåföljden för föreståndaren se under 2 kap. (Även pojken åtalades. Barnavårdsnämnden hade icke funnit anledning till ingripande mot honom. Med anledning av ett i referatet återgivet uttalande må erinras, att denna omständighet icke i och för sig utesluter möjlighet till beslut enligt lagstiftningen om unga lagöverträdare att icke tala å brottet, eftersom härför blott kräves att den unge erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning och att det med skäl kan antagas att härigenom vidtages vad som är lämpligast för hans tillrättaförande.)
    För medverkansansvar förutsättes icke (ej ens om det ifrågavarande brottet är ett effektdelikt), att medverkanshandlingen är en betingelse för någon effekt. Det fordras icke heller, att den är en betingelse för andra medverkandes handlingar. Vad som fordras är, att medverkanshandlingen främjat den brottsliga gärningen, men detta betyder endast att den medverkande skall ha främjat den tilldragelse som är brottet, icke att medverkanshandlingen skall vara en betingelse för att brottet skall komma till stånd. Medverkan är sålunda icke blott vid rena handlingsdelikt utan även vid effektdelikt straffbelagd såsom ett rent beteendedelikt. Det är den konkreta tilldragelsen som skall ha främjats. Ansvar kan därför drabba medverkande, ehuru det brott, vartill han medverkat, lättare skulle ha kommit till stånd utan hans medverkan. Den nödvändiga begränsningen av ansvaret ligger i att främjandet skall vara uppsåtligt, vilket vill säga att den medverkande skall ha uppsåt att främja den eller de andras förehavande (se mina erinringar till NJA 1959 s. 254 i SvJT 1964 s. 73 f). Detta krav på uppsåt, ett specifikt medverkansuppsåt, är icke att förväxla med det krav på uppsåt som brottsbeskrivningen kan innehålla. Medverkansuppsåt behöver icke innebära uppsåt, att det brott, vartill medverkan sker, skall komma till stånd; medverkansansvar kan ju förekomma även vid culpösa brott. Förutom medverkansuppsåt kräves vid dolösa brott uppsåt enligt brottsbeskrivningen. Vid culpösa brott är oaktsamhet tillräcklig, men även vid dem kräves medverkansuppsåt. En begränsning av medverkansansvaret ligger vidare i att främjandet skall ske i ett avseende som är relevant enligt brottsbeskrivningen.
    Självfallet kan gränsfall uppkomma, där det är tvivelaktigt huruvida medverkansansvar föreligger. Ett sådant gränsfall var NJA 1963 s. 574. Där hade en man jämte två kamrater gått på en väg och mött en annan man. Den ene av kamraterna misshandlade och rånade denne, och den andre var rånaren behjälplig. Dessa båda dömdes naturligtvis för rån, resp. medhjälp till rån. Den först nämnde mannen, vilken var den ende vars sak kom under HD:s prövning, hade icke gjort annat än att han tog emot

 

rånarens rock och höll denna medan våldsgärningen förövades. Det ansågs icke styrkt, att han förstod att det skulle bli rån. För medhjälp till rån kunde han därför icke dömas, ty han saknade uppsåt omfattande att det skulle bli rån. Däremot dömdes han för medhjälp till misshandel. Härför krävdes uppsåt omfattande att misshandel skulle äga rum. Detta krav ansåg domstolarna uppfyllt, säkerligen med rätta, ty han måste väl ha insett att den som räckte honom rocken hade avsikt att misshandla. Huruvida han verkligen begått en medverkanshandling med medverkansuppsåt är mera osäkert. En dissident i HD fann, att den möjligheten icke kunde lämnas ur räkningen att hans befattning med rocken inskränkt sig till att oöverlagt utan avsikt att därigenom främja den misshandlandes brott, taga mot rocken och därefter ej lämna den från sig. Vad själva hans närvaro beträffar ansåg denne ledamot det icke vara ådagalagt, att den inverkat på händelseutvecklingen i brottsfrämjande riktning. I sistnämnda avseende var nog alla domare i målet eniga, och man måste hålla med dem. Det är svårt att se, att han genom sin närvaro skulle ha medverkat i den tilldragelse som misshandeln utgjorde, vare sig fysiskt eller psykiskt. Själva underlåtenheten att ingripa kunde icke ådraga honom medverkansansvar. Frågan, om han hade uppsåt att främja den misshandlandes förehavande, är svårare att bedöma. I allmänhet har den som håller rocken åt en slagskämpe sådant uppsåt, men det är möjligt att i detta fall mottagandet av rocken skedde utan uppsåt att främja förehavandet.
    När några pojkar tillsammans lekte med en hemmagjord raket, skadades en av dem allvarligt; NJA 1963 s. 39. Explosionen var enligt HD icke av så omfattande beskaffenhet, att allmänfarlig vårdslöshet förelåg. Däremot dömdes de tilltalade, vilka var de som icke skadades, enligt förordningen om explosiva varor för vårdslöshet vid handhavandet av sådan vara. Yrkande om ansvar å dem för vållande till kroppsskada och om skadestånd hade bifallits i de lägre instanserna (skadeståndsanspråket med jämkning), men HD fritog dem från ansvar i denna del och från skadeståndsskyldighet under anförande, att den skadade själv i väsentligen lika mån som de tilltalade deltagit i leken och i samma grad som dessa bort inse faran samt att ingen omständighet föranledde att dessa ändock skulle i anledning avskadan på kamraten fällas till ansvar och vara ersättningsskyldiga gentemot denne. I domen tillades, att det ej heller påståtts att de tilltalade under leken i något särskilt hänseende förhållit sig på det sätt att de ådragit sig ansvar eller ersättningsskyldighet. Domen bestämdes av tre ledamöter. Två dissidenter ansåg, att de av pluraliteten nämnda omständigheterna i betraktande av det allmänna intresse som stadgandet i förordningen om explosiva varor avser att tillgodose icke kunde fritaga de tilltalade från ansvar förvållande till kroppsskada.

    Utgången torde få anses riktig. Vad dissensen beträffar är det sant, att de tilltalades handling riktade sig mot ett intresse som den nämnda förordningen avser att skydda. Även bortsett därifrån synes det ofrånkomligt, att de tilltalade förfor oaktsamt och genom sin oaktsamhet orsakade skadan; i domen sades, att de åtminstone bort inse att leken innebar icke ringa fara. Vad de gjorde torde ändock icke ha varit ett brott mot den som skadades. Att anse brottsligheten utesluten på grund av samtycke från den skadades sida torde visserligen icke vara möjligt. Samtycke till att underkasta sig avsevärd risk för allvarlig kroppsskada anses i regel icke upphäva en hand-

 

lings brottslighet. Hade den skadade varit endast en tillfällig åskådare, hade nog icke ens ett uttryckligt samtycke av honom fritagit de lekande från ansvar. I HD:s dom sades heller intet om samtycke.
    För att finna en grund för att frikänna torde man få gå till medverkansläran; se Agell i SvJT 1965 s. 418. Det var genom eget handlande som den skadade blev skadad, låt vara att det var en av kamraterna som utförde själva antändandet av raketen. Men att skada sig själv är, såsom framgår redan av lydelsen av BrB 3 kap., icke något brott. Den skadade åtalades naturligt nog icke. Av att han icke ens vad de objektiva rekvisiten beträffar förverkligade brottet vållande till kroppsskada torde man böra sluta, att icke heller övriga medverkande kunde straffas för detta brott. Ett brott skall nämligen åtminstone objektivt ha begåtts för att medverkansansvar skall inträda. Det är tydligt, att om någon hade deltagit i leken endast så till vida som han burit raketen till platsen men gått därifrån innan den antändes, denne icke skulle ha kunnat fällas till ansvar.
    Häremot skulle kunna invändas, att de andra var gärningsmän lika väl som den skadade. De tilltalade borde därför, invändes det, kunna fällas utan att medverkansreglerna skulle behöva åberopas. Invändningen förtjänar emellertid nog icke gillande; medverkansreglerna torde böra anses omfatta även ett fall sådant som det förevarande. De tilltalade var visserligen gärningsmän, men otvivelaktigt var också den som skadades gärningsman. Vid oaktsamhetsbrott, varigenom någon av flera gärningsmän skadas, beror det alltför mycket av slumpen vem av dem skadan drabbar för att det skulle kunna vara välgrundat att straffa dem som icke skadas. Antag att två personer är nog oförsiktiga att tillsammans fingra på en pistol utan att förvissa sig om att den är oladdad och att genom deras oaktsamhet ett skott brinner av. Om skottet träffar den som rörde vid avtryckaren, skall då den som icke rörde vid denna straffas? Eller: om skottet träffar den som icke rörde vid avtryckaren, skall då den andre straffas? Ett jakande svar på dessa frågor innebär, att slumpen får råda ej blott över händelsen utan även över straffrättsskipningen. Eller antag att i rättsfallet två av de lekande skadades av raketen. Skall dessa då straffas för vållande av skada å varandra? Det synes föga tillfredsställande. Alla fallen synes böra bedömas lika som där en gärningsman skadar sig själv och fråga är om ansvar för medverkande som icke är gärningsman: sådan medverkande skall frikännas. Eller antag att de lekande betett sig grovt oaktsamt (vilket de kanske gjorde). Borde då var och en av dem, om BrB trätt i kraft, dömas enligt 3: 9 för framkallande av fara för de andra? Det skulle förefalla minst sagt egendomligt. Alltså: oavsett huruvida medverkande är gärningsman eller medverkat endast på annat sätt, torde han böra frikännas när gärningsman skadat sig själv, emedan det i så fall icke finns något brott till vilket han skulle ha medverkat. Däremot skulle det naturligtvis vara ett brott och ansvar skulle inträda för alla medverkande, om i pistolfallet eller i raketfallet en utomstående skadats. Likaså skulle i raketfallet de lekande ha bort dömas för vållande till kroppsskada, om sådan drabbat någon som väl medverkat men icke såsom gärningsman.
    Resonemanget grundas på 23: 4 (förr SL 3: 4) och utgår från att ordet främja där, i enlighet med den genomgående terminologien i BrB, betyder uppsåtligen främja, nämligen gärningen; se ovan under detta kapitel. Endast emedan de tilltalade kände den skadades förehavande och hade upp-

 

såt att främja detta, kan 23: 4 (SL 3: 4) åberopas till deras försvar. Om de icke kände till hans förehavande, skulle de ha varit att döma för vållande till kroppsskada, liksom det är att döma för vållande till kroppsskada om någon lägger en laddad pistol från sig så oaktsamt att annan lätt kan komma till skada och det också inträffar att någon fingrar på avtryckaren och av oaktsamhet eller våda tillfogar sig skada genom skott. Vad som föranleder att de tilltalade kunde frikännas är just den omständigheten, att gärningsman skadade sig själv genom handling som uppsåtligen främjades av dem. Den sakliga grunden till att behandla ett sådant fall annorlunda än ett fall där personer handla ovetande om varandra är, att i förstnämnda fall personerna handla i samförstånd. Det finns skäl att anse, att då, om någon råkar skada sig själv, de andra icke bör straffas och att i sådant fall vilken av flera gärningsmän som än drabbas av skadan han har skadat sig själv. Till jämförelse må hänvisas till NJA 1951 s. 783, där en kvinna fått medfölja på stänkskärmen till en motorcykel som föll omkull därföratt hennes kappa trasslade in sig i bakhjulet. Hon begärde skadestånd av föraren, men yrkandet ogillades av pluraliteten inom HD under anförande bl. a., att kvinnan, som föraren låtit medfölja på hennes egen begäran och i hennes eget intresse att komma i tid till arbetet, själv underkastat sig den för henne uppfattbara risken. Föraren ansågs, måhända med hänsyn till denna och andra omständigheter, icke oaktsam. Om i detta fall föraren hade ansetts oaktsam, skulle han enligt det här utvecklade likväl icke ha bort fällas till ansvar för vållande av kroppsskada å kvinnan. Hon var själv jämte föraren gärningsman.
    Skillnaden mellan gärningsman och andra medverkande är enligt det här sagda av vikt. Vid gränsdragningen har man att icke enbart fästa sig vid själva utförandehandlingen. En god anvisning för gränsdragningen ger HD:s dom. När någon deltagit i tilldragelsen i väsentligen lika mån som de andra deltagande (eller i större mån) och i samma grad (eller högre) bort inse (eller insett) faran, bör han i regel anses som gärningsman tillskada å honom själv. Att måhända andra också är gärningsmän bör då, enligt vad här göres gällande, icke föranleda, att de straffas för vållande till denna skada. Om åter av flera medverkande någon mindre än de andra insett eller bort inse risken, är detta en omständighet som, även om han men icke de andra företog själva utförandehandlingen, kan medföra att han icke skall anses som gärningsman. Det är också möjligt, att när någon av flera medverkat i ett förehavande varigenom någon av dem skadats, viss bland dessa i något särskilt hänseende betett sig så, att han genom denna särskilda handling måste anses ha gjort sig skyldig till vållande tillkroppsskada; så t. ex. om motorcyklisten hade kört oaktsamt eller om den som antände raketen hade riktat denna mot den som skadades.
    När utgången av raketfallet motiverats såsom här skett, har avsikten icke varit att påstå, att HD:s dom grundades på sådana överväganden. Det är möjligt, att avgörandet påverkades av skadeståndsrättsliga synpunkter. Men det förtjänar då erinras, att det kan ifrågasättas om icke just i skadeståndsrättsligt avseende en annan utgång, nämligen en fördelning av skadan mellan den skadade och övriga medverkande, kunde vara att föredraga. Se utom Agells nämnda artikel, Agell i SvJT 1966 s. 412, Agge, Straffrättens allmänna del, h. 3 1964, s. 402 f, Bengtsson i SvJT 1963 s. 274, Stig Jørgensen, Erstatningsret, Kbhvn 1966, s. 220, Karlgren, som tillhörde plura-

 

liteten inom HD, i SvJT 1964 s. 47 och Skadeståndsrätt, 3:e uppl. 1965 s. 92 och 236, samt Lødrup i TfR 1963 s. 586 f och i Norsk forsikringsjuridisk forenings publikasjoner nr 50 s. 16. Se om rättsfallet under 19 kap.
    Medverkansbestämmelserna, i SL 3: 4 och numera i BrB 23: 4, skall i regel tillämpas på specialstraffrättens område men icke om den specialstraffrättsliga författningen ger vid handen att så ej skall ske. I 8 § andra st. varusmugglingslagen stadgades förr, att SL 3 kap., och stadgas nu, att BrB 23 kap. skall tillämpas beträffande gärning som avses i varusmugglingslagen om gärningen är belagd med svårare straff än böter med ett maximum av 300 kr. I SvJT 1963 rf s. 40 frikändes därför en man som medverkat till ringa varusmuggling, ett brott för vilket straffmaximum är 300 kr.

 

 

SL 4 kap. (BrB 26:3) En man hade begått sådan förberedelse till bedrägeri som avsågs i SL 21: 8 andra st. (= BrB 9: 11 andra st.); NJA 1963 s. 286. Bedrägeriet var i och för sig icke grovt och icke heller ringa. Han hade emellertid tidigare genom dom som vunnit laga kraft dömts för stöld och stöldförsök till fängelse i två månader, villkorlig dom. Fråga uppstod därför, om återfallsbestämmelsen i SL 4: 14 skulle tillämpas. Enligt denna skulle vid återfall straffet i regel bestämmas med tillämpning av skalan för närmast högre svårhetsgrad av brottet. Detta skulle innebära, att förberedelse till bedrägeri i sådant fall skulle bestämmas enligt straffskalan för förberedelse till grovt bedrägeri. Om straffet för förberedelse stadgades i SL 3: 2 sista st., att det skulle sättas under vad som bort följa å den fullbordade gärningen. Emedan straffmaximum för grovt bedrägeri var 6 år — för bedrägeri 2 år — kunde man därför tänka sig, att maximum för förberedelse till bedrägeri i en återfallssituation skulle ligga närmast under 6 år. Emellertid stadgades i SL 3: 2 också, att straff för förberedelse ej fick sättas högre än till straffarbete i 2 år med mindre å det fullbordade brottet kunnat följa straffarbete i 8 år eller däröver. Detta stadgande ansåg HD gälla även i en återfallssituation. Emedan maximum för grovt bedrägeri var 6 år och alltså understeg 8 år, föranledde enligt HD:s mening straffskalan för grovt bedrägeri icke till att straffet för förberedelse till bedrägeri finge sättas högre än 2 år. Vid sådant förhållande saknade enligt HD 4: 14 tillämplighet beträffande förberedelse till bedrägeri. Enligt BrB ligger motsvarande fråga enklare till, emedan återfallsbestämmelsen i BrB icke anknyter till gradindelning av brotten. Straffet för förberedelse får enligt 23: 2 sista st., i sak liksom förut, icke sättas högre än till fängelse i 2 år med mindre fängelse i 8 år eller däröver kan följa å det fullbordade brottet. För fullbordat bedrägeri är enligt BrB 9: 1 maximum fängelse i 2 år. Enligt BrB 26: 3 må för brott, för vilket är stadgat fängelse med maximum överstigande 6 månader men icke 2 år, vid återfall dömas till fängelse i högst 4 år. Maximum skulle således enligt BrB i förevarande fall ha varit fängelse i 4 år. SvJT 1963 rf s. 75, varest uppkom en fråga om återfall, behandlas under Trafikbrottslagen.

