Ränta på betalningsföreläggande
Den pågående debatten om hur domstolen i mål om betalningsföreläggande bör behandla yrkande om ränta, som överstiger lagstadgad dröjsmålsränta,1 torde kunna tillföras ytterligare några synpunkter.
I ett vanligt tvistemål kan en borgenär inte tilldömas mer ränta än vad som följer av bestämmelserna i 9 kap. 10 § handelsbalken eller 38 § köplagen, om han inte åberopar någon särskild grund såsom åtagande från gäldenärens sida el. dyl. I den summariska processform, som tredskoförfarande kan sägas utgöra, skall domstolen självmant ogilla yrkande om ränta i den mån det inte stöds på lag eller annan giltig grund (44 kap. 8 § andra stycket rättegångsbalken; jfr JO 1960 s. 114 f). I mål om lagsökning skall rätten ex officio avvisa ansökan om ränta, som inte stöder sig på lag eller skriftligt fordringsbevis (3 § lagsökningslagen). Det framstår redan på grund härav som märkligt att domstolen inte också i mål om betalningsföreläggande skulle avvisa ett ränteyrkande, i den mån det saknar stöd i lag eller godtagbar grund för det inte åberopas. När nu rättsreglerna innebär att en gäldenär inte är skyldig att utge dröjsmålsränta utöver viss i lagen angiven procent, såvida han inte åtagit sig att betala högre ränta, måste det vara ett önskemål att även institutet betalningsföreläggande utformas så att gäldenärens rätt tillvaratas.
Mot detta kan invändas att betalningsföreläggandeprocessen är utformad så att gäldenären kan bestrida ett ränteyrkande, som han inte vill godta. Var och en som sysslar med betalningsföreläggande vet emellertid att bestridande enbart av ränta, som överstiger lagstadgad dröjsmålsränta, är något mycket ovanligt, detta må sedan bero på bristande företagsamhet eller på okunnighet om gällande räntebestämmelser. Vad det senare beträffar är att märka att gäldenären bör göra sitt bestridande utan juridisk hjälp, eftersom han enligt praxis ej kan få ersättning för sina rättegångskostnader i mål om betalningsföreläggande (jfr JO 1958 s. 83). Det torde kunna slås fast att möjligheten att bestrida ränteyrkandet inte är ett verksamt medel att tillgodose gäldenärens rätt.
Den av Gregow antydda utvägen att inte godta ett ränteyrkande, om för-
hållandena är sådana att ocker eller annat brottsligt förfarande kan antas föreligga, synes något oklar och föga framkomlig. Gregow torde här åsyfta den ej lagfästa rättsgrundsats som innebär att domstolarna inte skall befatta sig med sådana yrkanden som strider mot goda seder. Det måste dock vara omöjligt för domstolen att i en så summarisk processform som betalningsföreläggande bilda sig en uppfattning om att yrkandet strider mot goda seder. Därtill kommer den svåra gränsdragningsfrågan: skall yrkande om 10, 15, 25 eller 50 procent avvisas?
JO tycks mena att ränta är en tilläggsförpliktelse till huvudfordringen och att man därför saknar skäl att fordra att grunden för ränteyrkandet anges —även om räntan överstiger vad som skall utgå enligt lag. Är detta riktigt? En tilläggsförpliktelse måste väl innebära något som man är förpliktad till. Kan man t. ex. säga att det är en tilläggsförpliktelse för en köpare att utge 15 procent ränta på köpeskillingen? Nej, tvärtom är köparen ju inte förpliktad att utge mer än lagstadgad dröjsmålsränta. Om köparen ändå enligt borgenärens mening är skyldig att betala högre ränta, synes det finnas starka skäl att fordra att borgenären anger grunden för detta i ansökningen.
