Finlands lagstiftning 19661
Offentlig rätt. Medelst en lag av d. 4 mars har en ny 37 a § fogats till riksdagsordningen (117).2 Om en riksdagsman velat rikta ett spörsmål till en minister angående viss ämbetsangelägenhet har han hittills måst i skriftlig form avfatta spörsmålet, vilket ministern sedan haft att besvara inom 30 dagar. Detta spörsmålsinstitut har nu kompletterats genom det nya stadgandet, som ger riksdagsman rätt att i riksdagen ställa ett kort muntligt spörsmål i någon ämbetsangelägenhet. Spörsmålet skall därförinnan i skriftlig form bringas till ministerns kännedom. Det skall av honom kort besvaras vid följande s. k. frågetimme i riksdagen. Frågeställaren har rätt att göra högst två tilläggsfrågor, vilka genast skall besvaras. Om ministern finner att spörsmålet på grund av sakens beskaffenhet inte kan besvaras, skall han på samma sätt meddela riksdagen detta och tillika uppgiva sina skäl. — I ett spörsmålsärende får varken diskussion eller beslut förekomma.
Om rätt till allmänna vattenområden stadgas i en lag av d. 1 april (204). Allmänna vattenområden är Finlands territorialvatten och stora fjärdar utanför byarågång, och de är jämte bottnen statens egendom. Områdena står under väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förvaltning och vård. Denna myndighets tillstånd erfordras för nyttjande av allmänt vattenområde till olika ändamål, om icke åtgärden grundar sig på stadgande i annan lag. Den nya lagen inverkar inte på tidigare förvärvad enskild rätt till vattenområde.
Två nya högskolor, den ena i Joensuu, närmast för humanistisk och naturvetenskaplig undervisning och lärarutbildning, den andra i Kuopio, närmast för medicinsk, odontologisk och naturvetenskaplig undervisning och forskning, har grundats genom tvenne lagar av d. 25 mars (184 o. 185). I detta sammanhang må även nämnas lagen om utbyggande av högskoleväsendet åren 1967—1981 (288), i vilken ett visst minimiantal studieplatser vid universiteten och högskolorna med anlitande av statens medel garanteras.
En statens tryckericentral har genom en lag av d. 25 nov. (568) inrättats för statsförvaltningens behov. Centralen skall främst handha publiceringen och distributionen av statligt tryck, såsom Finlands Författningssamling och Officiella tidningen, men kan även i mån av lägenhet utföra tryckeriarbeten för andra än staten. De tidigare existerande statens publikationsbyrå och statsrådets tryckeri uppgår i den nya centralen. Denna är underställd finansministeriet.
Den allmänna förvaltningsrätten har under året kompletterats med tvenne lagar på områden, där lagstiftning hittills saknats. Den ena av dessa la-
gar gäller delgivning i förvaltningsärenden och är given d. 15 april (232). Härtill ansluter sig en förordning i ämnet av d. 16 dec. (662). Lagen tilllämpas då i förvaltningsärende som angår enskilt fall beslut, kallelse, meddelande eller annan förvaltningsakt varom handling upprättas skall bringas till vederbörandes kännedom. Huvudregeln är att delgivningen skall ske genom den myndighets försorg, som företagit ifrågavarande förvaltningsakt. Delgivningen kan antingen vara enskild eller offentlig.
Enskild delgivning kan verkställas på olika sätt, per post, med anlitande av stämningsman, genom direkt överlämnande eller genom bud. Ett nytt delgivningssätt, delgivning genom postens förmedling mot mottagningsbevis, har införts och är såsom huvudregel förutsatt i vissa fall, t. ex. då en besvärstid börjar löpa från delgivningen. Under vissa förutsättningar räcker det med att handlingen utan att överlämnas endast företes vederbörande.
