NILS BECKMAN, CARL HOLMBERG, BENGT HULT, IVAR STRAHL. Brottsbalken jämte förklaringar. Band I. Brotten mot person och förmögenhetsbrotten m. m. Sthm 1964. Norstedts. 454 s. Kr. 49,50 (Andra tryckningen. Sthm 1965). Band II. Brotten mot allmänheten och staten m. m. Sthm 1965. Norstedts. 622 s. Kr. 56,00. Band III. Påföljder m. m. Sthm 1967. Norstedts. 700 s. Kr. 66,00.
Den stora kommentaren till 1962 års brottsbalk föreligger nu färdig. Med beundransvärd snabbhet utgavs de två första banden omfattande BrB:s två första avdelningar, de som kanske var mest angelägna. Första bandet hann t. o. m. utkomma redan innan brottsbalken trädde i kraft den 1 januari 1965. Det omfattande tredje bandet har sedan följt i rask följd. De två första banden har författats av Beckman och Strahl, dock att kommentaren till 21 och 22 kap. BrB skrivits av militieombudsmannen Hugo Henkow. I fråga om framställningen av förfalskningsbrotten har författarna kunnat utnyttja Ragnar Bergendals framställning i en tidigare kommentar. Tredje bandet, som omfattar BrB:s tredje avdelning om påföljderna samt BrP och ett antal följdförfattningar, har till största delen skrivits av Strahl, var jämte Hult författat kommentaren till 25, 37 och 38 kap. BrB jämte vissa följdförfattningar, Holmberg kommentaren till 34 kap. BrB och promulgationslagen jämte vissa följdförfattningar samt Beckman kommentar till vissa följdförfattningar, register m. m. Därjämte har Beckman övervakat och lett arbetet i dess helhet.
Författarna är utomordentligt väl kvalificerade för sitt arbete. Beckman har deltagit i straffrättskommitténs arbete med de två första avdelningarna av BrB från det kommittén tillsattes år 1937 och till dess slutbetänkandet avgavs år 1953. Strahl har deltagit i de två första etapperna i straffrättskommitténs arbete och i strafflagberedningens arbete, som ledde till tredje avdelningen av BrB. Hult och Holmberg har varit sekreterare och ledamöter i strafflagberedningen och har utfört en stor del av departementsarbetet i fråga om brottsbalken och dess följdförfattningar.
Respekten för författarnas prestationer minskas inte av att kommentaren inte är helt ny. Beträffande de delar av brottsbalken, som väsentligen är överflyttade från strafflagens åren 1942 och 1948 reformerade partier, har författarna med all rätt kunnat bygga på de tidigare välkända strafflagskommentarerna, i vilka de själva medarbetat, nämligen Ekeberg—Strahl—Beckman, Förmögenhetsbrotten (1 uppl. 1942, 5 uppl. 1961) och Beckman—Bergendal—Strahl, Brott mot staten och allmänheten (1 uppl. 1949, 2 uppl. 1957). Brottsbalkskommentarens två första band kan därför i tämligen stora delar betraktas som en stundom avsevärt omarbetad upplaga av de tidigare kommentarerna. Vad kommentarerna till 21 och 22 kap. beträffar, bygger de på Regner—Henkow, Den militära strafflagstiftningen (1951). Tredje bandet är i några avsnitt grundat på kommentaren till brott mot staten och allmänheten.
Det är ingen överdrift att påstå att de båda strafflagskommentarerna och de båda första banden av brottsbalkskommentaren, som varit tillgängliga några år, har visat sig vara omistliga för dem som praktiskt eller teoretiskt har att syssla med vår strafflagstiftning. Deras betydelse har varit, och är fortfarande mycket stor, icke blott för rättstillämpningen — endast på några enstaka punkter har rättspraxis avvikit från rekommendationer i dem — utan även för undervisningen i straffrätt vid de juridiska fakulteterna i landet. Icke minst värdefull är den fullständighet och noggrannhet, med vilken rättspraxis och litteratur uppmärksammas och kommenteras. Knappast någonting av någon vikt har förbigåtts. Samma betydelse för doktrin och rättstillämpning kommer säkerligen det tredje bandet att få. Vad rättspraxis beträffar, kan författarna till de två första delarna av brottsbalkskommentaren falla tillbaka på erfarenheter från annat håll; Beckman känner självfallet väl till HD:s praxis, vilket synes avspegla sig i hänvisningar till eljest svårtillgängliga notismål, och Strahl har kunnat utnyttja de ingående och personligt färgade analyserna i sina översikter över straffrättslig praxis i SvJT. Man kan emellertid iakttaga, att Strahls uttalanden i rättsfallsöversikterna någon gång inte alls eller med modifikationer intages i kommentartexten såsom utgivarnas gemensamma uppfattning.
En viss svårighet är förknippad med fastställandet av karaktären av kommentarer sådana som strafflags- och brottsbalkskommentarerna. De är författade av personer som deltagit i utarbetandet av de lagar som kommenteras, och texten är — särskilt i de första upplagorna — till stor del hämtad från motiven till vederbörande stadgande. Oftast är det kanske de till grund för lagen liggande kommittébetänkandenas text som kommer att ingå i kommentarerna. Endast sällan och då i regel där det har särskild betydelse för förståelsen av ett tolkningsproblem angives emellertid källan uttryckligen. Texten i en kommentar består alltså av utdrag ur förarbetena mer eller mindre omarbetade och blandade med nyskrivna partier. Utan att själv gå till förarbetena kan läsaren många gånger icke avgöra vilken karaktär ett visst parti har. Särskilt i de delar, som rör lagstiftning, som länge varit i kraft och beträffande vilken kommentaren genomgått flera upplagor, är de nyskrivna partierna mera omfattande. Nu åtnjuter en kommentar av detta slag med all rätt en stor auktoritet. Denna torde emellertid inte bara baseras på författarnas stora kompetens och förtrogenhet med lagens tillblivelseprocedur utan också på att kommentaren bygger på förarbetena, låt vara att detta inte alltid med tydlighet framgår av texten. En kommentar av detta slag har helt enkelt en viss officiös karaktär. Enligt min mening ställer det vissa krav på författarna att icke i kommentarens opersonliga och auktoritativa form framföra uppfattningar som är alltför personliga eller som avser ämnen, som icke dryftats i lagens förarbeten. Det är därför något diskutabelt, att den nya kommentaren till brottsbalken innehåller partier rörande straffrättens allmänna del som icke behandlats i förarbetena men som icke sällan återfinnes i Strahls förträffliga Kompendium över straffrättens allmänna del enligt brottsbalken (flera upplagor, den senaste av 1967). I några fall hävdas i kommentaren en uppfattning i tolkningsfrågor som strider mot motiven eller som inte alls behandlats i motiven. Det kan ifrågasättas om inte sådana avvikelser från det hävdvunna eller allmänt accepterade bör markeras kraftigare i en kommentar av denna typ. Den konsulteras ju ofta av jäktade yrkesmän, som
inte alltid har tid att jämföra kommentarens framställning med förarbetena och annan litteratur. Jag får längre fram tillfälle att återkomma till några av dessa ställen.
