Några spörsmål i samband med finansiering av avbetalningsköp

 

I SvJT 1966 s. 695 ff har bankdirektören Erik Burling i en intressant artikel diskuterat några problem om kreditgivning i samband med avbetalningsköp och därvid tagit upp en del frågor, som jag berört i min uppsats Avbetalningsköp och köp med avbetalning i Teori och praxis, festskrift tillägnad Hjalmar Karlgren (1964) s. 169 ff. Den följande framställningen skall främst ägnas åt att utveckla ytterligare några synpunkter i dessa frågor (I och II). Därjämte skall upptas ett spörsmål, som inte alls berörs i Burlings artikel eller i min uppsats, men som ligger inom samma ämnesområde. Det avser ett problem om s. k. dubbeldiskontering vid avbetalningsköp (III).

 

I. Den första frågan tar sikte på den situationen att en avbetalningssäljare, som av köparen fått utom avbetalningskontrakt även växel på köpeskillingen, överlåtit dessa handlingar till en kreditgivare. Frågan gäller köparens möjligheter att mot krav på grund av växeln göra invändning, som grundas i att det bakomliggande förhållandet är ett köp och närmare bestämt ett avbetalningsköp underkastat AvbetL:s regler.
    Burling behandlar här det s. k. pianorättsfallet, NJA 1961 s. 552. I detta fall var det ju på det sättet, i korthet, att köparen köpt ett piano på avbetalning med äganderättsförbehåll, varjämte han utfärdat växel på ogulden köpeskilling. Pianot hade aldrig levererats. Säljaren överlät emellertid växel och kontrakt till en kreditgivare (säljarens leverantör) och denne krävde köparen på grund av växeln. HD (tre röster mot två) dömde ut beloppet under framhållande av att den omständigheten att kreditgivaren mottagit förutom växeln även avbetalningskontraktet inte medförde rätt för köparen att mot växelkravet göra invändning om bristande leverans.
    I mina resonemang om detta spörsmål menade jag nu, av skäl som närmare utvecklas, att en sådan personlighetsklyvning mellan kreditgivaren som växelinnehavare och som innehavare av avbetalningskontrakt icke var tilltalande. Däremot ville jag på intet sätt rikta något attentat mot växeln som sådan, med dess av Burling påpekade internationella aspekter. Men jag menade, att växelrätten kanske inte behövde leda till det materiellt otillfredsställande resultatet. Så skulle nämligen inte bli fallet, om man ifråga om den som förvärvat både växel och avbetalningskontrakt tillämpade de växelrättsliga regler som gäller i förhållandet till förste mottagaren av växeln och kontraktet, d. v. s. säljaren. Förvärvaren skulle m. a. o. anses i en sådan situation ha inträtt i säljarens rätt och alltså inte tilläggas bättre rätt än denne. Man skulle därmed undvika det egendomliga förhållandet att kreditgivaren kunde begagna sig av kontraktets fördelar men likväl, om han föredrog att gå fram med växeln, icke till fullo skulle vara underkastad de förpliktelser kontraktet medförde för säljarparten.
    HD:s majoritet ville nu inte tillämpa en sådan »Einheitstheorie» och jag har i uppsatsen på intet sätt velat undergräva tilltron till detta avgörande, om nu något sådant över huvud stått i min makt. Tvärtom utgår jag i det

 

470 Henrik Hesslerföljande av uppsatsen från detta avgörande. En annan sak är att avgörandet lika litet som andra får tilläggas prejudikatsverkan utanför det område det gäller. I rättsfallet var det fråga om en vanlig causainvändning (bristande leverans). Burling vill, såvitt jag förstår, applicera det också på invändning om tillämpning av AvbetL:s tvingande regler.1 Detta menar jag emellertid i uppsatsen vara ett problem, som inte kan sägas vara avgjort genom nämnda rättsfall. Ty här föreligger andra och starkare skäl än ifråga om vanliga causainvändningar att godtaga invändningen. Visserligen är det bakom växeln liggande köpets karaktär av avbetalningsköp en fråga om causa. Men det förefaller dock som om den omständigheten att det skulle bli fråga om ett faktiskt åsidosättande av tvingande rättsregler utgör en så pass betydelsefull olikhet mot läget i 1961 års rättsfall att avgörandet där som sagt inte kan anses prejudicerande. De invändningar som här blir aktuella att framställa mot växelkrav gäller iakttagandet av sådana tvingande regler i AvbetL som inte har med återtagande av godset att göra. (Vid återtagande måste tydligen kontraktet användas och då uppstår icke något problem.) Det är sålunda fråga om invändning om rätt till reduktion av köpeskillingen vid förtida betalning, om begränsning i säljarens rätt att göra gällande förfalloklausul, d. v. s. att hela köpeskillingen skall vara förfallen till betalning vid dröjsmål, om rätten till jämkning av otillbörligt avtalsvillkor, om skydd mot utmätning av avbetalningsgodset.
    Tilläggas må att, då jag i uppsatsen diskuterar möjligheten att också mot växelkrav framställa invändning om iakttagande av dessa regler, även en helt annan tankegång anföres än den ovan återgivna som jag anfört beträffande vanliga causainvändningar. Och det är väl att märka fråga om en tankegång, som bygger på en tillämpning av allmänna växelrättsliga regler. I arbetet Obehöriga förfaranden med värdepapper2 har jag utvecklat den meningen att invändning om ogiltighet av växel icke skulle falla in under den för växelgäldenären mycket stränga regeln i 17 § VxL (enligt vilken bestämmelse mot förvärvaren av växel får framställas invändning grundad i förhållandet till tidigare innehavare av växeln endast om förvärvaren uppsåtligen handlat till gäldenärens förfång). I stället skulle beträffande (de lindrigare3) ogiltighetsinvändningarna gälla ett för förvärvaren strängare godtroskrav av samma innebörd som t. ex. enligt 10 § VxL och 35 § avtalslagen, som ju båda gäller speciella ogiltighetsfall (jfr även 16 § 2 st. VxL). Även vetskap och (grov) oaktsamhet skulle sålunda kunna åberopas mot förvärvaren. Rörande de närmare skälen härtill må hänvisas till framställningen i anf. arbete. Uppfattningen har godtagits av Hult i dennes Lärobok i värdepappersrätt.4
    I uppsatsen menade jag nu, att man borde tillämpa samma godtroskrav som vid ogiltighetsinvändningar — och således icke det i VxL 17 § stadgade — då invändning mot växelkrav görs, att tvingande regler i AvbetL skulle åsidosättas. Ett avtal parterna emellan att dylika regler ej skall tillämpas drabbas ju nämligen av ogiltighet enligt AvbetL 17 §. Då borde utfärdandet av en växelförpliktelse, som skulle ha den effekten att tvingande regler sattes åsido, också drabbas av ogiltighet. Och resultatet skulle bli, att en för-

 

1 Se Burlings artikel, särskilt s. 698.

2 1958, s. 9 ff.