 

SL 5 kap. (BrB 35 kap.) Att en frist är utsatt för fullgörande av en skyldighet medför visserligen, att det brott som underlåtenhet att fullgöra skyldigheten må utgöra icke är fullbordat förrän fristen gått till ända. Men därav följer icke utan vidare, att preskriptionstid skall räknas från fristens

 

utgång. Om brottet består i upprätthållande av ett konkret tillstånd eller bedrivande av en konkret verksamhet, synes gärningen lika mycket begås efter fristens utgång som därförut. Fristen betyder endast, att ett anstånd lämnats med skyldighetens fullgörande så att underlåtenheten icke blir ett brott förrän fristen gått till ända. I NJA 1958 s. 385 dömdes en man för det han icke anmält förvärv av motorcykel ehuru mer än två år förflutit från utgången av den 3-veckorsfrist inom vilken han bort anmäla förvärvet. Men två år hade icke förflutit från det han upphört att vara ägare. Se också SvJT 1959 rf s. 71. I NJA 1963 s. 369 hade en bilägare ändrat sinbil, så att den icke längre överensstämde med uppgifterna i utfärdat besiktningsinstrument. Ehuru mer än två år förflutit från utgången av den 3-veckorsfrist inom vilken han bort inställa bilen för besiktning dömdes han för sin underlåtenhet, emedan han fullgjort sin skyldighet först å dag som låg inom två år räknat tillbaka från stämningens delgivning.
    I SvJT 1964 rf s. 29 hade den tilltalade, efter vad det ansågs med överträdelse av hyresregleringslagen, hyrt ut lägenhet mer än två år före delgivningen av stämningen. Men lägenheten var vid tiden för målet alltjämt uthyrd. Troligen förlängdes hyrestiden genom bristande uppsägning. Att hyresvärden icke sade upp hyresgästen torde kunna betraktas lika som överträdelse av hyresregleringslagen genom uthyrning. Han dömdes, i enlighet med åtalet, för den olagliga uthyrningen såvitt avsåg de två sista åren före stämningens delgivning.
    Preskriptionstid räknas från den dag brottet begicks, och brottet olovligt förfogande begås när gärningsmannen »vidtager åtgärd varigenom egendomen frånhändes den andre eller denne annorledes berövas sin rätt». För en tilltalad, som vidtagit en sådan åtgärd, kan det därför vara angeläget att förmå domstolen att tro, att han begått den tidigare än som är fallet. Detta kan ibland leda till en egendomlig situation i målet. I SvJT 1964 rf s. 33 hade en chaufför hittat ett antal burkar med bilolja. Han behöll detta hittegods utan att anmäla fyndet, förbrukade innehållet i en del av burkarna, gav bort andra av dessa och uppdrog slutligen åt annan att säljade återstående, vilket denne gjorde. I målet uppgav chauffören, att han omhändertagit burkarna i avsikt att behålla dem. I HovR:ns domsmotivering sades, att denna uppgift bestyrktes av utredningen i målet. Emedan han sålunda tillägnat sig burkarna redan vid upphittandet och detta skett mer än två år före stämningens delgivning, lämnades åtalet utan bifall. Detta kan tyckas vara i sin ordning. Men hur om den tilltalade, vilket vore mänskligt förståeligt, för att framställa sig i bättre dager sagt, att han från början tänkt anmäla fyndet och först sedermera kommit på tanken att tillägna sig hittegodset? Åtminstone försäljningen skedde inom preskriptionstiden. Skulle han i så fall fällas, om han lyckades förmå domstolen att tro på sin förskönande version av händelseförloppet? Man undgår det stötande som ligger i att den tilltalade i senare fallet behandlas så mycket sämre än i det förra, om man tillåter sig att i det förra fallet (det som förelåg i målet) döma honom för häleri. Problemet är jämförligt med det som föreligger, då en tjuv efter det preskriptionstiden för stöld gått till ända säljer tjuvgodset. Hur detta fall bör bedömas är föremål för olika åsikter; se Tore Strömberg, Åtalspreskription, 1956, s. 198 f och 200 ff, Agge i Festskrift för Ekeberg, 1950, s. 13 ff, och Strahl i SvJT 1952 s. 746 ff. Rättsfallet diskuteras i kommentaren till BrB III vid 35: 4. Om

 

NJA 1963 s. 284, som handlar om förändring av preskriptionstid, se under SL:s promulgationsförordning.

 

SL 11 kap. (BrB 16 kap.) Förstamajdemonstrationen i Stockholm 1962 ägnades bl. a. åt frigörelsesträvandena i Algeriet. Från en talarstol gavs uttryck åt sympati för dessa strävanden. Några personer hade emellertid placerat sig nära talarstolen med ballonger på vilka stod Algérie française. RR:n dömde dem i SvJT 1964 rf s. 19 för förargelseväckande beteende: att vid ett politiskt möte, i närheten av talarstolen, på sätt som skett demonstrera för en åsikt motsatt den som framföres av talarna måste anses störande för dessa och mötesdeltagarna och förty ägnat att väcka förargelse. I HovR:n, varest endast en av de dömda klagade, fastställde en ledamot domsslutet i vad gällde denne, varvid han framhöll att 1-majdemonstrationen format sig bl. a. till en hyllning åt frigörelsesträvandena i Algeriet som kort tid innan krönts med framgång genom fredsfördraget i Evian. HovR:ns majoritet åter frikände: den tilltalade hade icke gjort annat än att han vid en demonstration som skett till förmån för politiska strävanden i annat land burit en ballong på vilken anbragts slagord som givit uttryck för en mot dessa strävanden avvikande ståndpunkt. Rättsfallssamlingarna innnehåller åtskilliga fall, där det varit en ömtålig fråga i vad mån myndigheterna med stöd av förbudet mot förargelseväckande beteende äger ingripa mot demonstration av åsikter. I det nu förevarande fallet åberopades straffbudet, i viss motsättning mot dessa fall, till skydd för demonstranter mot demonstration som utfördes av andra demonstranter. En utgångspunkt för bedömningen måste vara, att förargelseväckande beteende enligt SL 11: 11, liksom enligt BrB 16: 16 som är likalydande frånsett en betydelselös formell jämkning, är ett fridsbrott. Bråk å allmän plats eller eljest offentligen faller under straffbudet, om det är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Störande tillrop eller inpass under ett anförande kan därför vara att hänföra under straffbudet. I förevarande fall var emellertid de tilltalades beteende icke störande på det sättet utan blott genom tillkännagivandet av en avvikande åsikt. Onekligen kan därigenom väckas förargelse, men att tillkännage en åsikt måste i och för sig vara straffritt, om man bortser från att yttrande av visst innehåll kan vara straffbelagt, t. ex. såsom ärekränkning. Innebär yttrandefriheten, garanterad genom artikel 10 i Europarådets konvention angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, ett skydd ej blott mot myndigheterna utan även mot annans utövande av yttrandefriheten? Svaret måste nog bli nekande. Ett visst skydd torde likväl straffbudet mot förargelseväckande beteende ge åt dem, som samlats för att demonstrera, mot att avvikande åsikt tillkännages på platsen. Har de samlats t. ex. för en åminnelsehögtidlighet, torde straffbudet freda platsen mot tillkännagivande av en avvikande mening. Att de blir förargade av att sådan mening tillkännages är visserligen icke tillräckligt för att förargelseväckande beteende skall föreligga (det står ej bland allmänheten eller hos en allmänhet), men beteendet torde vara sådant att det är ägnat att väcka förargelse hos allmänheten emedan det allmänt anses vara i hög grad otillbörligt vid ett sådant tillfälle. Gränsdragningen är naturligtvis svår men torde få göras så, att om människor samlas för att demonstrera känslor som i och för sig och oavsett föremålet i det särskilda fallet allmänt anses böra respekteras,

 

de skyddas mot att avvikande åsikt framföres vid tillfället. Om den ifrågavarande 1-majdemonstrationen såsom dissidenten i HovR:n fann borde uppfattas som en hyllning åt frigörelsesträvanden, är det möjligt, att den borde anses skyddad. Troligen borde den anses skyddad, om den var att uppfatta som en hyllning åt frigörelsekampens offer.
    I SvJT 1964 rf s. 27 frikändes en man som skickat en hundvalp med  järnväg i en trång och illaluktande låda från ansvar för djurplågeri. Brottsbeskrivningen är numera ändrad i skärpande riktning.

 

SL 12 kap. (BrB 14 kap.) I NJA 1964 s. 142 (tillståndsprövning) ansågs urkundsförfalskning föreligga, när radering skett på ett besked som statspolisen lämnat bilförare om att han för undvikande av vidare åtgärd borde uppvisa felande skattekvitto och besiktningsinstrument inom tre dagar. Beskedet, kallat rapport II, ansågs innefatta ej blott denna erinran utan även ett bevis om vilka handlingar det gällde. Att en kopia fanns hos statspolisen uteslöt icke, att raderingen inneburit fara i bevishänseende. Genom raderingen borttogs anteckningen om att bilisten skulle uppvisa skattekvitto. Det anses, att den som skriver annans namn med dennes samtycke i allmänhet icke gör sig skyldig till förfalskning. I SvJT 1963 s. 61 I frikändes därför den tilltalade, ehuru hon av annan än namnets bärare bibragts den, oriktiga, uppfattningen att denne samtyckt.
    En man, som fått annans körkort i sin besittning, raderade ut den andres namn och födelsetid och skrev dit sitt eget namn och sin egen födelsetid; NJA 1963 s. 373. Något fotografi fanns ej fastsatt på kortet, och han hade tänkt sätta dit sitt eget fotografi men gjorde det icke. HD ansåg, att körkortet i sitt ändrade skick var ägnat att vilseleda beträffande frågan om han ägde rätt att föra motorfordon men att hans förfarande likväl icke inneburit fara i bevishänseende. Han hade nämligen hela tiden förvarat kortet undanlagt. Att han själv skulle begagna kortet i befintligt skick framstode som i hög grad osannolikt, och att kortet, utan att han själv åberopade det, skulle kunna komma till användning hade praktiskt sett icke varit att räkna med. (I verkligheten hade kortet emellertid, enligt vad det tycks, vilselett en kvinna, med vilken han sammanbodde och som sett kortet i en låda i bostaden, till att tillåta honom att köra hennes bil.) Han hade därför enligt HD:s mening icke begått fullbordad urkundsförfalskning utan allenast försök därtill. Icke heller för försök dömdes han emellertid, ty han hade enligt HD:s åsikt frivilligt tillbakaträtt. Att så var fallet inses icke omedelbart. Enligt vad som säges i HD:s dom påstod han själv, att han, då ändringarna i kortets text gjordes, insåg att han icke skulle kunna åstadkomma ett körkort som var användbart för honom. Att den som försöker begå ett brott avbryter sitt förehavande, emedan han inser att han icke kan nå sitt syfte, kan i regel icke anses som ett frivilligt tillbakaträdande. Det var emellertid icke i avbrytandet av förfalskningsförfarandet, som HD såg det frivilliga tillbakaträdandet, utan i att han »förvarat kortet undanlagt, först på sin arbetsplats och sedan i sin bostad, och icke under hela tiden fram till dess kortet omhändertogs av polisen brukat det vid något tillfälle». Han tycks ha förvarat kortet i en låda. Det kan han visserligen sägas ha gjort frivilligt, men var skulle han annars ha lagt det? I sak är emellertid HD:s ställningstagande tilltalande. Det är att märka, att förfalskning skiljer sig från andra brott genom att förfarandet resulterar i ett ob-

 

jekt som består. Det kan inträffa, att en förfalskare avbryter själva förfalskningsförfarandet emedan han finner att han icke skall lyckas åstadkomma en övertygande förfalskningsprodukt. Fallet förelåg i SvJT 1962 rf s. 19, där den tilltalade fälldes. Men bör man icke i ett sådant fall anse frivilligt tillbakaträdande ha skett? Annars missgynnas den klumpige förfalskaren i jämförelse med den skicklige. (Se kommentaren till BrB II s. 564 f och mina anteckningar i SvJT 1964 s. 72 f.) Om förfalskaren slutfört själva förfalskningsförfarandet men finner resultatet så otillfredsställande att han håller det undangömt, bör väl detsamma gälla. Rättsfallets utgång synes kunna åberopas till stöd för den här förordade åsikten.

 

SL 13 kap. (BrB 15 kap.) Befälhavaren på ett fartyg, vilken vållat sjöolycka, beedigade vid sjöförklaring oriktiga uppgifter som han lämnade för att gå fri från ansvar för olyckan. Han dömdes i NJA 1963 s. 377 för mened. Det hade visserligen icke ålegat honom att beediga uppgifterna, men han gjorde detta och omständigheterna ansågs icke innebära skälig ursäkt för honom.
    Två personer, som osant intygat att viss bil var nedskrotad, gick i SvJT 1963 rf s. 73 fria från ansvar, emedan de trott att så var förhållandet. De hade litat på uppgift av bilägaren. Enligt åklagaren innebar intyget, att de förvissat sig om uppgiftens riktighet, men så tolkades intyget icke av domstolarna.
    I  SvJT 1963 rf s. 81 dömdes en bilägare för osant intygande, när han för att få ut försäkring för skada å sin bil skriftligen uppgivit att han själv kört bilen fastän den i verkligheten förts av annan, vilken saknade körkort. Att han ljög berodde på att försäkringen enligt försäkringsvillkoren icke gällde beträffande skada som inträffade när annan än försäkringstagaren med dennes »vetskap eller medgivande» förde bilen och försäkringstagaren insåg eller borde ha insett att föraren saknade körkort. Bilägaren åtalades för bedrägeri, men detta yrkande ogillades av HovR:n. Se därom under 21 kap. Det kan ifrågasättas, om han icke borde ha gått fri även från ansvar för osant intygande emedan kriminaliseringen av sådant intygande begränsats till uppgift om annat än egna angelägenheter. Begränsningen har sin grund i att man icke velat straffa den som ljuger i egen sak: dels får man icke ställa för stora krav på hans sanningsenlighet, dels skulle tilltron till hans utsaga ändock bli skäligen liten. Den som söker en anställning under skriftlig osann uppgift att han haft viss annan anställning förut skall säkerligen icke straffas för osant intygande, även om uppgiften skulle innebära ett påstående att den som i verkligheten innehaft anställningen icke innehaft denna. Vad bilägaren gjorde var att påstå, att han själv förde bilen. Att han därmed påstod att annan icke gjorde det bör i och för sig icke medföra, att han anses ha lämnat uppgift om annat än egna angelägenheter. Att annan körde hade emellertid viss relevans. Men det relevanta var endast, att bilägaren låtit honom köra. Det var därför dock om sit teget beteende som bilägaren ljög. Det må emellertid medges, att innebörden av uttrycket »annat än egna angelägenheter» är svårbestämd.

