Underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt
I 24 § första stycket trafikförsäkringslagen stadgas, att den som beträffande här i riket registrerat motorfordon underlåter att fullgöra sin försäkringsplikt skall straffas med böter. Av lagens 1 § framgår, att underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt kan bestå antingen i underlåtenhet att taga försäkring eller i underlåtenhet att vidmakthålla den. I 25 § första stycket stadgas: »Varder någon fälld till ansvar för förseelse som i 24 § första stycket avses, äge ock domstolen vid vite förelägga honom att fullgöra försäkringsplikten.» Denna bestämmelse leder i praktiken till tolkningssvårigheter. Av ordalydelsen skulle man närmast vara benägen att sluta, att för att vitesföreläggande skall kunna meddelas, ansvar måste ådömas samtidigt. Denna bestämmelse skulle alltså vara exempel på att man av preventionsskäl kumulerar straff och vite som reaktion mot samma handling.1 Något uttalande i lagens förarbeten om vad man i detta hänseende avsett finns inte.2 Emellertid har i SvJT 1963 rf s. 23 bestämmelsen tolkats på detta sätt. En person hade där godkänt strafföreläggande för underlåtenhet att ha sitt fordon trafikförsäkrat. Han fullgjorde inte heller därefter sin försäkringsplikt. Åklagaren instämde honom då till domstol med yrkande om vitesföreläggande. Häradsrätten avvisade åklagarens talan med motivering att i målet inte tillika var fråga om ansvar för underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikten. Hovrätten fastställde häradsrättens beslut. En sådan bokstavstolkning av 25 § första stycket leder uppenbarligen till otillfredsställande resul-
tat. Som nedan hävdas, skall talan om ansvar för fortsatt underlåtenhet avvisas på grund av res judicata. Tolkningen leder under den förutsättningen till det resultatet, att strafföreläggande aldrig kan användas utan att därmed vitessanktionen uppgives. Åklagaren är ju inte berättigad att förelägga vite3 och domstolen skulle inte kunna pröva enbart en talan om vitesföreläggande.
Det torde knappast vara alltför djärvt att tolka 25 § första stycket så, att det omfattade även det fallet att den tilltalade i tidigare dom fällts till ansvar för sin underlåtenhet.4 Domstolen skulle då vara oförhindrad attupptaga till prövning ett yrkande enbart avseende vitesföreläggande.5 Fortsatt underlåtenhet skulle leda till utdömande av vitet samt föreläggande avförhöjt vite.
För att nå den praktiskt sett mest tilltalande lösningen skulle man emellertid behöva gå ytterligare ett steg. Det mest ändamålsenliga vore ju otvivelaktigt, att ett godkänt strafföreläggande likställdes med lagakraftvunnen dom. Att tolka uttrycket »fälld till ansvar» som avseende endast de fall då en tilltalad fällts till ansvar genom dom förefaller inte heller nödvändigt. Man kan jämföra med tillämpningen av KK 1958 ang. rätt att innehava radiomottagningsapparat där enligt 10 § »den som fälles till straff» skall förpliktas att utge ogulden avgift. Man anser i praktiken inte, att detta uttryck utgör något hinder att utfärda strafföreläggande innehållande sådant förpliktande. Enligt 66 § 4 mom. tredje stycket vägtrafikförordningen kan den som »genom lagakraftvunnen dom» fällts till ansvar för registreringsförseelse föreläggas vite. Detta uttryck tolkas som avseende även godkänt strafföreläggande. Med en motsvarande tolkning av 25 § första stycket trafikförsäkringslagen skulle man vinna att domstolarna befriades från handläggningen av dylika bagatellmål i de fall där straffsanktionen är tillräcklig för att framtvinga prestation.6 Endast i de fall där denna sanktion ej är tillräcklig skulle domstolsvägen behöva anlitas. Vitet skulle då användas som upprepat sanktionsmedel för att förmå den försumlige att prestera.7
Emellertid har man i ett avgörande, refererat i SvJT 1966 rf s. 7, sökt komma till rätta med problemet på annat sätt. Förhållandena var följande: En person hade 1964 godkänt strafföreläggande för underlåtenhet att vidmakthålla sin trafikförsäkring. Då han efter ett år ännu ej fullgjort sin försäkringsplikt instämdes han till domstol med yrkande om ansvar och vitesföreläggande. Häradsrätten ansåg res judicata föreligga i ansvarsdelen och ansåg sig förhindrad att upptaga till prövning yrkandet om vitesföreläggande på grund av ordalydelsen i 25 § första stycket. Hovrätten fällde den tilltalade till ansvar (och förelade vite) med motivering dels att han ej vid vite förelagts att fullgöra sin försäkringsplikt dels att det godkända straff-
föreläggandet i och för sig ej hindrade att han fälldes till ansvar för »nu åtalade underlåtenhet». Det sista uttrycket ger vid handen att hovrätten ansett den fortsatta underlåtenheten vara att bedöma som ny gärning.8
När det gäller gärningsidentiteten beträffande underlåtenhetsbrott anses det avgörande vara, om brottet avser underlåtenhet att fullgöra enstaka prestation eller underlåtenhet att fullgöra kontinuerligt handlande.9 I det fallet att underlåtenhet att fullgöra trafikförsäkringsplikt består i underlåtenhet att taga försäkring kan fortsatt underlåtenhet inte bedömas som nytt brott eftersom det här otvivelaktigt gäller enstaka prestation.10 Något skäl att bedöma underlåtenhet att vidmakthålla försäkringen annorlunda finns knappast; straffbarheten i 24 § första stycket är ju inte knuten till underlåten premiebetalning e. d. Då således underlåtenhet att fullgöra försäkringsplikt förefaller vara att betrakta som underlåtenhet att fullgöra enstaka prestation gäller, att fortsatt underlåtenhet inte skall anses som nytt brott.11 Belysande är härvid NJA 1931 s. 654. En person hade där ådömts ansvar för underlåtenhet att fullgöra skyddsympningsplikt. Fortsatt underlåtenhetan sågs ej kunna föranleda nytt ansvar. I ett fall, refererat i SvJT 1958 rfs. 23, dömdes en person för att vid anmaning ha vägrat utlämna sitt återkallade körkort. Han dömdes för detta. Sedan han efter ny anmaning vägrat att utlämna körkortet åtalades han åter. Häradsrätten, vars beslut hovrätten fastställde, ansåg att åklagarens talan på grund av res judicata inte kunde upptagas till prövning.
Med tanke på denna praxis förefaller hovrättens lösning en smula betänklig. Inte heller torde den vara ändamålsenligare än den ovan föreslagna; upprepade vitesförelägganden — utan kombination med bötesstraff —synes vara fullt tillräcklig reaktion mot den fortsatta underlåtenheten vid denna typ av förseelser.
Göran Elwin