Svensk rättspraxis

 

Förmögenhetsrätt: Förpliktelsers uppkomst och obligationsrätt 1960—1965

 

Av professor KNUT RODHE

 

Den översikt, som här lämnas, motsvarar de översikter, som i SvJT 1937 s. 471, 1942 s. 211, 1946 s. 26 och 1951 s. 581 givits under rubriken »Obligationsrätt», och den översikt, som i SvJT 1961 s. 245 givits under här använd rubrik.
    Den del av översikten, som nu bär rubriken »Obligationsrätt», motsvarar innehållet i Rodhe, Obligationsrätt, Sthm 1956, och är disponerad på samma sätt som detta arbete, till vilket hänvisas med förkortningen »Obl.» Emellertid har förf. vid utarbetandet av ett senare arbete, Lärobok i obligationsrätt, Sthm 1966 — utan ändring i sak — bytt ut den i 1956 års handbok förekommande termen »garantiförpliktelser» mot termen »ansvarsförpliktelser». Se härom läroboken s. 21. Denna nya terminologi har använts även i denna översikt.

 

Innehållsförteckning

A. Förpliktelsers uppkomst 179

Avtals ingående 179

Bindande rättshandling? 179

Konkludent handling 180

Passivitet 182

Formkrav 186

Avtals ogiltighet 186

Ocker 186

Förklaringsmisstag 187

Tro och heder 187

Pacta turpia 187

Tolkning och utfyllning av avtal 187

Handlande för annans räkning 194

Fullmakt 194

Tredjemansavtal 196

Mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse 196

Återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg 196

Vederlag för förmögenhetsuppoffringar för andra 197

B. Obligationsrätt 197

Hur bestämmes förpliktelsernas innehåll? 197

Tvingande rättsregler 197

Prestationsobjektets precisering 198

Naturaprestationer 198

Penningprestationer 198

Kvittning 198

Vilka huvudfordringar få icke fullgöras genom kvittning? 198

Förpliktelse att vårda egendom 199

Förpliktelse att söka åstadkomma avtal 199

Vilken kvantitet skall presteras? 199

Var skall prestation ske? 199

När skall prestation ske? 199

Till vem skall prestation ske? 200

Anvisning 200

Deposition 200

Överlåtelse av fordran 200

Vem skall prestera? 200

Gäldenären har flera förpliktelser gentemot samme borgenär 201

Negativa förpliktelser 201

Uppfyllelseborgenärens förpliktelser 202

Skyldighet att precisera anspråket 202

Skyldighet att utgiva presentationspapper 202

Underlåten uppfyllelse 203

Dröjsmål å gäldenärens sida 203

 

12—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

Vållande å gäldenärens sida 203

Överlåtares och upplåtares ansvar 204

Ansvar för egendoms faktiska beskaffenhet 204

Ansvar för egendoms sakrättsliga beskaffenhet 205

Ansvar för egendoms politirättsliga beskaffenhet 205

Avlämnares ansvar 205

Ansvar för bristfälliga anordningar 205

Ansvar för skadebringande egenskaper 206

Ansvar för prestation 206

Ansvarsborgenärens förpliktelser 207

Plikt att vidmakthålla gäldenärens regressmöjlighet 207

Avvikelser från de fakta ett ansvar gäller 207

Borgenärens vetskap såsom hinder för relevans 207

Regressrätt 208

Begreppet orsak 208

Begreppet vållande 208

Vållande in contractu hos gäldenären själv 208

Vållande in contractu hos gäldenärens medhjälpare 209

Vållande in contractu på borgenärens sida 210

Vållande in contrahendo 210

Begreppet omöjlighet 210

Den okvalificerade omöjligheten 210

Tvång till fullgörande 210

Vilka exekutiva åtgärder stå till buds? 210

Vilka anspråk kunna genomdrivas med exekutivt tvång? 211

Rätt att innehålla egen prestation 211

Retentionsrätt 211

Detentionsrätt 212

Rätt att häva ett avtal 212

Kontraktsbrottets omfattning 212

Total eller partiell hävning? 212

Hävningsförklaringen 213

Hävningsrättcn kan förloras genom passivitet 213

Rätt att eljest inhibera naturaprestation 213

Inhiberande av ensidig naturaprestation 213

Skadestånd 213

Det hypotetiska händelseförloppets konstruktion 213

Icke-ekonomisk skada 214

Intäktsersättning och kostnadsersättning 214

Vederlagsersättning 214

Dröjsmålsränta 214

Summaersättning 215

Vite 215

Vem kan göra påföljder gällande? 215

Mot vem kunna påföljder riktas? 215

Utbyte av gäldenär 215

Eftergift 216

Novation 216

Partsväxling 216

Överlämnande av skuldebrev 217

Preskription 217

Preklusion 221

Förändring och upphörande genom ingripande av gäldenären 221

Rätt att säga upp en förpliktelse 221

Rätt att frånträda en förpliktelse eller påkalla jämkning av denna 221

Rätt att överlåta en förpliktelse 222

Formen för gäldenärens ingripande 222

Verkan av gäldenärens ingripande 225

Förändring och upphörande oberoende av parternas åtgöranden 225

Utebliven fördel 225

 

Anm. En siffra vid boktitel, t. ex. Schmidt, Kollektiv arbetsrätt⁵, anger den upplaga av arbetet som citeras.

 

A. Förpliktelsers uppkomst

 

Avtals ingående

 

Bindande rättshandling? NJA 1960 s. 619 (även anmärkt nedan s. 210 f.): En hyresvärd, som ville riva sitt hus och uppföra ett nytt i dess ställe, förklarade sig vid sammanträde med hyresnämnden angående ogiltigförklaring av uppsägningar beredd att teckna kontrakt på lämpliga lägenheter i den nya fastigheten å ifrågavarande tomt med samtliga dåvarande hyresgäster. HD fann denna utfästelse, som av hyresrådet upptagits såsom en förutsättning för dess beslut att på visst sätt godtaga uppsägningarna, vara bindande för hyresvärden och dennes successorer i äganderätten till fastigheten. Det i nyttjanderättslagen 3: 1 stadgade formkravet beträffande hyresavtal för tid ej understigande ett år ansågs ej hindra detta slut. Emellertid hade den hyresgäst som förde talan i målet förlorat sin rätt att erhålla ny lägenhet därigenom att han alltför länge dröjt med att göra framställning härom.
    Det förekommer att ett avtal innehåller bestämmelser som icke äro avsedda att konstituera för part bindande förpliktelser utan blott juridiskt oförbindande rekommendationer.
    Ett exempel härpå ger ADD 1964 nr 26, vari AD förklarade att den omständigheten, att två parter enats om att följa en av SAF och LO utfärdad rekommendation rörande avskaffande under en femårsperiod av olikheter i lönehänseende mellan män och kvinnor, icke innebar annat än ett gemensamt uttalande angående de riktlinjer de avsågo att följa vid sina avtalsuppgörelser för de närmaste åren. På denna överenskommelse i och för sig kunde icke grundas något anspråk på höjning av de kvinnliga lönerna vid femårsperiodens utgång.
    Enligt ett kollektivavtal för kommunalarbetare ankom det på lönenämnden att vid nyanställning medgiva inplacering i högre löneklass än begynnelselöneklassen. AD förklarade i ADD 1962 nr 22, att lönenämnden i princip hade fri prövningsrätt i hithörande frågor, men att detta icke kunde anses innebära att nämnden kunde förfara godtyckligt utan dess beslut borde grundas på objektivt godtagbara skäl. Av utredningen i målet framgick att det omtvistade beslutet överensstämde med den praxis som nämnden utbildat vid handläggningen av frågor om löneklassuppflyttning och AD fann att beslutet uppenbarligen icke kunde anses stå i strid mot kollektivavtalet.
    Härifrån bör skiljas det rättsläge som uppstår då ett kollektivavtal går ut på att avtalsparterna blott förplikta sig att utfärda vissa rekommendationer till sina medlemmar. Ett sådant fall förelåg i ADD 1963 nr 15, där AD förklarade att en sådan rekommendationsöverenskommelse var ett kollektivavtal. Jfr Schmidt, Kollektiv arbetsrätt⁵ (1966), s. 119 f. I ADD 1965 nr 19 godtogs däremot icke arbetsgivarpartens uppfattning att en i förhandlingsprotokoll upptagen överenskommelse rörande tillämpningen av reglerna om tidsackord i gällande kollektivavtal blott innebar ett åtagande att rekommendera medlemmarna att tillämpa reglerna på angivet sätt, utan överenskommelsen ansågs såsom kollektivavtal direkt bindande för medlemmarna.
    I ett kollektivavtal stadgades rörande tjänstetillsättning att hänsyn »skall» tagas till vissa meriter och att vid likvärdiga sådana meriter företräde

