Om Olavi Petri domareregler
Av professor emeritus JAN ERIC ALMQUIST
Olavi Petri domareregler (nedan förkortade DR) har som bekant förekommit sporadiskt som ett slags bihang till de otryckta lands- och stadslagarna alltifrån mitten av 1500-talet. De trycktes f. f. g. 1616 och infördes från och med 1635 som regel i de dåmera tryckta lageditionerna. Denna tradition fortsattes jämväl efter tillkomsten av 1734 års lag, och ännu i dag inledes därför den årligen utkommande lagboken med något som kallas: »Några allmänna regler, där en domare skall sig alldeles efter rätta.» I ett fåtal lagböcker från senare hälften av 1500-talet och början av 1600-talet uppges, att DR författats eller »sammanhämtats» av reformatorn Olavus Petri, men då de sedermera kommit att tryckas i lagsammanhang, omtalas icke något författarnamn. Härav kan slutas, att det under hela 1600-taletvarit ytterst få personer, som känt till verkliga förhållandet. Detta ändrades i någon mån 1726, då J. G. Hallman utgav sin levnadsbeskrivning över Olavus Petri och dennes bror Laurentius. Hallman berättade däri, att han upptäckt, »att mäster Olof har sammanskrivit domarereglerna». Som källa uppgav han en egenhändig anteckning av »den olycklige mag. Martini Olai Helsingi», konung Erik XIV:s sekreterare. Trots att uppgiften om författarskapet är riktig, och oaktat att sekreteraren magister Mårten Helsing existerat i verkligheten,1 är det ej fullt säkert, huruvida någon dylik anteckning av honom funnits att tillgå. Hallman har nämligen i stor utsträckning byggt sin nyssnämnda levnadsbeskrivning på bevisligen förfalskade källor. Detta förhållande har dock först i våra dagar påvisats2 och kan därför dessförinnan ej ha undergrävt tron på Hallmans uppgifter i hithörande avseende. Ett nytt stöd för författarskapet tillkom 1838, då Hans Järta tryckte sitt »Försök att framställa svenska lagfarenhetens utbildning ifrån k. Gustaf I:s anträde till regeringen intill slutet af sjuttonde århundradet», s. 179 ff. Järta kunde dock till en början som ny källa för sin uppgift om författarskapet blott åberopa ännu ett sekundärt skriftligt vittnesbörd, nämligen ett intyg av Jonas Billovius († 1712), som sagt sig ha fått underrättelse härom i »en gammal bok». Vid sidan härav har Järta likväl sökt ytterligare belägg för sin mening genom att draga paralleller med Olavi Petridå ännu ej tryckta krönika, varvid han konstaterade, att man där kan påträffa samma grundsatser som i DR, »stundom framställda i samma ordalag». Därmed ansågs saken klar, såsom framgår av t. ex. Biographiskt lexicon, bd 11 (1845) s. 178, där författarskapet till DR utan vidare förutsattes
vara »bekant». Genom C. J. Schlyters systematiska genomgång och redovisning av hela det svenska äldre otryckta lagboksmaterialet borde förutsättningar ha skapats för att forskningen skulle få åtminstone något så när samtidiga belägg från lagböckerna för riktigheten av den då på tämligen lösa grunder antagna meningen, att Olavus Petri författat DR. Men Schlyter har ej intresserat sig för att framdraga dylika belägg. Han antecknar visserligen i sina redogörelser som regel förhållandet, då han funnit Olavi Petri domareregler införda i någon lagbok, men eftersom han redan från början var övertygad om riktigheten av reformatorns författarskap, har han funnit det vara onödigt att anteckna när detta uttryckligen också omtalades. På denna punkt har Schlyters uppgifter kompletterats av senare författare, t. ex. Henrik Schuck 1886 och 1890 samt framför allt Åke Holmbäck 1928.