En svårighet med att få materian framställd i kommentarform på detta i och för sig förnämliga sätt är att framställningen ibland blir oöverskådlig. Man måste vara väl förtrogen med kommentaren för att omedelbart hitta var ett visst problem behandlas. Ett rikligare bruk av interna sidhänvisningar skulle ha gjort kommentaren ännu användbarare än den är. Sakregistret i tredje bandet fyller ej helt denna brist.
Det är inte här meningen att i detalj gå igenom kommentaren. Min avsikt är blott att ta upp framställningen till diskussion på några punkter.
Band. I
Detta band omfattar 1—12 kap. BrB, d. v. s. de två inledningskapitlen i balkens första avdelning samt av andra avdelningen stadgandena om brott mot person (3—7 kap.) och förmögenhetsbrott (8—12 kap.). Inledningskapitlen och kapitlen om brott mot person var nya i BrB, medan kapitlen om förmögenhetsbrott, som omarbetats 1942, med endast mindre justeringar överfördes till BrB.
Under 1: 1,1 som ger en formell definition av brott, behandlas i kommentaren (s. 20) en terminologisk fråga rörande de undantag från brottsbeskrivningarnas tillämpningsområde, som brukar kallas objektiva straffrihetsgrunder (samtycke, nöd och nödvärn m. m.). I viss anslutning till Nelson, Rätt och ära (1950), s. 110 ff vill kommentaren använda ett annat uttryckssätt, förslagsvis allmänna grunder för brottslighetens uteslutande. Motivering härför är bl. a. att straffbarhet kan vara utesluten, fastän gärningen är brottslig. Detta gäller straffminskningsgrunder, som tillåter att straffet sättes ned till noll, exempelvis stadgandena i 23: 5 om straffnedsättning för medverkande och i 24: 5 om excess vid nödvärn m. m. Den föreslagna terminologien är emellertid litet otymplig. Jag skulle för min del i anslutning till lagens uttryckssätt i 24: 1 och 24: 4 vilja föreslå benämningen allmänna objektiva ansvarsfrihetsgrunder.
BrB ger ju inga regler om de subjektiva rekvisitens innehåll. I 1: 2 st. 1 föreskrives blott att uppsåt erfordras för att en i BrB beskriven gärning skall anses som brott, om ej annat stadgas. Under denna paragraf ges i kommentaren en instruktiv framställning av vad som kan anses gälla om uppsåt och oaktsamhet i svensk rätt. I avsnittet om oaktsamhet (s. 31 ff) behandlas också kausalitet i överensstämmelse med Strahls i Teori och praxis, Skrifter tillägnade Hjalmar Karlgren (1964), s. 324 ff framförda angrepp mot begreppet adekvat kausalitet.
I fråga om rättsvillfarelse uttalas (s. 34) att det är möjligt att det efter BrB:s tillkomst ej kommer att inställa sig något behov att frikänna, vilket hittills skett i undantagsfall. I stället kan enligt kommentaren påföljdseftergift enligt 33: 4 st. 3 komma att användas. Kommentaren pekar också på möjligheterna att underlåta åtal enligt RB 20: 7. Förarbetena ger docken något annorlunda bild av lagstiftarens uppfattning (se också kommentaren Band III s. 276 och NJA II 1962 s. 516). Straffrättskommittén ansåg att något särskilt stadgande om verkan av rättsvillfarelse inte borde uppta-
gas i lagstiftningen. Frågan kunde liksom dittills utan olägenhet lämnas åt rättspraxis. Kommittén tillade, att frågan om verkan av rättsvillfarelse dock måhända förtjänade att beaktas i samband med spörsmålen om en allmän straffnedsättnings- eller straffrihetsparagraf och om åtalseftergift (NJA II 1962 s. 19). Departementschefen uttryckte viss sympati för LO:s i ett remissvar framförda ståndpunkt att BrB borde innehålla en allmänregel om verkan av rättsvillfarelse (KPr 1962: 10 s. B 59) och konkluderade: »I likhet med kommittén anser jag att någon lagbestämmelse i ämnet ej bör meddelas, utan det bör få ankomma på rättstillämpningen att bedöma spörsmålet med beaktande av de förhållanden som föreligger i varje särskilt fall. De av beredningen föreslagna reglerna om nedsättning och eftergift av påföljder ger också (kurs. här) möjligheter att undgå stötande resultat» (NJA II 1962 s. 21 f). Att påföljdseftergift och underlåtenhet att åtala kan förekomma vid rättsvillfarelse är ju fullt klart (jfr Cars i SvJT 1967 s. 329 f). Av förarbetena framgår emellertid — såsom här visats —att lagstiftaren lämnat öppen den i äldre rätt någon gång använda möjligheten att frikänna på grund av rättsvillfarelse. Att såsom Strahl i SvJT 1962 s. 177 anse att lagstiftaren ålägger sig en för lagens syfte att påverka människors beteende främmande begränsning, därest han gör lagens tilllämpning beroende av den enskildes kännedom om lagen, har tydligen varit främmande för dem som förberedde BrB. Det är också svårt att förstå att åtlydnaden av lagen skulle lida någon skada, om man frikänner den som handlat i en fullt ursäktlig okunnighet om en lagregel och därvid uppträtt på ett försvarligt sätt. En dylik generös behandling av medborgarna är enligt min uppfattning mera ägnad att öka än att minska respekten för lagen. Det är också social-psykologiskt en skillnad mellan att helt frikännas eller slippa åtal för ett handlande som framstår som ursäktligt och försvarligt och att erhålla påföljdseftergift eller åtalseftergift,2 eftersom dessa åtgärder innebär ett konstaterande av att vederbörande begått ett brott och alltså handlat på ett klandervärt sätt, ehuru han slipper påföljd.I somliga fall skulle det verka synnerligen otillfredsställande att ge påföljdseftergift i st. f. att frikänna. Ett exempel utgör NJA 1948 s. 384, där en person i förlitan på en frikännande HD-dom fortsatte viss verksamhet men HD under inflytande av RegR ändrade sin uppfattning då frågan andra gången kom upp med samma svarande. Denne frikändes med hänsyn till omständigheterna. — Det kan tilläggas, att vid tillkomsten av 1960 års lag om varusmuggling departementschefen uttalade att man vid överträdelse av denna lag borde tillämpa de allmänna grundsatser som utbildats inom straffrätten och att straffrihet borde inträda »allenast då misstaget är ursäktligt» (KPr 1960: 115 s. 61).
I 1: 2 st. 2 stadgas att om gärningen begåtts under självförvållat rus eller om gärningsmannen eljest genom eget vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk, därav icke må föranledas att gärningen ej anses som brott. Kommentarens framställning är på denna punkt väl kortfattad. Utgångspunkten för lagstiftaren har varit att av kriminalpolitiska skäl det subjektiva rekvisitet eftergives i här avsedda fall (NJA 1962 II s. 20 f och 22) och att någon ändring i detta hänseende icke var avsedd att göras i vad som tidigare gällt. En utförlig redogörelse härför finnes i straffrättskommit-
téns betänkande till BrB (SOU 1953: 14 s. 380 ff). I kommentaren har emellertid redogörelsen för tidigare litteratur och praxis koncentrerats så att den är svår att uppfatta. Den följes därefter av en kortfattad redogörelse för den uppfattning, som Strahl framfört i SvJT 1965 s. 369 ff. Denna uppfattning är en helt annan än den som framförts i motiven. Strahls ståndpunkt är tilltalande, men det förefaller betänkligt att tolkningsvägen i ett helt nytt stadgande inlägga en annan mening än den som de lagstiftande myndigheterna haft, i synnerhet som någon ändring av vad som tidigare ansetts gälla icke varit avsedd.
