Stockholmskonferensen om intellektuellt rättsskydd
Konferensens förberedelse
Under tiden 11 juni—14 juli 1967 sammanträdde i Riksdagshuset i Stockholm en internationell diplomatisk konferens vilkens arbete medförde en mer eller mindre omfattande revision av de viktigaste multilaterala överenskommelserna på immaterialrättens område.
Ursprungligen avsågs Stockholmskonferensen bli endast en av de fortlöpande revisionskonferenser genom vilka 1886 års Bernkonvention till skydd för litterära och konstnärliga verk hållits i höjd med den tekniska utvecklingen och upphovsrättens framsteg i konventionsstaterna. Det var vid den tidigare revisionskonferensen i Bryssel 19481 — vilken i sin tur föregåtts av möten i Paris 1896, Berlin 1908, Bern 1914 och Rom 19282 — som den svenske chefsdelegaten, numera ledamoten av internationella domstolen Sture Petrén, å den svenska regeringens vägnar inbjöd unionsstaterna till Stockholm.
Förberedelsearbetet kom att få en ovanlig omfattning. Det ankommer på Bernunionens administrativa organ (tidigare kallat Bernbyrån; byrån, som jämväl handhar Parisunionen till skydd för den industriella äganderätten, betecknas numera vanligast med förkortningen BIRPI — Bureaux internationaux réunis pour la protection de la propriété intellectuelle — och har f. ö. sedan åtskilliga år sitt säte i Geneve) och på den regering som utfärdat inbjudan till revisionskonferens att uppgöra den planerade konferensens program. Det kan sammanfattningsvis uttalas, att förberedelserna för tidigare konferensprogram helt handlagts inom ramen för ett samarbete mellan den inbjudande regeringen och Bernbyrån, varvid huvudinitiativet legat hos den senare. Att Stockholmskonferensens förarbete kommit att antaga den omfattning som blivit fallet beror dels på den grundlighet med vilken man från svensk sida gått till verket, dels på att man, i anslutning till vad som under senare år blivit vanligt i andra liknande sammanhang, ansett att även övriga unionsländer böra få deltaga redan under det
förberedande skedet. I samråd med det av regeringsdelegater bestående förvaltnings- och samordningsorgan som tillskapades 1948, Bernunionens s. k. Comité Permanent, sammankallades därför medlemsstaterna eller vissa bland dem till en rad förberedande överläggningar om programmet för Stockholmskonferensen. Ett nytt drag är även, att de internationella intresseorganisationerna på området inbjudits att deltaga i detta förberedande arbete.
Det är icke möjligt att här närmare ingå på förberedelsearbetets organisation och förlopp vare sig på det internationella planet eller på svenskt håll. Vare nog sagt att de svenska sakkunniga som i samarbete med BIRPI förberett revisionen av Bernkonventionen varit numera justitierådet Torwald Hesser och professorn Svante Bergström. Dessa sakkunniga ha stått i fortlöpande kontakt med en större grupp av svenska experter, som företrätt skilda specialområden. Det organisatoriska arbetet har handhaft sav en särskild kommitté under statsrådet Klings ledning. Täta konsultationer har hållits med experter i de övriga nordiska länderna. Ett på grundval av de slutliga överläggningarna av justitierådet Hesser upprättat förslag till revision av Bernkonventionens materiella regler (artiklarna 1—20) fastställdes i januari 1966 av den svenska regeringen som officiellt program för konferensen i dessa delar. Programmet utgör ett omfattande dokument, som till uppställning och utformning närmast kan jämföras med en svensk lagstiftningsproposition. Övriga unionsländer har beretts tillfälle yttra sig över programmet och till konferensen förelågo kontrapropositioner från en rad av dessa länder.
