Ett års åtalseftergifter

 

Av länsåklagaren KLAS LITHNER

 

Inledning
Den följande artikeln innehåller en redovisning och ett försök till analys av fall av åtalsprövningar jämlikt 1964 års lag med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare. Artikeln avser de fall av sådana prövningar som under 1965 handlagts av länsåklagarmyndigheten i Blekinge län och Kronobergs län. I likhet med riksåklagarämbetet använder jag av praktiska skäl den hävdvunna termen »åtalseftergift», i stället för den nya tyngre termen »beslut att ej tala å brott».
    Som utgångspunkt för min handläggning av dessa prövningar bör nämnas, att jag aldrig tidigare handlagt åtalseftergiftsfrågor, varför min bedömning icke påverkats av någon jämförelse med det före 1965 rådande, något annorlunda beskaffade systemet. Dessutom har jag ansett att, då straffmyndighetsåldern fortfarande är femton år, reglerna i 1964 års lag innebära endast en partiell och delvis lämplighetsbetonad inskränkning av de allmänna reglerna angående åklagarens åtalsplikt, varför i varje speciellt fall en särskild anledning måste föreligga för att åtal med stöd av stadgandena i denna lag skall kunna underlåtas.
    En i varje fall tidigare i praktiken stundom förekommande typ av ärenden har varken förekommit hos distriktsåklagarna eller länsåklagaren. Det gäller den situationen att åklagaren, när barnavårdsnämnd hörts, anser dess föreslagna eller beslutade åtgärd otillräcklig och därför återställer ärendet till nämnden med underrättelse att åtal kommer att beslutas, om ej en mera ingripande åtgärd vidtages. Ett dylikt förfarande har bestämt avvisats i RÅ-ämbetets cirkulär. Även utan stöd av dessa uttalanden får en dylik »utpressningstaktik» anses vara olämplig. Den enkla och klara utväg lagen anvisar i ett dylikt fall, där åklagaren anser nämndens åtgärd otillräcklig ur de synpunkter han har att företräda, är ju att väcka åtal men däremot ej att som en administrativ överinstans till barnavårdsnämnden pröva dess beslut.
    Tvåhundrasextionio prövningar jämlikt 1964 års lag ha förekommit, men detta betyder icke, att det varit lika många personer som behandlats. Vissa ha nämligen behandlats mer än en gång under året. Materialet fördelar sig i detta hänseende på följande sätt.

 

antal prövningstillfällen		Antal personer	Antal prövningar
1		211	211
2		23	46
3		4	12
	Summa	238	269

 

 

    Då mitt verksamhetsområde omfattar två län medför detta möjlighet till jämförelse mellan antalet prövningar i de båda länen. Fördelningen är följande, varvid även uppdelning på kön har gjorts. Denna visar den kända bilden av en mycket liten kvinnlig andel i den grövre ungdomsbrottsligheten.

 

Län		MÄN	KVINNOR	SUMMA
bLEKINGE		151	13	164
kRONOBERG		91	14	105
	Summa	242	27	269

 

    Till ledning för bedömandet av enhetligheten i besluten bör nämnas att tvåhundrafjorton av dessa tvåhundrasextionio beslut fattats av mig och återstoden av tre vikarier på länsåklagartjänsten i resp. trettio, tjugofyra och ett fall eller tillhopa femtiofem.

 

Fördelning på brottskategorier.
För att kontrollera om — som man kan vänta — förmögenhetsbrotten dominera bland materialet, har en sammanställning gjorts av antalet prövade brott uppdelade på huvudtyper.

 

Brottstyp		Antal
Förmögenhetsbrott		168
FÖRMÖGENHETSBROTT + brott mot person		4
Förmögenhetsbrott + brott mot staten och allmänheten		1
förmögenhetsbrott + trafikbrott		22
Förmögenhetsbrott + brott mot övrig specialstraffrätt		5
förmögenhetsrätt + brott mot person + trafikbrott		2
förmögenhetsbrott + Brott mot staten + trafikbrott		1
förmögenhetsbrott + trafikbrott + brott mot övrig specialstraffrätt		2
(Brott, vari förmögenhetsbrott ingå helt eller delvis		205)
brott mot person		24
brott mot person + trafikbrott		1
brott mot person + brott mot övrig specialstraffrätt		1
brott mot staten och allmänheten		13
BROTT MOT STATEN OCH ALLMÄNHETEN  + BROTT MOT ÖVRIG SPECIALSTRAFFRÄTT		1
Trafikskadebrottslagen		13
Brott mot övrig specialstraffrätt		11
	Summa	269

 

Det framgår av tabellen, att förmögenhetsbrotten, såsom man kunnat vänta, kraftigt dominera och utgöra 76,2 %. Brotten mot person utgöras nästan uteslutande av misshandelsbrott, medan sedlighetsbrotten äro ovanliga. Trafikbrotten utgöras huvudsakligen av rattfylleri och rattonykterhet. Bland

 

förmögenhetsbrotten dominera stöldbrotten kraftigt, såsom framgår av en sammanställning av varje prövat brott under året. Hela antalet var åttahundratretton eller i genomsnitt ungefär tre brott i varje prövning. Härvid uppkommer dock ett något för högt antal prövade gärningar genom att samtliga brott, som förekommit i varje särskilt beslut, räknats, ehuru vissa av dem förövats av två eller flera personer gemensamt. Anledningen varför det varit omöjligt att räkna de prövade gärningarna är att handlingar för prövning rörande två i samma brott delaktiga personer stundom inkommit från distriktsåklagaren vid olika tidpunkter, beroende på när utredning från barnavårdsnämnden varit klar. Brotten mot person ha varit fyrtiofem, förmögenhetsbrotten sexhundratjugosex eller 77 % av hela antalet och brotten mot staten och allmänheten tjugotvå. Den absoluta dominansen för BrB:s kap. 8 framgår av att femhundrafyrtiofem brott mot detta kapitel förekommit. Talrikast ha varit de grova stölderna, tvåhundranittiosex stycken. Brotten mot specialstraffrätten äro etthundratjugo, varav femtiosex trafikbrott, trettionio fall av anstiftan till olovligt tillhandagående med anskaffande av spritdrycker och tjugofem gällande annan specialstraffrätt än trafikbrottslagen och rusdrycksförsäljningsförordningen.