 

SL 14 kap. (BrB 3 kap.) En tämligen stor hovtång ansågs i SvJT 1963 rf s. 64 vara vad i SL 14: 15 kallades livsfarligt vapen. Uttrycket förekommer icke i BrB; jfr BrB 4: 5.

 

SL 15 kap. (BrB 6 kap.) Enligt SL 15: 16 fick ej åtal anställas för våldtäkt sedan sex månader förflutit efter det brottet skedde, där ej laga förfall visades eller kvinnan ljutit döden. I SvJT 1964 rf s. 87, där åtal väcktes först efter mer än sex månader, gjordes gällande, att laga förfall förelåg emedan kvinnan, en flicka som ej fyllt 15 år, icke omtalat händelsen för sina föräldrar och dessa därför varit okunniga om denna till kort innan de angav brottet till åtal. HovR:n ansåg laga förfall icke föreligga. Troligen är detta riktigt också enligt BrB 6: 11. Ett av skälen för preskriptionsbestämmelsen är, att kvinnan icke skall kunna öva utpressning genom att under längre tid hota med att anmäla brottet, ett annat att hennes uppgifter i allmänhet förtjänar mindre tilltro om hon dröjt länge med att göra sak av händelsen. Enligt BrB 6:11 äger åklagare emellertid, även om sexmånadersfristen gått till ända åtala om åtal finnes påkallat ur allmän synpunkt, en bestämmelse som förefaller tillämplig i ett fall sådant som detta.

 

SL 19 kap. (BrB 13 kap.) I SvJT 1963 rf. s 81 dömdes för mordbrand, när brand inneburit fara för förstörelse av en byggnad som med inventarier tydligen icke i målet ansågs kunna värderas högre än till 5 000 kr.men som innehöll två bostadslägenheter varav den ena vid tillfället var bebodd. I SvJT 1963 rf s. 8 II ansåg åter samma hovrätt med delvis samma ledamöter icke mordbrand utan grov skadegörelse föreligga, när en lada som med där förvarad lösegendom värderades till omkring 7 000 à 8 000 kr. och var tämligen stor antänts och förstörts. Att gärningsmannen i det förstnämnda målet frivilligt velat hindra faran för en mera omfattande förstörelse ansågs kunna föranleda straffnedsättning jämlikt SL 19: 10, nu BrB 13: 11, oaktat han i viss mån blivit förekommen av andra.
    En hemmagjord raket, som några pojkar på lek tillverkat och avfyrat, flög när den avfyrades endast ett helt kort stycke. Den skadade emellertid en av deltagarna. I NJA 1963 s. 39 ansåg HD, att explosionen icke varav så omfattande beskaffenhet att det förelåg allmänfarlig vårdslöshet. (Jfr SvJT 1961 rf s. 58.) Se om rättsfallet också under 3 kap. En i målet uppkommen fråga om räckvidden av överrättsprövning med anledning av fullföljd talan diskuteras av Cars i SvJT 1966 s. 113 f, jfr s. 715 ff och 719 f.

 

SL 20 kap. (BrB 8 kap.) En kvinnlig kund i Nordiska Kompaniets varuhus vid Hamngatan i Stockholm tog ett par skidbyxor och en kjol som var framlagda eller utställda till försäljning, stoppade ned dem i sin väska och gick sedan mot utgången men hejdades av en butikskontrollant; NJA 1964 s. 97. Vissa omständigheter kunde stödja hennes påstående, att hon icke tänkt tillägna sig dem. I RR:n frikändes hon, i HovR:n dömdes hon för stöld och i HD dömdes hon för egenmäktigt förfarande. Enligt HD kunde hennes uppgift att hon saknade tillägnelseuppsåt ej anses vederlagd, men genom sitt förfarande att lägga ned plaggen i väskan, där de var dolda, och föra dem från de avdelningar där de hölls till salu hade hon enligt HD:s åsikt olovligen satt sig i besittning av plaggen. Enligt HD måste det antagas, att hon förstått att det icke var tillåtet att förfara så som hon gjorde. Tydligen skulle hon enligt HD:s mening ha bort dömas för stöld, om hon hade övertygats om tillägnelseuppsåt. Men kunden fick taga plaggen där de fanns framlagda eller utställda; det var realisation. Hur kunde då

 

rekvisitet »olovligen tager» i stöldparagrafen eller paragrafen om egenmäktigt förfarande anses uppfyllt?
    Till jämförelse må erinras om att en besökare i ett lånebibliotek, där böckerna får tagas från hyllorna, otvivelaktigt begår stöld eller snatteri, om han tager en bok från en hylla med tillägnelseuppsåt och går från biblioteket med boken utan att visa upp den för personalen. Med ordet taga avses icke det första greppet sett för sig utan ett förfarande varmed någon sätter sig i ensambesittning av föremålet. Att kunderna i ett varuhus eller i en självbetjäningsaffär får taga varorna i sina händer utesluter därför icke, att de kan göra sig skyldiga till olovligt tagande. Skulle i biblioteket, varuhuset eller självbetjäningsaffären någon av personalen ha räckt den besökande föremålet, utesluter denna omständighet icke heller, att besökaren gör sig skyldig till olovligt tagande, om han med tillägnelseuppsåt avlägsnar sig med föremålet. Bibliotekstjänstemannen eller expediten överlämnar nämligen icke föremålet till den besökandes ensambesittning. Se Thyrén, Kommentar till SL kap. 20, 1908, s. 54, och Hagströmer, Efterlämnade föreläsningsanteckningar i svensk straffrätt, 1912, s. 84 ff.

    I rättsfallet ansågs emellertid, att ett olovligt tagande ägt rum ehuru kunden icke avlägsnat sig från varuhuset. Det räckte, att hon gått från de avdelningar där plaggen hölls till salu. Detta bör säkerligen anses tillräckligt. HovR:n hade funnit, att persedlarna tagits ur bolagets besittning utan dettas samtycke redan genom att kunden stoppade ned och i väskan dolde dem. Det är möjligt, att HD i sin domsmotivering tillagt bortförandet från avdelningarna endast emedan därmed så mycket säkrare kunde påstås att kunden olovligen tagit plaggen och att HD ville undvika att taga ställning till frågan om redan nedläggandet och döljandet i väskan var ett olovligt tagande. Denna fråga är nämligen svårare att besvara.
    Om kunden ansågs ha haft tillägnelseuppsåt vid nedläggandet, skulle icke därmed vara avgjort, att svaret på frågan borde bli jakande. Tillägnelseuppsåt gör icke i och för sig ett tagande olovligt, ehuru väl ett tagande kan vara lovligt emedan gärningsmannen ämnar hålla föremålet ägaren till handa, något som han naturligtvis icke ämnar om han har tillägnelseuppsåt. Den som tager hittegods med tillägnelseuppsåt gör sig icke skyldig till olovligt tagande, men hans gärning blir enligt uttryckligt stadgande att bedöma som olovligt förfogande: tillägnandet (för säkerhets skull beskrivet som tillägnelseuppsåt), icke tagandet, är olovligt.
    I NJA 1965 s. 398 stod en kund i en självbetjäningsbutik åtalad för snatteri eller egenmäktigt förfarande. Han hade tagit en filmrulle, lagt ned den i sin ficka och passerat spärren utan att visa upp rullen eller betala för den. Pluraliteten inom HD, tre ledamöter, ogillade åtalet för snatteri, emedan han icke ansågs överbevisad om tillägnelseuppsåt: det vore möjligt, att han vid passerandet av spärren glömt filmrullen. Två ledamöter underkände invändningen om glömska. Eftersom han därför enligt deras mening haft tillägnelseuppsåt och han passerat spärren, ville de döma för snatteri. För dem som godtog invändningen om glömska vid spärren uppstod fråga, huruvida mannen icke redan genom att stoppa filmrullen i fickan olovligen tagit denna. Två ledamöter, vilka dikterade domen, fann, att det saknades anledning att i ett fall sådant som detta anse kunden ha olovligen satt sig i besittning av varan innan han passerat spärren. En tredje ledamot frikände likaledes från ansvar för egenmäktigt förfarande un-

 

der anförande, att kunden icke redan genom att stoppa rullen i fickan kunde anses ha skilt affären från dess besittning. Det hade han enligt denne ledamots mening, och tydligen även enligt de båda sistnämndas, gjort först i och med att han passerat spärren. I detta fall förelåg emellertid omständigheter som i någon mån kunde ursäkta att kunden stoppade rullen i fickan och tyda på att han icke ämnade undanhålla den. I SvJT 1965 rf s. 35 hade likaledes en kund i en självbetjäningsbutik stoppat vara, i detta fall två räkburkar, i sin ficka och passerat spärren utan att visa upp dem eller betala. Han hade först lagt burkarna i varukorgen men därefter stoppat dem i fickan, enligt vad han uppgav emedan korgen var alltför full. HovR:n ansåg, att han genom att stoppa burkarna i fickan skilt affären från dess besittning. Vad han uppgav om anledningen till att han stoppade burkarna i fickan förtjänade enligt HovR:n med hänsyn till vad i målet förekommit icke avseende. Fastmera måste det enligt HovR:n hållas förvisst, att han gjort det för att undandraga sig att betala för burkarna. HovR:n dömde för snatteri. Jfr också SvJT 1967 rf s. 3.
    Rättsfallen ådagalägger en viss osäkerhet i frågan, huruvida kund i ett varuhus, där varorna ligger framme, eller i en självbetjäningsbutik har gjort sig skyldig till olovligt tagande redan då han stoppat vara i en ficka eller väska, där den är dold, och därmed, om han haft tillägnelseuppsåt, har gjort sig skyldig till stöld eller snatteri. I Västtyskland, där rekvisiten olovligt tagande och tillägnelseuppsåt motsvaras av ett krav på att någon eine Sache einem anderen in der Absicht wegnimmt, dieselbe sich rechtswidrig zuzueignen, har Bundesgerichtshof uttalat, att brottet är fullbordat så snart någon i en självbetjäningsbutik med tillägnelseuppsåt har stoppat vara i sina kläder eller i en medförd väska, och detta oavsett om personalen iakttagit honom och utan svårighet kunnat hindra hans vidare förfogande över varan. Se Neue juristische Wochenschrift 1962 s. 609. Se också Bundesgerichtshofs ställningstagande i Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Strafsachen Bd. 16, 1962 s. 271. Svensk rättspraxis tycks icke intaga en så klar ståndpunkt. Om det lyckas att bibringa allmänheten uppfattningen att utställda varor som tages måste hållas synliga, torde det emellertid icke möta hinder att anse redan nedstoppandet av varan i ficka eller väska, där den hålles dold, vara ett olovligt tagande. F. n. synes sådan åtgärd icke betraktas såsom olovlig, om gärningsmannen kan åberopa rimlig anledning till åtgärden. Avlägsnar han sig från affären eller passerar en spärr, har han emellertid olovligen tagit varan och skall dömas förstöld eller snatteri, om han har tillägnelseuppsåt.

    Passerandet av en spärr kan icke, icke ens om kunden därvid på tillfrågan ljuger, förvandla vad som är stöld eller snatteri till ett bedrägeri. Ty vari skulle bedrägeriet bestå? I att genom vilseledande förmå kassörskan eller annan personal till att underlåta att fråntaga tjuven tjuvgodset eller till att underlåta att kräva betalning eller, om stölden sker först genom passerandet av spärren, till att underlåta att förhindra stölden? Tjuv skall straffas för stöld, icke för beteende varigenom han säkerställer sitt byte eller möjliggör stölden. Se Welzel i Goltdammer's Archiv für Strafrecht 1960 s. 258 och Entscheidungen des Bundesgerichtshofes in Strafsachen Bd. 17 s. 206.
    Att stoppa något i kläderna eller i en väska och likaså att föra något från en butik eller avdelning av butik, den må vara försedd med kassa-

 

27—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

spärr eller icke, är att företaga en yttre åtgärd varigenom tagande i ensambesittning kan ske, och detta är olovligt tagande om det icke är tillåtet att bete sig så. Lika tydligt är icke, att ett olovligt tagande sker när vad som skulle göra tagandet olovligt ligger i tiden efter det fysiska händelseförlopp vari tagandet består, såsom då en bilist underlåter att erlägga betalning för bensin som han tagit vid en bensinstation med självbetjäning. I ett sådant fall finns icke någon gräns, till vars överskridande själva det olovliga tagandet skulle kunna hänföras. Det olovliga synes bestå endast i att bilisten far därifrån utan att betala, och fallet kunde därför tyckas vara likt det som föreligger när vid bensinstation med betjäning bilisten erhåller bensin och rymmer från betalningen. I fall av sistnämnda slag förekommer intet olovligt tagande, varför fallet är att bedöma som bedrägligt beteende. Icke desto mindre torde övervägande skäl tala för att bedöma tagande av bensin vid en station med självbetjäning såsom snatteri. Tagandet är så tillvida olovligt som det är lovligt endast om ett villkor, nämligen betalning, omedelbart fullgöres. Det är anledning att se beteendet som en enhet. När, såsom förr förekom, tidningar var utlagda att tagas av vem som helst som lade priset i en ask vid sidan av tidningshögen, skulle otvivelaktigt den som tog tidning utan att betala dömas för snatteri.
    Jämför till det föregående den avvikande framställningen av Per-Edwin Wallén i SvJT 1964 s. 465 ff.
    Anstiftare av stöld är icke att döma som gärningsman blott för det att han framstår såsom brottsligare än den som utfört tillgreppshandlingen; se NJA 1964 s. 255, varom under 3 kap.
    När ett biträde hos en bilförsäljare enligt uppdrag kört en av dennes bilar till en verkstad för att den där skall undergå reparation el. dyl., gör han sig säkerligen i allmänhet skyldig till tillgrepp av fortskaffningsmedel, om han sedermera olovligen hämtar bilen och kör med den för egen räkning. Men i SvJT 1964 rf s. 56 var förhållandena sådana, att man kanifrågasätta om det icke borde stanna vid ansvar för olovligt brukande. Bilen stod kvar ute på gården. Arbetet hade ej påbörjats och skulle ske inne i verkstaden. Den tilltalade hade kvar nycklarna till bilen, och det var nog meningen att han, sedan arbetet utförts, skulle föra bilen tillbaka. Det fanns därför visst fog för att anse, att han icke tillgrep bilen. HR:n och två dissidenter i HovR:n dömde för egenmäktigt förfarande; enligt BrB skulle det blivit tillgrepp av fortskaffningsmedel. HovR:ns dom bestämdes emellertid av två ledamöter som dömde för olovligt brukande. Om fallet se också under Trafikbrottslagen. I NJA 1963 s. 233 dömdes en hyresgäst för egenmäktigt förfarande bestående i att han med en av honom själv tillverkad nyckel utifrån beredde sig tillträde till låst ytterdörr. Han dömdes oaktat han ägde taga väg genom samma dörr inifrån och ut. Han hade fortsatt med sitt beteende efter uttryckligt förbud av fastighetsägaren och kunde således icke tro på något samtycke.
    I SvJT 1963 rf s. 61 II hade en vice värd utan tillstånd av hyresgästen släppt in arbetare i dennes lägenhet för justeringsarbete. Till sitt försvar anförde vice värden, att han ett par dagar förut lagt lapp om de planerade arbetena i lägenhetens brevlåda. Han hade varit av den uppfattningen, att hyresgästen fått vetskap om den tilltänkta åtgärden, och han hade trott, att hyresgästen, i allt fall om denne haft kännedom om de planerade arbetena vilka inneburit allenast nödig tillsyn, skulle ha godtagit hans handlingssätt.