3 De grova ogiltighetsgrunderna — grovt tvång, förfalskning etc.— kan ju åberopas mot förvärvaren oberoende av god tro.

4 2 uppl., 1958, s. 106 f.

 

Några spörsmål i samband med finansiering av avbetalningsköp 471värvare av växeln blev underkastad nyssnämnda godtroskrav som skulle gälla vid ogiltighetsanledningar. Detta skulle då betyda, att invändning om iakttagande av AvbetL:s tvingande regler skulle kunna göras gällande så snart förvärvaren var i ond tro eller förfarit med grov vårdslöshet,5 d. v. s. bl. a.om han ägt vetskap om att växeln utfärdats i samband med ett avbetalningsköp. Och vetskap har ju kreditgivaren alltid, då han samtidigt med växeln mottagit avbetalningskontraktet. Tilläggas må att — även om jag har svårt att förstå vad det skulle ha för betydelse — lagen om avbetalningsköp med dess 17 § ju ingalunda tillkommit »åtskilliga år senare» än 1932 års VxL6 utan tvärtom långt tidigare än denna lag. En sak för sig är att kretsen av sådana bestämmelser som här är ifråga blivit utökad genom 1953 års ändringar i AvbetL.
    Man kanske nu kan tycka, att det blir en smula egendomligt, att, då växelfigurerar, vanliga causainvändningar, t. ex. bristande leverans, skulle exstingveras redan enligt regeln i 17 § VxL, medan däremot sådant synbarligen betydelselösare som t. ex. rätten enligt AvbetL att få reduktion på köpeskillingen vid förtida betalning skulle behandlas som något allvarligare och få åberopas mot växelförvärvaren. Det kan se ut som att sila mygg men svälja kameler. Men situationerna förefaller dock knappast kommensurabla. Fel i den levererade varan och bristande leverans är relativt sällsynta händelser, och köparen kan gardera sig genom att undersöka det han köper och inte skriva på några papper förrän han gjort detta och än mindre innan han fått den sak han köpt. Men något motsvarande gäller inte, när det är fråga om det skydd AvbetL:s tvingande regler syftar till att bereda honom. Eftersom det är vanligt, för att inte säga regel, att säljaren diskonterar växel och avbetalningskontrakt, skulle köparen — om 17 § VxL här skulle tillämpas — normalt berövas det skydd det här är fråga om; det skulle praktiskt taget alltid inträffa, att de regler i AvbetL som inte har med återtagandet att göra sattes ur spel. Och häremot skulle köparen inte alls kunna skydda sig genom någon åtgärd (annat än genom att vägra skriva på en växel, men det skulle väl i regel leda till att han inte fick köpa något).
    I detta sammanhang kanske jag får beröra Burlings försynta invändning mot mitt resonemang i slutet av uppsatsen, där jag talar om att det synes otillfredsställande, om de nya kreditformer som vuxit fram vid sidan av eller i stället för det enkla avbetalningsköpet enligt AvbetL:s mönster skulle betyda, att köparen går miste om viktiga skyddsfunktioner som står honom till buds vid ett sådant enkelt avbetalningsköp. De förändringar som ägt rum, framhölls det, är i och för sig knappast föranledda av köparens intressen. Häremot framhåller nu Burling, att det väl måste vara i köparens intresse att ha tillgång till kreditmöjligheter och på så sätt kunna förvärva föremål, som annars inte skulle kunna förvärvas. Detta är naturligtvis riktigt — fast man kanske kan ifrågasätta, om alla dessa kreditmöjligheter i alla hänseenden är av godo — liksom det är en fördel för säljare att få sälja på kredit och kreditgivare att ge den, om detta är en förutsättning för att någon affär skall komma till stånd. Vad jag åsyftade var emellertid något annat, nämligen att köparen får alldeles detsamma som förr, nämligen kredit, låt vara i större omfattning än tidigare. Men om skyddsreglerna kan sät-

 

5 Försåvitt man inte rent av liksom vid grova ogiltighetsanledningar skulle frånkänna god tro hos förvärvaren betydelse.

6 Burling, s. 698.

 

