A. H. ROBERTSON. European Institutions. Co-Operation—Integration—Unification. 2:a uppl. London 1966. Stevens & Son. 427 s.

 

Denna nyttiga översikt av mellanstatliga organisationer i Europa och deras verksamhet med texter till konventioner och statuter som bilagor tar hänsyn till en omfattande utveckling sedan första upplagan kom ut 1958. OEEC har blivit OECD. EEC, EURATOM och EFTA har tillkommit liksom ett antal organisationer för rymdsamverkan m. m. Framför allt har dock verksamheten intensifierats inom de flesta organisationer. Undantaget är NATO som redovisas under rubriken »the Atlantic Alliance». Fördraget som skapade NATO kan uppsägas 20 år efter dess ingående 1949. Frankrike har dock redan dessförinnan dragit sig ur det militära samarbetet. Alliansen består visserligen men de organ som åsyftas med O:et i förkortningen NATO har råkat in i en kris. Den blev uppenbar i mars 1966, ungefär ett halvår efter det företalet till den nya upplagan av Robertsons bok är daterat, men förf. hänför sig till situationen i ett postscriptum.

H. E.

 

ALFRED GLEISS—MARTIN HIRSCH. EWG-Kartellrecht. Kommentar. 2., wesentlich erweiterte Auflage. Heidelberg 1965. Verlagsgesellschaft »Recht und Wirtschaft». 464 s. DM 54,00.

 

Romfördraget kan sägas bygga på ett näringspolitiskt program, enligt vilket konkurrensprincipen knäsätts som en riktlinje för den integrerade stormarknaden. Det primära uttrycket härför är givetvis avskaffandet av tullar och andra handelsrestriktioner mellan medlemsstaterna. Principen visar sig emellertid även i en rad regler, som direkt binder de enskilda rättssubjekten i marknadsländerna. Hit hör det principiella förbud mot konkurrensbegränsan-

 

de överenskommelser och samordnade förfaranden ägnade att påverka handeln mellan medlemsstaterna, som intagits i Romfördragets uppmärksammade art. 85, och reglerna om möjlighet att ingripa mot missbruk av dominerande marknadsställning i art. 86.
    På grundval av fördragets bestämmelser har man på 1960-talet börjat att systematiskt bygga upp en särskild konkurrensbegränsningsrätt inom ramen för den överstatliga gemenskapsrätten. Ehuru arbetet härmed ännu befinner sig i ett närmast inledande skede, har det redan tillkommit ett nätverk av tillämpningsförfattningar, kompletterat av ett mindre antal prejudikat från Europeiska gemenskapernas domstol och viss administrativ praxis. Många svenska företag har i sin internationella verksamhet haft att beakta de utarbetade reglerna, som bland annat berör exklusiv- och licensavtal och gör den befintliga möjligheten att erhålla dispens från förbudet mot konkurrensbegränsande överenskommelser i princip avhängig av anmälan av avtalet i särskild ordning.
    Litteraturen kring detta nya men praktiskt viktiga rättssystem är redan omfattande, och det föreligger bland annat ett flertal lagkommentarer. Uppmärksamheten må här fästas vid en av dem, Gleiss—Hirschs trots omfånget behändiga och lättöverskådliga framställning, som nått stor spridning och blivit översatt i bearbetat skick till engelska och franska. Kommentaren har inte minst fördelen att i en välskriven och klargörande inledning orientera i EEC-rätt mindre förfarna jurister om gemenskapsrättens materiella och processuella huvuddrag. Vid den närmare kommenteringen av de olika stadgandena behandlar författarna inte bara de klart fastlagda rättsprinciperna utan tar också ställning till åtskilliga av de på detta rättsområde särskilt många problem, som ännu inte blivit besvarade i lagstiftning eller praxis. Författarna är i många fall benägna att förorda lösningar som uttrycker en förhållandevis restriktiv tolkning av rättsreglernas räckvidd. De gör härvid sakkunniga och uppmärksammade inlägg i den intensiva men i vårt land så föga kända debatt om den lämpliga inriktningen av gemenskapsrättens fortsatta utveckling, som ständigt går vidare inom Gemensamma marknadens juristvärld.

U. B.