 

Vice värden åtalades för egenmäktigt förfarande, i andra hand självtäkt. I RR:n frikände nämnden honom under anförande, att han haft starka stöd för sitt antagande att han handlat med tyst medgivande av hyresgästen. Om han verkligen trodde detta, var frikännandet säkerligen riktigt, ty samtycke behöver icke vara uttryckligt. I HovR:n frikände en ledamot, emedan vice värdens uppgift att han handlat i tro att hyresgästen skulleha godtagit hans handlingssätt därest han haft kännedom om justeringsarbetet icke kunde lämnas utan avseende. Huruvida sådant s. k. hypotetiskt samtycke skall fria är mera osäkert; därom strax. RR:ns ordförande och majoriteten i HovR:n dömde för självtäkt till 5 dagsböter, varje dagsbot bestämd till ett med hänsyn till brottets ringhet jämkat belopp av 1 kr., den förre under anförande att hyresvärden enligt hans mening icke trott tyst medgivande föreligga och hovrättsmajoriteten under uttalande att hypotetiskt samtycke icke vore tillräckligt för att fritaga från ansvar. Som synes växlade meningarna i domstolarna mellan det minsta tänkbara straff och intet straff alls.
    En straffrättslig principfråga som förelåg i målet var, om hypotetiskt samtycke skulle fria, och den frågan är tyvärr svårbesvarad. Det är tydligt, att i det dagliga livet begås en mängd handlingar av människor som utgår från hypotetiskt samtycke; människor tager eller »lånar» varandras saker i stor utsträckning i förlitan på att ägaren skulle ha samtyckt om han blivit tillfrågad. Ansvar för dessa handlingar kommer i allmänhet icke i fråga. Det skulle alltför mycket strida mot livets regel; det anses allmänt gå försig att göra så. I vissa fall kan såsom giltigt försvar också åberopas, att handlingen skett i dens intresse som skulle kunna anses kränkt och att denne skulle ha samtyckt om han haft tillfälle därtill. Någon generell regel, att hypotetiskt samtycke ensamt skulle grunda ansvarsfrihet, torde emellertid ej böra antagas. I vissa situationer föreligger vägande motskäl mot att tillerkänna hypotetiskt samtycke friande verkan; se NJA 1957 s. 337, varom i SvJT 1960 s. 274. Vad nu beträffar hyresvärds rätt till tillträde är denna ganska noga reglerad i lagen om nyttjanderätt till fast egendom 3: 26 och 27. Någon rätt att själv taga sig in i lägenheten ges hyresvärd där icke. Regleringen torde alltför lätt sättas ur kraft, om inträngande i lägenhet vore straffritt så snart hyresvärden kan åberopa hypotetiskt samtycke. För att sådant skall vara tillfyllest bör nog fordras att tillträdet, nämligen tillträde vid ifrågavarande tidpunkt och under ifrågavarande omständigheter, är påkallat i hyresgästens intresse. Att nödsituation fritager från ansvar är klart. Se om hypotetiskt ansvar Agge, Straffrättens allmänna del h. 3, 1964, s. 422 ff.
    Om vice värden skulle fällas till ansvar, inställde sig frågan, huruvida hans brott var egenmäktigt förfarande eller självtäkt. Gränsen mellan dessa brott är ofta svår att bestämma. Emedan arbetena utgjorde ett led i nödig tillsyn av lägenheten, rubricerades besittningsintrånget såsom självtäkt, något som torde förtjäna gillande. Jfr NJA 1951 s. 666 och Beckman i Festskrift till Nial, 1966, s. 79.

 

SL 21 kap. (BrB 9 kap.) En bil skadades när den med ägarens tillåtelse fördes av annan, vilken saknade körkort. Ägaren begärde och fick sedermera ersättning för skadan av det bolag där bilen var försäkrad. För bolaget uppgav han, att han själv fört bilen. Detta uppgav han, emedan för-

 

säkringen enligt försäkringsvillkoren icke gällde beträffande skada som inträffade när annan än försäkringstagaren med dennes »vetskap eller medgivande» förde bilen om försäkringstagaren insåg eller borde ha insett att föraren saknade körkort. Ägaren åtalades i SvJT rf s. 81 för bedrägeri men frikändes av HovR:n från ansvar för detta brott; att han dömdes för osant intygande har omtalats under 13 kap. Ägaren ansågs icke, när han tillät den andre att föra bilen utan först senare ha insett eller bort inse att föraren saknade körkort. HR:n hade fällt för bedrägeri, emedan ägarens fordran hos bolaget, om han uppgivit rätta förhållandet, skulle ha tett sig osäker eller tvistig. Men att någon, låt vara genom oriktig uppgift och för att lättare komma till sin rätt, förmår annan att betala en fordran som den förre verkligen har mot denne, kan icke utgöra bedrägeri.
    En man ansågs i NJA 1964 s. 268 ha begått bedrägeri genom att, när han anordnade lotterier under uppgift att vinsten skulle tillfalla vissa sammanslutningar, utöka antalet lotter och vinster och behålla vinsten av det utökade antalet lotter för sig själv. Vinstchanserna för lottköparna hade icke minskat genom att antalet lotter ökats. HD anförde, att det måste hållas för visst att en del av dem som förvärvat lotter skulle ha avstått från sina inköp om rätta förhållandet beträffande vinstmedlens användande stått klart för dem. Vad dessa lottköpare ville var att gynna sammanslutningarna, och de förmåddes sålunda genom vilseledande till utgifter vilkas ändamål förfelades. De fick visserligen lotter i gengäld, men vinstchanserna på dem uppvägde i dessa som i de flesta andra lotterier icke lotternas pris. Se om fallet artiklar av Per-Edwin Wallén och mig i SvJT 1966 s. 332 n. 18 och 600. I SvJT 1964 rf s. 83 hade en bokförsäljare förmått tre hemmafruar att skriva på en beställningssedel för bokverket Barnens Bästa omfattande 15 band till ett pris av ungefär 700 kr. Fruarna påstod, att försäljaren vilselett dem i det att de trott sig beställa endast ett band för cirka 40 eller 44 kr. HovR:n ansåg i olikhet mot HR:n styrkt, att de blivit vilseledda, och dömde för bedrägeri. Att vinningsrekvisitet var uppfyllt stod utom fråga, och det är klart att också skaderekvisitet var det. Man kunde omöjligen begära, att fruarna skulle vara nöjda med affären. De skulle ju få betala mycket mer än de tänkt sig. Och de kunde icke komma ifrån affären utan förlust, ty de kunde, såsom HovR:n framhöll, icke påräkna att vid vidareförsäljning erhålla det pris de förbundit sig att betala. Se om fallet de nämnda artiklarna s. 326 och 601.
    En sjukförsäkrad ingav till sjukkassan läkarintyg, i vilka han sades vara helt arbetsoförmögen på grund av psychoneuros och ordinerades vila och läkarvård. Han uppbar därefter sjukpenning från kassan men arbetade icke desto mindre. I NJA 1963 s. 564, varom också nedan, dömdes han för bedrägeri av såväl HovR:n som HD. HD uttalade, enhälligt, att han genom att åberopa läkarintygen ingivit kassan den föreställningen att han ämnade avhålla sig från arbete i enlighet med vad som sagts i intygen. Att han ingivit kassan denna föreställning kunde han icke ha undgått att inse. Omständigheterna gåve vid handen, att han redan då han ingav det första intyget hade för avsikt att utföra arbetet. Han hade följaktligen medelst vilseledande föranlett, att sjukpenning oriktigt utbetalats till honom. HD har därmed, såvitt man kan se, tagit avstånd från den av Per-Edwin Wallén i SvJT 1963 s. 321 ff framförda åsikten, att en skillnad är att göra mellan vad han kallar faktisk och vad han kallar medicinsk arbetsoförmåga.

 

Enligt Wallén skulle den, som faktiskt kan arbeta men av läkare ordinerats att vila, vara icke faktiskt utan medicinskt arbetsoförmögen. Båda arterna arbetsoförmåga skulle berättiga till sjukpenning. Av sin distinktion föranledes Wallén till att anse, att om någon erhållit sjukpenning på grund av medicinsk arbetsoförmåga men ändock arbetar, något bedrägeriansvar icke kan komma i fråga för honom. Att han arbetar motsäger nämligen icke, att han ändock är, såsom han uppgivit, medicinskt arbetsoförmögen. Denna åsikt synes vila på en mycket svag grund. Distinktionen är verklighetsfrämmande. Det må vara sant, att det finns personer som bokstavligen är faktiskt arbetsoförmögna, men det vanliga är, att den sjuke i allt fall under en del av vad som skall anses som sjukdomstiden kan utföra arbete men bör avhålla sig därifrån för att återvinna hälsan. Att genomföra distinktionen i praktiken låter sig därför knappast göra. Det är också klart, att lagens mening måste vara att den som arbetar saknar rätt till sjukpenning för den tid under vilken han arbetar, förutsatt naturligtvis att arbetet är av sådan omfattning att det kan ha denna verkan. Det vore orimligt, att den som hos försäkringskassa begär sjukpenning med stöd av intyg att han behöver vila för att bli botad skulle äga uppbära sjukpenning om han samtidigt uppger att han arbetat eller ämnar arbeta under sjukpenningstiden. Under förarbetena till sjukförsäkringslagen avböjde man medvetet att i lagtexten vid sidan av sjukdom som orsakar förlust av arbetsförmåga upptaga sjukdom för vars botande den sjuke ordinerats att avhålla sig från arbete. Däremot torde uppbärande av lön under sjukpenningstiden icke i och för sig betaga den arbetsoförmögne rätt till sjukpenning. I SvJT 1964 rf s. 81 gjordes distinktionen mellan faktisk och medicinsk arbetsoförmåga av RR:n men icke av HovR:n. Att den försäkrade uppbar full lön för tid, under vilken han var halvt arbetsoförmögen och arbetade på halv tid, ansåg HovR:n icke betaga honom rätt att för denna tid åtnjuta halv sjukpenning. Se om fallet också nedan.
    Det är klart, att den som begär att få sig sjukpenning tillerkänd under uppgift att han på grund av sjukdom varit arbetsoförmögen och förtigande att han i själva verket arbetat under sådana förhållanden att han saknat rätt till sjukpenning därmed lämnar kassan en uppgift som uppfyller bedrägeribestämmelsens krav på vilseledande. Säkerligen bör man, såsom HovR:n gjorde i SvJT 1963 rf s. 52, anse, att den försäkrade lämnat sådan uppgift även om han intet uttryckligen sagt om sin arbetsförmåga utan blott lämnat läkarintyg av innehåll att han saknat sådan. I det förutnämnda rättsfallet NJA 1963 s. 564 likställde HD, säkerligen med rätta, ingivande av läkarintyg om arbetsoförmåga med en uppgift av den försäkrade att han ämnade avhålla sig från arbete. Det är också givet, att en sådan uppgift om egen avsikt, ett inre faktum, är en vilseledande uppgift om den är oriktig.
    Svårare är frågan, om eller under vilka förutsättningar bedrägeriansvar drabbar den som, efter det han begärt sjukpenning och fått sig sådan tillerkänd, beslutar sig för att arbeta och lyfter sjukpenning utan att omtala att han börjat arbeta. Man måste vara försiktig med att i själva åtgärden att lyfta sjukpenningen intolka en uppgift att han icke arbetat. Ty det bör icke göras skillnad mellan fall, där den försäkrade vid en disk hos kassan utkvitterar belopp, och fall, där han utkvitterar belopp hos posten. Om därför den som, ehuru han arbetat, lyft sjukpenning icke kan anses ha upp-

 

givit något oriktigt, kan han icke fällas till ansvar för bedrägeri, med mindre hans underlåtenhet att upplysa om arbetet är att bedöma lika som en oriktig uppgift. Här inställer sig det i olika sammanhang aktuella problemet om underlåtenhets- straffbarhet. Det finns ett ganska stort behov av att i allmänhet anse den som mottager periodiskt utfallande betalningar skyldig att, när han får kännedom om att grunden för hans rätt upphört att existera, upplysa därom vid äventyr att hans underlåtenhet betraktas lika som en uppgift att grunden alltjämt består. Det kan också sägas, att en sådan person måste förstå att utbetalning sker i förlitan på att förhållandena ej ändrats. Jfr NJA 1947 s. 634, som emellertid var komplicerat. Vad sjukkassebedrägeri beträffar hade i det förut nämnda rättsfallet SvJT 1964 rf s. 81 en sjukkassemedlem utkvitterat sjukpenning för två dagar, under vilka han arbetat, utan att upplysa kassan om detta. Han dömdes av HovR:n för sin underlåtenhet till ansvar för bedrägligt beteende. I detta fall hade han, såsom HovR:n åberopade, genom ett till honom tidigare utlämnat s. k. medlemsintyg, vilket han undertecknat och ingivit, erhållit meddelande att upplysningsplikt ålåg honom. Enligt lagen om allmän försäkring 20: 8, vartill motsvarighet fanns i sjukförsäkringslagen, åligger det försäkrad att i enlighet med de föreskrifter som meddelas av Konungen eller efter Konungens bestämmande av riksförsäkringsverket lämna de uppgifter som är av betydelse för tillämpningen av lagen. Vad än må gälla om periodiskt utfallande betalningar i allmänhet torde därför den som i enlighet med denna lagbestämmelse och dess tillämpningsföreskrifter fått meddelande om upplysningsskyldighet utan betänkligheter kunna anses upplysningsskyldig enligt meddelandet. Men försiktigheten bjuder nog att, i betraktande av att frågan om upplysningsskyldighet är reglerad enligt lagen om allmän försäkring, icke anse straffsanktionerad sådan skyldighet föreligga för en enligt denna lag försäkrad med mindre författningsenligt meddelande lämnats honom.
    Huruvida arbete är sådant, att den arbetande icke har rätt till sjukpenning, är en gränsdragningsfråga som naturligtvis kan vålla tvivel. Praxis synes vara tämligen sträng mot den försäkrade, så i SvJT 1964 rf s. 30. Där frikändes emellertid den tilltalade från ansvar för bedrägeri, emedan han ansågs icke ha förstått att hans arbete betog honom rätten till sjukpenning. Det är otvivelaktigt riktigt, att för bedrägeriansvar fordras uppsåt omfattande bl. a. att rätt till sjukpenning icke föreligger. Bedrägeriansvar förutsätter nämligen, att kassan lider skada och att gärningsmannen gör vinning, och förmögenhetsöverföringen måste vara täckt av uppsåt. Se också SvJT 1965 rf s. 44.
    Frågor om sjukkassebedrägerier behandlas av Per-Edwin Wallén i SvJT 1963 s. 321 ff (med referat av åtskilliga opublicerade fall ur praxis) samt 1964 s. 204 ff och 652 ff och av Markstad i SvJT 1964 s. 648 ff.
    Hur manipulationer med checkar skall bedömas kan vålla tvivelsmål. Det kan komma i fråga att döma för bedrägeri, och tillämpning av 74 § checklagen kan likaledes ifrågakomma. I 74 § stadgas straff för den som med uppsåt eller av oaktsamhet till annans förfång utställer check utan täckning. Är förfarandet bedrägeri, skall dock 74 § icke tillämpas.
    Att någon förmår annan person till en prestation mot betalning med check, som han men icke den andre vet sakna täckning, är regelmässigt att bedöma som bedrägeri. Den andre mottager nämligen regelmässigt för

 

det vederlag han ger en anvisning som i värde icke uppväger vederlaget. Risken, att han icke skall få checken infriad, medför regelmässigt, att bedrägeribrottets skaderekvisit är uppfyllt. I NJA 1964 s. 197 I och II dömdes checkutställare i sådant fall för bedrägeri. Om checkutställaren både kan och vill hålla mottagaren skadeslös, begår han emellertid icke bedrägeri gentemot denne. Förfång torde checkmottagaren i regel ändock lida, därest trassatbanken vägrar honom betalning för checken. Enligt uttalande av departementschefen under förarbetena till checklagen (NJA II 1932 s. 655) bör emellertid straffansvar enligt 74 § icke kunna göras gällande, om i tämligen nära anslutning till trassatbankens förklaring att täckning för checken saknas banken efter förhandling med utställaren eller också denne självinlöst checken.

