Skadeståndsrättens reformering
Av professor JAN HELLNER
Den moderna diskussionen om skadeståndsrättens reformering i Norden har sin utgångspunkt i Ivar Strahls år 1950 framlagda utredning.1 Det innebär ingen underskattning av hans medutredare i Danmark och Norge2 att säga, att Strahls vida idéer, radikala grepp på uppgiften och långtsyftande framtidsperspektiv blivit den främsta stimulansen ej blott för det fortsatta lagstiftningsarbetet utan ävenför den skadeståndsrättsliga diskussionen i Norden. Även de som mer eller mindre bestämt har tagit avstånd från Strahls idéer har påverkats av hans syn på sambandet mellan skadestånd och försäkring och av hans förslag att ersätta skadestånd med försäkring. Också internationellt har Strahls idéer väckt uppmärksamhet.3
Utrymmet tillåter ej något referat av Strahls huvudtankar, och med hänsyn till att dessa så ofta återgivits och diskuterats torde ett sådant ej heller vara erforderligt.4 Parollen att skadeståndet bör ersättas med försäkring rymmer därjämte så många möjligheter till nyansering i detaljer, att man i de enskilda frågorna måste se mera till Strahls uttalanden om dem än till de grundläggande idéerna.
Den snabba start som reformarbetet fick genom Strahls utredninghar ej följts av lika snabba resultat i fråga om lagstiftning. Kommittéer har visserligen tillsatts och betänkanden avgivits, om också ej lika hastigt som Strahl tydligen räknat med,5 men färdiga lagar väntar vi ännu på. Ser man ett ögonblick tillbaka på lagförslagen,
finner man för Sveriges del följande förslag: »Trafikförsäkring, Bilskadeutredningens betänkande» (SOU 1957:36), »Skadestånd i offentlig verksamhet, Förslag av kommittén angående det allmännas skadeståndsansvar» (SOU 1958:43), »Försäkringsgivares regressrätt, Förslag av tillkallad utredningsman» (SOU 1958:44), »Skadestånd I, Allmänna bestämmelser, föräldrars och barns skadeståndsansvar, Förslag av skadeståndskommittén» (SOU 1963:33) och »Skadestånd II, Arbetsgivares och arbetstagares skadeståndsansvar m. m., Förslag av skadeståndskommittén» (SOU 1964:31). Även om det finns förhoppningar att proposition om skadeståndsrättslig lagstiftning snart skall framläggas även i Sverige,6 tyder den nuvarande situationen på ett visst motstånd mot förslagen till lagstiftning på skadeståndsrättens område. Den kritik som framlagts mot lagförslagen går ibland ut på att de nuvarande reglerna är bättre eller i varje fall ej sämre än de föreslagna, ibland på att förslagen ej är radikala nog.7 Arbetet med lagstiftning på skadeståndsrättens område fortsätter emellertid, och 1966 tillsattes en ny kommitté, under ordförandeskap av justitierådet Erland Conradi, för att utreda frågor om skadestånd för framtida förlust av arbetsinkomst och om efterlevandes rätt till skadestånd.8
Går man utanför området för den lagstiftning som är särskilt inriktad på skadeståndsrätten, finner man emellertid betydelsefulla reformer som indirekt inverkar även inom detta rättsområde. Man kan därvid bortse från atomansvarighetslagstiftningen, som visserligen innehåller viktiga principiella nyheter men som dock är inskränkt till en mycket speciell form av verksamhet. 1954 års lag om yrkesskadeförsäkring innehåller en bestämmelse om avräkning av försäkringsersättning på skadestånd och om regressrätt mot skadeståndsskyldig (51 §) som även påverkar skadeståndsansvaret.9 Viktigast är emellertid att socialförsäkringen utvecklats starkt och att lagen 1962 om allmän försäkring (20 kap. 7 §) stadgar, att ersättning enligt denna lag ej må återkrävas av den som är skyldig att utgiva skadestånd
till den ersättningsberättigade. Härigenom har hela den del av förlust genom personskada, som täckes av allmän sjukförsäkring, folkpension eller allmän tilläggspension, avförts från den skadeståndsskyldiges ansvar och i stället lagts på dem som finansierar den allmänna försäkringen. Ser vi på den praktiska ekonomiska effekten är säkerligen den omfördelning av ersättningsskyldigheten för personskador som skett härigenom avsevärt mycket större än den som skulle ha inträtt om samtliga lagförslag rörande skadeståndsrätt hade genomförts. Medan äldre utredningar om socialförsäkring noga underströk, att man ej ville föreslå lösningar som kunde anses bindande för reformarbetet inom skadeståndsrätten utan på sin höjd provisorier,10 hade den utredning som framlade förslaget till lag om allmänförsäkring inga sådana hämningar utan ingick på en principiell bedömning av avräkning och regressrätt.11
Samtidigt med att kommittéer och utredningar arbetat på lagstiftning i Norden, har den skadeståndsrättsliga diskussionen fortsatt med stor livlighet både utomlands och här hemma. Under senare år har debatten fått något fastare grund genom att flera undersökningar om de faktiska ersättningsförhållandena vid olika typer av skador har publicerats. Mer eller mindre konkreta lagförslag har framlagts även utanför Norden. Denna utveckling motiverar ett försök till mera principiell analys av några huvudfrågor, utan ambition att överblicka hela den omfattande diskussionen eller problemkomplexet i dess helhet.
Eftersom ett av de utmärkande dragen i debatten är, att förhållandet mellan skadestånd och försäkring kommit i förgrunden, följer närmast en översikt härav.
Skadestånd och försäkring
Utanför Norden uppmärksammas förhållandet mellan skadestånd och försäkring i mycket varierande grad.
Gängse engelska läroböcker i skadeståndsrätt innehåller endast några kortfattade notiser om skadeståndets samband med försäkring, säkerligen till stor del beroende på att dessa framställningar väsentligen tar sikte på process inför domstol, där det ofta spelar ringa rollom den skadelidande kan få ersättning ur egen försäkring, och om
skadeståndet i realiteten betalas av ett försäkringsbolag.12 Det finns visserligen numera arbeten där sammanhanget framhålles, men någon mera ingående analys saknas veterligen.13
De förslag som framlagts i riktning att bättre utnyttja försäkringsväsendet för de uppgifter som skadeståndsrätten nu fullgör, har i allmänhet gått ut på att i större utsträckning låta den sociala försäkringen övertaga ersättningsskyldigheten vid olycksfall i arbete,14 eller att vid bilskador införa ett system med begränsade ersättningar från ett slags olycksfallsförsäkring,15 liknande den som i många länder (även Storbritannien) finnes för olycksfall i arbete. Planerna är i allmänhet ej utförda i detalj.
En skadeståndsrättslig reform som klart utgår från ansvarsförsäkringens betydelse för skadeståndsrätten är den varigenom skadeståndstalan mellan makar har tillåtits, med tanke särskilt på fall där
den ena maken skadas vid en bilolycka där den andra maken är förare av bilen.16
I den amerikanska litteraturen förekommer ett stort antal arbeten där sammanhanget mellan skadestånd och försäkring analyseras, och det skall bli anledning återkomma till några av dem senare.17 Att ansvarsförsäkringen har ganska ringa betydelse för skadeståndsrätten hävdas dock av den kanske mest auktoritative av skadeståndsspecialisterna, Prosser,18 i motsats till andra experter såsom Harper & James.19 När Prosser menar ansvarsförsäkringen ha haft ringa inflytande på skadeståndsrättens utveckling, tänker han emellertid främst på domstolarnas praxis vid åläggande av ansvarighet, i någon mån på tendenser till uppgörelse utanför domstolarna i skadeståndsfrågor och på praxis vid utmätningen av skadestånd genom juries.20
De författare som betonar försäkringens betydelse för skadeståndsansvaret har, i vad gäller praktiska reformer, inriktat sina strävanden främst på trafikolyckorna, och reformplanerna på detta område skall senare omnämnas.
I Frankrike innehåller exempelvis den omfångsrika handboken i skadeståndsrätt av Mazeaud—Tunc ett utförligt avsnitt om ansvarsförsäkring,21 och i den senaste upplagan av detta arbete skildras ingående betydelsen av socialförsäkring i ett avsnitt skrivet av Geneviève Viney.22 Till grund för detta ligger hennes doktorsavhandling, som behandlar olika samband mellan skadestånd och försäkring under den karakteristiska titeln »Le déclin de la responsabilité individuelle».23 Många andra författare ägnar likaledes stor uppmärksamhet åt samband mellan skadestånd och försäkring.24
Även i Frankrike har nyligen reformplaner rörande trafikskador framställts (vilka skall omnämnas nedan), och här finner man de främsta praktiska uttrycken för uppfattningen om försäkringens betydelse för skadeståndsrätten.
Situationen i Tyskland är svår att överblicka. Det är visserligen lätt att påvisa arbeten som behandlar ansvarsförsäkringens förhållande till skadeståndsrätten,25 och detaljfrågor rörande exempelvis regress från socialförsäkring mot skadeståndsskyldig är föremål för en omfattande litteratur.26 Men de tongivande framställningarna av skadeståndsrätten innehåller föga om försäkringens betydelse,27 och i den årligen återkommande diskussion om skadeståndsrättens principfrågor som försiggår vid »Karlsruher Forum» har försäkringens roll fått förvånande ringa utrymme i jämförelse med subtila spörsmål om rättsstridighet, skuld och skada.28 Det nyligen framlagda »Referentenentwurf» till reformer i skadeståndsrätt ger vid handen att förhållandet mellan försäkring och skadestånd ej betraktas som någon sär-
skilt viktig faktor vid den framtida utformningen av skadeståndsrätten.29
Inom Norden uppmärksammades sambandet mellan skadestånd och försäkring på ett tidigt stadium, till en början i fråga om försäkringsgivarens regressrätt.30 Från tiden efter 1950 är diskussionen synnerligen omfattande. Här skall blott några sidor av det faktiska sambandet belysas, sådant det ter sig enligt svenska författningar, avtal samt rättspraxis.
Både på den skadelidandes och på den skadeståndsskyldiges sida inverkar försäkringar på olika sätt på skadeståndsansvaret, men denna inverkan är synnerligen komplicerad. De försäkringsanordningar som har sådan verkan är nämligen endast i begränsad omfattning utformade just för att samverka med skadeståndsreglerna, eftersom de vanligen täcker långt flera situationer än dem där skadeståndsskyldighet kommer i fråga. Den direkta samordningen med skadeståndsrätten betingas ofta ej av syften som brukar associeras med skadeståndsrättens funktioner utan av socialpolitiska skäl, kontraktsrättsliga relationer mellan försäkringsbolag och försäkringstagare, enkla praktikabilitetshänsyn, osv.
Försäkringar på den skadelidandes sida innefattar till en början allmän försäkring. Det har redan nämnts att all ersättning därifrån avräknas på skadestånd, utan att regressrätt finnes (20 kap. 7 § lagen om allmän försäkring). Den skadelidande kan av skadeståndsskyldig utkräva vad som överstiger ersättningen från allmän försäkring. Försäkringsförmånerna betingas av en mångfald omständigheter, delvis olika för olika förmåner.
Vid allmän sjukförsäkring bestämmes sjukpenningens storlek av den sjukpenningklass, i vilken vederbörande är placerad enligt särskilda regler (3 kap. lagen om allmän försäkring). Kompensationsgraden är något varierande, högre vid lägre inkomster, lägre vid högre inkomster. Kostnader för sjukhusvård ersättes till övervägande del ej genom allmän sjukförsäkring utan genom att sjukhusen drives av landsting och städer, i viss utsträckning av staten, varvid driften nästan helt finansieras genom skatter. Veterligen har man aldrig i Sverige försökt genomföra att kostnader för vård på allmänt sjukhus, vilken nödvändiggjorts av skador för vilka någon är skadestånds-
skyldig, skall helt eller delvis överföras på denne.31 Öppen läkarvård ersättes å andra sidan blott till 3/4 av kostnaden enligt särskild taxa (2 kap. 2 §). Av övriga kostnader på grund av sjukdom kan exempelvis utgifter för resor ersättas ur allmän försäkring enligt en särskild förordning om sjukreseersättning (2 kap. 5 §).
Till den vars arbetsförmåga är varaktigt nedsatt till minst hälften utgår förtidspension ur folkpension och ur allmän tilläggspension (7 kap. 1 § resp. 13 kap. 1 §). Eftersom här nedsättningen av arbetsförmågan måste vara avsevärd för att icke en alltför stor del av befolkningen skall bli berättigad till denna socialförmån, kommer lindrigare invaliditetsgrader ej alls att berättiga till förtidspension. Invaliditeten bestämmes också på ett annat sätt än vid yrkesskadeförsäkringen (vars invaliditetsbedömning torde inverka avsevärt på domstolarnas). Till grund för den allmänna försäkringen ligger nämligen ej den s. k. medicinska invaliditeten utan en bedömning av framtidsutsikterna till försörjning genom arbete, varvid icke minst möjligheter till rehabilitering beaktas.32 Från folkpension utgår förtidspension utan hänsyn till föregående inkomstförhållanden eller till den konkreta ekonomiska förlusten, ehuru de allmänna förutsättningarna för pensionen är anpassade efter tanken att denna skall vara en »kompensation för de försörjningsekonomiska konsekvenserna av ensjukdom eller skada».33 Vid allmän tilläggspension bestämmes pensionsbeloppet, utom av invaliditetsgraden, av pensionspoängen. Denna beräknas vid förtidspensionen på ett för den skadelidande förmånligare sätt än vid ålderspensionen, så att det ej fordras intjänande av pensionspoäng under ett stort antal år för att komma i åtnjutande av full förtidspension (13 kap. 2 §). Men den som ej kan tillgodoräkna sig pensionspoäng för tid före det år, under vilket pensionsfallet inträffat, är ej berättigad till förtidspension (13 kap.1 §), och äldre personer, som enligt övergångsbestämmelserna icke skulle erhålla full ålderspension, erhåller ej heller full förtidspensionom de skulle bli berättigade till sådan pension. Bestämmelserna är invecklade, beroende bl. a. på att man sökt finna ett system somskall kunna tillämpas schematiskt, utan noggranna undersökningar av svåråtkomliga fakta i det enskilda fallet, men ändå ge rimliga resultat.34
Vid dödsfall kan familjepension utgå både som folkpension och som tilläggspension, i senare fallet under förutsättning att försäkrad vid sitt frånfälle var eller skulle hava varit berättigad till tilläggspension (8 kap. resp. 14 kap. 1 §). Folkpensionen, men ej tilläggspensionen, kan utgå ej blott till änka utan även till kvinna som sammanbott med man vid dennes dödsfall, under närmare angivna förutsättningar (8 kap. 2 §). Barnpension kan utgå som folkpension till barn som ej fyllt sexton år (8 kap. 5 §) och som tilläggspension till barn som ej fyllt nitton år (14 kap. 4 §).
