Styrd språkutveckling
Av professor emeritus ERIK WELLANDER
Jurister av skilda slag: domare, advokater, »administratörer» från ovan och ända ned, är merendels i främsta rummet författare, deras arbete består i största utsträckning i att ge uttryck åt egna eller andras tankar, uttryck som säger vad som skall sägas, i ord som helt och utan möda kan fattas av läsaren.
Den som skriver på engelska ställs oavlåtligt inför en stilfråga: »Saxon words» eller »Romance words»? Skall han i valet av uttryck ge företräde åt de ärvda germanska orden eller åt de från latinet och dess dotterspråk lånade orden, däri inbegripna de från grekiskan komna?
Bröderna Fowler, som med sitt frejdade verk »The King's English» starkt påverkat engelskt officiellt språk, ger frågan en vidare innebörd genom att förklara: »The words to be chosen are those that the probable reader is sure to understand without waste of time and thought».
Inför ett liknande stilval står nu för tiden den svenske juristen. Han har att välja mellan två språkskikt, där för samma tanke brukas olika uttrycksmedel: staden och stan, penningar och pengar, erhålla och få, givit och gett, ned och ner, för åtta dagar sedan och för åtta dar sen, icke blott utan även och inte bara utan också, den man med vilken jag talat och karln som jag har talat med, en bil tillhörande en av medlemmarna och en av medlemmarnas bil, göra ett personligt framträdande och träda fram själv, på så sätt påverkas resursanvändningen i levnadsstandardhöjande riktning och resurserna kommer då mer att användas till att höja levnadsstandarden.
Länge har man i stort sett nöjt sig med de inom lag- och kanslistil hävdvunna uttrycksmedlen, naturligtvis med den anpassning som påkallats av språkliga och sakliga skäl — förändringar i folkets materiella och andliga liv har ju alltid skett, om än ej i den takt och den omfattning som i vår tid. Numera, särskilt efter senaste världskrig, reses krav på en modernisering av vårt officiella språk som främst går ut på en genomgripande förskjutning av stilläget åt talspråket till. Och dessa strävanden har tillskyndare på högsta nivå.
Under sådana omständigheter är det klart att man med största intresse tar del av den PM om »Språket i lagar och andra författningar» som i år (25. 1. 1967) utgivits av statsrådsberedningen.
Den omsorg om vårt officiella språk som föranlett denna PM är nu varken ny eller enastående. Tekniska nomenklaturcentralen (TNC) har alltsedan den grundades, år 1941, ägnat mycken uppmärksamhet även åt språkriktighetsfrågor av allmännare art, som teknikern i sitt författarskap nödgas ta ställning till. Många för kanslispråket viktiga spörsmål behandlas sålunda i TNC:s publikation »Ord och uttryck», Stockholm 1959.
Åtskilliga myndigheter har också funnit angeläget att till mer omfattande instruktioner rörande tjänsten knyta ett avsnitt med råd och anvisningar om språkbehandlingen inom yrket. Sålunda gav vattenfallsstyrelsen år 1948 ut
»Trycksaker och språkfrågor», där det sista kapitlet utförligt behandlar språkfrågor. Arbetsmarknadsstyrelsen ägnade i »Arbetsmarknadsinformation» 2/1962 huvuddelen av sina »Råd och anvisningar» för verkets personal åt språkvård. År 1965 gav statsrådsberedningen i en »Promemoria med vissa synpunkter på propositionsskrivning» bestämda anvisningar även i språkfrågor. Till finansdepartementets samma år utgivna »Anvisningar angående myndigheternas anslagsframställningar för budgetåret 1966/67» fogades likaså »Några råd om språklig utformning».
Liknande insatser i språkreglerande syfte kunde anföras i mängd.
Emellanåt riktas den dirigerande verksamheten mot någon enskildhet exempelvis inom formsystemet, såsom då högsta domstolen i plenum den 7 mars 1966 beslöt »att från och med den 15 april 1966 icke vidare använda verbens pluralformer».
Dylika anvisningar är naturligtvis av värde som riktlinjer för skrivsättet inom varje särskilt verk, men de har sina givna svagheter, präglade som de ofta är av sina författares intressen, erfarenheter och smak. En viss enhetlighet i de skilda myndigheternas språkbehandling är ett: rimligt önskemål, som bäst tillgodoses genom att de rent språkliga anvisningarna bryts ut ur de många myndigheternas publikationer och samlas till en översiktlig framställning, avsedd för samtliga författare i officiella ärenden. För en sådan kan tas i anspråk bästa möjliga sakkunskap, och publikationen blir ändamålsenligare och billigare än strödda råd och föreskrifter i en rad av tryckalster.
I våras hemställde Axel Gustafsson i Borås i en motion II: 48 »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om att riktlinjer utarbetas och utges i form av en för all officiell skriftlig framställning gemensam handbok i syfte att åstadkomma ett enklare och för en större allmänhet mera lättförståeligt språkbruk i riksdagstryck, författningstext, kommittébetänkanden och därmed jämförliga sammanhang». Allmänna beredningsutskottet, till vilket motionen hänvisats, ansåg sig dock icke kunna taga ställning till det i motionsyrkandet framförda önskemålet om en för all officiell skriftlig framställning gemensam handbok: »Det synes med hänsyn bl. a. till det pågående partiella reformarbetet tveksamt om tiden är inne för en dylik åtgärd eller om inte eventuellt andra vägar bör beträdas för att nå motionens syfte. Ytterligare erfarenheter och överväganden torde böra avvaktas.»