    I NJA 1964 s. 197 I hade vissa av de ifrågakomna checkarna lämnats såsom betalning för skuld. Genom sådant förfarande blir fordringsägaren i regel icke sämre ställd än förut, varför bedrägeri i regel icke begås mot honom. Förfång torde han ändock få anses lida under samma förutsättningar som i de fall där mottagaren lämnar vederlag för checken. I rättsfallet dömdes checkutställaren, såsom nedan skall omtalas, för bedrägeri mot inlösande bank.
    Om utställaren av check, som efter vad han vet saknar täckning, presenterar checken i det bankkontor som för checkkontot och får checken infriad, föreligger säkerligen bedrägeri, såvida icke banken skulle ha infriat checken även om den vetat att täckning saknades och förutsatt att checkutställaren icke både kan och vill hålla banken skadeslös. Fallet skiljer sig icke från andra fall där någon genom vilseledande förmår bank eller annan till betalning som han icke har rätt till. Att han till äventyrs presenterar checken i annat av trassatbankens kontor kan icke föranleda annat bedömande. I NJA 1964 s. 197 II dömdes checkutställaren i fall av sistnämnda slag för bedrägeri beträffande vissa av de ifrågakomna checkarna. Han dömdes också för bedrägeri med avseende å checkar som han presenterat i annan bank än trassatbanken och fått infriade. Att honorerande bank enligt överenskommelse bankerna emellan kan hålla sig skadeslös hos trassatbanken inverkar, såsom HD uttalade i NJA 1964 s. 197 I och II, icke på det straffrättsliga bedömandet. Den honorerande banken skall ändock anses ha lidit skada, lika väl som om den tecknat försäkring mot skadan. Det är enligt NJA 1963 s. 227 den honorerande banken som blivit bedragen, icke trassatbanken när denna hållit den honorerande banken skadeslös enligt överenskommelse mellan bankerna. I det rättsfallet hade åklagare yrkat ansvar å utställaren för bedrägeri. Trassatbanken, vilken gottgjort den honorerande banken, ansågs av alla domare i målet, utom ett justitieråd, icke äga utan stämning föra talan om ersättning för vad den utgivit. Dess talan var nämligen icke, såsom ansågs erforderligt enligt RB 45: 5 andra st., grundad uteslutande på bedrägeriet. Se därom Boman i SvJT 1967 s. 102 ff. Se också JO:s ämbetsberättelse 1967 s. 151. Se även NJA 1962 s. 414, varest emellertid trassatbanken enligt överenskommelse mellan bankerna ägde återsända de av annan bank inlösta checkarna till denna och där trassatbanken f. ö. hade uppmärksammat bristen på täckning när den gottgjorde den honorerande banken. Att det kunde föreligga en viss fara för att trassatbanken vid sin kontoföring kunde komma att förbise att checkarna saknade täckning ansågs icke utgöra skada i bedrägeriparagrafens mening.

 

    Bedrägeri förutsätter emellertid uppsåt omfattande skadan. Om checkutställaren icke vet, på det sätt uppsåtsläran anger, att han överskrider sitt tillgodohavande men är oaktsam i detta hänseende, kan han då dömas, väl icke för bedrägeri, men enligt 74 §? Under förarbetena till checklagen gjordes inom lagrådet och av departementschefen och första lagutskottet uttalanden, som synes ge vid handen att man tänkte sig att trassatbank icke kan lida vad i 74 § menas med förfång (NJA II 1932 s. 647 ff, 655 och 657). Troligen föreställde man sig, att trassatbank har sådan möjlighet att kontrollera tillgodohavandet att det icke länder den till förfång att check utställes utan täckning. I så fall överskattade man trassatbanks faktiska möjligheter. Icke desto mindre är det anledning att de lege lata stå fast vid att meningen, när det stadgats straff för den som till annans förfång utställer check utan täckning, icke är att trassatbanks olägenhet därav skall räknas som förfång. I sak har denna ståndpunkt skäl för sig, ty i 74 § kriminaliseras även oaktsamhet. Att straffa den som av oaktsamhet lyfter mera på sitt checkkonto än där innestår skulle vara att sträcka kriminaliseringen långt och skulle icke stämma med att den som av oaktsamhet överskrider ett konto av annat slag, ej nödvändigtvis ett bankkonto, går straffri. I SvJT 1963 rf s. 68 frikände nämnden i HR:n och likaså HovR:n en checkutställare, som av oaktsamhet hade överskridit sitt tillgodohavande varefter trassatbanken infriat checken. Om trassatbank icke skall anses lida förfång när check som saknar täckning inlöses av det av dess kontor där checkräkningen föres, synes trassatbank icke heller böra anses lida förfång om checken inlöses av annat av dess kontor. Övervägande skäl synes tala för att infriande eller honorerande bank över huvud icke bör enligt gällande rätt anses lida förfång. För allmänheten ter sig presenterandet av check i bank, vilken denna än är, såsom ett lyftande av pengar på ett konto. I 74 § talas om »annans» förfång, något som i detta sammanhang icke leder tanken till bank. (På tal om NJA 1962 s. 414 har jag i SvJT 1964 s. 90 gjort mig skyldig till en förväxling av de i målet ifrågakomna checkarna och av förbiseende uppgivit, att checkutställare blivit dömd enligt 74 § när check utan täckning infriats av bank.)
    Att check som saknar täckning presenteras i bank, icke av utställaren, utan av någon till vilken han överlåtit checken hindrar icke, att utställaren dömes för bedrägeri mot banken om han hade uppsåt att checken skulle infrias. Bedrägeri kan således föreligga även om något bedrägeri icke begåtts mot den till vilken checken överlåtits. I NJA 1964 s. 197 I dömdes utställaren beträffande vissa av de ifrågakomna checkarna för bedrägeri mot den bank där de presenterades av den till vilken de överlåtits. HD ansåg utställaren övertygad om uppsåt i avseende å det vilseledande som förfarandet med checkarna inneburit och den skada som uppkommit därav.
    Vissa av de frågor, som uppkom i dessa rättsfall angående checkar, beröres av Hessler och Svensson i SvJT 1964 s. 528 f och 547 f, i skrivelse av Svenska bankföreningen publicerad i Ekonomisk revy 1964 s. 518 ff, i yttrande av styrelsen för Sveriges advokatsamfund publicerat i samfundets tidskrift 1965 s. 168 ff samt i I lagutskottets utlåtande 1965: 23.
    I NJA 1963 s. 195 hade en man lånat annan betydande summor mot mycket hög ränta eller annan gottgörelse till att spela på totalisator och bedriva i samband därmed stående verksamhet. Att låntagaren var i trångmål var klart, men HD fann att han lyckats dölja detta för långivaren var-

 

för denne icke kunde anses ha utnyttjat låntagarens trångmål. Däremot ansåg HD, att låntagarens förfarande att med delvis upplånade medel bedriva totalisatorspel i den omfattning som var känd för långivaren måste betraktas som lättsinnigt och att långivaren uppsåtligen begagnat sig av detta lättsinne, varför han därigenom gjort sig skyldig till ocker. En viss av lånetransaktionerna, nämligen följande, föranledde emellertid annat ställningstagande. Ett par dagar innan låntagaren greps såsom misstänkt för brott gav långivaren honom ett lån på 100 000 kr. mot säkerhet i en sparbanksbok utvisande ett tillgodohavande av omkring detta belopp. Långivaren betingade sig en ränta av 10 000 kr. i månaden, d. v. s. drygt 120 % ränta om året. Sparbanksboken var förfalskad. Där innestod blott omkring 2 000 kr. Med hänsyn därtill och då ekonomiskt sammanbrott för låntagaren var överhängande ansåg pluraliteten inom HD, tre ledamöter, liksom också RÅ, att långivaren icke gjort sig skyldig till ocker i denna del. Två ledamöter var skiljaktiga. Den ene förklarade, att det förelåg en ockersituation. Gottgörelsen ginge vida utöver vad som vid aldrig så osäkra kredittransaktioner över huvud kunde tolereras. Denne ledamot ville ändock frikänna, emedan i betraktande av att sparbanksboken var förfalskad den ockersituation som i verkligheten förelåg enligt denne ledamot icke var täckt av långivarens uppsåt. Att sparbanksboken var förfalskad innebar väl dock blott, att missförhållandet mellan kontrahenternas prestationer icke var så stortsom långivaren trodde. Om det likväl förelåg en ockersituation, är det svårt att se, varför långivarens misstag i detta avseende skulle fritaga honom från ansvar. Den andre dissidenten ansåg likaledes, att den betingade räntan icke kunde anses försvarlig. Att det fanns ringa utsikt för långivaren att få betalt vore ovidkommande.
    Den intressanta frågan i målet synes vara just denna. Var det verkligen ovidkommande, att risken för långivaren var mycket stor? Det är klart, att vid bedömning huruvida betingad ränta står i uppenbart missförhållande till långivarens prestation hänsyn i allmänhet är att taga till den risk långivaren löper. En riskpremie måste han äga räkna sig till godo. Men får han tillgodoräkna sig hur hög riskpremie som helst blott den är motiverad avrisken? Det tycks han få enligt lagens ord, men man kan ändock tvivla. Säkerligen har i åtskilliga fall dömts för ocker, där räntan icke var högre än att den kunde tyckas behövlig för att uppväga den mycket stora risken. Förmodligen är det ganska vanligt, att affärer som betraktas som ockeraffärer leder till förlust för ockraren. Måhända bör man fästa avseende vid att mycket stora risker icke låter sig på ett objektivt sätt värdera i pengar, t. ex. i en räntesats. Det finns ingen marknad som kunde ge anvisning om hur hög räntan bör vara för att uppväga sådan risk. Möjligen bör kravet på uppenbart missförhållande mellan prestationerna förstås så, att det är uppfyllt när en långivare betingar sig ränta som kraftigt överstiger de räntesatser som förekommer på en marknad. Detta skulle innebära, att ockerparagrafen förbjuder lån med alltför höga riskpremier oavsett om risken är stor. Att osunda affärer på detta sätt motarbetas är av värde ej blott för dem som frestas att låna pengar på sådana villkor utan även för dem som avutsikt till hög ränteavkastning frestas att försträcka pengar till desperata låntagare ( något som redan dr Johnson framhöll för Boswell den 7 april 1776). Det synes som om dissidenterna givit uttryck åt uppfattningen, att en ränta av 120 % var ockerränta oavsett riskens storlek. Men pluraliteten

 

frikände. Det är möjligt, att den visserligen ansåg att det finns räntesatser som över huvud icke kan tolereras men att den fann sig böra göra undantag för ett fall sådant som det ifrågavarande, där risken var så oerhörd att långivaren nästan lika gärna kunde ha kastat pengarna i sjön. Däremot torde den omständigheten i och för sig, att låntagaren förmådde långivaren tilllånet genom bedrägeri medelst förfalskning, icke ha kunnat fria från ockeransvar. Det förefaller troligt, att låntagaren tillnarrat sig även de andra lånen eller vissa av dem genom vad som var bedrägeri. Utan att lämna osann uppgift om sina spelvinster hade han väl näppeligen kunnat få lånen. Se SvJT 1957 rf s. 9. Angående brottspåföljden se under 2 kap.
    En chaufför sålde illegalt tabletter innehållande narkotiskt ämne för 2 kr. stycket, vilket lär ha varit det vanliga priset på den illegala marknaden men var mycket högre än apotekspriset. Enligt chauffören betalade kunderna 2 kr. stycket utan att han behövde begära något pris. Han behöll för varje tablett 30 öre och lämnade resten till den som tillhandahöll honom tabletterna och hade uppdragit åt honom att sälja dem. Denne hade i sin tur anskaffat tabletterna genom att illegalt inköpa partier för 1 kr. stycket. I SvJT 1964 rf s. 14 dömdes chauffören av RR:n för ocker och för brott mot narkotikakungörelsen m. m., men av HovR:n frikändes han med 2 röster mot 2 från ansvar för ocker. Till motivering av frikännandet anfördes, att det med hänsyn till anskaffnings- och distributionskostnaderna måste antagas att chauffören haft skälig anledning till antagande att tabletterna haft ett värde motsvarande det av kunderna förutsatta. (Chauffören kände enligt egen uppgift ej apotekspriset.) Det anfördes vidare, att chauffören saknade erfarenhet av illegal narkotikahandel och att av utredningen ej tillräckligt framginge i vilket tillstånd kunderna befann sig. I sistnämnda hänseende anförde dissidenterna, att det måste hållas för visst att i varje fall flertalet av köparna var hemfallna åt narkotikamissbruk och att chauffören måste ha insett detta.
    Redan på denna punkt framträdde alltså olika meningar. Det är kanske möjligt att anse ockerparagrafens krav på trångmål vara uppfyllt om köpare har ett mycket starkt begär efter narkotika, men ehuru chauffören sålde ett stort antal tabletter, är det osäkert om bland kunderna fanns någon som var så hemfallen åt missbruk. Åklagaren påstod i stället, att chauffören utnyttjat köparnas oförstånd och lättsinne. Men dessa uttryck torde icke syfta på oförståndigt eller lättsinnigt handskande med hälsan utan på oförstånd och lättsinne i ekonomiskt hänseende. Det kan vara oförståndigt eller t. o. m. lättsinnigt att köpa föremål till överpris för att gynna insamling till viss verksamhet som icke förtjänar uppmuntran, men det är icke sådant oförstånd och lättsinne som ockerparagrafen avser. — Att åter kunderna genom att köpa gjort sig skyldiga till straffbar gärning, nämligen innehav av narkotika, utesluter icke ockeransvar för säljaren. Även svaga naturer skall skyddas genom ockerparagrafen. Jfr att den som narrat sig till pengar för föregivet fosterfördrivande behandling dömts för bedrägeri i NJA 1941 s. 462.
    En fråga är emellertid ytterligare, om det förelåg uppenbart missförhållande mellan vad chauffören betingade sig och vad han presterade. Om tabletterna hade ett värde som rättfärdigade priset 2 kr., borde han frikännas från ansvar för ocker. Att 2 kr. var gängse pris på den illegala marknaden torde emellertid icke rädda chauffören. Ty antag att chauffören ha-

 

de varit ensam eller nästan ensam om att sälja tabletter illegalt och att det därför icke hade funnits något illegalt marknadspris. I så fall komme det icke i fråga att räkna honom till godo ett överpris, vilket skulle motiveras med kostnaderna och risken vid illegal försäljning. Att det nu verkligen fanns ett marknadspris berodde på att andra betedde sig lika illa som han själv, och detta är icke något som bör medföra straffrihet för honom. Å andra sidan är det kanske för strängt att jämföra priset 2 kr. med det mycket lägre apotekspriset. Detta gällde för försäljning i apotek mot recept och hade icke därutöver någon prisreglerande uppgift. Apotekspriset gällde med andra ord för försäljningar, från vilka både chauffören och hans kunder var uteslutna. Det är mycket tvivelaktigt om ens, såsom dock torde vara en vanlig åsikt (se Andenæs, Formuesforbrytelsene, Oslo 1953, s. 95 f), ett maximipris som bestämts just för att reglera prisbildningen på en marknad bör läggas till grund för bedömningen om ocker föreligger. För överträdelse av bestämmelser om maximipris, ofta kallad prisocker, finns ju annan straffbestämmelse. Maximipris liksom recepttvång ger lätt upphov till illegala försäljningar med priser avvikande från de legala, och man ser icke rätt väl varför dessa försäljningar, vilka sker på annan marknad än den legala, skulle bedömas efter de priser som bestämts för den legala handeln, något som i sak skulle betyda att myndigheter med generell verkan bestämde angående förutsättningarna för ocker. Över huvud möter det betänkligheter att lägga priset på en ofri marknad till grund för bedömningen huruvida ocker föreligger. I all synnerhet gäller detta naturligtvis, om priset är på ett eller annat sätt subventionerat.
    Om apotekspriset och det gängse priset på den illegala marknaden utmönstras, fanns det icke något pris, med vilket chaufförens försäljningspris, 2 kr., kunde jämföras. Under sådana förhållanden bör chauffören få räkna sig till godo vad han själv presterat för förvärvet av tabletterna, något som han icke skulle ha fått om dessa hade ett pris. Den som köpt en sak och säljer den för mycket mer än den är värd kan drabbas av ansvar för ocker, även om hans inköpspris var så högt att han i själva verket gör en förlust på transaktionen i dess helhet. Denna förlust har han nämligen gjort redan före försäljningen, om det är så att saken vid försäljningen är mindre värd än hans inköpspris. Men annorlunda förhåller det sig, om tabletterna icke hade något ekonomiskt värde som skulle kunna jämföras med försäljningspriset, 2 kr. Då kan man icke döma för ocker oberoende av vad han givit och alltså t. o. m. om han sålt med förlust. Vid beräkning av vad han presterat för förvärvet bör man bortse från hans arbete, emedan detta var illegalt, och likaså från den risk han löpte att han skulle bli straffad och tabletterna konfiskerade, annars komme man på en bakväg till att godtaga priset på den illegala marknaden. Inköpspriset bör han däremot få räkna sig till godo. Men såsom inköpspris bör icke räknas vad chauffören avstod till sin uppdragsgivare eller kompanjon. De delade ju vinsten alltefter som tabletterna såldes. Det inköpspris, som chauffören får anses ha erlagt, torde därför böra anses vara 1 kr. per tablett. Vad han betingade sig var 2 kr. Det kan betvivlas, att detta innebär ett uppenbart missförhållande om man, såsom man bör göra, tager i betraktande att förvärvet av tabletterna krävde kapitalutlägg, att försäljningen tog viss tid och att det måhända fanns någon risk för att icke hela partiet skulle kunna säljas.