Då några språkmän vid seklets början var sysselsatta med att utgiva Olavi Petri samlade skrifter, blev det småningom 1917 även DR:s tur. Den i våra lagböcker införda texten, vars ortografi f. ö. undergått successiv jämkning till en ny tids bruk, ansågs under alla förhållanden olämplig, sedan det upptäckts, att den första tryckta texten från 1616 var grundad på en relativt sen avskrift. Men då gällde det att uppsöka en så gammal avskrift som möjligt, enär någon originaltext ej fanns bevarad. Erfarenheten hade nämligen visat, att ju yngre en avskrift var, desto större anledning fanns för misstanken, att senare kopister medvetet eller omedvetet gjort tillägg och ändringar i texten. Språkmännen med professor Bengt Hesselman i spetsen bestämde sig slutligen för en avskrift, bevarad i Skara gymnasiebibliotek (MEStL nr 41), som visserligen var odaterad, men som av utgivaren ansågs härstamma från förra hälften av 1500-talet.3
Då jag 1937 beslöt mig för att ur rättshistorisk synpunkt utge en så felfri text som möjligt av DR i avsikt att förse dem med en kommentar, lade jag av naturliga skäl den av språkmännen för bäst ansedda Skara-texten till grund för min utgåva. Men då det befanns, att 1917 års edition led aven del smärre överhoppningar av ord och andra inadvertenser, som ej sällan hindrade en rätt förståelse av innehållet, tvangs jag att jämföra och komplettera denna text med andra avskrifter. Av dessa var en daterad 1551 och en annan 1559 och ansågs vara två av de äldsta kopior, som då var kända. År 1951 utgav jag en andra upplaga av DR, varvid tillkom en ordlista för att underlätta översättningen till begriplig svenska. På anmodan av justitierådet B. Wedberg (jfr SvJT 1941 s. 520) hade jag nämligen infört en viss kunskap om DR som fordran i ämnet rättshistoria vid dåv. Stockholms högskola. De juris studerande fick då göra bekantskap t. ex. med den för sin »beskedlighet» lovprisade domaren, med »väldiga» vittnen och svärjande »lagmän», vilka uttryck i avsaknad av ordförklaringarna lätt kunnat medföra begreppsförvirring. När Wedberg talade om DR, blev han ofta lyrisk, såsom då han i SvJT 1937 s. 511 förklarade det vara otänkbart, att någonsin en svensk lagbok kunde utgivas utan »dessa ärevördiga bud, som en svensk domare näppeligen kan för ofta sig till väckelse återföra i minnet».
Det vetenskapliga intresset för DR befann sig sedan 1930-talet i ständigt stigande. Den tändande gnistan var en uppsats av Å. Holmbäck i Festskrift
tillägnad Axel Hägerström den 6 sept. 1928 med titeln »Våra domarregler». Uppsatsen är icke så omfattande men ändå mycket innehållsrik och stimulerande till lösning av en rad olika problem. Under de närmast följande decennierna utkom också åtskilliga publikationer, vari belystes bl. a. Olavi Petri verksamhet som juridisk författare.
Under 1960-talet gjorde en amerikansk dam vid namn Charlotte Johnson Opheim en engelsk översättning av DR, som hon tryckte i den amerikanska tidskriften »The Kappa Beta Pi», quarterly, vol. 46, n:o 1, march 1962. Och några år senare har den tyske domaren G. Schmidt, som en tid förlagt sina rättshistoriska studier till Uppsala universitet, åstadkommit en motsvarande tysk översättning i samband med en av honom utgiven omfångsrik och väldokumenterad avhandling med titeln: »Die Richterregelndes Olavus Petri. Ihre Bedeutung im allgemeinen und für die Entwicklungdes schwedischen Strafprozessrechts vom 14. bis 16. Jahrhundert». Det är närmast förekomsten av denna avhandling, som föranlett detta mitt inlägg. Och vi skall därför i det följande närmare befatta oss med densamma. Men först några ord om själva översättningen, som i likhet med den engelska är gjord på grundval av min edition av år 1951.
Det är icke första gången, som DR översättes till tyska. Redan 1709 föreligger en dylik översättning, som angives ha verkställts av två anonyma assessorer i Dorpats hovrätt i samband med utgivningen på tyska dels av landslagen och stadslagen, dels av kyrkolagen och DR jämte några viktiga författningar. Numera vet man, att den ene av de båda assessorerna hetat Johan Enander. Han har nämligen flerstädes i officiella sammanhang själv uppgivit, att han 1709 översatt lands- och stadslagen, men då han ej nämnt något om övriga delar av 1709 års edition, har B. Hildebrand i Svenskt biografiskt lexikon, bd 13 (1950), s. 472, härav dragit den sannolika slutsatsen, att bl. a. DR översatts av den andre, fortfarande anonyme ledamoten av Dorpats hovrätt. Schmidt tycks ej ha observerat detta, utan kallar utan vidare den äldre översättningen av DR för Enanders (se t. ex. s. 14). Denna kritiseras av Schmidt i förordet för att dess författare använt en språkstil, som varken ansluter sig till tiden för DR:s uppkomst eller till vår tid. Själv har han såvitt jag kan se försökt sig på konststycket att begagna båda språkstilarna växelvis med resultatet, att i varje fall en svensk läsare lättare finner sig till rätta med den äldre än med den senare översättningen. För att ge ett exempel heter det som bekant i DR, p. 16: 3—4: »Avundsman skall icke vittna» och »Förord bryter lag». Schmidt översätter detta med »Ein Neider soll kein Zeugnis ablegen»4 och »Vorwort bricht Gesetz». I 1709 årsöversättning heter det däremot: »Feinde können nicht zeugen» och »Billigmässige Abhandlungen werden dem Gesetze vorgezogen».