 

Åldersfördelning
För en kontroll av uppgifterna, att ungdomsbrottsligheten har sin topp i de lägsta åldersklasserna, har en uppdelning gjorts på de åldrar i vilka brotten förövats.

 

Ålder vid brottets begående		antal prövningar	summa	%
fyllt 15 men ej 16		80
fyllt 15 och 16 men ej 17		10	90	33,5
fyllt 16 men ej 17		83
fyllt 16 och 17 men ej 18		4	87	32,3
fyllt 17 men ej 18		92	92	34,2
	Summa	269	269	100,0

 

    Tabellen uppvisar sålunda en förvånansvärd likhet mellan de olika åldersklassernas andel i den prövade brottsligheten. En del av sjuttonåringarna ha givetvis begått brott efter adertonårsdagen, men då dessa ej skolat prövas jämlikt 1964 års lag, har fullständig kännedom härom ej stått att erhålla ur materialet. Orsaken till likheten torde emellertid enligt upplysning från statistiskt sakkunnigt håll vara, att de senare födelseårgångarna varit större till antalet, varför i själva verket femtonåringarnas andel varit större. Då undersökningsmaterialet uppdelats efter åldern vid brottets förövande och ej efter födelseåret, skulle det dock medföra alltför stora svårigheter att söka åstadkomma en procentuell beräkning, som toge hänsyn till åldersklassernas storlek.

 

Hörande av barnavårdsnämnd
När det gäller hörandet av barnavårdsnämnderna, stadgar 3 § i 1964 års lag, att barnavårdsnämnd, om brottet ej är ringa, skall höras om skälig an-

 

ledning föreligger att ej tala å brott. Materialet ger emellertid ett intryck av att distriktsåklagarna hört barnavårdsnämnden i betydligt större utsträckning än vad som behövts. Åtskilliga fall, där barnavårdsnämnd hörts, ha nämligen varit sådana, att det på förhand varit givet, att åtal skulle ske.
    Av de tvåhundrasextionio prövade fallen har nämnden hörts i etthundranittiotvå fall. Återstoden är alltså sjuttiosju fall. De båda kategorierna behandlas i det följande var för sig.
    Vid min egen genomgång av de etthundranittiotvå förstnämnda fallen, där barnavårdsnämnd hörts, har jag ansett hörandet befogat i etthundratjugoåtta fall och obefogat i sextiofyra fall. Den senare kategorin fördelar sig på följande grupper.

 

Motivering		antal
ÅTAL ÄR UR ALLMÄN SYNPUNKT PÅKALLAT PÅ GRUND AV BROTTETS ART (VÅLDSBROTT, RATTFYLLERI O.D.)		11
DEN MISSTÄNKTE NEKAR HELT ELLER DELVIS TILL BROTT, VARFÖR SKULDFRÅGAN MÅSTE PRÖVAS AV DOMSTOL		14
DEN MISSTÄNKTE HAR NUMERA FYLLT ADERTON ÅR		2
brottet, som är ringa, har uppenbarligen skett av okynne eller förhastande, och åtal finnes ej heller påkallat ur allmän synpunkt		12
brottet är en typisk bötesförseelse och den misstänkte har egen inskomst		2
åtal skall ske för brott, begångna efter aderton års ålder, och hela brottsligheten bör prövas i ett sammanhang		3
två eller flera av ovanstående motiveringar samtidigt (med undantag av att den misstänkte nekar till något eller samtliga brott)		20
	Summa	64

 

    Som kommentar till den första gruppen i tabellen kan nämnas, att den innefattar följande gärningar, där åtal alltså varit påkallat ur allmän synpunkt: misshandel, våld mot tjänsteman, våldsamt motstånd, rattfylleri, rattonykterhet och vårdslöshet i trafik i förening med smitning. I ett fall, där nämnden ej hörts rörande en person, som skulle åtalas för misshandel, och nämnden fått del av beslutet, fick jag f. ö. telefon från ordföranden, som begärde att nämnden skulle få yttra sig och som protesterade mot åtalsbeslutet med hänvisning till att den misstänkte var psykiskt starkt avvikande från det normala.
    Nästa grupp, nämligen den där den misstänkte nekar, kräver en kortfattad kommentar. En åtalseftergift kan ju jämföras med en av åklagare meddelad dom i form av påföljdseftergift, villkorlig dom, skyddstillsyn eller överlämnande till särskild vård jämlikt barnavårdslagen. För att en sådan »dom» skall kunna meddelas, fordras ett erkännande, som styrkes av omständigheterna i form av annan bevisning, i varje fall när det gäller mer än bagatellbrott. Vidare måste detta erkännande vara »rent», d. v. s. det får ej vara inskränkt genom något påstående om bristande uppsåt, straffrihetsgrund eller sådana förmildrande omständigheter, som ej kunna godtagas av åklagaren, där frågan om deras existens kan inverka på påföljden. Slutligen måste erkännandet anses omfatta både att den misstänkte förövat gärningen och att denna har den rubricering som förundersök-

 