Offentlig delgivning förekommer, då delgivning skall ske till flera personer, av vilka alla icke är kända, eller till flera än tio kända personer. Sätten för denna delgivning är införande i Officiella tidningen och offentlig kungörelse på anslagstavla eller kungörelse i rundradion (sistnämnda kungörelsesätt förutsätter ett sådant stadgande i förordning, som ännu icke utfärdats). Om Officiella tidningen anlitats, skall meddelande om i vilket nummer kungörelsen ingår inom en viss tidsrymd genom myndighetens försorg göras per brev till den vars adress är känd eller genom publicering i en eller flera tidningar.
Lagen innehåller dessutom särskilda stadganden om delgivning i vissa fall, t. ex. till staten, kommun och annat offentligrättsligt samfund samt till person som vistas utomlands på känd ort, om s. k. mellanhandsdelgivning (till vederbörandes husfolk m. fl.) och om den tidpunkt, då delfåendet anses ha ägt rum.
En förordning om delgivning i förvaltningsärenden gavs d. 16 dec. (662).
Den andra förvaltningsrättsliga lagstiftningsnoviteten utgör lagen om extraordinärt ändringssökande i förvaltningsärenden av d. 1 april (200). Häri stadgas om undanröjande och återbrytande av laga kraft vunnet förvaltningsbeslut samt om återställande av försutten fatalietid. Lagen gäller beslut som givits i förvaltningsförfarande eller i förvaltningslagskipning.
Ett förvaltningsbeslut kan efter klagan undanröjas bl. a. om den som saken rör ej beretts tillfälle att bli hörd och beslutet kränker hans rätt samt om beslutet är så oklart eller bristfälligt, att därav ej framgår, huru ären det blivit avgjort. Klagan skall anföras hos högre förvaltningsmyndighet, i vissa fall hos högsta förvaltningsdomstolen.
Försutten fatalietid kan av högsta förvaltningsdomstolen återställas för bl. a. den som inte på grund av laga förfall eller av annat synnerligen vägande skäl inom laga tid kunnat söka ändring i ett förvaltningsbeslut.
Återbrytande av förvaltningsbeslut kan komma i fråga bl. a. om beslutet grundar sig på uppenbart oriktig lagtillämpning eller på väsentligt misstag samt under vissa förutsättningar om ny utredning tillkommit. Ett allmänt villkor för återbrytande av beslut är att detta kränker enskilds rätt eller att åtgärden anses påkallad av ett offentligt intresse. Återbrytande sökes hos högsta förvaltningsdomstolen.
Utöver detta gäller att förvaltningsmyndighet själv kan rätta uppenbart skriv- eller räknefel i förvaltningsbeslut, som ännu inte blivit verkställt.
Lagen om ändringssökande i förvaltningsärenden av år 1950 har ändratsgenom en lag av d. 16 dec. (659). Om en besvärsskrift är i formellt eller sakligt hänseende bristfällig — den saknar t. ex. behörig underskrift eller uppgift om grunderna för ändringsyrkandet eller det överklagade beslutethar icke bifogats — skall besvärsmyndigheten bereda ändringssökanden tillfälle att inom förelagd tid avhjälpa bristen, om den inte anses så ringa att den ej behöver avhjälpas. Har bristen icke inom den förelagda tiden avhjälpts, skall besvären avvisas.
Det statliga pensionssystemet har genom en lag av d. 20 maj om statens pensioner (280) på ett genomgripande sätt reviderats. Den nya lagen bygger på samma huvudprinciper som lagarna om pension för arbetstagare av år 1961 och 1962 samt den kommunala pensionslagen jämte pensionsstadga av år 1964. Den tillämpas på alla som står i tjänste-, befattnings- eller arbetsförhållande till staten, även på tillfälliga tjänstemän, vilket innebär en nyhet.
