Ny skattelitteratur

 

Sedan den förra översikten över skattelitteratur infördes (SvJT 1964 s. 117) har det inte kommit många boknyheter på skatteområdet. Det är mest nyupplagor vi kan notera.
    Viktigast är naturligtvis Geijer—Rosenquist—Sterners Skattehandbok (6:e uppl. av Del I 1965) jämte samma författares Taxering av fastighet (4:e uppl. 1964). Även om det finns åtskilliga nyinlägg av intresse i dessa arbeten — och för fastighetstaxeringsbokens del ett par förargliga, i fackpressen redan rättade tryckfel — får det här räcka med att konstatera, att den gamla kvaliteten fortfarande består. Efter framlidne kammarrättsrådet Rosenquist har departementsrådet Gösta Ekman med denna upplaga ryckt in på titelbladet. Med vemod måste vi nu konstatera, att även Erland Geijer för sista gången signerat en nyupplaga. Att skriva skatterätt kan många gånger synas vara att skriva i sanden. Men det sätt han gjorde det på kommer att stå som ett föredöme långt efter det att de rättsregler han skrev om hunnit bytas ut.
    F. kammarrättsrådet John Bratt har kommit fram ända till tolfte upplagan av läroboken Deklaration och beskattning (1967) och därmed lagt grunden till en hel juristgenerations skattevetande. Hans flit har även räckt till att tillsammans med bankdirektör Lars Fogelklou producera tredje upplagan av Skatt på arv och skatt på gåva (1966). Det är vid det här laget svårt att förstå hur vi kunde klara oss innan den boken fanns.
    Andersson—Nilssons utmärkta Deklarationshandbok för lantbrukare har hunnit fram till femte upplagan (1966) och även kompletterats av samma författare med en inte bara skatterättslig utan mera allmänt ekonomisk rådgivare, Gården byter ägare (Kristianstad 1965, LT, 192 s. Kr. 18,00). Det är en nyttig och upplysande bok.
    Och så till övriga nyheter.
    Den fortfarande förbluffande produktive K. G. A. Sandström har tagit på sig den viktiga uppgiften att skriva om »Aktiebolagens utskiftningsskatt» (Sthm 1965, Norstedts, 300 s. Kr. 36,00). Boken är på gott och ont en typisk produkt av sin författare. Den ger en ofta skarpsinnig, kritisk analys av lagtexten, och den innehåller en omfattande redovisning av förarbeten och praxis. Men analysen är formell snarare än funktionell och systematisk. Och i sin kritiska iver skjuter författaren ibland betänkligt över målet. Sådant händer oss väl litet var, men det sätt, på vilket Sandström be-

 

handlar lagstiftare, domstolar och andra författare, gör nog läsaren litet extra känslig.
    Utgångspunkten att beteckna »utskiftningsskatten . . . såsom en aktiebolagen åvilande förmögenhetsskatt, vilken uttages vid av bolag verkställd utdelning» (s. 42) är intetsägande, om man vill studera skatten med hänsyn till dess funktion i skattesystemet. Samspelet mellan inkomstskatt på utdelning och utskiftningsskatt som alternativa medel att säkra bolagsvinsternas dubbelbeskattning blir oklart, om man börjar tala om en förmögenhetsskatt. I konsekvens härmed försummar Sandström också den viktiga frågan om relationerna mellan utskiftningsskatt och skatt på utdelning. Man letar förgäves efter någon kommentar i frågan om koordineringen av utskiftningsskattens fusionsregler med reglerna om skattefrihet för av bolag uppburen aktieutdelning. Och den av skatteflyktskommittén behandlade frågan om dolda reservers behandling vid utskiftning (SOU 1963:52 s. 189—198, RN 1:12 1958) blir överhuvudtaget inte berörd, trots att vi här hittillshaft en principiellt och i vissa fall praktiskt betydelsefull lucka i systemet, tilltäppt först genom 1966 års höstriksdags ändring av 1 p. anv. till 28 § KL (prop. 85/1966).
    Särskilt påfallande blir bristen på systematisk överblick vid behandlingen av RÅ 1955 ref. 10, där Sandström (s. 103) som »ett hopande av intetsägande klichéer» avfärdar ett enligt anmälarens uppfattning högst belysande uttalande av kommentatorn i Sv.Sk.t.:s rättsfallshäfte. Tanken att utdelning — och även förtäckt sådan — kan äga rum efter ett likvidationsbeslut är ju ingen nyhet. Även med bibehållande av sin kritiska inställning till utgången i målet hade Sandström bort kunna använda rättsfallet bättre för belysande av RegR:s syn på förhållandet mellan »förtäckt utdelning»och »förtäckt utskiftning» än genom att som nu bara producera några invektiv.
    I samband med reglerna om fusion lyckas Sandström — efter att först ironiskt ha konstaterat att utskiftningsskattesakkunnigas förklarande motivering är »mer än vanligt oklart avfattad» (s. 197) — själv förvilla sina läsare i frågan om vad det innebär, att moderbolaget övertar dotterbolagets utskiftningsskatteskuld. Åtminstone blev anmälaren förvillad en lång stund.
    Utskiftningsskattesakkunniga — Sandström kallar dem (s. 18) inte oväntat »1949 års s. k. utskiftningsskattesakkunniga» — utgick helt naturligt från att den totala utskiftningsskatteskulden för moderbolaget vid en tänkt upplösning omedelbart efter fusionen borde beräknas på summan av dels dotterbolagets beskattningsbara belopp (Bd — med Sandströms beteckning Db), dels ock moderbolagets beskattningsbara belopp sådant detta skulle varit, om dotterbolaget upplösts, utskiftningsskatt erlagts på Bd och återstoden av dotterbolagets tillgångar jämte dess skulder övertagits av moderbolaget. Sistnämnda värde kallar de sakkunniga Bm. Vid uppskjutande av utskiftningsskatten skall således moderbolagets på detta sätt beräknade utskiftningsskatteskuld motsvara 40 % × (Bd + Bm).
    Eftersom uppskovet med gäldandet av skatten på Bd innebär, att moderbolaget vid fusionen får ut 40 % × Bd mer av sitt dotterbolag än om detta skulle fått betala utskiftningsskatt, inses lätt, att moderbolagets beskattningsbara belopp blivit i motsvarande mån större och efter fusionen, om korrektion underlåtes, uppgår till Bm + 40 % × Bd. För att komma upp till den önskade slutsumman, Bd +Bm, krävs därför ett tillägg med 60 %