ningsprotokollet givit den. Om ej dessa förutsättningar äro uppfyllda, har den prövande åklagaren ingen möjlighet att låta det skriftliga förfarandet i åtalseftergiftsärendet övergå till en muntlig process för att t. ex. pröva bevisning eller hålla ett kompletterande förhör med den misstänkte. Om förundersökningsprotokollet behöver kompletteras, får ärendet däremot givetvis för detta ändamål återställas till den ursprungligen ansvarige distriktsåklagaren. Om statsåklagare meddelar åtalseftergift, där de nämnda förutsättningarna icke äro uppfyllda, kan enligt min mening ifrågasättas, om han icke påtagit sig en domareuppgift, som i varje fall ligger utanför hans befogenhet. Har han dessförinnan hört barnavårdsnämnden, så har dennas prövning av frågan, om nämnden skall vidtaga någon åtgärd, blivit beroende av frågan, om den misstänkte förövat brottet, alltså av en bevisbedömning, som nämnden har små förutsättningar att utföra.
    När det gäller den tredje och fjärde gruppen, d. v. s. där den misstänkte vid åtalsfrågans avgörande fyllt aderton år eller där brottet skett av okynne eller förhastande, tarvas icke någon närmare kommentar. Den fjärde gruppen utgöres nästan uteslutande av lindrigare förmögenhetsbrott. Motiveringen, att brottet är en typisk bötesförseelse och den misstänkte har egen inkomst, har endast använts beträffande två fall av bedrägligt beteende (plankning) av två sjuttonåringar, som närmade sig adertonårsgränsen.
    De båda näst sista grupperna synas ej heller behöva någon särskild kommentar. Motiveringen, att målsäganden har betydande skadeståndsanspråk och att den misstänkte trots normal inkomst under längre tid ej sökt göra rätt för sig, varför det av hänsyn till målsägandens rätt är nödvändigt att denne får dom på sitt skadeståndsanspråk, har ej förekommit ensam mening år i ett par fall i gruppen »två eller flera motiveringar samtidigt».
    En procentuell sammanfattning visar alltså att i 33,3 % av de fall, där distriktsåklagaren hört barnavårdsnämnden, detta hörande har varit överflödigt. Gentemot mitt resonemang kan invändas, att den misstänkte tidigare kan ha varit föremål för så många och ingripande åtgärder av barnavårdsnämnd att det nya brottet är allt vad som behövs för att beslut om omhändertagande för samhällsvård med placering på ungdomsvårdsskola skall följa. Blir denna åtgärd resultatet av barnavårdsnämndens handläggning av ärendet, är åtal normalt ej påkallat ens för den tidigare nämnda typen av brott, där hänsynen till den allmänna laglydnaden dominerar. Men situationen torde mycket sällan vara sådan utan att detta framgår av polisens register eller den misstänktes levnadsberättelse.

 

Barnavårdsnämnd ej hörd
De sjuttiosju fall där barnavårdsnämnd ej hörts av distriktsåklagaren eller länsåklagaren fördela sig på de kategorier som angivas i tabellen på följande sida.
    Som kommentar till en del av dessa kategorier kan nämnas följande.
    Motiveringen »åtal påkallat ur allmän synpunkt på grund av brottets art» innefattar misshandel, rattfylleri, olaga tvång, framkallande av fara för annan, allmänfarlig vårdslöshet och åtskilliga fall av anstiftan till olovligt tillhandagående med anskaffande av rusdrycker. Sistnämnda brott ligger uppenbarligen på gränsen till gruppen »bötesbrott».
    Gruppen »brottets svårhetsgrad» gällde i tre fall grov otukt med barn med ett minimistraff av två års fängelse (med bortseende från straff-

 

Motivering		antal
åtal är ur allmän synpunkt påkallat på grund av brottets art		32
Den misstänkte nekar helt eller delvis till brott, varför skuldfrågan måste prövas av domstol		10
den misstänkte har fyllt aderton år		3
den misstänkte närmar sig aderton års ålder		2
den misstänkte har redan åtalats för andra brott, som ännu ej avgjorts		3
DEN MISSTÄNKTE SKALL ÅTALAS FÖR BROTT, BEGÅGNA EFTER ADERTON ÅRS ÅLDER		4
BROTTET, SOM ÄR RINGA, HAR UPPENBARLIGEN SKETT AV OKYNNE ELLER FÖRHASTANDE OCH ÅTAL FINNES EJ HELLER PÅKALLAT UR ALLMÄN SYNPUNKT		4
BROTTETS SVÅRIGHETSGRAD MOTIVERAR ÅTAL		5
BROTTET FÖRSKYLLER BÖTER och den misstänkte har egen inkomst		9
två eller flera av ovanstående motiveringar samtidigt (med undantag av att den misstänkte nekar till något eller samtliga brott)		5
	Summa	77

 

minskningsregeln i BrB 33: 4 första st.), i ett fall medhjälp till förstnämnda brott och i ett fall grov förskingring av närmare 10 000 kr, förövad under längre tidrymd.
    Beträffande hela förhållandet barnavårdsnämnd — distriktsåklagare — länsåklagare hänvisas i övrigt till den nedan intagna huvudtablån.

 

Hörande av barnavårdsnämnd		nÄMNDENS FÖRSLAG		dISTRIKTs-ÅKLAGARENS FÖRSLAG		lÄNSÅKLAGARENS bESLUT
Hörd	192	Åtal	38	Åtal	36	Åtal	36
						Ej åtal	0
				Ej Åtal	2	Åtal	2
						Ej åtal	0
		Ej Åtal	154	Åtal	472	Åtal	42
						Ej åtal	7
				Ej Åtal	105	Åtal	37
						Ej åtal	68
Ej hörd1	77			Åtal	723	Åtal	76
						Ej åtal	0
				Ej Åtal	1	Åtal	0
						Ej åtal	1
summa	269		192		263		269

 

    I de trettioåtta fall, där barnavårdsnämnd tillstyrkt åtal, har distriktsåklagaren delat nämndens uppfattning i trettiosex fall men i två fall före-

 

¹ Häri ingår ett mindre antal fall, där yttrande begärts från nämnden men ej kunnat avgivas, emedan den misstänkte befunnit sig till sjöss eller där nämnden ej svarat inom mycket lång tid trots påstötningar eller också där begäran om yttrande återkallats på grund av begångna nya brott som uppenbarligen skulle föranleda åtal.

² DÅ har ej yttrat sig beträffande två fall, där LÅ varit åklagare.

³ D:o beträffande fyra fall.

 

slagit åtalseftergift med motiveringen att brottet uppenbarligen skett av okynne eller förhastande. I de trettiosex fall, där nämnden och distriktsåklagaren haft samma åsikt, har länsåklagarens beslut blivit detsamma. I de två fall däremot, där barnavårdsnämnden tillstyrkt åtal och distriktsåklagaren åtalseftergift, har länsåklagarens beslut följt barnavårdsnämndens förslag. Anledningen har i båda fallen varit, att gärningen ansetts ej ha begåtts av okynne eller förhastande.
    I etthundrafemtiofyra fall har barnavårdsnämnden tillstyrkt åtalseftergift. I fyrtiosju av dessa har distriktsåklagaren tillstyrkt åtal.
    Grunden för den senares förslag har varit följande.