472 Henrik Hesslertas åsido genom de nya kreditformerna, får han krediten på villkor som är sämre för honom än förr och förmånligare för kreditgivarsidan.
    Nu synes Burling mena, att om kreditgivare—växelförvärvare icke skulle stå fullständigt fri från invändningar av gäldenären (bortsett från sådana som faller in under 17 § VxL) utan vara underkastad invändningar om AvbetL:s tillämpning, detta skulle få ödesdigra konsekvenser för kreditgivningen. Bankerna skulle vara nödsakade att låta bli att finansiera avbetalningshandeln och det skulle alltså drabba den avbetalningsköpande allmänheten. Nog verkar det oerhört överraskande att sålunda nödtvungenheten att iakttaga tvingande rättsregler skulle få en sådan effekt, men här har man naturligtvis att böja sig för Burlings sakkunskap. Fråga är emellertid, om man inte antingen får ta denna konsekvens eller också införa avsteg i lagen från principen om vissa bestämmelsers tvingande karaktär. Ty det är svårt attförstå varför — utan lagstöd — vissa innehavare av avbetalningskontrakt men icke andra skulle kunna å ena sidan ha möjlighet att utnyttja avbetalningskontraktets säkerhetsfunktion, å andra sidan ha möjlighet att utkräva köpeskillingen utan hänsyn till de skyddsmekanismer lagstiftningen på området innehåller.
    Man kanske nu ändå vill invända, att det måste te sig som ganska konstigt, att kreditgivaren skulle vara sämre ställd med hänsyn till möjligheterna att indriva sin fordran, om han jämte växeln skaffat sig säkerhet genom att överta också avbetalningskontraktet än om han endast mottagit växeln. Men detta är väl strängt taget inte egendomligare än att så ju blir fallet också för säljarens del. Har han sålt på avbetalning men utan äganderättsförbehåll, blir han inte underkastad de tvingande reglerna i AvbetL om t. ex. rätt till reduktion av köpeskillingen vid förtida betalning m. m.7 Fördelen att ha säkerhet i form av äganderättsförbehåll får s. a. s. köpas till priset av att rättsförhållandet i sin helhet blir underkastat AvbetL:s regler. Det förefaller knappast i och för sig vara någon orimlighet att detsamma blir fallet för kreditgivarens del.8
    Kan man då istället säga att kreditgivaren genom växel och avbetalningskontrakt erhållit två olika fordringar och att det borde vara honom obetaget att använda vilken av dessa han vill utan att ta hänsyn till den andra? Läget skulle i viss mån vara analogt med det som föreligger för en försträckningsgivare, som fått två panter till säkerhet för sin fordran och som kan använda den ena och låta den andra vara. Detta sätt att resonera synes dock icke heller kunna godtagas. Ty växel och avbetalningskontrakt representerar icke två skilda fordringar utan en och samma fordran — nämligen på köpeskilling vid ett avbetalningsköp — beträffande vilken fordran utfärdats två fordringsbevis; närmare härom nedan under III. Det kan därför endast bli tillämpliga regler om exstinktion av invändningar vid godtrosförvärv som avgör, om växeln skall komma att föra ett eget och oberoende liv.

 

7 Jfr dock uppsatsen s. 192.

8 I uppsatsen s. 190 menar jag visserligen, att kreditgivaren skulle vara underkastad invändning om iakttagande av de tvingande reglerna i AvbetL även om han inte mottagit avbetalningskontraktet men dock insett eller av grov vårdslöshet inte insett, att växeln tillkommit i samband med avbetalningsköp. Men detta är dock ett långt mer opraktiskt fall än det att kreditgivaren övertagit också kontraktet och sålunda notoriskt har kännedom om avbetalningsköpet. 

Några spörsmål i samband med finansiering av avbetalningsköp 473II. Härefter skall jag gå över till en annan viktig fråga som Burling diskuterar, nämligen den som aktualiseras av Göta hovrätts avgörande den 2/51962, numera refererat i SvJT 1966 rf s. 76, samt HD:s avgörande den 7/6 1966, refererat av Burling i artikeln s. 703 f. Frågan gäller, om äganderättsförbehåll kan användas som säkerhet endast för ogulden köpeskilling i strikt egentlig mening eller om det också kan tillerkännas (sakrättslig) giltighet, då det skall utgöra säkerhet för borgensförbindelse, som i samband med köpet ingås av säljaren eller annan till säkerhet för köparens återbetalande av ett hos kreditgivaren erhållet lån, som använts till köpeskillingens gäldande.
    Detta spörsmål berördes en smula i förbigående i min uppsats. Det behövde tangeras något som bakgrund till de frågor som var föremålet för framställningen, men en mer djupgående undersökning av det skulle ha sprängt ramen. Det begränsade syftet gjorde att jag inte ansåg mig böra gå in på det då orefererade — nu som nämnt i SvJT 1966 rf s. 76 återgivna — avgörandet från 1962 av Göta hovrätt.9 I uppsatsen uttalade jag nu, såsom Burling återger, att enligt svensk rätt sannolikt äganderättsförbehåll icke kan tjäna som säkerhet för kreditgivares fordran vid ett låneköp och att på samma sätt också syntes vara att bedöma det fall att äganderättsförbehållet skulle tjäna som säkerhet för en borgensförbindelse, som säljaren vid ett låneköp — där han ju fått betalt för köpeskillingen med de av köparen från kreditgivaren lånade medlen — inginge till säkerhet för rätta återbetalandet av detta lån. Rörande skälen till denna ståndpunkt anförs i uppsatsen i korthet, att äganderättsförbehåll innebär en privilegierad form av säkerhet i lösöre. Medan vanligen kräves att borgenären fått det objekt som skall tjäna som säkerhet i sin besittning, medges här en säkerhet utan besittningstagande. Detta är skäl till att reservera äganderättsförbehållets användningsområde till just köpeskilling i vanlig bemärkelse och inte sträcka ut detta område till andra fordringstyper. Ett visst stöd härför har man också i det s. k. kopplingsförbudet i 8 § 2 st. AvbetL.10
    Här skall nu helt bortses från frågan om möjligheten, att äganderättsförbehåll tjänar som säkerhet för kreditgivarens försträckningsfordran vid låneköp. Det följande avser således allenast det fallet att den av äganderättsförbehållet säkrade fordringen är säljarens eller annans regressfordran på grund av borgensförbindelse; endast detta spörsmål berörs av de härovan

 

9 Skälet var, att då fallet (som faktiskt var känt vid uppsatsens utarbetande) inte ansetts värt ett referat en hänvisning till det kanske bort kräva en litet mer utvidgad undersökning av den hovrättspraxis som kunde finnas på området. En måhända något överdriven försiktighet, det medges.

10 Se närmare uppsatsen s. 173 f med hänvisning till ett yttrande av JustR Karlgren i rättsfallet NJA 1958 s. 577. — I detta sammanhang må påpekas att Burlings citat s. 702 från min uppsats på denna punkt kanske blivit en smula missvisande. Citatet består av två stycken, varav det första avslutas med uteslutningstecken. Det andra inleds med orden »det sagda innebär sålunda . . .» etc., och trots uteslutningstecknen får man kanske det intrycket att med orden »det sagda» syftas på vad som står i första stycket av citatet. Så är emellertid inte fallet. De båda stycken som sammanförts är hämtade från skilda delar av uppsatsen, det första finns på s. 172, det senare på s. 174. Orden »det sagda» i andra stycket av citatet syftar sålunda på något helt annat än på första stycket, nämligen på det resonemang som börjar på s. 173 under 1 och bl. a. innefattar det kortfattade återgivandet av skälen till den förordade begränsningen av äganderättsförbehållets användningsområde. 