    En omständighet som kan inge betänkligheter mot att döma för ocker är,

 

att chauffören förmodligen icke kände sig som ockrare. Det berodde kanske på att han kände till, att 2 kr. var gängse pris (och alltså icke på oerfarenhet). Han visste dock att marknaden var illegal, och därför uteslöt hans kännedom om detta pris icke att uppsåtsrekvisitet var uppfyllt om, såsom ovan hävdats, värdet av tabletterna icke skall anslås till priset på denna marknad. Han förstod också säkerligen, att 2 kr. var ett mycket högre pris än apotekspriset. Om han därtill kände vad här räknats som hans inköpspris, förelåg icke brist beträffande det subjektiva rekvisitet.
    Men att han och hans gelikar nog icke känner sig som ockrare, fastän de säljer till mycket högre pris än apotekspriset, är ett argument mot att lägga apotekspriset till grund för en jämförelse med det pris de tager. Ty gör man detta, finner man, att snart sagt alla försäljningar av tabletter på den svarta marknaden sker till ockerpris, och föranledes att karakterisera säljarna som ockrare hur ringa deras förtjänst än i verkligheten må ha varit, ja t. o. m. om de sålt till lägre pris än sitt inköpspris. För dem själva ter det sig nog egendomligt, att de skulle betraktas som ockrare om de hållit sig till gängse pris på den illegala marknaden. Önskar man sträng bestraffning av dem, synes det adekvata medlet vara en skärpning av straffet enligt narkotikaförordningen. II lagutskottet har i utlåtande förordat höjning avstraffmaximum enligt denna (utl. 1966: 61).
    I de vid referatet anmärkta rättsfallen NJA 1960 C 208 och 1961 B 23 dömdes för ocker i fall där priset för narkotika icke eller icke mycket översteg priset på den illegala marknaden.
    I NJA 1964 s. 213 hade genom flera avtal förmåner, som stod i uppenbart missförhållande till vederlaget, tillförsäkrats långivare av en låntagare som var i ekonomiskt trångmål. Men emedan långivaren icke vid avtalens ingående insett trångmålet och, såvitt visats, ej heller insett att låntagaren handlade oförståndigt eller lättsinnigt, ogillades åtalet i vad det avsåg avtalens ingående. Långivaren hade emellertid uppburit ränte- och ersättningsbelopp enligt avtalen, och då insåg han långivarens trångmål. Långivaren fälldes därför av HovR:n och pluraliteten inom HD, tre ledamöter, för ocker. (Avtalen av den 15 mars 1956 och betalningarna den 10 och 25okt. samt den 6 och 20 nov. 1957.) Två ledamöter av HD frikände: oavsett huruvida straffbarhet över huvud kunde inträda för de s. k. efterhandlingar varom vore fråga, vore det icke styrkt, att långivaren vid uppbärandet av betalningarna medvetet utnyttjat låntagarens trångmål eller oförstånd. Dessa ledamöter fäste, såsom måste vara riktigt, avseende vid själva tillvägagångssättet vid betalningarna, och de ansåg, att detta icke var sådant att det uppfyllde förutsättningarna för ockeransvar; det hade överenskommit som upptagande av förhandlingar om jämkning i avtalen. En principfråga är emellertid, om utkrävande av betalning för en fordran kan falla under ockerparagrafen, ehuru fordringen, såsom ansågs i målet, icke tillkommit genom ocker. Avtalen sedda för sig var icke ogiltiga på grund av ocker och, såvitt framgår av domen, icke heller på annan grund. I HovR:ns av HD icke ändrade dom säges, att uppbärandet utgjorde rättshandlingar i den mening som avses i ockerparagrafen. Detta är icke mycket av en förklaring och kan dessutom missförstås.
    I domen säges, att den objektiva ockersituation som förefanns vid tillkomsten av avtalen får anses ha förelegat vid tiden för betalningarna. Om därmed avses att utkrävandet av betalning icke kunde anses som ocker med

 

mindre ett uppenbart missförhållande mellan förmåner och vederlag alltjämt bestod, innebär detta uttalande ett förbehåll, som synes sakligt motiverat och kan förklaras med att rekvisitet uppenbart missförhållande innehåller en riskbedömning. Det är möjligt, att en långivares risk vid ingående av avtalet ter sig så måttlig att det anses föreligga uppenbart missförhållande men att händelsernas utveckling fram till tidpunkten för betalningen visar att den är så stor att sådant missförhållande icke föreligger. Mera tvivelaktigt är om, å andra sidan, rekvisitet uppenbart missförhållande kan bli uppfyllt genom förändringar som skett sedan avtalet slutits. Tyska Reichsgericht har i vissa fall ansett det vara ocker att vidhålla ett krav på ränta,vilken på grund av den med avtalet förenade risken icke när avtalet ingicks innebar uppenbart missförhållande men som när kravet framställdes uppfyllde rekvisitet missförhållande emedan risken då var mindre. Se Entscheidungen des Reichsgerichts in Strafsachen Bd. 58 s. 327 f och 60 s. 132 samt även Juristische Wochenschrift Bd. 55 s. 2187. Hur det än må förhålla sig med rekvisitet uppenbart missförhållande, förefaller det svårt att hänförar ekvisiten trångmål, oförstånd och lättsinne till annat än avtalet. Det kan icke vara tal om att det skulle vara oförståndigt eller lättsinnigt av en gäldenär att fullgöra ett åtagande, och man ser icke varför det för ockeransvar skulle krävas att en gäldenär är i trångmål vid betalningen om han åtagit sig förpliktelsen i trångmål; det är klart att trångmålsrekvisitet icke är uppfyllt för det gäldenären är i trångmål vid betalningen.

    Om det för ockeransvar i rättsfallet krävdes att det uppenbara missförhållandet bestod vid betalningarna, är därmed emellertid endast en negativ förutsättning för ockeransvar angiven. Det återstår att förklara, hur det var möjligt att det subjektiva rekvisitet för ockeransvar kunde anses uppfyllt genom att långivaren efter avtalen men före betalningarna kom till insikt om att ockersituation förelåg. En allmän regel i svensk straffrätt är, att mala fides superveniens icke är tillräcklig.
    Sannolikt ligger förklaringen till den fällande domen i ett betraktelsesätt liknande det i NJA 1954 s. 393 anlagda. Där ansågs ett bedrägeri fortsätta att begås, när betalning utkrävdes för en genom bedrägeri tillkommen fordran. Genom uppbärande av betalning fullföljdes nämligen det avtal varpå fordringen grundades. På enahanda sätt kan uppbärandet av betalning i förevarande mål anses ha varit ett fullföljande av avtalen. Något brott kom visserligen icke till stånd genom dessa, men det är icke orimligt att uppfatta avtalen och betalningens uppbärande som en enhet och låta det vara tillräckligt att ockeruppsåt fanns vid den senare tidpunkten. Resonemanget innebär, att den som kräver på grund av fordran, vilken han inser vara tillkommen genom vad som objektivt sett är ocker, icke äger till sitt försvar åberopa att han tidigare varit i okunnighet därom.
    Resonemanget är icke tillämpligt beträffande den som fått en fordran överlåten på sig och kräver på denna. Han gör sig, även om fordringen skulle vara tillkommen genom ocker, icke skyldig till detta brott, men väl kan han vara att döma för häleri. Härför förutsättes emellertid enligt lagens ord, att fordringen tillkommit genom brott. Det torde därför icke räcka, att fordringen tillkommit genom vad som endast objektivt sett var ocker, utan det torde krävas att den ursprunglige fordringsägaren har uppfyllt ej blott de objektiva utan även de subjektiva rekvisiten för ockeransvar.
    Sedan ett cigarrettparti stulits, utbjöd en man för tjuvarnas räkning med

 

vetskap om att de stulit partiet detta till försäljning, men något köpeavtal träffades icke. Åtalad i SvJT 1963 rf s. 19 för häleri frikändes han av RR:n, emedan han ej hade partiet i sin besittning och det ej visats hur stort det var samt han ej ens visste var det fanns. HovR:n fällde däremot. Försäljning torde vara häleri enligt SL 21: 6 första punkten (= BrB 9: 6 första punkten) oberoende av om den säljande hade egendomen i sin besittning. Även den som endast utbjudit till försäljning bör nog falla under lagrummet. Uttrycket att taga befattning torde där icke böra fattas i så begränsad betydelse att det förutsätter ett besittningsförhållande, och man kan nog anse att redan ett utbjudande till försäljning är ägnat att försvåra egendomsåterställande. Om denna ståndpunkt intages, synes det böra anses irrelevant, om den salubjudande visste var egendomen fanns, såvida han dock kan förfoga över den genom försäljning.

 

SL 25 kap. (BrB 20 kap.) I SvJT 1964 rf s. 46 frikändes en värnpliktig sergeant från ansvar för tjänstefel. Han hade beordrat vaktpost att skjuta efter en flyende värnpliktig. Vad sergeanten uppfattat av händelseförloppet jämte snabbheten i detta ansågs fritaga honom från ansvar, ehuru de verkliga förhållandena icke var sådana att ordern bort ges.
    I NJA 1964 s. 5 förelåg fråga, om furir borde jämte frihetsstraff dömas till avsättning eller suspension eller ingendera för brott vilka delvis begåtts i samband med hans tjänstgöring. Meningarna var mycket delade. HD:s majoritet dömde till enbart fängelse i en månad för egenmäktigt förfarande med åsidosättande av tjänsteplikt, tjänstefel, vårdslöshet i trafik, grov olovlig körning och rattonykterhet.

 

SL:s promulgationslag. Det är helt naturligt, att om lagstiftaren ändrat åsikt angående en gärnings straffvärdhet och därför sänkt straffet eller gjort gärningen straffri, denna nya åsikt skall slå igenom i rättsskipningen så snart ske kan och att domstolarna därför skall döma enligt den ändra delagstiftningen även beträffande gärningar som begåtts före lagändringen. Emellertid förekommer fall, där lagstiftningen ändras i mildrande riktning ehuru lagstiftaren icke ändrat åsikt om straffvärdheten av gärningar som begåtts före lagändringen. Ett upphävande av ett straffbud kan nämligen vara föranlett allenast av att förhållandena vid tidpunkten för upphävandet anses vara sådana, att det icke är påkallat att gärningar som begås efter denna tidpunkt är straffbelagda. I fall av detta slag kan det vara angeläget, att förut begångna gärningar alltjämt skall ådraga straff för att icke överträdelser skall begås före lagändringen i förhoppning att lagändring skall ske och straffrihet därmed inträda. Att i lagtext uttrycka denna tanke är icke alldeles lätt. I BrB: s promulgationslag 5 § har man sökt göra det genom att från huvudregeln om mildare strafflags retroaktiva tillämpning stadga undantag för gärning, som under viss tid varit straffbelagd på grund av då rådande särskilda förhållanden. Under undantagsregeln faller ej blott överträdelser av sådana av särskilda förhållanden föranledda bestämmelser som ransonerings- och prisregleringsföreskrifter utan även överträdelser av tull och skattebestämmelser i allmänhet. Dit hör nog också överträdelser av hastighetsföreskrifter, åtminstone om de är föranledda av lokala förhållanden; se NJA 1924 s. 542 och 1938 s. 82. I fråga om säkerhetsföreskrifter för industriföretag och liknande har motsatt ståndpunkt intagits i NJA 1922 s. 527

 

och SvJT 1961 rf s. 8. Någon formell gräns mellan huvudregeln, enligt vilken mildring i strafflagstiftningen har retroaktiv verkan, och undantagsregeln, enligt vilken överträdelse före sådan lagändring bedömes enligt den äldre strängare rätten, står icke att finna i svensk rätt. Ofta är blankettstraffbud, d. v. s. straffbud där brottsbegreppets innebörd anges genom hänvisning till bestämmelser i andra författningar, att hänföra under undantagsregeln, men avgörande är icke huruvida straffstadgandet givits formen av ett blankettstraffbud, något som beror av lagtekniska lämplighetsskäl (jfr emellertid JO:s ämbetsberättelse 1966 s. 284, varest f. ö. icke var fråga om vad som lämpligen bör kallas blankettstraffbud utan om det i specialstraffrätten vanliga förhållandet att föreskriften och dess sanktionsbestämmelse ges i skilda paragrafer). I senaste tyska strafflagsförslaget, § 2, har man till undantagsregeln hänfört sådana bestämmelser som är tidsbegränsade och alltså träder ur kraft på grund av förloppet av viss tid. Om andra straffbestämmelser anses böra, trots att de upphäves, fortfarande tilllämpas på gärningar begångna före lagändringen, bör enligt förslagets tanke ges bestämmelse därom vid lagändringen. Tidsbegränsade straffbestämmelser hör nog också enligt svensk rätt i allmänhet under undantagsregeln, men dit hör flera och tidsbegränsningen i och för sig är icke avgörande. Man bör emellertid i tvivelsmål hålla sig till huvudregeln. I SvJT 1963 rf 58 och 73 gällde åtalet körning utan i Sverige giltigt körkort. Enligt bestämmelse, som trätt i kraft efter körningen, skulle det i utlandet utfärdade körkort som de tilltalade innehade ha varit giltigt för dem. HovR:n frikände. Det synes svårt att inrymma fallet under undantagsregeln sådan denna utformats i BrB:s promulgationslag.
    NJA 1963 s. 284 saknar numera intresse. I enlighet med tidigare intagenståndpunkt ansåg HD där, att preskriptionstid som förlängts genom lagändring skulle tillämpas även beträffande brott som begåtts före lagändringen såvida icke brottet vid lagändringen redan var preskriberat. Enligt BrB:s promulgationslag 12 § första st. skall emellertid den preskriptionstid tillämpas som gällde vid brottets begående, om den medför att preskription inträtt.