Den vid sidan av Bernkonventionen mest betydande immaterialrättsliga multilaterala överenskommelsen, Pariskonventionen av 1883 till skydd för den industriella äganderätten, reviderades senast i Lissabon 19583. Därvid antogs den österrikiska regeringens inbjudan, enligt vilken den följande revisionskonferensen skulle hållas i Wien under 1970-talet. Emellertid framkastades några år efter Lissabonkonferensen förslaget, att en begränsad revision skulle hållas redan tidigare, utan att i övrigt planerna för Wienkonferensen skulle rubbas. Motivet härför var, att man önskade i konventionen införa vissa regler om s. k. uppfinnarcertifikat, en typ av rättstitel till uppfinning som utvecklats i kommuniststaterna, särskilt i Sovjetunionen, vilken stat uttryckt sitt intresse för medlemskap i Parisunionen (och som år 1965 inträdde i denna). På initiativ av BIRPI:s direktör upptogs denna fråga till studium inom unionen, och sedan en studiegrupp av representanter för tio medlemsstater förklarat sig icke ha någon invändning häremot, överenskoms mellan BIRPI samt de svenska och österrikiska regeringarna, att även Pariskonventionen på denna punkt skulle upptagas till revision vid Stockholmskonferensen. Efter ytterligare studier utarbetades från svenskt håll (de sakkunniga voro justitierådet Hesser och patenträttsrådet Claës Uggla) ett förslag med motiv på denna punkt.
Förutom de ovan nämnda konventionerna administrera BIRPI flera internationella avtal av mer begränsad räckvidd: Madridöverenskommelsen om internationell registrering av fabriks- och handelsmärken (1891, senast reviderad i Nice 1957); Madridöverenskommelsen om undertryckande av oriktiga ursprungsbeteckningar på handelsvaror (1891, senast reviderad i Lissabon 1958); Haagöverenskommelsen om internationell deponering av
mönster och modeller (1925, senast reviderad 1960); Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster (1957); Lissabonöverenskommelsen om skydd för och registrering av ursprungsbeteckningar (1958). Alla dessa avtal utgöra sådana särskilda överenskommelser som jämlikt Pariskonventionen må slutas mellan dennas signatärstater. Samtliga utom Madridavtalet om. ursprungsbeteckningar innefatta bildandet av unioner. Sverige är icke anslutet till alla dessa avtal. De formella och administrativa bestämmelserna i samtliga överenskommelser som förvaltas av BIRPI äro i viktiga hänseenden enhetliga och innefatta bl. a. regler enligt vilka den schweiziska regeringen övervakar BIRPI:s verksamhet, som depositärmakt mottager anmälningar om inträde i unionerna och i övrigt fullgör vissa diplomatiska funktioner. Bestämmelserna om proceduren vid ändringar i de olika avtalen variera något, för Paris- och Bernunionernas del kräver varje ändring av konventionstexten enhällighet bland medlemsstaterna. Tanken att dels modernisera den administrativa apparaten och tillerkänna medlemsstaterna samma inflytande över verksamheten som tillkommer dem i modernare internationella organisationer av liknande typ, dels reformera förfarandet och beslutsreglerna väcktes 1962 och har sedermera gjorts till föremål för omfattande studier och överläggningar. Som ett resultat härav kom Stockholmskonferensens program att jämväl omfatta förslag till ändringar (antingen i form av direkta modifikationer i själva avtalen eller i form av tilläggsakter) i samtliga av BIRPI förvaltade avtal. Härutöver innefattade programmet slutligen ett förslag till en särskild konvention om upprättande av en »Organisation mondiale de la Propriété Intellectuelle» i vilken BIRPI skulle uppgå som sekretariat.
Konferensens yttre ram
Det sagda torde belysa omfattningen av konferensens arbete och förklara den exceptionellt långa tid som beräknats för detta. Antalet inbjudna stater uppgick till 129 (Bernunionen har 55, Parisunionen 77 medlemsstater) och vidare hade 46 internationella organisationer inbjudits att deltaga såsom observatörer. Vissa delegationer voro mycket manstarka, varför antalet delegater uppgick till omkring 4504. Ett nytt inslag i de ärevördiga Paris-
och Bernunionerna utgjorde de talrika nya stater, tidigare kolonier, som sedan de vunnit självständighet valt att behålla det medlemskap i unionerna de en gång vunnit genom den tidigare kolonialmaktens anslutning eller som själva ansökt om inträde. Det skulle under överläggningarna, framför allt inom Bernunionen, visa sig att utvecklingsländerna utgjorde en stark grupp med bestämda mål och intressen. Särskilt intresse tilldrogo sig de amerikanska och ryska delegationerna, båda manstarka (31 resp. 11 ledamöter och rådgivare); i USA:s delegation deltog bl. a. the Register of Copyright, A. Kaminstein. De båda »supermakterna» äro medlemmar av Paris-, men icke av Bernunionen, och förhoppningen att Stockholmskonferensen skulle underlätta deras inträde i den senare präglade åtskilliga ändringsförslag. Bland delegaterna må nämnas två av upphovsrättens mest frejdade företrädare, den franske professorn H. Desbois och hans tyske kollega E. Ulmer. BIRPI företräddes av sin direktör, professor G. H. C. Bodenhausen; dennes ledande medarbetare voro också aktiva i olika funktioner.
