Svensk rättspraxis
Internationell privat-, straff-och
processrätt 1961—19651
Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN
Domsrättsfrågor
NJA 1961 s. 145: Fråga om talerätt för bulgariska staten i mål om skyldighet att insätta medel å clearingkonto.
Förevarande »Takvorian» -mål utgör en fortsättning av det mål som refererades i NJA 1954 s. 268 och ingående kommenterades i SvJT 1956 s. 407. Med hänsyn till rubricerade rättsfalls stora principiella betydelse må en viss utförlighet i framställningen här nedan ursäktas.
Resultatet i nämnda tidigare Takvorianmål, som avsåg tvist i ett ärende enligt 1927 års lag om gälds betalning genom penningars nedsättning i allmänt förvar, blev att bulgariska statens talerätt i sammanhanget godtogs samt att den bulgariske säljarens (Takvorians) rätt att utfå det nedsatta beloppet erkändes endast på det sättet, att beloppet förklarades skola utanordnas till Sveriges riksbank för att av denna disponeras i enlighet med betalningsföreskrifter angående clearing innefattade i en handelsöverenskommelse år 1942 mellan Sverige och Bulgarien. Motiveringen härför var, att köpet finge antagas ha tillkommit under förutsättning att betalningsföreskrifterna skulle iakttagas. Takvorian hade, kunde man säga, själv underkastat sig clearingen. Grunden för avgörandet var alltså av privaträttslig art; utgången berodde icke på att clearingförfarandet måste respekteras av folkrättsliga eller andra offentligrättsliga hänsyn. Det må särskilt framhållas, att ingen svensk författningsbestämmelse utfärdats, på grund av vilken i det aktuella fallet förelåg skyldighet att betala över clearing.
I det nya målet yrkade nu bulgariska staten efter stämning å Takvorian, i överensstämmelse med sin redan i nedsättningsärendet intagna ståndpunkt, förpliktande för denne att till riksbanken låta utanordna ifrågavarande belopp för att av banken disponeras genom insättning på svenskt-bulgariskt clearingkonto, till förmån för bulgariska nationalbanken. Fortfarande angavs bulgariska statens talan vara privaträttsligt grundad.
Men nu svängde HD om. Domen gick bulgariska staten emot med stöd av en motivering som — vad man än må säga om det resultat vartill den in casu ledde — principiellt torde vara av omtvistligt värde. Bulgariska statens talan blev avvisad, icke ens upptagen till prövning.
Utgången förklaras säkerligen icke av att det denna gång gällde en domstolsprocess, ej ett nedsättningsärende; jfr i den delen min kommentar till det äldre målet och särskilt jr. Erik Söderlunds i detsamma avgivna yttrande. Icke heller berodde HD:s nya ställningstagande, såvitt man kan se, på att en privaträttslig underkastelse å Takvorians sida under clearingförfarandet skulle sakna rättslig betydelse och alltså ej kunna utgöra rättsgrund för bifall till bulgariska statens yrkande. En sådan uppfattning borde rimligen ha krävt en motivering, och någon dylik finnes icke. Dessutom skulle, om tankegången varit denna, bulgariska statens talan ha ogillats, ej avvisats.
Utgången lärer slutligen icke heller ha berott på att de privaträttsliga fakta, som bulgariska staten åberopade som stöd för sin talan, numera visats icke föreligga, så att HD blivit övertygad om att den tidigare förutsatta privaträttsliga underkastelsen under clearing i verkligheten ej förelåg. Visserligen ingick domstolen i första delen av sin motivering på detta spörsmål med några uttalanden som kunde förstås så att, enligt vad numera kommit i dagen, avtalet mellan bulgariska staten och Takvorian icke hade det föregivna privaträttsliga innehåll varpå bulgariska staten stödde sig. Det heter nämligen — sedan redogjorts för avtalshandlingarna och särskilt pointerats, att någon hänvisning till omförmälda handelsöverenskommelse icke gjorts i Takvorians anbud — att anledning ej förelåg till »annat antagande än att handlingarna fullständigt återgiva avtalets innehåll». Men något allvar gjordes ej av detta konstaterande. Ty omedelbart därefter tillade HD, tillsynes helt motsägande: »Oavsett hur härmed förhåller sig, måste» etc., varefter avtalet såsom eventuellt privaträttslig grund för bulgariska statens talan icke alls omnämndes. Detta lärer utvisa, att domstolen trots allt icke ansåg sig veta, vad avtalet (det fullständiga avtalet) innehöll och huruvida med stöd därav den bulgariska staten saknade fog för sin talan.2 Tydligt är också att, om det av avtalets (vare sig uttryckliga eller konkludenta) innehåll framgått, att påståendet om Takvorians privaträttsliga underkastelse under clearingförfarandet ej var sant, så hade man utan vidare varit »framme» och kunnat avfärda bulgariska statens talan, visserligen som sagt icke i avvisandets utan i ogillandets form. Underlaget för samma talan hade ju därmed brustit. Hela fortsättningen av motiveringen hade man kunnat bespara sig. — Kanske invändes, att HD velat utmärka att, om bulgariska statens talan ej bort avvisas utan fått prövas, den i sak likafullt ej skulle ha rönt framgång utan blivit ogillad. Den förra delen av motiveringen ginge då ut på att visa, att talan materiellt var misslyckad, den senare på att talan dessutom var av den processuella beskaffenhet att den borde avvisas. Detta hade emellertid varit en besynnerlig domskrivning, helt avvikande från vad som är brukligt. Det kan icke vara försvarligt att i denna ordning ingå på en prövning i sak för att strax därefter tala om, att någon sådan prövning juridiskt ej är tillåten utan att talan måste avvisas. Det står ju icke heller i domen »oavsett att» utan »oavsett huru» (härmed förhåller sig).
