Några synpunkter på revisionssekreteraretjänstgöringen

 

Revisionssekreterare Litzén har i denna tidskrift (1967 s. 110) utförligt behandlat frågan om behovet av revisionssekreterare i den moderna processen. Efter att ha innehaft sådan befattning i mer än fyra år vill jag påstå, att jag under denna tid aldrig känt mig så betydelsefull som efter läsandet av Litzéns artikel. Vad som i praktiken är ett arbete av stundom helt okvalificerad art kan, då det beskrives med många ord, te sig som ytterst betydelsefullt.
    Låt mig blott här få framföra några synpunkter i anledning av Litzéns artikel.
    Dispensföredragningen å en allmän rotel kan naturligtvis vara av stor betydelse i mål, där svåra avgöranden skola träffas i juridiskt invecklade frågor liksom den kan vara av vikt i mål, där utgången är ytterst oviss. Men hur många till Högsta domstolen fullföljda mål äro av denna beskaffenhet? Stundom kan man ha en föredragningsdag, där samtliga mål äro av sådan art, att även en revisionssekreterare vågar påstå, att möjligheterna till dispens äro obefintliga. Men även i dessa mål skall papperskvarnen mala. Fullständig promemoria skall upprättas med vad den kan innebära av tidsödande sammanfattning av parts- och vittnesutsagor, redovisning av skriftliga bevis och ordagrann redogörelse för ofta mångordiga inlagor till Högsta domstolen. Dessutom skola bilagor, underrättsdomar och rubriker mångfaldigas. Jag kan ej exakt ange, hur mycken tid en revisionssekreterare tillbringar med att sortera papper och lägga dem i olika högar för att sedan vidarebefordra dessa pappershögar i »tryckkappor» till ledamöterna. Stundom får man emellertid tyvärr den känslan, att papperskvarnen mal sönder det man verkligen trodde att man skulle ägna sig åt, då man valde domaryrket, nämligen att efter sin förmåga söka komma till riktiga avgöranden i konflikter mellan människor. — Vore det icke en tänkbar förenkling, att revisionssekreteraren i mål av enkel beskaffenhet och där möjligheterna till dispens av revisionssekreteraren bedömdes såsom ringa inför en dispensavdelning muntligen redogjorde för vad underrättsdomarna och skrifterna till Högsta domstolen innehölle? Förfarandet skulle ju dessutom innebära en stor besparing på skrivhjälpssidan, för att ej tala om alla onödiga papper, som skulle förbli oskrivna. Jag har ingen erfarenhet av hur processen i högsta instans i andra länder föres, men jag har svårt att tänka mig ett mer tungrott system än vårt nuvarande.
    I detta sammanhang vill jag påpeka, att i samma mån som upptagandet av muntlig bevisning vid underrätter och i hovrätter förenklats genom användning av bandspelare har redogörelsen för vittnesmålen och andra utsagor i revisionssekreterarepromemorian blivit den verkliga stötestenen. Att läsa fonogram på hundratals sidor med upprepningar och mängder av irrelevanta fakta är ingen njutbar sysselsättning. Stundom finnas utsagorna refererade i domen och kanske vore det en utväg att begära parternas tilllåtelse att med uteslutande av fonogrammen betrakta endast referaten i domarna såsom processmaterial i Högsta domstolen?

 

    Blir ett mål dispenserat skall det — när det ej kan avgöras efter förnyad föredragning på en 5-mansavdelning — gå till huvudförhandling och då sätter ett verkligt pappersraseri i gång. Tursamt nog har en revisionssekreterare i allmänhet ej mer än 2—3 huvudförhandlingar per år. Först skall en förhandlingspromemoria upprättas men naturligtvis icke på föredragandens eget ansvar utan även i ett rattfylleri mål av allra enklaste beskaffenhet skall förslaget justeras av det justitieråd, som av avdelningens ordförande utsetts till referent. Sedan skall promemorian i godkänt skick stencileras och varje ledamot, som deltager vid huvudförhandlingen, erhålla sitt exemplar av promemorian. Vidare skola alla skriftliga bevis samt skrifter till Högsta domstolen mångfaldigas och i god tid före huvudförhandlingen tillsammans med rubrik och underrätternas domar utdelas till de fem ledamöter, som närvara vid huvudförhandlingen. Revisionssekreteraren sorterar återigen papper och undrar stundom, vart muntlighetsprincipen tagit vägen. Jag kan väl förstå, att i komplicerade mål ledamöterna kunna vara betjänta av att erhålla avskrifter av vissa skriftliga bevis, men varför fråntaga huvudförhandlingen i högsta instans all omedelbarhet?
    Dessa funderingar göra ej anspråk på att vara fullständiga. Sålunda har jag ej behandlat ansökningar om extraordinära rättsmedel, där väl den nuvarande ordningen kanske måste bibehållas. Ej heller har jag på grund av bristande personlig erfarenhet kunnat behandla specialföredragandens uppgifter.
    Jag vill emellertid sluta med att betona, att en revisionssekreterares arbete i mycket påminner om fiskalens på en avdelning i hovrätten. Som fiskal i hovrätten är man ung och kanske glad över att slippa bära ansvar för målens avgörande. När man förordnas till revisionssekreterare — vilket förordnande för en hovrättsassessor i många fall är ett tvång — har man ofta i flera år tjänstgjort som domare i underrätt, där man i sanning har att handla på eget ansvar, och dessutom tjänstgjort såsom ansvarig ledamot på en hovrättsavdelning. Man har vidare i allmänhet uppnått den ålder, då man ej så lätt skrapar med foten vid dörren och utplånar sig själv till blott en apparat för föredragning. »En revisionssekreterare skall vara tyst, tills han eller hon blir tillfrågad», det är i få uttrycksfulla ord den roll föredraganden skall spela vid föredragningen och diskussionen i samband därmed. Naturligt nog är möjligheten till normal trivsel beroende av vars och ens personliga läggning men att somliga revisionssekreterare ha svårt att finna mening och innehåll i sitt arbete kan jag av egen och andras erfarenheter betyga. Det borde därför ordnas så, att en revisionssekreterare i allmänhet ej skulle behöva tjänstgöra mer än ett år i revisionen och framför allt borde tjänstgöringen förläggas till en tidigare tidpunkt i karriären.
 

Birgitta Adde