 

Motivering		Antal
Åtal ur allmän synpunkt påkallat på grund av brottets art		7
Den misstänkte nekar helt eller delvis		9
brottet bör förskylla böter och den misstänkte har egen inkomst		2
två eller flera av ovanstående anledningar (inkl. att den misst. fyllt eller snart fyller aderton år)		12
barnavårdsnämnden har beslutat att ej vidtaga någon åtgärd		6
barnavårdsnämndens åtgärd är otillräcklig		11
	Summa	47

 

    Det framgår av tabellen, att i de trettio fallen, tillhörande de fyra första kategorierna, grunden har varit sådan att anledning att höra barnavårdsnämnden redan från början ej förelegat, medan i de sjutton senare fallen, tillhörande de två sista kategorierna, anledningen till meningsskiljaktigheten enligt distriktsåklagarens uppfattning varit, att nämndens beslutade eller föreslagna åtgärd varit ingen eller otillräcklig. Ett av de fall, där barnavårdsnämnden avstyrkt och distriktsåklagaren tillstyrkt åtal och mitt beslut blivit åtal enär detta varit ur allmän synpunkt påkallat på grund av brottens art, förtjänar ett särskilt omnämnande. Där ansåg barnavårdsnämnden nämligen, att anställning till sjöss var en lämplig sysselsättning för en redan alkoholiserad sjuttonåring, som nu gjort sig skyldig till brott mot person och trafikbrott, och där nämnden ej ens ansåg övervakning erforderlig, förrän han gick i land igen. Han hade även tidigare gjort sig skyldig till brott och hade dessutom i sin ombordanställning misskött sig i både arbets- och nykterhetshänseende.⁴
    I de sex fall, där nämnden beslutat att icke vidtaga någon åtgärd, voro omständigheterna i korthet följande.

 

    1—2. Två på grund av brott för samhällsvård omhändertagna ynglingar, som voro placerade i fosterhem, förövade gemensamt ett tillgrepp av fortskaffningsmedel. Nämnden föreslog fortsatt samhällsvård i enskilt hem utan ytterligare åtgärd.
    3. En sextonåring stal en cykel. Nämnden ansåg, att gärningen var förövad av okynne eller förhastande och att den misstänkte var välanpassad.
    4. En sjuttonåring förövade en grov stöld. Nämnden anförde endast, att han var välanpassad.

 

⁴ Jfr min artikel »Böra ungdomar med spritproblem anställas till sjöss?» i Svensk Sjöfartstidning 1966 nr 2 s. 73 och JO:s ämbetsberättelse 1962 s. 54. 35—673005. Svensk Juristlidning 1967

 

    5. En nära adertonårig sjöman på svenskt fartyg stal en cykel. Nämnden anförde, att den ej kunde vidtaga någon åtgärd mot honom på grund av hans anställning till sjöss och att han dessutom var välanpassad.
    6. En sjuttonåring förövade en grov stöld. Nämnden anförde, att brottet förövats av okynne eller förhastande.

 

    I de elva fall, där distriktsåklagaren ansett nämndens åtgärd otillräcklig men där nämnden alltså vidtagit någon åtgärd i anledning av brottet, har situationen i korthet varit följande:

 

    1. En sjuttonåring, beträffande vilken en längre övervakning i anledning av två åtalseftergifter nyligen upphört, förövade fjorton stölder och grova stölder till delvis stora värden. Nämnden beslöt ny övervakning, medan distriktsåklagaren ansåg samhällsvård erforderlig.
    2—3. En sjuttonåring, som sedan länge stod under övervakning efter åtalseftergift, förövade två olika serier av stölder och grova stölder. Nämnden föreslog att övervakningen skulle kompletteras med föreskrifter om arbete. Distriktsåklagaren ansåg samhällsvård erforderlig, bl. a. emedan den misstänkte endast arbetat två månader under det sista året.
    4. En något alkoholiserad sjuttonåring hade under fyra år varit omhändertagen för samhällsvård på grund av brott. Några månader efter att samhällsvården upphört och ersatts med övervakning förövade han ett tillgrepp av fortskaffningsmedel m. m. Nämnden föreslog fortsatt övervakning, medan åklagaren ansåg samhällsvård erforderlig.
    5. En i övrigt välanpassad sextonåring förövade under ett halvår minst elva snatterier, som delvis närmade sig gränsen till stöldvärde. Nämnden beslöt endast varning, då han bl. a. bytt miljö, medan åklagaren ansåg övervakning erforderlig.
    6—8. Tre sjuttonåringar, som tidigare stodo under övervakning på grund av stölder, förövade gemensamt under längre tid ett stort antal stölder och grova stölder. Beträffande en av dem hade också beslutats omhändertagande för samhällsvård med placering i enskilt hem, men beslutet hade aldrig verkställts. Barnavårdsnämnden beslöt omhändertaga två av dem för samhällsvård med placering i enskilt hem, medan den tredje erhöll övervakning emedan han flyttat och därigenom kommit i ny miljö. Distriktsåklagaren ansåg däremot samhällsvård i ungdomsvårdsskola indicerad i alla tre fallen.
    9. En femtonåring med mindre brott före femton års ålder hade förövat en grov stöld. Då han kommit i ny miljö genom flyttning, beslöt nämnden endast varning, medan distriktsåklagaren ansåg övervakning erforderlig.
    10. En sjuttonåring förövade en grov stöld, varvid bl. a. stals ollonpistoler och knivar. Nämnden beslöt varning, medan distriktsåklagaren även här ansåg övervakning nödvändig.
    11. En sextonåring gjorde sig skyldig till medhjälp till grov stöld. Nämnden beslöt varning, medan åklagaren ansåg övervakning motiverad.