 

»bör» lämnas sökande med vissa andra meriter. Med åberopande bl. a. av långvarig tillämpning av avtalet fann AD i ADD 1960 nr 8 att även den senare regeln måste fattas såsom en tvingande föreskrift. Jfr ADD 1961 nr 6, där AD vid referatet av en avtalsbestämmelse av liknande karaktär, innehållande ordet »bör», utan vidare utbytte detta ord mot »skall» och dömde därefter (denna tolkning synes dock ha varit ostridig i målet).
    Förbudet i JB 1: 2 mot resolutiva villkor vid fastighetsköp och den därmed sammanhängande principen att ensidig bundenhet i form av anbud eller pactum de contrahendo icke kan förekomma vid fastighetsköp har i det praktiska rättslivet lett till olika försök att skapa en bundenhet för fastighetsägare av löfte om framtida försäljning. Reglerna om beskattning av realisationsvinst ha skapat ett önskemål att båda parter skola kunna binda sig, utan att dock ett definitivt och ur skattesynpunkt relevant köpeavtal föreligger. NJA 1965 s. 306 ger ett intressant exempel på ett sådant försök, byggt på ett avtal om arrende. Av vissa skäl hade avtalsinnehållet fördelats på två handlingar, ett arrendeavtal och en sidoöverenskommelse. I den senare hade intagits bestämmelser om höjning av arrendebeloppet därest arrendatorn icke vid en framtida tidpunkt köpte fastigheten för högst ett visst pris och om sänkning av beloppet därest jordägaren icke vid samma tidpunkt sålde fastigheten för lägst detta pris. Jordägaren-säljaren försökte efter den nämnda tidpunkten komma ifrån det hela (den avsedda skattevinsten torde ha uteblivit). HD förklarade att jordägaren icke var bunden av åtagandet att finna sig i en nedsättning av arrendebeloppet därest han underläte att medverka till den av parterna åsyftade fastighetsöverlåtelsen, eftersom detta åtagande måste anses innebära en utfästelse att vid äventyr av viss ekonomisk påföljd verkställa överlåtelsen. Däremot ansågs jordägaren i övrigt bunden av det för 25 år ingångna arrendeavtalet, även för tiden efter det att överlåtelsen skolat äga rum. I målet åberopades utförliga utlåtanden av professorerna Lejman, Malmström och Vahlén, vari de föreliggande rättsfrågorna ingående belysas.

 

Konkludent handling. Efter en diskussion om klassificeringen av visst arbete enligt ett kollektivavtals avlöningsbestämmelser hade arbetsgivaren förklarat sig icke kunna betala ersättning utöver en viss svårighetsklass. Då arbetstagaren likväl påbörjat arbetet, ansågs han i ADD 1961 nr 13 ha godtagit erbjudandet och därmed också ha åtagit sig att slutföra arbetet.
    Här må nämnas även ADD 1964 nr 7, där AD fann att en uppsägning av en arbetstagare — om den ägt rum — i allt fall förfallit genom att arbetsgivaren låtit arbetstagaren fortsätta arbetet utan att uppsägningen vidare förts på tal.
    I ADD 1965 nr 10 var det fråga om ett enmansföretag, som överfördes till ett aktiebolag, vari den dittillsvarande företagaren jämte två bröder ingingo såsom delägare. Eftersom bolagets företrädare under avsevärd tid i olika avseenden uppträtt som om bolaget ansett sig bundet av ett med det tidigare företaget slutet kollektivavtal och fackföreningen uppenbarligen utgått från att sådan bundenhet förelåg, fann AD att avtalet blivit gällande för bolaget på samma sätt som om bolaget självt skulle ha slutit detta. Jfr Schmidt, Kollektiv arbetsrätt⁵ (1966), s. 143 ff.
    Under rubriken konkludent handling kan man måhända också ha anledning att peka på NJA 1960 s. 114. Ett aktiebolag i likvidation ägdes

 

till hälften av A och till hälften av annan person. A var bolagets likvidator. I denna egenskap underskrev han inventarium och balansräkning, utvisande fordran mot honom själv med visst belopp. Dessutom intygade likvidationsrevisorn genom påskrift på balansräkningen att denna överensstämde med bolagets räkenskaper. Sedan bolaget försatts i konkurs, yrkade konkursboet att utfå nämnda belopp, varvid A invände att bolaget av vissa skäl icke hade någon fordran mot honom utan i stället en skuld till honom. HD förklarade, att det i målet icke ådagalagts något förhållande, på grund varav A kunde undgå betalningsskyldighet för den skuld till bolaget, som sålunda enligt den av honom till riktigheten bestyrkta bokföringen åvilade honom. Formuleringen av domen lämnar tyvärr läsaren utan svar på den icke ointressanta frågan om vad A invänt icke ansetts styrkt eller om detta, även om det ansetts styrkt, icke skulle ha föranlett annan utgång.
    Eftergivenhet i utövningen av en rättighet kan ha samma effekt som en — uttrycklig eller konkludent — eftergift av rättigheten. Emellertid måste man skilja mellan sådan eftergivenhet som innefattar ett tillmötesgående utan förändring av rättsläget och sådan eftergivenhet som förändrar rättsläget. Jfr Adlercreutz, Avtalsrätt II (kompendium utg. 1967 av Juridiska föreningen i Lund), s. 39. I ADD 1960 nr 20 var det fråga om arbetsgivarens rätt att leda och fördela arbetet. Arbetarparten gjorde gällande att det inom facket utvecklats en klar och entydig praxis, enligt vilken arbetsgivarna och arbetarna lokalt förhandlade om framlagda arbetstidsscheman och träffade överenskommelser om arbetstidens förläggning och därmed även om rasttidens längd. På grund härav vore arbetarna ej skyldiga att finna sig i att denna ordning avlöstes av ett system, där arbetsgivaren på egen hand bestämde om rasttidens längd och om rasternas förläggning. AD fann visserligen utrett, att samråd plägat förekomma mellan arbetsgivare och arbetare ifråga om den närmare utformningen av de arbetstidsscheman, som arbetsgivaren framlagt, och att denne därvid sökt beakta framställda önskemål rörande rasternas förläggning. Härigenom kunde dock arbetsgivarna icke anses hava avstått från den beslutanderätt, som tillkom dem enligt en allmän grundsats inom arbetsrätten, varom också erinrats i kollektivavtalet.
    I ADD 1965 nr 16 var intresseläget det motsatta, i det att arbetsgivarparten gjorde gällande att en sedan år 1924 bestående kollektivavtalsreglering ändrats till dess fördel genom långvarig praxis. AD godtog emellertid ej denna ståndpunkt och erinrade om sina tidigare gjorda uttalanden (jfr bl. a. domarna 1948 nr 63 och 1949 nr 40) att den omständigheten, att ett kollektivavtal under en lång följd av år tillämpats på visst sätt, icke kunde tillmätas rättslig betydelse, om denna tillämpning ej stode i överensstämmelse med avtalets innebörd. Men i ADD 1962 nr 26 antecknade AD att en viss praxis varit sedan lång tid allmänt förekommande inom branschen och uttalade att det var mycket som talade för att denna praxis vore förenlig med avtalet och ett uttryck för hur avtalet vore avsett att tolkas. Gränsen mellan dessa båda situationer kan säkerligen ofta vara hårfin.
    NJA 1961 s. 658 rör ett fall av tillägnande av icke beställda varor. En kommun lät genom entreprenör uppföra egnahem. A gav kommunen ett anbud om leverans av elspisar och kylskåp. Enligt A träffades därefter ett avtal mellan honom och kommunen, medan enligt kommunen avtal i stäl-

 

let träffades mellan A och entreprenören. Emellertid utkvitterade kommunen sedermera flera delar av denna leverans från järnvägen och betalade på kommunen utställda fakturor. När entreprenören gick i konkurs vägrade kommunen att betala de senaste ännu obetalda leveranserna. HD fann kommunen betalningsskyldig för dessa och åberopade därvid ett flertal omständigheter, såväl att kommunen utkvitterat varorna som att säljaren utgått från att kommunen var köpare och att kommunen måst inse detta. Se om detta fall Karlgren, Passivitet (1965), s. 223 f. och 233.