De lege ferenda skulle jag vilja vara så djärv, att jag föreslog borttagande av 1: 2 st. 2, så att vanliga regler om uppsåt och oaktsamhet skulle gälla även vid självförvållad berusning (liksom de gör vid brott av sinnessjuk) och att ett effektivt omhändertagande av farliga alkoholbrottslingar gjordes genom nykterhetsvården.
Reglerna om tillämpligheten av svensk lag i 2 kap. har blivit tämligen komplicerade, ehuru de bakomliggande principerna är enkla. I kommentaren understrykes på ett klart sätt (s. 57 f) att en förutsättning för kapitlets tillämplighet är att det rör sig om en gärning på vilken en svensk straffbestämmelse kan tillämpas och där redogöres för den praxis som inleddes med NJA 1960 s. 430 och som innebär att trafikbrottslagens flesta bestämmelser anses vara tillämpliga även utanför Sverige.3
När det gäller 2: 4 framför kommentaren en tolkning, som avviker från förarbetena men som står i god överensstämmelse med lagtexten. Enligt denna skall ett brott anses begånget såväl där den brottsliga handlingen företogs som där brottet fullbordades. Lagrummets formulering härstammar från 1948 års strafflagsreform, då den genomfördes på förslag av lagrådet för att markera att det avgörande skulle vara att brottets omedelbara verkan, t. ex. vid misshandel varav döden följt själva misshandeln, skulle ha inträffat i Sverige men icke den slutliga effekten, d. v. s. att den misshandlade avlider i Sverige (se KPr 1948: 80 s. 396 f och 472). Därigenom erhölls också överensstämmelse med forumregeln i RB 19: 1 sådan denna skall uppfattas enligt motiven.4 I kommentaren (s. 67 f) pläderas för att stadgandet skall uppfattas så som det föreslogs av straffrättskommittén (SOU 1944: 69 s. 7 och 53 f), nämligen så att brottet skall anses begånget såväl där den omedelbara effekten som där den slutliga effekten inträffade. De skäl, som anföres härför, är mycket övertygande. Det synes därför som om man på denna punkt borde kunna frångå ett snart 20 år gammalt motivuttalande i ett tidigare lagstiftningsärende.
En detaljfråga utan större betydelse är vad som menas med uttrycket »svenskt intresse» i 2:5 st. 2. Enligt kommentaren (s. 72) menas med svenskt intresse detsamma som utförligt beskrivits i 2: 3 p. 3, alltså även här domicilierad utlänning. Då med utländskt intresse i 2: 5 st. 1 enligt straffrättskommittén (SOU 1953: 15 s. 452) menas även här domicilierad utlänning kan det vara tveksamt om denne omfattas även av »svenskt intresse». Uttryckssättet i 2: 3 p. 3 gör det f. ö. tveksamt om utlänningen avses att sammanföras med »rena» svenska intressen (»om brott förövats mot (kurs. här) Sverige, svensk medborgare eller svensk menighet, inrättning
eller sammanslutning eller mot (kurs. här) utlänning som hade hemvist i Sverige»).
3 kap. om brott mot liv och hälsa och 4 kap. om brott mot frihet och frid har avsevärt förenklats i förhållande till tidigare gällande rätt. Kommentarerna till dessa kap. är också överskådliga och lättlästa. En egenhet i BrB är att relativt obetydliga förnärmelser, t. ex. beröringar, är straffbara enligt en hel serie stadganden: misshandel, som är ringa (3: 5), ofredande (4: 7), förolämpning (5: 3) och otuktigt beteende (6: 6). Av kommentaren framgår klart hur gränsen skall dragas mellan dessa brott.
Beträffande konkurrensproblem anmärkes i kommentaren (s. 123), att vid vållande till annans död genom vårdslöshet i trafik föreligger brottskonkurrens mellan 3: 7 och 1 § trafikbrottslagen. Motsvarande torde gälla vållande till kroppsskada eller sjukdom enligt 3: 8 och vårdslöshet i trafik. Däremot föreligger aldrig brottskonkurrens mellan vårdslöshet i trafik och framkallande av fara för annan enligt 3: 9. I sådant fall skall endast 1 § trafikbrottslagen tillämpas (s. 127).
På ofredande ges ett antal exempel i kommentaren (s. 153 f), t. ex. nattliga störande telefonpåringningar. Ett annat praktiskt exempel torde vara fönstertittning, som är kännbart störande.
Stadgandena om ärekränkningsbrott har grundligt omarbetats i 5 kap. De stora svårigheter som de bereder i praktiken — inte minst det på relativt svaga rättspolitiska grunder införda brottet förtal av avliden i 5: 4 — framgår klart av den skickligt skrivna kommentaren. På tal om beskyllning för brott säger kommentaren (s. 187) att det måste vara straffritt »i ganska stor utsträckning» att såsom varning fästa andras uppmärksamhet på att någon begått brott eller ådragit sig misstanke därom. Problemet är svårt och hade kanske förtjänat närmare dryftande. Är det t. ex. tillåtet att till prenumeranter på kreditupplysningar distribuera uppgifter om köpare, som begått olovligt förfogande över gods som köpts på avbetalning?
I 6 kap. om sedlighetsbrott är en av svårigheterna att fastställa vad som menas med könsligt umgänge. Detta klarlägges väl i kommentaren, men kommande rättsfall kan kanske bidraga till att göra gränsdragningen skarpare kring detta något diffusa begrepp.
Kommentaren behandlar inte frågan om brottet enligt 6: 5, otukt med avkomling eller syskon, avser blott otukt mellan helsyskon eller om stadgandet gäller även halvsyskon. Enligt Stjernberg, Kommentar till strafflagen kap. 17—18 (2 uppl. 1930) s. 50 avsåg motsvarande stadgande i 18: 3 strafflagen även halvsyskon, inkl. fall där syskonskapet är grundat på utomäktenskaplig börd. Under förarbetena uttalade straffrättskommittén att dess förslag ifråga om kretsen av de anförvanter mellan vilka samlag straffades överensstämde med då gällande lag (NJA II 1962 s. 183). Det vill sålunda synas som om straffbudet avser även halvsyskon. — Man kan ifrågasätta om inte detta straffbud kunde helt avskaffas.
Beträffande förmögenhetsbrotten bygger kommentaren, såsom tidigare nämnts, på den äldre kommentaren. Vissa frågor har emellertid fått en ny lösning i BrB. Problemet om biltillgreppets rätta behandling har sålunda fått sin praktiska — om än icke teoretiska — lösning genom införandet avbrottet tillgrepp av fortskaffningsmedel i 8: 7. Problemet om vad som är tillägnelseuppsåt kvarstår egentligen, men enligt lagrådet (NJA II 1962 s. 212) är man berättigad att tillämpa den nya bestämmelsen i alla fall
»då det icke är naturligt att tala om tillägnelseuppsåt» (jfr kommentaren s. 259 f).