HD har alltså, såvitt man kan se, lämnat helt öppet spörsmålet, huruvida
bulgariska statens talan kunnat ogillas på materiell grund. Det fanns så mycket större anledning att göra detta, som talan på sådan grund kunnat ogillas även om ej blivit utrett, att påståendet om avtalets »underkastelseinnehåll» varit oriktigt. För ogillande hade räckt, att tillfyllest görande bevisning om sagda avtalsinnehåll ej kunnat presteras. Även då hade det brustit i betingelserna för ett bifall till bulgariska statens talan. Bevisbördan åvilade nämligen denna stat, ej Takvorian. Icke dess mindre måste första delenav motiveringen för HD:s dom, av skäl motsvarande de nyss anförda, sägas vara egenartad, ej lämpad att efterliknas. Om överhuvud en talan icke får prövas i sak, bör rimligen dylik prövning ej äga rum ens om resultatet därav blir, att det är osäkert hur det rätteligen ligger till. Även i detta fall blir vad i ämnet materiellt anföres meningslöst. Läsaren erhåller ju i nästa ögonblick besked om att vad som sagts är irrelevant, eftersom reell prövning processrättsligt ej får förekomma utan talan skall avvisas. Det förekommer visserligen då och då i domar »obiter dicta». Men en materiell förhandsgranskning (i detta fall för resten redovisad i hela tre stycken!) kan ej gärna få vara ett obiter dictum i förhållande till ett efterföljande processuellt avgörande, som går ut på avvisande av den talan som förhandsgranskningen avser. Detta måste vara en bakvänd ordning. Motiveringen blir varken fågel eller fisk. Eller rättare: i den förra delen fågel, i den senare fisk.3
Att den nya Takvoriandomen, som avvisade bulgariska statens talan, stod i strid mot det äldre Takvorianutslaget, enligt vilket en materiell prövning företogs, säger sig självt. Oförenligheten av de bägge avgörandena mildras föga genom att man alltså i den nya domen vid sidan av vad som var relevant för domskonklusionen gjorde ifrågavarande materiella kommentar. Varför hänsköts då icke målet i HD till plenum? Ja, åtminstone formellt kunde ett skäl för underlåtenheten härutinnan vara, att avgörandet förra gången meddelades i ett nedsättningsärende, denna gång åter i en regelrätt process.
Av större betydelse är emellertid frågan varför bulgariska statens talan blev avvisad i det nya målet. Som skäl uppges, att talan var av övervägande offentligrättslig karaktär samt att den tillika (ty enbart detta räcker naturligtvis ej) väsentligen avsåg att tillvarataga ett utländskt intresse. Därav synes kunna slutas, att man bedömde en talan som offentligrättslig, när den syftar till att tillgodose ett offentligrättsligt intresse. Att det offentligrättsliga intresset är avgörande för uppfattningen av en talans offentligrättsliga natur framgår ock av hovrättens dom, vartill HD hänvisade. — Det offentligrättsliga och tillika utländska intresse varom det rörde sig i målet var nu
ett valutarättsligt intresse; den bulgariska staten skulle tillföras icke-bulgarisk valuta. Emellertid begagnade man sig i domsmotiveringen av ett mellanled i förevarande hänseende. Det togs icke direkt fasta på bulgariska statens anmärkta valutaintresse utan åberopades att denna stat genomfört »åtgärder» (skall det icke hellre vara »rättsregler»?), varigenom detta intresse tillgodosetts (= avsetts skola tillgodoses?) Men att sagda mellanled togs med berodde kanske blott på att man ville göra domen något åskådligare och synes icke inverka på den grundläggande tankegången enligt ovan.
Som man finner är det en mycket långtgående regel som här uppställes. En talan som avser tillgodoseende av ett offentligrättsligt intresse skall, därest detta intresse är utländskt, avvisas och får således aldrig en chans att vinna bifall vid svensk domstol. Att märka är nämligen, att HD:s dom liksom hovrättsdomen har generell avfattning (»därför», »med hänsyn därtill»). Väl torde i avgörandet icke böra inläggas, att ej heller en prejudiciell tilllämpning av utländska offentligrättsliga regler skulle få förekomma. Det går otvivelaktigt åtminstone i viss omfattning för sig. I annat fall skulle man komma i konflikt med en mycket uppmärksammad tidigare rättspraxis, se t. ex. NJA 1942 s. 65, 1944 s. 266 och 269. Det är den omständigheten att bulgariska staten yrkade direkt genomförande, i förhållande till Takvorian, av sina valutarättsliga regler, som ansågs göra det omöjligt för svensk domstol att taga befattning med statens talan. (Se Eeks i målet avgivna utlåtande, där det sägs att fråga var om »yrkande på en prestation, vars utgivande grundas på en förpliktande regel i den främmande statens egen offentligrättsliga lagstiftning»: bulgariska staten avsåge att »vinna tilllämplighet» åt sådan lagstiftning.) Men även med denna begränsning, varom strax här nedan, får regeln en vidsträckt räckvidd. Väl reduceras denna, om den uttalade grundsatsen blott skulle gälla, därest talan föres av den utländska staten själv. HD-domen markerar dock icke någon sådan inskränkning. Och skall man hålla sig till den princip som uppbär domen, synes oundvikligt att tillämpa grundsatsen även när det offentligrättsliga utländska intresset sökes genomdrivet (direkt) i annan ordning än att statensjälv uppträder som kärande eller svarande i processen. Uttalanden i rättslitteraturen understryka också detta.4
Tveksamt synes likväl vara, huruvida denna skillnad mellan offentlig och privat rätt kan — särskilt om den skall bygga på intressebegreppet — läggas till grund för svensk domstols behörighet i enlighet med vad i det nya Takvorianmålet skett. Det verkar på något sätt otidsenligt att med hjälp av detta doktrinära begrepp söka komma till rätta med det viktiga spörsmålet, huruvida och i vad mån svensk jurisdiktion bör stå öppen i fall då respekt i här berörda direkta form kräves för utländska rättsregler. Distinktionen mellan offentlig och privat rätt har i andra sammanhang, enligt vad väl de flesta erkänna, blott ett relativt värde. En blick på nutida rättsregelsystem visar, att offentligrättsliga och privata intressen äro så innästlade i varandra, att någon principiellt klar gränslinje näppeligen kan dragas upp.
Övergångsformer mellan det offentligrättsliga och det privaträttsliga äro särskilt nu för tiden synnerligen vanliga. Ett eventuellt påbättrande av distinktionen i det förevarande sammanhanget genom tillägget, att en talan bör avvisas endast när densammas egenskap av att fullfölja offentligrättsliga intressen framstår »helt klar» (Eek a. a. s. 88), röjer blott positionens principiella svaghet. Och skall, vilket lär vara ofrånkomligt, den kritiserade grundsatsen förkastas beträffande prejudiciella avgöranden, torde även detta vara ägnat att belysa nämnda svaghet. Jag hänvisar till min lärobok i internationell privat- och processrätt s. 48, noten, jfr den s. 57 not 10 anmärkta litteraturen. Den prejudiciella rättstillämpningen kan praktiskt vara lika viktig som den direkta, och det torde, när det kommer till kritan, ej vara riktigt att frånkänna prejudiciell rättstillämpning all rättskraftsverkan.