 

Passivitet. I samband med förhandlingar om avtals ingående kan passivitet från en parts sida i olika sammanhang leda till att parten blir avtalsbunden. Ett sådant fall behandlas i avtalslagen 9 §, som stadgar reklamationsplikt för den som mottager ett av honom själv framkallat anbud. I NJA 1962 s. 276 tillämpade HD denna princip på en situation som i varje fall var besläktad med den i nämnda lagrum avsedda situationen. Se om detta fall närmare Karlgren, Passivitet, s. 211 f., och Vahlén i Festskrift 1964 för Karlgren s. 375 ff.
    Ett särskilt fall av passivitetsverkan föreligger då någon efter föregående förhandlingar tar emot en bekräftelse på ett muntligt avtal, utan att reklamera mot denna (jfr Karlgren, Passivitet, s. 213 ff., och Adlercreutz, Avtalsrätt II, s. 32 ff.). Såsom framhölls i en tidigare rättsfallsöversikt (SvJT 1951 s. 585) ha domstolarna en stark tendens att lägga stor vikt vid bekräftelsen, om reklamation uteblir. En precisering av rättsläget bereder emellertid vissa svårigheter, på grund av att man rör sig med rättsfakta som kunna kombineras i olika riktningar. Man synes ha att göra medföljande kombinationer på rättsfaktumsidan:
1. Kommersiella förhållanden.

 a) Mottagaren gör gällande att intet avtal kommit till stånd. 

 b) Mottagaren gör gällande att bekräftelsen avviker från avtalets innehåll.

2. Icke kommersiella förhållanden. 

 a) Mottagaren gör gällande att intet avtal kommit till stånd. 

 b) Mottagaren gör gällande att bekräftelsen avviker från avtalets innehåll.

 

    En till något av dessa alternativ knuten passivitetsverkan av underlåten reklamation kan innebära: 

x) Underlåtenheten att reklamera har en svagare bevisverkan, i det att den icke omkastar bevisbördan utan blott — med tillämpning av vanlig bevisbörda — utgör ett indicium bland andra på att bekräftelsens innehåll är riktigt. 

y) Underlåtenheten att reklamera har en starkare bevisverkan, i det att bekräftelsen presumeras vara riktig. 

z) Underlåtenheten att reklamera har avtalsverkan, i det att mottagaren direkt blir bunden av bekräftelsens innehåll.

 

    Av allt att döma är alternativet avtalsverkan icke aktuellt (jfr Karlgren, Passivitet, s. 219). Detta alternativ lämnas därför i det följande åsido.
    Att HD gör en skillnad mellan kommersiella förhållanden (särskilt handelsköp) och icke kommersiella förhållanden framgår av rubriken till

 

NJA 1962 s. 270 och understrykes av Karlgren (Passivitet s. 213 ff., bl. a. s. 219 och 222).
    Däremot finnes knappast något klart belägg för att HD gör skillnad mellan de fall, då mottagaren gör gällande att intet avtal kommit till stånd, och de fall, då mottagaren gör gällande att bekräftelsen avviker från avtalets innehåll. Adlercreutz (Avtalsrätt II s. 35) tillgriper denna distinktion för att förklara olikheten mellan å ena sidan NJA 1910 s. 634 och 1948 s. 283, å andra sidan NJA 1930 s. 131. De båda förstnämnda fallen rörde fråga om avtal kommit till stånd; i dessa tillmättes underlåtenheten att reklamera enligt domsformuleringarna den svagare bevisverkan. Det sistnämnda fallet rörde fråga om avtalets innehåll; här tillmättes underlåtenheten att reklamera den starkare bevisverkan. Karlgren (Passivitet s. 222 f.) har emellertid beträffande 1948 års fall, vari han själv deltog, uttalat, att det nog icke borde tilläggas större betydelse att avfattningen av HD:s dom mera tydde på att passiviteten uppfattats som ett bevisdatum för riktigheten av bekräftelsebrevets innehåll. Härtill kan fogas, att man rent allmänt icke bör av den omständigheten att ett faktum åberopats såsom styrkt draga den slutsatsen att samma faktum icke skulle ha presumerats om bevisningen varit otillräcklig — domstolarna föredra uppenbarligen att grunda en dom på att ett visst faktum in casu anses vara styrkt framför att grunda domen på att samma faktum skall presumeras föreligga. Detta skulle i den nu diskuterade frågan innebära, att de domar, där underlåtenheten att reklamera mot bekräftelse ansetts ha den svagare bevisverkan och bekräftelsens riktighet ansetts styrkt, icke få tolkas som ett avståndstagande från en regel att underlåtenheten att reklamera har den starkare bevisverkan.
    Är detta riktigt, behöver någon motsättning ej föreligga mellan å ena sidan 1910 och 1948 års fall, å andra sidan 1930 års fall, och distinktionen mellan frågan om avtal kommit till stånd och frågan om avtalets innehåll behöver ej tillgripas — vilket icke innebär att det är bevisat att distinktionen saknar betydelse.
    Går man nu mot denna bakgrund till NJA 1962 s. 270, finner man dels att det var fråga om civilt köp (framhållet i rubriken), dels att det var fråga huruvida avtal kommit till stånd. Man finner emellertid vidare, att domskälen icke riktigt följa den vanliga mallen för dessa mål. Först konstaterar HD, med hänvisning till HovRns bevisbedömning, vari underlåtenheten att reklamera icke åberopas, att det icke styrkts att avtal kommit till stånd. Härefter ger HD en lång redogörelse för de mellan parterna förda förhandlingarna, vilka avslutades med ett telefonsamtal och en orderbekräftelse, och förklarar slutligen kort och gott att vad sålunda förekommit icke föranleder till att mottagarens underlåtenhet att framställa anmärkning mot orderbekräftelsen haft den verkan avsändaren gjort gällande (nämligen avtalsverkan eller i vart fall den starkare bevisverkan).
    Vänder man sig nu från NJA till Karlgren (Passivitet s. 224 f.) får man veta mera: domstolen »lär ha avsett att antyda», att utgången möjligen kunde ha blivit en annan, därest det varit så att vid telefonsamtalet icke säljarens representant utan i stället köparen uppträtt som den »aktive» kontrahenten och ådagalagt särskilt intresse för avtalet.
    Härmed har man — åtminstone för de fall då frågan gäller huruvida avtal kommit till stånd — fått in ett nytt rekvisit i bilden vid sidan av

 

de traditionella: en part som visat sig angelägen om avtalet kommer vid underlåtenhet att reklamera mot en orderbekräftelse i ett sämre läge än han skulle ha kommit i om han vid de tidigare förhandlingarna varit helt passiv.
    Det nu behandlade problemet var också uppe i ett hovrättsfall under den nu behandlade perioden, nämligen SvJT 1961 rf s. 38. Det gällde här civilt köp och fråga om avtalets innehåll. HovRn tillmätte här köparens underlåtenhet att reklamera den starkare bevisverkan. Karlgren (Passivitet s. 225) betecknar domen såsom »kanske alltför 'passivitetsvänlig'».
    Vågar man nu i anslutning till det sagda summera dagens rättsläge skulle det kanske kunna ske på följande sätt, med användning av det inledningsvis uppställda schemat:

 

1. Kommersiella förhållanden. 

 a) Mottagaren gör gällande att intet avtal kommit till stånd. Underlåtenheten att reklamera har i varje fall den svagare bevisverkan (1910 och 1948 års domar), kanske t. o. m. den starkare bevisverkan (jfr Karlgrens uttalanden). Under alla förhållanden måste den ha den starkare bevisverkan i sådana fall då denna enligt 1962 års dom skulle inträda även i icke kommersiella förhållanden.

b) Mottagaren gör gällande att bekräftelsen avviker från avtalets innehåll. Underlåtenheten att reklamera har den starkare bevisverkan (1930 års dom).

