Lagstiftningsfrågor vid 1966 års riksdags höstsession
Nedanstående redogörelse för lagstiftningsfrågor vid 1966 års riksdags höstsession upptar, i enlighet med vad som tidigare tillämpats, endast sådana ärenden som kan antas vara av särskilt intresse för SvJT:s läsekrets.
Familjerätt. Riksdagen har antagit en ny lag om ändring av vissa underhållsbidrag, som syftar till en kontinuerlig anpassning av underhållsbidragen till penningvärdets förändringar. Till en början höjs alla bidragsbelopp som bestämts före utgången av år 1965 med vissa i lagen angivna procenttal. Därefter anpassas dessa och alla senare bestämda bidragsbelopp till förändringar i penningvärdet genom anknytning till basbeloppet enligtlagen om allmän försäkring. Bidragsbeloppen skall omräknas första gången den 1 april det år då basbeloppet för april med minst fem procent över eller underskrider basbeloppet för april 1966 och därefter den 1 april varje år basbeloppet för april ändrats med minst fem procent sedan föregående omräkning av bidragsbeloppen. Sådana bidragsbelopp som bestämts under tiden den 1 januari 1966—den 31 mars 1967 skall dock ej ändras förrän vid den omräkning som sker närmast efter den 1 april 1967. Vid alla omräkningar av bidragsbelopp justeras dessa med samma procenttal som det varmed basbeloppet ändrats. Den nya lagen, som träder i kraft den 1 april 1967, upphäver 1952 års lag om höjning av vissa underhållsbidrag men äger inte tillämpning på bidrag, såvitt det belöper på tid före nämnda dag.
Fastighetsrätt m. m. Under höstsessionen har vidare antagits lag om vissa gemensamhetsanläggningar och lag om förmånsrätt för fordringar enligt samma lag ävensom följdändringar i anledning av dessa lagar i lagstiftningen om banker och vissa andra kreditinrättningar. Syftet med lagenom vissa gemensamhetsanläggningar är att få till stånd en reglering av sådana frågor om samverkan mellan två eller flera fastigheter, som avser utförande, underhåll och drift av vissa anläggningar av stadigvarande betydelse. Som exempel kan nämnas parkeringsanläggningar, förbindelseleder, gårdsutrymmen, lekplatser, anordningar till skydd mot grundvatten, ledningar, värmeanläggningar och tvättstugor. Enligt huvudprinciperna i lagen bör inrättande av anläggning i första hand grundas på överenskommelse mellan de berörda fastighetsägarna. Kan enighet inte uppnås föreligger vissa möjligheter till tvångsanslutning. Utrymme för anläggningen skall också under vissa förutsättningar kunna tas i anspråk tvångsvis. Anläggningen skall vara sakrättsligt knuten till de fastigheter, för vilka den är gemensam, och den skall, liksom de rättigheter och skyldigheter som följer med den, vara oupplösligt förbunden med fastigheterna så länge anläggningen består. En fastighet får således inte överlåtas eller ens säljas exekutivt utan att delaktigheten i anläggningen följer med. — För prövning av frågor om inrättande av en gemensamhetsanläggning har valts en förrättningsform, som i åtskilliga hänseenden påminner om förrättningar enligt lagstiftningen om fastighetsbildning och om enskilda vägar. Byggnads-
nämnden, som i sammanhanget beaktar planpolitiska synpunkter, får ett avsevärt inflytande på frågan om anläggning skall komma till stånd. —När det gäller bedrivandet av den gemensamma verksamheten organiseras fastighetsägarna i en samfällighet. Reglerna för den har utformats efter mönster av de bestämmelser som gäller liknande sammanslutningar enligt t. ex. vattenlagen och lagen om enskilda vägar. För att få medel till verksamheten tillerkännes samfälligheten rätt att uttaxera bidrag från delägarna. Samfälligheten skall i viss omfattning äga åtnjuta förmånsrätt för fordran på bidrag före inteckningar i delägarnas fastigheter. Reglerna härom är sammanförda i den nämnda, särskilda förmånsrättslagen. — Lagstiftningen trädde i kraft vid årsskiftet.