Om man till dessa spridda detaljer i den allmänna försäkringens system lägger alla andra omständigheter som inverkar på rätten till alla eller vissa försäkringsförmåner, t. ex. svenskt medborgarskap och bosättning i Sverige, samt maximibeloppen för den inkomst som inverkar på storleken av förmånerna ur sjukförsäkring och tilläggspension, framgår utan vidare att skyddet från skadeståndsrättslig synpunkt har många luckor. Även om många av dem som skadas uppnår så goda förmåner, att huvuddelen av den ekonomiska förlusten täckes genom allmän försäkring, är för andra begränsningarna mycket märkbara. Å andra sidan ger den allmänna försäkringen i vissa avseenden bättre förmåner än skadeståndet kan ge, t. ex. genom den värdesäkring som uppstår genom anknytningen till »basbeloppet» och genom att pension till efterlevande utgår helt utan behovsprövning, i undantagsfall även till efterlevande som ej skulle varit berättigade till skadestånd, t. ex. — såsom nyss nämndes — till kvinna som sammanbott med avliden man utan att vara gift med honom.
Yrkesskadeförsäkringen, som ger förmåner vid olycksfall i arbete och vid vissa andra yrkesmässigt betingade skador och sjukdomar,35 återgår på äldre försäkringsformer vilka åsyftade att ge en i förhållande till skadeståndet begränsad ersättning.36 Fortfarande utmärker sig yrkesskadeförsäkringen vid en jämförelse med den allmänna försäkringen genom att syfta till ersättning av ekonomisk förlust, utan att skyddet kan betraktas som en genom mer eller mindre långvarigt arbete intjänad förmån. Arbetstagaren är sålunda från första dagen skyddad av denna försäkring. Åtminstone delvis kan försäkringen betraktas som en kompensation för de särskilda risker som många former av yrkesarbete medför i jämförelse med privatlivet. Förmånerna är i flera avseenden bättre än vid allmän försäkring, beroende delvis på att det är möjligt och rimligt att vara mindre restriktiv när skadans anknytning till ett olycksfall i arbete medför en första begränsning i möjligheterna att utfå sådan ersättning, delvis på att just
syftet att kompensera de särskilda riskerna motiverar bättre skydd. Yrkesskadeförsäkringens förmåner tillkommer blott arbetstagare, sålunda ej uppdragstagare, och arbetsgivarens make såsom arbetstagare är undantagen från skyddet (stundom även hans barn, se 4 § lagen 1954 om yrkesskadeförsäkring). Yrkesskadeförsäkringens syfte, sett i förhållande till det vid allmän försäkring, är emellertid delvis oklart, och motsättningarna har framkommit vid det nyligen framlagda förslaget till reformering av yrkesskadeförsäkringen.37
De belopp som utgår ur yrkesskadeförsäkring är i allmänhet lägre än de som skulle utgå som skadestånd i motsvarande fall, men undantagsvis, t. ex. när en nygift hustru utan barn blir änka, torde förmånerna vara avsevärt bättre än enligt skadeståndsreglerna.38 Ersättning ur yrkesskadeförsäkring avräknas på skadestånd, och regressrätten mot skadeståndsskyldig torde avskaffas från den 1 januari 1969.39
Ersättning ur privat olycksfalls- och sjukförsäkring motsvarande inkomstbortfall (dvs. dagsersättning, invaliditetsbelopp) påverkar ej skadeståndsberäkningen, eftersom försäkringen anses utgöra s. k. summa försäkring (25 § 2 st. försäkringsavtalslagen).40 I realiteten fastställes dock sådana belopp i en ordning som mer eller mindre exakt skall säkerställa, att de motsvarar den ekonomiska förlusten.41 Regressrätt för försäkringsgivare är här utesluten, eftersom han ej kan inträda i någon den skadelidandes rätt till skadestånd när denne själv uppbär hela skadeståndet. Dödsfallsbelopp ur olycksfallsförsäkring, liksom belopp som utgår ur livförsäkring (inklusive pensionsförsäkring), avräknas ej på skadestånd, men genom att vid bestämmandeav efterlevandes behov av skadestånd även sådana belopp medräknas, kan de indirekt påverka skadeståndet.42
Om vid sakskada den skadelidande har en försäkring som täcker skadan helt eller delvis, t. ex. brandförsäkring av byggnad, lösören eller skog, vagnskadeförsäkring av bil, eller kaskoförsäkring av fartyg, avräknas alltid försäkringsersättning som den skadelidande uppburit från skadeståndet, och regressrätten bestämmes i princip av 25 § 1 st. lagen om försäkringsavtal. Förhållandena blir emellertid här mycket
varierande och komplicerade, ej blott därför att tolkningen av 25 § ger upphov till åtskilliga tveksamma frågor43 utan också därför att föreskrifterna i detta stadgande kan sättas ur kraft genom klausuler i försäkringsavtal och genom överlåtelser av skadeståndsanspråk från den skadelidande till försäkringsgivaren, varjämte försäkringsbolagen sinsemellan har överenskommelser som påverkar regressrätten.44 De omständigheter som här blir avgörande utgör hänsyn till försäkringstagarnas intressen, försäkringsbolagens känsla av socialt ansvar resp. deras önskan att bevara sin goodwill hos allmänheten, praxis att vid sjöförsäkring och andra grenar av transportförsäkring utöva regress närhelst skadeståndsreglerna tillåter detta, önskan att vid brandförsäkring och liknande branscher undvika onödiga kostnader, osv.45 Inverkan på skadeståndsrätten blir minst sagt oöverskådlig.
Försäkringar på den skadeståndsskyldiges sida påverkar ävenledes starkt skadeståndsansvaret. För motorfordon finnes som bekant trafikförsäkringen, som är obligatorisk till den del som den säkerställer att den skadelidande skall erhålla skadestånd, vartill han är berättigad enligt skadeståndsreglerna (lag 1929 om trafikförsäkring å motorfordon, 3 § 1 st.). Ansvarsmomentet i samma försäkring, dvs. skyddet för de skadeståndsskyldiga, är ej obligatoriskt, och det är sålunda möjligt för försäkringsgivarna att förbehålla sig regressrätt mot försäkringstagare för belopp som de utbetalat till de skadelidande (3 § 2 st. trafikförsäkringslagen).46 I praktiken vill alla försäkringstagare ha även detta moment i försäkringen, och regressrätt är sålunda undantag. Men för särskilda fall, t. ex. när föraren gjort sig skyldig till rattfylleri eller fört bilen utan körkort, drabbar skadeståndsansvaret honom personligen genom att försäkringsgivaren har regressrätt.47 Trafikförsäkringen tjänar även till att koncentrera kostnaden för de skador som uppstår genom trafik med bil på bilägare, vilka betalar premierna för trafikförsäkringen, genom att försäkringen täcker även förares och brukares ansvar.48 Bonussystemet vid premieberäkningen för bilförsäkringen medför att bilisterna dels ofta har anledning att ersätta småskador själva hellre än taga försäkringen i anspråk, dels drabbas av en premiehöjning vid de skador där för-
säkringen faktiskt tas i anspråk. Skador som orsakas av okända eller oförsäkrade bilar ersättes genom Trafikförsäkringsföreningens försorg och belastar därigenom kollektivet av försäkringstagare inom trafikförsäkringen (21 § trafikförsäkringslagen).49
Vid skador som uppstår från företag täckes vanligen skadeståndsansvaret genom den i företagsförsäkringen (eller motsvarande försäkring) ingående ansvarsförsäkringen. Denna försäkring är visserligen ej obligatorisk, men genom bruket av s. k. paketförsäkringar kommer numera varje företagare som vill försäkra sin egendom motbrand och liknande risker att mer eller mindre automatiskt också erhålla en ansvarsförsäkring.50 Även denna försäkring tjänar till att koncentrera ansvaret, eftersom den av företagaren tecknade försäkringen avser även de anställdas personliga skadeståndsansvar för skador som de vållar i arbetet, oavsett om arbetsgivaren var ansvarig för dem enligt reglerna om principalansvar eller ej. Försäkringen täcker dock ej arbetstagares skadeståndsansvar för skador som drabbar arbetskamrat, såvida ej arbetsgivaren var skadeståndsskyldig — ett nytt exempel på hur de villkor som försäkringsgivare och försäkringstagare av någon anledning ansett lämpliga inverkar på skadestånden.51 Den frivilliga ansvarsförsäkringen innehåller en serie undantag, t. ex. förskador på egendom som försäkringstagaren tagit om hand, vilket har den indirekta effekten att i berörda fall utesluta skadelidande från att få ersättning ur skadevållarens försäkring.52
Vid skador som vållas i privatlivet är situationen liknande. Ansvarsförsäkring är frivillig, men i Sverige har den blivit vanlig genom att den ingår i paketförsäkringar, såsom hem- och villaförsäkring. Även här medför försäkringen en koncentration av skadeståndsansvaret, genom att försäkringen täcker även skadeståndsskyldighet som drabbar försäkringstagares make, hemmavarande barn eller hemhjälp.53 En annan form av utvidgning av ansvaret är att när barns skadeståndsskyldighet nedsättes eller bortfaller enligt SL 6:6, ersättning likväl utgår ur försäkringen intill ett belopp av 2 000 kr. utöver vad barnet lagligen är skyldigt att utge; utvidgningen avser sålunda belopp som den skadelidande ej kunnat utkräva av någon skadeståndsskyldig personligen.54
Åtskilliga mera speciella ansvarsförsäkringar förekommer i svensk
praxis, t. ex. det i kaskoförsäkring av fartyg ingående ansvarsmomentet, protection-and-indemnity-försäkringen i sjöförsäkring, luftbefordringsförsäkringen i luftfartsförsäkring, osv., på vilka mycket av vad nu sagts kan tillämpas.55
Det finns bestämmelser i försäkringsavtalslagen som avser att säkerställa, att ersättning som försäkringsgivaren utger på grund av ansvarsförsäkring skall komma den skadelidande till godo. Det framgår därav att även från lagstiftarens synpunkt en ansvarsförsäkring uppfattas som en försäkring vilken ger skydd åt den skadelidande, ej blott den skadeståndsskyldige.56 Försäkringsgivare som utbetalt skadestånd till den skadelidande kan inträda i den skadeståndsskyldiges rätt mot annan skadeståndsskyldig. Även i detta fall är 25 § försäkringsavtalslagen tillämplig på regressrätten, men här gäller i särskilt stor utsträckning att avtal modifierar lagens regler.57
Även på andra sätt än genom att försäkringsersättning avräknas på skadestånd (med eller utan regressrätt) och genom att skadeståndsskyldigheten är täckt av försäkring på skadevållarens sida, kan försäkring inverka på skadeståndsreglerna. Undantagsvis kan sålunda förekomsten av en försäkring som ger den skadelidande förmåner medföra, att dennes rätt till skadestånd begränsas mera skönsmässigt. Så sker i det tidigare nämnda fallet, att en livförsäkring (eller dödsfallsersättning från olycksfallsförsäkring) tages i betraktande vid bedömning om efterlevande är i behov av ersättning.58 På liknande sätt kan förekomsten av en ansvarsförsäkring på den skadeståndsskyldiges sida medföra, att jämkning som eljest skulle ha ägt rum på grund av skönsmässig prövning uteblir. Detta inträffar vid barns och sinnessjukas ansvar samt vid ersättning till efterlevande.59
Man kan också finna exempel på att skadeståndsskyldigheten lindras, därför att man räknar med att den skadelidande har skydd i form av försäkring,60 eller att den skärpes, därför att den som har självförsäkring anses böra ansvara lika strängt som den som har för-
säkring.61 Sådan inverkan utgör dock under nuvarande förhållanden en ren undantagsföreteelse.
Skadeståndsreglernas tillämpning utanför domstolarna
Den föregående undersökningen visar, med hjälp av sådant material som jurister vanligen begagnar, att kännedom om rättspraxis och lagstiftning rörande skadeståndsrätt ger otillräckligt besked om hur skadeståndsreglerna verkar. Men å andra sidan är ej heller kännedom om att det enligt rättsregler och avtal finns ett samband mellan skadestånd och försäkring tillräckligt för att vi skall kunna veta, i hur många fall av dem där skada inträffar skadestånd faktiskt utgår, hur skadestånden ersätter förluster, vem som betalar skadestånden i olika praktiska situationer, hur bördan av skadeståndsansvaret påverkar de skadeståndsskyldiga, osv.