 

Skattestrafflagen. En anställd upptog i sin deklaration såsom inkomst 6 169 kr. som traktamentsersättning och 1 250 kr. som ersättning för egen bil i tjänsten. Såsom avdrag för kostnader för sina intäkters förvärvande upptog han summan av dessa båda belopp, 7 419 kr., med uppgift att beloppet avsåg »fördyrade levnadskostnader, bilresor t. o. från arbetsplatserna o. i arbetet, verktygsförslitning m. m.». Han hade enligt HD, NJA 1963 s. 408, rätt till avdrag för kostnader för bilresor med 1 250 kr. och för förslitning avverktyg med 300 kr. men till återstoden av avdraget, 5 869 kr., var han enligt HD icke berättigad. I den mån deklaranten verkligen haft ökade levnadsomkostnader, berättigade dessa icke till avdrag, ty han bodde i den stad där han hade sin arbetsplats. Omständigheterna var likväl sådana, att HDf örklarade att det mot hans bestridande ej var styrkt att han insett att avdraget var oriktigt. Hans förfarande innefattade enligt HD:s mening oaktsamhet, vilken vore grov, och han dömdes för vårdslös deklaration, icke för falskdeklaration. Att han undgick ansvar för falskdeklaration måste ha berott på att HD icke ansåg honom överbevisad om att ha förstått att han enligt skattelagstiftningen ej fick göra avdrag för ökade levnadskostnader. (Det

 

fanns i målet särskilda omständigheter som kunde förklara att han misstog sig i detta avseende.) Rättsfallet synes sålunda bekräfta, att det subjektiva rekvisitet vid deklarationsbrott avser att deklarationen avviker från vad skattelagstiftningen föreskriver angående innehållet i en deklaration. Se NJA 1954 s. 46, RÅ:s uttalande NJA 1964 s. 480 nederst och i ämnet min framställning i SvJT 1962 s. 206 med hänvisningar.
    Enligt rubriken till rättsfallet har detta emellertid refererats för att belysa två andra frågor. Den ena var, huruvida uppgifterna i deklarationen var ägnade att leda till alltför låg skatt. HovR:ns majoritet, vilken godtog sanningsenligheten av uppgifterna om de kostnader för vilka i deklarationen yrkades avdrag, ansåg, att uppgifterna icke varit ägnade att vilseleda taxeringsmyndigheterna, vilka enligt HovR:ns domsmotivering haft att i vederbörlig ordning pröva det berättigade i det yrkade avdraget. HD framhöll emellertid, att deklarationen icke innehöll någon upplysning som gjorde det möjligt att bedöma huruvida deklaranten var berättigad till avdrag för ökning i levnadskostnader och att den omständigheten att arbetsgivarens adress i deklarationen angivits vara Stockholm kunde föranleda det antagandet, att deklaranten haft arbete utanför sin bostadsort vilken var Örebro, ävensom att taxeringsnämnden faktiskt vilseletts. För att en oriktig uppgift skall kunna anses icke ägnad att vilseleda torde det böra framstå såsom praktiskt taget uteslutet att felet skall undgå upptäckt. Den andra fråga, som synes ha föranlett att fallet refererats, var processrättslig. Ehuru åklagaren i RR:n och HovR:n yrkade ansvar för vårdslös deklaration, prövade HD det först i den högsta instansen av RÅ framställda yrkandet om ansvar för falskdeklaration. Målet är med avseende å denna fråga diskuterat av Elwing i Festskrift för Olivecrona, 1964, s. 209.
    Frågan, huruvida oriktig uppgift varit ägnad att vilseleda, uppkom också i NJA 1964 s. 478. En gift man hade under värnpliktstjänstgöring uppburit familjebidrag, men under antagande att sådant bidrag ej vore skattepliktigt och att skatteplikt, om sådan funnes, i allt fall ålåge hustrun upptog han icke bidraget i sin deklaration. Däremot hade i hustruns deklaration under Inkomst av tjänst antecknats: »Familjebidragsnämnden Älvdalen?» I betraktande av att makarna skulle sambeskattas fann HD det uteslutet, att anteckningen kunde förbises vid mannens taxering. HD betraktade anteckningen såsom en, visserligen ofullständig, upplysning, att familjebidrag erhållits, tillika med ett överlämnande till taxeringsmyndigheterna att avgöra huruvida bidraget vore skattepliktig inkomst. Åtalet ogillades. I NJA 1963 s. 690 hade en bouppteckning ingivits, som icke upptog visst efterlevande makan tillhörigt giftorättsgods. Detta omnämndes emellertid i ett vid bouppteckningen fogat intyg om muntligt testamente. En minoritet inom HD ansåg, att ofullständigheten medförde att bouppteckningen icke kunde komma att inregistreras utan komplettering, och fann därför, att oriktigheten icke var ägnad att vilseleda. Pluraliteten ansåg det däremot ej uteslutet, att felaktigheten skulle ha undgått upptäckt och dömde, liksom de lägre instanserna, den jurist som verkställt bouppteckningen för medhjälp till vårdslösdeklaration.

    I NJA 1964 s. 482 hade i en deklaration amortering kommit att inkluderas i skuldränta, varför såsom räntor upptagits ett alldeles för högt belopp. Den man som, yrkesmässigt, upprättat deklarationen ansågs, under dissens i HD, ha förfarit grovt oaktsamt och dömdes för medhjälp till vårdslös deklaration.

 

    Frågan om kvittning mellan utelämnade inkomst- eller förmögenhetsposter och utelämnade poster som kunnat avdragas var före i NJA 1964 s. 505. Vid bedömningen, huruvida deklaration är straffbar, medges i princip icke sådan kvittning (NJA 1950 s. 103 och 1958 s. 135 varom i SvJT 1960 s. 281 f). Utelämnad inkomst beräknas dock med avdrag för kostnader för inkomstens förvärvande. Åtminstone detta ligger i det uttryckssätt, som HD begagnade i NJA 1958 s. 135 när HD avvisade yrkande om kvittning med att framhålla att yrkandet avsåg till andra inkomstposter än den med orätt utelämnade »hänförliga avdragsgilla utgifter». (Se också SvJT 1961 rf s. 50 och 52 varom i SvJT 1964 s. 100.) I det nu aktuella målet hade en entreprenör med mycket oordentliga räkenskaper i deklarationen för ett av de ifrågakomna åren upptagit utbetalningar till visst bolag med 10 934 kr. större belopp än som i verkligheten utbetalats men underlåtit att såsom avgående post upptaga varuskuld till bolaget med 9 825 kr. ehuru han ägt göra detta. Han hade således uppgivit att han betalat 9 825 + 1 109 =10 934 kr., ehuru förstnämnda belopp kvarstod som skuld. Att deklaration för ett beskattningsår på dylikt sätt redovisar en avgående post i oriktigt sammanhang är, enligt vad som uttalades i HD:s dom, icke ägnat att leda till för låg skatt för året och följaktligen icke straffbart (jfr deklarationsformuläret för inkomst av rörelse för vilken räkenskapsavslutning medelst vinst- och förlustkonto ej ägt rum). I deklarationerna hade emellertid även andra avdragsgilla poster utelämnats, nämligen utgifter i rörelsen, värdeminskningsavdrag och utgående varuskulder ävensom, beträffande förmögenheten, vissa skulder. Dessa poster ansågs icke ha ett sådant samband med de samtidigt utelämnade inkomst- och förmögenhetsposterna, att de kunde inverka på straffbarheten av att dessa ej medtagits. Den tilltalade ansågs alltså böra fällas. Se om kvittning Atle Eriksson, Om påföljder av brott mot skatteförfattningarna m. m., 4:e uppl. 1966, s. 44 ff.
    När det sedan gällde att beräkna den skatt som kunde ha undandragits, yppade sig meningsskiljaktighet inom HD.
    Två ledamöter förklarade, att vid beräkningen av skatt, som genom oriktiga deklarationsuppgifter kunde ha undandragits, utgångspunkten — därest icke slutligen fastställd taxering eller eftertaxering föranleder till annat bedömande — bör vara de i deklarationen lämnade uppgifterna om inkomster och förmögenhet med tillägg av utelämnade inkomst- och förmögenhetsbelopp, om vilka tillförlitlig utredning föreligger i målet, samt med avdrag av sådana icke upptagna avgående poster som genom sitt samband med nyssnämnda utelämnade belopp är av beskaffenhet att inverka på straffbarheten av att dessa icke redovisats. Dessa ledamöter lade därför till grund för skattens beräkning i målet de deklarerade beloppen ökade med de inkomstbelopp och förmögenhetstillgångar, som deklaranten i målet befunnits straffbart ha utelämnat, och med avdrag för den avdragsgilla post (9 825 kr.), som ansågs avdragsgill vid prövningen av straffbarheten, men utan avdrag för de avdragsgilla poster, vilka icke ansågs inverka på straffbarheten.

    Av tre ledamöter och därmed i HD:s dom tillämpades emellertid andra grunder vid skattens beräkning. I domen uttalades till en början liksom avde två ledamöterna, att beräkning av skattebelopp som genom oriktiga uppgifter kunde ha undandragits bör utgå från den åsatta taxeringen. Det tillades, att så skall ske om icke särskilda skäl föranleder till annat. Sålunda hade i rättstillämpningen gjorts det förbehållet, att hänsyn i detta samman-

 

28—673005. Svensk Juristtidning 1967

 

hang icke skall tagas till en helt skönsmässigt verkställd höjning av det taxerade beloppet; om den åsatta taxeringen har denna karaktär, finge skatteberäkning i stället bygga på utredningen i brottmålet. (Se NJA 1962 s. 143 varom i SvJT 1964 s. 101.) Därefter uttalades, att därvid (d. v. s. vid skattens beräkning oavsett om denna utgår från den åsatta taxeringen eller icke) på samma sätt som vid en taxering kommer i betraktande all i målet tillgänglig utredning om intäkter och avdrag. Vare sig beräkningen utgår från taxeringen eller ej, kunde emellertid det sagda icke tillämpas utan inskränkning. En begränsning föranleddes nämligen av hänsyn till deklarationsbrottens utformning och till den för ansvarsbedömningen i hithörande mål tillämpade grundsatsen att poster till en skattskyldigs fördel, som utelämnats i deklarationen, icke inverkar på straffbarheten annat än i vissa fall, då det föreligger nära samband med de utelämnade inkomst- eller förmögenhetsposter varom kan vara fråga. I enlighet därmed kan, säges det, beloppet undandragen skatt aldrig sättas lägre än som skulle ha utgått i anledning av en taxering, där det taxerade beloppet motsvarar summan av de utelämnade intäkter och för högt upptagna avdrag för vilka ansvar ådömes. Med tillämpning av dessa grunder medtogs vid beräkningen av den inkomst, som i målet lades till grund för skattens beräkning, inkomstbelopp, vilkas utelämnande icke ansågs straffbart eller i alla händelser icke omfattades av åtalet, och gjordes avdrag för utelämnade utgifter, vilka icke avdragits när det gällde att pröva frågan om ansvar.
    För visst beskattningsår (1959) höjdes därför det deklarerade beloppet, 44 810 kr., förutom med de utelämnade inkomstbelopp som deklaranten ansågs ha straffbart undandragit från beskattning, tillhopa 66 175 kr., även med andra utelämnade inkomstposter, tillhopa 49 810 kr. Vidare gjordes avdrag för utelämnade utgiftsposter, tillhopa 57 814 kr., ehuru dessa icke tagits i betraktande vid prövningen av frågan om ansvar. Den skattepliktiga inkomsten beräknades således till 102 980 kr. Det belopp deklaranten undandragit från beskattning var som sagt 66 175 kr. Den undandragna skatten blev därför skillnaden mellan den skatt, som skulle ha utgått vid ett taxerat belopp av 102 980 kr., och den skatt, som skulle ha utgått om det taxerade beloppet varit 66 175 kr. lägre. Genom att den undandragna skatten beräknades på detta sätt blev dess belopp på grund av skatteprogressionen avsevärt lägre än enligt de först omtalade två ledamöternas beräkningssätt. För ett annat beskattningsår (1957) hade utelämnats inkomster å 44 296 kr., men samtidigt hade även utelämnats utgifter å 44 133 kr. Skatten beräknades då efter en taxering med 44 290 kr. såsom taxerat belopp, emedan den deklarerade nettoinkomsten var lägre. Enligt det nyss återgivna uttalandet får nämligen beloppet undandragen skatt aldrig sättas lägre än som skulle ha utgått i anledning av en taxering, där det taxerade beloppet motsvarar summan av de utelämnade intäkter för vilka ansvar ådömes. Beträffande detta beskattningsår dikterades HD:s dom av allenast en ledamot. De här först omtalade två ledamöterna tillämpade som nämnt ett annat beräkningssätt, och de två övriga ledamöterna fann deklaranten med avseende å detta beskattningsår icke övertygad om uppsåtligt brott, varför ansvaret enligt dem var preskriberat. I fråga om ett tredje beskattningsår (1958) ledde de olika tillämpade beräkningssätten till samma resultat.
    När en deklarant i NJA 1963 s. 652 befanns i samma självdeklaration ha gjort sig skyldig till medhjälp dels till falskdeklaration beträffande visst be-

 

lopp, dels till vårdslös deklaration beträffande annat belopp, ansågs han ha begått allenast ett brott, ehuru både 1 § och 2 § skattestrafflagen skulle åberopas. Han dömdes för medhjälp till såväl falskdeklaration som vårdslös deklaration. Samma betraktelsesätt borde ha anlagts om fråga varit om gärningsmannaskap. Att i ett fall sådant som det ifrågavarande endast ett brott föreligger enligt skattestrafflagen är icke något i straffrätten enastående. Om någon köper tjuvgods med skälig misstanke om stölden och sedan säljer det med vetskap om att det är stulet, föreligger säkerligen endast ett brott, nämligen häleri, men det är lämpligt att ej blott BrB 9: 6 utan även BrB 9: 7 citeras; se kommentaren till BrB vid 9: 6 in fine. För bestämmande av bötesstraffets maximum fördelades det undandragna skattebeloppet på de olika icke deklarerade beloppen i förhållande till dessa belopps storlek.
    I SvJT 1964 rf s. 71 ansåg HovR:n en deklarant ha frivilligt rättat sin deklaration. Han hade hos det ämbetsverk, där han var anställd, frivilligt anmält, att han gjort sig skyldig till tillgrepp och andra oegentligheter, och därvid även omtalat, att han icke deklarerat viss inkomst. Detta hade han bekräftat vid polisförhör. Ehuru därefter polisen och icke han själv anmält deklarationernas oriktighet för taxeringsmyndigheten, ansågs han av HovR:n böra gå straffri. Han synes ha ägt lita på att polisen, såsom den också gjorde, skulle vidarebefordra rättelsen till taxeringsmyndigheten. Även en kompanjon till honom, vilken också deklarerat oriktigt i samma sammanhang, gick fri, dock med 2 röster mot 2. Anmälan till ämbetsverket ansågs ha skett i samförstånd med honom. De dömdes emellertid av såväl RR:n som HovR:n för falskdeklaration för det de i sina deklarationer för ett följande år gjort sig skyldiga till enahanda oriktighet. De kände då visserligen till att taxeringsmyndigheten underrättats om oriktigheten i de tidigare deklarationerna, och de hade därför räknat med att taxeringsmyndigheten skulle upptäcka oriktigheten i även dessa senare deklarationer. Risk för att oriktigheten i dessa deklarationer skulle undgå taxeringsmyndigheterna ansågs ändock icke utesluten; jfr NJA 1953 s. 533 varom i SvJT 1960 s. 281. (I referatet torde på s. 74 i sista stycket ordet ej ha bortfallit på ett ställe.)
    Såsom allmän avgift i skattestrafflagens mening ansågs i SvJT 1964 rf s. 4 icke folkpensionsavgift och avgift för obligatorisk försäkring enligt lagen om allmän sjukförsäkring. Motsvarande försäkringsförmåner enligt lagen om allmän försäkring torde icke heller böra betraktas såsom allmänna avgifter i skattestrafflagens mening. De framställs i lagen om allmän försäkring såsom, låt vara obligatoriska, avgifter för den försäkrades egen försäkring. Icke heller i NJA 1963 s. 652 medräknades pensionsavgift i det undandragna skattebeloppet.