Schmidt har i sin översättning icke brytt sig om att ändra 1951 års text på några punkter, i vilka ändringar föreslagits av språkprofessorn Jöran Sahlgren 1953.5 Denne hade sedan 1911 haft i sin privata ägo en handskrift av DR, som tidigare varit helt okänd för forskningen, och som härstammar från mitten av 1550-talet.6 Handskriften, som av Sahlgren utlånats till
Schmidt under dennes vistelse i Uppsala, avviker i flera ej oviktiga fall från hittills kända läsarter. Och mycket talar för att den också i dessa hänseenden står närmare originaltexten. Två exempel må anföras. I 1951 årsedition lyder p. 16: 13—14 sålunda:
»Hwar ock en är sin weeldes wen.
Thet man gerna seer, thet witnar man gerna med.»
I Sahlgrens handskrift är emellertid de två raderna sammanbundna med orden »Thet är». Den senare raden utgör m. a. o. en förklaring av den förra, och de hör alltså ihop.
I p. 16: 15—16 heter det i 1951 års edition:
»Then icke haffuer fää, han böte medh krop.
Then ej haffuer soo, han böte medh koo.»
I Sahlgrens handskrift är de båda raderna ersatta med en enda, som lyder:
»Then som icke haffuer koo, han böte medh krop.»
Att märka är, att i den yngre landslagen, GB 8: 1, står det just: ». . . bötethen medh krop, som ey ægher koo.» Och som Sahlgren påpekat, är det ytterst otroligt, att det innehållsfattiga ordspråket i 16: 16, som f. ö. saknas även i 1616 års edition och alltså i våra årliga lageditioner, skulle ha präglats av Olavus Petri. För egen del skulle jag ha följt Sahlgrens förslag, om det gällt att utgiva en ny upplaga av DR, där hans handskrift skulle ha fått sin givna plats i variantsystemet.
En granskning av Schmidts arbete, som omfattar ej mindre än ett 360-tal sidor, visar att det är grundat på en synnerligen gedigen litteraturkännedom. Det enda arbete om DR, som saknas i hans förteckning (s. 324 ff.). tycks vara den ovan omtalade engelska översättningen från 1962, vilket härom nämnes blott för fullständighetens skull. Han har ej heller dragit sig för att undersöka ett stort antal svenska handskrifter, som dock ej är särskilt förtecknade i avhandlingen. Efter en redogörelse för Olavi Petri biografi och skrifter har Schmidt gjort en grundlig undersökning av Olavi Petristats uppfattning samt förhållandet mellan lag och rätt i DR. Därefter gör han ett avbrott i framställningen för att istället lämna en synnerligen utförlig översikt av vad han kallar bevisrätten i det svenska medeltida strafförfarandet. Häri ingår dock även den svenska laghistorien från landskapsrätten till och med de allmänna lands- och stadslagarna, vidare domstolsorganisationen under motsvarande tid samt förfarandet inför rätta, inklusive stämning. En dylik utförlighet kan förklaras blott med hänsyn till den tyska läsekretsen, som får antagas ha ytterst minimala förkunskaper om svensk rättshistoria, och att Schmidt därför ansett sig böra upplysningsvis meddela åtskilligt, som eljest ej kan försvara sin plats i en avhandling om DR. Därefter följer bevisföreskrifter samt straffrättsliga och civilrättsliga regler i DR, som är behandlade med äkta tysk grundlighet och innehåller många goda iakttagelser. I ett slutkapitel redogör Schmidt för DR:s betydelse i svenskt rättsliv fram till 1734 års lag, varvid han berör såväl lagstiftning och rättspraxis som doktrinen. — I den mycket omdebatterade frågan om tidpunkten för DR:s tillblivelse ansluter han sig (s. 50 f.) till min åsikt, att DR tillkommit någon gång under senare hälften av 1530-talet.7
Schmidt har haft ett försteg framför hittillsvarande svenska forskare i ämnet, genom att han synbarligen behärskar det tyska materialet på ett helt annat sätt än dessa.8 Han omtalar exempelvis, att den tyske juristen J. Oldendorp i sin 1529 utgivna skrift med titeln »Was billig und recht ist» framfört tankar och idéer, liknande dem, som återfinnes i DR och andra av Olavi Petri skrifter. Vid sidan härav har den tyska rättsboken »Klagspiegel» av år 1516 visat sig vara särskilt betydelsefull. Den innehåller sålunda bl. a. ett stöd för Olavi Petri krav på edgärdsmännens juramentum credulitatis (i motsats till juramentum veritatis, som tillämpades i dåtida svensk rättspraxis), och den intager också till tortyren samma inställning som reformatorn i DR. Förbättringstanken i p. 25 kan enligt Schmidt möjligen vara hämtad från Melanchthons Enarratio (1532) o. s. v.