Statsrådsberedningens PM i år är en välkommen insats, som icke minst tack vare medverkan från språkvårdande håll lovar gott för framtiden. Ännu återstår dock mycket att dryfta innan de principiella riktlinjerna för arbetet har klarnat.
Ett tungt vägande bidrag till en principdiskussion är det föredrag om »Svenskt lagspråk», som C. G. Hellquist höll vid Nämndens för svensk språkvård årsmöte den 3 april 1967, nu tryckt i nämndens tidskrift Språkvård 1967, h. 3. Det ger en kritisk granskning av de senaste årtiondenas lagskrivning och med slående exemplifiering en sammanfattning av de krav, juridiska, stilistiska och estetiska, som en mycket erfaren ordkonstnär ställer på språket i lagar och författningar.
Promemorians allmänna stilistiska syftning anges i inledningen så:
»Det icke skönlitterära språkets huvudstilart är sakprosan . . . Sakprosan gränsar åt ena hållet mot kanslistilen, som den framför allt tidigare har tagit
starka intryck av, åt andra hållet mot den lediga prosastil som närmar sig eller strävar att efterlikna vårdat talat språk . . .
Om språket i lagar och andra författningar — liksom hela det officiella språket — så långt möjligt närmas till den nutida svenska sakprosan, blir texterna mera begripliga för allmänheten, utan att de därför behöver förlora något i klarhet och uttrycksfullhet. Närmandet till sakprosan kan ske genom att man även i lagstilen i stort sett använder sakprosans ordformer, dess ordförråd, dess sats- och meningsbyggnad.»
Viktigt och välbehövligt är ett tillägg:
»När man utformar en lagtext bör man ta hänsyn till språkets naturliga rytm och inte enbart till logiska sammanhang. Texten blir därigenom lättare att läsa och förstå.»
Bland språkmän av facket råder ganska allmänt den uppfattningen, att språket utvecklar sig enligt sina egna, av vetenskapen blott endels kända lagar och att denna utveckling icke eller endast i ringa mån kan dirigeras. »Språkrykt är ett hopplöst roende mot strömmen», säger den berömde holländske språkforskaren G. G. Kloeke.
I vida kretsar hävdas också gärna att »ingen tvångströja får läggas på språket, som skall bära en individuell prägel och vara ett personligt uttryck för den som begagnar det».
Sådant gäller tydligen icke de områden varom här är fråga. Om TNC ger ut en »Färg- och lackteknisk ordlista», så följs dess anvisningar i stort sett inom ifrågavarande bransch, vanligen med tacksamhet — den befriar författarna från många bryderier.
Så sker även när vattenfallsstyrelsen utfärdar föreskrifter i språkfrågor. Personalen rättar sig efter dessa, en och annan kanske att börja med under visst knot, men man vänjer sig, och fördelarna med enhetlig språkbehandling är uppenbara. Och liknande verkan har säkerligen finansdepartementets råd till dem som utformar myndigheternas anslagsframställningar.
Verkningarna av sådana ingrepp i språkutvecklingen kan i vissa fall klart påvisas. I ett föredrag inför TNC:s representantförsamling den 17 november 1966 framlade Ture Johannisson en statistik över förekomsten av, bland annat, negationerna icke, ej, inte t. ex. i yttranden av chefen för försvarsdepartementet i bilagor till statsverkspropositionerna åren 1964—1966. Den lilla tabellen ger gott besked:
| | icke | ej | inte |
|---|
| 1964 | 68 | 16 | 72 |
|---|
| 65 | 31 | 12 | 134 |
|---|
| 66 | — | 1 | 168 |
|---|
Här är det tydligen ett snabbt verkande förbud mot bruket av icke och ej som givit resultat. En s. k. spontan språkutveckling kan det icke vara tal om.
För närvarande utvecklar sig bruket av negationerna i officiellt språk synnerligen nyckfullt. Den bilaga till allmän självdeklaration som kallas »Formulär nr 1 g» har år 1967 på sina två sidor 1 icke, 8 ej och 13 inte. Deklarationsupplysningar för enskild person och oskiftat dödsbo (fastställda av riksskattenämnden) har i den korta texten under rubriken »16. Kostnadsersättning» 3 icke, 2 ej och 2 inte. Vad är här spontan och vad är dirigerad språkutveckling? Föreligger dirigering, tycks den vara mindre effektiv.
Makten att styra språkets utveckling lägger ett stort ansvar på de styrande. Ju vidare verksamhetsfält, dess större ansvar. Otaliga val måste träffas
mellan skilda uttrycksmöjligheter, och för varje sådant val krävs insikt, överblick och praktiskt omdöme, i många fall också smak.
Inför påträngande nyheter i ordförråd och språkbyggnad kan rask beslutsamhet vara av nöden, men det fordras också vördnad för kulturarvet och hänsyn till de många som vill »känna igen sig» även i nya tankebyggnader.