En fråga som i praxis berett bekymmer är den rätta rubriceringen av tagande av varor i självbetjäningsbutiker. Frågan har behandlats av Svennegård i SvJT 1964 s. 382 f, Per-Edwin Wallén i SvJT 1964 s. 465 ff och av Strahl senast i hans rättsfallsöversikt för 1963—64 i SvJT 1967 s. 415 ff. Några anmärkningar om detta problem kommer jag att göra i annat sammanhang i denna tidskrift. Jag förbigår därför här kommentarens behandling av detta problem (s. 322 f).
Även några problem rörande rån skall jag behandla i annat sammanhang och förbigår därför kommentaren (s. 276 ff) i detta hänseende.
I 9 kap. om bedrägeri och annan oredlighet bereder ju bedrägeribrottet stora svårigheter. Jag skall inte här gå in på de många besvärliga problem, som är förbundna med detta brott från vilseledande till förmögenhetsöverföring. Här skall blott pekas på den diskussion, som nyligen förts om det s. k. kompensationsspörsmålet mellan Wallén och Strahl (SvJT 1966 s. 321 ff och 590 ff).
I stället skall jag något beröra ett problem, som har betydelse vid flera brott, bl. a. vid utpressning, nämligen frågan om den subjektiva täckningen av normativa rekvisit av typen »otillbörlig». Här råder ju olika meningar (jfr s. 31). Jag har för min del hävdat, att gärningsmannen skall ha förstått innebörden av sin handling i den meningen att han inordnar den i samma kategorier som domstolen gör i sitt efterföljande bedömande av gärningen. Gärningsmannen skall enligt denna uppfattning för att uppsåt skall föreligga förstå att handlingen kan betraktas som otillbörlig.5 I kommentaren synes emellertid den uppfattningen företrädas att det för uppsåt är tillräckligt att gärningsmannen känt till existensen av de omständigheter, på vilka domstolen grundar sitt omdöme om att handlingen är otillbörlig. Denna uppfattning tycks emellertid vara svår att genomföra konsekvent. I kommentaren till utpressning sägs (s. 329) att subjektivt fordras uppsåt för detta brott, varefter det tillägges: »Beträffande otillbörligheten av en ifrågakommande förmån innebär detta icke, att gärningsmannens egen åsikt om vad som är tillbörligt blir avgörande, men det fordras, att de faktiska och rättsliga omständigheter som bildar underlag för detta bedömande omfattas av uppsåtet.» Strax innan har man emellertid beträffande förmögenhetsöverföringen uttalat (ibidem), att det i regel bör vara brottsligt »att genom hot om åtal avtvinga en skadegörare en ersättningssumma, om vilken man själv vet att den är oskäligt hög i förhållande till skadan» (kurs. här). Här synes kommentaren mena, att det för uppsåt kräves, att gärningsmannen vet att hans krav är oskäligt, d. v. s. otillbörligt.
Kommentaren till förskingring i 10: 1 har något omarbetats i förhållande till sista upplagen av Förmögenhetsbrotten. Hänsyn synes därvid ha tagits till den diskussion som i förarbetena till BrB och annorstädes förts kring förmögenhetsöverföringen vid detta brott.6 I kommentaren citeras (s. 377) ett uttalande av lagrådet som går ut på att bristande likviditet hos en redovisningsgäldenär, som sammanblandat redovisade medel med sina egna, ofta måste anses tyda på ekonomisk skada (»beaktansvärd ekonomisk risk») för borgenären men att detta icke alltid är fallet. I kommen-
taren göres följande konklusion i anledning av detta lagrådsyttrande: »Vid bedömande av frågan, huruvida en redovisningsskyldig har förskingrat, har man således att med utgångspunkt i att redovisningsskyldighet innebär skyldighet att kontinuerligt hålla sig likvid och solvent pröva, om vid något tillfälle under förhållandets bestånd redovisningsfordringen var deprecierad d. v. s. mindre värd än en fordran mot en likvid och solvent gäldenär.»
Detta synes inte alldeles klart framgå av lagrådsuttalandet, i vilket detuttryckligen sägs, att det »måste bestämt fasthållas vid att gärningen verkligen inneburit . . . ekonomisk skada för den andre . . . ehuru . . . en övergående ekonomisk risk kan vara tillfyllest». Kommentarens uttalande är en lek med ord eftersom likviditetsbegreppet är obestämt och i kommentaren längre fram (s. 378) urvattnas till att det avgörande är icke om vederbörande har pengar tillgängliga kontant eller på bankräkning utan om han kan skaffa fram pengar vid anfordran, t. ex. genom att utnyttja checkräkningskredit. Som jag tidigare anfört7 torde med denna utgångspunkt likviditetsbegreppet uppfattas tämligen liberalt, så att likviditet föreligger om medlen kan framskaffas genom omedelbar försäljning eller pantsättning av värdepapper eller fastighet. Över huvud taget måste gälla, att fastställandet av fordringens värde måste göras med en viss generositet mot den redovisningsskyldige. En strikt ekonomisk bedömning efter sedvanliga kreditbedömningsgrunder skulle nämligen kunna leda till att fordringen ansåges deprecierad enbart genom att medlen anförtrotts gäldenären på grund av vad som var bekant rörande dennes ekonomiska förhållanden och sätt att sköta sina affärer. Vad som bör drabbas av förskingringsansvar måste emellertid vara relativt kvalificerade fall av ansvarslöst handlande hos gäldenären. Anses kreditlivet i vissa situationer ha behov av längre gående straffskydd för anförtrodda medel, kan detta lätt åstadkommas genom föreskrifter om att sådana medel inte får sammanblandas med gäldenärens egna, då ju ansvar för olovligt förfogande inträder vid en sammanblandning, redan innan skada uppstått.
I fråga om häleri intager kommentaren en ståndpunkt som förefaller svårförståelig, nämligen att hälaren ej skall kunna dömas för förskingring från tjuven (s. 378). En tidigare uppfattning att rättsordningen inte skulle gynna brottslingar eller osedliga personer har ju avsevärt genombrutits i praxis genom att stöld från tjuven anses brottslig (NJA 1944 s. 656) liksom det straffas som bedrägeri att lura på någon odugliga redskap för verkställande av brott (NJA 1941 s. 462). Enklare än att med en svårförståelig kasuistik8 skilja mellan straffbara och icke straffbara fall av kränkningar av tjuvars, andra lagöverträdares och prostituerades och spelares rättigheter är att straffa alla handlingar, som till sin typ faller in under ett straffbud, oberoende av målsägarens moral eller laglydnad. Hälarens förskingring från tjuven bör således vara brottslig lika väl som stöld från tjuven. Att tjuven skulle missbruka denna kriminalisering till utpressning mot hälaren förefaller mindre troligt. I varje fall kan detta med fördel göras, endast sedan tjuven ertappats.