Från svensk sida leddes som redan antytts organisationen av konferensarbetet av en särskild kommitté med statsrådet Kling som ordförande; verkställigheten ombesörjdes av direktör Holger Bergérus som hade en talrik skara medarbetare till sitt förfogande. Den omfattande staben av tolkar, översättare, protokollskrivare och maskinskriverskor leddes av Mrs P. Longley. Tillsammans utgjorde de tekniska och administrativa medhjälparna omkring 200 personer. Det förtjänar framhållas, att konferensens organisatoriska maskineri enligt erfarna bedömares vitsord fungerade mönstergillt.
Det må tilläggas, att den kedja av festligheter — med den svenska regeringens slutbankett på Stadshuset som höjdpunkt — samt utflykter och andra föranstaltningar som ordnats av såväl regeringen som intresserade organisationer och företag enligt sakkunniga omdömen gjorde Stockholmskonferensen till ett värdigt och glansfullt evenemang även efter sträng internationell måttstock. Sommarstockholm visade sig också under hela den tid förhandlingarna pågingo från sin allra soligaste sida.
För genomförande av konferensens program krävdes plenarsammanträden med samtliga redan bestående unioner. Därjämte sammanträdde samtliga deltagande stater i plenarmöten för behandling av förslaget till konvention om upprättande av den nya världsorganisationen för intellektuellt rättsskydd. Till konferensens president valdes statsrådet Kling, till förste vice president justitierådet Hesser; dessa assisterades av 19 vice presidenter, bland vilka återfunnos de deltagande stormakternas delegationschefer.5
Det huvudsakliga arbetet utfördes emellertid i fem »Commissions principales». Den första behandlade de föreslagna materiella förändringarna i Bernkonventionen, den andra dryftade frågan om upprättande av ett tillläggsprotokoll till denna konvention med särskilda regler för utvecklingsländerna; i dessa kommittéers arbete deltogo vid konferensen företrädda medlemmar av Bernunionen. Den tredje kommittén, som utgjordes av delegater från Parisunionens medlemsstater, studerade föreslagna regler om uppfinnarcertifikat. Alla problem rörande de föreslagna administrativa och till beslutsförfarandet hänförliga reglerna i de berörda konventionerna hänskötos till den fjärde huvudkommittén, i vilken dessa konventioners signatärmakter ägde rätt att vara företrädda. Slutligen behandlade den femte kommittén den nya världsorganisationen.6
Konferensens resultat
Vilka reformer konferensprogrammet åsyftade framgår i huvuddrag av det föregående, utom i vad avser de materiella ändringarna i Bernkonventionen samt förslaget till tilläggsprotokoll beträffande utvecklingsländerna. Att här närmare ingå på programmet synes emellertid så mycket mindre påkallat som det icke är möjligt att redogöra för överläggningar och argument på de punkter där programmets förslag frångåtts. I det följande lämnas en översikt över konferensens resultat, varvid avvikelser från programmet undantagsvis nämnas där de synas vara av särskilt intresse.
Konferensens beslut kunna hänföras till fem huvudgrupper (vissa beslut och rekommendationer som ej upptagits i konventionstexterna beröras icke här): de materiella ändringarna i Bernkonventionen, protokollet för utvecklingsländerna, införandet i Pariskonventionen av regler om uppfinnarcertifikat, reformen av konventionernas bestämmelser om beslutsförfarande och administration samt konventionen om den immaterialrättsliga världsorganisationen.