Härtill kommer att hela motsättningen mellan offentligrättsliga och privaträttsliga intressen är skev såtillvida som det offentligrättsliga intresset kan tillgodoses just genom att ett motsvarande privaträttsligt intresse blir tillvarataget. Så blir t. ex. det allmännas intresse av att barn bli försörjda och erhålla god uppfostran bäst tillvarataget, enligt härskande uppfattning i varje fall, genom privaträttsliga familjerättsliga regler, likaväl som för tillgodoseende av offentligrättsliga ekonomiska intressen på skilda områden det privaträttsliga avtalsmaskineriet ofta tages till hjälp. Just förevarande rättsfall kan måhända sägas illustrera detta förhållande. Situationen skilde sig, säger Jägerskiöld i ett av honom i målet avgivet utlåtande, »allenast därigenom från en normal clearingsituation, att man å svensk sida underlåtit att utfärda för den svenske köparen förbindande förpliktelse att betala över clearing därför att man utgått ifrån att den svenska statens åtagande i förhållande till Bulgarien ändå skulle respekteras och ytterst realiseras just genom avtalsvillkor.» Är detta riktigt, fungerade alltså förevarande privaträttsliga avtal till skydd icke blott för ett utländskt utan även för ett svenskt offentligrättsligt intresse. Jfr jr. Erik Söderlunds yttrande i det förra Takvorianmålet.
Det anförda har som synes riktat sig mot den generella norm i förevarande hänseende, som uppställdes i det nya Takvorianmålet. Därmed är på intet sätt sagt, att det ej om vissa typer av utländska offentligrättsliga anspråk lämpligen bör gälla, att de icke få genomdrivas — kanske icke alltid ens prejudiciellt beaktas — vid svenska domstolar. Det kan t. ex. ej vara mycket att invända mot att, såsom i praxis erkänts, svenska domstolar i regel ej äro behjälpliga med indrivande av utländska skattekrav. Det bekymret må den utländska staten själv bära; envar har nog av sin egen plåga. Att det skulle ligga något principvidrigt i att på skatterättens område lämna rättshjälp åt utländsk stat kan emellertid så mycket mindre hävdas, som det dock med stöd av konventioner och därpå grundad svensk lagstiftning i viktiga fall förekommer sådan rättshjälp, se t. ex. 1935 års lag om uttagande i vissa fall av ogulden utländsk utskyld eller allmän avgift. Naturligtvis kunna också i åtskilliga sammanhang ordre-public-hänsyn, såsom rättspraxis beträffande utländska konfiskationer, i utlandet anordnad tvångsförvaltning m. m. visar, leda till avståndstagande från utländska rättsregler och rättsanspråk — varvid det icke nödvändigtvis på någon principiell grund utan med stöd av praktiska överväganden bör avgöras, huruvida sagda avståndstagande må avse jämväl prejudiciell tillämpning av de utländska rättsreglerna.
En rimlig frågeställning blir under sådana förhållanden, huruvida ut-
ländska bestämmelser rörande clearing eller andra valutarättsliga regler få anses tillhöra den kategori av rättsregler, som svensk domstol av särskilda skäl bör underlåta att taga någon befattning med. Om ett avvisande alltså motiveras med ifrågavarande rättsreglers egenart, blir det hela fört över på ett mera praktiskt plan. Men då böra också skälen för ett dylikt ställningstagande angivas. Ty det synes ingalunda självklart, att t. ex. utländsk clearinglagstiftning, allra helst en sådan av samma typ som den vi själva betjänat oss av, skall behandlas med berörda fientlighet. Tvärtom böra sakliga överväganden börja, där HD-domen, med dess allmänna avvisande av offentligrättsliga utländska rättsanspråk såsom processföremål vid våra domstolar, slutar.
Beträffande nu de internationellt privaträttsliga spörsmål, som anknyta till clearingbestämmelser och andra valutarättsliga regler, föreligger en hel litteratur, och mycket skiftande synpunkter ha därutinnan — liksom i olika länders hithörande rättspraxis — kommit till uttryck. Visst möter här ofta en mot utländsk rätt snäv inställning, t. ex. i Hjerners ovannämnda, lika grundliga som skarpsinniga och stimulerande doktorsavhandling. Men på många andra håll är inställningen icke sådan utan friare, även metodiskt sett friare. För svensk rätts del må hänvisas endast till Adlercreutz (fakultetsopponenten) i SvJT 1957 s. 464 samt Nial, Internationell förmögenhetsrätt, 2 uppl., s. 143 ff. Naturligtvis är här icke platsen att närmare ingå på dessa frågor. Vad som skolat framhållas är bara, att om man blott undgår den teoretiska snedvridningen att karakteriserandet av ett utländskt rättsanspråk såsom offentligrättsligt skulle i sig självt vara ett dominerande, ja enligt HD-domen helt avgörande, argument för avvisning av talan, så vore mycket vunnet. Det blir då större utrymme för en förutsättningslös värdering och avvägning av skäl och motskäl på den »lägre» praktiska nivå, där juridiken i allmänhet mår bäst av att uppehålla sig. Det kan som sagt ej vara något principiellt avigt i att svensk rättsskipning i enlighet med vedertagna kompetensnormer ger skydd åt även utländska rättsanspråk, icke ens om dessa skulle komma från Bulgarien.
Till sist ett kompletterande tillägg angående den processuella behandlingen av målet. Vi ha funnit att domstolarna, med övergivande av den position som intogs i det äldre Takvorianmålet, stannade för att talan avsåg tillgodoseende av ett utländskt offentligrättsligt intresse och därför måste avvisas. Hänsyn togs icke till att käranden, bulgariska staten, förde en talan som till sitt eget innehåll var privaträttsligt utformad; något annat rättsanspråk än det som ansågs ha sin grund i det ifrågavarande avtalet underställdes ju icke domstolarnas prövning. Bulgariska staten motiverade också pregnant och talangfullt sin uppfattning, att det privaträttsliga avtalet som sådant gav staten den rätt som avsågs med dess yrkande i rättegången i vanliga fall råder nu ingen tvekan om att en domstol är skyldig att prövadet berättigade i vad käranden påstår, även om detta är aldrig så befängt och ogillandet av talan kommer så säkert som ett brev på posten. Så skedde icke här. Hur kunde man då undgå att pröva det som bulgariska staten begärde att få prövat? Domstolarnas ställningstagande kan ej förklaras på annat sätt än att den bulgariska staten fick det beskedet, att densamma enligt domstolarnas uppfattning icke menade vad den sade; bulgariska staten avsåge i verkligheten ej att föra en privaträttslig talan utan hade något annat i sinnet.5 Eller på sin höjd, en smula hövligare: bulgariska staten hade
en oriktig uppfattning om naturen av sin egen talan; faktiskt vore denna offentligrättslig och icke privaträttslig, något som domstolarna förstode att bedöma. Låter ej detta egendomligt? Får man göra så?