 

2. Icke kommersiella förhållanden.

a) Mottagaren gör gällande att intet avtal kommit till stånd. Underlåtenheten att reklamera har förmodligen den svagare bevisverkan och kan under särskilda omständigheter, såvida mottagaren visat sig angelägen om avtalet, ha den starkare bevisverkan (1962 års dom så som denna tolkas av Karlgren).

b) Mottagaren gör gällande att bekräftelsen avviker från avtalets innehåll. Underlåtenheten att reklamera har i den år 1961 refererade hovrättsdomen tillmätts den starkare bevisverkan. Man noterar dock Karlgrens måhända för HD:s inställning representativa kritik av domen.

 

    Till sist bör antecknas ett specialfall, på vilket de nu anförda synpunkterna icke torde vara tillämpliga. I NJA 1946 s. 602 hade skriftligt avtal om handelsköp träffats mellan A och B. Härefter sände A till B en faktura och ett bekräftelsebrev, som båda avveko från avtalet, under uppgift att muntlig överenskommelse träffats om sådan avvikelse. B reklamerade icke; HD lade likväl bevisbördan på A och förklarade det icke styrkt att det skriftliga avtalet ändrats genom muntlig överenskommelse. Det förefaller som om HD menat att i allt fall den starkare bevisverkan av underlåtenhet att reklamera mot bekräftelsebrev icke borde inträda när det rör sig om påstådd ändring av ett redan gällande och till sitt innehåll ostridigt avtal. Med någon förvåning finner man att Karlgren (Passivitet s. 221 f.) starkt reagerar häremot. Se dock Vahlén i Festskrift 1964 för Karlgren s. 381 f.
    I NJA 1961 s. 315 gällde frågan bl. a. om två personer som utan protest emottagit meddelanden från en sparbank att lån utlämnats mot deras borgen därigenom blivit bundna gentemot denna sparbank, trots att den belånade reversen varit ställd till en annan sparbank eller order, då borgensför-

 

bindelserna tecknades. HD förklarade att borgensmännens passivitet icke kunde »föranleda, att de skulle anses hava på ett för dem bindande sätt förklarat sig medgiva betalningsskyldighet i sagda egenskap eller eljest gentemot sparbanken ådragit sig ifrågavarande borgensansvar». Se om fallet även nedan s. 187.
    Liksom eftergivenhet i utövningen av en rättighet (jfr ovan s. 181) kan även ren passivitet ha samma effekt som en uttrycklig eftergift av rättigheten. Någon klar gräns mellan dessa båda alternativ kan väl för övrigt icke dragas.
    Ett exempel på eftergift genom passivitet ger NJA 1961 s. 26, vari den som pantsatt en inteckning icke ansågs kunna göra gällande något skadeståndsanspråk mot panthavaren för olovlig återpantsättning, då han efter att ha fått kännedom om denna icke hos panthavaren inlagt någon gensaga mot att inteckningen återpantsatts. Fallet kommenteras av Karlgren, som deltog i avgörandet, i arbetet Passivitet s. 11 f. Se även Hessler i SOU 1965: 14 s. 211 om problemet sett från den siste panthavarens synpunkt.
    I NJA 1962 s. 787 var det bl. a. fråga om en stadsfogde genom passivitet förlorat rätten att åberopa att en ändring i tjänstereglemente icke var gällande emot honom.
    Se också NJA 1965 s. 427 angående ett bryggeris underlåtenhet att återkräva ölbackar från återförsäljare (jfr om detta fall även nedan s. 213).
    I SvJT 1961 rf s. 1 hade en baptistförsamling under lång tid fått nyttja en predikolokal utan att krav på hyra framställts. Lokalen hade uthyrts av ett fastighetsaktiebolag i vilket en församlingsmedlem A varit ensam aktieägare, styrelseledamot och firmatecknare. Denne hade personligen under några år betalat hyran till bolaget, men därefter hade all hyresdebitering upphört. Efter A:s död hade varken dödsboet eller bolaget, vari en av A:s söner var styrelse, framställt något krav förrän efter sex år. HovRn fann ej utrett att A tillerkänt församlingen rätt att hyresfritt nyttja lokalen så länge församlingen önskade. Däremot måste A antagas ha avsett, att församlingen tills vidare skulle äga utan kostnad nyttja lokalen. Bolagets underlåtenhet att efter A:s död kräva hyra måste med hänsyn till omständigheterna »anses innefatta ett godtagande av det fram till A:s död rådande förhållandet att församlingen ägt hyresfritt nyttja lokalen», varför hyra icke kunde utkrävas för tid innan bolaget meddelat församlingen att denna förmån skulle upphöra. Jfr Karlgren, Passivitet, s. 14 (»tyst förlängning av benefikt hyresförhållande»).
    I det nedan s. 197 behandlade målet NJA 1961 s. 677 fann HD:s majoritet, att ett mellan jordägare och arrendator träffat avtal såsom stridande mot nyttjanderättslagens tvingande regler icke utgjorde hinder för arrendatorn att utfå ersättning för viss täckdikning. Nu hade arrendatorn, vilken erlagt amorteringar och räntor å det för täckdikningen upptagna lånet, icke förrän efter arrendetidens utgång till jordägaren framfört krav å nedsättning av arrendeavgift eller erinran mot tillämpning av nyssnämnda avtal. Detta förhållande kunde emellertid enligt domstolens mening — med hänsyn särskilt till att jordägaren uppenbarligen haft större möjligheter än arrendatorn att inse, att frågan om avtalets rättsliga giltighet i allt fall varit tveksam, ävensom till att arrendatorn lagligen kunnat påfordra att utfå hela den honom tillkommande ersättningen först när han avträdde fastigheten — icke befria jordägaren från hans betalningsskyldighet. Särskilda

 

skäl måste alltså åberopas för att arrendatorn icke skulle anses ha genom passivitet förlorat sin rätt, jfr Karlgren, Passivitet, s. 13 not 7, angående analogislut för arrenderättens del från nyttjanderättslagen 3: 11 och 16.
    Se också NJA 1960 s. 619, anmärkt ovan s. 179.
    Ibland kan passivitet ha den effekten, att domstolen godtar ett visst påstått rättsläge, trots att det ej kan utredas hur läget skulle ha uppkommit. I NJA 1964 s. 99 var det fråga om en kartong, som konstnären Nils Dardel utfört åt textilkonstnärinnan Elsa Gullberg, vilken därefter använt kartongen såsom förlaga till en gobeläng. Det ansågs icke styrkt att Elsa Gullberg på grund av avtal eller sedvänja förvärvat äganderätt till kartongen. Emellertid hade hon sedan vävnaden år 1930 fullbordats haft kartongen i sin besittning fram till 1961, då hon sålt den. Såväl Dardel som hans hustru hade känt till att Elsa Gullberg ansett sig äga kartongen; dessutom hade hustrun och enligt Elsa Gullberg även mannen haft kännedom om att den sistnämnda genom att infoga kartongen i sitt hus förfogat över den på ett sätt som tydligt visade att hon betraktade sig som ägare. Likväl hade varken Nils Dardel eller hans rättsinnehavare vid något tillfälle före försäljningen framfört till Elsa Gullberg att de bestrede hennes anspråk på äganderätt. Efter det att Elsa Gullberg så länge oklandrat haft kartongen i sin besittning måste enligt HD hennes påstående att hon förvärvat äganderätt till denna godtagas, därest det icke motsades av omständigheterna, något som icke var fallet. Domstolens resonemang liknar de principer som anses gälla för urminnes hävd till fast egendom, jfr Undén, Sakrätt, II: 1⁴ (1960), s. 136 ff. Se om fallet Adlercreutz, Avtalsrätt II, s. 39 f.