Bernkonventionens materiella regler
En ingående och klargörande kommentar till de ändringar som föreslagits av den första huvudkommittén och som — med ett undantag7 — godkän-
des av Bernunionens plenarförsamling utgör professor Svante Bergströms rapport över kommitténs arbete. Liksom Stockholmsprogrammet med dess utförliga motivering kan denna rapport sägas utgöra en omplantering på internationell botten av svensk utrednings- och lagstiftningsteknik.
Beträffande konventionens anknytningspunkter, d. v. s. kriterierna för dess tillämplighet på ett visst verk, liksom bestämmelserna om vad som avses med offentliggörande och ursprungsland — bestämmelser av avgörande betydelse bl. a. för bedömningen av frågan vilket rättssystems regler som äro att tillämpa — föreslogos i Stockholmsprogrammet vissa ändringar och formella förbättringar. Framför allt avsågs konventionsskyddet utsträckas till att omfatta samtliga de fall där upphovsmannen är medborgare i konventionsstat.
Stockholmsprogrammets materiella ändringsförslag godtogos i allt väsentligt. Bland dessa må nämnas, att med medborgarskap i konventionsstat jämställes »résidence habituelle» samt att det — tidigare mycket trånga — offentliggörandebegreppet i konventionen vidgats till större överensstämmelse med t. ex. den nordiska lagstiftningens begreppsbildning. Sedan professor Ulmer väckt förslag om en fullständig omstöpning av hithörande regler i formellt hänseende och de materiella frågorna jämväl underkastats en ingående prövning, kom reformen av de ifrågavarande bestämmelserna (art. 4—6) att omfatta ytterligare vissa punkter av materiell betydelse.
En väsentlig punkt i Stockholmsprogrammet var införandet av uttryckliga regler om upphovsmannens rätt att mångfaldiga sitt verk. Något motstånd mötte icke detta förslag till erkännande av det äldsta och mest väletablerade upphovsmannaprerogativet; i gengäld uppstod häftig diskussion om de undantag från ensamrätten som borde införas. Den formel för vilken man stannade var en generalklausul som medger undantag från mångfaldigande rätten i vissa särskilda fall, förutsatt att detta ej skadar verkets normala nyttjande och icke vållar oskälig skada för upphovsmannen. Härtill kommo vissa i huvudsak redan i Brysseltexten fixerade särfall: citat, viss lånerätt för press och radio samt möjlighet att fritt publicera skyddade verk i antologier och i arbeten avsedda för undervisning.
Stockholmskonferensens svåraste fråga, försåvitt angår Bernkonventionen, rörde filmrättens internationella reglering. Problemen hade gjorts till föremål för omfattande förstudier; förslag efter förslag hade granskats och förkastats. Förutom rådande internationell oenighet i grundfrågan, vilka av de talrika medarbetarna i en film som ha anspråk på att räknas som upphovsmän till det färdiga verket, måste beaktas det förhållandet, att vissa länder, t. ex. England, ha rättsregler som med upphovsmännens uteslutande tillerkänna producenten vissa grundläggande rättigheter till filmen, andra åter, såsom Italien, laborera med en s. k. legal cession till förmån för producenten av flertalet ekonomiskt viktiga befogenheter över verket, en tredje grupp omfattande bl. a. de nordiska länderna, Frankrike och Västtyskland nöjer sig med en presumtion av innebörd att exploateringsrätten övergått på producenten, medan slutligen åtskilliga stater, t.ex. Schweiz, sakna specialregler på området. Härtill komma undantag och detaljreglers om ytterligare komplicera läget. Gemensamt för alla mer betydande filmproducerande länder är emellertid att man med den ena eller andra rättstekniska lösningen sökt skapa en ordning som i omsättningens och rättssä-
kerhetens intresse gör det möjligt för tredje man att med bindande verkan sluta avtal om filmens nyttjande med producenten. Att uppnå en sådan ordning på det internationella planet var också syftet med Stockholmsprogrammets förslag, som innebar tillskapandet av en begränsad överlåtelsepresumtion till producentens favör. Avsikten var att medlemsstaterna skulle förpliktas inrätta ett sådant system i fråga om filmer som cirkulerade internationellt. Förslaget gav bl. a. anledning till frågan om en dylik ändring av Bernkonventionen vore förenlig med dennas syfte — som är att skydda upphovsmännen, icke att reglera den immaterialrättsliga kontraktsrätten. Efter intensiv diskussion och åtskilliga kompromissförsök, vid vilka främst professor Ulmer och den svenska delegationens ledamöter voro verksamma, lyckades man uppnå enighet kring en ordning som innebär att frågan vilka personer som äro att betrakta som upphovsmän till en film skall avgöras av lagen i det land där skydd begäres men att i de länder där upphovsrätt tillkommer enskilda bidragsgivare till filmen — till skillnad från upphovsmännen till förutbestående verk — sådana bidragsgivare som äro bundna av avtal med filmproducenten in dubio icke kunna motsätta sig verkets exploatering. Speciella regler göra det möjligt för de länder som så önska att kräva skriftlig form för att avtalet mellan producent och bidragsgivare skall medföra denna presumtion; det är vidare möjligt att från presumtionen undantaga vissa viktiga bidragsgivare, bl. a. regissören. Den både invecklade och till sitt praktiska tillämpningsområde skarpt beskurna lösning som detta innebär i förhållande till Stockholmsprogrammets förslag har emellertid från experthåll förklarats innefatta viktiga förbättringar i fråga om avtalssäkerheten på det filmrättsliga området.