Särskild försiktighet måste givetvis iakttas gentemot onyttiga ändringar av språkbruket. När Adolf Noreen i sin avhandling »Om språkriktighet» (Nord. Tidskr. 1885) formulerar sina önskemål beträffande svenska språkets utveckling i nio punkter, så lägger han — som för visso icke var avog mot nyheter — stor vikt vid den nionde och sista punkten: »Absolut förkastlig är varje ändring i språkbruket, varigenom intet vinnes, dvs. som icke leder till, att tanken vare sig exaktare eller snabbare meddelas, ty i så fall innebär ändringen endast besvär för den talande, ofta också för den tilltalade, utan något som helst gagn för någondera.»
De som yrkar på en snabb modernisering av vårt officiella språk formulerar målet för sina strävanden påfallande olika. Björn Kjellin förklarar år 1959: »Man kan inte låta myndigheternas språk utvecklas på annat sätt än skriftspråket i allmänhet» (Språknämndens skriftserie 22, s. 5), och i statsrådsberedningens PM skönjes samma uppfattning: språket i lagar och författningar bör närmas till den nutida svenska sakprosan. Å andra sidan har Gunnar Olsson i Statstjänstemannen (1963, h. 4) angivit målet så: »Det vårdade talspråket skall vara norm för vårt skriftspråk», och samma tanke uttrycker Axel Gustafsson i Borås i sin för läget typiska motion II:48: »Det vårdade talspråket bör vara idealet».
I verkligheten är det två rätt skilda syftlinjer som den lojale skribenten sålunda manas att följa. Ett försök att förena de båda linjerna gör statsrådet Sven-Eric Nilsson i ett föredrag vid en postkonferens den 25 oktober 1966 (tryckt i Språkvård 1967, h. 1): »Vägledande för våra tankar är önskemålet att närma författningsspråket till sakprosan, det språk som i dag används för sakliga framställningar på andra områden och som i sin tur alltmer närmar sig det vårdade talspråket». Samma tankegång ger rättschefen Georg Ericsson uttryck åt då han vid ett estradsamtal hos Språkvårdssamfundet i Uppsala den 29 april 1965 (tryckt i Språkvårdssamfundets meddelande nr 6, 1967) framhåller önskvärdheten av »att närma kanslispråket till det vårdade talspråket och den enkla sakprosan».
Enligt denna uppfattning skulle sakprosan i sin utveckling följa samma linje som talspråket med den skillnaden att den icke vore lika långt hunnen. Författningsspråket skulle genom att närma sig sakprosan utvecklas i riktning mot nutidens talade språk.
Stämmer detta med den verklighet som vi rätt väl känner? Är det den normala gången, att talspråket leder utvecklingen, raskt följt av sakprosan och mer dröjande av kanslispråk och författningsspråk?
Helt kan ett skriftspråk givetvis aldrig gjutas i talspråkets form redan därför att det saknar stödet av den s. k. talsituationen. För den hörande underlättas ju begripandet i högsta grad av den talandes närvaro med härav följande gemenskap i omgivning, saksammanhang och associationsmöjligheter. Därtill kommer de särskilda uttryckmedel som talspråket äger i betoning, tempo, satsmelodi, minspel o. dyl. och som aldrig kan återges i skrift. Sakprosan visar många drag där den följer talspråket i spåren och måhända småningom får kanslispråket med sig. Företeelsen kan illustreras med sådana serier som
de skola — de skall — de ska — dom ska
intet — ingenting — inget — inge.
Men i det hela går utvecklingen väl snarare i motsatt riktning. »Skriftspråket har i våra dagar en makt som det ej någonsin förut har ägt, och i varje ny folkskola skaffar det sig en ny bundsförvant. Det har blivit ett centrum som med allt större kraft kring sig samlar och efter sitt mönster omdanar talspråket.» De orden stod att läsa i Esaias Tegnér d. y:s berömda uppsats» Om språk och nationalitet» i Svensk tidskrift år 1874, tre kvarts sekel innan den moderna enhetsskolan tog makten över utformningen av ungdomens språk.
I våra dagar är skriftspråkets makt ojämförligt mycket starkare och tvingar sig på varje enskild medborgare på ett helt annat sätt än förr. Genom tidningar och böcker och genom de moderna massmedia tränger det in i de avlägsnaste hem i glesbygderna och tränger där undan, tränger ut det mer eller mindre dialektalt färgade talspråk som förut varit det självklara kommunikationsmedlet.
Nu har särskilt sakprosan många viktiga drag gemensamma med det kanslispråk varur den framvuxit men klart skilda från talat språk.
Talspråkets nyckfulla inbrytningar i skriftspråket: ta, dra, ge, bli men icke va, gett men icke tatt, dratt, blitt, la och sa för lade och sade men icke ha för hade, sådant väcker uppmärksamhet, då det ju ändrar skriftbilden. Skriftspråkets oavlåtliga inverkan på talspråket observeras däremot föga eller alls icke. Ej ens då den djupt ingriper i formsystemet, såsom då även i uppsvenskt talspråk första konjunktionens verb får sin imperfektform prata (jag prata' med honom i går) förlängd till pratade och supinum prata (jag har prata' med honom) får ett klart uttalat t tillagt: pratat.