 

    Utgången vid länsåklagarens prövning av de fyrtiosju fall, där distriktsåklagaren mot nämndens mening förordat åtal, blev åtal i fyrtio fall och åtalseftergift i sju fall. Dessutom beslöts om åtal i två fall, där barnavårdsnämnd hörts i länsåklagarmål, som alltså ej handlagts av distriktsåklagaren. Nämndens förslag i dessa båda fall var övervakning, medan beslutet blev åtal på grund av brottets svårhetsgrad (sabotage). I de fyrtio fall, där länsåklagaren beslöt om åtal, var motiveringen densamma som distriktsåklagaren åberopat för åtal, i enstaka fall kompletterad med något ytterligare skäl. De sju fall, där distriktsåklagaren förordade åtal men länsåklagaren i enlighet med barnavårdsnämndens beslut meddelade åtalseftergift, äro givetvis av särskilt intresse ur organisationssociologisk synpunkt liksom de andra situationer, där distriktsåklagaren och länsåklagaren haft olika meningar. Sex av dem tillhörde den underavdelning där barnavårdsnämndens åtgärd bedömts som otillräcklig av distriktsåklagaren. Av de i

 

den nyss intagna förteckningen upptagna fallen i denna undergrupp ledde följande till åtalseftergift:
    nr 5 och 9 med motiveringen att brotten delvis förövats av okynne eller förhastande och att han utan övervakning erhöll särskild tillsyn och lämplig sysselsättning,
    nr 6—8 med motiveringen att de beslutade åtgärderna kunde antagas vara lämpligast för de ungas tillrättaförande,
    nr 11, enär gärningen ansågs vara förövad av okynne eller förhastande.
    Nästa undergrupp utgöres av de etthundrafem fall, där nämnden och distriktsåklagaren varit eniga om åtalseftergift. Av dessa ha trettiosju, alltså en förhållandevis stor del, likväl lett till beslut om åtal. Motiveringarna ha varit följande.

 

Motivering		Antal
Åtal påkallat ur allmän synpunkt på grund av brottets art		4
Åtal påkallat emedan den misstänkte nekar		4
Den misstänkte har numera fyllt aderton år		2
den misstänkte har egen inkomst och böter synes vara lämplig påföljd		4
åtal och utdömande av skadestånd är nödvändig för tillvaratagande av målsägarens rätt		1
två eller flera av ovanstående motiv (med undantag av att den misstänkte nekar)		5
Barnavårdsnämnden har icke vidtagit någon åtgärd		9
barnavårdsnämndens åtgärd är att anse som otillräcklig		8
	Summa	37

 

    Motiveringen i de tjugo fall som ingå i de sex första kategorierna hänför sig huvudsakligen till brottets beskaffenhet och den misstänktes person. De sista två grupperna, innefattande sjutton fall, äro av större intresse, eftersom länsåklagaren här ansett, att nämnden borde ha vidtagit någon eller en mera ingripande åtgärd.
    I den första undergruppen, där barnavårdsnämnden icke vidtagit någon åtgärd, var situationen följande:

 

    1. En sjuttonåring hade i samband med rymning från ett arbete förövat tre grova tillgrepp av fortskaffningsmedel och försök därtill. Barnavårdsnämnden, som ej vidtagit någon åtgärd, avstyrkte åtal, enär han nu vistades i hemmet under tillsyn av fadern.
    2. En sjuttonåring hade två år tidigare förövat en grov stöld av sprit genom inbrott tillsammans med kamrater. Då han ej återfallit i brott, ansåg barnavårdsnämnden barnavårdslagen ej tillämplig, varför åtgärd ej kunde vidtagas mot honom. Åtal väcktes för att få ett bötesstraff.
    3—4. En femtonåring som stod under övervakning av barnavårdsnämnden för stölder före femton års ålder förövade två nya serier av stölder och grova stölder. Nämnden föreslog i båda fallen fortsatt övervakning utan ytterligare åtgärd.
    5. En femtonåring med svåra psykiska defekter, som haft en nyligen upphävd tvåårig övervakning på grund av stölder, förövade ett egenmäktigt förfarande som närmade sig stöld. Nämnden beslöt att icke vidtaga någon åtgärd mot honom.
    6—7. Två femton- och sjuttonåriga systrar förövade under en semesterresa ett hotellbedrägeri. Nämnden i hemkommunen vägrade att taga befattning

 

med fallet och hänvisade till nämnden i den kommun, där de under högst tillfälliga förhållanden uppehöllo sig vid tiden för polisförhöret, men där brottet ej förövats. Denna nämnd beslöt att ej vidtaga någon åtgärd.
    8. En sjuttonåring, som stod under övervakning på grund av åtalseftergift för stöld, förövade under några månader tolv stöldbrott och ett grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning. Nämnden föreslog endast fortsatt övervakning.
    9. En sextonårig flicka förövade i spritpåverkat tillstånd tillsammans med en kvinnlig kamrat en grov stöld. Hon var sedan en tid av barnavårdsnämnden ställd under övervakning på grund av svårigheter i hemmet och utespring samt placerad i enskilt hem. Nämnden vidtog ingen ny åtgärd.

 

    Nästa undergrupp utgöres av de åtta fall, där barnavårdsnämnden visserligen vidtagit en åtgärd men denna ansetts otillräcklig av länsåklagaren.

 

    1. En sjuttonåring, som stod under övervakning efter åtalseftergift på grund av stölder, förövade fyra grova stölder eller försök därtill. Nämnden, som lät övervakningen fortsätta, tilldelade honom varning och meddelade föreskrifter om fritidssysselsättning. Åtal väcktes, då dels åtgärden ansågs otillräcklig, delsbötesstraff ansågs befogat.
    2. En sjuttonåring utan andra anmärkningar mot sig förövade en stöld tillsammans med och på förslag av en äldre broder. Nämnden föreslog övervakning. Åtal väcktes, då övervakning ansågs meningslös, enär han skulle vistas i hemmet tillsammans med samme broder, och böter dessutom var lämplig påföljd.
    3. En sextonårig flicka, som stod under övervakning på grund av sitt levnadssätt, förövade ett häleri. Nämnden föreslog fortsatt övervakning, varning och föreskrift om skyldighet att hålla kontakt med barn- och ungdomspsykiatrisk klinik. Enligt utredningen var hon mycket ute om nätterna, begagnade sprit i stor utsträckning och var oemottaglig för påverkan. Åtal väcktes på grund av behov av psykiatrisk undersökning och då särskilda skäl för att jämlikt BrB 28: 1 andra st. ådöma skyddstillsyn ansågs föreligga.