Ja, det både låter och är egendomligt; någon motsvarighet härtill torde ej ha förekommit på mången god dag. Men icke dess mindre lär det vara konsekvent och riktigt att förfara så som därutinnan skedde. Från den antagna utgångspunkten synes intet vara att göra åt denna egendomlighet. Ty skall överhuvud för domstolsbehörigheten vara bestämmande, icke som i regel fakta av den art som angivas i 10 kap. RB utan något så allmänt och vagt som huruvida en utländsk stats eller annan utlännings talan är dikterad av offentligrättsliga eller privaträttsliga intressen, så får man löpa linan ut och låta domstolens bedömning av vad som är offentligrättsligt eller privaträttsligt vara processuellt avgörande, med påföljd att i förra fallet talan skall avvisas, ej ogillas. Vad nyss nämndes om att en domstols prövning skall avse vad käranden påstår, även om detta är helt verklighetsfrämmande och fördenskull måste leda till ett ogillande av talan, äger tillämpning endast när denna prövning hänför sig till »själva saken», icke till betingelserna för domstolens behörighet, till processförutsättningarna. Eeks uttalande i hans anmärkta utlåtande, att »kärandens egen beskrivning av sin talan är självfallet icke avgörande för domstolens bedömande av dess natur», är alltså riktigt om man, såsom förvisso Eek gjorde, med »natur» syftar på de moment i kärandens talan som enligt processuella regler skola fungera som processförutsättning (lika oriktigt som uttalandet skulle ha varit, om med »natur» avsetts talans beskaffenhet i övrigt). Även om det alltså först efter rundlig tid, kanske i högsta instans, och efter långvariga förhandlingar och diskussioner rörande en omstämd talans »natur» i angivna processuella hänseende blir fastställt, att denna får anses gå ut på en offentligrättslig och icke privaträttslig attack (i utländskt intresse), så bör det bli tabula rasa och målet avvisas utan »prövning». Men därmed kommer ock i gräll belysning vilka otillfredsställande konsekvenser som äro förenade med att bygga något så formellt som domstolsbehörighet på en bedömning av den intrikata art varom här varit tal.
Det värdefullaste i förevarande rättsfall och rättsfallsreferat torde vara det utlåtande av Jägerskiöld, vartill i det föregående hänvisats.
Rättsfallet har kommenterats även av Hjerner i SvJT 1963 s. 194 f; jfr ock det korta yttrande av Dennemark som där refereras. Hjerner är, somman kan förstå (se ovan), belåten med vad HD i detta fall presterat. Utgången torde, upplyser han, vara given »vid en insiktsfull bedömning.»
NJA 1962 s. 305: Jämlikt 8 § 2 st. 2 p. förordningen 1931 om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskap, adoption och förmynderskap upptages yrkande, som efter dom å äktenskapsskillnad väckes angående vårdnad om barn, i den stat där den mot vilken talan riktas har hemvist, även om yrkandet avser ändring av beslut som meddelats i annan stat. Denna domsrättsregel har ansetts skola beaktas ex officio.
Enligt 10: 18 RB kan en i forumhänseende obehörig domstol bli att anse som behörig, därest svaranden är tillstädes och icke gör invändning om domstolens obehörighet. Det är tveksamt huruvida, och i så fall i vad mån, detta lagrum kan tillämpas även i tvister av internationell karaktär, se mitt a. a. s. 178 f, där jag utan eget ställningstagande refererat rättspraxis samt hänvisat dels till Dennemarks utförliga framställning i ämnet a. a. s. 294 ff
dels till Eek a. a. s. 90 f med not 56 (intressant men ej lättillgänglig teoretisk motivering). Dennemark ansåg (s. 302), att svarandens förbehållslösa ingående i huvudsakligt svaromål borde godtagas såsom jurisdiktionsgrund i de fall prorogation till svensk domstol är tillåten men i stort sett icke eljest. I detta synes ligga, att Dennemark ville i princip jämställa förevarande »tysta prorogation» med ett verkligt prorogationsavtal. Huvudspörsmålet torde dock vara, huruvida med utgångspunkt från internationellt privaträttsliga grundsatser ett sådant jämställande kan anses befogat.
I förevarande mål inlät sig HD på detta spörsmål allenast i vad angår nämnda nordiska lagbestämmelse. Domstolen fann därvid som sagt, att domstolsbehörighet icke kunde grundas enbart på passivitet å svarandens sida. Synbarligen tilltrodde HD läsaren förmågan att själv — med stöd av den i domen återgivna motiveringen för att ifrågavarande talan skall upptagas i svarandens domicil — genast begripa, varför stadgandet måste tillämpas ex officio och sålunda något utrymme icke finnes för omförmälda »tysta prorogation». Fastän det är genant att erkänna det, kan jag dock icke inse, varför av det ena ovillkorligen följer det andra. Härmed är naturligen på intet sätt sagt, att ej domsresultatet skulle vara anammansvärt.
NJA 1962 s. 354: Fråga i visst fall dels huruvida svensk domstol vore på grund av att mellan parterna skulle ha träffats avtal om s. k. derogation till domstol i annat land obehörig att upptaga tvisten dels, vid nekande svar därå, huruvida stadgandet om förmögenhetsforum i 10 kap. 3 § RB ägde tillämplighet.
Ett svenskt bolag representerade ett tyskt beträffande försäljning här ilandet av paraffinprodukter och hade enligt ett grundläggande avtal (»huvudavtalet») ensam försäljningsrätt. Paraffinprodukterna köpte det svenska bolaget från det tyska enligt särskilda, successiva leveransavtal. Det svenska bolaget väckte vid svensk domstol talan mot det tyska under påstående, att den provisionsöverenskommelse som huvudavtalet innefattade vore ogiltig, samt yrkade utfå högre provision; senare i målet hävdades ock, att det tyska bolaget på visst sätt brutit mot utfästelsen om ensam försäljningsrätt. Talan anhängiggjordes vid förmögenhetsforum. Till stöd härför åberopades, att det svenska bolaget till följd av mottagna leveranser häftade i skuld till det tyska, varför denna det tyska bolagets fordran representerade en tillgång för detsamma i Sverige. Det tyska bolaget bestred den svenska domstolens behörighet dels på grund av att bolaget i sina bekräftelser avdet svenska bolagets order hade inflickat klausuler om derogation till tyskdomstol (i Hamburg), utan att det svenska bolaget reagerat häremot, dels på grund av att det svenska bolaget genom att avsiktligt underlåta att betala förfallen skuld enligt nämnda leveransavtal velat obehörigen »tillskapa» förmögenhetsforum i Sverige (se Dennemark a. a. s. 169 ff). Båda invändningarna förkastades, den förra därför att derogationsförbehåll icke förekomme i det avgörande avtalet, huvudavtalet, utan blott i de särskilda leveransavtalen, den senare på grund av att det tyska bolaget ej visat fog för sitt påstående, att det svenska bolagets beteende haft anmärkta obehöriga syfte. Huruvida sagda passivitetsverkan skulle ha erkänts, om en dylik derogationsklausul intagits i det relevanta partsavtalet, d. v. s. huvudavtalet (jfr NJA 1949 s. 609 samt mitt arbete »Passivitet», 1965, s. 61 ff), kom HD aldrig att pröva. Men det förutsattes givetvis, att derogationsavtal i princip äro giltiga, NJA 1949 s. 724.