De som under åberopande av talspråket som norm vill i skriftspråket införa sådana enstaka former som la och sa för lade och sade borde i konsekvensens namn kräva icke blott att sammansättningarna handlade och avsade skulle avkortas till handla och avsa utan även att alla verb av typen kasta skulle i imperfektum få talspråksformen kasta för kastade. För en sådan reform talar ju också det allmänna kravet på korthet: två bokstäver mindre i ett tempus av den vanligaste konjugationen betyder en avsevärd besparing. Den egendomliga följden att då infinitiv, imperfektum och supinum skulle sammanfalla i formen kasta behövde icke skrämma, liknande sammanfall visar ju det ofta som mönster anförda engelska språket. Men något sådant krav har aldrig framställts, man har stillatigande fogat sig i skriftspråkets herravälde. Mot två imperfektformer utan -de, som anses böra upptagas i skriftspråket, står en hel konjugation, som ensam omfattar huvudmassan av svenska verb.
En seger över talspråket på bredaste front vinner skriftspråket även i den mån som det i naturligt tal förstummade t:et i substantiv av typen take', huse' återinföres, och det går nu fort. Bland nutida studenter vid Stockholms universitet kan man söka länge utan att finna någon som ens i de vardagligaste ord utelämnar ändelsens t. Det heter glaset, ölet osv. Mot den av många älskade formen lite (ev. också mycke, inge) står den väldiga skaran neutrer av typen taket, huset.
Språkteoretiker, såsom Robert von Kraemer, Adolf Noreen och Gustaf Cederschiöld, argumenterade på sin tid för talspråkets bestämda pluralformer takena, husena, som ansågs innebära en önskvärd förenkling av
substantivens böjning. De rönte föga motsägelse, men utvecklingen har haft sin gång, skriftspråkets seger är fullständig. Redan på 1930-talet fick den som i radio råkade använda slika former skarpa tillrättavisningar i brev och telefon: det heter på svenska taken, husen.
Sådana bestämda former som gata (Skola ligger ve Storgata mitt emot körka), som ännu fram emot senaste sekelskifte endast hade en trohjärtat illiterat klang, uppfattas nu som ren dialekt. Ännu 1917 gjorde Nathan Söderblom i sitt högtidstal vid Luther-jubileet stilistisk skillnad mellan det konkreta domkörkan, där festen firades, och det abstrakta den evangelisk-lutherska kyrkan.
Av gammalt heter det även i högst bildat tal stassråd och stassbud och stassfullmäktige o. dyl., förr hette det också lossålderman och gossägare, nu tycks statsråd och stadsfullmäktige bli allt vanligare, och lots och gods (uttalat gotts) har helt slagit igenom. Endast det mera folkligt förankrade stassbudet bjuder ännu motstånd.
Sveaborgs skapare kallades på sin tid Ärnsvärd, tvåstavigt, hans ättlingar heter nu merendels Erensvärd, trestavigt. Bellman rimmar Källarcreutz med upphöjs, Runeberg rimmar Adlercreutz med höjts och böjts, nu får man vara glad om icke Creutz uttalas med tyskt oi. Överallt är det skriftbilden som, ej sällan missförstådd, segrar över talet.
Skriftspråkets makt över nutidens talspråk visar sig också i att så ytterst vanliga ord som och och att efter hand får nytt uttal. Det har hetat sju å femti, han lova å komma, nu heter det allt oftare, även i ungdomens tal, sju ock femti, han lovade att komma. Här är det åter skriftspråket som segrar, men sådant syns icke.
Bruket att i bisatser utelämna hjälpverbet ha(va) är sedan gammalt hemma i stelare skriftspråk men helt främmande för naturligt tal. I våra dagar ser man hur detta bruk med stor fart breder ut sig i ledigare arter av skriftspråket och i talspråket — se seriernas pratbubblor, se texterna till utländska filmer, hör konversationen i radio och TV.
När talspråket sålunda, i oändligt många fall, rättar sig efter skriftspråket så följer därav, det ligger i sakens natur, inga stilistiska svårigheter. Skriftbilden förblir ju oförändrad. Däremot, när talspråkiga uttrycksmedel förs in i skrift, är faran för störande stilbrytningar stor. Stilskiftet sker ju på juridiskt område i regel icke så, att en tankegång i sin helhet uttrycks med talspråkets medel i stället för med skriftspråkets, utan fastmer så, att talspråkiga element i mindre eller större myckenhet mängs in i en för övrigt ensartad framställning. Ju mer homogen stilen i sin helhet är, och ju mer utpräglad den talspråkiga nyheten, dess skarpare avtecknar sig denna mot den konventionella bakgrunden. Det är alltså ingen tillfällighet att diskussionen om ämbetsspråkets modernisering genom närmande till talspråket i sådan utsträckning kommit att röra sig kring de svårigheter som vållas av stilblandningen.
Det dirigerande ingripandet i språkutvecklingen sätter som ett självklart mål en viss enhetlighet i stilen. Naturligtvis måste stora olikheter råda exempelvis mellan central lagstiftning och perifera författningar rörande tekniska detaljer av efemär art, men inom varje särskilt område anses stilen böra vara ensartad.