Om borgenären inte anger sådan grund, får domstolen naturligtvis inte i den formella processform som betalningsföreläggande utgör »ändra» eller»nedsätta» ränteyrkandet. Domstolen skall »avvisa» detta, om laga stöd för en sådan åtgärd finns. JO och Gregow tycks anse att sådant stöd saknas och hänvisar till att ordalydelsen i 19 § lagsökningslagen närmast ger vid handen att det är tillräckligt att grunden för själva (huvud) fordringen anges. I 19 § första stycket andra meningen talas om »fordringens belopp och den ränta som fordras», medan det i följande mening sägs att »grunden för fordringen» skall anges. Därav slutes alltså att grunden för »räntan» ej behöver anges. Men är det rimligt att tolka ordet »fordringen» i styckets tredje mening så snävt att räntan inte innefattas däri? I 18 § återfinns uttrycket »penningfordran» och i 25 § första stycket uttrycket »fordringen» i sådant sammanhang att det är uppenbart att därmed också avses fordrad ränta. Även i 2 §, som handlar om lagsökning, talas i första styckets andra mening om »fordringens belopp och den ränta som fordras», medan följande mening nämner »den handling varå fordringen grundas». Då det gäller lagsökning anser man att skriftligt fordringsbevis måste företes rörande ränta, som överstiger den lagstadgade, och tolkar således uttrycket »fordringen» i styckets tredje mening så att det innefattar även ränta. Detta talar för att man kan tolka även ordet »fordringen» i 19 § första stycket tredje meningen så att det omfattar fordrad ränta och att man således även vid betalningsföreläggande har fog för att kräva att borgenären anger grunden för ett yrkande om ränta, som ej kan stödjas på lag.
Ytterligare synpunkter finns till förmån för att domstolen skall avvisa ett yrkande om ränta utöver den lagstadgade, i händelse borgenären underlåter att ange grund för ränteyrkandet eller han anger en grund, som ej bör godtas. JO och Gregow framhåller att prövningen av fordringsanspråket i mål om betalningsföreläggande är alltigenom formell. Men i denna prövning ingår också att domstolen skall pröva att fordringen inte avser skadestånd (18 och 21 §§ lagsökningslagen). Begreppet skadestånd är inte entydigt men torde i allmänhet avse ersättning för en liden skada.2 Dröjsmåls-
ränta brukar väl språkligt inte hänföras till skadestånd, men man torde ändå kunna påstå att den är en skadeståndsliknande form av ersättning, även om den beräknas enligt schablon och utdöms utan utredning om verkligen liden skada. Och ju mer räntan överstiger den lagstadgade, desto mer kommer den att likna ett skadestånd, om borgenären inte anför annan godtagbar grund för ränteyrkandet. Det ligger därför nära till hands att avvisa ett yrkande om sådan ränta med hänvisning till att den har skadeståndskaraktär. Ett liknande resonemang är inte främmande för domstolarna och har tillämpats bl. a. då det gäller inkassokostnader, som väl inte heller brukar hänföras under begreppet skadestånd (se Boström—Linders s. 66).
Mången domare känner det kanske som överdrivet nit att i en tredskodom ogilla eller i mål om lagsökning avvisa ett ränteyrkande, som obetydligt överstiger vad som skall utgå enligt lag, t. ex. 6 procent ränta från en viss dag i stället för 5 procent ränta från delgivningsdagen. Möjligen hälsar denne domare med tillfredsställelse uppfattningen att man inte i mål om betalningsföreläggande bör avvisa ett ränteyrkande. Men kvar står önskvärdheten att skydda gäldenären mot att behöva betala en ränta som han inte skulle ha blivit förpliktad erlägga i någon annan processform.
Om det inte av ansökningshandlingarna framgår varför borgenären anser sig berättigad till en ränta, som överskjuter den lagstadgade, bör domstolen enligt min mening antingen avvisa yrkandet om överskjutande ränta med motivering att grunden för ränteyrkandet ej angetts eller utgå från att borgenären vill tillgodoräkna sig räntan såsom en form av skadestånd på grund av gäldenärens betalningsförsummelse och därför avvisa yrkandet såvitt avser överskjutande ränta. Avvisning bör också ske om borgenären väl anger en grund för ränteyrkandet men denna antyder att räntan har karaktär av skadestånd.
Tomas Huldén