Enligt kommentaren (s. 386 och 388) bör det bedömas som olovligt förfogande att någon vid växling får för mycket pengar tillbaka och med vetskap därom behåller det överskjutande. I praxis finnes icke något belägg
för riktigheten av denna ståndpunkt. Någon skillnad mellan växlingsfall och andra fall av felaktig kontant utbetalning, där felaktigheten består i felräkning av pengar, synes knappast böra göras. Det förefaller riktigare att bedöma dessa växlings- och utbetalningsfall olika med hänsyn till händelseförloppet. Om man får ett belopp felaktigt utbetalat till sig och omedelbart märker felaktigheten men genom sitt beteende befäster utbetalalaren i hans tro, att utbetalningen var riktig, förefaller det naturligt att anse att bedrägeri föreligger (bestående i att man förleder utbetalaren att icke kräva igen det felaktigt utbetalade).9 Om mottagaren däremot upptäcker felutbetalningen först senare och då bestämmer sig för att behålla hela summan, föreligger olovligt förfogande.
I kommentaren till stadgandet i 11:4 om mannamån mot borgenärer beröres inte den ej sällan förekommande konfliktsituation som föreligger då en gäldenär inte vågar betala ut innehållen källskatt av rädsla att begå mannamån, varvid han i stället riskerar att straffas enligt uppbördsförordningen. Problemet har ingående behandlats av Adèll i SvJT 1967 s. 273 ff på ett mycket övertygande sätt. Adèll synes dock inte ha beaktat, att arbetsgivaren kan straffas enligt 80 § 1 mom. 1 st. uppbördsförordningen, därest han saknar pengar till skatten, när han betalar ut nettolönen. I detta läge bör han nämligen inte betala ut mer lön än att han har kvar pengar motsvarande den på den utbetalade lönen belöpande skatten. Adèll menar, att kollisionen mellan 11: 4 och uppbördsförordningen bör lösas så att ansvar enligt uppbördsförordningen inte inträder under förutsättning att gäldenären i nära anslutning till uppbördsterminen försättes i konkurs eller inleder ackordsförhandlingar. Mera följdriktigt synes det vara att göra straffriheten enligt uppbördsförordningen beroende av rekvisiten i 11:4, alltså att konkurs är förestående (eller ifråga om bokföringsskyldig gäldenär han enligt god köpmanssed uppenbarligen bort inställa sina betalningar). Skillnaden mellan Adèlls ståndpunkt och den här advocerade lär emellertid i praktiken inte bli stor.
I ett par fall göres i Band I hänvisningar till rättsfall på ett sätt som kan vilseleda. Det ena gäller s. 310, där det i texten talas om bedrägerifall —kreditbedrägeri och tiggarbedrägeri — där avsikt föreligger att icke betala eller att använda medlen för annat än uppgivet ändamål och hänvisning — visserligen med ordet »Jfr» — göres till kreditbedrägerifallet NJA 1960 s. 529, som ej alls rörde avsikt att ej betala. Det andra fallet finnes på s. 340, där det förklaras, att det kan bli häleri i form av otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv att försälja mindre nödvändiga artiklar till en brottsling, som visserligen ej betalar överpris men uppenbarligen endast på grund av sitt brottsliga förvärv inlåter sig på affären — en i sig dubiös tes. Här hänvisas — också med ordet »jfr» — till NJA 1951 s. 711, där häleriet hade formen av befattning med olovligen åtkommen sak, förvärv av förskingrade sedlar, och inte otillbörlig vinning av annans brottsliga förvärv (vilket framgår av kommentaren s. 337). Om den transaktion varom det i fallet var fråga — försäljning av en kamera och ett armbandsur — skulle ha varit straffbar, därest valutan varit surrogat för förskingrade medel, framgår icke av rättsfallet.
Band II
Band II omfattar kommentarer till återstoden av brottsbalkens andra avdelning, dvs. brotten mot staten och allmänheten i 13—22 kap. samt de till straffrättens allmänna del hörande 23 kap. om försök, förberedelse, stämpling och medverkan till brott och 24 kap. om nödvärn och annan nödhandling. Som inledningsvis omtalats bygger även detta band till viss del på de äldre kommentarerna till förmögenhetsbrotten, brotten mot staten och allmänheten och på Regner—Henkow, Den militära strafflagstiftningen.
Detta band karakteriseras av samma höga kvalitet som det första. Framställningssättet är emellertid kanske litet vidlyftigare, vilket torde bero på att motiven till 1948 års lagstiftning om brott mot staten och allmänheten, m. m. var betydligt bredare skrivna än motiven till 1942 års lagstiftning om förmögenhetsbrotten.
Beträffande kommentarerna till de särskilda brotten i detta band skall här blott några detaljanmärkningar göras.
Begreppet urkund i 14 och 15 kap. omfattar enligt 14: 1 handling och bevismärke. Enligt motiven (SOU 1944: 69 s. 257) utmärkes handlingar av att de har en bestämd språklig form. Denna behöver icke vara skriftlig; även diktafonrullar och talfilm går in under motivens handlingsbegrepp, men inte vanliga bilder eller fotografier. I kommentaren (s. 57) modifieras detta motivuttalande därhän att bilder eller fotografier säges gå in under handlingsbegreppet som del i en handling, t. ex. i ett körkort. Att ändra eller byta ut ett fotografi i en legitimationshandling skulle m. a. o. vara urkundsförfalskning.10 Detta passar inte särskilt väl till handlingens karaktär av språkligt meddelsemedel, men det torde stämma med underrättspraxis. Otvivelaktigt har ståndpunkten praktiska skäl för sig. Eljest kunde det bli straffritt att vidtaga dylika åtgärder. En viss utvidgning av handlingsbegreppet utöver lagstiftarens intentioner föreligger dock otvivelaktigt i detta fall.
I fråga om manipulerande med maskiner, som framställer urkunder, så att dessa blir osanna, t. ex. åtgärder med färdskrivare, hävdas i kommentaren på ett övertygande sätt (s. 58) att det icke rör sig om sådan materiell förfalskning, som kan hänföras under 14 kap., utan att det i princip är fråga om immateriell förfalskning, för vilket något tillämpligt straffbud i 15 kap. i regel saknas.
Det komplicerade spörsmålet om förhållandet mellan urkundsförfalskning och osant intygande, när det gäller skrivande av oriktigt namn, utredes på ett instruktivt sätt s. 63 ff. Att problemet ännu inte definitivt lösts vare sig i teori eller praxis torde ytterst bero på att det är teoretiskt olösligt. Det är troligt, att den skillnad mellan materiell och immateriell förfalskning, som är tänkt att ligga till grund för gränsdragningen mellan urkundsförfalskning och osant intygande, inte är möjlig att göra rent teoretiskt, när det gäller skrivande av oriktigt namn. Genom att rättspraxis fått tillfälle att ta ställning till olika typfall har emellertid praktiskt sett en viss klarhet nåtts på viktiga punkter. Av betydelse har härvidlag framförallt varit NJA 1962 s. 328. Klargörande är också kommentaren samt de inlägg av Strahl och Tore Strömberg, vartill den hänvisar.