I en PM »Till all personal vid civilförsvarsstyrelsen och civilförsvarsskolorna» heter det sålunda bl. a.: »Olika stilarter skall inte blandas i samma
publikation. Sammanställs material från vitt skilda källor, måste de olika delarna redigeras om till en enhetlig stil.» Liknande föreskrifter ges frånskilda håll, tydligen beroende på erfarenheter av störande stilbrytningar.
Personalen har alltså i princip att välja mellan icke blott utan även och inte bara utan också, mellan den man med vilken jag talat och karln som jag har talat med. Stilblandningar av typen icke bara utan även, karln jag talat med får icke förekomma.
Föreskriften är välgrundad men tyvärr lättare att ge än att följa. I själva verket ställer den på dem som på knappt tillmätt tid skall redigera ut det olikartade materialet krav som praktiskt taget icke kan fyllas.
Svårigheterna vid sammanställandet vållas som ovan utvecklats ej av det material som håller sig inom kanslirutinens ram utan av det som påtagligt bryter sig ut ur denna. Adverben ned och ner har exakt samma betydelse men olika stilvärde. Sakprosan har i regel ned, t. ex. blixten slog ned, men talspråket har ner, t. ex. blixten slog ner i den stora tallen. Ingenting vore här enklare än att föreskriva allmän övergång till talspråkets form, en förändring som tack vare ordets vanlighet utan tvivel skulle märkbart påverka stilen i önskad riktning.
Men är ett sådant ingrepp verkligen att tillråda? Det är särskilt sammansättningarna som gör motstånd mot sådan likriktning. Man säger solen går ner men i sakprosa heter det nedsätta, nedgörande, solens nedgång och allmän nedgång i levnadsstandarden. Det heter lägga ner rör, men nedlägga vapnen, nedläggande eller nedläggning av tidningar och arbetsnedläggelse. Är det önskligt eller ens möjligt att i denna stora ordgrupp genomföra ett enhetligt bruk av ner? Eller skall man trots inkonsekvensen godtaga sådana satser som nedslagen iakttog hon hur duken smutsades ner? Den enklaste utvägen är tydligen att genomgående bruka ned.
Även beträffande ordparet upp-opp skulle kunna göras gällande att ett planmässigt gynnande av talspråkets opp skulle liva upp stilen. Här är dock utsikterna till framgång ännu mindre, eftersom bruket av opp är regionalt begränsat.
Ivrare för en stavningsreform har framhållit vikten av att verbet säga även i skrift får sin uttalsriktiga form säja — är det i så fall nödvändigt att genomföra stavningen j även i sådana avledningar som ovedersäglig, där skriftspråket för länge sedan utmönstrat den tidigare brukade formen ovedersäjelig?
Ett egendomligt exempel erbjuder vårt tilltalsskick med sitt begränsade bruk av andra personens pronomen i singularis. I skriftliga meddelanden av alla slag är tilltalsordet till varje person som icke duas ni, vanligen med stor begynnelsebokstav Ni. Du nyttjas endast när man i förtroliga ordalag vänder sig till kamrater i partiet, skrået, arbetsgruppen, idrottslaget, kotteriet, till kompisar i gänget o. dyl. Detta du utmärkes av en särskild känsloton som har sin grund i medvetandet om inbördes samhörighet.
Detta bruk av du stämmer väl överens med talspråkets tilltalsvanor. Däremot ställer sig talspråket i det hela avvisande till sakprosans ni. Mot det obetingat vedertagna ni svarar i det moderna svenska talspråkets formsystem en lucka, som fylls ut med titlar: Doktorn, Fröken, med titlar och namn: Doktor Ason, Fröken Eson, och med allehanda omskrivningar, delvis ytterligt obekväma och löjliga: Önskas kvitto? Finns legitimation? Vart går resan? Är det bekant när kyrkan visas? Då blir det att ställa in sig i kön.
Då får vi ställa in oss i kön.
Många yrkar nu på att den besvärande luckan i talspråket skall fyllas ut med du, och det låter ju enkelt. Men är det sannolikt att om så sker sakprosan med sitt fasta, av många andra språk stödda bruk skall komma att följa talspråket i spåren?
Över huvud taget vill det synas som om rådande uppfattning om språkutvecklingens allmänna riktning måste omprövas. Om vissa uppenbart talspråkiga drag ger en delvis ny prägel åt sakprosan och genom denna sedan påverkar även kanslisvenskan, så är det å andra sidan tydligt att mycket starka strömningar går i motsatt riktning. Generationsväxlingen exempelvis på parlamentariskt område ger en konkret föreställning om utvecklingens gång. Bland de sista som i svensk riksdag ännu talade genuint, oförvanskat talspråk — med starka inslag av dialekt — var de båda västgötarna Lars Johan Jansson i Djursätra (1840—1918) och Karl Persson i Stallerhult (1844—1926). Om deras yngre landsman Karl Magnusson i Skövde (1877—1961) skriver Nils Herlitz i sina »Tidsbilder» (s. 239): »Märkligt var hans tal. Jag har knappast hört någon, för vilken ett i allo oklanderligt skriftspråk — med starka inslag av kanslisvenska — såsom för honom blivit det naturliga talspråket. Det flöt fram med orubblig säkerhet; aldrig upprepningar eller anakoluter.»
Det är icke utan en viss spänning man iakttar promemorians ställningstaganden i de aktuella frågorna.