474 Henrik Hesslernämnda rättsfall som behandlas av Burling. Någon redogörelse för dessa fall skall nu inte lämnas. Endast må erinras att den olikheten förelåg mellan fallen att i hovrättsfallet säljaren själv ingått borgensförbindelsen, medan i HD-fallet säljaren överlåtit köpekontraktet med däri intaget äganderättsförbehåll, avseende säkerhet för borgenslån, på en tredje man, som ingick borgensförbindelse för det i banken upptagna lån av vilket säljaren fick betalt för köpeskillingen. Burling menar nu, att detta är en avgörande skillnad mellan fallen, och anser sålunda, att hovrättsavgörandet — som enligt hans mening är ett riktigt och förnuftigt avgörande — icke överspelats av HD:savgörande. Då säljaren i hovrättsfallet själv ingått borgensförbindelsen, betyder det nämligen, menar Burling, att, ehuru säljaren fått uppbära ett belopp motsvarande köpeskillingen genom lånemedlen, han dock endast fått »en preliminär betalning, a-conto-betalning eller villkorlig betalning». Den genom äganderättsförbehållet hos säljaren kvarvarande äganderätten skulle tjäna som säkerhet för att han får ovillkorlig betalning. I HD-fallet däremot fick säljaren ovillkorlig och slutgiltig betalning.
    Det är ju tänkbart, att man har att se de båda avgörandena på detta sätt.11 Emellertid skulle jag vilja ifrågasätta, om det nämnda resonemanget kan vara hållbart eller i vart fall obestridligt.
    Först och främst må framhållas, att intet i HD:s dom tyder på att man fäst vikt vid att icke säljaren själv iklätt sig borgensförbindelsen. Det talas sålunda om att äganderättsförbehållet skulle tjäna som säkerhet för att köparen fullgjorde sin återbetalningsskyldighet beträffande lånet. Om detta är det tydligen fråga vare sig säljaren eller en tredje man ingått borgensförbindelsen. Och det hade ju varit ganska naturligt att åtminstone antyda denna olikhet, om den varit så väsentlig att den var avgörande för målets utgång. Inte minst skulle detta ha varit naturligt med hänsyn just till 1962 års avgörande.12
    Emellertid må härutöver följande anföras. Burlings tanke är ju den att, då säljaren själv ingår borgensförbindelsen, äganderättsförbehållet skall säkerställa honom mot förlust för den händelse han blir — på grund av borgensförbindelsen — tvungen att helt eller delvis till banken betala tillbaka det belopp han mottagit som köpeskilling. Det betyder alltså å andra sidan, att om äganderättsförbehållet här inte skulle anses giltigt, säljaren icke skulle ha någon säkerhet för att kunna hålla sig skadeslös, därest han fått på grund av borgen utge ett belopp motsvarande köpeskillingen.
    Ett sådant läge skulle således enligt Burlings mening icke vara för handen i den situation som förelåg i 1966 års fall. Fråga är emellertid, om saken inte i själva verket ligger till på alldeles samma sätt här. Det är till en början att observera — och det kanske inte framgår helt klart av Burlings re-

 

11 I detta sammanhang må nämnas, att den omständigheten att man nu —fyra år efter 1962 års avgörande — refererat detta i SvJT i samband med publicerandet av Burlings artikel icke lärer få ses som något ställningstagande från redaktionens sida till frågan, huruvida detta avgörande kan anses förenligt med HD:s avgörande eller icke. Nämnas må ock att HD:s avgörande synes komma att bli föremål för referat i NJA.

12 Detta avgörande omnämnes av Johansson i tidskriften Motorbranschen 1964, s. 634 not 27. Det åberopas också av part i RÅ 1964 ref. 5. I detta fall, där sakläget i nu ifrågavarande hänseende överensstämmer med 1962 års fall, ansåg samtliga instanser, att köpet i visst skatterättsligt hänseende »vid det förhållandet att hela köpeskillingen kontant guldits» skulle bedömas som ett kontantköp, icke efter regler för avbetalningsköp. 

Några spörsmål i samband med finansiering av avbetalningsköp 475ferat av målet — att i själva köpekontraktet sägs, att köpeskillingen skall betalas med visst belopp per år till banken enligt borgenslån å belopp motsvarande köpeskillingen; äganderätten förbehålls säljaren intill dess samtliga förbindelser enligt kontraktet blivit av köparen infriade. Redan i kontraktet talas alltså — på samma sätt som skulle skett, om säljaren själv också ingått borgensförbindelsen — om borgenslånet. Säljaren har nu överlåtit kontraktet jämte sin förbehållna äganderätt till tredjemannen och härför fått det vederlaget att denne ingått borgensförbindelsen för köparens i kontraktet omtalade banklån.
    Om nu äganderättsförbehållet icke är giltigt, d. v. s. att det i själva verket icke fanns något som säljaren kunde överlåta i samband med kontraktet till tredjemannen, så måste tydligen denne med utnyttjande av säljarens hemulsskyldighet kunna begära att få kompensation för sitt vederlag (d. v. s. vad han fått utge på grund av borgensförbindelsen). Säljaren har »sålt» något som han inte ägde och enligt allmänna hemulsregler måste han då återge vederlaget.13 Detta betyder ju i sin tur, att säljaren även i detta fall får ge ifrån sig vad han fått mottaga som köpeskilling av köparen. Och ej heller i detta fall blev denna — med den av Burling använda terminologin— »ovillkorlig». Detta visar väl då att även i denna situation äganderättsförbehållet — om det varit giltigt — skulle ha funktionen att säkerställa, att köpeskillingen definitivt skulle få stanna kvar hos säljaren. Man kanske kan invända mot det anförda, att äganderättsförbehållet ju dock ligger längre ifrån säljaren i detta fall än i det där det är han själv som ingår borgensförbindelsen. Detta är riktigt. Men om man nu ger sig in på sådana resonemang om »preliminär» eller »villkorlig» betalning som Burling här för, kan det frågas om det egentligen finns någon anledning att inte sträcka ut tankegången till att omfatta även sådana fall där äganderättsförbehållet mer indirekt tjänar syftet att tillförsäkra säljaren en definitiv betalning.
    Det sagda ger vid handen att det knappast kan anses föreligga den avgörande skillnad mellan de båda rättsfallen som enligt Burling skulle motivera, att äganderättsförbehållet i det ena fallet godkändes, i det andra underkändes. Räknar man in i begreppet obetald köpeskilling den omständigheten att säljaren, fastän han fått hela köpeskillingsbeloppet i sin hand en gång, kan riskera att få betala ut beloppet igen på grund av något annat förhållande än själva köpeavtalet, så förefaller de båda rättsfallen inte skilja sig åt i relevant hänseende. Och om HD underkänt en sådan tanke i ett fall, synes det ligga nära till att anta, att man skulle göra det även i ett annat, t. ex. ett sådant där läget var detsamma som i hovrättsfallet.
    Man kan nu fråga sig, varför egentligen inte äganderättsförbehållet, vare sig nu det hela arrangeras som i hovrättsfallet eller det sker som i HD-fallet, skulle kunna godtagas. Man skulle ju nämligen mycket lätt kunna ordna transaktionen så att den finge fullkomligt samma ekonomiska innebörd men vore alldeles oantastlig. Köparen finge i samband med avbetalningskontraktet utställa en lånerevers icke till banken utan till säljaren. Denne diskonterade därefter reversen direkt hos banken och åtog sig i samband därmed borgensförbindelse för denna (1962 års fall). Eller säljaren överlät

