Om preskription av försuttet vite

 

Offentligrättsligt vite företer i flera hänseenden likhet med böter; särskilt gäller detta om utdömt vite. Till viss del finnes bestämmelser om att vad som är stadgat om böter även skall gälla vite (se t. ex. BrB 25 kap. 8 § och 35 kap. 7 § sista stycket samt 27 § bötesverkställighetslagen; se även 18 § promulgationslagen till RB). Men även då sådana bestämmelser saknas torde i vissa hänseenden detsamma gälla för vite som gäller för böter. Här skall endast några ord sägas om frågan huruvida förelagt och försuttet men icke utdömt vite är föremål för preskription och i så fall från vilken tidpunkt preskriptionstiden skall räknas.
    Om denna fråga saknas bestämmelser. Endast två publicerade domstolsavgöranden, båda från hovrätt, synes finnas i saken och dessa redovisar helt olika meningar. I det ena (SvJT 1949 s. 742), som avsåg föreläggande vid vite jämlikt byggnadsstadgan att bringa en tomtplats i vårdat skick, yttrade hovrätten för Västra Sverige att, då det förelagda vitet var ett tvångsmedel, avsett att framtvinga fullgörandet av en särskild rättsplikt, de i 5 kap. 14 § SL givna preskriptionsreglerna angående straff ej var tillämpliga i förevarande fall. I det andra fallet (SvJT 1965 rf s. 75), som gällde föreläggande vid vite enligt byggnadsstadgan att bortföra en uthusbyggnad, yttrade Svea hovrätt att, enär stämning i målet delgivits den förelagde mera än två år efter det att vitet försuttits (= den dag föreläggandet senast skulle vara uppfyllt), frågan om vitets utdömande jämlikt grunderna för 5 kap. 14 § SL måste anses ha förfallit. I sistnämnda fall ansågs alltså att förelagt vite kunde preskriberas och att preskriptionstiden började löpa den dag vitet försuttits. Det förstnämnda fallet har kritiserats av Håkan Strömberg (Statsvetenskaplig Tidskrift 1954 s. 254), som ansett praktiska skäl tala för att försuttet vite bör kunna preskriberas, varvid preskriptionstiden bör räknas från den dag då vitet försuttits.
    I kommentaren till BrB III (s. 323—324) anföres att det kan ifrågasättas om icke talan om utdömande av försuttet vite preskriberas på samma sätt som åtal, att det förhållandet att någon bestämmelse om preskription av försuttet vite icke givits talar mot att någon preskriptionstid skulle gälla men att å andra sidan sakliga skäl talar för att försuttet vite icke bör utdömas, om förhållandena är sådana att ett bötesstraff icke skulle ha kunnat utdömas. Vidare säges att om någon vid vite förbjudits att företaga något och ändock företagit detta, hans beteende onekligen är så likt ett brott för vilket böter är stadgat att det förefaller obilligt om han ej skulle tillgodonjuta den preskriptionstid som gäller för bötesbrott samt att tvivelaktigare är de fall där vitesföreläggandet inneburit ett påbud att utföra något.
    Även då fråga är om utdömande av ett försuttet påbudsvite är situationen lik den som föreligger vid utdömande av straff för ett brott, i detta fall ett underlåtenhetsbrott. Om förelagt påbudsvite som försuttits icke kunde preskriberas skulle en till synes omotiverad skillnad uppstå gentemot

 