På grundval av detta och liknande material anser sig dock Schmidt ej kunna draga några bestämda slutsatser utan nöjer sig med att uttala blott förmodanden, att ett omedelbart inflytande kan ha ägt rum. Nu hör det till saken, att Schmidt tycks vara ovanligt kritisk till sin läggning både mot sig själv och andra. Som stöd för denna min åsikt vill jag anföra några exempel.
Schmidt behandlar i sin avhandling icke bara DR utan också andra juridiska skrifter av Olavus Petri, nämligen »Kommentar till stadslagen»,»Glossarium juris» och »En liten ingång i lagboken». Dessa tre sistnämnda är emellertid anonyma. Ej heller finns någonstädes i samtida källor någon anteckning om att de författats av reformatorn. Trots att emellertid starka indicier föreligger för författarskapet, vilket också erkännes av Schmidt (s.28, not 55), har denne haft svårt för att godtaga dessa. Han anser sig upprepade gånger böra framhålla, att hans visshet på denna punkt ej är hundraprocentig. I fråga om bevisningen för ett påstående vill han helst ha vad han kallar »absolute Sicherheit». En rättshistoriker — särskilt då det gäller en så avlägsen tid som 1500-talet — kan dock mera sällan uppnå absolut visshet. Och vad menas f. ö. med detta begrepp? Om ett dombrev eller fastebrev från äldre perioder föreligger blott i avskrift, kan man ju icke vara hundraprocentigt förvissad om att ordalagen är riktigt återgivna. Ja, icke ens på originalbreven kan man alltid lita, eftersom de stundom befunnits vara förfalskade i ett eller annat hänseende, eller också kan skrivaren i själva renskriften ha hoppat över ett eller annat betydelsefullt ord, vilket utfärdaren av brevet i hastigheten icke observerat. Den mänskliga faktorn kan man i dylika sammanhang tyvärr aldrig helt bortse ifrån. Liksom en modern domare måste därför en rättshistoriker i våra dagar ofta huvudsakligen bygga sin övertygelse på indicier av skiftande värde.
Som ett andra exempel kan jag anföra Schmidts behandling av Sahlgrens två förslag till ändringar av DR:s text, om vilka jag förut har talat. Schmidt har helt enkelt vägrat att befatta sig med dessa, enär de enligt hans mening endast representerar en möjlighet men däremot icke något bevisbart (se s. 301 f.). Här tycks det ånyo vara hundraprocentsregeln som spökar.
Slutligen vill jag påtala ytterligare ett exempel på Schmidts hyperkritiska inställning. Jag har i SvJT 1962 s. 361 i en not nämnt, att den kände
fornforskaren Johan Håkansson Rhezelius9 i en officiell reseberättelse (KB, sign. Fc 1) säger sig ha påträffat en bok, innehållande bl. a. landslagen, skriven i mars månad 1552 (kopieringen anges ha varit färdig 12/3) av kaplanen i Tuna församling Ericus Olai Helsingius. Omedelbart före lagen har Rhezelius iakttagit DR, som varit avskrivna av samme kaplan, och vilka som avslutning haft anteckningen: »Af m. Olof Petri Holmens (is) först utgången.» Trots att denna bok numera har förkommit, trodde jag mig ha fullgoda skäl att lita på riktigheten av fornforskarens officiella anteckning och drog härav den slutsatsen, att traditionen om Olavi Petri författarskap till DR kan ledas tillbaka till en tidpunkt, då reformatorn själv ännu varit i livet. Schmidt för sin del underkänner i avhandlingen (s. 62, jfr s. 52) helt anteckningens värde som källa, eftersom han anser, att det allenast på grundval av reseberättelsen ej kan med full säkerhet fastställas, att även DR varit avskrivna 1552. Schmidt påstår f. ö., att reseberättelsen avfattats så pass sent som 1664 istället för det riktiga årtalet 1634. Huruvida detta misstag varit ägnat att påverka hans negativa inställning till denna fråga, kan jag icke med bestämdhet avgöra.