Under vårsessionen 1966 antog riksdagen förslag till lagar om vad som är fast egendom och om företagsinteckning samt viss lagstiftning som anknyter till dessa lagar. Den nya lagstiftningen avsågs skola träda i kraft den 1 januari 1967. Lagarna föranleder ändringar i den exekutionsrättsliga lagstiftningen och därmed förknippade tillämpningsförfattningar. Sedan det visat sig att detta arbete inte kunnat fullföljas i avsedd ordning har riksdagen antagit ett propositionsförslag om framflyttning av tidpunkten för ikraftträdandet till den 1 juli 1967.
Vattenrätt. Riksdagen har antagit sådan ändring i lagen om flottning i allmän flottled att det blir möjligt att slå samman flottningsföreningar som är verksamma inom skilda vattensystem.
Lufträtt. Riksdagen har godkänt två konventioner på luftfartens område, nämligen den i Guadalajara i Mexico den 18 september 1961 undertecknade konventionen om internationell luftbefordran, som utförs av annan än den avtalsslutande fraktföraren, och Tokiokonventionen den 14 september 1963 om brott och vissa andra handlingar begångna ombord på luftfartyg. I anslutning härtill har riksdagen för sin del antagit ändringar i 1937 års lag om befordran med luftfartyg samt i 5 och 9 kap. luftfartslagen. Lagändringarna, som tillkommit i samarbete med berörda departement i Danmark, Finland och Norge, träder i kraft efter KM:ts förordnande.
Trafiklagstiftning. Riksdagen har lämnat KM:t bemyndigande att besluta om dels trafikstopp och trafikförbud i samband med övergången till högertrafik, dels de hastighetsbegränsningar som är påkallade av övergången.
Näringsrätt. Riksdagen har antagit en proposition varigenom den nuvarande butiksstängningslagen upphävs och ersätts med en enklare och friare reglering i en affärstidslag. Vanlig affärstid blir vardagar mellan kl. 8 och 20 mot nu mellan kl. 8 och 19. Försäljningen av åtskilliga varuslag undantas från lagens tillämpning. Undantagen avser både sådana varor som faller utanför butiksstängningslagens tillämpning och sådana som tidigare efter dispens fått säljas efter den vanliga affärstidens slut. Det fria varusortimentet anges genom en mindre detaljrik uppräkning än f. n. Vidare undantas flera varuslag som i lagen bestämmes endast genom en allmän beskrivning, nämligen varor som allmänheten särskilt efterfrågar på annan tid än vanlig affärstid. Hit hör bl. a. huvuddelen av det nuvarande s. k. kiosksortimentet. Den närmare omfattningen av det fria sortimentet skall anges i tillämpningsföreskrifter. Om det för särskilt fall är påkallat med
hänsyn till allmänhetens intresse kan kommun medge affärstid utöver den vanliga. Lagen innehåller i övrigt bl. a. straffbestämmelser. Lagen trädde i kraft den 1 januari 1967 och gäller t. o. m. den 31 december 1971.
I yttrande har riksdagen inte funnit anledning till erinran mot ett i proposition framlagt förslag till hotellförordning, som ersätter 1917 års stadga angående hotell- och pensionatsrörelse. Huvuddelen av hotellstadgan består av bestämmelser om brandskydd. De är av övervägande byggnadsteknisk art. Den nya förordningen saknar helt dylika bestämmelser. Hotellstadgansbyggnadstekniska föreskrifter förs i stället över till byggnadsstyrelsens anvisningar till byggnadsstadgan. Den fortlöpande tillsynen över brandskyddet avses skola ske enligt brandlagstiftningens bestämmelser om brandsyn och sotning. Den nya förordningen saknar även regler om skydd mot sanitär olägenhet. Föreskrifter härom utöver dem som finns i byggnads- och hälsovårdslagstiftningen har inte ansetts vara erforderliga. Frågor om hotells beskaffenhet med hänsyn till brandskydd och hälsovård skall sålunda i fortsättningen prövas av byggnadsnämnden i ärende om byggnadslov för hotellet samt av brandsyneförrättare och hälsovårdsnämnd under rörelsens gång. Med hotell- eller pensionatsrörelse avses i förordningen yrkesmässig verksamhet med ändamål att tillhandahålla tillfällig möblerad bostad. Rörelse som är avsedd huvudsakligen för uthyrning av stadigvarande bostad omfattas sålunda inte av den nya lagstiftningen. Däremot blir den tillämplig på vissa rörelser som nu inte anses som hotell- eller pensionatsrörelse. Hit hör bl. a. vandrarhemmen. Liksom f. n. skall fordras tillstånd att driva hotell- eller pensionatsrörelse, som är avsedd att samtidigt ta emot minst tio gäster eller som omfattar minst fem gästrum. Tillståndsprövningen, som skall avse endast sökandens person, flyttas över från länsstyrelserna till polismyndigheterna. Tillstånd skall meddelas om det inte finns anledning anta, att den som söker tillstånd skall driva rörelsen så att fara för allmän ordning och säkerhet uppkommer. Reglerna om gästkontroll har ändrats och förenklats i viss utsträckning. Ändringarna innebär bl. a. att bestämmelserna blir lika för medborgare i alla nordiska länder.