Av de mycket talrika övriga ändringar som genomfördes — få artiklar i 1948 års Brysseltext lämnades orörda vid Stockholmskonferensen — må nämnas, att ett från svensk sida framfört förslag om slopande av kravet på skriftlig form för skydd av koreografiska verk antogs, dock mot den eftergiften att medlemsstaterna förklarades berättigade att generellt uppställa krav på fixering i någon form som skyddsförutsättning; att på en rad punkter i fråga om s. k. låneregler radion och televisionen jämställdes med pressen; samt att en viss förstärkning ägde rum av skyddet för den s. k. ideella rätten efter upphovsmannens död. En nyhet som framfördes med stor kraft framför allt från utvecklingsländernas företrädare är att folkloristiska verk — under samma förutsättningar som i övrigt gälla för skyddade produkter — skola erhålla effektivare skydd genom att därtill särskilt utsedd myndighet i verkets hemland skall internationellt erkännas behörig att företräda den okände upphovsmannen.
Tilläggsprotokoll rörande utvecklingsländerna
Ett betydelsefullt inslag i Stockholmsprogrammet var förslaget till ett omfattande tilläggsprotokoll, som skulle bereda utvecklingsländerna möjlighet att biträda Bernkonventionen utan att på alla punkter uppfylla de tämligen höga anspråk på intern lagstiftning som denna ställer och som för dessa länder, vilka i allt väsentligt äro hänvisade till import av utländska skyddade verk för sin såväl tekniska som allmänt kulturella utveckling, medföra en betydande ekonomisk påkänning. Det hade bedömts önskvärt att så långt som möjligt gå utvecklingsländerna till mötes för att möjliggöra deras kvarstannande eller inträde i Bernunionen och sålunda skapa
förutsättningar för fortsatt samarbete och utveckling. Det är uppenbart, att det tillmötesgående som sålunda visas de unga staterna motsvaras av en uppoffring, som till övervägande delen drabbar de industriländer vilkas språk är engelska eller franska.
Vid Stockholmskonferensen, där utvecklingsländernas speciella problematik framträdde även vid överläggningarna om själva Bernkonventionen och där dessa länders talan med särskild kraft fördes av den indiska delegationen under ordförandeskap av den federala regeringsledamoten Sher Singh, utvidgades ytterligare de favörer som programmet velat tillförsäkra utvecklingsländerna. Den slutliga texten omfattar i huvudsak följande bestämmelser.
Länder som enligt Förenta Nationernas praxis äro att betrakta som utvecklingsländer äga rätt att i stället för de normala Bernreglerna tillämpa mindre krävande skyddsprinciper på en rad punkter under en period av tio år eller, efter vederbörande lands eget bedömande, den längre period som utgår då ifrågavarande land ratificerar eller ansluter sig till nästföljande revisionskonferens' slutakt. Det är med andra ord möjligt för en stat att åtnjuta de särskilda förmånerna så länge den bedömer det nödvändigt. Endast om ett land upphör att betraktas som s. k. u-land enligt Förenta Nationernas praxis, utslocknar rätten att åberopa tilläggsprotokollet efter en övergångstid av sex år.