    4. En sjuttonåring förövade ett egenmäktigt förfarande i spritpåverkat tillstånd. Han hade även gjort sig skyldig till annan lindrigare brottslighet, som hade samband med spritbruk. Nämnden beslöt meddela honom varning. Åtal väcktes emedan övervakning ansågs indicerad i anledning av begynnande spritmissbruk.
    5. En numera sjuttonårig yngling med svag begåvning och dålig arbetsanpassning hade ett år tidigare begått flera grova stölder och försök därtill. Nämnden tilldelade honom varning. Åtal skedde emedan övervakning ansågs befogad på grund av de nämnda omständigheterna.
    6. En jämnårig kamrat med dålig arbetsanpassning hade ett år tidigare förövat en grov stöld och skadegörelse. Nämnden föreslog övervakning med föreskrifter om arbets- och läkarvård. Åtal skedde, enär den misstänkte i samband med nämndens utredning avvikit för att taga anställning vid ett tivoli, varför han ej ansågs mottaglig för behandling av nämnden.
    7. En sextonåring hade ett par månader tidigare stulit en motorcykel. Han hade dessutom strax före femtonårsåldern förövat medhjälp till en grov stöld. Nämnden beslöt endast tilldela honom varning.
    8. En sjuttonårig flicka, som hade sällskap med en nittonårig kvalificerad ungdomsbrottsling, deltog i tre av honom förövade tillgrepp av fortskaffningsmedel och en stöld samt förövade medhjälp till en likaledes av honom förövad grov stöld. Nämnden beslöt tilldela henne varning.

 

    Nästa kategori, där barnavårdsnämnd och distriktsåklagare avstyrkt åtal och där åtalseftergift också följt, är av mindre intresse beträffande motiveringen, då samtliga meningar här överensstämt. Vad som är av betydelse är däremot vilka åtgärder som barnavårdsnämnden vidtagit.
    De sextioåtta fall, där åtal sålunda ej väckts, fördela sig på följande kategorier:

 

vidtagen åtgärd av barnavårdsnämnden		antal
varning		10
varning + särskilda åtgärder		2
övervakning		25
övervakning med särskilda föreskrifter		3
samhällsvård i fosterhem		8
samhällsvård på ungdomsvårdsskola		18
övriga åtgärder		1
ingen åtgärd		1
	Summa	68

 

    Som kommentar till kategorierna kan sägas följande. Normalt skall enligt 1 § första st. i 1964 års lag varning ej vara tillräcklig för åtalseftergift, när det gäller annat brott än sådant som uppenbarligen skett av okynne eller förhastande, utan därför kräves att den underårige blir föremål för annan med övervakning jämförlig åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning.
    Av de tio fall, där varning godtogs, bedömdes åtta av länsåklagaren som förövade av okynne eller förhastande. I de två återstående fallen, som båda gällde ganska lindriga brott, hade ändringar inträtt i vederbörandes bostads- och familjeförhållanden, som kunde väntas förbättra situationen. De båda fall, där varning förbands med särskilda föreskrifter, gällde i det ena föreskrift om kontroll vid lasarettsavdelning för psykisk barna- och ungdomsvård och i det andra studier vid internatskola på annan ort. Övervakningsfallen förtjäna ingen särskild kommentar. De tre fallen av övervakning kombinerad med särskilda föreskrifter gällde i ett fall fortlöpande kontroll vid psykisk barna- och ungdomsvårdsavdelning och i två fall regler om arbete. Fallen av samhällsvård i enskilt hem, resp. på ungdomsvårdsskola, tarva heller ingen särskild kommentar. Det enda fallet av »övriga åtgärder» gällde en person, som var försöksutskriven från arbetshem för psykiskt efterblivna och som återintogs efter ett förmögenhetsbrott men vars efterblivenhet ej var så svår att den var hänförlig under BrB 33: 2. Det fall slutligen, där ingen åtgärd vidtagits, bedömdes av samtliga instanser som »okynne eller förhastande».
    För den stora grupp, där barnavårdsnämnden ej hörts, äro endast motiveringarna för åtalsbesluten av intresse, ty där voro distrikts- och länsåklagare eniga i samtliga fall. De fyra fall, som ingingo i länsåklagarmyndighetens egna mål, gällde en våldtäkt av fyra ynglingar mot en fjortonårig flicka. Gärningens straffrättsliga rubricering var grov otukt med barn för tre av ynglingarna och medhjälp därtill för den fjärde. Anledningen varför nämnden ej hördes var brottets grovhet.
    Det enda fall, där barnavårdsnämnd icke hörts och åtal ej väcktes, bedömdes av båda instanserna som ringa brott, förövat av »okynne eller förhastande».
    Motiveringarna för länsåklagarens beslut att väcka åtal i de sjuttiotvå fall som kommo från distriktsåklagaren och där barnavårdsnämnd ej hörts voro följande:

 

Motivering		antal
åtal påkallat ur allmän synpunkt på grund av brottets art		35
åtal påkallat, enär den misstänkte nekar		18
den misstänkte har egen inkomst och böter synes vara lämplig påföljd		11
den misstänkte har åtalats för andra brott, begångna efter aderton års ålder		2
den misstänkte har redan åtalats för andra brott		3
brottet är grovt (förmögenhetsbrott)		2
brottet är grovt (förmögenhetsbrott) och har fortsatt efter aderton års ålder		1
	Summa	72

   

 I tre av de fall, där åtal väcktes på grund av brottets art och där den misstänkte delvis nekade, ingick i beslutet, att synnerliga skäl förelågo för att jämlikt BrB 26: 4 första st. döma till fängelse. De tre fallen gällde misshandel av överfallskaraktär, i ett fall bl. a. mot en minderårig, i ett fall mot ett par äldre personer och i det sista fallet mot en ordningsvakt utan polismans förordnande vid en nöjestillställning.