 

Formkrav. I NJA 1962 s. 641, närmare diskuterat nedan s. 187, bestred en fastighetssäljare sin namnteckning under en påskrift varigenom ett förfallet köp förnyats. Denna invändning lämnades dock utan avseende, trots att det fanns en brist i bevittningen av påskriften.
    I ADD 1961 nr 1 ansåg AD att kollektivavtalslagens formkrav icke var uppfyllt därigenom att två personer, som icke hade uppdrag att för parts räkning sluta kollektivavtal, skriftligen intygat att en representant för arbetsgivaren muntligen utfäst sig att i rörelsen tillämpa gällande riksavtal.
    Om avtalad skriftform se NJA 1962 s. 276, även anmärkt ovan s. 182, och Vahléns diskussion av hithörande frågor i anslutning till detta fall i Festskrift 1964 för Karlgren s. 373 ff.

 

 

Avtals ogiltighet

 

Ocker. Innebörden i ockerbegreppet belyses av brottmålen NJA 1963 s. 195 och 1964 s. 213 samt SvJT 1964 rf s. 14, vilka utförligt kommenterats av Strahl i SvJT 1967 s. 424 ff.
    Ett särskilt problem rör tillämpningen av ogiltighetsregler, motsvarande dem i avtalslagen 3 kap., utanför förmögenhetsrättens område. Se härom NJA 1965 s. 345, vari ett avtal mellan makar rörande bodelning, under åberopande av grunderna för avtalslagen 31 §, förklarades icke vara gällande emedan ena maken begagnat sig av andra makens oförstånd för att i avtalet betinga sig förmåner, som stått i uppenbart missförhållande till vederlaget. I NJA 1961 s. 124 var det, såsom HD betonade, fråga om ett avtal som hade både förmögenhetsrättslig och familjerättslig karaktär: en

 

frånskild hustru hade mot ringa vederlag avstått från henne enligt domen i äktenskapsskillnadsmålet tillkommande underhållsbidrag. Det ansågs visserligen icke styrkt att mannen insett att hustrun uppfattat sitt läge som ett trångmål och ej heller att han medvetet begagnat sig av hennes oförstånd. Det fanns alltså i detta fall icke förutsättningar för en analogi från avtalslagen 31 §. Emellertid förklarades avtalet i stället ogiltigt med tilllämpning av grunderna för avtalslagen 33 §. Se om hithörande problem Gunvor Wallin, Om avtal mellan makar (1958), s. 117 ff., särskilt s. 132 ff. och s. 149 ff., ävensom Lögdberg i SvJT 1959 s. 587 f. och Adlercreutz i TfR 1959 s. 136 ff. Om 1961 års fall se även Beckman, Svensk familjerättspraxis³ (1965), s. 88 f., där det säges vara ovisst huruvida omständigheter sådana som de här föreliggande skulle ha lett till ogiltigförklaring av ett rent förmögenhetsrättsligt avtal.

 

Förklaringsmisstag. I NJA 1962 s. 641 (jfr ovan s. 186) hade ett fastighetsköp förfallit emedan ansökan om förvärvstillstånd ej gjorts i rätt tid. Säljaren tecknade då på köpebrevet en förnyelse, bevittnad av två personer, av vilka dock den ene ej var närvarande vid detta tillfälle utan skrev på först senare. HD (JustRn Karlgren och Edling) fann det med stöd av vad som förevarit i målet böra antagas, att säljaren icke, eller i allt fall icke såvitt köparen insåg eller bort inse, saknade insikt om att förnyelsen, vilken för bägge parterna framstod som en åtgärd av allenast formell innebörd, utgjorde en förutsättning för köparen att erhålla lagfart på grundav det tidigare ingångna köpeavtalet. Säljarens invändning, att förnyelsen jämlikt avtalslagen 32 § vore ogiltig, kunde under sådana förhållanden — oansett bristen i bevittningen — icke godtagas. Två andra ledamöter (JustRn Bergsten och E. Söderlund) betonade i ett avvikande votum, att påteckningen skulle bedömas såsom om fråga varit om träffande av köpeavtal i vanlig ordning; mot denna bakgrund synes det befogat att läsa de förstnämnda ledamöternas votum så, att de ställde lägre krav än normalt på en förnyelseförklaring. Konsekvensen härav visade sig däri att medan JustRn Karlgren och Edling synas ha riktat ett relativt svagt beviskrav mot säljaren, så riktade JustRn Bergsten och E. Söderlund på grund av bristen i bevittningen ett starkare beviskrav mot denne och förklarade att detta icke uppfyllts.

 

Tro och heder. Se NJA 1961 s. 124, anmärkt ovan s. 186. Jfr också NJA 1960 s. 446, anmärkt nedan s. 204 och 207.

 

Pacta turpia. Måhända bör det noteras, att ett åtagande att för annans räkning i legala former spela på totalisator ansetts juridiskt bindande, se NJA 1964 s. 80 (jfr nedan s. 118).
    Se också NJA 1965 s. 306, anmärkt ovan s. 180, om försök att kringgå regeln att pactum de contrahendo icke kan förekomma vid fastighetsköp.

 

 

Tolkning och utfyllning av avtal

 

Utgångspunkt för tolkningen av ett avtal eller en viljeförklaring är dess lydelse. Kan en gemensam partsavsikt styrkas, har den dock företräde. I NJA 1961 s. 315 hade borgen tecknats på en till viss sparbank eller order ställd

 

revers. Denna belånades emellertid i en annan sparbank. HD utgick från borgensförbindelsens lydelse och konstaterade att ett antagande att förbindelsen »ändock skulle hava sådant innehåll» att borgensmännen avgivit den allmänna utfästelsen att svara för ett sparbankslån på de i reversen angivna villkoren icke vann stöd av utredningen i målet. Jfr om fallet även ovan s. 184.
    Om man så vill kan detta fall ses såsom ett typiskt utslag av den s. k. minimumregeln: vid tvekan om en prestations omfång skall den för gäldenären minst betungande versionen ges företräde. Jfr Adlercreutz, Avtalsrätt II, s. 43, och Vahlén, Avtal och tolkning, s. 272 f.
    Här kan också hänvisas till praxis rörande tolkningen av sådana avtalsbestämmelser som stadga förkortning av en enligt lag gällande preskriptionstid, se nedan s. 219.
    Vid fastighetsköp tillmätes avtalets lydelse större betydelse än vanligt, i det att man utgår från att köpehandlingen riktigt och fullständigt återger avtalets innehåll och kräver en relativt stark bevisning om något annat påstås. Se Vahlén, Fastighetsköp (1965), s. 61 f., där såsom stöd för denna sats åberopas bl. a. NJA 1961 s. 490. HD fann här att en fastighetssäljare ej hade före köpet med tillbörlig grad av tydlighet klargjort för köparen att köpet, trots köpehandlingarnas lydelse, icke innefattade en till en i handlingarna angiven registerfastighet hörande jordlott. Däremot ansågs det med hänsyn till brukningsförhållandena och andra omständigheter trots överlåtelsehandlingarnas lydelse böra hållas för visst, att avtalet mellan denne säljare och hans fångesman icke omfattat nämnda lott.
    Även vid kollektivavtal tillmätes avtalets lydelse stor vikt. I ADD 1965 nr 6 gjordes gällande att parterna hade en fredsförpliktelse utöver den i kollektivavtalslagen stadgade, en förpliktelse som ej framginge av avtalets lydelse men följde av de förutsättningar, på vilka avtalet vilade. AD yttrade härom: »Såsom AD i tidigare sammanhang framhållit, sträcker sig visserligen ett kollektivavtals reglering ofta längre än avtalets uttryckliga innehåll ger vid handen. Vid tvist om avtalets innebörd i sådant hänseende torde emellertid — mot bakgrunden av den i 1 § lagen om kollektivavtal upptagna fordran, att kollektivavtal skall upprättas skriftligen — stränga krav böra ställas på den bevisning, som åberopas till stöd för att ett kollektivavtal bygger på förutsättningar av mera speciell natur, vilka ej kommit till uttryck i avtalets lydelse. Icke minst gäller detta, då fredsförpliktelsen påstås ha genom en tyst reglering utsträckts längre än som skulle följa direkt av 4 § första stycket lagen om kollektivavtal (jfr AD:s dom 1947 nr 35).» In casu hade tillräckliga skäl icke åberopats för en sådan tolkning.
    Vid oklara avtal kan lydelsen såtillvida få betydelse som ena partens ståndpunkt åtminstone är förenlig med lydelsen, medan andra partens icke är det. Ett exempel härpå ger NJA 1962 s. 80, jfr Adlercreutz s. 23.
    Vid tolkningen av påbud får en eventuell tillämpning av minimumregeln ske med omvänt förtecken — påbudet lägger en börda på mottagaren och minimumregeln skulle alltså innebära att denne har ett krav på att få tydligt besked om vad han har att rätta sig efter. Se härom NJA 1963 s. 643, diskuterat nedan s. 222, där frågan gällde om en begäran om förtida annullering av ett hyresavtal skulle få tolkas såsom innefattande även en uppsägning.
    Jfr ADD 1961 nr 36: Hade förhandling i en tvistefråga begärts därigenom