Vidare har riksdagen bifallit en proposition med förslag till lag angående upphävande av lagen om statsmonopol på tillverkning av tobaksvaror. Härigenom slopades statens monopol på tillverkning av tobaksvaror vid utgången av år 1966.
Radiolagstiftning. I anslutning till proposition om rundradions fortsatta verksamhet m. m. har i två särskilda propositioner framlagts av riksdagen under höstsessionen godkända förslag till ny radiolag och till radioansvarighetslag. Det förstnämnda förslaget är utformat som en ramlag för alla författningar och föreskrifter på området. Lagen skiljer mellan begreppen radiosändning, som är den trådlösa sändningen för ljudradio och television, och trådsändning. Enligt lagen fordras tillstånd för innehav och användning av radiosändare. Tillståndstvånget motiveras av att utrymmet i etern är begränsat. Detta skäl föreligger emellertid inte i fråga om trådsändare. Viktiga inskränkningar beträffande användningen av sändare —och detta gäller såväl radiosändare som trådsändare — följer av att bestämmanderätten i fråga om vilka radioprogram som skall förekomma i rundradiosändning förbehålls ett enda företag. Rundradiosändning definieras i lagen som radiosändning eller trådsändning, som är avsedd att mottas
direkt av allmänheten, om sändningen inte är avsedd endast för en sluten krets, vars medlemmar är förenade genom en påtaglig gemenskap av annat slag än ett gemensamt intresse att lyssna på eller se sändningen. Undantagna blir bl. a. sjukhusradio, specialtelevision för undervisningsändamål, television inom ett varuhus m. m. Ensamrätten begränsas också på så sätt att enkla meddelanden om tid, väderlek, nyheter m. m. inte utgör radioprogram i lagens mening. — I lagen ingår en särskild bestämmelse om att ensamrätten skall utövas opartiskt och sakligt. Vidare föreskrivs förbud mot censur. Efterhandsgranskning skall som nu ske genom radionämnden. Närmare bestämmelser om nämndens verksamhet skall meddelas av KM:t. Lagen upptar slutligen vissa straff- och förverkandebestämmelser. — Förslaget till radioansvarighetslag innehåller vissa särskilda regler om straff och skadeståndsrättsligt ansvar för yttrandefrihetsbrott i ljudradio- och televisionsprogram, som svenskt programföretag äger anordna med ensamrätt. Med yttrandefrihetsbrott förstås ärekränkningar och andra brott med motsvarighet i tryckfrihetsförordningens bestämmelser om tryckfrihetsbrott. För varje program skall finnas en ansvarig programtjänsteman, kallad programutgivare, som förordnas av programföretaget. Enligt förslaget är det i allmänhet programutgivaren som får bära det straffrättsliga ansvaret och det personliga skadeståndsansvaret för yttrandefrihetsbrott. Programföretaget skall jämte den personligt ansvarige ersätta skada på grund av yttrandefrihetsbrott. Vid handläggningen av mål om ansvar eller skadestånd för yttrandefrihetsbrott skall jury kunna medverka enligt samma bestämmelser som gäller beträffande tryckfrihetsmål. Den särskilda ansvarsordningen med ansvar för programutgivare skall inte gälla program eller del av programsom består endast i direktsändning av dagshändelse eller av sådan gudstjänst eller offentlig tillställning som anordnas av annan än programföretaget. Ansvaret för yttrandefrihetsbrott i sådana direktsändningar skall följa allmänna bestämmelser i bl. a. brottsbalken. Programföretaget skall dock även i dessa fall vara solidariskt skadeståndsskyldigt för eventuella yttrandefrihetsbrott. — Nu nämnda lagar skall träda i kraft den 1 juli 1967.