Vi måste därför, om vi vill kunna diskutera skadeståndsreglerna på grundval av deras verkningar, undersöka verkligheten med hjälp av annat material än det i traditionell mening rättsvetenskapliga. Insikt härom har så småningom trängt igenom särskilt i USA.62 Där har publicerats ett antal undersökningar av hur skadestånd utgår, vilka dock ofta är inriktade på sidor som från nu aktuella synpunkter är mindre intressanta, t. ex. jurysystemets funktion, dröjsmålen med rättegångar, systemet med »contingent fees» (dvs. att en advo-
kat som företräder käranden i mål om skadestånd på grund av personskada betingar sig arvode endast för det fall att han vinner processen, vanligen med en betydande andel av skadeståndet), vad som föranleder personer som råkat ut för skador att framställa skadeståndskrav, osv.63 De förluster som uppstår genom bilskador av olika typ (vid kollisioner och när en bil kör av vägen, i vägkorsningar och på rak väg, etc.) har begagnats som mått på den ekonomiska betydelsen av olika faktorer som inverkar på trafikolyckor.64
De undersökningar som särskilt tar sikte på skadeståndens ersättande funktion och som jämför skadestånden med de ekonomiska förlusterna, är koncentrerade på två typer av skador, nämligen olycksfall i arbete och trafikskador. För olycksfall i arbete har man i USA— liksom i många andra länder — sedan länge ett system med begränsade ersättningar, workmen's compensation, varvid den skadade arbetaren är förhindrad kräva skadestånd av sin arbetsgivare. Hur detta system fungerar har varit föremål för flera undersökningar,65 där man delvis också sökt jämföra skadestånd och workmen's compensation. Den stora ekonomiska betydelsen av bilolyckor, i förening med den alltjämt gällande culparegeln för skadeståndsskyldigheten för sådana olyckor, har föranlett ett antal studier med det mer eller mindre klart uttalade syftet att lägga en grund för diskussionen omen reform av ersättningssystemet vid bilskador.
Möjligheterna att av dessa undersökningar draga slutsatser som har någon tillämpning på våra förhållanden är uppenbarligen små (bortsett från vad man därav kan lära om metoden), men det kan dock ha intresse att fånga några glimtar av vad man erfarit.
En ingående undersökning av ersättningsförhållandena vid olycksfall i arbete visar att en ganska stor andel av dem som blir invalidiserade genom sådana olycksfall ej alls lider någon bestående ekonomisk förlust. Även vid högre invaliditetsgrader är andelen som ej lider någon sådan förlust betydande.66 Anmärkningsvärt är att den grupp som ej lider någon förlust erhåller nästan lika stor genomsnittlig ersättning genom workmen's compensation som den grupp vilken lider förlust, och för den senare gruppen är ersättningarna mycket dåliga.67 Detta visar att systemet är praktiskt otillfredsställande. Vid dödsfall är likaledes ersättningarna till de efterlevande ofta helt otillräckliga, men här spelar andra ersättningsformer än workmen's compensation en betydande roll, så att slutresultatet förbättras åtskilligt.68
En specialfråga som ägnats ett visst intresse rör förhållandet mellan kapitalersättning och livränta (i form av veckobetalningar); i den mån det visat sig möjligt att verkligen belysa olikheterna i verkningar mellan dessa båda ersättningsformer tyder undersökningarna på att kapitalersättningar fungerar nöjaktigt när den skadelidande har möjlighet att fritt välja mellan de olika ersättningsformerna men mindre väl när han (såsom vanligen blir fallet i USA) väljer denna ersättningsform blott därför att han är i behov av kontanta medel för att bestrida omedelbara utgifter eller betala skulder som uppstått genom olycksfallet. Ofta väljer den skadade engångsbeloppet därför att veckobeloppen visar sig helt otillräckliga, något som sällan leder till goda resultat. Med andra ord, kapitalersättningens effektivitet kan ej bedömas utan att man tar hänsyn till hur ersättningssystemet i övrigt fungerar.69
Den första undersökningen om skadeståndens effektivitet som medel att lämna ersättning åt biltrafikens offer, den mycket omtalade
»Columbia Study», publicerades redan 1932, och gav till resultat att ersättningsförhållandena var synnerligen otillfredsställande.70 Senare undersökningar har bestyrkt detta resultat, trots den utveckling som ägt rum beträffande ansvarsförsäkringen för bilar.71 Skadeståndsansvaret ger ett slumpmässigt skydd, något som särskilt framträder vid svåra personskador, vilka föranleder försäkringsbolagen att om möjligt bestrida ersättningskraven och gå till process som då ofta drager långt ut på tiden.72 Den senaste stora undersökningen, vilken avser förhållandena i staten Michigan, bestyrker inte minst hur godtyckligt skadeståndssystemet verkar, ej blott på grund av skadeståndsreglernas innehåll utan minst lika mycket därför att dessa regler leder till kompromissuppgörelser:
In this respect, the statistics confirm what every lawyer and adjuster knows — that questions about negligence, proof, the defendant's abilityto pay, and the claimant's desire for an end of litigation, lead to the compromise of claims at levels which correspond to no theory of legal right. Furthermore, the factors tending toward compromise are much more powerful in the cases of large economic loss than they are in the small ones.73
Ett av de mest anmärkningsvärda resultaten av »the Michiganstudy» är emellertid att andra ersättningskällor än skadestånden numera spelar en mycket betydande roll även i USA, trots bristen på
socialförsäkring av det slag som förekommer exempelvis i Sverige. Närmare hälften av de sammanlagda ersättningsbeloppen härrör från andra källor än skadestånd från de skadeståndsskyldiga.74
Samtliga undersökningar belyser mycket klart, att de skadelidandes möjligheter att utfå skadestånd är starkt beroende av om den skadeståndsskyldige har ansvarsförsäkring eller ej.75 Där sådan försäkring saknas utgår skadestånd blott i undantagsfall och till begränsade belopp.76
En annan iakttagelse som är gemensam för flera undersökningar är, att de som lider småskador har ganska stora chanser att få god ersättning, t. o. m. ersättning som avsevärt överstiger den ekonomiska förlusten.77 Orsakerna härtill är ovissa. Mycket tyder dock på att
en bidragande orsak är att ett mindre skadeståndskrav nästan alltid har »a nuisance value», dvs. att det är billigare för ett försäkringsbolag att betala ett mindre belopp än att bestrida och gå in på en undersökning av omständigheterna.78 Delvis kan emellertid resultatet bero på att i vissa undersökningar den ekonomiska förlusten beräknas i underkant och att nästan genomgående intet försök göres att uppskatta den ideella skadan, trots att de ersättningsbelopp vartill man tar hänsyn utgör totalsumman av vad den skadelidande erhåller.
Trots bristerna i skadeståndssystemet har de skadelidande, som tillfrågats om sin allmänna uppfattning, förvånande ofta förklarat sig tillfredsställda med uppgörelsen.79 Måhända är det dock viktigare, att en avsevärd andel var missnöjda. De skadeståndsskyldigas attityder till skadeståndskraven är präglade av större likgiltighet, något som kan förklaras av att uppgörelsen i många fall blir en affär mellan försäkringsbolagen och den skadelidande.80
Den slutsats som undersökningarna bäst bestyrker är utan tvivel, att rättsreglerna sådana man inhämtar dem av lagstiftning, rättspraxis och juridisk litteratur, endast med största försiktighet kan begagnas som upplysningskälla om när ersättning faktiskt utgår och hur denna ersättning förhåller sig till förlusterna. Därav måste också följa, att man blott med ännu större försiktighet kan av rättsreglernas juridiska utformning draga några slutsatser om deras indirekta verkningar på preventionen, överflyttning av förluster på dem som orsakar skador, osv.
Vad beträffar svenska förhållanden, gäller säkerligen på motsvarande sätt, att vad som konstaterats om USA ej tillåter några säkra slutsatser för Sveriges del. Det är sålunda möjligt att den faktiska tillämpningen i Sverige ansluter sig närmare till lagstiftning och till domstolars praxis än i USA. Man kan exempelvis förmoda, att de som i Sverige lider olycksfall i arbete verkligen erhåller de ersättningar, som de enligt författningar är berättigade till, på ett helt annat sätt än i USA. Det är möjligt att svenska försäkringsbolag är mindre benägna, eller har mindre möjligheter, att kompromissa om skadelidandes rätt till skadestånd än amerikanska försäkringsbolag.
Vår bättre utvecklade socialpolitik kan också ha den indirekta konsekvensen, att skadestånd och andra ersättningar av de skadelidande oftare begagnas för ändamål som motsvarar grunden till att de utgår.
Det måste likväl medges, att vi vet föga härom, och på några punkter har vi direkt anledning antaga, att verkligheten ej motsvarar rättsreglernas innehåll. Vi har uppenbarligen ringa kunskap om det sätt på vilket sammanlagda ersättningar från de skadelidandes egna försäkringar och i form av skadestånd vid personskador täcker uppkomna förluster. Vi har anledning antaga, att åtskilliga som erhåller invaliditetslivräntor, särskilt vid lägre invaliditetsgrader, har lika goda arbetsinkomster som de skulle ha haft om de ej lidit någon skada.81 Det finns grund för antagandet, att i stor utsträckning regresskrav från försäkringsbolag mot skadeståndsskyldig ej utövas trots att försäkringsbolagen skulle kunna göra sådan rätt gällande.82 Vi har också skäl förmoda, att åtminstone i några fall försäkringsbolag på grund av ansvarsförsäkring utbetalar skadestånd utan att vara i juridisk mening skyldiga därtill.83
Vill man bedöma skadeståndsreglerna efter deras verkningar, kan man ej heller bortse från ett antal omständigheter som i stort sett är irrelevanta enligt nuvarande skadeståndsrätt men som är betydelsefulla från samhällets synpunkt. Ersättningar är pengar, men pengar har inte samma värde i alla situationer. För samma person kan pengar ha mindre värde efter en skada än före en skada. Möjligheterna till rehabilitering efter en skada beror i stor utsträckning av om samhället kan ställa resurser till förfogande härför, och huruvida den skadelidande får ett större eller mindre skadestånd i pengar till sitt förfogande spelar ofta en mindre roll. Några skadelidande kan få återanställning hos sin tidigare arbetsgivare efter det att det akuta sjukdomstillståndet är passerat; betydelsen härav för möjligheterna till återanpassning i samhällslivet är välkända, men från skadeståndsrättslig synpunkt torde förhållandet i allmänhet vara irrelevant. Gamla och ensamstående kan ofta inte ens för stora pengar få den hjälp eller den vård varav de på grund av en skada blir i behov, medan den man som har en självuppoffrande hustru, eller den hustru som har en självuppoffrande man, kan få denna hjälp utan pengar.
Om sådana omständigheter gäller givetvis i särskilt hög grad, att
vi inte av skadeståndsreglernas innehåll kan få någon kunskap om hur skadestånden faktiskt verkar. Undersökningar som belyser sådana förhållanden har givetvis förekommit, stundom för att lägga en basis för socialpolitiken i egentlig mening,84 men det är sällsynt att de ger någon ledning för att bedöma just skadeståndens verkningar.
Sammanfattningsvis kan konstateras, att en bedömning av skadeståndsrätten, baserad på dess funktion i samhället, starkt försvåras av vår brist på kunskap om reglernas verkningar. Denna brist på kunskap är själv en faktor vid bedömningen av skadeståndsreglerna.Vi kan anse det berättigat tillmäta större betydelse åt en intuitiv uppfattning om vad som är rättvist, när vi inte vet tillräckligt om skadeståndsreglernas verkningar för att kunna basera ett förslag om ändringar därpå. Vi kan också nödgas avstå från att ändra på skadeståndsrätten — från att skärpa skadeståndsansvaret därför att vi tror att det ej drabbar de skadeståndsskyldiga särskilt hårt, eller från att lindra ansvaret därför att vi tror att de skadelidande ej är i behov av ersättning genom skadestånd — när vi ej kan överblicka vad en sådan förändring skulle innebära.
På längre sikt, och framför allt när man diskuterar en reform av skadeståndsrätten, är emellertid bristen på kunskap ytterst besvärande. Argument som väljes i brist på kännedom om förhållanden vilka man anser vara relevanta, är uppenbart otillfredsställande. Det finns dock förhoppningar att vi inom överskådlig tid skall vinna någonsådan kunskap genom undersökningar i Norden.85 Men även en sådan empirisk undersökning fordrar en teoretisk analys som grund, och avsikten med denna framställning är bl. a. att söka lägga en sådangrund.
Skadeståndsreglernas funktioner
Man skiljer traditionellt mellan skadeståndsreglernas ersättande (eller reparativa) funktion och deras preventiva funktion, och man diskuterar gärna vilken av dessa båda funktioner som är viktigast eller mest karakteristisk för skadeståndet. Men det finns skäl att nyansera
uppfattningen åtskilligt mera, och här skall skiljas mellan ersättande, förlust överflyttande, pulvriserande och preventiva funktioner.86
Med den ersättande funktionen förstås här, att den som lidit en skada erhåller en summa pengar (undantagsvis ett föremål eller en naturaprestation, t. ex. reparation av ett skadat föremål), som mer eller mindre nära motsvarar skadan. Det kan tyckas vara självklart att skadeståndet fyller en sådan funktion. Funktionen är emellertid såtillvida ofullständig som ersättning endast utgår i en mer eller mindre betydande del av de fall där skada uppstår, och ej ens när skadestånd faktiskt utgår motsvarar det helt den ekonomiska förlusten. Enligt nuvarande svensk rätt är skadeståndets reparativa syfte vid personskada såtillvida begränsat som det endast skall täcka den förlust som ej ersättes genom allmän försäkring eller yrkesskadeförsäkring.87 Samtidigt tillåter skadeståndsreglerna dubbelersättning av sådan förlust av arbetsinkomst som redan täckts genom dagsersättning (eller livränta) ur privat olycksfallsförsäkring. Beräkningen av den ekonomiska förlust som skadeståndet skall täcka sker i varje rättssystem — även det svenska — särskilt vid invaliditet och dödsfall efter principer som representerar ett ganska godtyckligt val mellan olika, i och för sig försvarliga, alternativ till beräkning av sådan förlust.88 Inverkan av rehabiliteringsmöjligheten är högst oviss. Indirekt ekonomisk förlust, som drabbar exempelvis skadad persons arbetsgivare, är ej ersättningsgill enligt svensk rätt. Vid åtskilliga fall av sakskada fyller skadeståndet ej någon ersättande funktion, därför att den skadelidande har en sakförsäkring som täcker skadan, och han utnyttjar i vanliga fall denna försäkring, varefter det på sin höjd kan bli fråga om att försäkringsgivaren utövar regressrätt.