Pensionssystemet omfattar ålders- och invalidpensioner. Pensionsåldernär i allmänhet 63 år. En viktig nyhet utgör att ålderspension även kan beviljas person, som tidigare varit anställd hos staten. Pensionen beräknas likväl härvid enligt mindre fördelaktiga procentsatser än dem som gällerför den vilken vid sin pensionering och viss tid därförinnan varit anställd hos staten. För en sådan person utgör pensionen 11/60 % av den pensionsgrundande lönen per varje månad av pensionstiden. Detta innebär att 30 pensionsår berättigar till en pension, som motsvarar 66 % av lönen. Denna procentsats är densamma som den hittills gällande, men den gamla lagens bestämmelser om ett visst högsta belopp för pensionen återfinnes inte i den nya. Däremot ingår i denna regler för sammanjämkning av statspension med andra pensioner, livräntor mm. Det sammanlagda beloppet av dessa prestationer, inklusive folkpensionens grunddel, får inte överstiga 66 % av den pensionsgrundande lönen.
En annan viktig nyhet utgör bestämmelserna om invalidpension. Om en person efter fyllda 18 år varit minst fyra månader anställd hos staten och härefter på grund av sjukdom, lyte eller skada blir arbetsoförmögen för en tid av minst ett år, tillgodoräknas honom såsom pensionstid icke blott den redan tilländalupna anställningstiden utan även den tid som från invaliditetens början återstår till pensionsålderns uppnående.
Pensionsärendena avgöres av statskontoret. Besvärsinstans är högsta förvaltningsdomstolen.
En förordning om statens pensioner gavs d. 9 dec. (611).
Lagen angående införande av lagen om statens pensioner av d. 20 maj (281) innehåller bl. a. regler om den nya pensionslagens förhållande till äldre pensionslagstiftning. Den som vid lagens ikraftträdande är anställd hos staten har rätt att inom viss tid anmäla, att han önskar kvarstå i det tidigare pensionssystemet.
Till den nya pensionslagen ansluter sig ett flertal ändringar av särskilda bestämmelser i olika författningar, enligt vilka pensioner utgår med offentliga medel, samt dessutom en i sitt slag ny pensionslag för evangelisk-lutherska kyrkan (282—98).
Femdagarsveckan skall successivt införas vid statens ämbetsverk och inrättningar med början år 1966 (sommarmånaderna). År 1970 skall den vara genomförd året om. Arbetstiden är alla vardagar utom lördagar kl.
8.00—16.00 med en halv timmes rekreationsrast. De nya bestämmelserna återfinnes i en förordning om ändring av förordningen angående arbetstiden och semestern vid statens ämbetsverk och inrättningar av d. 20 maj (301).
En polislag, som innebär en kodifiering och vidareutveckling av de gällande reglerna om polisväsendet, gavs d. 18 febr. (84). Lagen innehåller del sallmänna bestämmelser om polismaktens organisation, dels stadganden om polisens befogenheter. Den högsta ledningen och tillsynen över landets polisväsen utövas av inrikesministeriet. Under detta sorterar direkt centralkriminalpolisen — vilken har att bistå den allmänna polisen i fråga om brottsbekämpning och brottsutredning, skyddspolisen — vilken bl. a. har att uppdaga politiska brott, rörliga polisen — som bl. a. utgör rikets polisreserv, polisinstitutet — där polisutbildning ges, polishundsinrättningen och polisdepåerna — som bl. a. skall sköta polisens tekniska materiel. Länsstyrelsen leder och övervakar polisens verksamhet inom länet.
De i sitt slag nya bestämmelserna om polisens befogenheter är mycket detaljerade. Bl. a. ges här föreskrifter om hur polisman skall förfara gentemot berusade personer och dem som bryter mot enskild hemfrid. Men även de enskilda åvälvs i lagen skyldigheter. Sålunda är i vissa katastrofsituationer, såsom vid översvämningar, skeppsbrott, explosioner och trafikolyckor, varje för uppdraget kapabel person mellan 16 och 54 år som vistas i vederbörande polisdistrikt skyldig att bistå polisen vid räddnings-, bärgnings- o. d. arbete. För olycksfall som härvid drabbar en dylik person ansvarar staten, som också kan bli skyldig att utbetala skäligt arvode iersättning för förlorad arbetsförtjänst.