 

att informella diskussioner påbörjats? Se också ADD 1960 nr 5, anmärkt nedan s. 213 (tillräckligt tydlig hävningsförklaring?).
    Också i NJA 1961 s. 344 utgingo domstolarna från viljeförklaringens lydelse. Här kunde emellertid minimumregeln icke ge någon ledning, eftersom frågan var vilka personer som skulle inkluderas i kretsen av destinatärer för en gåva. A hade, före adoptionslagens tillkomst, upprättat ett gåvobrev, i vilket han förklarade sig överlämna viss egendom till ettvart av sina fyra barns arvingar. Ett av barnen hade inga bröstarvingar men väl ett adoptivbarn. Domstolarna funno, att adoptivbarn icke kunde anses ha genom ordalagen i gåvobrevet uteslutits från kretsen av destinatärer. Givaren hade sedermera fällt vissa yttranden av innehåll att endast den som med blodsband vore förenad med honom skulle kunna komma ifråga såsom rättsinnehavare enligt gåvobrevet. Utredningen kunde emellertid icke anses giv astöd för att givaren räknat med den först efter hans död införda lagen om adoption. Fastmera måste antagas att givaren icke haft anledning eller avsett att genom sina berörda yttranden taga ståndpunkt till adoptivbarns rätt enligt gåvobrevet. Sedan det sålunda konstaterats, att gåvobrevets lydelse och givarens egna yttranden lämnade tvistefrågan öppen, fortsatte HovRn i sin av HD:s majoritet fastställda dom: »På grund av det anförda och enär ett adoptivbarn — under förhållanden som de i målet föreliggande — icke blott rättsligt jämställes med bröstarvinge utan även regelmässigt införlivas i adoptantens släkt, som vore det hans eget, finner HovRn, att gåvobrevet. . . för att bäst överensstämma med (givarens) vilja bör tolkas i enlighet med vad RRn i sin dom anfört» (nämligen så att adoptivbarnet likställdes med bröstarvinge). Minoriteter i HovRn och HD kommo emellertid till en motsatt slutsats.
    Man blir en smula förvånad över att det utpräglat objektiva tolkningsresonemanget avslutas med en uttrycklig hänvisning till givarens vilja. Måhända rör det sig dock endast om en innehållslös reverens för den beträffande testamentstolkning i ÄB 11: 1 lagfästa och för gåvotolkning väl såsom huvudprincip gällande viljeteorien. Jfr Vahlén, Avtal och tolkning, s. 93 f., samt Lassen & Ussing, Haandbog i Obligationsretten, Spec. Del, I, Kbhvn 1923, s. 24 f. I ett tilläggsvotum framhöll Karlgren, att såväl parterna som domstolarna syntes hava utgått från att för tvistens avgörande vore att tilllämpa de rättsgrundsatser som gällde beträffande tolkning av testamente. Riktigheten av denna förutsättning vore enligt Karlgren ingalunda självklar, enär det i tolkningshänseende svårligen kunde frånkännas betydelse, att gåva icke såsom testamente kunde fritt återkallas. Även från nämnda utgångspunkt vore emellertid domstolarnas bedömning riktig, varför Karlgren funnit sig icke hava anledning att ingå på det nu antydda spörsmålet.
    I ADD 1963 nr 8 möter ett annat skäl att frångå avtalets lydelse. Tvisten gällde om en bestämmelse om övertidsersättning skulle vara tillämplig i en situation som efter ordalagen föll under bestämmelsen. AD antecknade, att parterna voro ense om att ej i alla situationer tolka innehållet i bestämmelsen efter ordalagen. Under sådana förhållanden utgjorde enbart den omständigheten att den omtvistade situationen »strängt efter ordalydelsen» kunde vara att hänföra till bestämmelsen ej tillräckligt skäl för att anse den tillämplig. Av andra skäl — bl. a. att det rörde sig om en undantagsregel som det kunde vara befogat att tolka restriktivt, ävensom att en långvarig och fast praxis förelåg till stöd för en tolkning emot ordalagen (jfr nedan

 

s. 190) — kom AD härefter till att bestämmelsen icke var tillämplig.
    Avtalets »lydelse» fastställes i första hand med ledning av gängse språkbruk. I ADD 1965 nr 23 uttalade AD, att när en teknisk term förekomme i ett kollektivavtal, det låge nära till hands att antaga, att termen där hade samma innebörd som eljest enligt språkbruket inom branschen. I målet hade icke förebragts sådan utredning rörande förhållandena i samband med det åberopade stadgandets tillkomst, att därav kunde slutas, att avtalsparterna i detta sammanhang åsyftat en annan tolkning. I ADD 1964 nr 3 kunde däremot AD icke falla tillbaka på något allmänt språkbruk rörande innebörden i ordet »grävmaskin».
    Parternas handlande efter avtalets tillkomst åberopas ofta såsom ett tolkningsdatum. Detta sker dock på varierande sätt.
    Vanligast är väl att detta handlande ses såsom ett indicium på parternas avsikter vid avtalsslutandet. I NJA 1960 s. 25 åberopades sålunda bl. a. hävdeförhållandena efter ett fastighetsköp såsom indicium på vad köpet omfattat.
    Det nyss (ovan s. 189) behandlade fallet ADD 1963 nr 8 ger exempel på ett annat sätt att använda detta tolkningsdatum. Tvisten gällde huruvida en viss avtalsbestämmelse skulle omfatta en situation som överhuvudtaget icke varit aktuell i praktiken vid bestämmelsens tillkomst år 1947. Såsom stöd för ett nekande svar åberopade AD bl. a. en »långvarig och fast praxis», vilken under tiden 1952—1963 syntes ha blivit lämnad obestridd.
    Man är härmed på glid över till att betrakta en parts passivitet såsom ett retroaktivt verkande tolkningsdatum, något som bör sammanställas med AD:s ovan s. 181 redovisade uppfattning att den omständigheten att ett kollektivavtal under en lång följd av år tillämpats på visst sätt icke kunde tillmätas rättslig betydelse, om denna tillämpning ej stode i överensstämmelse med avtalets innebörd.
    Ett litet steg längre gick HD i NJA 1960 s. 586, där en part ansågs ha genom passivitet förlorat rätten att göra gällande en viss tolkning av det oklara rättsförhållandet mellan parterna. A hade på egen begäran intagits på ett kommunalt ålderdomshem. Kommunen hade såsom ersättning för vården uppburit A:s folkpension men låtit henne behålla änkepension från ett företag. Efter hennes död krävde kommunen dödsboet på ytterligare ersättning för vården. Underinstanserna funno det vid intagningen å hemmet vara förutsatt, att ersättning skulle utgå med belopp som finge anses skäligt, och de ansågo det icke styrkt att kommunen godtagit folkpensionen såsom full ersättning för vården. HD däremot uttalade att A, med hänsyn till att kommunen under hela den tid av närmare sex år, som hon bott på hemmet, omhändertagit hennes folkpension men låtit henne behålla änkepensionen, utan att kommunen vid något tillfälle bragt på tal frågan huruvida hon skulle hava att i vårdersättning erlägga något utöver folkpensionen, hade ägt utgå från att kommunen skulle låta sig nöja med folkpensionen. En inom kommunen tillämpad praxis av motsatt innebörd kunde icke anses ha haft den fasthet, att A — även om hon skulle hava känt till den — på grund därav bort förstå att kommunen skulle komma att kräva henne eller hennes dödsbo på ytterligare ersättning.
    Särskilda problem uppstå då det gäller att tolka standardavtal. Det har diskuterats huruvida man icke borde tolka dylika avtal med en metod, som närmar sig gängse metod för lagtolkning (jfr Adlercreutz s. 22). Emellertid