Slutsatsen härav är, att skadeståndsreglernas sätt att fullgöra den reparativa funktionen är långt ifrån odiskutabelt, att det finns goda skäl att undersöka denna funktion empiriskt, och att de lege ferenda här uppstår åtskilliga problem. Av dessa problem har i den nyare svenska diskussionen särskilt observerats det om ersättning av ovanligt höga arbetsinkomster vid personskada.89 Minst lika stor vikt synes böra tillmätas frågorna om vilken hänsyn man bör taga till olikheter i möjligheten till rehabilitering och skadeståndets effekt på rehabiliteringen, hur man skall ersätta förluster som ligger på gränsen mel-
lan ekonomiska och ideella, samt om man skall tillåta dubbelersättning av inkomstbortfall.90
Skadeståndets förlustöverflyttande funktion innebär, att förlusten av en skada överflyttas från den omedelbart skadelidande (eller ett försäkringsbolag som uppburit premie från honom) till en skadeståndsskyldig (eller ett försäkringsbolag som uppburit premie från honom). Genom skadeståndet överflyttas sålunda i viss utsträckning förluster genom olycksfall i arbete på arbetsgivaren, förluster genom skador i följd av biltrafik på bilisterna, förluster genom skador på gods som transporteras med fartyg på redarna, osv. Sådan överflyttning inträder även om den skadelidande i första hand fått ersättning ur sin egen försäkring (eller en med allmänna medel finansierad socialförsäkring) men försäkringsinrättningen utövar regressrätt.
Förlustöverflyttningen kan sedan med hjälp av skadeståndsmekanismen eller på andra sätt fortsätta.91 Detaljhandlaren som blir skadeståndsskyldig därför att han sålt en skadebringande vara kräver i sin tur tillverkaren av varan på skadeståndet. Arbetsgivaren som blir skadeståndsskyldig på grund av olycksfall i arbetet lägger kostnaden härför på priset på den vara som han tillverkar och tar ut den av konsumenterna.92 Stundom kan emellertid kostnaden kastas tillbaka på den skadelidande, eller oftare på en grupp till vilken denne hör. Redaren beräknar måhända frakten på en vara med hänsyn bl. a. till kostnaden för skadestånd för skador på sådan vara under transporten. Alla köpare av en vara, som i några särskilda fall är skadebringande, kan nödgas betala högre pris för denna om säljaren blir skadeståndsskyldig.93 Om arbetsgivaren ej kan övervältra kostnaden för skadestånds-
ansvar på grund av olycksfall i arbete på köparna av de varor som han tillverkar, är det möjligt att i stället arbetarna nödgas vidkännas kostnaden i form av lägre löner.94 Förlustöverflyttningen uteblir stundom därför att de skadelidande och de skadeståndsskyldiga är skyddade av samma försäkringar eller av försäkringar med samma kollektiv. Skador på bilar orsakade av kollision med andra bilar överflyttas sålunda ej i nämnvärd utsträckning, eftersom det kollektiv som betalar premierna för kaskoförsäkring och som betalar premier för trafikförsäkring väsentligen är de samma.
Förlustöverflyttningen har ett nära samband med den ersättande funktionen. Gränsen mellan den förlust av personskada, som ersättes ur allmän försäkring enligt svensk rätt, och den förlust som ersättes genom skadestånd, framträder ej blott däri, att det är mycket säkrare från den skadelidandes synpunkt att den förra ersättes än den senare, men även däri, att endast den senare förlusten övervältras på skadeståndsskyldig (eftersom regressrätt saknas enligt lagen om allmän försäkring). Förluster som ej räknas som ersättningsgilla (t. ex. förluster som drabbar tredje man) kan ej överflyttas genom skadeståndsansvar. Om skadelidandes medvållande reducerar det skadestånd som denne erhåller, inskränker detta också förlustöverflyttningen. Å andra sidan är det diskutabelt, om man kan anse att någon förlustöverflyttning i egentlig mening sker, när den skadelidande erhåller en ersättning som ej säkert motsvarar en ekonomisk förlust, t. ex. ersättning för ideell skada, eller ersättning för förlust av arbetsinkomst, som samtidigt ersättes ur egen olycksfallsförsäkring, utan avräkning på skadeståndet.95 Det sistnämnda förefaller dock att i någon mån vara en definitionsfråga.
Förlustöverflyttningen påverkas starkt av själva kostnaden för denna överflyttning. En del av kritiken mot skadeståndet, särskilt det som tar sig form i regress från försäkringsbolag mot skadeståndsskyldig, riktar sig just mot att som metod för överflyttning av förluster skadestånd jämte regressrätt är dyrbarare än exempelvis försäkring till förmån för tredje man eller direkta bidrag till de skadelidandes försäk-
ringar (eller till socialförsäkring) från bilister och andra som orsakar sådana skador.96
Förlustöverflyttningen har länge diskuterats i den skadeståndsrättsliga debatten, och särskilt försäkringsgivarens regressrätt aktualiserar aspekten.97 Under senare år har de ekonomiska argumenten ofta åberopats. Bl. a. framhåller man att genom skadeståndsskyldigheten skador, som eljest skulle bäras av de skadelidande och därigenom utgöra »externa» kostnader i skadevållarens verksamhet, blir »interna», dvs. bäres av den verksamhet som orsakar dem.98 Eftersom i denna argumentering även åberopas den prevention, som kan uppstå genom att den på vilken kostnaden överflyttas har anledning att hålla denna så låg som möjligt, är det emellertid skäl att uppskjuta analysen härav till dess även preventionen har diskuterats.
Om man vill grunda skadeståndsreglernas utformning på ett empiriskt studium, stöter man på svårigheten att just förlust överflyttningen är svår att undersöka, bl. a. därför att övervältringen framåt eller bakåt från den skadeståndsskyldige endast undantagsvis kan fastställas. Ett försök att beräkna kostnaden för själva överflyttningen leder till problem om hur man skall fördela kostnader som är gemensamma för skadeståndskrav och för annan administration i försäkringsbolag.
Skadeståndets pulvriserande funktion består däri, att förlusten av en skada, när den överflyttats till den skadeståndsskyldige, blir en jämförelsevis ringa kostnad i en större rörelse eller också ersättes genom försäkring. Förlusten blir därigenom mindre kännbar än om den stannat på den omedelbart skadelidande, som antages vara fattig och utan försäkring.
Skadeståndets möjligheter att fylla en sådan pulvriserande funktionär ofta ovissa. När det motsvaras av en obligatorisk ansvarsförsäkring, såsom är fallet med skador genom biltrafik, är det ganska klart att denna funktion fylles. Även när skadeståndsansvaret avser skador som enbart orsakas av staten eller av storföretagare, t. ex. stora flygbolag, kan man ganska säkert räkna med en sådan funktion. I övrigt är emellertid pulvriseringen oftast beroende av om en frivillig ansvarsförsäkring tecknats, vilken täcker skadan.
Skadeståndsansvaret kan emellertid upphäva en pulvrisering som
eljest skulle ha inträtt, särskilt när ett försäkringsbolag som på grund av sakförsäkring ersatt en skada utövar regress mot en privatperson. Stundom anses dock även detta resultat önskvärt, nämligen om skadeståndets utkrävande fyller en preventiv funktion.
Mot att lita till skadeståndsansvaret för att åstadkomma pulvrisering kan man anföra, dels att pulvriseringseffekten vanligen är osäker och ofullständig, såsom nyss nämndes, dels att skadeståndet kan vara en dyrbar metod för ändamålet. Häremot kan i sin tur invändas, att stundom skadeståndet är den enda form av pulvrisering som står tillbuds, därför att det är praktiskt omöjligt att anordna en försäkring till den skadelidandes förmån. Att lita till frivilliga sakförsäkringar medför luckor i skyddet av samma slag som när man litar till frivilliga ansvarsförsäkringar, och obligatoriska försäkringar till förmån för skadelidande drar också ofta med sig speciella kostnader just för obligatoriet, så att skadeståndet i jämförelse med dem dock framstår såsom mindre dyrbart.
Pulvriseringseffekten torde tillhöra de av skadeståndsreglernas verkningar som man bäst kan studera empiriskt, eftersom det är jämförelsevis lätt att undersöka, huruvida skadestånd betalas av ett försäkringsbolag, staten, en företagare eller en privatperson, eller om det ej alls utgår.99
Skadeståndets preventiva funktion har alltsedan Lundstedt särskilt uppmärksammats av svenska rättsvetenskapsmän, och mycken kärleksfull omsorg har nedlagts på att utröna den närmare karaktären av denna funktion. Man har sålunda skilt mellan »avskräckande» och »moralbildande» prevention,1 och man har menat att just skadeståndsansvaret enligt culparegeln har en moralbildande effekt, eftersom skadeståndsskyldigheten då anknyter till att det handlingssätt, som lett till skada, ej borde ha förekommit.2 Hänvisningar till skadeståndets preventiva funktion har också utgjort ett favoritargument hos dem som velat motsätta sig förändringar i nu gällande skadeståndsregler.3 Å andra sidan har, inte minst på senare tid, åtskilliga uttalat
sin skepsis rörande skadeståndets preventiva effekt i nuvarande samhälle.4 De kan då peka på att det vanligen fordras en god portion otur för att vårdslöshet också skall medföra skada och att skadeståndet som sanktion därför är ganska slumpmässigt; att t. ex. vid biltrafik risken att själv råka ut för en skada troligen är ett viktigare incitament till aktsamhet än risken att bli skadeståndsskyldig därför att man skadar andra; att i de fall där effektiv prevention erfordras man ej litar till skadeståndet utan söker skapa miljöer där vårdslöshet ej skall leda till skada, eller tillgriper administrativ kontroll eller straffansvar för dem som är vårdslösa.5 Man kan också framhålla, att när utgångspunkten är, hur man skall förekomma särskilda typer av skador, diskussionen sällan utmynnar i att det är lämpligt att lita till skadeståndsansvaret.6
Att meningsskiljaktigheterna kan vara så stora beror säkerligen till stor del på att det är så svårt att här bestyrka antagandena, och ofta även på att både påståenden och bestridanden av att skadeståndet har preventiv effekt behöver preciseras för att få någon mening. För att kunna hävda, att den preventiva effekten måste till erkännas stor betydelse, har det stundom ansetts tillräckligt att i allmänna ordalag erinra om risken för att aktsamheten försämras på lång sikt om skadeståndsansvaret lindras, och avsaknaden av grundliga empiriska undersökningar, som övertygande bevisar att skadeståndsrätten ej har någon preventiv effekt, har anförts mot dem som åberopar de nyssnämnda, mera lättkonstaterade omständigheter som i särskilda situationer gör det tvivelaktigt om skadeståndsrätten har en sådan effekt.7
Att genom empiriska undersökningar fastställa, huruvida skadeståndsreglerna generellt sett har preventiv effekt är säkerligen omöjligt; frågan är alltför allmänt ställd. Troligare är att man för särskil-
da situationer kan skapa en säkrare grund för bedömningen, t. ex. genom att undersöka om det är större frekvens av olycksfall i arbete i länder och inom verksamhetsområden där det finns skadeståndsansvar för sådana olyckor än där ansvar saknas. Om man mot sådana undersökningar invänder, att förhållandena mera sällan är jämförbara, har man emellertid också medgivit, att skadeståndets preventiva verkan ej kan diskuteras utan att man också tar hänsyn till andra omständigheter som kan påverka preventionen.8
En form av prevenerande verkan av skadeståndsansvaret, vilken särskilt analyserats i USA under senare år, kallas »general deterrence».
9 När skadeståndsskyldigheten betraktas som en kostnad i verksamheten, lönar det sig för den som driver verksamheten att söka hålla denna kostnad så låg som möjligt, och han måste då vinnlägga sig om att det uppstår så få skador som möjligt. En arbetsgivare, som vill ha låga premier för ansvarsförsäkring som täcker skador vid olycksfall i arbete, har sålunda anledning att hålla arbetsplatsen så säker som möjligt, så att det uppstår få olycksfall. Denna form av prevention kan också taga sig uttryck däri, att den som skulle orsaka särskilt många skador avstår från en verksamhet därför att skadeståndsansvaret skulle bli alltför dyrt. Om ungdomliga bilförare orsakar särskilt många skador, och försäkringsbolagen därför betingar sig särskilt höga premier av sådana förare, avstår kanske några yngre personer från att köra bil, och därigenom minskas också antalet bilolyckor.
I båda fallen hänger effekten intimt samman med premiesättningen på ansvarsförsäkringar. Bl. a. av detta skäl slår därför resonemanget ofta icke in. Dels är icke alltid premiesättningen vid försäkring så konstruerad, att den tillåter denna verkan, och att fullständigt genomföra en differentiering efter risken är vanligen omöjligt.
10 Om försäkringsbolagen har högre premier för yngre förare, drabbar detta också de yngre förare som är mera försiktiga och orsakar få olyckor. Dels är det ej alls säkert, att den högre kostnaden leder till ökad försiktighet eller till att någon avstår från verksamheten. Resonemanget
är av samma typ som när man söker hålla alkoholmissbruk nere genom höga priser på sprit, och det har också svagheter av samma slag. Alldeles som höga alkoholpriser kan leda till smuggling och hembränning, kan höga bilförsäkringspremier för yngre förare medföra, att de som skapar de största riskerna i trafiken underlåter att teckna försäkring men kör bil ändå. Att så sker är mest sannolikt när försäkringen är frivillig men ej uteslutet ens när den är obligatorisk. Det är ej heller säkert, att flertalet eller ens någon påverkas av en högre kostnad för premier. Att köra bil är för många en nödvändighet, ej något som man väljer efter att ha övervägt de ekonomiska konsekvenserna.
I den mån resonemanget faktiskt är tillämpligt, är det emellertid ej nödvändigt att skadeståndsskyldigheten lägges på den vilken man vill uppmuntra till skadeförebyggande åtgärder. Om man lägger ett strängt ansvar för skador som uppstår genom bristfälligheter i bilar på bilisterna, kan detta medföra att försäkringsbolagen betingar sig lägre premier av de bilister som har säkra bilar, vilket i sin tur kan förmå biltillverkarna att vinnlägga sig om att göra bilarna säkrare. I detta fall är det särskilt uppenbart, att försäkringsbolagens premiesättning är en avgörande faktor i sammanhanget, och även på andra sätt kan skadeståndsreglerna konstrueras så att de uppmuntrar till framställningen av säkra bilar.11
Att generellt undersöka, huruvida skadeståndsansvaret har den form av preventiv effekt som nu skildrats, skulle troligen fordra bl. a. en studie av principerna för premiesättning hos försäkringsbolagen, ehuru även de slutsatser man kan draga därav är begränsade av skäl som nyss anfördes.