Finansrätt. I sin jakt på nya skatteobjekt har finansministern upptäckt försäkringspremierna. D. 20 dec. gavs en lag om skatt på vissa försäkringspremier (664). Enligt den skall på premien vid försäkring av egendom i Finland »eller till här bedriven verksamhet ansluten eller annan härvarande förmån» utgå skatt till staten. Från skattskyldighet har undantagits premie, som grundar sig uteslutande på person-, kredit- eller återförsäkringsavtal eller på transport- och transportmaterielförsäkring av vissa slag. Skatten utgör 11 % av den skattbelagda premien. Skattskyldiga är primärt försäkringsgivarna men skattebördan kommer givetvis att av dem övervältras på försäkringstagarna i form av förhöjda premier.
Social- och ekonomiskpolitisk lagstiftning. Underdenna rubrik sammanförs här vissa lagar om utvecklingsområden, bostadsproduktionen och ungdomens sparverksamhet, vilka ägnats mycken uppmärksamhet i den samhällspolitiska debatten.
Begreppet utvecklingsområde infördes i finländsk lagstiftning genom tre lagar av d. 15 april. I lagen om främjande av utvecklingsområdenas ekonomi (243) anges vilka län eller enskilda kommuner, som är att hänföra till utvecklingsområdena. Dessa indelas i en första och en andra zon sålunda att de områden där utvecklingsbehovet är störst hänförts till den första zonen. Till denna räknas bl. a. hela norra Finland och stora delar av östra Finland. I u-områdena skall vidtagas särskilda statliga ekonomiskpolitiska åtgärder i syfte att höja produktionen och levnadsstandarden samt
trygga sysselsättningen. Grunden härtill är att den ekonomiska utvecklingen i dessa områden anses ha blivit i väsentlig mån efter i jämförelse med landets övriga delar. Det ankommer på statsrådet att besluta om utförande av undersöknings- och planeringsarbete som är nödigt för främjande av u-områdenas ekonomi. — Lagen är i kraft åren 1966—70.
Den andra u-områdeslagen är lagen om skattelättnader för industrin inom utvecklingsområden (244). Dylika lättnader tillförsäkras bl. a. skattskyldig som under åren 1966—70 inom u-område grundar nytt industriföretag ellerutvidgar tidigare företag.
En förordning i ämnet gavs samma dag (245).
Den tredje hithörande lagen är lagen om investeringskrediter för utvecklingsområdenas industri samt vissa andra näringsgrenar (246). Statsmedel kan enligt denna lag användas för att främja kreditupptagningen i avseende å finansiering av vissa investeringar och för att med statsmedel bereda lättnad i kreditvillkoren. Det skall härvid vara fråga om utvecklande, utvidgande och grundande av industri, arbetsrörelser, företag i turistbranschen etc. inom u-områdena.
Bostadsproduktionen hör till de verksamheter inom den sociala sektorn, som staten alltsedan slutet av 1940-talet i stöd av särskild lagstiftning understött (de s. k. Arava-lagarna). D. 22 april gavs en ny lag om bostadsproduktion (247). För främjande av bostadsproduktionen och förbättrandeav bostadsförhållandena beviljar staten bostadslån och tilläggslån, ställer borgen mm. samt beviljar forskningsanslag. För dylika stödåtgärder och anslag skall i budgeten för åren 1967—76 anslås minst 150 milj. mark om året. Bostadslån av statens medel beviljas av bostadsstyrelsen, i vissa fall genom förmedling av kommunerna, postsparbanken, affärsbankerna m. fl.