 

13 Jfr NJA 1954 s. 546. Resultatet blir tydligen detsamma, om man, vilket kanske är tänkbart, betraktar säljarens överlåtelse till tredjemannen mot vederlag av borgensförbindelse för köparens låneskuld som en säkerhetsöverlåtelse, jfr NJA 1952 s. 407 och Karlgren, Säkerhetsöverlåtelse (1959) s. 193. 

476 Henrik Hesslerrevers jämte kontrakt till en tredjeman, som i sin tur pantsatte reversen hos banken och åtog sig borgensförbindelse (1966 års fall). I dessa fall skulle tydligen »köpeskillingen i egentlig mening» stå ute, och äganderättsförbehållet skulle således tjäna direkt som säkerhet för denna.
    Borde man inte, när de ekonomiska realiteterna är alldeles desamma, se igenom de juridiska formerna och bedöma fallen lika, d. v. s. godta äganderättsförbehållet även i sådana situationer som var uppe i rättsfallen?
    Vad som här synes vara den avgörande omständigheten har redan ovan angivits. Enär äganderättsförbehållskonstruktionen är en privilegierad form för pant i lös egendom, kan det vara ett intresse att verkligen strikt hålla den inom ramen för det typiska avbetalningsköpet och inte ge sig in på några analogier eller extensioner. Man kanske kan säga att det i viss mån kan se ut som om man gjorde sig skyldig till ett slags begreppsjurisprudens. Men det skulle då vara ett exempel på fall av medveten och avsiktlig sådan, med syfte att skapa klara och enkla linjer.14
    Härutöver kan man nog emellertid ställa frågan, om det inte i själva verket kan bli olikheter, om man arrangerar saken på det sätt som var ifråga i rättsfallen mot om man använder den nyss angivna metoden att låta säljaren vara förste borgenär i reversen. Och det vill förefalla som om det kunde bli en del konsekvenser av det i rättsfallen använda arrangemanget som inte vore så tilltalande. Eller i vart fall blir konsekvenserna svåra att överblicka. Och detta kan ju icke blott från formell utan även från materiell synpunkt sett vara skäl nog att man länkar in dessa transaktioner på det ursprungligen tänkta mönstret och inte tillåter några utvikningar.
    Tag den situation som förelåg i 1962 års hovrättsfall. Köparen har lämnat revers ställd till banken. Säljaren har tecknat borgen, förmedlat lånet och själv uppburit lånevalutan. Säljaren har kontrakt med äganderättsförbehåll. Avbetalningarna skall ske till banken.
    Om nu borgensförbindelsen aktualiseras, d. v. s. säljaren får betala reversbeloppet till banken, kan det naturligtvis närmast te sig som formalistiskt intill kitslighet att inte säljaren skulle få utnyttja avbetalningskontrakt och äganderättsförbehåll på alldeles samma sätt som vid ett vanligt avbetalningsköp. Men antag att banken vänder sig mot köparen och kräver amorteringar på lånebeloppet med stöd av reversen. Det synes då kunna komma att inträffa,15 att, fastän köparen med avseende å den köpta egendomen skulle vara bunden av äganderättsförbehållet, han likväl icke skulle kunna göra gällande några av de skyddsregler i AvbetL som inte har med godsets återtagande att göra, t. ex. att dröjsmål skall vara av en viss omfattning för att en förfalloklausul skall få göras gällande, rätt till reduktion vid förtida betalning m. m. Och så kan bli förhållandet vare sig den till kreditgivaren ställda reversen är ett enkelt skuldebrev eller ett löpande sådant och, i det senare fallet, fastän kreditgivaren väl känner till att det är fråga om ett avbetalningsköp. Ty detta köp är ju ingenting som berör kreditgivaren utan något som blott har med köpare och säljare att göra.
    Om man nu istället tänker sig, att reversen ställs till säljaren och av denne pantförskrives eller överlåtes till kreditgivaren, skyddas köparen tydligen åtminstone av reglerna om rätt för gäldenär att framställa invändningar mot ny borgenär, som efter överlåtelse förvärvat fordringen från den ursprung-

 

14 Jfr Ljungman, Om skattefordran och skatterestitution (1947) s. 20.

15 Jfr uppsatsen i festskriften till Karlgren s. 191.

 