I 15:8 kriminaliseras bevisförvanskning, dvs. att man förvanskar eller
undanröjer bevis med uppsåt att oskyldig må bliva fälld till ansvar eller att man med sådant uppsåt åberopar falskt bevis. I motsats till vad fallet är vid falskt åtal enligt 15: 5 och falsk angivelse enligt 15: 6 framgår här icke av lagtexten om den mot vilken brottet riktas verkligen skall vara oskyldig. Frågan uppstår då huruvida det föreligger bevisförvanskning om gärningsmannen tror att hans offer är oskyldigt medan det i själva verket är skyldigt. Det riktiga synes vara att sluta e contrario från 15: 5 och 15: 6 och anse att bevisförvanskning föreligger i ett sådant fall. Handlingen är ju ändå ett angrepp mot ett riktigt genomförande av en utredning om brott. Annorlunda blir självfallet läget om gärningsmannen åberopar ett bevis som är äkta, fastän han felaktigt tror att det är falskt. Då blir hans gärning straffri på grund av brist i det objektiva rekvisitet.
Frågan om subjektiv täckning av normativa rekvisit återkommer emellanåt i kommentaren. Beträffande övergivande av post enligt 21: 13 gäller att brottsligheten är knuten till att krigsman obehörigen lämnar sin post eller att han genom förtäring av alkoholhaltiga drycker eller annorledes satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten. Härom uttalas i kommentaren (s. 443), att i subjektivt hänseende fordras vanligt uppsåt, täckande alla objektiva rekvisit. Härefter tillägges: »En oriktig åsikt av gärningsmannen . . . beträffande behörigheten att lämna post kan emellertid icke fritaga från ansvar, blott vederbörande ägt kännedom om de faktiska omständigheter som ligger till grund för ett objektivt bedömande.»11 Gärningsmannens felaktiga bedömning av sin tjänsteplikt skulle här alltså leda till ett annat resultat än vid tjänstemissbruk eller tjänstefel i 20: 1 och 4 samt 21: 17 och 18, där uppsåtet resp. oaktsamheten skall omfatta att gärningsmannen handlat i strid mot sin tjänsteplikt. Någon anledning att uppfatta 21: 13 på annat sätt synes icke föreligga. Konsekvent synes alltså vara att anse att uppsåtet brister, om gärningsmannen tror sig vara behörig att lämna sin post. Är hans misstag oursäktligt, kan i så fall ansvar inträda för tjänstefel. Då någon genom förtäring av starka drycker satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten synes kommentarens ståndpunkt vara, att det inte erfordras, att vederbörande inser att han satt sig ur stånd att fullgöra tjänsten om han blott vet att han är alkoholpåverkad. Denna ståndpunkt måste tillträdas av praktiska skäl. Stundom torde väl f. ö. 1: 2 st. 2 vara tillämpligt i dylika fall.
Framställningen av försök till brott baseras väsentligen på förarbetena till 1942 års lagstiftning. Från motiven har där upptagits några uttalanden, som synes icke helt övertygande eller i behov av närmare utläggning. Det gäller här först frågan om när försökspunkten är uppnådd. I 23: 1 uttryckes detta med orden »Har någon påbörjat utförandet av visst brott . . .». Den närmare innebörden av detta bestämmes genom en analys av lagens beskrivning av ifrågavarande brott samt av brottsplanens utformning i det särskilda fallet på sätt som utvecklas i kommentaren (s. 547 ff) i anslutning till förarbetena (SOU 1940: 19 s. 40 ff). Av denna framställning framgår, att försökspunkten är avsedd att läggas relativt tidigt i handlingsprogressen, vilket belyses med exempel. Rättspraxis överensstämmer härmed (se kommentaren s. 549 f). Emellertid förekommer i förarbetena och kommentaren ett par exempel, som synes förlägga försökspunkten till ett alltför tidigt stadium. Sålunda sägs vid behandlingen av frågan om tillbakaträdan-
de från försök, att s. k. ofulländat försök föreligger, om någon höjt ett laddat skjutvapen till angrepp eller står i begrepp att stryka eld på en tändsticka för att sätta denna till en hög eldfängda ämnen, varifrån elden skall spridas till en byggnad (kommentaren s. 563; SOU 1940: 19 s. 51). Det synes med hänsyn till den objektiva uppfattning, som enligt förarbetena präglar lösningen av problemet om försökets straffbarhet, som om erforderlig fasthet i det brottsliga uppsåtet icke utan vidare kan anses ha manifesterat sig genom de beskrivna handlingarna. Särskilt gäller detta det anförda exemplet på försök till mordbrand.
En passus i kommentaren till 23: 3 om straffrihet vid frivilligt tillbakaträdande från försök och förberedelse till brott har erfarenhetsmässigt berett svårigheter för läsarna.12 Den härstammar praktiskt taget ordagrant från 1942 års proposition och lyder som följer (kommentaren s. 566; jfr KPr 1942: 4 s. 641 f):
»Straffrihet inträder såväl i fall, då tillbakaträdandet beror på sinnesändring hos gärningsmannen, som ock i många fall då det orsakats av att tillstötande omständigheter gjort brottet mindre lockande. Har gärningsmannen emellertid mer eller mindre av nödtvång förmåtts att avstå från att fullfölja försöket, inträder icke straffrihet. Den som träder tillbaka, emedan han, med rätt eller orätt, anser att han blivit upptäckt eller att det är omöjligt att genomföra brottet, går sålunda icke fri från ansvar. Straffrihet skall i regel icke heller inträda, där motivet för tillbakaträdandet är att gärningsmannen funnit att brottet är väsentligt svårare eller väsentligen mera riskfyllt att utföra än han föreställt sig eller att det alls icke skulle giva honom åsyftad vinning.»
Studenter, som läser detta avsnitt, grips ofta av en misstanke att här föreligger ett feltryck eller en misskrivning av något slag. I den tredje av de citerade meningarna gives ju exempel på tillstötande omständigheter som gjort brottet mindre lockande men där tillbakaträdandet icke är att betrakta som frivilligt. Citatet blir dock lättare att förstå, därest extra tonvikt lägges på orden »i många fall» i den första meningen och på »emellertid» i den andra och uppmärksamheten därigenom riktas på att den tredje meningen icke innehåller exempel på de »många fall» som avses i den första.
Departementschefens yttrande, som tillkommit i anledning av att några remissinstanser yppat farhågor för att bestämmelsen skulle medge straffrihet i alltför vidsträckt omfattning, överensstämmer emellertid på det hela taget med det mera vidlyftiga resonemanget i Bergendals och Ohlssons betänkande (SOU 1940: 19) som låg till grund för försöksstadgandena i 1942 års lagstiftning, vilka i huvudsak oförändrade överförts till BrB. Motiveringen till att frivilligt tillbakaträdande tillåtes föranleda straffrihet är enligt Bergendals och Ohlssons betänkande att detta gör det i hög grad ovisst om samhällsfarligheten hos gärningsmannens vilja verkligen varit av den styrka och fasthet, som försökshandlingen först låtit förmoda och som skulle utgöra grunden för dess straffbarhet.13 Därvidlag kräves icke, att en verklig sinnesändring skett hos gärningsmannen i den meningen att han ångrat sin brottsliga gärning eller eljest på moraliska eller dylika grunder tar avstånd därifrån. Även om hans bevekelsegrunder står mindre högt i moraliskt hänseende, kan enligt betänkandet ett tillbakaträdande vara frivilligt. Ej heller bör man enligt betänkandet fordra, att tanken på ett till-
bakaträdande upprunnit hos den handlande själv, så att han därvid handlat på eget initiativ. Även om brottets uppgivande är att tillskriva påverkan av en medbrottsling eller vädjanden från någon person som står den handlande nära, är det enligt betänkandet väl möjligt att han handlat frivilligt i sådan grad att han bör gå fri från straff. En bristande fasthet i hans brottsliga uppsåt kan nämligen framträda just däri att han varit mottaglig för påverkan att uppgiva det.14 Här angives alltså exempel på tillfälliga omständigheter vilkas inverkan icke betager ett tillbakaträdande dess karaktär av frivilligt. I fortsättningen anger betänkandet andra omständigheter, som icke ger belägg för sådan nedsatt farlighet hos viljan att straffrihet bör inträda, t. ex. att gärningsmannen blivit eller trott sig vara upptäckt.