NJA 1964 s. 398: Barn, som var svensk medborgare med hemvist i Sverige, ansökte vid svensk domstol om stämning å sin fader, som var finsk medborgare och hade hemvist i Finland, med yrkande om förklaring att det icke hade äktenskaplig börd. Stämningsansökan avvisades genom beslut som vann laga kraft. Resning har beviljats, enär den rättstillämpning, som låg till grund för domstolens beslut, uppenbart strede mot lag.
Rättsfallet torde icke kräva någon egentlig kommentar, se mitt a. a. s. 142. Att ett svenskt barn, med hemvist i Sverige, här vägras föra talan om sin börd och avvisas redan på stämningsansökningsstadiet strider uppenbarligen mot »lag», även om ingen omedelbart tillämplig lagregel finnes; 20 kap.1 § FB kan högst fungera som en tankeställare. (Rörande frågan om materiell rättskraft hos avvisningsbeslut och därmed sammanhängande möjlighet att vinna resning beträffande sådana beslut se Cars, Om resning i rättegångsmål, 1959, s. 110.)
NJA 1965 s. 351: Fråga huruvida svensk domstol äger upptaga av frånskild make, vilken är svensk medborgare med hemvist här i riket, instämd talan om jämkning av underhållsbidrag till barn, som dåmera har hemvist i främmande stat.
Rättsfallet visar, hur oklara reglerna om den svenska jurisdiktionens omfattning på familjerättens område under stundom äro. Utgångspunkten i detta rättsfall torde helt naturligt ha varit, att barnets hemvist skulle ha avgörande betydelse. Emellertid synes uppenbart, att svensk domstol icke alltid kan frånkännas behörighet därför att barnet ej är domicilierat här i riket. Synbarligen har vid bedömningen härutinnan laborerats med »den individualiserande metoden». I förevarande fall fanns en så tungt vägande omständighet att tillgå som att underhållsbidraget redan förut bestämts av svensk domstol, i det att talan nu allenast avsåg jämkning av bidraget. För svensk domstols behörighet talade vidare barnets svenska nationalitet, något likaledes mycket viktigt (se Eek a. a. s. 254). HD-pluraliteten åberopade än ytterligare till stöd för anknytningen till Sverige — vilken embarras derichesse! — faderns såväl svenska nationalitet som hemvist här i landet; det var ju han som skulle betala underhållet och likaväl, om det fogat sig så, kunnat vara svarande.6 Men minoriteten i HD var ändå icke nöjd: »Sådana omständigheter äro icke för handen» etc.
Olägenheterna av att domsrättsreglerna äro så oklara skärpas genom att det många gånger är tvivelaktigt vart ett hemvist eller ett domicil är att förlägga. Detta är, såsom ofta framhållits, en allvarlig invändning mot domicilprincipen, vilken eljest för ögonblicket står högt i kurs på sina håll i Sverige. Revisionssekreterarens förtjänstfulla betänkande i målet ger en illustration till dessa svårigheter och till de tankeoperationer som därav föranledas. I betänkandet klarlägges först att Jimmie — så hette barnet, och mot Jimmie hade talan juridiskt sett riktats — var »bosatt» i USA vid tiden för delgivning av stämningen i målet. Sedan blev med stöd av vissa omständigheter — däribland att Jimmie efter avresan från Sverige »varit
boende» tillsammans med sin mamma — fastställt att Jimmie, ehuru mantalsskriven i Sverige, vid samma tid hade sitt »verkliga hemvist» i USA. Därav konkluderades i sin ordning, att stadgandet i 10: 1 st. 2 RB ej var tillämpligt trots att där uttryckligen säges att, om svaranden är mantalsskriven å ort inom riket, den orten anses som hans hemvist. Man får nämligen i detta internationella sammanhang ej nöja sig med en inhemsk processrättslig bedömning. Så undersöktes till sist huruvida någon omständighet förekommit, på grund varav Jimmie trots frånvaron av hemvist i Sverige likafullt kunde åläggas att vid svensk domstol ingå i svaromål å faderns talan. (Om Jimmie återvänt till Sverige efter stämningens delgivning, skulle knappast nya bekymmer ha dykt upp. Ty enligt Dennemarks grundliga utredning härom s. 344 ff borde 10: 15 RB då ha tillämpats analogt, märkväl blott analogt.)
I detta sammanhang må nämnas rättsfallet NJA 1965 s. 172, som likaledes berör frågan huruvida den som får anses äga hemvist utom riket skall enbart på grund av mantalsskrivning härstädes betraktas ha domicil även i Sverige (nekande svar vid ifrågasatt tillämpning av 8: 11 GB).
Immunitet
NJA 1965 s. 145: Sedan en Förbundsrepubliken Tyskland tillhörig observationsmast på internationellt vatten i Östersjön bärgats av svenska fiskare, begär kronan, för att kunna överlämna masten till förbundsrepubliken, handräckning för dess utfående av fiskarena. Fråga huruvida dessa, oavsett att de kommit i besittning av masten under omständigheter som enligt svensk rätt medförde retentionsrätt för bärgarlön m. m., med hänsyn till folkrättsliga regler om immunitet vore skyldiga att utan ersättning utlämna masten.
Beträffande detta mål, som ligger på ett högt folkrättsligt plan, till vilket undertecknad icke kan nå upp, må främst hänvisas till den i NJA anmärkta uppsatsen av Hjerner i Festskrift för Nial. I övrigt må blott göras följande kommentar.
I HD-domen uttalades, att även om kronan till följd av folkrättsliga regler i och för sig skulle äga rätt att utfå observationsmasten av fiskaren för att överlämna den till förbundsrepubliken, måste dock — då den immunitet som förbundsrepubliken må kunna göra gällande beträffande masten icke kunde av kronan åberopas i målet — såsom förutsättning härför gälla, att de svenska reglerna om retentionsrätt iakttagas.