 

Återkallelse av åtalseftergift
En återkallelse av åtalseftergift har förekommit. Omständigheterna voro där att omedelbart efter att jag beviljat åtalseftergift mot en femtonårig yngling för förmögenhetsbrott, där barnavårdsnämnden beslutat om övervakning och kontakt med barn- och ungdomspsykiatrisk klinik, började han en serie grova stölder till mycket höga värden, som några månader senare ledde till beslut om åtal på grund av brottens storlek. Det ansågs befogat att återkalla den gamla åtalseftergiften, för att hela brottsligheten skulle kunna bedömas i ett sammanhang.
    Vidare har ett beslut om åtal ändrats, så att åtalseftergift meddelats sedan den unge före domen på grund av nya brott omhändertagits för samhällsvård.

 

Barnavårdsnämndens verksamhet
Enligt uppgift från barnavårdskonsulenterna i de båda länen ha tre barnavårdsnämnder i Blekinge län och ingen nämnd i Kronobergs län ledamot som är jurist. Ledamoten är i ett fall domare och i två fall advokat. Av övriga barnavårdsnämnder har ingen biträde av jurist.
    För egen del kan jag ej finna, att kvaliteten på utredningarna och yttrandena hos de nämnder, som sålunda haft juridiskt skolad ledamot, varit märkbart högre än hos de övriga nämnder som ha den högsta nivån på sitt arbete, när det gäller åtalseftergiftsärenden.
    Brister i handläggningen från barnavårdsnämnds sida ha förekommit i sextiosex fall. I fyrtiotvå fall har bristen eller felet legat på den sakliga behandlingen, och i återstående tjugofyra fall mera på den formella sidan.
    Det är troligt, att det verkliga antalet bristfälligt handlagda ärenden är något större eftersom hela materialet från nämnderna ej var tillgängligt på våren 1966 då akterna genomgingos. När beslut om åtal sker och nämnden har yttrat sig, översändes nämligen regelbundet dess utredning till

 

distriktsåklagaren tillsammans med åtalsbeslutet för vidare befordran till domstolen för att tjäna till ledning för dess bedömning, om personundersökning skall beslutas eller yttrande inhämtas från barnavårdsnämnden. I vissa av fallen från slutet av 1965 hade dessa handlingar ej återkommit. I övrigt hänvisas till följande tablå.

 

Typ	brist		antal fall
saklig	Yttrandet innehåller intet uttalande i åtalsfrågan. I tre fall har det varit helt omöjligt att tolka nämndens avsikt		13
	Yttrandet angiver icke, huruvida nämndens åtgärd är den lämpligaste för vederbörandes tillrättaförande		9
	Yttrandet innehåller lagligen omöjliga förslag (villkorlig dom med övervakning, åtalseftergift med böter, åtalseftergift och dom på skadestånd, villkorlig dom för en kvalificerad ungdomsbrottsling med flera återfall samtidigt med beslut om fortsatt övervakning)		4
	Yttrandet har icke motiverats		2
	Yttrandet har grundats på hos nämndens befintligt men icke i ärendet redovisat material		1
	Föreslagen åtalseftergift för grov stöld har motiverats med att nämnden beslutat om övervakning, trots att vid närmare genomgång av ärendet framgått, att detta ej skett i anledning av brottet utan flera månader tidigare på grund av nattligt utespring, vilket givit ett vilseledande intryck		1
	Nämnden har gått utanför sin uppgift i yttrandet (begäran att åklagaren återkallar sin framställning om yttrande enär nämnden ej anser bevisningen tillräcklig för åtal, resp. att en målsägande, som innehar en tobaksaffär, bär en del av skulden för att han under längre tid blivit bestulen av elever i en närbelägen skola		2
	Underlåtenhet att vidtaga befogad åtgärd (med motivering i två fall, att vederbörande flyttat till annan kommun, dit nämnden underlåtit att vidarebefordra ärendet, i två fall, att vederbörande arbetar å annan ort och endast vistas hemma över veckosluten, i två fall att vederbörande förövat brottet under tillfällig semestervistelse på annan ort och i ett fall att vederbörande var sjöman)		7
	Avgivande av yttrande grundat på ofullständigt material (nämnden har i ärendet beslutat om läkarundersökning, men denna är ej klar)		1
	Sedan nämnden i yttrande till domstolen angående två för ett grovt brott åtalade ynglingar föreslagit överlämnande till vård enligt barnavårdslagen och förklarat sig skola förordna om övervakning, ådömde häradsrätten förstnämnda påföljd. Nämnden vidtog icke den utlovade åtgärden under nio månader. När jag gjorde förfrågan om vad som skett i ärendena, svarade nämnden oriktigt, att övervakning kommit till stånd, men lämnade en månad senare ett riktigt svar		2

 

TYP	BRIST		ANTAL FALL
Formell	Alltför lång handläggningstid för yttrande, i ett fall med motiveringen att ordförande varit sjuk under längre tid (se i övrigt nedan)		13
	Underlåtenhet att besvara förfrågningar om ärendets handläggning och om när försenat svar kan väntas		6
	Längre förseningar med expediering av beslutat yttrande		3
	Vägran att hålla extra sammanträde för behandling av åtalseftergiftsfrågor		1
	En beslutad åtgärd, som formulerats så att det ej framgår om därmed aves övervakning eller ej (»beslut att följa hans beteende och tillse att han uppför sig på sådant sätt att lagbrott ej följer»)		1
		Summa	66

 

    I sex fall har jag måst vända mig till barnavårdskonsulent för att på denna väg söka ernå rättelse av bristfälliga yttranden för framtiden i mindre uppseendeväckande former än om jag behövt vända mig till länsstyrelsen. I fem fall har jag vidare ansett två anmälningar till länsstyrelsen nödvändiga mot två barnavårdsnämnder för dels bristfälligheter i yttrandena, dels alltför långsam handläggning, dels andra allvarliga felaktigheter. I ett annat fall har jag gjort hänvändelse till en nämnd på grund av alltför långa handläggningstider i ett stort antal fall.
    Barnavårdsnämnderna ha uttryckligen förklarat sig anse barnavårdslagen icke tillämplig endast i ett fall, där yttrande begärts. Det kan dock tänkas, att något ytterligare fall av detta slag döljer sig bakom en otydlig motivering, varigenom åtal avstyrkts utan åtgärd från nämndens sida.