En liknande uppfattning om tillbakaträdande till följd av yttre omständigheter hade redan tidigare utvecklats av Hagströmer.15 Enligt Hagströmer skall frivilligheten vara utesluten, om tillbakaträdandet är framkallat av någon yttre omständighet, som i det särskilda fallet inträffat, men också kunnat utebliva. Hit hör sådana omständigheter som att gärningsmannen mött eller ansett sig möta något hinder, som han ej sett sig i stånd att övervinna, åtminstone utan en ansträngning som han ej varit hågad att underkasta sig, att han funnit sig ha ett opåräknat vittne till gärningen, så att han varit utsatt för upptäckt och befordran till straff, eller att saken tagit en sådan vändning att han ej ägt utsikt att vinna sitt syfte med gärningen utan egen skada, för vilken han ej velat utsätta sig, o. s. v. Däremot föreligger enligt Hagströmer avgjort en frivillig handling, om gärningen berott av bevekelsegrunder, som städse kan påräknas (känslan av det orätta i gärningen, medlidande med föremålet därför, tanken på det straff, varmed gärningen är belagd, o. s. v.). Om tillbakaträdandet beror på en sådan bevekelsegrund anser emellertid Hagströmer, att det är att betrakta som frivilligt, även om bevekelsegrunden satts i verksamhet genom en tillfällig omständighet, t. ex. en väns föreställningar. Det vill synas som om departementschefens uttalande rönt påverkan även av Hagströmer.
De »många fall», i vilka enligt kommentaren och departementschefen straffrihet inträder, då ett tillbakaträdande orsakats av att tillstötande omständigheter gjort brottet mindre lockande, synes alltså vara t. ex. sådana där gärningsmannen övertalats av en god vän att tillbakaträda eller föranletts därtill av ett TV-program om polisens resurser eller återfallsförbrytarens sorgliga levnadsbana.
Ett tillbakaträdande skulle alltså vara frivilligt icke blott om det skett på eget initiativ utan även om det skett till följd av övertalning av någon, som påpekat för gärningsmannen att hans handling är kriminaliserad och således kan medföra straff. Däremot råder enighet om att ett tillbakaträdande icke är frivilligt, om det skett i tro att gärningen är upptäckt. De resonemang, som här refererats, torde även leda till att frivilligheten är utesluten, också då gärningsmannen tror, att han riskerar upptäckt. Denna tro skall emellertid gå ut på att ett visst speciellt skäl för upptäckt föreligger, icke på att det alltid föreligger en viss generell risk för att brott upptäckes. Om någon övertalar gärningsmannen att tillbakaträda genom att övertyga honom om att myndigheterna är honom på spåren, blir således
tillbakaträdandet icke frivilligt. Frivilligt blir det däremot, om den övertalande blott framhävt, att det alltid är risk för att myndigheterna upptäcker och beivrar brott av det slag, varom fråga är.
De allmänna objektiva ansvarsfrihetsgrunderna har traditionellt i svensk rätt uppfattats som negativa objektiva rekvisit. Detta har inneburit, att uppsåt inte ansetts föreligga, då gärningsmannen felaktigt uppfattat situationen så att en sådan straffrihetsgrund förelegat, t. ex. att han hade målsägandens samtycke till att företa sin i och för sig brottsliga handling. Även om gärningsmannens misstag var oursäktligt, culpöst, ansågs ansvar för uppsåtligt brott uteslutet. Däremot kunde i detta fall ansvar för culpöst brott inträda, om handlingssättet var straffbart i culpa. Om t. ex. en person i mörkret tyckte sig se en kniv blixtra i angriparens hand, medan det i verkligheten var en snusdosa, och han använde mer våld än som krävdes för att avvärja ett angrepp med en snusdosa, kunde han inte straffas för uppsåtligt våld utan blott för culpöst sådant — om hans misstag var oursäktligt och våldsanvändningen straffbar vid culpa. Detta framgick av en enhällig doktrin16och av lagstiftningsförarbetena vid 1937 och 1945 års ändringar i nödvärnsreglerna.17 Samma uppfattning har kommentaren (s. 596) beträffande andra objektiva ansvarsfrihetsgrunder än dem som behandlas i 24: 1, 2 och 4, nämligen nödvärn, polismans rätt att bruka våld samt nöd.
Beträffande dessa ansvarsfrihetsgrunder säges i kommentaren s. 596 ff, att vad som hittills sagts inte torde gälla på grund av stadgandenas ordalydelse, eftersom i dem ansvarsfriheten gjorts beroende av om gärningen är i högre eller lägre grad försvarlig. Detta försvarlighetsrekvisit uppfattar kommentaren såsom ett slags ut- och invänt culparekvisit. Enligt kommentaren synes detta innebära, att det för ansvarsfrihet fordras antingen att gärningen är objektivt sett försvarlig eller — om så inte är fallet på grund av villfarelse hos gärningsmannen — att hans misstag var försvarligt.18 Ser gärningsmannen något blixtra i angriparens hand och uppfattar han det som en kniv, fastän det är en snusdosa, och överskrider han gränsen för nödvärn vid snusdoseanfall, blir hans ansvar enligt kommentaren beroende av om hans misstag var försvarligt eller ej. Var det försvarligt undgår han ansvar; var det oförsvarligt inträder ansvar för uppsåtligt brott. I situationer, där tidigare ansvar vid excess kunde inträda för vållande till kroppsskada eller vållande till annans död, skall alltså enligt kommentaren det bli ansvar för misshandel, dråp eller mord.