Inom formsystemet är PM:s viktigaste nyhet slopandet av verbens pluralformer: de äro, de kunna osv. Sådana former skall framdeles brukas endast i ändrade eller tillagda avsnitt av äldre författningar. Det är slutpunkten i en lång utveckling, där talspråket med skolans bistånd hemfört segern. Ändringen leder i vissa fall till en osäkerhet om numerus som nu måste avlägsnas med andra medel. Om det förr hette Vederbörande lärare, som yttrat sig, har/ha uttalat tvekan, så heter det nu exempelvis Vederbörande lärare, vilken/vilka yttrat sig, har uttalat tvekan.
Nästa etapp i verbets »utveckling» är tvivelsutan konjunktivens slopande. Även här är det skolan som har haft avgörandet i sin hand. En yngre generation av jurister har icke fått lära sig konjunktivens former och funktioner. Ett uttalande av PM i frågan hade varit tacknämligt. Med presens konjunktiv går nämligen ett i lagstil ofta brukat och mönstergillt kort uttrycksmedel förlorat. I remissförslaget till ny jordabalk är konjunktiverna ersatta med andra uttrycksmedel, hjälpverb, imperativisk indikativ o. dyl.
En svaghet hos imperfekt konjunktiv har varit att den i indirekt anföring använts för att återge annans ord dels rent referatmässigt utan något som helst ställningstagande: Anmäldes att protokollet för senaste sammanträde förelåge justerat, dels med viss värdering innebärande uttrycklig reservation eller markerat avståndstagande: Enligt motionären låge saken helt annorlunda till.
I detaljer kan meningarna gå i sär. I lagtext bör enligt PM alltid användas de kortare formerna bli, ge, ha men de längre formerna draga och taga. Här kan man undra om det ej i svagtonig ställning kan heta t. ex. dra försorg om och ta hand om. Jämför angiva och ingiva men ge vika.
Som supinum till ge förordas givit, vilket synes välbetänkt icke minst i betraktande av de kanslistilister som av supinum gett avleder ett perfekt particip gedd.
Med rätta utdömer PM det klumpiga densamme (tyskans derselbe) i den mån ordet icke uttrycker identitet. Ett pronomen skall vara kort, det är idén med ett pro-nomen. Direkt stötande är det vederbörande som nu ofta brukas för att undvika det fula han/hon.
Den i könsrollsstridernas tid brännande frågan om bruket av könsskiljande pronomen berörs ej av PM men kräver en lösning. Sådana nödlösningar som han (hon), han/hon, hon/han, han resp. hon o. dyl. är ju allt annat än tillfredsställande. När familjerättskommittén konsekvent ändrar de i giftermålsbalken använda formerna den ene och den andre till den ena och den andra finner hovrätten över Skåne och Blekinge i sitt yttrande med fogslikt bruk av den ena och den andra olämpligt: »I vissa delar av landet uppfattas de som språkfel, om de hänföres till maskulint substantiv.» Den nya formuleringen innebär i själva verket för en stor del av svenska folket en övergång från den hävdvunna favoriseringen av mankönet till en lika ensidig favorisering av kvinnokönet.
Otrevligt är valet mellan intet och inget. Mången författare, som finner intet väl stelt men inget alltför ledigt i vårdad stil, löser frågan genom att undvika ordet. Det är en dålig lösning, då ju ordet ofta behövs. Hellre då med PM godta inget.
I diskussioner om ordvalet har alltid negationerna och vissa mycket vanliga adverb, såsom allenast, endast, blott, bara, haft en nyckelposition. I statsrådsberedningens »Promemoria med vissa synpunkter på propositionsskrivning» den 20 januari 1965 framhölls att man vid val mellan olika synonymer bör ta den som tillhör vårdat talat språk och normal sakprosa, t. ex. inte, bara, också. . . Endast i undantagsfall kunde man i stället använda synonymer som icke, allenast, blott, jämväl. . .
Denna doktrinära framstöt för talspråket föranledde starka gensagor. Med tacksamhet ser man nu att PM intagit en helt annan ståndpunkt: inte bör ej användas i lagtext. Negationen är där i regel ej, men icke när betoning eller rytm så kräver.
Adverben allenast, bara, blott, endast har samma betydelse men olika stilvärde. Enligt PM bör i lagtext normalt brukas endast men, när välljud och rytm så fordrar, det enstaviga blott.
Inställningen till icke och blott är påfallande, och skäl anges icke. För flertalet författare på området torde icke och blott vara till stil och innebörd helt likvärdiga med ej och endast.
Bland föråldrade ord nämns i överensstämmelse med nu gällande smak prepositionen å, som utom i fasta förbindelser (å andra sidan) bör ersättas med på. Den regeln är alltför generell, det får ej glömmas att å har ett vidare användningsområde än på och därför gör god tjänst vid tvekan mellan olika prepositioner (på, under, vid o. dyl.): en å apparaten anbragt ventil. Likaså är i valet mellan å och avseende, beträffande o. dyl. den korta prepositionen att föredraga: kvitto å mottagna värdepapper är bättre än kvitto avseende — kvitto på kan vara dubbeltydigt.
Däremot kan PM räkna på livligt instämmande när den utdömer sådana bildningar som härstädes och därstädes, som är ej endast föråldrade utan även onödigt långa. I betydelsen skiljer de sig ju på intet sätt från här och där.