Några spörsmål i samband med finansiering av avbetalningsköp 477lige borgenären. Det betyder, att köparen har oinskränkt invändningsrätt mot kreditgivaren, om skuldebrevet är enkelt, invändningsrätt om förvärvaren ej var i god tro, då reversen är ett löpande skuldebrev. Och skulle invändningsrätten exstingveras på grund av god tro hos kreditgivaren vid förvärvet, bör köparen ha skadeståndsrätt mot överlåtaren—säljaren, som försummat att upplysa förvärvaren om det bakomliggande rättsförhållandet.
    Det kanske till sist kan frågas, om de här angivna tänkbara konsekvenserna av arrangemang sådana som förekom i rättsfallen elimineras endast därför att man, såsom HD i 1966 års fall, underkänner äganderättsförbehållets sakrättsliga giltighet. I och för sig blir detta tydligen icke fallet. Äganderättsförbehållet kan ju likväl förekomma, ehuru med verkan som är begränsad till förhållandet parterna emellan. Gentemot säljaren skulle köparen själv — om än icke hans borgenärer — vara bunden. Men klart är att ett äganderättsförbehåll, som saknar sakrättslig giltighet, väl i regel inte är avstörre värde för säljaren. Frånkänner man dessa förbehåll verkan mot köparens borgenärer, kan man kanske därför räkna med att de i praktiken icke längre blir aktuella. Och intages icke något äganderättsförbehåll, blir köparen fri att förfoga över det köpta efter behag redan innan köpeskillingen —låneamorteringarna — är slutbetald. Han blir inte samtidigt bunden av ett äganderättsförbehåll och förhindrad att göra gällande sina rättigheter enligt AvbetL fullt ut. Läget blir m. a. o. alldeles detsamma som vid ett avbetalningsköp, där något äganderättsförbehåll icke gjorts. Och för sådana finns ju inte några skyddsregler av det slag som AvbetL innehåller.

 

III. Slutligen skall jag ta upp ett problem, som inte beröres i Burlings artikel eller min uppsats i festskriften till Karlgren. Det har i praktiken uppkommit i samband med s. k. dubbeldiskontering vid avbetalningsköp.
    Då avbetalningssäljare avkräver köparen icke endast köpekontrakt med äganderättsförbehåll utan också växel eller växlar på ogulden del av köpeskillingen, står det ofta ingenting om växeln i köpekontraktet. Och ibland förekommer dessvärre, att säljaren faller för frestelsen att dubbeldiskonterade papper han sålunda fått. Först diskonterar han avbetalningskontraktet på ett håll, ofta hos säljarens leverantör. Därefter diskonteras växeln i en bank. Och säljaren får alltså betalt två gånger, frånsett diskontoavdraget.
    Vad som skett är då tydligen att leverantören förvärvat ett fordringsbevis, som följer reglerna om enkla skuldebrev. Det betyder, att han är underkastad alla de invändningar från gäldenärens sida som denne kunnat framställa mot överlåtaren, d. v. s. säljaren, t. ex. att han redan betalt till denne. Växelförvärvaren å andra sidan förvärvar en löpande, negotiabel handling, och han är icke underkastad några invändningar från gäldenärens sida som hänför sig till förhållandet mellan denne och överlåtaren, försåvitt han icke vid förvärvet av växeln handlade uppsåtligen till gäldenärens förfång (VxL 17 §). Att en sådan situation skulle inträffa, då växelförvärvaren är en bank, får naturligtvis betraktas såsom praktiskt sett uteslutet.
    Antag nu att leverantören, efter att ha underrättat köparen om överlåtelsen, kräver köparen på grund av kontraktet och överlåtelsen av detta samt köparen — utan att som sig bör begära företeende av växeln för nedskrivning eller återfående — betalar. Banken hörs inte av, av det skälet att säljaren ännu ett slag sköter växeln. Men efter en tid kan han inte detta längre; bubblan spricker och säljaren försätts i konkurs. Och då kräver banken acceptanten, d. v. s. köparen.

 

478 Henrik Hessler    Såvitt gäller köparens ställning, blir då tydligen de nämnda reglerna om växelgäldenärs begränsade invändningsrätt enligt 17 § VxL tillämpliga. Fråga skulle ju bli om en invändning från växelgäldenärs sida, som hänförde sig till förhållandet mellan honom och överlåtaren, d. v. s. säljaren. Invändningen skulle gå ut på att denne obehörigen gjort en dubbeldiskontering och att köparen redan betalat. Men detta blir ju alltså en invändning, som endast skulle ha framgång i det sällsynta fallet att växelförvärvaren—banken vid sitt förvärv handlat uppsåtligen till gäldenärens förfång. Och gäldenären skulle alltså i regel få lov att betala på nytt, till banken. (Kommer åter banken först med sitt krav, kan gäldenären tydligen alltid avvisa ett senare krav från leverantörens sida. Mot leverantören, som förvärvat endast kontraktet, har ju gäldenären—köparen möjlighet att framställa alla invändningar, som kunnat göras mot säljaren.)
    Det kan ligga nära till hands att anse rättsläget uttömmande beskrivet i och med dessa konstateranden rörande köparens ställning i förhållande till växelförvärvare och förvärvare av avbetalningskontrakt.
    Fråga är emellertid, om man, såvitt gäller växelförvärvarens ställning verkligen får stanna vid att endast fästa avseende vid förhållandet mellan köparen och denne. Det förefaller som om man måste lägga till ytterligare en aspekt. Och det synes medföra, att det godtroskrav som i realiteten skall ställas på växelförvärvaren icke blir så lågt som om 17 § VxL får bli utslagsgivande. Den aspekten gäller frågan vem som är innehavare av en och samma fordran, sålunda rätt borgenär till denna.
    Antag att en person, B, innehar en växel. (Vi bortser här nu till en början från att det också föreligger ett avbetalningskontrakt.) Antag vidare att han träffar ett överlåtelseavtal rörande denna växel med en person, A. Växeln överlämnas emellertid icke i hans besittning. B överlåter därefter växeln på nytt till en annan person, C, som får växeln överlämnad till sig. Här föreligger då tydligen ett fall av dubbelöverlåtelse, »tvesala». Tvesalufallet regleras icke direkt i VxL. Men det är klart, att här blir att tillämpa regeln i 16 § 2 st. VxL rörande det fall att någon förvärvat växel från annan än den som är rätt innehavare därav. På motsvarande sätt är ju vid löpande skuldebrev regeln om godtrosförvärv i SkL 14 § att tillämpa på dubbelöverlåtelse avlöpande skuldebrev.16 Detta betyder sålunda, att man ifråga om förutsättningarna för att den senare förvärvaren skall vara skyddad i sitt förvärv har att kräva, att han vid förvärvet icke var »i ond tro eller förfor med grov vårdslöshet». Fråga är m. a. o. om ett betydligt strängare krav på förvärvaren i godtroshänseende än det som stadgas i 17 § VxL. Det räcker icke att C vid sitt förvärv ej uppsåtligen handlat till någons förfång. Utan så snart han visste, att växeln redan tidigare överlåtits till annan, A, eller dock äratt anse såsom grovt vårdslös härvidlag, blir han icke rätt borgenär utan måste avstå växeln till A, som framför honom blir den rätte borgenären.
    Om det nu sagda lärer icke kunna råda någon tvekan. Men för missförstånds undvikande må ändå framhållas att resonemanget sålunda icke innebär något försök att undergräva växelns ställning såsom värdepapper. Vad saken gäller är att man applicerar de växelrättsliga regler som är tillämpliga i den ifrågavarande situationen, nämligen reglerna om dubbelöverlåtelse.