U-landsprotokollets undantagsregler träda i stället för de normala konventionsbestämmelserna i ett stort antal väsentliga hänseenden. Sålunda äga länder som äga åberopa protokollet upprätthålla en kortare skyddstid än den vanliga femtioårsfristen, dock lägst tjugufem år. Upphovsmannens ensamrätt att utge översättningar av sitt verk är beskuren dels så att den helt upphör tio år efter den första utgivningen beträffande översättning till språk till vilket verket ej översatts under denna frist, dels så att nationella myndigheter i u-land kunna utdela översättningslicenser beträffande verk som inom en treårsfrist icke utgivits inom vederbörande land och på något av dess språk. Även rätten till mångfaldigande på originalspråket är underkastad tvångslicens efter i huvudsak samma principer som gälla översättningsrätten. I fråga om radiosändning av skyddat verk kan offentlig återgivning genom högtalare och en del andra sekundära utnyttjanden undantagas från skyddet. Slutligen har utvecklingsländerna givits en tämligen vidsträckt möjlighet att allmänt inskränka skyddet i fråga om verks användning för undervisnings-, studie- och forskningsändamål inom undervisningsväsendets alla områden. Beträffande exemplar som framställts i kraft av protokollets undantagsregler gälla vissa inskränkningar i rätten att exportera dem.
Regler om uppfinnarcertifikat
Enligt den interna patenträtten i Sovjetunionen och vissa andra östeuropeiska stater äger uppfinnare ansöka antingen om patent eller om s.k. uppfinnarcertifikat. Kraven på ansökningen äro desamma; skillnaden består däri att patent utformats som en ensamrätt efter i huvudsak enahanda regler som gälla i västerländsk rätt, medan uppfinning, för vilken anhållit som certifikat, tillhör staten, som till uppfinnaren utger viss ersättning. Rätten till denna är personlig. Stockholmsprogrammet, som i allt väsentligt godtogs av konferensen, innehöll ändringar i Pariskonventionens art. 4, en-
ligt vilka ansökan om uppfinnarcertifikat jämställes med patentansökan såsom grundval för s. k. unionsprioritet.
Konferensens resultat i nu berört hänseende är ett moment I, som tillagts i art. 4, enligt vilket ansökan om uppfinnarcertifikat i land där sökande äger välja mellan patent och sådant certifikat skall erkännas såsom prioritetsgrundande i samma mån och på samma villkor som patentansökan. På motsvarande sätt skall i land som nu sagts ansökan om patent, nyttighetsmodell eller uppfinnarcertifikat erkännas som prioritetsgrundande vid ansökan om certifikat. Genom formuleringen av den nya bestämmelsens första led har man velat motverka en utveckling mot större utbredning av uppfinnarcertifikaten på patentens bekostnad; förutsättningen för att certifikatansökan skall vara prioritetsgrundande är att det land där den ingivits lämnar uppfinnare valfrihet mellan de båda instituten.
Ändringar av unionernas administrationoch av förfarandet
Endast i största korthet kunna här beröras de delvis komplicerade regler som införts i Bernkonventionens art. 22 ff. Sammanfattningsvis kunna ändringarna betecknas som avsedda att ersätta äldre principer i fråga om internationella organisationers verksamhetsformer med sådana grundsatser som utbildats under senare år främst inom FN och därtill knutna specialorgan.
De unionsländer som antaga artiklarna om unionens organ och verksamhetsformer bilda dennas generalförsamling, vilken såsom högsta organ fattar principbeslut i olika frågor samt bl. a. fastställer unionens budget. Församlingen äger med kvalificerad majoritet (2/3 eller 4/5 av avgivna röster) besluta om ändring av konventionens regler rörande organ och verksamhetsformer. Den gamla enhällighetsregeln fortsätter dock att gälla i fråga om Bernkonventionens övriga artiklar. Beslut av församlingen som icke innebära ändring av konventionen kräva en majoritet av 2/3. Församlingen utser en exekutivkommitté vilkens medlemsantal skall uppgå till en fjärdedel av antalet medlemmar i församlingen. I förhållande till denna är kommittén beredande och verkställande organ. Den sammanträder årligen, medan församlingen sammankallas vart tredje år. Vissa bestämmelser lämnas vidare cm unionens »Bureau» som, integrerad i den nya världsorganisationen »OMPI», utgör den nuvarande Bernbyråns efterträdare. Hithörande regler kunna sägas lagfästa en redan befintlig praxis. De nya bestämmelserna innebära, att den schweiziska regeringens skyddsherrskap över unionens organ, med vilket varit förknippade vissa kontrollbefogenheter liksom vissa förpliktelser, nu skall helt upphöra.
