FREDE CASTBERG. Forelesninger over rettsfilosofi. Oslo 1965. Universitetsforlaget. 183 s. Nkr. 24,50.
Nordisk litteratur är fattig på samlade framställningar för undervisningsbruk av rättsfilosofi och allmän rättslära, medan vetenskapligt kritiska analyser rörande mera avgränsade spörsmål eller metodfrågor samt polemiska skrifter, som växlats mellan företrädarna för olika »skolor» eller meningsriktningar, överflöda från de senaste decennierna. Mångfalden är både svåröverskådlig och förvirrande för den som vill orientera sig i den moderna rättsteorins frågeställningar och lösningsförslag. Vid närmare eftertanke är detta förhållande ej svårt att förstå. Den enskilde forskaren ställer själv de problem han skall analysera och söka lösa. I motsats till förhållandet inom de sedan gammalt etablerade positivrättsliga disciplinerna, särskilt civilrätt, straffrätt och processrätt, behandlar den allmänna rättsläran (eller rättsfilosofien) icke innehållet i en given avdelning av den i en viss stat och vid en viss tidpunkt gällande rättsordningens regelsystem utan undersöker teoretiska frågeställningar rörande rättsordningens natur och funktionssätt, vidare de — oftast historiskt betingade — ideologier och föreställningssätt som prägla rättsvetenskapens syn på de rättsliga fenomenen samt slutligen de metoder som i det praktiska rättslivet komma till användning i rättstilllämpningen.
Rättsfilosofien (den allmänna rättsläran) är icke och kan icke vara systematisk dogmatik på samma sätt som den traditionella juridiken, trots alla moderna vetenskapliga inslag, i stort sett måste sägas vara, utan sysslar med en vetenskaplig analys av skilda rättsteoretiska problem eller problemkomplex. I stort sett har forskaren därvid, såsom nyss antyddes, fria händer att välja de ämnen som han vill upptaga till behandling. De försök till rättsfilosofiska systembyggnader som gjorts under tidernas lopp, få i regel något verklighetsfrämmande över sig och sakna i stort sett intresse för den praktiskt syftande rättsvetenskapen. Denna karakteristik synes befogad vare sig det gäller den filosofiskt eller religiöst färgade naturrätten eller sådana moderna rättsteoretiska verk som söka det bestående i rätten såsom »form»för de reella juridiska företeelserna. Som exempel kunna nämnas Kelsens »rena rättslära», Stammlers lära om »das richtige Recht» samt den italienske rättsfilosofen Del Vecchios lärobyggnad, som på många sätt innebär ett återupplivande av Kants och Fichtes rättsidealism.
Den nu antydda mera kritiska uppfattningen av rättsfilosofiens karaktär och arbetsmetoder omfattas ganska allmänt i nyare nordisk litteratur. Mest tydligt har den kommit till uttryck hos ledarna för den s. k. nordiska rättsrealismen nämligen Alf Ross och Karl Olivecrona samt hos författare som
anslutit sig till dessa forskares grundsyn på rättsfilosofien (den allmänna rättsläran), dess arbetsmetoder och resultat. Även Castbergs nu föreliggande verk ger i viss mån uttryck för en liknande analytisk målsättning, trots att författaren står i tydlig motsatsställning till den nordiska rättsrealismens synsätt på rättens grundproblem och genomgående arbetar med en idealistisk och normativ uppfattning av rättens natur och vissa därmed sammanhängande frågor, t. ex. normernas förpliktande kraft och sedvanerättens utbildning och karaktär. Det faller utom ramen för en kortfattad recension att söka lämna ett positivt vetenskapligt bidrag till debatten. Även om Castbergs framställning innehåller åtskilligt nytt ifråga om kritiken av Ross och Uppsalaskolan, bygger den i allt väsentligt på de ståndpunktstaganden som författaren presenterade i sitt uppmärksammade arbete från 1939 om »Rettsfilosofiske grunnspørsmål»; vilket arbete ingående diskuterats av Strahl i hans alltjämt läsvärda uppsats »Idealism och realism i rättsvetenskapen» (i SvJT 1941 s. 302 ff). Frågan om rättens natur kan ej diskuteras utan att hela problemet om rättstillämpningens mekanism och innebörd rullas upp, liksom rättskälleläran i dess helhet. Måhända får anmälaren tillfälle att i annat sammanhang framlägga vissa synpunkter som ingalunda sammanfalla med Castbergs i och för sig tankeväckande och elegant utvecklade åsikter.