Den fråga som i första hand förelåg till bedömande var den processrättsliga: Hade kronan i förevarande fall talerätt eller brast det med hänsyn till saklegitimationen (i processuell bemärkelse, se ovan s. 515 not 3)? Tydligen ansågs kronan taleberättigad i allt fall såtillvida som behörighet icke helt frånkändes kronan att mot fiskarena föra talan om mastens utlämnande för ifrågavarande ändamål. Eljest hade ju kronans talan måst fullständigt avvisas, ej alls upptagas till prövning. — Av större intresse i det förhandenvarande läget var nu, huruvida kronans sagda talerätt inkluderade processuell behörighet att för eliminerande av fiskarenas påstående om retentionsrätt göra gällande förbundsrepublikens immunitet. Det kunde tyckas som om det icke skulle vara mycket mening med nyssnämnda talerätt, om kronan ej tillika ägde hävda denna immunitet. Starka skäl för att sådan behörighet tillkom kronan synas också ha anförts såväl i den i må-
let ingivna, av hovrättspresidenten Petrén upprättade PM som i justitiekanslersämbetets yttrande. Det förefaller likväl som om HD:s uttalande, att immuniteten icke finge »åberopas» av kronan, innebure att immunitetsspörsmålet ej ens kunde upptagas till prövning. Tankegången skulle väl då vara, att det folkrättsliga intresse som förestavade en talerätt för kronan icke räckte till för att motivera, att förbundsrepublikens immunitetsanspråk skulle få i processen »övertagas» av kronan; på denna punkt bruste kronans saklegitimation. I och med att immuniteten sålunda fördes bort från målet kunde utgången av talan rörande mastens överlämnande till kronan icke bli mer än en: retentionsrätten stod sig och föranledde talans ogillande.
En annan tolkningsmöjlighet skulle kunna vara, att talet om avsaknad av rätt för kronan att åberopa immuniteten icke betydde, att påståendet om immunitet ej prövades, utan i stället utsade att vid dylik prövning i sak befunnits, att retentionsrätten även vid konflikt med immuniteten måste förbliva gällande, så att denna kunde hävdas endast med förbehåll för fiskarenas rätt (märk rubriken till rättsfallet, vilken bibringar läsaren föreställningen, att han såsom brukligt är skall i rättsfallsreferatet få ett svar på den fråga som anges i rubriken). Med denna tolkning synes dock ej väl förenligt betonandet av att det just var kronan, som ej kunde göra immuniteten gällande. Därmed antydes nämligen, så vitt man kan förstå, att bedömningen av immunitetens inverkan eventuellt blivit den motsatta, därest förbundsrepubliken själv utfört talan. Och man inser knappast utan vidare, varför en prövning i sak skulle ge olika resultat i de båda fallen — det skulle då vara att en retentionsrätt, som måste uppoffras när förbundsrepubliken själv går till attack under åberopande av immuniteten, borde, om samma attack göres av svenska staten, respekteras av den orsaken att det är i denna stats rättsordning de åberopade reglerna om retentionsrätt ingå.
Familjerättsliga mål
NJA 1961 s. 604: Verkställighet enligt 1931 års lag om indrivning i Sverige av underhållsbidrag, fastställda i Danmark, Finland, Island eller Norge, har — i fall då underhållsbidrag till make bestämts enligt lagakraftvunnen dom i Finland — ansetts skola ske icke blott i fråga om det i domen angivna underhållsbidraget utan även beträffande sådan förhöjning därav, varom stadgas i vissa i Finland utfärdade lagar angående förhöjning av underhållsbidrag.
Till stöd för denna näraliggande slutsats åberopades i underinstanserna hänsyn till vederbörande nordiska konventions syfte m. m. HD förklarade åter åberopade stadgande i 1931 års lag vara »att förstå» på angivna sätt. Alltså icke laganalogi utan lagtolkning. I den nya 1962 års lag, som avlöste 1931 års lag i ämnet, ges t. o. m. uttryckligt stöd för samma slutsats (3 § 2 st., NJA II 1962 s. 634 f).
Rättsfallen NJA 1962 s. 547 samt 1964 s. 315, som avse tolkningen av det enligt vad nyss framhållits högst oklara begreppet »hemvist», äro egentligen av mindre intresse, då det i förevarande fall, om vanliga tolkningsgrundsatser skola tillämpas, knappast förelåg någon oklarhet. Jfr mitt a. a. s. 85 (noten).
NJA 1962 s. 123: Barn fött i äktenskap mellan italiensk man och italiensk kvinna har, genom modern såsom ställföreträdare, instämt mannen, vilken
är bosatt i Sverige och numera svensk medborgare, med yrkande att det måtte förklaras sakna äktenskaplig börd. Enär enligt italiensk lag rätten att väcka talan med sådant yrkande tillkommer allenast äkta mannen eller dennes arvingar, har oansett att parterna underkastat sig svensk rättsordning barnets talan i målet avvisats.
I enlighet med nationalitetsprincipen tillämpades »familjens lag» i alla instanser, se mitt a. a. s. 137 samt i UfR 1965 B s. 72. Den ifrågavarande talerättsinskränkningen är visserligen främmande för nuvarande svensk familjerätt, men den är vedertagen i ett stort antal europeiska länder och gällde länge även i Sverige. Att tillämpa nationalitetsprincipen men ändock på förevarande viktiga punkt göra avsteg från den nationella rättsordningen ansågs icke möjligt. Det må låta bestickande att påstå, att en dom av denna art innebär »déni de justice» eller liknande. Men det skulle leda mycket långt, om man med utgångspunkt från detta slagord underkände en eljest tillämplig utländsk rättsordning varje gång den icke upptoge sådana regler om talerätt m. m. som vi för vår del anse påkallade. Är det »déni dejustice» t. ex., om domstolar respektera en utländsk rättsregel, enligt vilken talerätt måste utövas inom viss tid, när svensk rätt icke vet av en sådan begränsning? (I förevarande fall var även mannens talerätt försutten.) Det är naturligen en skillnad i jämförelse med nu avsedda fall men knappast mer än en gradskillnad. Överhuvud torde gällande rätt icke erkänna någon allmän »déni de justice»-regel. Märk att talan i målet avvisades, icke ogillades, vilket kunde få betydelse, om som följd av nationalitetsväxling italiensk lag framdeles skulle upphöra att vara familjens lag; jfr Eek a. st. (Journal). — Parterna äga icke i familjerättsliga mål disponera över vilken rättsordning som skall vara den tillämpliga, såsom när inom förmögenhetsrätten partsviljan får vara bestämmande för obligationsstatutet. Ej heller bör inom familjerätten den individualiserande metoden, om det kan undvikas, tillgripas.