Ovannämnda bostadsstyrelse grundades genom en lag av d. 29 april (251). Den är ett centralt ämbetsverk, som är underställt inrikesministeriet. Förutom sina uppgifter enligt lagen om bostadsproduktion har bostadsstyrelsen bl. a. att följa med utvecklingen av bostadsläget och -produktionen, utarbeta ett riksomfattande totalprogram för bostadsproduktionen samt ombesörja att programmet verkställes och utvecklas.
En förordning om bostadsstyrelsen gavs d. 11 nov. (553).
Ungdomssparandet skall uppmuntras med tillhjälp av en lag av d. 30 dec. om främjande av ungdomens depositionsverksamhet (748). Sparpremier som utgår av statens medel skall utlottas mellan personer i åldern 15—29 år, som under minst åtta månader deponerat minst 25 mark i månaden på inlåningskonto i penninginrättning och icke före utgången avresp. kalenderår lyft dessa minimidepositioner. Sparpremierna skall årligen utgöra minst 1 % av de sammanlagda minimibeloppen av dessa s. k. ungdomsdepositioner.
Civilrätt. Avbetalningsköpet har reglerats genom en ny lag därom avd. 18 febr. (91), vilken ersätter en tidigare lag i ämnet av år 1933. Lagen har för läsarna av denna tidskrift tidigare presenterats av Pekka Kurvinen och Henry Ådahl, till vilkas referat av de nya bestämmelserna här må hänvisas.3
En jordlegolag gavs d. 29 april (258). Genom den upphävdes ett flertal äldre författningar om olika slag av jordlega, de äldsta av dem vissa stad-
ganden i 1734 års lag. Lagen tillämpas på avtal, varigenom fastighet eller område i stad eller på landet för viss tid eller tills vidare upplåtes på lega mot bestämd avgift. Lagen innehåller dels vissa allmänna stadganden om jordlegoförhållanden, dels särskilda bestämmelser om olika typer av lega. Av de förstnämnda må anföras bestämmelsen att ett legoavtal skall upprättas skriftligen och undertecknas av kontrahenterna; från denna regel göres vissa undantag. Endast sådana villkor som intagits i det skriftliga avtalet är giltiga. Ett legoavtal får endast uppsägas på grund som angesi lagen; bestämmelsen härom är i regel tvingande.
En huvudtyp av jordlega är tomtlegan. Härmed avses främst upplåtande på lega för bostadsändamål av byggnadstomt, som är belägen i byggnadskvarter inom stadsplaneområde. Ett tomtlegoavtal skall ingås för viss tid mellan 30 och 100 år. Avtalet måste, för att förbli i kraft, inom en månad från undertecknandet bli föremål för ansökan om registrering hos vederbörande inskrivningsdomare. Registreringen har samma verkan som en inteckning till säkerhet för nyttjanderätt, men den behöver icke såsom inteckningen förnyas inom tio år. Legorätten är ärftlig och kan utan legogivarens samtycke överlåtas. Legorätten omfattar byggnader, varaktiga anordningar och anläggningar samt träd och buskar på tomten. En förordningom tomtlega gavs d. 19 aug. (449).
En tomtlegan närstående typ utgör s. k. annan lega av bostadsområde. Denna innebär att ett område utan tomtlegorätt upplåtes på lega för bostadsändamål och att legotagaren bebor en byggnad, som antingen tillhör honom eller som han skall uppföra. Legotiden är högst 100 år.
Den andra huvudtypen av jordlega är lega av bebyggd brukningsdel. Upplåtelsen skall gälla brukningsdel, som är bebyggd med sådana bostads och ekonomibyggnader, som erfordras för bedrivande av lantbruk, och bör avse bedrivande av i huvudsak lantbruk. Avtalet får ingås på högst 15 år. Utan legogivarens tillstånd får legorätten icke överlåtas till annan, om inte legogivaren på förhand samtyckt härtill i legokontraktet. Endast i sistnämnda fall är legan ärftlig.