Arbetsrätt. Riksdagen har bifallit KM:ts förslag om sådana ändringar i allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln och arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer att nuvarande maximum för den ordinarie arbetstiden per vecka eller, i fall då begränsningsperioden är längre än en vecka, i genomsnitt för vecka sätts ned från 45 timmar till 42 timmar 30 minuter. Principen om 42 1/2 timmars arbetsvecka har inskrivits även i sjöarbetstidslagen. Förkortningen av arbetstiden skall ske successivt. Lagstiftningen skall vara helt genomförd den 1 januari 1969.
Allmän försäkring. Riksdagen har ansett att till pensionsförsäkringskommittén borde överlämnas motioner där det föreslagits, dels att inom tilläggspensioneringen självständig pensionsrätt skall tillerkännas hemarbetande make, dels att änkepensionen inom folk- och tilläggspensioneringen skall ersättas med ett system innehållande försörjarpension, utvidgad förtidspension och generösare barnpensioner.
Sociallagstiftning i övrigt. Riksdagen har i anledning avväckta motioner i skrivelse till KM:t hemställt om en allsidig översyn av barnavårdslagen.
Riksdagen har under höstsessionen behandlat motioner avseende dels behandlingen av narkotikamissbrukare och dels vissa straffrättsliga frågor beträffande befattningen med narkotiska ämnen. I vårdfrågan uttalades bl. a. att visst utredningsresultat inom kort är att vänta från en inom medicinalstyrelsen arbetande expertgrupp, narkomanvårdskommittén, och att resultatet bör avvaktas innan man tar ställning till huruvida ytterligare utredning är påkallad eller om det framkomna materialet direkt kan läggas till grund för åtgärder. I fråga om höjning av maximistraffet för den som tillverkar, saluhåller, överlåter eller innehar narkotika framhöll riksdagen att det synes angeläget att ingripa mot personer, som yrkesmässigt distribuerar narkotika och att en höjning av maximistraffet framstår såsom motiverad. Riksdagen ansåg det därför önskvärt, att straffbestämmelserna i narkotikaförordningen utan dröjsmål överses.
Sjukvårdslagstiftning. Riksdagen har antagit sådana ändringar i lagen om undervisning och vård av vissa psykiskt efterblivna, som är nödvändiga på grund av att landstingen den 1 januari 1967 övertar huvuddelen av den verksamhet på området som staten handhar. Ändringarna är provisoriska i väntan på ny lagstiftning beträffande efterblivenhetsvården.
I avvaktan på regler om hyreskontroll och besittningsskydd inom ramen för en permanent hyreslagstiftning förlängde riksdagen under vårsessionen följande lagar t. o. m. den 30 juni 1967, nämligen hyresregleringslagen, bostadsrättskontrollagen, besittningsskyddslagen och lagen med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad. Sedan arbetet med den nya lagstiftningen blivit fördröjt har riksdagen antagit ett propositionsförslag om ytterligare förlängning av förevarande lagar t. o. m. den 30 juni 1968.
Slutligen skall anmärkas att till 1967 års riksdag uppskjutits bl. a. två omfattande propositioner. Den ena framlades redan under vårsessionen och innehåller förslag till revision av den patenträttsliga lagstiftningen. Lagförslag av väsentligen samma innehåll har väckts också i Danmark, Finland och Norge. Överläggningar i ämnet hölls i augusti 1966 i Stockholm med experter och företrädare för berörda parlamentsutskott. Meningen är att fortsatta förhandlingar skall äga rum i Köpenhamn under mars 1967 i avsikt att söka bibehålla enhetligheten i lagförslagen. Den andra uppskjutna propositionen avser ett mot slutet av höstsessionen framlagt förslag om ändring i sjölagen. Även detta förslag har tillkommit efter nordiskt samarbete. I propositionen berörs främst reglerna om fartygs befälhavare, haveri och sammanstötning samt bestämmelserna om ansvar och rättegång. Förslaget är till stora delar av redaktionell natur men viktiga sakliga ändringar föreslås i fråga om fartygs dagböcker och sjöförklaringsinstitutet.
Jan Heuman1