En annan fråga är emellertid i vad mån beträffande bördstvister skäl kunna föreligga att i begränsad omfattning frångå nationalitetsprincipen och övergå till domicilprincipen. En viss uppmjukning av den förra synes oavvislig, se nedannämnda plenimål NJA 1964 s. 1.
NJA 1963 s. 489: Fråga om tillämplig lag i mål mot nederländsk man angående faderskap och underhållsbidrag till ett utom äktenskap fött tyskt barn.
Förevarande rättsfall kommenteras i mitt a. a. s. 141 f. Till en början göres i HD:s dom ett förtjänstfullt försök att avliva den individualiserande metoden på familjerättens område (men den sticker säkert snart nog upphuvudet igen). I domen angives så, som i första hand tillämpligt statut, barnets nationella lag vid födelsen; domsavfattningen förråder visserligen någon osäkerhet i denna mycket omtvistade materia. I förevarande fall kunde man så mycket mera döma på sätt som skedde, som denna lag på samma gång var domicilstatut. Och därvid tänktes icke blott — det är ett intressant inslag — på det nuvarande domicilet utan även på det domicil som »efter allt att döma» skulle bli barnets i fortsättningen, d. v. s. under dess uppväxttid. Domicilprincipen har många finesser, må man säga. Till slut får ifrågavarande tillämpliga lag, den tyska, efter examen godkänt betyg i föräldrarättsligt hänseende.
NJA 1964 s. 1: När här i riket stadigvarande bosatt barn, vars moder vid
tiden för barnets födelse var svensk medborgare och hade hemvist i Sverige, mot utländsk man väcker talan att barnet skall förklaras icke äga äktenskaplig börd, bör, i allt fall om tillämpning av mannens nationella lag skulle medföra att barnet förvägrades talerätt, svensk lag tillämpas å barnets talan.
Detta plenimål, i vilket HD var enhällig, har ingående och instruktivt behandlats av Dennemark i »Teori och praxis» s. 49, se även mitt a. a. s. 138. Dennemarks avhandling andas varm sympati för domicilprincipen.
Det avsteg från nationalitetsgrundsatsen, som detta plenimål representerar, präglas som sig bör av stor varsamhet. Såsom Eek understryker i sin kommentar till rättsfallet a. st. (Journal) är avgörandet framför allt »ensidigt» såtillvida som det blott för viss beskriven situation förbehåller tillämpning av svensk rätt. Huruvida för de fall då modern är av utländsk nationalitet och även har hemvist i en främmande stat något slags motsvarande grundsats kan tänkas komma till tillämpning, när talan föres här i riket, är alltså ett spörsmål för sig. — Undanskjutandet av nationalitetsprincipen skedde icke med hjälp av ordre-public-mekanismen, åtminstone icke om det bortses från den sekundära »i allt fall»-satsen i domen. Att barnets nationalitet ej kunde spela någon självständig roll, kan utan tankemöda inses, se Dennemark s. 53 f.
NJA 1964 s. 247: Mot ungersk man, som flytt från Ungern och fått domicil här i riket, förde hans hustru talan om underhållsbidrag till ett av henne under äktenskapet fött barn, som jämte henne vistades i Ungern. Mannen invände, att han ej vore fader till barnet. Utgjorde den omständigheten att mannen icke inom frist som stadgas i ungersk lag väckt talan isyfte att häva den presumtion för äkta mannens faderskap, som även enligt ungersk lag gäller beträffande barn fött under äktenskap, hinder mot att nämnda invändning prövades av den svenska domstolen? — Tillika fråga i vilket myntslag underhållsbidrag till barnen i Ungern (mannen hade jämväl barn som ostridigt voro hans) skulle bestämmas.
Spörsmålet om den äktenskapliga börden var naturligen att bedöma enligt »familjens lag», ungersk rätt. Som bördsregler och icke som processuella bestämmelser voro därvid att kvalificera sådana ungerska rättsregler varigenom fastställts viss tid, inom vilken mannen hade att väcka talan avseende att ifrågavarande barn, ehuru fött under tiden för äktenskapet med modern, likväl icke var hans (se mitt a. a. s. 137, 189). Nu var mannen emellertid en politisk flykting, och det ansågs att man vid tillämpningen av ungersk rätt icke kunde undgå att taga hänsyn till den praktiska omöjlighet som förelegat för honom att före utgången av den i ungersk lag föreskrivna fristen väcka sådan talan. Han tilläts sålunda att jämväl efter fristens utlöpande i förevarande rättegång invändningsvis hävda, att han ej var fader till barnet, och att förebringa bevisning till vederläggande av presumtionen för hans faderskap. Det gjordes alltså avsteg från de ungerska rättsreglerna, icke därför att det fanns något att anmärka på desamma — de voro ju av samma typ som våra egna — utan på grund av de rent faktiska hinder, som följde av att mannen var flykting. Även vid bevisprövningen kunde, såsom i motiveringen för HD:s dom antyddes, vara anledning att taga viss hänsyn till dylika hinder, bl. a. med tanke på att hemlandets myndigheter eller flyktingens omgivning kunde tänkas av politiska skäl ha avog inställning mot honom.
Den mynträttsliga fråga som förelåg i målet hade också sina komplika-
tioner.7 Att underhållsbidrag skulle i första hand fastställas i ungerskt mynt, var visserligen, då de underhållsberättigade barnen alltjämt voro bosatta i Ungern, naturligt (annorlunda dock hovrätten samt underinstanserna i NJA 1960 s. 755). Hela tyngdpunkten av rättsförhållandet torde för övrigt ha, även i betraktande av föräldrarnas ungerska nationalitet, tänkts förlagd till Ungern; jfr ock den betydelse beträffande myntslag och det sätt varpå i övrigt uppfyllelse av en skuld skall ske, som tillerkännes lex loci solutionis inom förmögenhetsrätten. Alternativt borde emellertid, såsom ofta förekommer, betalning åläggas även i svenskt mynt, något som här var påkallat redan med tanke på möjligheten av att underhållsbidraget måste uttagas i Sverige genom införsel eller eljest i exekutiv ordning. I förevarande fallgjorde sig nu den svårigheten beträffande omräkningen gällande, att någon officiell notering av ungersk valuta icke förekom i Sverige. Med hänsyn härtill befanns det erforderligt att redan i domen fastställa viss kurs för sådan omräkning. Till all lycka enade sig parterna om vilken nu avsedda kurs skulle vara; densamma svarade, såsom i domen framhölls, mot den särskilda kurs som då tillämpades i Ungern för omräkning till ungerskt mynt av familjerättsliga underhållsbidrag som betalades i svenskt mynt.