I samband med den nya jordlegolagen ändrades d. 29 april förordningen om inteckning i fast egendom (259) sålunda, att inteckning i legorätt jämte legotagaren tillhöriga byggnader och anläggningar tillåtes endast om legorätten säkrats genom inteckning i den fastighet, till vilken legoområdet hör.
Försämringen av penningvärdet har föranlett att de nominella beloppen av utdömda eller överenskomna underhållsbidrag några gånger i lagstiftningsväg höjts. Genom en d. 16 dec. given lag om vissa underhållsbidragsbindande vid levnadskostnaderna (660) har åstadkommits en indexautomat, som på ett bestående sätt bevarar underhållsbidragens reella nivå. Lagen tillämpas på underhållsbidrag, som någon i enlighet med äktenskapslagen eller lagen om barn utom äktenskap ålagts eller förbundit sig att på bestämda tider utgiva. Lagen kan även tillämpas på underhållsbidrag, som en arbetsgivare kan vara skyldig att betala till sin förutvarande arbetstagare enligt lagen om socialhjälp, och på underhållsbidrag, som utges såsom skadestånd enligt strafflagen.
Såsom bas för indexberäkningen tjänar levnadskostnadsindex för tidsrymden augusti 1938—juli 1939 = 100. Om indextalet för oktober utvisar en stegring om minst 5 % från det indextal, som motsvarar den senaste
förhöjningen av bidragen, höjes dessa från början av följande kalenderår. Förhöjningen utgör lika många fem procent som indextalet stigit med fulla fem procent. Det ankommer på socialministeriet att utföra de nödiga beräkningarna och genom ett i november utfärdat beslut konstatera förhöjningen. Avtalet eller utslaget bör företes för en tjänsteman som utsetts av den lokala socialnämnden, vilken därpå skall anteckna tidpunkten förhöjningen och beloppet av det förhöjda bidraget.
En förordning i ämnet gavs d. 16 dec. (661). Häri stadgas bl. a. att socialministeriets ovannämnda beslut om indexförhöjningen skall publiceras i Finlands författningssamling.
De fria sommarlördagarna har föranlett ändringar i check-, växel-, skuldebrevs- och hyreslagen (312—315). Lördag under juni, juli och augustimånader har jämte första maj och självständighetsdagen d. 6 dec. jämställts med helgdag i fråga om de frister, som gäller för betalning, uppvisande till accept, upptagande av protest, uppsägning etc. Infaller den sista dagen av en dylik frist på en sommarlördag, förlängs fristen till följande vardag.
Längre än så går lagen ang. ändring av lagen om beräknande av laga tid (358), enligt vilken söckenlördagar under hela året jämställts med de helg- och festdagar, vilka enligt vad som tidigare gällt framskjutit fullgörandet till närmast följande söckendag, om bestämd dag eller sista dagen av bestämd tid infaller på en sådan dag.
Arbetsrätt. Genom ändringar av lagen om pension för arbetstagare avår 1961 och lagen om pension för arbetstagare i kortvariga arbetsförhållanden av år 1962 (639 o. 640) infördes familjepensioner i vårt obligatoriska arbetspensionssystem. Rätt till familjepension har försäkrad arbetstagaresänka (ej änkling) och barn. För beviljande av pension förutsätts att arbetstagaren vid sin död hade rätt till eller åtnjöt arbetspension.
Änka är förmånstagare dels om den avlidne efterlämnat barn som antingen är änkans eget eller sådant, om vars utkomst makarna annars gemensamt dragit försorg, dels om änkan vid dödsfallet fyllt 40 år och äktenskapet varat minst tre år. — Om den avlidne efterlämnar barn under 18 år eller långvarigt arbetsoförmöget barn under 21 år, är även dessa förmånstagare. Såsom den försäkrades barn betraktas även barn, varom bägge makarna gemensamt dragit försorg, samt utomäktenskapligt barn, som den försäkrade erkänt eller beträffande vilket han är försörjningspliktig.