Betydelsen av skadeståndets funktioner för skadeståndsrättens utformning
De funktioner som nu i korthet skisserats kan antagas förekomma vid alla typer av skadeståndsansvar, oberoende av den tekniska utformningen. De är tänkbara verkningar, vilka i allmänhet anses lämpliga, av att skadeståndsskyldighet förekommer. Detta framgår bäst därav, att olikheten mellan olika ansvarsformer vanligen endast har betydelse för om ett större eller mindre antal skador vid marginalen blir er-
satta eller ej. En stor del av de skador som ersättes är vanligen desamma, oavsett ansvarsformen. Man kan visserligen göra gällande exempelvis, att moralbildande prevention endast kan förekomma vid culpaansvar. Men även om detta är riktigt utesluter det ej, att andra former av prevention kan förekomma vid andra typer av ansvar. Den tekniska utformningen av skadeståndsreglerna utgör otvivelaktigt en faktor som kan inverka på skadeståndets olika verkningar, men därtill kommer — såsom framgått — sådana omständigheter som om det finns försäkring på den skadelidandes eller den skadeståndsskyldiges sida, och verkan av dessa är i stort sett oberoende av ansvarets karaktär.
Det är likväl vanligt att man i den skadeståndsrättsliga diskussionen sätter en viss funktion i samband med en viss utformning av ansvaret. Utgående exempelvis från att skadeståndet i ett särskilt fall, eller i en grupp av fall, har ett preventivt syfte, hävdar man att ansvaret måste vara ett culpaansvar. Utgående från att syftet i ett annat fall är att överföra kostnaderna för skador på den verksamhet som orsakar dem, hävdar man att ansvaret måste vara oberoende av culpa. Särskilt närnågon anser sig ha kommit på en tidigare förbisedd funktion hos skadeståndet menar han ofta att detta har bestämda konsekvenser för skadeståndets utformning.
Resonemanget kan förklaras på olika sätt. Om man antar att skadeståndet måste ha ett bestämmande syfte, leder detta gärna till slutsatsen, att detta syfte också måste ge ledning för utformningen. Men uppenbart är, att endast om man tillämpar en mycket antropomorf syn på skadeståndsreglerna som uttryck för en vilja hos en verklig eller fiktiv lagstiftare, man kan hävda att skadeståndet har ett enda syfte. En annan möjlighet är att man frågar, vilken typ av ansvar som bäst tillgodoser en viss funktion. Men givetvis kan man vara tvungen att kompromissa mellan olika syften, snarare än att ensidigt tillgodose blott ett, om man vill uppnå den bästa helhetsverkan.
En bidragande anledning är säkerligen ofta, att man teoretiserar, avsiktligt eller oavsiktligt, och därvid bortser från vad man anser höra till ofullkomligheterna i den praktiska verkligheten. Nöjer man sig därmed, kan man ej heller ha stora anspråk på att resultaten skall motsvara verkligheten. Kan man hävda att culparegeln har en moralbildande funktion även i vad avser amerikanska bilskador, när man känner den utsträckning i vilken det förekommer kompromisser och förlikningar vid bestämmande av ersättning för sådana skador?12 Kan
man hävda att strikt ansvar medför att förlusterna drabbar den verksamhet som orsakar skador, utan att man undersökt verkan exempelvis av ersättningarnas beräkning, skadelidandes medverkan och bevissvårigheter?
De båda sistnämnda exemplen kanske förefaller extrema, men ett par av de senaste bidragen till den skadeståndsrättsliga principdiskussionen tyder knappast på större krav på realism.
I USA har två professorer vid University of Chicago, Blum och Kalven, nyligen analyserat förslagen att införa »compensation plans»— dvs. system med begränsade ersättningar till dem som lider personskada — vid bilskador och kommit till resultatet, att det hävdvunna culpaansvaret fortfarande är det system som motsvarar den riktiga ändamålsavvägningen.13 De ställer som den väsentliga frågan: »who is to pay the bill?».14 Svaret blir att de som är vårdslösa bör betalaräkningen för de skador som de vållar, och (vilket ej är alldeles detsamma) att endast de som drabbas av skada genom vårdslösa bilisters handlande bör vara berättigade till ersättning av bilisterna.15 Även om man utgår från att bilskadeansvaret omvandlas till en skyldighet att betala premier för en försäkring finns det enligt deras mening ej grund för att ålägga bilisterna att betala högre premier än som fordras för att täcka skador till följd av vårdslöshet.16 Deras argumentering innehåller också en många gånger träffande kritik av förslagen till compensation plans och de resonemang på vilka dessa vilar, samt ett — efter vad det förefaller — mindre framgångsrikt försvar mot den kritik som riktats mot culparegelns tillämpning i USA.
Bortser man från överdrifter och ensidighet, finns det skäl att medge att gränsen för rätten till skadestånd vid bilolyckor mycket väl kan dragas på det sätt som Blum och Kalven menar. Man måste visserligen därvid förutsätta en vittgående solidaritet mellan alla bilister, eftersom alla som betalar premier för bilansvarsförsäkring bidrager till att ersätta de skador som orsakas av de vårdslösa bilisterna, vare sig premiebetalarna är vårdslösa eller ej och vare sig de vårdslösas handlande leder till skada eller ej. Det är nämligen en fiktion att de vårdslösa bilisterna betalar skadorna när ersättningarna utgår från en försäkring till vilken alla betalar premier. Förutsätter man en solidaritet av sådant slag, kan man medgiva, att de skador som orsakas genom vållande står i en annan klass i vad gäller ersättningsfrågan än
andra. Men därmed är ej sagt att denna gräns är den enda tänkbara. Blum och Kalven bevisar ej mer än på sin höjd, att de argument som anförts till förmån för andra ersättningsformer ej ensamma är utslagsgivande.17
Den motsatta ytterlighetsståndpunkten, både i fråga om argument och i fråga om resultat, finner man hos en professor vid Yale University, Calabresi.18 Denne anför det ekonomiska argumentet: skadeståndsansvaret behövs för att lägga förlusterna av skador på de personer som orsakar dem, och detta syfte kan fullständigt tillgodoses blott genom rent strikt ansvar. Genom ett sådant ansvar kommer dessa personer att göra ett från samhällets synpunkt rationellt val, om och hur de skall utöva den verksamhet som förorsakar skadorna. Om bilisterna nödgas bära alla förluster som biltrafiken orsakar, påverkas till fullo ett beslut om att köra bil av de kostnader som biltrafiken drar med sig. Skulle bilisterna endast behöva bära förlusterna genom de skador som de orsakar genom vållande, kan beslutet bli snedvridet; några kör bil därför att kostnaden ej är avskräckande, ehuru deskulle ha föredragit att använda sina pengar för något annat ändamål ifall de haft att bära den totala kostnaden av de skador som de orsakar. På denna grund motsätter sig Calabresi också att någon del av förlusterna genom biltrafik ersättes ur socialförsäkring som bestrides genom skatter, eftersom även detta inverkar snedvridande på avgörandena.19
Mot denna argumentering i dess extrema form kan åtskilligt invändas. De allmänna svagheterna i ett resonemang som bygger på att skadeståndsskyldigheten leder till rationella val har tidigare anförts. Men vidare är det en illusion att ens det strikta skadeståndsansvaret avspeglar kostnaden för samhället till följd av en skada. Om en tjugoåring utan försörjningsplikt mot någon dödas, utgår väl enligt de flesta länders rätt endast ersättning för begravningskostnader,20 men uppenbarligen är samhällets förlust mycket större. Å andra sidan är det tveksamt, om ersättning för ideell skada medför en från samhällets synpunkt rationell allokering av kostnader.21
Till försvar för Calabresis ståndpunkt kan visserligen anföras, att dessa argument ej bestämt talar emot strikt ansvar; den som orsakar skada bör åtminstone bära de förluster som enligt skadeståndsreglerna är ersättningsgilla, även om han ej kan tvingas bära alla de förluster som han orsakar samhället genom skadan. Man kan likväl ej undgå intrycket, att det är verklighetsfrämmande att diskutera detaljer i skadeståndsreglernas utformning med utgångspunkt från attde skall medföra en rationell allokering av kostnaderna exempelvis av biltrafik, när kostnaderna i övrigt av sådan trafik är spridda på bilister, andra personer än bilister, och skattebetalare i stat och kommun på ett ganska slumpartat sätt.
I fråga om Calabresis argument, lika väl som om Blums och Kalvens, synes det rimligt att, i stället för en teoretisk analys av vad man anser vara rimligt eller rationellt, lägga till grund vad man kan konstatera om skadeståndsreglernas verkningar. Man kan jämföra den överflyttning som sker genom strikt ansvar med den som sker genom culpaansvar, och sedan söka fastställa om olikheten kan tänkas medföra något från samhällets synpunkt mera rationellt val bland handlingsmöjligheter. Man får väga detta mot andra önskemål, t. ex. att icke utsätta den som utan vållande orsakar en skada för en för honom förödande förlust genom skadeståndsskyldighet — om man anser detta vara ett viktigt skäl.
Om man sålunda företräder en mindre extrem ståndpunkt än Blum och Kalven eller Calabresi — vilket är fallet med förf. — är det naturligare att koncentrera diskussionen kring några praktiska problem: Hur skall man på bästa och billigaste sätt tillgodose ersättningsbehoven? Vilka ersättningsbehov bör tillgodoses genom socialförsäkring och vilka kan överlämnas åt skadeståndsrätten? Vilka yttre gränser bör dragas för ersättningar genom skadestånd? Hur skall man åstadkomma att skadeståndet uppfångas av lämpliga kostnadsbärare och pulvriseras?
Att formulera problemen på detta sätt innebär, att de ersättande och pulvriserande funktionerna får den största betydelsen för skadeståndets utformning — något som är ett annat sätt att uttrycka, att skadeståndets samband med försäkring blir en dominerande faktor. Den kostnadsöverförande funktionen tillgodoses mera indirekt, till stor del genom att en lämplig kostnadsbärare kan antingen hålla kostnaden nere eller överföra den till andra, t. ex. konsumenterna. Den preventiva funktionen, i den mån den är en verklighet, blir i allmän-
het en biprodukt, även om det ibland kan vara möjligt och lämpligt att mera direkt tillgodose den.
Med denna utgångspunkt förefaller det — för svenska förhållanden— uppenbart, att ett visst grundskydd för personskador måste ingå i socialförsäkringen. De angelägnaste behoven av vård och ersättning vid personskada måste täckas utan hänsyn till det sätt på vilket skadan uppstått. Skadeståndets uppgift blir i allmänhet blott att tillgodose de ersättningsbehov som från samhällets synpunkt kan anses mindre betydande. Till dessa får bl. a. räknas sakskadorna. Skadeståndet kan måhända också tillgodose behov av ersättning som i och för sig är angelägna men som är speciella för vissa skadetyper. Det viktigaste exemplet härpå är för närvarande skador genom biltrafik, även om man i avsaknad av empiriskt material ej kan avgöra, huruvida skadeståndssystemet är lämpligt ens för dessa skador. Frågan ställes ofta som om det blott funnes två alternativ: strikt ansvar och culpaansvar (eller presumtionsansvar), vartill kan komma begränsning och standardisering av ersättningarna som ett ytterligare medel att närma bilansvaret till den sociala försäkringen. Men man har också anledning att betvivla värdet av ett system med helt olika ersättningsmöjligheterför resp. fotgängare, passagerare och förare i bilar, sådant som blir resultatet av de nuvarande reglerna om medvållande och om förarens avsaknad av rätt till ersättning ur den egna bilens trafikförsäkring.22
Om skadeståndet blott ersätter de förluster vid personskada, som ej täckes genom socialförsäkring, uppstår en nedre gräns för skadestånden vid sådan skada. Om denna gräns skulle höjas, genom fortsatt utveckling av socialförsäkringen, kan man därigenom anse sig ha fått större kostnadsutrymme för skadestånden. Det är också möjligt att man kommer till rakt motsatt resultat, nämligen att behovet av skadestånd för personskada minskas i så hög grad att skadeståndet i de flesta fall kan undvaras. I Sverige tillhör detta framtiden, medan i Danmark och Norge klyftan mellan socialförsäkringsskydd och skadestånd synes vara åtskilligt mindre.23
En viktig fråga rör olikheten mellan de olika ersättningssystemen— socialförsäkring, privat olycksfalls- och sjukförsäkring, samt skadestånd — med avseende å kostnader för administration och skadereglering. I USA har en framstående kännare av ersättningssystemet vid
bilskador, Alfred F. Conard, framhållit att en förbättring av skadeståndsskyddet vid bilskador är det dyraste sättet att hjälpa biltrafikens offer, eftersom av de premier som betalas för trafikförsäkring endast en mindre del slutligen kommer de skadelidande till godo, medan de ersättningar som kommer från de skadelidandes egna försäkringar i allmänhet kostar mycket mindre i administration.24 Hur förhåller det sig därmed i Sverige? Man kan visserligen av tillgänglig statistik konstatera, att proportionen mellan utbetalda ersättningar och premieinkomster är ovanligt ogynnsam vid trafikförsäkring.25 Detta säger dock ej mycket om kostnaden för ersättning av personskador genom skadestånd, eftersom trafikförsäkringen avser även skadestånd för sakskada. Skall man försöka beräkna en kostnad speciellt för personskadorna, måste man gå in på frågor om fördelningen av gemensamma kostnader, och man måste utom trafikförsäkringen även beakta vagnskadeförsäkringen och andra försäkringar som tecknas av bilister.26 Exemplet illustrerar svårigheten att avgöra, vilken ersättningsform som är billigast.