 

16 Se Marks v. Würtemberg-Sterzels kommentar till skuldebrevslagen (1953) s. 76 not 1. Ifråga om växel må hänvisas till Hult, Lärobok i värdepappersrätt (5 uppl. 1966) s. 106. 

Några spörsmål i samband med finansiering av avbetalningsköp 479    I det här föreliggande fallet är det ju emellertid, kan det invändas, icke fråga om någon dubbelöverlåtelse av växeln. Växeln har endast överlåtits en gång, nämligen till banken. Den tidigare överlåtelsen avsåg icke växeln utan köpeskillingsfordringen enligt avbetalningskontraktet. Såvitt jag förstår kan emellertid detta icke förändra läget. Ty fråga är ju i själva verket icke om två olika fordringar utan om alldeles samma fordran, nämligen en fordran på grund av ett avbetalningskontrakt. Denna fordran framträder blott i två olika handlingar, växeln och avbetalningskontraktet. Men den fordran dessa handlingar manifesterar är en och densamma.
    Även här måste därför reglerna om dubbelöverlåtelse vara att tillämpa.17 Den enda skillnaden mot fallet med dubbelöverlåtelse av själva växeln blir att banken för att icke vara i god tro vid sitt förvärv måste ha insett eller av grov vårdslöhet icke insett, ej blott att säljaren tidigare överlåtit avbetalningskontraket utan därutöver, att avbetalningskontrakt och växel verkligen just avser samma fordran, nämligen köpeskillingsfordran enligt kontraktet. Och klart är att det naturligtvis normalt icke kan åligga en bank, som förvärvar en växel — även om däri skulle anges t. ex. att den avser likvid för levererade varor — att verkställa några undersökningar för att utröna, huruvida möjligen ett avbetalningskontrakt som redan tidigare överlåtits kan ligga i bakgrunden. Man måste uppenbarligen fordra, att det kan påvisas speciella omständigheter, som måst medföra, att banken blivit i ond tro i nämnt hänseende eller dock får anses ha förfarit med grov vårdslöshet.
    Man kan måhända också utföra det ovan angivna resonemanget på det sättet att då säljaren överlåtit köpeskillingsfordringen enligt kontraktet till leverantören, det åligger honom att överlåta också den beträffande samma fordran utställda växeln till leverantören eller åtminstone att icke överlåta den till något annat håll. Han kan därför sägas inneha växeln för leverantörens räkning. Denna begränsning i hans förfoganderätt utgör, vid bedömande av växelförvärvarens rätt, ett faktum av alldeles samma karaktär som det faktum som består däri att den i såväl avbetalningskontrakt som växel manifesterade fordringen redan tidigare överlåtits. Reglerna om förvärv från den som icke är rätt innehavare av växel i 16 § 2 st. VxL måste vara att tillämpa också om man ser saken på nu anfört sätt. Det betyder, att om växelförvärvaren inser att hans fångesman till följd av den tidigare överlåtelsen av köpeskillingsfordringen rätteligen är förhindrad att överlåta växeln (till annan än den som förvärvat köpeskillingsfordringen) eller om han varit grovt vårdslös härvidlag, han icke gör något giltigt förvärv av växeln.
    Man kanske nu vill hävda, att det här rör sig om ett så pass särpräglat fall av dubbelöverlåtelse att det vore rimligt att — analogt — använda det godtroskrav som stadgas i 17 § VxL. Något skäl till en sådan analogisk utvidgning av tillämpningsområdet för detta för förvärvaren mycket låga godtroskrav är det dock svårt att finna. Det ovanliga i situationen uppfångas av att, som förut nämnts, förvärvaren för att icke göra ett giltigt förvärv måste ha insett etc. både att köpeskillingsfordringen tidigare överlåtits och att växeln avsåg just denna fordran.
    Emellertid skulle kunna invändas, att man bör se transaktionen på ett annat sätt än så att rörande en och samma fordran utfärdats två fordringshandlingar, en växel och ett kontrakt. Den skuld som gäldenären iklätt sig genom utfärdande av växeln skulle vara en särskild, separat fordran mot ho-

 

17 Jfr Ussing, Enkelte kontrakter (2. Udg. 1946) s. 132.

 