Med tillfredsställelse ser man att PM med rik exemplifiering vänder sig mot den långrandighet och mångordighet som är den moderna kanslisvenskans skötesynd och som nu länge hotat att invadera författningsspråket.
På goda grunder stämplas de långa och tunga orden i kanslisvenskan som olämpliga för så vitt samma tanke kan uttryckas med kortare och enklare ord, och många förbättringar föreslås. Sålunda borde sådana tyska lån som bekomma och besitta, vilkas stilistiska värde nu väsentligen ligger i den större fylligheten, utan skada kunna ersättas med gamla svenska ord, såsom få, ha, äga.
Högst välkommet vore ett förslag till ersättning för näringsfrihetsombudsmannen, denna nybildning som med sina fyra tvåstaviga sammansättningsled nu misspryder vårt språk.
Mången skulle säkert gärna se att även sådana abstrakta formuleringar som otillbörligt verkande vid röstning och otillbörligt avlägsnande från olycksplats finge moderniseras till närmare överensstämmelse med talspråkets konkreta valfusk och smitning, vilka redan vunnit burskap i pressen.
En förkastelsedom kunde också ha ägnats utrymmeskrävande och innehållslösa meningar av typen Kungl. skolöverstyrelsen har tagit målet i övervägande — fattas bara att styrelsen skulle meddela utslag i ärendet utan att ha övervägt det.
Där den byråkratiska vanan att späda ut satserna med onödiga avledningar, meningslösa sammansättningar och innehållstomma ord förenas med den olyckliga benägenheten för allmänna och abstrakta uttryckssätt, vållas icke blott tidsspillan. De ulliga fraserna skymmer blicken, låter icke tanken framträda med nödig skärpa och klarhet.
När Churchill som premiärminister ansatte förvaltningen med sitt bekanta cirkulär om »Korthet», framhöll han hurusom genom kortheten vinns icke blott tid för dem som har att läsa aktstyckena utan också en annan fördel: »tvånget att koncist utforma de relevanta punkterna bidrager till ett klarare tänkande». Det är en riktig iakttagelse. Den som har att korta av en text med givet innehåll tvingas att å nyo tänka igenom det hela, skära bort det umbärliga, arbeta fram det väsentliga och söka uttryck för det, adekvata uttryck. Valet mellan skenbara synonymer skärper tanken och främjar därigenom framställningens exakthet. De stilistiska underkännanden som ej sällan drabbar ämbetsskrivelser och författningar borde i själva verket gå utöver det bakomliggande tankearbetet.
Nu för tiden är det bland »litteraturproducenter» modernt att klaga över språkets otillräcklighet, och även bland jurister hörs jämmer över våra begränsade uttrycksmöjligheter. Och för all del, visst underlättar exempelvis engelskans rikare ordförråd i många fall nyanseringen, visst möter även författare med suverän behärskning av språkets resurser tankar som ännu icke fått adekvat uttryck — då blir uppgiften att skapa nya förbindelser av ord och vid behov nya ord. För klara tankar finns alltid uttrycksmöjligheter. Det är när tankarna tryter som språkets resurser känns så otillräckliga.
I vissa fall går förenklingen kanske väl hårt fram, såsom då ärende som ej finnes böra prövas av PM (s. 19) ersätts med ärende som ej bör prövas— de båda satserna har icke samma innehåll, finnes är icke ett tomt ord.
Om uppgifterna skall lämnas på sätt nedan angives ersätts med uppgifterna skall lämnas enligt följande, så är det stilistiskt ingen förbättring.
Stort intresse tilldrar sig givetvis frågorna om ordföljd och satsbyggnad, där den principiella motsättningen i stilistisk värdering gör sig starkt gällande. Många finner det önskvärt och angeläget att talspråkets struktur får slå igenom i lagstilen, andra framhåller de logiska och estetiska värdena hos den traditionella framställningsformen. PM är merendels benägen att följa talspråkets mönster.
PM underkänner sålunda denna sats: Han får ej heller av intagen mottaga annan gåva än sådan som saknar egentligt ekonomiskt värde och tillråder i stället Han får ej heller mottaga annan gåva av intagen än sådan som saknar egentligt ekonomiskt värde. Därmed vinns att orden intagen och mottaga skils åt av tre ord, men de nära syntaktiska förbindelserna av intagen mottaga och annan gåva än sådan sprängs i sär på ett sätt som stör det organiska sambandet inom satsens olika delar.
Enligt PM (s. 28) bör indirekta objekt och prepositionsadverbial icke kilas in mellan hjälpverb och huvudverb. I att de är övertygade om att bruk av vapen mot annan skulle för honom medföra djup samvetsnöd skulle ordföljden alltså vara mindre god, det bör heta . . . skulle medföra djup samvetsnöd för honom, med den relativt obetonade bestämningen för honom i satsslutet. Det är det etappvis fortskridande talets metod att successivt fullborda meningen. I en genomtänkt och färdigformulerad framställning faller det sig naturligt att »kila in» för honom före huvudverbet medföra och låta satsen sluta fulltonigt.