vad som gäller vid straffs utdömande. Hovrätten för Västra Sverige har i ett under år 1967 avgjort mål prövat preskriptionsfrågan vid påbudsvite och därvid funnit, i likhet med vad som ansågs i SvJT 1965 rf s. 75, att försuttet påbudsvite kunde preskriberas. (Att såsom i SvJT 1949 s. 742 låta skillnaden mellan straffets och vitets natur vara avgörande kan knappast vara riktigt; Håkan Strömberg har i nyss anmärkta artikel ansett att starkare sakskäl än vitets natur av tvångsmedel torde böra åberopas för att avvisa en analogisk tillämpning av bestämmelserna om åtalspreskription.)
    Om man antar att försuttet vite kan preskriberas, uppkommer frågan från vilken tidpunkt preskriptionstiden skall räknas och det är närmast den frågan som föranlett dessa rader.
    De preskriptionsbestämmelser som skall analogt tillämpas å vite är bestämmelserna i BrB om åtalspreskription, närmare bestämt i fråga om brott på vilket endast kan följa böter. Man bör därför beträffande utdömande av vite sedan ett vitesföreläggande icke efterkommits tillämpa dessa bestämmelser på samma sätt som vid bötesbrott. Då fråga är om ett förbudsvite bör preskriptionstid räknas från den tidpunkt då den förbjudna handlingen företogs. Därvid kan uppkomma samma tillämpningsfrågor som vid preskription av åtal avseende brott som är begånget genom positiv handling.Den vanligaste arten av vite är emellertid påbudsvitet; om sådant vite var också fråga i de nyss anmärkta rättsfallen. Underlåtenhet att efterkomma ett sådant föreläggande motsvaras vid brott av underlåtenhetsbrottet. För sådana brott torde såsom huvudregel gälla (NJA 1958 s. 385 och 1963 s. 369 samt kommentaren till BrB III s. 340—347) att preskriptionstid börjar löpa icke redan då brottet har fullbordats utan vid en senare tidpunkt, nämligen då det konkreta tillstånd, under vilket handlingens utförande har aktualitet, upphört eller då den underlåtande dessförinnan för sent utfört handlingen eller blivit ur stånd att utföra densamma; i NJA 1958 s. 385 ansåg RÅ-ämbetet (s. 394) en naturlig begynnelsepunkt vara den tidpunkt då handlingen (för sent) utfördes eller intresset av dess utförande bortföll eller utförandet av handlingen blev omöjligt. Då skyldigheten att utföra handlingen icke kan anknytas till ett konkret tillstånd synes i stället utgångspunkt för preskriptionstidens beräkning böra vara, om en frist förhandlingens utförande är utsatt, fristens slut och eljest den tidpunkt då brottet är fullbordat. I enlighet med vad här anförts bör enligt min mening vid påbudsvite såsom huvudregel gälla att preskriptionstid icke löper så länge det är påkallat att vitesföreläggandet efterkommes. Detta skulle alltså innebära att preskriptionstid i regel icke, såsom ansågs i SvJT 1965 rf s. 75, bör räknas redan från det vitet försuttits.
    Såsom tidigare anförts framhöll Håkan Strömberg i sin artikel i Statsvetenskaplig Tidskrift att preskriptionstiden beträffande vite borde räknas från det vitet försuttits. Vid tiden för artikeln (1954) var det emellertid oklart huru preskriptionstid skulle beräknas vid underlåtenhetsbrott. I sitt år 1956 utkomna arbete Åtalspreskription ansåg Tore Strömberg (s. 185) att preskriptionsfrågan vid underlåtenhet att fullgöra enstaka prestation positivrättsligt var svävande men att det i dåvarande läge syntes vara juridiskt oantastligt och sakligt välbetänkt att generellt vidhålla tillämpligheten av huvudregeln att preskriptionstiden skulle räknas från dagen för brottets fullbordan. Såsom framgår av det här tidigare sagda har dock HD senare tillämpat en annan regel.

 

    Det nyss anmärkta, av hovrätten för Västra Sverige under år 1967 avgjorda målet avsåg utdömande av vite förelagt jämlikt lagen om ympning mot smittkoppor. Här hade en moder i egenskap av vårdnadshavare för sin son, född 1954, i december 1963 delgivits hälsovårdsnämndens föreläggande att vid vite av 50 kronor inom tre veckor från delgivningen inkomma med bevis att ympning och besiktning fullgjorts beträffande sonen eller att befrielse från ympning erhållits, men hon hade underlåtit att iakttaga föreläggandet. Det ålåg alltjämt modern att efterkomma föreläggandet. Hovrätten fann — med viss skiljaktighet beträffande domskälens avfattande — trots att mera än två år förflutit från det vitet försuttits, att preskription icke inträtt samt utdömde vitet.

Torkel Gregow