Ett adoptionsspörsmål

 

Enligt 4 kap. 5 § andra stycket föräldrabalken får underårig ej adopteras utan föräldrarnas samtycke. Undantag göres för det fall att endera av föräldrarna är sinnessjuk, sinnesslö, utan del i vårdnaden eller å okänd ort. Då erfordras samtycke endast av den andre. Och föreligger sådant förhållande beträffande båda föräldrarna skall i stället förmyndarens samtycke inhämtas.
    Bestämmelsen om samtycke kompletteras av 20 kap. 6 § andra stycket första punkten föräldrabalken, där det stadgas: Fader eller moder, vars samtycke till adoptionen ej erfordras, varde ändock hörd, där det kan ske.
    Frågan är nu om sistnämnda föreskrift hänför sig endast till 4 kap. 5 § andra stycket och således endast syftar på adoption av underårig. Eller innebär bestämmelsen även, att då person som är över 21 år skall adopteras, så skall föräldrarna höras, fastän något samtycke då ej kräves? Denna fråga berörs av JO i 1966 års ämbetsberättelse (s. 245). Enligt JO innebär 20 kap. 6 § andra stycket första punkten FB att i alla de fall då samtycke ej erfordras, således även vid adoption av myndiga personer, skall föräldrarna till den om vars adoption är fråga höras om det kan ske.
    Ordalagen i föräldrabalken synes ge JO rätt, men vid tillämpningen av bestämmelsen har man ändå haft på känn, att fråga endast varit om underåriga, och stadgandets förhistoria synes bekräfta detta.
    I 1917 års lag om adoption fanns en motsvarande bestämmelse men i motsats till föräldrabalkens helt otvetydig. Enligt 6 § första stycket krävdes för adoption av underårig föräldrarnas samtycke och i andra stycket stadgades, att om föräldrarnas äktenskap var upplöst erfordrades samtycke endast av den av föräldrarna som hade vårdnaden om barnet. Samma skulle gälla med avseende å barn utom äktenskap. 20 kap. 6 § andra stycket första punkten föräldrabalken motsvarades i adoptionslagen av 9 § andra stycket första punkten som hade följande lydelse: »Fader eller moder vars samtycke till adoptionen enligt 6 § andra stycket (kurs. här) ej erfordras, varde ändock i ärendet hörd där det kan ske».
    Uppenbart är alltså, att enligt adoptionslagen förelåg skyldighet att höra föräldrar, vars samtycke ej erfordrades, endast vid adoption av underårig. Av förarbetena till föräldrabalken framgår icke att någon saklig ändring varit åsyftad; tvärtom förekommer uttalanden som bör tydas i motsatt riktning. I betänkandet (SOU 1946: 49) uttalas sålunda (s. 116) att paragrafen (således 20 kap. 6 §) ersätter 9 § första och andra styckena adoptions-

 

Ett adoptionsspörsmål 139lagen. Vidare (s. 89): »För att fader eller moder, som är utan del i vårdnaden (kurs. här) och vars samtycke således ej är erforderligt, skall få tillfälle att göra sina intressen gällande synes det vara tillfyllest att stadga att envar av föräldrarna skall höras i ärendet. Bestämmelser i dessa hänseenden ha upptagits i 20 kap. 7 och 9 §§» (i lagen = 6 och 8 §§). Departementschefen uttalar (prop. 93/1949 s. 95) att domstolen måste taga största hänsyn till vad fader eller moder, som ej har vårdnaden om barnet (kurs. här), har för mening.
    Det finns alltså stor anledning till tvekan om innebörden av ifrågavarande lagbestämmelse.

Göran Hammarström