De omfattande bestämmelser som avse Stockholmstexternas ikraftträdande, möjligheten att behålla äldre texter, relationen mellan länder som äro bundna av olika versioner av Bernkonventionen samt mellan äldre unionsstater och nytillträdande medlemmar blevo föremål för intensiva och delvis kontroversiella diskussioner, i vilka argumentationen främst kretsade kring folkrättsliga problem. Dessa bestämmelser måste här lämnas därhän.
Vad ovan sagts om Bernkonventionen gäller i tillämpliga delar de övriga berörda konventionerna.
Världsorganisationen för intellektuellt rättsskydd Medan de reformer av strukturell och administrativ karaktär som berörade särskilda unionerna inarbetats i vederbörande konventioner och överenskommelser, förutsåg Stockholmsprogrammet, att sådana bestämmelser av denna typ som avse samtliga unioner skulle intagas i en ny konvention, vilken skulle innefatta skapandet av en världsorganisation för intellektuellt rättsskydd. Den föreslagna texten antogs med vissa ändringar av konferensen.
Det kanske svåraste problem som måste lösas i samband med världsorganisationens upprättande var frågan om dess relationer till de enskilda unionerna. Eftersom man å ena sidan åsyftat att skapa en i egentligaste mening världsomfattande organisation, å andra sidan velat göra denna till ett organ för de bestående unionerna, har man i delvis invecklade regler nödgats uppställa särskilda villkor och behörighetsprinciper i de fall då organisationens organ ha att handlägga ärenden som beröra någon av unionerna.
Medlemskap i den nya organisationen kan förvärvas dels av stat som är ansluten till Bernunionen, Parisunionen eller någon av de specialunioner som till kommit inom ramen för den senare, dels av utomstående stat på villkor att denna antingen inbjudits av organisationens generalförsamling eller ock är medlem av F.N., något av denna organisations fackorgan, eller internationella atomenergiorganisationen eller som har anslutit sig till internationella domstolens stadga. Medlemskap i någon av unionerna är däremot villkor för säte i den nya världsorganisationens generalförsamling — som är högsta beslutande organ, sammanträder vart tredje år och inom sitt kompetensområde, förutom sådana allmänna frågor som beröra förverkligandet av organisationens mål att främja det intellektuella rättsskyddets utveckling, har till uppgift bl. a. att utse organisationens generaldirektör och fastställa organisationens budget. Vid sidan av generalförsamlingen består emellertid ett organ, »konferensen», i vilken alla organisationsmedlemmar ha säte; konferensen, som sammanträder samtidigt med generalförsamlingen, har att leda det teknisk-juridiska bistånd åt därav intresserade stater som är en av organisationens huvuduppgifter; i övrigt är den ett debattforum. Ett särskilt organ inom organisationen är vidare den s.k. Koordinationskommittén, som i princip skall bestå av medlemmarna i Bern och Parisunionernas exekutivkommittéer och som i förhållande till organisationens generalförsamling och »konferens» utgör beredande och verkställande organ på samma sätt som exekutivkommittéerna, var inom sin union. Liksom dessa sammanträder koordinationskommittén årligen. Slutligen reglerar den nya konventionen i huvuddrag sekretariatets, den s. k. internationella byråns, verksamhet, som ledes av organisationens generaldirektör; härutöver förekomma bestämmelser om budget — vilka kompliceras därav att den del av finanserna som avser den för unionerna gemensamma verksamheten hålles strängt isär från den som avser »konferensens» verksamhet — om organisationens juridiska status, relationer till andra internationella organisationer, vinnande av medlemskap, ikraftträdande m. m. Enligt övergångsbestämmelserna skola BIRPI och dess direktör t. v. fullgöra de uppgifter som åvila den internationella byrån och världsorganisationens generaldirektör.
Stig Strömholm