Söker man sedan placera skadeståndsansvaret på lämpliga kostnadsbärare, som också kan pulvrisera förlusten, finner man att försäkringsväsendet redan medfört en annan placering än den som framgår av de nuvarande skadeståndsreglerna. Det har tidigare konstaterats, att reglerna om trafikförsäkring, företagsförsäkring och hemförsäkring har medfört en koncentration av kostnaden för skadeståndsansvar på ett jämförelsevis begränsat antal enheter, så att exempelvis arbetstagares skadeståndsansvar för skador som han vållar utomstående i sitt arbete praktiskt taget försvunnit, i den mån hans arbetsgivare har ansvarsförsäkring.27 Införandet av enhetliga regler beträffande avräkning av försäkringsförmåner från skadeståndsansvar vid »allmän försäkring», innebär också en form av koncentration av ersättningsskyldigheten. I båda fallen medför också koncentrationen pulvrisering av förlusterna. Att de som betalar premierna för trafikförsäkring eller ansvarsförsäkring är lämpliga kostnadsbärare förefaller sannolikt, och såtillvida är försäkringens inverkan gynnsam. Mera diskutabelt är måhända, om det är lämpligt att genom allmän försäkring t. ex. bilismen har avbördats en del av kostnaderna för de
skador som den orsakar;28 skulle man ha en annan mening vore det emellertid tekniskt enkelt att ålägga bilisterna att bidraga till kostnaderna för den allmänna försäkringen, utan att ha en kostnadskrävande regress i varje enskilt fall av skada. Ej heller från denna synpunkt synes något vara att invända mot den allmänna försäkringens regel.
Det är givetvis diskutabelt om frivillig ansvarsförsäkring ger tillräcklig effektivitet åt skadeståndets ersättande och pulvriserande funktioner, eftersom risken är avsevärd för att många skadeståndsskyldiga saknar försäkring, kanske också för att betydande skador ej ersättes genom de frivilliga försäkringarna. Frågan kan ej bedömas utan att man känner till vilka skador som förblir oersatta därför att försäkringen är frivillig, och utan att man gör klart för sig vilken kostnaden skulle vara för ett obligatorium och för de eventuella utvidgningar som ett obligatorium skulle aktualisera.
Ett nära till hands liggande syfte för skadeståndslagstiftningen är att i själva skadeståndsreglerna genomföra den koncentration av skadeståndsansvaret på ett jämförelsevis ringa antal skadeståndsskyldigasom nu sker genom villkoren för ansvarsförsäkring. Detta är särskilt motiverat med tanke på självförsäkrare, t. ex. staten och större kommuner. Vid en sådan lagstiftning är det givetvis också nödvändigt att pröva, om den koncentration som nu sker är lämplig. Men så länge det finns möjlighet att fritt avtala om ansvarsförsäkring och om villkoren däri, kan man knappast förhindra någon koncentration som försäkringstagare och försäkringsbolag finner lämpliga. Ej heller kan man hindra flera skadeståndsskyldiga från att sinsemellan avtala om den fördelning av det slutliga ansvaret som de anser lämpligast.
Ett medvetet syfte att lägga skadeståndsskyldigheten på en lämplig kostnadsbärare ligger bakom den »kanalisering» av ansvaret, som främst genomförts i atomansvarighetslagstiftningen. Ansvaret för skador som uppstår vid atomreaktordrift drabbar uteslutande den som driver atomreaktorn, och de som levererat maskiner och annan utrustning eller transporterat atombränsle till reaktorn undgår därigenom skadeståndsansvar.29 Lagstiftningen om atomansvar har också föranlett en intressant diskussion om fördelarna av koncentration avansvaret på särskilda subjekt genom respektive skadeståndsregler
(»rättslig kanalisering») och gemensam ansvarsförsäkring (»ekonomisk kanalisering»).30
Möjligheterna att genom en analys av skadeståndets funktioner lägga en grund för beslut om skadeståndsreglernas utformning är emellertid begränsade, särskilt i vad avser detaljer. Även med den mest omsorgsfulla analys av reglernas verkningar kan man ej undgå att därutöver göra en värdering av dessa verkningar, och denna värdering blir delvis subjektiv.
En bedömning av reglernas funktioner avser vidare verkningarna i stort, ej verkningarna i det enskilda fallet. När man vill bedöma lämpligheten av en skadeståndsregel, måste man taga hänsyn också till extrema fall, där ersättning ej utgår eller där skadeståndsskyldighet drabbar oproportionerligt hårt, även om dessa skulle vara så sällsynta att de ej framträder i en statistisk undersökning. Man kan sålunda finna, att försäkringsbolagen åtminstone inom vissa branscher mycket sällan utövar regressrätt. Statistiskt sett torde det därför vara sällsynt, att regressrätten leder till betungande resultat för de skadeståndsskyldiga, även om rätten skulle vara vidsträckt enligt rättsreglerna.31 Men med tanke på att det i enstaka fall kan inträffa, att regressrätt utövas med utnyttjande av alla möjligheter som rättsreglerna ger, bör den yttre gränsen för dessa möjligheter dragas så att stötande resultat undvikes.32 Här måste sålunda rättssäkerheten tillgodoses.
Genom att sådana extrema fall ofta framträder vid en analys av rättsreglerna eller blir föremål för processer som går till högsta instans, är emellertid risken för att de skall förbises ganska ringa. Snarare finns det en fara för att man skall överbetona betydelsen av dessa fall, just därför att de väcker sådan uppmärksamhet. »Hard cases make bad law», såsom det engelska talesättet lyder. Detta gäller ej endast vid rättsutveckling genom prejudikat utan även när dylika fall fångar lagstiftarens uppmärksamhet och lägges till grund för ny lagstiftning. Därför är det av särskild vikt att göra en klar skillnad mellan en regels verkningar i stort och dess verkningar i de extrema fallen. Av att det förekommer några rättsfall om försäkringsgivares regressrätt i rättsfallssamlingarna kan man ej draga någon slutsats om hur regressrätten tillämpas i allmänhet. Såsom nyss nämndes är det sannolikt, att i några branscher försäkringsbolagen sällan utövar den rätt de har. Vill man bedöma regressrättens funktioner med av-
seende å överflyttning av förluster, är detta förhållande det väsentliga, ej vilka regresskrav som kan förekomma om försäkringsbolagen utnyttjar sina möjligheter till den yttersta gräns som lagen tillåter.
Vid utformningen av skadeståndsregler i detalj blir ofta rättstekniska omständigheter utslagsgivande, t. ex. önskan att undvika olika bedömning av fall, som ter sig sakligt likartade, och i övrigt uppehålla konsekvens i rättsväsendet, samt att finna från bevissynpunkt enkla regler. Här gör sig ofta en motsättning gällande mellan domstolarnas (och ofta även lagstiftarens) önskan att ha regler som möjliggör en noggrann bedömning av omständigheterna i varje särskilt fall, och enskilda parters önskemål om lättillämpade regler.
Förslag till reform av skadeståndsrätten i främmande länder
I flera länder har missnöje med nuvarande ersättningsregler lett till förslag till reform av skadeståndsrätten. Förslagen är till övervägande del inriktade på bilskadorna. Det stora antalet bilolyckor och deras svåra följder för offren har riktat uppmärksamheten på bristerna i ersättningssystemet. Huruvida dessa brister är säregna för bilskadorna eller blott framträder särskilt tydligt där, eftersom just dessa skador kommit i blickpunkten, är emellertid en fråga som ofta förbigås.
I USA har, såsom tidigare nämndes, ersättningsförhållandena vid olycksfall i arbete undersökts empiriskt, och systemet med »workmen's compensation» har visat sig fungera ganska illa.33 I trots härav synes intet mera allvarligt menat reformförslag för detta område ha framställts, och de viktigaste förslagen till reform av ersättningssystemet vid bilskador bygger i själva verket främst på de grundtankar som man finner vid olycksfall i arbete, nämligen begränsade ersättningar som utgår oberoende av vållande.34
Ett stort antal förslag har under de senaste decennierna framställts att för bilskador införa »compensation plans», dvs. system med begränsade ersättningar till alla som drabbas av skada genom biltrafik, oavsett om de är förare, passagerare, fotgängare eller annat.35 Ibland
är tanken att dessa ersättningar skall vara allt som utgår till de skadelidande, vilka i övrigt är hänvisade till att teckna försäkringar till sitt eget skydd, ibland skall de skadelidande ha rätt att för den förlust som överstiger de särskilda ersättningarna utkräva skadestånd i stort sett enligt hittillsvarande regler. Det senaste, och utan tvekan mest betydande och bäst genomtänkta, förslaget härrör från Robert Keeton och Jeffrey O'Connell, »Basic protection for the traffic victim».36
Keeton's & O'Connell's plan är utomordentligt detaljerad; den föreslagna lagtexten upptar bortåt fyrtio sidor, och till dessa finns en ingående kommentar. Planens främsta syfte är att åstadkomma snabb, säker och billig täckning av de omedelbara förlusterna genom en obligatorisk grundförsäkring (»Basic Protection Insurance») för bilägare. Ur denna försäkring skall ersättning omedelbart betalas ut för direkta ekonomiska förluster av personskada — dvs. förlorad arbetsförtjänst och utgifter för sjukvård — som överstiger självrisken (vilken är 100 dollar eller 10 % av den förlorade arbetsinkomsten, beroende på vilket av dessa belopp som är högst) och uppgår till högst 10 000 dollar. Ersättning ur denna grundförsäkring utgår utan hänsyn till om någon person är ansvarig för skadan på grund av vållande och utan hänsyn till den skadades medvållande (så när som på att den som uppsåtligen ådragit sig skada ej är berättigad till ersättning). Beloppen utbetalas allteftersom de förfaller (dock med högst 750 dollar per månad för förlust av arbetsförtjänst), och de utgår sålunda ej som klumpsumma. Vad som erhålles från andra försäkringar eller som sjuklön avräknas på försäkringsersättningen. Sådan ersättning utgår ur den egna bilens försäkring till passagerare och förare och ur påkörande bils försäkring till fotgängare. Vid kollisioner mellan bilar får vardera bilens förare och passagerare ersättning enbart ur den egna bilens grundförsäkring. De belopp som utgår ur grundförsäkringen avräknas från krav på skadestånd mot någon skadeståndsskyldig som också har grundförsäkring, men för belopp som överstiger 10 000 dollar finns möjlighet att kräva skadestånd enligt allmänna regler. Ersättning för sveda och värk utgår ej ur grundförsäkringen, men skulle beloppet för sveda och värk överstiga 5 000 dollar kan
den skadelidande kräva det som skadestånd enligt allmänna regler. Grundförsäkringen täcker ej skada på egendom, utan för denna skall allmänna skadeståndsregler gälla. Det finns emellertid möjlighet att teckna tilläggsförsäkringar som täcker bl. a. sveda och värk och större förluster än som ersättes ur grundförsäkringen, samt sakskada.
För en svensk är det uppenbart att Keeton's och O'Connell's föreslagna grundförsäkring väsentligen täcker sådana förluster som enligt vårt system ersättes ur socialförsäkring. Den är, om man så vill, ett slags socialförsäkring anknuten till bilskador. Syftet är som nämnt att snabbt och säkert täcka de mindre förlusterna; för de svåra förlusterna kvarstår det amerikanska systemet sådant det nu är, bortsett från att den säkrare täckningen av de omedelbara förlusterna måhända sätter de skadelidande i bättre förhandlingsposition gentemot skadevållarna och dessas försäkringsbolag än nu. Om man anser att de svåra skadorna — dödsfall och höggradig invaliditet — är de som främst motiverar specialregler för bilskador åsyftar planen ingen lösning. Därigenom kommer också det amerikanska systemet för skadestånd vid personskador och sakskador att fortleva, för att ej nämna att för alla andra typer av skador än bilskador det kvarstår oförändrat. Att sålunda skadeståndssystemet får finnas kvar har emellertid uppfattats som en nödvändig eftergift för att förekomma alltför häftigt motstånd mot planen.37
Ifall sistnämnda synpunkt varit bestämmande för planens upphovsmän är det emellertid tvivelaktigt om de haft någon framgång. Motståndet har varit starkt, och många kritiker har ej sparat på orden.38Å andra sidan har de mest hoppfulla kunnat spåra utsikter att i en ej alltför avlägsen framtid reformer skall ske genom införande av ett system som åtminstone liknar Keeton's och O'Connell's plan.39
I förhållande till den skadeståndsrättsliga principdiskussionen utgör Keeton's och O'Connell's plan ett pragmatiskt inslag, eftersom syftet är att på ett viktigt område införa praktiskt verkande regler. Författarna har dock diskuterat sin plan även från principiella synpunkter.40
Något senare än Keeton och O'Connell — men ej helt oberoende
av dem41 — har i Frankrike André Tunc framlagt ett förslag, »le projet Tunc», om förbättring av ersättningarna vid bilskador.42 Förslaget är baserat på en utredning som ägt rum under ledning av »le Garde des Sceaux» (justitieministern), men i den form i vilken det föreligger har Tunc ensam ansvaret.42a
För att förstå förslaget måste man utgå från den nuvarande situationen inom den franska skadeståndsrätten, särskilt i vad avser skador genom biltrafik.43 Någon särskild lagstiftning om skadeståndsskyldighet vid biltrafik existerar ej. På grundval av art. 1384 i Code civil har utbildats en form av nästan strikt ansvar vid alla skador som uppstått »par le fait des choses». Till dessa hör framför allt skador genom bilar. Detta ansvar kallas ej »responsabilité objective» men väl »responsabilité de plein droit», en terminologi som skall antyda att ansvaret ej är helt strikt utan bortfaller om det föreligger »cause étrangère», något som omfattar ren casus (cas fortuit), tredje manshandling (fait d'un tiers) och medvållande från den skadelidande (faute de la victime).44 Den skadelidande kan sålunda i allmänhet räkna med skadestånd, men i undantagsfall, vilka från hans synpunkt ofta är helt godtyckliga, får han alls ingen ersättning. Ansvaret »parle fait des choses» gäller endast i rent utomobligatoriska förhållanden. Passagerare som färdas helt gratis i bil (med »transport bénévole») är sålunda berättigad till ersättning endast enligt den allmänna culparegeln, med bevisbördan på den skadelidande, medan återigen passagerare som transporteras mot vederlag kan åberopa kontraktsmässiga principer vilka ger honom en rätt till skadestånd som ej skiljer sig mycket från den som finns i utomobligatoriska förhållanden enligt art. 1384.