Av förarbetena framgår inte att denna ändring av rättsläget var avsedd. Genom införandet av försvarlighetsrekvisitet ville man dels utvidga försvarsrätten till fall där försvarsåtgärden ej är nödvändig men av den angripne med skäl kunnat anses som nödvändig. Dels ville man göra den begränsningen i förhållande till tidigare gällande rätt (det s. k. större nödvärnet) att det ej utan vidare skall vara tillåtet att tillgripa den åtgärd som är nödvändig för att avvärja ett angrepp. (Man får t. ex. ej skjuta ned en
frukttjuv även om det är ens enda möjlighet att hindra tillgreppet.) (Se NJA II 1962 s. 344 f och SOU 1953: 14 s. 397.) Att införandet av försvarlighetsrekvisitet skulle ha medfört någon förändring i det subjektiva rekvisitet för gärningar, som innebär excess, framgår på intet sätt av förarbetena. Tvärtom underströk departementschefen att försvarlighetsrekvisitet skulle tjäna till att i lagtexten klart avgränsa det område, inom vilket en nödvärnshandling rent objektivt sett skall vara tillåten (NJA II 1962 s. 345). Vidare uttalade straffrättskommittén utan gensägelse från övriga lagstiftande organ, att i fråga om excess någon saklig ändring i förhållande till tidigare gällande rätt ej avsågs annat än i de avseenden som följde av ändringarna i nödvärnsreglerna och den utvidgning av den lagliga regleringen som skett genom införandet av bestämmelser om nöd. I anslutning härtill uttalades vidare:19
»Beträffande de subjektiva förutsättningarna för straffbarhet vid excess skola allmänna principer tillämpas. För att gärningsmannen skall kunna dömas för uppsåtlig förbrytelse fordras att han vid handlingens företagande insett de faktiska omständigheter på grund av vilka skadan av den avvärjande åtgärden blivit större än som var medgivet. Är handlingen straffbar såsom oaktsamhetsbrott, kan oaktsamheten här som eljest läggas honom till last om han missuppfattat situationen på ett sätt som med hänsyn till omständigheterna måste anses oursäktligt.»
Det är svårt att läsa detta motivuttalande (vilket icke omnämnes i kommentaren till 24: 5) på annat sätt än att lagstiftaren tänkt sig att rättsläget i princip skulle vara oförändrat i fråga om den subjektiva täckningen vid samtliga allmänna objektiva ansvarsfrihetsgrunder.
Det förtjänar anmärkas, att försvarlighetsrekvisitet vid ansvarsfrihetsgrunder infördes i strafflagstiftningen år 1945 då SL 5: 10 fick en lydelse som nära överensstämmer med nuvarande BrB 24: 2. Av ett uttalande av departementschefen rörande detta stadgande synes framgå, att frågan om den subjektiva täckningen skulle bedömas på samma sätt som vid de då gällande nödvärnsreglerna (KPr 1945: 67 s. 40 jfrd med s. 32).
Något sakligt skäl att avvika från förarbetenas ståndpunkt och genom att uppfatta försvarlighetsrekvisitet subjektivt utsträcka tillämpningsområdet för dolösa brott till vad som för ett naturligt betraktelsesätt är vårdslöshet synes icke föreligga.
Band III
Band III är det största och inte minst imponerande av de tre banden. Det innehåller inte blott kommentarer till tredje avdelningen av BrB om påföljderna utan också kommentarer till BrP och ett stort antal följdförfattningar. Bakom utarbetandet av dessa utförliga och klargörande redogörelser för det nya påföljdssystemet måste ligga ett arbete av stora mått. Då det inte här kan bli fråga om att granska lagens påföljdssystem utan det rör sig om en recension av kommentaren, måste jag nöja mig med att konstatera, att jag funnit få punkter, där jag hyser en annan mening än kommentaren men många, där lagens mening utvecklats och förklarats på ett mycket klargörande sätt. Genom att detta band skrivits och utkommit sedan BrB varit i kraft några år har författarna kunnat tillgodogöra sig de första årens praxis, vilket förhöjer arbetets värde. T. o. m. Fürsts översikt över HD:s praxis år 1966 (SvJT 1967 s. 161 ff) har hunnit beaktas. Däremot har
Cars' uppsats om eftergift av åtal och av påföljd (SvJT 1967 s. 321 ff) publicerats för sent för att kunna utnyttjas i kommentaren. Även de lagändringar som skett efter brottsbalkens ikraftträdande ifråga om villkorlig frigivning och överlämnande till sluten psykiatrisk vård har kunnat göras till föremål för ingående kommentarer. I sitt föreliggande skick är detta band en utomordentlig handbok rörande påföljdssystemet och vad som ansluter sig därtill. Dess utförlighet och bredd har emellertid en nackdel; boken kan i motsats till Band I och II inte användas som lärobok för de juridiska studierna. Den tid som enligt vederbörande stadganden är anslagen till studiet av straffrätt är för kort för att litteraturkursen skulle kunna omfatta en framställning av påföljdssystemet om 700 sidor.
Om några avsnitt särskilt skall framhållas av det rikhaltiga innehållet, gäller detta 25 kap. om böter, 31 kap. om överlämnande till särskild vård, den pedagogiskt välskrivna redogörelsen för 34 kap:s delvis komplicerade regler om sammanträffande av brott, 35 kap:s juridiskt svåra regler om preskription, det i förhållande till kommentaren till brott mot staten och allmänheten till stor del nyskrivna och utvidgade avsnittet om förverkande enligt 36 kap. samt kommentaren till BrP.
Enligt 2 § BrP upphävdes genom BrB ett antal uppräknade författningar samt »vad i övrigt finnes i lag eller författning eller i reglemente, instruktion eller annan särskild föreskrift stridande mot bestämmelserna i brottsbalken eller denna lag». I rättsfallet NJA 1966 s. 84 gjorde den tilltalade i ett mål om vårdslös deklaration gällande, att detta stadgande upphävde den år 1961 i 3 § skattestrafflagen införda regeln om en preskriptionstid av fem år för vårdslös deklaration, emedan enligt BrB 35: 1 preskriptionstiden för ett brott, vilket såsom vårdslös deklaration ej kunde medföra mer än fängelse i ett år, var två år. HD fann med all rätt att det speciella preskriptionsstadgandet i skattestrafflagen ej var stridande mot de allmänna reglerna i 35 kap. BrB. Det är roande att spekulera över vad som hade hänt, om HD, liksom vissa underrätter och en hovrätt i liknande mål, haft samma uppfattning som den tilltalade. Då hade väl den kuriösa åtgärden fått vidtagas att en särskild lag utfärdats, av innehåll att 3 § skattestrafflagen skulle gälla enligt sin lydelse.
Bland de följdförfattningar, som kommenteras i detta band, märkes bötesverkställighetslagen, lagen om behandling i fångvårdsanstalt, det viktiga stadgandet om åtalseftergift i RB 20: 7, lagen om unga lagöverträdare och lagen om personundersökning i brottmål.
Bandet avslutas med översikter över motsvarigheter mellan brottsbalken och äldre rätt samt ett sakregister. Sakregistret är omfattande och ingående. Man skulle emellertid gärna sett att det varit ännu mer ingående, så att därav t. ex. framgått sådana saker som att gränsdragningen mellan urkundsförfalskning och osant intygande vid skrivande av annat namn än ens eget behandlas i Band II s. 63 ff i kommentaren till urkundsförfalskning och att tillgrepp i snabbköpsbutiker diskuteras under bedrägligt beteende i Band I s. 322 ff. Det är nämligen som redan inledningsvis anmärkts för den ovane inte alltid lätt att hitta i denna stora kommentar.
Avslutningsvis vill jag gärna understryka att vad jag här anfört blott är randanmärkningar till ett verk, som blivit icke blott en god traditionell lagstiftningskommentar utan även en oumbärlig handbok i svensk straffrätt.
Hans Thornstedt