 

Trafikbrottslagen. I SvJT 1963 rf s. 50 ansåg HovR:n, att bilförare som svängde in mot anslutande väg till höger väl borde ha sökt iakttaga hur en bakomvarande bil fördes men att hans oaktsamhet var ringa emedan filmarkering på vägen gav honom visst fog för att anse att bakomvarande fordon icke skulle företaga omkörning till höger om honom. I NJA 1964 s. 136 blev en bilförare frikänd från ansvar för vårdslöshet i trafik och vållande till annans död. Han hade påkört en från motsatt håll kommande bil, medan denna svängdes åt höger över huvudleden för färd in på anslutande väg. Det gjordes av åklagaren gällande bl. a., att han i varje fall bort bromsa

 

då han såg att den mötande förde sin bil mot mitten av körbanan och tände körriktningsvisaren. HD ansåg emellertid, att han saknat anledning antaga att den mötande skulle företaga en så uppenbart riskfylld manöver som att söka köra tvärs över huvudleden omedelbart framför honom. En bilist, som vid möte kört på en skördetröska, frikändes i NJA 1964 s. 279. I SvJT 1964 rf s. 62 ansågs en bilist, som sökte undkomma en följande polisbil, ha gjort sig skyldig till grov vårdslöshet i trafik, särskilt genom körning genom en för fotgängare avsedd tunnel. Förare av lastbil ansågs i SvJT 1963 rf s. 78 ha gjort sig skyldig till vårdslöshet i trafik genom att underlåta att på ett betryggande sätt förankra lasten på en till lastbilen kopplad släpvagn. En bilist ansågs i NJA 1963 s. 550 av HD likaledes ha gjort sig skyldig till detta brott genom att han vid ett övergångsställe för gående antingen brustit i uppmärksamhet eller hållit för hög hastighet.
    I 3 § tredje st. trafikbrottslagen straffbelägges att såsom förare av körkortspliktigt fordon anställa och bruka någon som ej har rätt att föra fordonet och att eljest tillåta annan att föra sådant fordon utan att denne är berättigad därtill. Bestämmelsen skulle förfela sitt syfte, om den icke finge förstås så, att den beträffande avsaknaden av körkort förutsätter blott oaktsamhet. Så förstods den också i SvJT 1963 rf s. 81 (HR:ns dom) ävensom i SvJT 1964 rf s. 86. Där hade innehavaren av en bensinstation anställt en man såsom serviceman och låtit honom föra bilar fastän han saknade körkort. Vissa omständigheter, bl. a. att arbetsförmedlingen hade upplyst att mannen var en god serviceman, gav enligt HR:n arbetsgivaren skälig anledning antaga, att mannen var berättigad att köra bil. HovR:n åter ansåg, att arbetsgivaren i betraktande av att han vid anställandet icke haft sig något bekant om mannen hade bort kontrollera att denne hade körkort, och dömde arbetsgivaren enligt 3 §. Det är ganska ovisst, hur noga den som tillåter annan att köra måste försäkra sig om att denne har körkort; se därom Norberg i SvJT 1962 s. 228 ff. Ett rimligt krav synes dock vara, att den som anställer annan i tjänst, vartill hör att föra bilar, icke underlåter att med egna ögon förvissa sig om att denne har körkort. Emellertid är enligt 30 § vägtrafikförordningen den som icke har körkort berättigad att företaga övningskörning under vissa förutsättningar. En av förutsättningarna är, att han har fyllt 18 år. I SvJT 1963 rf s. 83 hade en bilägare lämnat ratten åt en flicka som icke uppnått denna ålder. HR:n dömde honom enligt 3 § tredje st. trafikbrottslagen, men HovR:n frikände honom: hans påstående, att hon före körningstillfället uppgivit sig ha fyllt 19 år och gått i körskola, hade icke vederlagts, och på grund härav och med hänsyn till flickans utseende hade bilägaren haft skälig anledning antaga att hon fyllt 18 år. Enligt HovR:ns mening måste det tydligen, för att bilägaren skulle ha kunnat fällas, ha varit tillräckligt, att han saknat skälig anledning att antaga att flickan uppnått denna ålder. Oaktsamhet i fråga om åldern skulle alltså vara tillräcklig. Även denna tolkning måste man nog godtaga som avsedd, för att icke stadgandet av en åldersgräns skall bli alltför ineffektivt.
    I 3 § tredje st. trafikbrottslagen stadgades före lagändring 1958 förhöjt maximum för den som, efter det han genom lagakraftvunnen dom blivit dömd för att ha kört utan körkort, ånyo begick sådant brott. Efter lagändringen stadgas i stället, i 3 § första st. andra punkten, förhöjt maximum för körande utan körkort i fall där lagöverträdaren tidigare innehaft körkort som blivit återkallat och i fall där brottet skett vanemässigt eller eljest är

 

att anse som grovt. I SvJT 1963 rf s. 75 skulle en pojke dömas bl. a. för körande utan körkort efter lagändringen. Han hade tidigare men innan han fyllt 18 år dömts för sådant brott och ännu tidigare hade han godkänt strafföreläggande för sådant brott. HR:n fann, att enär dessa brott begått sinnan han fyllt 18 år, det i målet ifrågakomna brottet icke borde bedömas såsom grovt, och åberopade därför grunderna för SL 5: 4 vari, liksom i BrB 26: 3 andra st., stadgades att brott begånget före fyllda 18 år icke skulle grunda återfallsskärpning. Inom HovR:n delade en ledamot HR:ns mening, men majoriteten fann under hänvisning till strafföreläggandet och domen, att brottet borde bedömas som grovt. Det riktiga torde vara, att i princip frågan till vilken svårhetsgrad brottet hör skall bedömas med hänsyn tagen till gärningen själv. Så var gradindelningen av brotten i SL att tillämpa. Där framhölls regelmässigt, att omständigheterna vid brottet skulle vara avgörande för frågan till vilken grad brottet vore att hänföra. Att en gärning utgjorde återfall skulle icke medföra, att den hänfördes till en högre grad, ehuru väl i många fall att straffskalan för en högre grad blev tillämplig. Även enligt BrB är det omständigheterna vid brottet som skall bestämma svårhetsgraden, ehuru det ansetts onödigt att framhålla detta i lagtexten. Det inses icke, varför den nu gällande bestämmelsen om grovt brott i 3 § trafikbrottslagen skulle vara att förstå annorlunda. Ett uttalande av II lagutskottet (utl. 1958: 20 s. 79), att utskottet förutsatte att brottet i allmänhet skall komma att bedömas som grovt då fråga är om återfall, kan icke utan vidare biträdas. Återfall i och för sig gör icke brottet till grovt, och någon fråga om analog tillämpning av SL 5: 4 eller BrB 26: 3 andra st. uppkommer icke. Så till vida är emellertid hänsyn att taga till annan olovlig körning än den åtalet avser som vanemässighet föranleder tillämpning av den strängare straffskalan. Men vanemässighet förutsätter ganska mycket av olovlig körning. Å andra sidan torde även den som ej fyllt 18 år kunna göra sig skyldig till att köra utan körkort vanemässigt. I sammanhanget må erinras om NJA 1962 s. 525, enligt vilket rättsfall det vid upprepad olovlig körning föreligger särskilt brott vid varje tillfälle.
    Det s. k. smitningsbrottet i 5 § första ledet trafikbrottslagen har en brottsbeskrivning som ger upphov till svårigheter. Redan att det skall ha skett en trafikolycka föranleder tvivelsmål. I praxis har omfattningen av begreppet trafikolycka sträckts långt. I SvJT 1959 rf s. 7 synes olyckan ha inskränkt sig till att en parkerad bil fått en obetydlig skada. I SvJT 1963 rf s. 59 hade intet annat hänt än att två fotgängare fått kraftiga smutsstänk. HR:n fällde, HovR:n likaså men under dissens. Kan verkligen nedstänkningen språkligt rymmas under ordet trafikolycka? Enligt dissidenten hade, såvitt visats, vid tillfället ej uppkommit annan skada än att fotgängarnas kläder erhållit fläckar, som utan större svårighet kunnat avlägsnas genom borstning och förty icke förorsakat några kostnader. I SvJT 1964 rf s. 36 hade skadorna enligt HovR:n inskränkt sig till att på stötfångaren på en omkörd bil avsatts färgavskrap från den omkörande bilen samt till att i lackeringen påden sistnämnda bilen, d. v. s. den egna, uppstått en svag och ytlig repa somvar så obetydlig att den blev osynlig efter putsning med vanligt polermedel. En trafikolycka ansågs ha inträffat, och den omkörande bilens förare fälldes för smitning. Att färgavskrap avsattes var väl ingen olycka och knappast heller att en så obetydlig repa uppstått på den egna bilen. Skall över huvudtaget vad som händer den egna bilen eller personen själv tagas i betraktande?

 

    Det skulle kunna vara motiverat, om syftet med straffbestämmelsen vore att underlätta utredningen av trafikolyckor i allmänhet och oberoende av vem olyckan drabbat. Men så är det nog icke. En rattfyllerist, som kört i diket och flyr för att undgå blodprov, faller säkerligen icke under straffbudet. Se SvJT 1936 rf s. 40 och 1947 rf s. 29. I JO:s ämbetsberättelse 1964s. 199 omtalas ett fall där en bilist av RR dömts för smitning men resningbeviljats. Vad han gjort var att köra i diket och därefter gå därifrån. För polisutredning hade det möjligen kunnat vara av värde att han stannat kvar. Men RÅ uttalade i målet om resning, att 5 § trafikbrottslagen i och för sig icke innebär någon skyldighet att kvarstanna på olycksplatsen för att avvakta polisundersökning. Bilen ägdes i detta fall av annan, och föraren brukade den olovligen. Bilägaren hade därför intresse av att få utrett att bilen skadats genom vårdslös körning av föraren, men det vore egendomligt om 5 § avsåge att tillgodose bilägarens intresse att få ersättning av bilens förare för vårdslös körning. I SvJT 1963 rf s. 77 hade vid trafikolycka skada uppkommit allenast på en bil som föraren fått låna. HovR:n frikände föraren från ansvar för smitning under anförande att skyldighet att ersätta skadan ålåge honom redan på grund av låneavtalet. Så mycket mindre bör skada, som bilägare själv orsakat på sin bil eller på sig själv, tagas i betraktande.
    En fråga, som också inställer sig med anledning av lagens förutsättning att en trafikolycka skall ha inträffat, är, om den som avlägsnar sig måste ha uppsåt omfattande att det har inträffat vad lagen kallar en trafikolycka. I det nyss nämnda fallet SvJT 1963 rf s. 59 ansåg HR:n, att det var tillräckligt att bilisten misstänkt detta. HovR:n, som likaledes fällde till ansvar, fann det styrkt, att bilisten märkt vad som skett. I föregångaren till 5 § trafikbrottslagen, nämligen 3 § lagen den 7 juni 1934 om straff för vissa brottvid förande av motorfordon, motsvarades ordet trafikolycka av »sammanstötning, påkörning eller annan därmed jämförlig händelse». Straffskalan var för normala fall fängelse i högst ett år. Man torde kunna utgå från att det förutsattes uppsåt omfattande att någonting sådant inträffat. I NJA 1939 s. 520 måste lagrummet ha förståtts så åtminstone av dem som tillämpade det utan att åberopa SL 3: 3. När i trafikbrottslagen det anförda uttrycket av icke bekant gjord anledning ersattes med »trafikolycka», synes man icke ha ägnat uppmärksamhet åt frågan om det subjektiva rekvisitet. Det riktiga är nog att alltjämt fordra uppsåt; så Dahlin i SvJT 1960 s. 622. Men om man då fattar ordet trafikolycka efter gängse språkbruk, kommer det straffbara området icke att rymma fall, där bilist väl märker att bilen touchat något eller någon men tror att det icke skett någon »olycka». En förklaring till den extensiva tolkning trafikolycka fått i praxis kan vara önskan att upprätthålla uppsåtsrekvisitet och tillika hävda, att bilist som märker en touche skall stanna. Jfr SvJT 1965 rf s. 19 och 1967 rf s. 22.
    Gärningen vid smitningsbrottet enligt 5 § första ledet består i underlåtenhet att i mån av förmåga medverka till de åtgärder vartill olyckan skäligen bör föranleda och tillika i en handling varigenom denna underlåtenhet kommer till stånd, nämligen att avlägsna sig. För straffbarhet torde krävas både underlåtenheten och att denna sker genom handlingen. Om vägtrafikanten stannar kvar så länge som med hänsyn till omständigheterna får anses tillräckligt, bör han därför alltid frikännas. Det fordras i detta fall för frikännande icke att han företagit något; i 5 § står icke såsom i 43 § vägtrafikförordningen »eller eljest». Men avlägsnar han sig, torde han också gå

 

fri, om han sedermera företager vad enligt lagrummet begäres av honom, se Dahlin a. a. s. 624. I lagrummet förbjudes han nämligen icke att avlägsna sig utan stadgas blott, att han icke får genom att avlägsna sig undandraga sig de i lagrummet avsedda åtgärderna. Såsom nu sagts synes straffbudet ha förståtts i NJA 1936 s. 203, vid vilken tid straffbudet dock var avfattat som ett förbud mot att avlägsna sig. HD skrev nämligen där om domskälen och lade den tilltalade till last ej endast att han icke kvarstannat på platsen utan även att han icke sedermera vidtagit åtgärd vartill händelsen skäligen bort föranleda. Men hur om vägtrafikanten avlägsnar sig utan att vidtaga någon åtgärd och icke hinner vidtaga någon sådan förrän polisen kommer?
    I SvJT 1964 rf s. 56 (varom också under 20 kap.) hade en rattfyllerist vid 1/2 11—11-tiden på kvällen kört på en telefonstolpe som knäcktes. Själv fick han en stöt i pannan och körde i diket. Han blev på egen begäran körd hem av en annan bilist, men kort därefter kom polisen och hämtade honom till läkarundersökning, vilken började kl. 0,12. HR:n och två ledamöter av HovR:n dömde honom för smitning under anförande, att det måste hållas för visst att han avlägsnat sig i syfte att undgå upptäckt och därmed ansvar för de uppkomna skadorna. HovR:ns dom bestämdes emellertid av två andra ledamöter. Hans underlåtenhet under den korta tid, som förflöt till dess han anträffades av polis, att vidtaga åtgärd i anledning av uppkomna skador kunde enligt dessa ledamöter icke medföra ansvar för honom. Hantycks icke ha blivit så illa skadad, att det av denna anledning icke kunde begäras av honom att han skulle stanna kvar på platsen. Men att han avlägsnade sig var icke tillräckligt för att ådraga honom ansvar. Enligt det nyss sagda måste han också ha underlåtit, ja genom att avlägsna sig ha undandragit sig, sådana åtgärder som avses i lagrummet. Om han telefonerat till televerket eller till polisen innan denna kom, hade han nog vidtagit tillräcklig åtgärd. Men kunde man begära att han skulle telefonera mitt i natten? Nu kom emellertid polisen, och han hindrades därmed från den åtgärd som, efter vad här antages, hade befriat honom från ansvar. Skulle han ändock fällas? Svaret torde böra bli jakande, om det kan anses styrkt att han avlägsnat sig för att, eller kanske med uppsåt att, undandraga sig i lagrummet avsedda åtgärder. Smitningsbrottet torde nämligen böra anses fullbordat genom att vägtrafikanten avlägsnar sig med sådant uppsåt, ehuru han går fri från ansvar genom ett slags tillbakaträdande om han lyckas företaga vad enligt lagrummet begäres av honom. Till stöd härför kan åberopas ett uttalande av lagrådet under förarbetena till 5 § (NJA II 1951 s. 543). Det utmärkande för den ifrågavarande brottstypen är enligt lagrådet, att vägtrafikant avlägsnar sig från platsen i syfte att undgå upptäckt. Straffbudet borde icke förstås så, att en vägtrafikant, som efter olyckan avlägsnat sig från olycksplatsen i avsikt att undgå polisundersökning men sedermera, kanske redan strax därefter, anträffats av polisen och förhörts, skulle vara fri från ansvar. Departementschefen instämde. Enligt denna åsikt berodde alltså frågan, huruvida bilisten i det ifrågavarande rättsfallet gjort sig skyldig till smitning, av om han avlägsnat sig med det erforderliga uppsåtet, icke av tidpunkten för polisens ankomst. Liknande detta rättsfall var SvJT 1963 rf s. 65. Där hade en bilist kl. 1 på natten kört på en parkerad bil, vilken skadades. Han fortsatte hem och gick till sängs, men kort därefter kompolisen. Han sökte försvara sig genom att uppge, att han efter sammanstötningen stigit ur sin bil och antecknat den andra bilens nummer, att han av-

 

sett att tidigt följande morgon försöka få tag på denna bils ägare samt att han därför ställt väckarklockan på ringning kl. 6. HovR:ns majoritet hyste icke tilltro till hans uppgift att han stigit ur sin bil och dömde honom för smitning, enär avseende icke kunde fästas vid hans uppgift att han haft för avsikt att påföljande morgon underrätta ägaren. Enligt den åsikt som hävdats i det föregående skulle för fällande dom fordras, att man kunde påstå att han avlägsnat sig med uppsåt att undandraga sig vad han borde göra. En dissident frikände, emedan han icke ansåg den tilltalades uppgifter vederlagda. Jfr SvJT 1959 rf s. 7 (varom i SvJT 1964 s. 107 f), där i den fällande domen framhölls att omständigheterna vederlade bilistens uppgift att han, när han avlägsnade sig, ämnat taga reda på den påkörda bilens ägare.