 

× Bd. Det åstadkommes enligt huvudregeln i 3 § 4 mom. UtskF genom en reduktion av moderbolagets tillskjutna belopp.
    Vad Sandström nu gör är att införa en ny term, Mb, varmed han synes mena moderbolagets beskattningsbara belopp omedelbart före fusionen. Till summan av vad han kallar Mb och vad de sakkunniga kallar Bd lägger han så en tredje term motsvarande »vad som av dotterbolagets beskattningsbara belopp, sådant detta befanns omedelbart före fusionen, skulle ha återstått, därest utskiftningsskatt därå då uttagits», dvs 60 % × Bd. Felet är, att denna beräkningsgrund stämmer endast om man antar, att ingenting av dotterbolagets vinstmedel påverkat Mb, m. a. o. Mb = Bm — 60 % × Bd. Mb måste alltså ha beräknats med utgångspunkt från ett värde på dotterbolagsaktierna, som inte till någon del innefattat vad som motsvarar dess vinstmedel utöver tillskjutet belopp.
    Med utskiftningsskattesakkunnigas eleganta motivering undgås den fällan. Deras uttryckssätt har nämligen generell giltighet, oavsett i vilket förhållande den till grund för Mb liggande aktievärderingen och värdet av de vid fusionen överförda tillgångarna står till varandra.
    Med betydligt mindre anspråk framträder en liten skrift av Sven Almqvist, Företagsbeskattningens grunder (3:e uppl. Hälsingborg 1966, Proprius, 110 s. Kr. 17,50). Boken är närmast avsedd som ett repetitorium för elever vid skattekurser. Som sådan lär den fylla en uppgift, även om man för praktiska ändamål knappast kan låta den ersätta de stora handböckerna. Ett litet fel (s. 96) avseende Annell reglernas innebörd för fastighetsförvaltande bolag borde ha kunnat rättas — de följer de vanliga reglerna för vad som är kapitalplaceringsaktier (11 §).
    Av naturliga skäl tillkommer det inte anmälaren att ge några omdömen vare sig om Åke Roos, Sambeskattning och särbeskattning (Sthm 1966, Norstedts, 58 s. Kr. 7,00) eller Mutén, Familjebeskattningen (Falun 1966, Skattenytts skriftserie 4, 78 s. Kr. 9,00). Sistnämnda arbete utgör en helt omarbetad nyutgåva av Lagergren—Lindquists tidigare häfte med samma namn.
    Däremot är det skäl att överräcka en blomma till jur. dr Bertil af Klercker för hans två uppsatser, Val av företagsform och Öppna koncernbidrag (Falun 1965, Industriförbundets förlag, 63 s. Kr. 7,50). Förstnämnda uppsats är en modernisering av en välkänd lathund, som författaren tidigare ett par gånger publicerat i Industriförbundets Tidskrift. Den senare är en knappt hållen men mycket klar och sober kommentar till 1965 års lagstiftning om koncernbidrag m. m.
    Slutligen känns det lite skamset att komma så här sent med en notis om Dag Helmers och Erik Eklund, Oms 10 % — En orientering om varuskatten (Katrineholm 1965, Industriförbundets förlag, 214 s. + reg. Kr. 12,00). De raska herrarna behövde verkligen inte många veckor för att ställa samman sin kommentar till den med 1965 års ändringar nu allt snårigare varuskatteförordningen. Många var dem tacksamma för att de skyndade sig så, särskilt som kvaliteten inte tycks ha blivit lidande. Man kan bara hoppas att en ny upplaga snart kommer.

Leif Mutén