Tunc's förslag kan i korthet karakteriseras så, att för varje bil skall finnas en obligatorisk försäkring, ur vilken ersättning skall utgå vid personskador som drabbar såväl utomstående (fotgängare, passagera-
re i andra bilar osv.) som passagerare i den egna bilen, utan avseende vid vållande eller medvållande.45 Vid kollisioner skall båda bilarnas försäkringar ansvara solidariskt för skador som drabbar passagerarna, ehuru om dessa betalat för transporten (eller denna är »un transport public») endast den transporterande bilens försäkring skall ansvara.46 Förare är berättigad till ersättning ur den egna bilens försäkring på basis av inkomst som uppgivits vid försäkringens tecknande. Även vid kollisioner är föraren i allmänhet berättigad till ersättning endast ur den egna bilens försäkring, och blott i undantagsfall, vid mycket grovt vållande av föraren av kolliderande bil, skall han vara berättigad till skadestånd ur denna bils försäkring.47 Skadestånd för förlorad arbetsinkomst skall ha ett maximum som skall närmare anges i lagen.48 Ersättning för ideell skada begränsas starkt.49 Ersättning för skada på bil genom kollision utgår i allmänhet blott ur denna bils försäkring.50
Det framgår härav att förslaget syftar till en avsevärd förbättring av ersättningarna vid bilskador, och att de begränsningar som kan uppstå i förhållande till nuvarande system är jämförelsevis små.51 Den ökade kostnaden antages emellertid vara obetydlig, eftersom förenklingarna i skadereglering och minskade processkostnader skall medföra att en mycket större del av premiekostnaderna för bilförsäkring kommer de skadelidande till godo.52
Tunc's plan är baserad mera på pragmatiska än på principiella överväganden, och grundtanken är att behovet av ersättning för biltrafikens offer motiverar en förstärkning av skyddet. Eftersom man i Frankrike redan accepterat ett strängt ansvar för bilister, är också möjligheten att helt överge culpaansvaret mera närliggande där än i andra länder.53 I detaljer påverkas emellertid planen av argument om den rimliga fördelningen av kostnader. Ett tidigare förslag att varje bils försäkring ensam skulle bära kostnaden för de skador, som drabbar passagerarna i denna bil, även vid kollision med annan bil, avvisas, med hänvisning till att vid kollision mellan en större bil och en mindre bil, vanligen passagerarna i den mindre bilen lider större
skada. En rimlig fördelning av kostnaderna efter riskerna anses därför leda till att skadeståndet fördelas proportionellt mellan de båda bilarnas försäkringar i förhållande till bilarnas motorstyrka.54 Preventionen skall tillgodoses bl. a. med regressrätt gentemot föraren i vissa fall.55
Tunc's förslag har väckt opposition från olika håll, och argumenten är för övrigt till stor del likartade med dem som anförts mot Keeton's och O'Connell's plan. Domare har gjort gällande att det nya systemet troligen ej kommer att medföra någon minskning i antalet tvister, särskilt som ny lagstiftning alltid innebär ökad osäkerhet.56 Försäkringsmän har antagit att kostnaderna för försäkringarna kommer att öka.57 Det moraliserande betraktelsesätt, som ej minst i Frankrike ofta framträder när skadeståndsrätten diskuteras, tar sig här uttryck i att förslaget anses strida mot principen att var och en bör bära ansvaret för sina fel: ». . . chaque personne doit veiller à son propre comportement».58 Man har också ifrågasatt lämpligheten och berättigandet av en särreglering för bilskador, vilken skulle öka betydelsen av gränsdragningen mellan sådana skador och andra. Tekniska svårigheter med det föreslagna systemet framhålles även.59 De som anser en särreglering olämplig eller som uppehåller sig vid tekniska ofullkomligheter accepterar emellertid ofta huvudtankarna i förslaget, och Tunc's kritik av den franska rättens nuvarande svagheter står, om ej oemotsagd så dock väsentligen orubbad.60
Tunc har för övrigt även för andra områden, bl. a. barns ansvarighet, anfört liknande tankar, dvs. att culpaansvaret bör ersättas med ett strikt ansvar, kombinerat med ansvarsförsäkring.61
Några av dem som kritiserat Tunc's förslag har framfört alternativare formförslag, vilka vanligen innebär att man skall bygga på det nuvarande systemet men avskaffa några av de regler som kritiserats mest, främst regeln att den skadelidande ej får ersättning när skadan uppstått genom »une cause étrangére» eller därför att han är passagerare vid en »transport bénévole».62 Ett alternativt lagförslag har också framställts, men detta är så illa redigerat att det varit lätt för
Tunc att ironisera över det.63 Det har också framställts krav på en allmän översyn av det franska skadeståndssystemet.64
I Tyskland föreligger sedan januari 1967 ett omfattande förslag till reform av skadeståndsrätten, i form av »Referentenentwurf eines Gesetzes zur Änderung und Ergänzung schadensersatzrechtlicher Vorschriften».65 Det är dock mera fråga om delreformer än om någon genomgripande förändring. Den nuvarande uppsplittringen av reglerna på olika lagar skall sålunda i stort sett bestå, ehuru antalet lagar skall förminskas. Idémässigt är förslaget konservativt: på många punkter bygger det på tankar, som diskuterades redan vid tillkomsten av Bürgerliches Gesetzbuch i slutet av 1800-talet men då förkastades. Otto von Gierke får sålunda en senkommen upprättelse.66
Rent strikt ansvar för farlig verksamhet, »Gefährdungshaftung», anses i Tyskland endast kunna åläggas med stöd av lag, och ehuru lagstadgandena är många finns åtskilliga luckor. Förslaget går ut på att öka antalet situationer där sådant strikt ansvar skall åläggas, t. ex. vid skador till följd av sprängningar, giftiga ämnens inverkan, skador från pipelines osv. Regleringen blir härigenom starkt komplicerad; man drar sig ej ens för att i en bilaga på cirka tio sidor räkna upp de olika explosiva, frätande eller giftiga ämnen vilkas handhavande skall medföra rent strikt ansvar.67
Principalansvaret (bortsett från juridiska personers ansvar för sina organ) begränsas för närvarande i vad avser utomobligatoriska förhållanden av att arbetsgivaren kan exculpera sig genom bevisning om att han ej brustit i tillsyn m. m. över sina arbetstagare. Trots åtskilliga konstruktioner (kvasikontraktsresonemang, avtal till förmån för tredje man, osv.) som möjliggjort strängare ansvar, finns det många luckor i skadelidandes möjligheter att kräva arbetsgivare på skadestånd vid vållande av arbetstagare. Enligt förslaget skall nu allmänt principalansvar införas.68 Någon inskränkning i arbetstagarens skadeståndsskyldighet enligt culparegeln föreslås ej, men enligt arbetsrättsliga principer, vilka antages kvarstå oförändrade, har arbetstagaren anspråk på att arbetsgivaren i sin tur ersätter honom vid s. k. »gefahrgeneigte Arbeit».69
De båda nu nämnda reformerna innebär ett försvagande av culparegelns ställning, men i andra avseenden utvidgas möjligheterna till culpabedömning. Såväl vid skadelidandes medvållande som vid för-
delningen av ansvaret mellan flera skadevållare skall skuldgraden få större betydelse än hittills, på orsaksbedömningens bekostnad.70 Vid barns skadeståndsskyldighet skall ej längre barnets intellektuella förmåga att inse handlingens rättsstridighet ensam beaktas, utan ansvaret skall baseras på en mera allsidig bedömning av hur barnet i betraktande av sin ålder borde ha handlat.71 Det säges också att ett syfte med utvidgningen av Gefährdungshaftung är, »die Unterschiede zwischen Verschuldenshaftung und Gefährdungshaftung deutlicher in Erscheinung treten zu lassen».72
Det föreslås även införande av en allmän möjlighet till nedsättning av skadeståndet, eftersom adekvansbegränsningen i sina nu erkända former ej anses tillräcklig.73 De exempel som anföres (såsom att den skadelidande lider av en ovanlig blodsjukdom och därför råkat ut för svårare följder av en skada än andra skulle ha gjort) tyder dock ej på att man räknar med något större utrymme för en sådan jämkning.74 Om den skadeståndsskyldige har eller kunnat teckna ansvarighetsförsäkring, skall jämkning ej komma i fråga.75
Utöver dessa reformer föreslås ett stort antal mindre ändringar i skadeståndsrätten, t. ex. att ersättning för sveda och värk skall kunna utgå även när den skadeståndsskyldige ansvarar på grund av Gefährdungshaftung och ej gjort sig skyldig till vållande,76 samt upphävande eller förändring av åtskilliga regler om begränsning av skadeståndet.77 Härtill kommer lagstiftning om rätten till personlighetsskydd78 och om stats och kommuns ansvar.79
Förslagsställarna har uppenbarligen gått till väga med försiktighet, med tanke på den opposition som även moderata förslag att inskränka på culparegelns herravälde kan väntas möta i Tyskland. Till ej ringa del avser förslaget att kodifiera reformer som delvis redan genomförts i rättspraxis, eller att förenkla rättstillståndet där nuvarande rättspraxis medfört invecklad bedömning. Ofta stöder man sig på »bewährte Lehre und Überlieferung» eller på argument om att man i andra länder har motsvarande regler, hellre än att gå in på någon
egentlig principdiskussion. Såsom exempel kan nämnas motiveringen för förslaget till utvidgat principalansvar. Mot den nuvarande regeln anför man att den utgör en kompromiss mellan romerskrättsliga och tyskrättsliga tankar, att den leder till processuella besvärligheter, att företagarna av prestigeskäl invänder att de ej gjort sig skyldiga till något vållande, och att domstolarna för att kringgå regeln kommitin på kontraktsfiktioner o. d.80 De positiva skälen för att ha fullständigt principalansvar framställes desto mera kortfattat, och främst finner man det välkända argumentet, att arbetsgivaren ej skall kunna undgå en med hans verksamhet förenad risk för ansvar på grund av skada, som drabbar andra, genom att överlåta åt sina anställda att handla.81
Sammanfattningsvis kan om de nu nämnda förslagen att reformera skadeståndsrätten eller delar därav i USA, Frankrike och Tyskland sägas, att de ej mycket beröres vare sig av principdiskussionen eller av de sociologiska undersökningarna. Keeton's och O'Connell's plan är visserligen försedd med en apparat, där förslaget sätts i relation till skadeståndets olika funktioner, men det pragmatiska syftet att förenkla ersättningsförfarandet vid mindre skador är det starkast utmärkande draget. Den kanske viktigaste slutsatsen av de föreliggande empiriska undersökningarna i USA, nämligen att de större förlusterna ersättes sämst och att skadestånd vid dem utgår mest godtyckligt och slumpmässigt, har satt ringa spår i planen. Tunc's förslag är likaledes pragmatiskt snarare än principiellt motiverat: godtyckligheterna i det nuvarande franska ersättningssystemet vid bilolyckor är för honom det främsta skälet för nödvändigheten av en reform. Han anför visserligen siffror som belyser vilka typer av olyckor och skador som inträffar, men dessa ger endast en mindre del av hans argument.82 Det tyska förslaget har snarast karaktären av en teknisk översyn; genom att det utgör en vidareutveckling av tankar som tidigare varit erkända i tysk rätt samt söker upprätthålla en principiell skillnad mellan culpaansvar och rent strikt ansvar (trots utvecklingen av principalansvaret), framstår förslaget minst av allt som något försök att bryta med äldre skadeståndsrätt. Skadeståndsreglernas betydelse i jämförelse med socialförsäkring och privat försäkring för de skadelidandes möjligheter att utfå ersättning diskuteras huvudsakligen ge-
nom att motivförfattarna tillbakavisar en ifrågasatt invändning, att utvidgandet av Gefährdungshaftung skulle vara onödig, därför att deskadelidande skulle vara skyddade genom sådana egna försäkringar.83
Skadeståndsrättens reformering i Sverige
Det är nu tid att återgå till de konkreta förslagen att reformera skadeståndsrätten i Norden.
Till en början kan konstateras, att de förslag som nu föreligger ej är tillräckliga för att säkerställa någon verklig enhetlighet i den nordiska skadeståndsrätten, även om de skulle genomföras helt efter intentionerna hos de nordiska kommittéer som samarbetat vid förslagens utarbetande. Så länge socialförsäkringarna, domstolarnas praxis vid utmätande av ersättning för invaliditet och förlust av försörjare samt utbredningen av ansvarsförsäkringar är så olika i de nordiska länderna, måste skadeståndsreglerna fungera olika, även om ansvarsförutsättningarna och vissa regler om beräkning av ersättningen skulle bli lika. En svensk som blir påkörd av en bil i Danmark eller Norge och som får ersättning enligt danska eller norska skadeståndsregler, kommer att få mindre belopp för invaliditet än om han blivit påkörd i Sverige och fått skadestånd enligt svenska regler. Han kommer emellertid också att få ersättning på annat sätt än en dansk eller norrman som blivit skadad under samma omständigheter i Danmark eller Norge, eftersom olikheterna i skydd av socialförsäkring är stora. Det är likaledes möjligt — ehuru långt svårare att bedöma — att t. ex. den som vållar en eldskada, vilken i första hand ersättes ur den skadelidandes brandförsäkring, löper större risk att bli utsatt för ett regresskrav från försäkringsbolaget om han gör detta i Danmark än om han gör det i Norge och Sverige, ej därför att regressreglerna i 25 § FAL är olika, utan därför att försäkringsbolagens praxis vid anställande av regresskrav synes vara olika.
Det följande avser närmast förhållandena i Sverige.