 

bör man kanske skilja på två frågor, den ena i vad mån individuella tolkningsdata, vilka hänföra sig till de avtalsslutande parternas situation, skola beaktas, och den andra hur man skall förfara då sådana tolkningsdata icke finnas eller i allt fall icke anses böra beaktas. I NJA 1964 s. 152 (även diskuterat nedan s. 200 och 219) blev det fråga om att använda båda dessa synsätt. Här innehöll ett kombinerat köp- och entreprenadavtal en hänvisning till »Svenska byggnadsentreprenörföreningens formulär nr 1/1957», som i sin tur hänvisade till »Svenska teknologföreningens allmänna bestämmelser för entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken, formulär 10». HD tolkade till en början en bestämmelse i sistnämnda handling om skyldighet att inom viss tid insända sluträkning. Domstolen utgick därvid från lydelsen och fortsatte: »Av vad stadgandet ytterligare innehåller liksom av dess placering framgår, att föreskriften icke innefattar någon preskriptionsbestämmelse; den föreskrivna åtgärden utgör ett led i ett förfarande för att få en förfallodag bestämd.» Härefter vände HD blicken mot det förstnämnda formuläret och fortsatte: »Bestämmelsen i punkt 4 i reservationen åsyftar tydligen endast att ernå, att betalningen av den ersättning som grundas på reservationen skall bliva samordnad med betalningsförfarandet i övrigt.»
    Så långt synes man med fog kunna tala om tillämpning av en metod som liknar lagtolkning — man analyserar dokumenten för att klargöra samspelet mellan deras olika delar och vinner därmed en »förnuftig» mening hos den enskilda bestämmelsen sedd såsom ett led i detta samspel. Men så går HD över till att också beakta den individuella situationen. Köparen-byggherren var lekman, och HD fann det påkallat att särskilt framhålla, att denne med hänsyn till texternas utformning icke kunde anses hava ägt fog för att uppfatta bestämmelsen ifråga som en preskriptionsföreskrift.
    I målet var också, på en annan punkt, fråga huruvida en individuellt utformad avtalsklausul skulle taga över en genom hänvisning ävenledes tilllämplig bestämmelse i standardavtalet, något som HD i överensstämmelse med gängse uppfattning stannade för. En reservant fann emellertid den ifrågasatta avvikelsen från standardavtalet så anmärkningsvärd, att han genom en restriktiv tolkning av den individuellt utformade klausulen gav standardavtalets bestämmelse fritt spelrum. Jfr Adlercreutz s. 24.
    Här må också noteras SvJT 1963 rf s. 89, där en centralkassa för jordbrukskredit gjorde gällande att en i en lånerevers intagen, på sedvanligt sätt utformad generalpantklausul skulle få åberopas jämväl beträffande kassans anspråk på att återfå ett belopp som, utan samband med låneärendet, av misstag utbetalats till låntagaren. Domstolarna förklarade helt frankt, att »pantförskrivningen i skuldebreven d. 30 aug. 1961 . . . uppenbarligen icke varit avsedd för sådan gäld», varom i målet vore fråga — en anmärkningsvärt subjektiv utformning av en såvitt man kan förstå helt på objektiva överväganden grundad tolkning. Se om målet även nedan s. 211.
    Besläktade med standardavtalen äro pensionsreglementen och tjänstereglementen, vilka, utan att ha karaktären av kollektivavtal, dock anses bli avtalsinnehåll för de enskilda tjänsteavtalen. NJA 1961 s. 369 och 1962 s. 722 avse tvister om tolkningen av kommunala pensionsreglementen, utformade i huvudsaklig anslutning till ett normalpensionsreglemente vilket tillkommit genom förhandlingar mellan organisationer å ömse sidor. Det skulle föra för långt att här söka analysera de skiftande och delvis mycket utförliga vota

 

som avgåvos i dessa mål. Uppmärksamheten må dock fästas på det förhållandet, att i flera vota vikt tillmättes utredning om vilken innebörd organisationernas representanter vid förhandlingarna om normalpensionsreglementet kunde ha avsett att inlägga i dettas bestämmelser. JustR Karlgren, som deltog i båda avgörandena, gav för sin del i båda målen uttryck åt den meningen, att en föreliggande oklarhet hellre borde gå ut över staden än över vederbörande arbetstagare (pensionstagare). Jfr om den s. k. oklarhetsregeln nedan denna sida.
    Se också NJA 1964 s. 416 angående tolkning av bestämmelser i kommunalt tjänstereglemente om s. k. beredskapspass. Bestämmelserna hade övertagits från kollektivavtal, gällande för vissa andra grupper av arbetstagare. Även i detta mål var det tal om vad som kunde ha avsetts av dem som utformade förlagan till reglementet. I HD antecknades såsom ostridigt att de omtvistade bestämmelserna utformats med syfte att motverka ett visst förfarande från arbetsgivarens sida. »Detta förhållande medför dock icke utan vidare, att stadgandet skall anses hava annan innebörd än dess avfattning giver vid handen eller anses tillämpligt endast i fall där möjlighet till sådant missbruk är för handen. I fråga om en bestämmelse av förevarande art får det fastmera antagas, att en schematisk tillämpning varit avsedd. Vad staden uppgivit rörande praxis är icke av beskaffenhet att leda till annan bedömning.»
    Här kan slutligen antecknas ADD 1964 nr 11. Ett riksavtal mellan Järnbruksförbundet och Svenska Metallindustriarbetareförbundet hade tjänat såsom förlaga till ett avtal mellan Norrbottens järnverks AB och sist nämnda förbund. Bolaget hänvisade till att det i huvudsak godtagit ett från motsidan framlagt fullständigt avtalsförslag och åberopade oklarhetsregeln (nedan) till stöd för att vid uppkommande tvist om tolkningen av en oklar bestämmelse denna i första hand borde tolkas till bolagets förmån. Denna uppfattning kunde AD icke dela. »Det måste tvärtom antagas ha varit parternas avsikt, att — om ej särskilda omständigheter föranleda annat — bestämmelser, som utan ändring överförts från avtalet för arbetare vid de till Järnbruksförbundet anslutna järnverken till avtalet för bolagets arbetare, däri skola ges samma innebörd.» Den omtvistade bestämmelsen ansågs därför ha den innebörd, varom Järnbruksförbundet och Metall voro ense. Jfr Schmidt, Kollektiv arbetsrätt⁵ (1966), s. 134.
    Även om domstolarna i första hand utgå från avtalets lydelse och sådana tolkningsdata, som kunna ge upplysning om parternas avsikter, blir det icke sällan nödvändigt med en mera aktiv attityd från domstolarnas sida, vars yttringar ibland sammanfattas under rubriken »korrigerande tolkning» (Adlercreutz s. 15 f. och 41 ff.). Här möter man bl. a. den s. k. oklarhetsregeln, som innebär att vid tvekan om en avtalsbestämmelses innebörd denna skall tolkas till nackdel för den part som formulerat den eller varifrån den emanerar (Adlercreutz s. 42 f.). NJA 1963 s. 683 ger exempel på ett sådant resonemang. Försäkringsavtalslagen 18 § fritar försäkringsgivaren vid sakförsäkring gentemot den som framkallat försäkringsfallet uppsåtligen eller genom grov vårdslöshet. 19 § undantar härifrån de fall, då försäkringsfallet framkallats av någon som var i sådant sinnestillstånd som utesluter tillräknelighet för brott. Nu innehöll ett försäkringsbrev en bestämmelse motsvarande 18 § men icke något undantag motsvarande 19 § och det tvistades om huruvida 19 § därigenom skulle anses vara utesluten från tillämpning eller