I det föregående ha beteckningarna »rättsfilosofi» och »allmän rättslära »använts utan någon närmare distinktion dem emellan. I själva verket är en klar boskillnad mellan de båda vetenskaperna knappast möjlig. Terminologien är beroende på olika traditioner och olika uppfattningar hos skilda författare om det centrala i de frågekomplex som man avser att behandla. I betydande utsträckning är det samma spörsmål som behandlas både i rättsfilosofien och den allmänna rättsläran fast med skilda målsättningar och metoder. Castberg gör för sin del den uppdelningen av den ifrågavarande materian, att han till rättsfilosofien räknar huvudsakligen tre problemkretsar nämligen rättens begrepp (»rettsbegreppet»), rättsvetenskapen och dess metoder (»rettstenkningen») samt idealrättsproblemet (»vurdering av gjeldende rett»). Dessa tre kapitel bilda tillhopa den första delen av de nupublicerade föreläsningarna och betecknas av förf. som »generell rettsfilosofi». Den andra huvuddelen av arbetet behandlar »forfattningspolitiske prinsipper». Denna avdelning står i visst samband med nyssnämnda kapitel om rättsvärderingen men har relativt självständig karaktär med nära anknytning till statsrätt och statsvetenskap i övrigt. Här diskuteras på ett inträngande och övertygande sätt demokratiens problem, den politiska yttrandefriheten och rättsstatsideologien, allt frågeställningar som Castberg under årtionden sysslat med i arbeten vilka förskaffat honom en ledande ställning i nordisk rättsvetenskap och i vida internationella sammanhang.
Utanför framställningens ram faller en rad rättsteoretiska frågor som Castberg hänvisar till »den alminnelige rettslære». Det rör sig här om ämnen som med hänsyn till den akademiska indelningen i läroämnen falla utanför de särskilda positivrättsliga disciplinerna och som Castberg helt träffande betecknar som rättssystemets »allmänna del», dvs. »de mest generelle begreper og rettssetninger i den positive rett», samt i en viss utsträckning de rättspolitiska problemen nämligen i den mån sådana problem icke hellre böra behandlas i sammanhang med framställningen av gällande rätt på resp. områden. Förmodligen räknar Castberg till rättsordningens
allmänna del även läran om rättskällorna och principerna för lagtolkning och rättsfallsanalys, i den mån de äro gemensamma för olika positiva rättsområden; han fattar emellertid ej explicit ståndpunkt till rättskällelärans hemortsrätt.
Även om man är villig att godtaga denna ungefärliga gränsdragning mellan rättsfilosofi och allmän rättslära, måste dock betonas att framställningen av rättsordningens generella begreppsapparat lika mycket hör hemma inom rättsfilosofien, även om den har begreppsapparaten i en viss positiv rättsordning till studieobjekt. En vetenskaplig analys av begreppen kräver nämligen hänsynstagande ej blott till rättssystematik och doktrin på de skilda rättsområdena utan även till kunskapsteoretiska, semantiska och rättssociologiska synpunkter och metoder, vilka icke helt rymmas inom en huvudsakligen deskriptiv framställning av rättsordningens s. k. allmänna del. Här föreligger alltså ett vetenskapsområde som måste angripas både frånrättsfilosofiska utgångspunkter och med de gängse rättsdogmatiska metoderna.
Omvänt synes det obestridligt att mycket av det som av Castberg behandlas som avsnitt av rättsfilosofien, nämligen frågan om rättsordningens natur och s. k. bindande kraft (kap. I), den statliga tvångsapparatens betydelse i sammanhanget samt rättighetsbegreppet icke kan förbigås av den allmänna rättsläran i dess redovisning av den positiva rättens generella begrepp. Likaså utgöra de av förf. (i kap. II) på ett intressant sätt redovisade strömningarna inom rättsvetenskapen samt problemet om logikens plats i det juridiska tänkandet ämnen som äro grundläggande för den positiva rättens val av metoder och synsätt. De kunna sålunda ej utmönstras ur den allmänna rättslärans kunskapsområde och helt överlåtas åt den mera teoretiskt arbetande rättsfilosofien.
De nu gjorda erinringarna mot Castbergs val av problemställningar och gränsdragningar kring rättsfilosofiens domäner äro av underordnad betydelse i jämförelse med det stora värde som hans nu publicerade sammanfattande redovisning av hans rättsfilosofiska och rättsideologiska åskådningar har för nordisk rättsvetenskap och rättspolitisk idédebatt. Det är att hoppas att arbetet genom översättning lägges inför en internationell läsekrets, där Castbergs tidigare rättsfilosofiska arbeten samt hans betydelsefulla insatser på folkrättens och statslärans områden redan äro kända och uppskattade.
Ivar Agge