Av de olika förslag till reformer på skadeståndsrättens område som framlagts synes ett, nämligen det om »Skadestånd i offentlig verksamhet» (SOU 1958:43), stå i en särställning. Det avser väsentligen en typ av skada som ej berörts i det föregående, nämligen s. k. allmän förmögenhetsskada, i detta fall förluster som enskilda parter kan lida genom oriktiga beslut eller verkställighetsåtgärder av offentliga myndigheter. Medan enligt nu gällande rätt ansvaret för sådana förluster ligger helt på den enskilde tjänstemannen (i den mån ej ersättning utbetalas av offentliga medel efter en mera diskretionär prövning), skall enligt förslaget stat och kommun ansvara för förlusterna, och
den enskilde tjänstemannens personliga ansvar skall mildras. En sådan reform — som i och för sig synes mycket rimlig — påverkas givetvis ej av de sammanhang mellan skadestånd och försäkring, svårigheter att bedöma om ersättningar för personskada täcker förluster av sådan skada osv., som diskuterats här. Förslaget avser därjämte vissa fall av person- och sakskada, men genom att ett allmännare förslag om principalansvar för sådana skador senare har framlagts, har det till denna del mindre intresse.
De övriga förslagen avser främst eller uteslutande skada å person och egendom. Ett av dessa, förslaget om »Trafikförsäkring» (SOU1957: 36), intar i sin tur en särställning inom denna grupp, på grund av trafikskadornas stora betydelse i samhället. Rättstekniskt innebär förslaget bl. a., att den sammansmältning mellan skadeståndsrätten vid trafikskada och rätten till skydd ur trafikförsäkring, vilken i realiteten redan skett enligt nu gällande rätt, har kommit till uttryck i lagtexten. Sakligt innebär förslaget att rätten till ersättning ur trafikförsäkringen något vidgas, genom att passagerares, fotgängares, cyklisters osv. rätt till ersättning ej skall uteslutas av att bilisten kan exculpera sig, och medvållandebedömningen skall i någon mån mildras till de skadelidandes förmån. Men förarens ställning blir snarast något sämre än enligt gällande rätt, genom att han ej heller enligt förslaget skall kunna erhålla ersättning ur den egna bilens försäkring, och genom att hans rätt till ersättning ur en kolliderande bils försäkring enligt förslaget betingas av att denna bils förare gjort sig skyldig tillstyrkt vållande. Vid kollision mellan två bilar skall på samma sätt som nu en uppgörelse ske mellan båda sidor. Någon nämnvärd förenkling i det nuvarande invecklade ansvarssystemet skulle förslaget ej medföra.
Vid en jämförelse med Keeton's och O'Connell's samt Tunc's planer till reform av trafikförsäkringen förefaller det svenska förslaget konservativt. Mest iögonfallande är det dåliga skyddet för föraren, och här har bl. a. den ökade premiekostnaden varit ett skäl för attunderlåta att innesluta föraren i trafikförsäkringens skydd.84 Det svenska förslaget har ej heller tagit steget att låta varje bils försäkring stå för de skador som drabbar passagerarna i denna bil, eller gjort ersättningarna oberoende av skadelidandes medvållande. Å andra sidan är förslaget ej begränsat till mindre skador och till personskador, såsom är fallet med Keeton's och O'Connell's plan.
Förslaget låter sig knappast bedöma från andra synpunkter än de rättstekniska utan att man skaffar sig kännedom om hur det nuvarande ersättningssystemet fungerar. Om det skulle visa sig, att detta
system har allvarliga defekter (t. ex. i fråga om förares rätt till ersättning), är det ej sannolikt att det nya förslaget skulle medföra någon avsevärd förbättring. Om å andra sidan det nuvarande systemet fungerar i stort sett väl, blir det en ny fråga, som ej heller kan bedömas utan beräkningar baserade på empiriska studier, huruvida förslaget skulle medföra en förbättring på de punkter där likväl en sådan är önskvärd.
Förslaget om »Försäkringsgivares regressrätt» (SOU 1958:44) rör en detaljfråga. Domstolarna skulle få en vittgående rätt att skönsmässigt pröva, om sådan regressrätt skall få utövas, och regeln skall vara tvingande. Det är dock föga sannolikt att regressrätten skulle inskränkas i något av de fall där den nu vanligen utövas, och den föreslagna reformen skulle därför huvudsakligen få betydelse som en garanti mot missbruk.
De båda återstående förslagen till lagstiftning inom skadeståndsrättens område, »Skadestånd I» (SOU 1963: 33) och »Skadestånd II»(SOU 1964: 31) har något annan karaktär genom att de hör till den allmänna skadeståndsrätten och sålunda ej rör särskilda skador eller specialfrågor.85 Det förra av dessa förslag förklaras bl. a. av att strafflagens ersättande med brottsbalken gjort det önskvärt, att 6 kap. strafflagen ersättes med en nyredigerad lag. Rättstekniskt innebär förslaget att den nuvarande, formella sammankopplingen av skadeståndsansvaret med det straffrättsliga ansvaret elimineras i vad avser person- och sakskada, och såtillvida är förslaget avsett att ge klarare uttryck för vad som faktiskt redan tillämpas. Det ämne som varit föremål för mest saklig diskussion är barns skadeståndsansvar, men de föreslagna ändringarna är ej heller på detta område betydande, och att ämnet tagits upp beror väsentligen på att inom ett annat nordiskt land (Norge) behov av ny lagstiftning rörande barns skadeståndsskyldighet yppat sig. Det senare förslaget innebär att principalansvar för samtliga arbetstagares vållande införes, både vid skador som drabbar utomstående och vid skador som drabbar arbetstagare (olycksfall i arbete). Arbetstagares skadeståndsansvar, både i förhållande till utomstående och till arbetsgivaren, inskränkes avsevärt.
Båda lagförslagen innehåller regler om jämkning av ansvaret på särskilda punkter, t. ex. vid vållande till skada av någon som är över femton men under tjugoett år, vid föräldrars eller annan vårdnadshavares skadeståndsansvar på grund av underlåten tillsyn över barn, vid arbetsgivares principalansvar, samt vid arbetstagares ansvar (i en-
lighet med den nyssnämnda principen att inskränka sistnämnda ansvar starkt).
Ingen av de föreslagna ändringarna kan anses vara verkligt betydande och påverka skadeståndets verkningar i stort. Det nuvarande ersättningssystemet, sådant det fungerar under påverkan av försäkringsanordningar av olika slag och under inflytande av skadelidandes benägenhet att kräva skadestånd samt skadeståndsskyldigas och försäkringsbolags benägenhet att utge skadestånd, skulle troligen ej förändras mycket. Den ekonomiskt mest betydande reformen är säkerligen förslaget att införa principalansvar för samtliga arbetstagares vållande vid olycksfall i arbete, men såsom en företagen utredning ger vid handen, kan man knappast vänta sig att ens denna reform mer än obetydligt påverkar arbetsgivares sammanlagda utgifter för arbetstagares sjukdom och pensionering.86 I någon mån beror kanske resultatet av förslagets genomförande av det sätt på vilket domstolar och försäkringsbolag utnyttjar de möjligheter till förändring av ansvaret som nyskrivna regler, och särskilt regler som innebär skönsmässig bedömning, alltid innebär, men ej heller på detta område synes betydande förändringar vara att vänta. Jämkningsreglerna kommer troligen endast att tillämpas i undantagsfall, och det är t. o. m. sannolikt att de blir tillämpliga främst i fall där redan för närvarande intet skadestånd utgår därför att den skadeståndsskyldige saknar tillgångar.
Förslagens betydelse ligger främst på andra plan. Bl. a. skall de ge ett mer adekvat uttryck åt vad som faktiskt gäller. Båda förslagen understryker ansvarsförsäkringens betydelse för skadeståndets funktion i det moderna samhället. Det har redan nämnts att lagtexten skall ge uttryck åt att skadestånd för person- och sakskada utgår även vid sådant vållande som ej är straffbart. Beträffande principalansvaret vid skador som drabbar utomstående samt arbetstagares ansvar för skador som han i sitt arbete vållar andra, avser förslaget dels att inom skadeståndsreglernas eget innehåll ge uttryck åt de principer för placering av ansvaret som hittills kommit till uttryck i försäkringsvillkor för ansvarsförsäkring, dels att ålägga staten och de kommuner som är självförsäkrare ett motsvarande ansvar.
I detaljer innebär givetvis förslagen justeringar och preciseringar i förhållande till vad som gäller för närvarande, och meningarna om lämpligheten av sådana förändringar kan givetvis alltid vara delade, särskilt inom ett sådant område som skadeståndsrättens, om vilket många jurister hyser fasta, för att icke säga orubbliga, övertygelser. En fråga som väckt särskild uppmärksamhet är om man skall betrakta barns skadeståndsskyldighet som en form av ansvar för vållande
eller som ansvar oberoende av vållande (i lagtexten markerat av att det talas om skada som barnet »vållar», resp. om skada som barnet»gör»). Det synes som om meningsskiljaktigheterna på detta område mest kommit att röra en terminologisk fråga av ringa betydelse. Å ena sidan är det åtminstone med nuvarande utgångspunkt klart, att ett barn ej kan bli skadeståndsskyldigt under omständigheter där en vuxen ej skulle ha blivit det, och såtillvida kan det vara motiverat att beteckna ansvaret som ett culpaansvar. Å andra sidan kan man tveka om lämpligheten av att genom terminologien synas ge uttryck åt ogillande av ett handlingssätt av ett barn, även om handlingssättet i och för sig bedömes skola medföra skadeståndsskyldighet och även om man skulle ha uttryckt ogillande beträffande en vuxen persons motsvarande handlande, och detta talar mot att begagna culpaterminologien. Men så länge meningsskiljaktigheterna ej rör annat än detaljer i skadeståndsreglernas praktiska tillämpning kan man behandla saken som en bagatell.
Förslagens begränsade praktiska syften innebär, från en sida sett, att de praktiska förändringarna ej är andra än att deras berättigande kan bedömas även utan en närmare undersökning av hur skadeståndsreglerna fungerar för närvarande. Förslagen kan ej väntas råda bot på viktiga brister som må finnas i det närvarande ersättningssystemet, men även om sådana brister skulle finnas, är förslagen avsedda att utgöra förbättringar. Från en annan sida sett innebär emellertid detta— och härmed kommer man in på viktiga principfrågor — att regler som utbildats under tidigare samhällsförhållanden, utan egentlig hänsyn till skadeståndets nuvarande samband med försäkring och till de övriga omständigheter som påverkar skadeståndsreglernas sätt att fungera i nutiden, i stort sett godtages även för nuvarande förhållanden. Helt oberättigad är måhända ej en sådan optimism, eftersom den innebär att det system av försäkringar m. m., som utvecklat sig på grundval av skadeståndsreglerna, anpassat sig efter det nutida samhällets behov. Förslagen bygger på uppfattningen, att skadeståndsansvaret normalt skall täckas av frivillig ansvarsförsäkring, och jämkningsreglerna är avsedda för fall där sådan försäkring saknas.
Men någon djupare grund saknas förvisso för en övertygelse om att de nuvarande skadeståndsreglerna fyller de krav som kan ställas på längre sikt. Den bedömning av skadeståndsreglerna som ligger till grund för förslagen måste vara preliminär. De föreslagna reformerna har ett begränsat praktiskt syfte, och de motiv som förestavat förslagen motsäger ej att mera djupgående reformer av annan karaktär skulle erfordras. Skulle det visa sig exempelvis, att skador som barn orsakar förblir oersatta i betydande utsträckning, när man som nu li-
tar till ett ganska milt skadeståndsansvar och till frivillig ansvarsförsäkring, kan man ej nöja sig med de reformer som nu föreslagits. Å andra sidan måste understrykas, att vi ej har den kunskap som skulle erfordras för att uttala att en mera djupgående reform av barns skadeståndsansvar, t. ex. med strikt ansvar och obligatorisk ansvarsförsäkring, verkligen behövs. Detsamma gäller exempelvis skador genom olycksfall i arbete. Förslagen berör ej heller det område, om vilket man har störst anledning fråga, om det nuvarande systemet ger tillfredsställande ersättningar, nämligen trafikskadorna. Men ej heller i motsatt riktning har vi någon verklig visshet; vi kan ej utesluta att det nuvarande skadeståndssystemet är mera kostsamt än som behövs, med andra ord att det är ett komplicerat system för att överflytta penningbelopp som ej gör tillräcklig nytta. Allt detta pekar i sammariktning som vad tidigare anförts: det är i längden ohållbart att upprätthålla ett omfattande system av rättsregler, om vilkas verkningar vi i stort sett saknar kännedom.
Även på det mera begränsade planet av rättstekniskt och på detaljöverväganden motiverade regler finns åtskilliga reformer att överväga i Sverige. Vid sidan av de allmänna skadeståndsreglerna har vi speciallagstiftning rörande exempelvis skadeståndsskyldighet för järnvägar, luftfartyg och elektriska anläggningar. Dessa är ej samordnade vare sig sinsemellan eller med de allmänna skadeståndsreglerna.87 Det finns också komplicerade och föga tillfredsställande regler om ansvar för djur. Behovet av konsekvens, enkelhet och överskådlighet motiverar ensamt många reformer inom skadeståndsrätten. Men det är ej befogat att låta behovet av sådana, mindre genomgripande reformer utgöra en ursäkt för att underlåta att undersöka, vilka mera djupgående reformer som erfordras. Fortfarande har man skäl att citera några ord som Mataja skrev år 1888:
Es ist aber auch hohe Zeit, dass man einem so wichtigen Teil des Vermögensrechtes, wie ihn die Schadenersatzordnung darstellt, endlich dierichtige Behandlung angedeihen lasse, dass man, statt die Ersatzverbindlichkeit lediglich in Beziehung zu setzen zum Willen und Verhalten deseinzelnen, zu seinem Verschulden oder Nichtverschulden, den objektivenwirtschaftlichen Kausalzusammenhang in den Vordergrund rücke, dassman nicht dort mit im Grunde genommen strafrechtlichen Begriffen undAnschauungen operiere, wo es sich vor allem um die Befriedigung ökonomischer Forderungen handelt.88