Där lagberedningens förslag till jordabalk har traditionell ordföljd med »inkilad» bestämning, föreslås i remissen till lagrådet gärna en annan ordföljd, med »eftersläpande» bestämning. Så t. ex. i 1 kap. 3 §:
| Lagberedningen | remissen |
|---|
| | |
Gräns, som blivit lagligen bestämd, skall äga den sträckning som i laga ordning utmärks å makten. Kan ej längre med visshet utrönas var utmärkning skett, gälle den sträckning som... | Gräns som blivit bestämd enligt lag har den sträckning som utmärkts på marken i laga ordning. Kan utmärkningen ej längre fastställas med säkerhet, har gränsen den sträckning som... |
| Har gränsen ej blivit i laga ordning utmärkt å marken, äge karta och handlingar vitsord | Har gränsens sträckning ej utmärkts på marken i laga ordning, har gränsen den sträckning som framgår av karta och handlingar. |
Om den ändrade lydelsen förefaller mindre elegant så beror det ej endast på de osköna upprepningarna och parallellställningen av två har i olika funktion. Enligt en urgammal stilistisk regel bör satsslutet ha en viss tyngd. När till den relativt obetonade bestämningen på marken läggs ännu en bestämning, i laga ordning, uppfattas denna som ett till den färdiga satsen fogat tillägg, som hellre borde ha placerats inne i satsen.
En sådan satsbyggnad som i den av Hellquist dryftade formuleringen: Dom skall, om huvudförhandling vid rätten ägt rum, grundas å vad vid förhandlingen förekommit (RB 17:2) är helt otänkbar i talat språk men avgjort överlägsen varje tänkbar »översättning» till vårdat talspråk.
I grund och botten rör det sig om en principiell skillnad mellan talat språk och lagspråk. Talet ger uttryck åt ett skeende, en fortlöpande tankeverksamhet, där det ena tankeledet efter hand fogas till det andra. Ett lagbud
är resultatet av en redan skedd tankeoperation, en planmässig gruppering av tankeelement vilkas uttryck mosaikartat ordnas till en helhet.
Icke dess mindre är det gamla svenska lagspråket alltifrån sitt upphov en muntlig framställningsform, avsedd att av lagsagomannen föredragas inför männen på tinget. Den konstnärligt stiliserade formen har vuxit fram ur en målmedveten strävan att ge gällande rättsregler handgripliga uttryck, koncisa och lätta att bevara i minnet.
Vad som nu så starkt skiljer ärvt lagspråk från modernt talspråk är att lagspråket för sina särskilda ändamål genom århundradena behållit en myckenhet av uttrycksmedel som kommit ur bruk i andra stilarter, medan vårt talspråk under tidernas lopp upptagit massor av ord, uttryck och vändningar som aldrig vunnit tillträde i högre syftande språk. Men i strukturen står det hävdbundna lagspråket och det i fri utveckling stadda talspråket alljämt varandra nära, båda i skarp motsättning till kanslispråket, som med sina rötter i senlatinsk och medellåg tysk ämbetsstil alltifrån begynnelsen varit en utpräglat skriftlig framställningsform.
När kanslispråket i formsystem och ordval företer drag som skiljer det från allmänhetens skriftspråk så är det i och för sig ingenting att beskärma sig över och önska ändring i — sådana avvikande drag präglar varje särspråk, från religionens och musikens till teknikens och idrottens, och de intresserade visar ingen motvilja mot att tillägna sig dem, tvärtom tycks de speciella uttrycksmedlen utöva en lockelse. Än mindre kan det egentliga lagspråket lastas för särdrag som i långvarigt bruk visat sig ändamålsenliga. Den föreställningsvärld som det speglar är ju utåt lika sluten som exempelvis medicinens. Vad som gör att strängare krav måste ställas på juridikens språk än på andra yrkens är det faktum att allmänheten i stor utsträckning och i viktiga frågor ställs inför tvånget att begripa och i någon mån även bruka det, såsom i självdeklarationer. Det är därför som den juridiske författaren mer än någon annan nödgas till självprövning. De till bestämda begrepp knutna orden kan icke undvaras och bör ej utan tvingande skäl ändras, men det går att avstå från onödigt krångel i uttryckssättet. Enkannerligen gäller det att undvika svävande, konturlösa, abstrakta omskrivningar och i stället söka nå största möjliga koncentration, konkretion och precision. Det är icke blott onödigt, det är onyttigt att skriva så här: Graden av berusning var så hög att kvinnan inte kunde stå upprätt då blodprovet skulle tas. Greppet kan ha medfört en sänkning av Asons medvetandegrad med åtföljande begränsningar av hans tankeförmåga. Provet avslöjar med absolut säkerhet om alkoholkonsumtion förelegat från den undersöktes sida. Polisman är pliktig: att vara verksam för förhindrande av varje förfarande och för undanröjande av varje förhållande i övrigt, som innefattar ett störande av eller en fara för den allmänna ordningen och säkerheten. Lådorna skola vara så starka, att deras hållbarhet ej äventyras vid de med sprängkroppar fullpackade lådornas vändande hur som helst.
Skall vårt officiella språk få en lyckosam utveckling, så bör myndigheternas språkvård mindre inriktas på att utplåna den särart som är frukten av seklers lagstiftarmödor men dess mer på att bortarbeta de oarter som allt yppigare frodas i nutidens kanslirutin.