 

Överprövningar
Det kan nämnas att i fyra fall den tilltalade hos Riksåklagarämbetet begärt överprövning av mitt beslut att väcka åtal. Motiveringarna för framställningarna ha varit följande:

    1. Ett beslutat åtal för grova stölder m. m. hade icke väckts på flera månader, då vederbörande åklagare ansåg, att andra inblandade i samma liga borde åtalas samtidigt. Den tilltalade uppgav, att han skött sig väl under mellantiden.
    2. Brottet, en grov stöld, hade upptäckts och åtal hade beslutats långt efter att det förövats, och den tilltalade hade skött sig väl under mellantiden.
    3—4. Vederbörande barnavårdsnämnd i hemorten för två systrar, som gemensamt förövat ett bedrägeri, hade tidigare vägrat att vidtaga någon åtgärd. Sedan åtal därför väckts, och yttrande begärts av domstolen, beslöt nämnden ställa dem under övervakning och begärde, att åtalet skulle nedläggas.

    Resultatet av framställningarna blev, att Riksåklagarämbetet nedlade åtalet i fall nr 2, om vilket jag också för egen del hade varit tveksam vid åtalsprövningen, men icke i de andra fallen.

 

Handläggningstiderna hos barnavårdsnämnderna
Vid en genomgång av samtliga fall under år 1965, i vilka barnavårdsnämnd hörts, visade det sig, att det delvis förekom alltför långa handläggningstider. En översikt ger följande bild, varvid tiden räknats från ärendets ankomst till barnavårdsnämnden till dess återkomst till åklagaren.

 

barnavårdsnämnder i	antal yttanden	sammanlagd tid i dagar	genomsnittlig tid i dagar
blekinge län	102	5 233	52
kronobergs län	73	2 228	31
andra län	17	547	32
summa	192	8 008	42

 

    Det kan nämnas, att barnavårdsnämnderna i en medelstor stad och en mindre landskommun uppvisade ett synnerligen dåligt resultat. Förstnämnda nämnd har nämligen avgivit fyrtiosju yttranden med en sammanlagd yttrandetid av 3286 dagar och ett genomsnitt av sjuttio dagar. Frånräknas denna stad sjunker den genomsnittliga handläggningstiden för övriga nämnder till trettiotre dagar. Barnavårdsnämnden i landskommunen åter hade avgivit tre yttranden med en genomsnittlig handläggningstid av nittio dagar. Endast i trettiofem fall eller 18 % av hela antalet har tiden hållit sig inom de i Riksåklagarämbetets cirkulär nr 110 såsom lämpliga angivna fjorton dagarna. I åttio fall eller 41 % av hela antalet överstiger tidsperioden däremot fem veckor eller trettiofem dagar, något som enligt cirkuläret endast undantagsvis bör få förekomma. De handläggningstider som överstigit dubbla denna tid eller tio veckor, vilket förekommit i tjugo falleller 10 % av antalet, ha varit: 74, 80, 94, 167, 178, 175, 175, 175, 228, 180, 460, 105, 75, 75, 75, 75, 104, 104, 126 och 89 dagar.
    Emellertid bör det samtidigt påpekas, att barnavårdsnämnderna ej bära hela ansvaret för detta otillfredsställande läge. Vid genomgången har det nämligen framgått, att yttranden från barnavårdsnämnderna begärts av åklagarna i åtskilliga fall, då det redan från början varit uppenbart att åtal skulle väckas. I sådana fall skall enligt 3 § i 1964 års lag yttrande icke inhämtas.
    Under rubriken Hörande av barnavårdsnämnd har jag ovan omtalat att i sextiofyra av de etthundranittiotvå fall där yttrande inhämtats det enligt min mening varit onödigt att begära yttrande. Den sammanlagda handläggningstiden hos barnavårdsnämnderna för dessa sextiofyra fall har varit 2494 dagar eller i genomsnitt trettionio dagar. Om man antager, att barnavårdsnämndernas arbetskapacitet varit oförändrad, och att de befriats från sextiofyra yttranden eller exakt en tredjedel av samtliga avgivna, borde handläggningstiden för övriga ärenden ha kunnat nedbringas med en tredjedel eller från fyrtiotvå till tjugoåtta dagar, vilket skulle innebära en betydande förbättring.
    I anledning härav har jag i meddelande till åklagarna framhållit, att barnavårdsnämnd ej behöver höras, om det redan från början framstår som övervägande sannolikt, att åtal skall väckas på någon av de grunder som jag angivit på nyssnämnda ställe i det föregående. Om åklagaren

 

skulle ifrågasätta åtalseftergiftsgrunden »okynne eller förhastande» för ringa brott, är hörande av barnavårdsnämnd ej heller nödvändigt, men då bör i stället telefonförfrågan göras hos barnavårdsnämnden, för att få reda på om den misstänkte är känd i dess register. Är så ej fallet, kan ärendet insändas för prövning med den angivna motiveringen. Skulle däremot en sådan telefonförfrågan visa att den misstänkte är känd hos barnavårdsnämnden på grund av tidigare brottslighet, utesluter detta i allmänhet tilllämpning av åtalseftergiftsgrunden »okynne eller förhastande», och då bör yttrande inhämtas från nämnden.
    Då underrätternas domar i de av distriktsåklagarna handlagda målen ej översändas till länsåklagarmyndigheten, är det icke känt vad resultaten blivit i de »konfliktbetonade» fall, där åtal väckts med den motiveringen att barnavårdsnämnden ej vidtagit någon åtgärd eller att den vidtagna åtgärden ej är tillräcklig. Vissa uppgifter giva emellertid anledning att antaga, att nämnderna i åtminstone en del av fallen ändrat ståndpunkt, när domstolen begärt yttrande i anledning av det väckta åtalet, och förklarat sig villiga att vidtaga mer ingripande åtgärder än tidigare eller åtgärd över huvud taget. I en del av de återstående fallen torde skyddstillsyn ha ådömts.