Att under alla omständigheter tillåta mannen att här fullgöra sin underhållsskyldighet mot barnen i Ungern genom betalning i ungerskt mynt kunde likvisst icke gärna ifrågakomma. En betalning här i landet i ungerska sedlar kunde för de underhållsberättigade barnen ha ringa värde med hänsyn till de svårigheter man hade att räkna med beträffande överförandet av sedlarna till Ungern. Att ändock godtaga dylika sedlar som betalningsmedel vid fullgörandet av en familjerättslig underhållsförpliktelse hade därför — alldeles oberoende av hur den betalningsskyldige skulle tänkas ha kommit över desamma — kunnat bli obilligt och stötande.8 HD stannade av det-
ta skäl för att de underhållsberättigade ägde påfordra, att betalning som skedde i Sverige skulle (efter angivna kurs) fullgöras i svenskt mynt. I detta sammanhang må erinras om 7 § skuldebrevslagen och 41 § växellagen, enligt vilka lagbud borgenären, när gäldenären är i mora, äger — om skuldebrevet resp. växeln ställts att betalas i myntslag som icke är gångbart å betalningsorten — fordra betalning i ortens eller landets mynt (antingen efter betalningsdagens eller efter förfallodagens kurs).
Härmed må sammanställas det under rubriken i NJA anmärkta, hittills föga uppmärksammade rättsfallet NJA 1927 s. 130.9
Ungersk domstol hade dömt till separation mellan ungerska makar, varmed följde rättskraft enligt 3 kap. 4 § 1904 års lag. Tillika hade mannen förpliktats att till hustrun utgiva visst månatligt belopp i ungerskt mynt såsom bidrag till hennes och makarnas barns underhåll. Det ungerska utslaget var i denna del, oavsett hur det förhöll sig med dess rättskraft, icke exigibelt i Sverige. Hustrun, jämte barnen kvarboende i Ungern, yrkade sedermera vid svensk domstol förpliktande för mannen, som vistades här i riket, att i svenska kronor utgiva underhåll för sagda ändamål, och detta med högre belopp än ungerska domstolen utdömt under åberopande av att penningvärdet i Ungern numera försämrats avsevärt. — Denna talan bifölls ialla instanser sålunda, att mannen förpliktades att såsom underhåll utgiva dels i ungerskt mynt, alternativt i svenska kronor efter kursen å betalningsdagen, det belopp varmed han häftade i skuld vid tiden för stämningens delgivning dels för framtiden ett månatligt belopp i svenskt mynt motsvarande de i det ungerska utslaget angivna underhållsbidragen omräknade efter kursen vid tiden för utslaget. Det ungerska utslaget lades alltså till grund för det svenska avgörandet praktiskt taget som en lagakraftägande dom. Och härvid märkes att man på sätt den senare delen av avgörandet utvisar icke ansåg sig ha anledning — jfr förevarande rättsfall — att låta mannen komma ifrån sin betalningsskyldighet enligt det ungerska utslaget genom att erlägga betalning i ungerskt mynt eller i svenskt mynt efter den för honom på grund av nämnda värdeförsämring förmånligare kursen å betalningsdagen. Hur det därvid närmare resonerats är dock svårt att med säkerhet uttala sig om. (I NJA 1960 s. 755 bedömdes frågan om underhållsskyldigheten direkt »med ledning av ungersk lag.»)
Ännu en fråga var uppe i NJA 1964 s. 247. Den underhållspliktige hävdade, att barnen icke kunde på den omständigheten att lönenivån i Sverige var högre än i Ungern — en förmån som ju kom honom i hans egenskap av flykting tillgodo — grunda anspråk på underhåll som överstege vad han kunnat förpliktas utgiva, om han kvarstannat i Ungern och haft arbete av ungefär samma slag som före flykten. Jfr även i detta hänseende NJA 1927 s. 130. Härom yttrade HD blott, att »denna ståndpunkt kan icke godtagas». Underhållsbidragen bestämdes, liksom i »nationella» mål, efter en avvägning mellan barnens behov och den underhållsskyldiges förmåga. Det underströks emellertid särskilt, att detta stämde även med ungersk rätt. Hur man skulle ställt sig, om den ungerska rätten haft annan principinställning härutinnan, behövde alltså ej prövas. Jfr Eek a. st. (Journal).
Internationell straffrätt
Rättsfallen NJA 1961 s. 235 samt SvJT 1961 rf. s. 6, jfr NJA 1952 s. 29, gällde innebörden av stadgandet i 1 kap. 2 § strafflagen, att utlänning för att vara underkastad svensk straffrättslig domsrätt måste »finnas» här i riket. Det ansågs att detta stadgande icke innefattade någon materiell begränsning av svensk domstols kompetens utan allenast hade processuell natur, d. v. s. erinrade om att allmänna processrättsliga förutsättningar för genomförande av ett brottmålsförfarande mot utlänningen måste vara för handen. Med hänsyn härtill innehåller numera 2 kap. brottsbalken ingen motsvarighet till stadgandet. Nämnda krav måste emellertid alltjämt upprätthållas, se NJA II 1962 s. 56 f samt rättsfallet NJA 1963 s. 54, som avsåg frågan, huruvida en utlänning som begått brott i Sverige kunde, sedan han lämnat landet, här häktas för brotten.
Beivrandet vid svensk domstol av en gärning förövad utomlands kan under vissa omständigheter ge anledning till intrikata problem, se särskilt NJA 1960 s. 430, varest vissa korrektiv mot olämpliga resultat angivas eller antydas. I anslutning härtill kan nämnas NJA 1961 s. 596, där rubriken såvitt nu är i fråga lyder: »Vid utmätande av straff för, jämte vårdslöshet i trafik under förande av bil i Köpenhamn, olovligt avvikande från platsen för trafikolycka därstädes har hänsyn tagits till att, enligt vad i målet blivit upplyst, domstolarna i Danmark för olovligt avvikande från olycksplats i regel icke ådöma strängare straff än bötesstraff».
NJA 1963 s. 237: Anställd i armén för tjänstgöring i den svenska FNkontingenten i Kongo ansågs kunna vid svensk domstol — och utan att särskilt förordnande härom meddelats — åtalas för under dylik tjänstgöring utom riket begångna brott, som avses i 25 kap. 4 § samt 26 kap. 5, 8, 9 och 14 §§ strafflagen, se 1 kap. 1 § samma lag.