I fråga om familjepensionens storlek gäller att full pension, som motsvarar den grundpension den försäkrade själv åtnjöt vid sitt frånfälle eller vartill han varit berättigad om han i stället blivit arbetsoförmögen, utgår om förmånstagarna är minst tre till antalet. Tre fjärdedels pension utgår till två förmånstagare och halv pension, om endast en förmånstagare finnes. Särskilda regler gäller om fördelningen av pensionen mellan förmånstagarna inbördes.
Arbetstagares änka kan för förhindrande av invaliditet eller för förbättrande av arbets- och förvärvsförmågan beviljas lån för utbildning och arbetsvård.
Straffrätt. Den s. k. opportunitetsprincipen har kommit till uttryck i ett par nya stadganden, enligt vilka allmän åklagare får eftergiva åtal och domstol lämna gärning obestraffad, om brottet är obetydligt. Det krävs
likväl ytterligare att det skall framgå att gärningen berott på ouppmärksamhet, tanklöshet eller okunnighet, som med beaktande av omständigheterna är ursäktlig, och att allmänt intresse icke fordrar utförande av åtal, resp. ådömande av straff (lag om ändring av 3 kap. 5 § strafflagen, och lag om ändring av lagen om införande av strafflagen, 196 o. 197).
Nya regler om försättande av fånge i villkorlig frihet har givits i en lag ang. ändring av 2 kap. 13 § förordningen om verkställighet av straff (411). Villkorlig frigivning kan ske, om en till frihetsstraff på viss tid dömd person utstått 2/3 av sitt straff eller, om synnerliga skäl därtill föreligger, efter halva strafftiden. I vartdera fallet måste han ha avtjänat minst fyra månader av straffet. Förordnande om frigivningen ges av justitieministeriet på framställning av straffanstaltens direktion eller efter dess hörande, även fången skall höras i ärendet. Justitieministeriet kan redan på förhand avgöra frågan om villkorlig frigivning och kan härvid såsom villkor uppställa, att fången före frigivningen företer godtagbar utredning om sin försörjning och att han uppför sig oklanderligt i straffanstalten. Även andra villkorkan uppställas.
Reglerna om villkorlig frigivning efter det 5/6 av strafftiden avtjänats har inte ändrats.
Genom en lag om ändring av 2 kap. 13 § strafflagen har de straffskärpningar, (hårt viloläger, kost av vatten och bröd under en viss kortare tid) som kunnat ådömas livstids fånge, som i straffanstalt gör sig skyldig till brott vilka ej kan sonas med böter, blivit avlägsnade.
Processrätt. Förordningen om förmånsrätt har ändrats genom en lag av d. 4 nov. (536). Bästa rätt i konkurs har numera näst efter anspråk som grundar sig på ägande-, pant- eller retentionsrätt arbetstagares på arbetsförhållande grundade löne- o.a. fordringar för det löpande och det föregående året. Likställda med dylika fordringar är anspråk på underhållsbidrag för barn, om barnet för sin utkomst är beroende därav. I dödsboskonkurs har samma förmånsrätt vissa sjuk- och boförvaltningskostnader.
Lagen d. 25 mars om ändring av 17 kap. rättegångsbalken (176) är avsedd att bereda den som utger, förlägger eller trycker eller är huvudredaktör för en periodisk tryckskrift visst sekretesskydd. Han får nämligen i en rättegång underlåta att besvara fråga om författarskapet till artiklar och meddelanden som ingår i skriften, liksom även fråga om vem som lämnat de uppgifter, på vilka artikeln eller meddelandet grundar sig. Han behöver inte heller svara på fråga, som inte kan besvaras utan att författaren eller meddelaren yppas. Ett likartat skydd gäller även författare till artikel eller meddelande. Ovannämnda sekretesskydd gäller likväl inte i grövre brottmål.
P. E. von Bonsdorff