480 Henrik Hesslernom, vilken lagts såsom säkerhet för en annan fordran mot honom, nämligen fordringen enligt avbetalningskontraktet. Detta torde visserligen icke vara det vanliga betraktelsesättet, men låt oss för resonemangets skull antaga, att man accepterar en sådan konstruktion.
    Fråga blir emellertid då tydligen om ett fall av panträtt i en »ackommodationsrevers», panträtt i egen skuld som tillskapats endast för detta ändamål.18 En sådan ackommodationsrevers kan medföra en särskild förmån för borgenären, om den är utrustad med säkerhet, t. ex. är en fastighetsinteckning, eller är försedd med borgen.19 Men om så icke är fallet synes det för svensk rätts del klart, att läget i alla hänseenden för borgenärens del blir att betrakta som om endast en fordran föreligger mot gäldenären.20 Anmärkas må att arrangemanget inte fördenskull behöver vara helt meningslöst. Det kan för borgenären vara en fördel att gå fram med »ackommodationsreversen» i stället för med huvudfordringen, så t. ex. just om ackommodationsreversen är en växel, vilket ju medför åtskilliga fördelar.21
    Man kan nu naturligtvis mena, att, när det gäller att bedöma den persons ställning som från borgenären förvärvat växeln, alltså bankens i förevarande fall, det förhållandet att fråga är om en »ackommodationsrevers» måste vara att hänföra till överlåtarens särskilda förhållande till gäldenären. Rörande detta förhållande skulle därför dock 17 § VxL vara att tillämpa, icke den för tvesala tillämpliga regeln i 16 § 2 st. Det är möjligt att man skall betrakta saken på detta sätt. Men det vill dock förefalla, som om det riktigaste vore att även i nu förevarande hänseende upprätthålla tankegången, att huvudfordran och ackommodationsfordran är att betrakta som samma fordran.22 Även vid ett fall av överlåtelse först av huvudfordran (d. v. s. avbetalningskontrakt) och därefter av ackommodationsfordran (d. v. s. växel) borde sålunda den senare förvärvarens ställning vara att i allo bedöma efter reglerna om överlåtelse av samma fordran, d. v. s. om tvesala. Jämväl om man — mot den vanliga uppfattningen — skulle anse, att växeln lagts som säkerhet för köpeskillingsfordringen enligt avbetalningskontraktet, skulle man alltså komma till samma resultat beträffande frågan om godtroskravet: att tillämpa skulle vara icke 17 § utan 16 § 2 st.
    Om det är riktigt att på sätt nu utvecklats bedöma den i förevarande fall uppkomna konflikten enligt reglerna om dubbelöverlåtelse, synes resultatet bli följande. Banken gör ett giltigt förvärv, om det icke visas att den därvid varit i ond tro eller förfarit med grov vårdslöshet; banken blir sålunda då rätt borgenär. Har gäldenären betalat till leverantören (som förvärvat avbetalningskontraktet), synes han, sedan han fått betala på nytt till banken på grund av växeln, berättigad att, med de modifikationer som må följa av reglerna om condictio indebiti, återkräva beloppet av leverantören, enär denne i själva verket icke var rätt borgenär. Har gäldenären betalat först till banken, kan han vägra betala till leverantören. Anmärkas må att gäldenären naturligtvis också om han icke har betalt till banken är berättigad vägra betala till leverantören, när denne icke kan återställa växeln. Detta gäller tydligen även om leverantören icke alls känt till växelns existens och även

 

18 Se härom närmare Undén, Om panträtt i rättigheter, 2 uppl. 1923 s. 39 ff.

19 A a s 53 ff.

20 Se a. a. s. 41 ff och NJA 1956 s. 748.

21 Se a. a. s. 42.

22 Jfr a. a. s. 59.

 

Några spörsmål i samband med finansiering av avbetalningsköp 481om denuntiation rörande överlåtelsen verkställts av leverantören hos köparen—gäldenären. Härutinnan blir att tillämpa regeln, att den av leverantören förvärvade fordringen följer reglerna om enkla skuldebrev och att följaktligen gäldenären kan mot kravet åberopa, att han till överlåtaren, d. v. s. säljaren, lämnat en växel som måste återställas, innan betalning behöver ske.
    Ifråga om gäldenärens skyldighet att pröva, huruvida växelinnehavaren är rätt borgenär — och sålunda icke i ond tro etc. enligt det ovan utvecklade rörande den tidigare skedda överlåtelsen av köpeskillingsfordringen — synes bestämmelsen i VxL 40 § 3 st. vara att tillämpa. Endast om det är så uppenbart, att växelinnehavaren ej har rätt till växeln att det kan anses att gäldenären genom att betala till honom gör sig skyldig till »svek eller grov vårdslöshet»23 har han rätt och skyldighet att vägra betala; detta måste tydligen inträffa ytterst sällan. Är icke ett sådant fall för handen och betalar gäldenären till växelinnehavaren, får sedan leverantören vända sig mot banken och, med styrkande av att banken varit i ond tro eller förfarit med grov vårdslöshet vid sitt förvärv av växeln, utkräva beloppet av banken, enär denna uppburit ett belopp vartill leverantören i själva verket varit rätt borgenär. Har gäldenären ännu icke betalt något till banken på grund av växeln, synes leverantören genom fastställelsetalan mot banken böra kunna få fastslaget, att det — av anfört skäl — är leverantören, icke banken, som är rätt borgenär. Eventuellt kan tänkas att leverantören blir berättigad kräva att utfå växeln av banken.
    Det ovan utvecklade innebär sålunda, sammanfattningsvis, att beträffande bankens förvärv av växeln icke endast kommer att gälla det låga godtroskravet enligt 17 § VxL visavi köparen—växelgäldenären. Härutöver kommer för växelförvärvarens del in i bilden också frågan, om icke den fordran växeln avser tidigare kan vara överlåten till annan och sålunda växelöverlåtelsen innefattar en dubbelöverlåtelse. Och i detta hänseende är godtroskravet högre. Växelförvärvaren får varken ha känt till den tidigare överlåtelsen eller ha förfarit med grov vårdslöshet härvidlag.
    Man kan nu till sist naturligtvis ställa frågan, om inte hela den här distinktionen ifråga om godtroskrav väsentligen är av s. k. akademiskt intresse, utan större betydelse i praktiken. I vart fall om växelförvärvaren är en bank, kan man väl som regel utgå från att lika litet som den handlar uppsåtligen till förfång för en växelgäldenär, lika litet kan den förebrås ond tro eller grov vårdslöshet vid växelförvärv. Men, alldeles bortsett från att även andra växelförvärvare än banker kan bli aktuella, händer det väl stundom — dessbättre inte ofta — att även banker kan råka ut för olyckshändelser. Det kan t. ex. vara fråga om en föreståndare för ett bankkontor, som visar sig inte motsvara bankens förtroende men vars onda tro eller grova vårdslöshet dock skall tillräknas banken.24 Spörsmålet saknar kanske därför inte allt praktiskt intresse.

Henrik Hessler

 

23 Se om tolkningen av detta uttryck mitt arbete Obehöriga förfaranden med värdepapper s. 269 ff.

24 Se t. ex. NJA 1965 not. A 46.