 

ej. HD (3 röster mot 2) stannade för den senare lösningen, med följande motivering: »Såsom framgår av HR:ns dom har alltsedan försäkringsavtalslagens tillkomst hos försäkringsbolagen och deras organisationer — på motsvarande sätt som nu mellan parterna i detta mål — rått delade meningar om innebörden i förevarande hänseende av avtalsklausuler sådana som den här avsedda. Beaktansvärda skäl kunna anföras till stöd för bägge parternas uppfattning. Avgörande vikt synes emellertid böra fästas vid att de i standardformulären ingående försäkringsvillkoren utformats ensidigt av försäkringsbolagen, som vid tillkomsten av försäkringsavtalslagen hade särskild anledning att uppmärksamma det läge som inträtt genom införandet i lagen av bestämmelsen i 19 § 1 st., vilken bestämmelse synes hava saknat motsvarighet i dittills gällande avtal. Bolagen måste med hänsyn härtill anses vara närmare än försäkringshavarna att bära följderna av den otydlighet som i denna del kommit att vidlåda villkoren.» Jfr om tolkning av försäkringsvillkor Hellner, Försäkringsrätt² (1965), s. 71 ff.
    Om oklarhetsregeln se även NJA 1961 s. 369 och 1962 s. 722, anmärkta ovan s. 191. I det sistnämnda målet gjorde Malmö stad, mot vilken oklarhetsregeln åberopades, gällande att denna icke gällde utanför försäkringsrättens område!
    Jfr också en i NJA 1963 s. 658 omtvistad skiljedom, i vilken skiljenämndens majoritet uttalade, att otydlighet i det föreliggande tredjemansavtalet i varje fall i viss utsträckning borde lända till nackdel för den part, som medverkat vid utformningen av avtalet.
    Om ett avtal ingås med viljeförklaringar, vilka äro till synes överensstämmande, ehuru parterna i realiteten lägga in olika innebörd i dem, föreligger en tolkningsdissens (Adlercreutz s. 46 ff.). En sådan dissens kan föreligga i olika varianter, av vilka ADD 1962 nr 28 ger ett renodlat exempel på en (exempel 6 hos Adlercreutz s. 47). AD summerade här läget på följande sätt: »Den omtvistade tolkningsfrågan har uppenbarligen icke berörts vid de förhandlingar som föregått uppgörelsen. Båda parterna ha förklarat, att de uppfattat innebörden av uppgörelsen så som de i målet hävda att den bör tolkas, samt att de utgått från att motparten delade denna uppfattning. Det saknas enligt arbetsdomstolens mening anledning att betvivla riktigheten av dessa påståenden. Uppgörelsens ordalydelse ger i och för sig icke företräde för endera partens tolkning framför den tolkning som hävdas av motparten. Då sålunda parternas avsikter vid uppgörelsen varit sinsemellan oförenliga och då ordalydelsen ej ger någon ledning för tolkningen, har arbetsdomstolen att överväga vilken tolkning som vid ett allmänt bedömande framstår som den mest naturliga. Härvid bör särskild betydelse tillmätas bakgrunden till den träffade överenskommelsen.»
    En annan variant av tolkningsdissens — för ena parten öppen (eller åtminstone »halvöppen») dissens — förelåg i ADD 1962 nr 29. Domens formulering ger dock anledning till en viss undran hur AD resonerat. Till en början konstaterade domstolen beträffande en viss avtalsbestämmelse, att ordalagen i och för sig gav stöd för den av RLF (arbetstagarpart) i målet hävdade ståndpunkten, som innebar att vissa nya regler skulle tillämpas retroaktivt. Emellertid fann domstolen utrett, att en retroaktiv tillämpning icke läte sig genomföra, något som rimligen borde ha stått klart för RLF vid den tidpunkt då förbundet godtog medlingskommissionens förslag till avtalsuppgörelse. Om en retroaktiv inkomsthöjning varit avsedd, hade detta

 

13—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

rimligen bort ske på ett praktiskt genomförbart sätt. »När avtalsförslaget ej innehöll någon bestämmelse härom, förelåg enligt AD:s mening redan på denna grund anledning för RLF att överväga huruvida dess tolkning utav avtalsuppgörelsen överensstämde med motpartens uppfattning.» Enligt tidigare avtalsuppgörelser hade tekniska omläggningar ej tillämpats retroaktivt. Ett brytande av denna fasta praxis framstod »såsom i sådan grad anmärkningsvärt, att RLF ej bort låta sig nöja med att förslaget till avtalsuppgörelse strängt efter ordalagen gav stöd åt förbundets uppfattning.» Något överraskande fortsatte AD härefter: »På grund härav finner AD att RLF bör ha haft grundad anledning att antaga, att arbetsgivarparterna i denna fråga hyste en från avtalsuppgörelsens ordalydelse avvikande uppfattning, innebärande att de tekniska avtalsomläggningarna ej skulle tillämpas retroaktivt.» Avtalet tolkades alltså i enlighet med sistnämnda uppfattning. Det är icke alldeles lätt att förena de olika delarna av domstolens resonemang, särskilt som vissa led i detta måhända skulle ha varit lättare att förstå om de placerats i en annan ordning.

 

 

Handlande för annans räkning

 

Fullmakt. I NJA 1965 s. 204 hade A, som var anställd i ett »försäljningsbolag», arbetat både som butiksföreståndare och som försäljare »på fältet». B hade fått kontakt med A i butiken, varefter A demonstrerat en dammsugare i B:s bostad. Därvid hade upprättats ett köpeavtal, som i den tryckta texten innehöll att säljarens representant icke ägde — utöver handpenning å högst 50 kr. — uppbära avbetalningar och andra belopp. När B kort därefter ville slutbetala dammsugaren, ringde hon till butiken, varvid A svarade och förklarade sig villig att komma hem till B för att hämta pengarna, vilket också skedde. Bolaget medgav att A i butiken varit behörig att mottaga betalning. HD fann (dock med 3 röster mot 2 och vissa nyanser i domskälen inom majoriteten) att A, på grund av sin ställning i bolagets verksamhet, måste anses hava varit behörig att med bindande verkan för bolaget mottaga betalning från en kund ej endast i butiken utan även då han, såsom i förevarande fall, för bolagets räkning i annat ärende uppsökte kunden utanför densamma. Avtalets bestämmelse att säljarens »representant» icke ägde uppbära betalningar kunde icke uppfattas såsom en inskränkning i denna behörighet. HD:s minoritet däremot lade avgörande vikt vid att avtalet träffats med användning av ett kontraktsformulär innehållande nämnda bestämmelse, och fann att bolaget därigenom givit till känna att A icke var behörig att uppbära den ifrågavarande betalningen. Denna kunde därför — oavsett vilken behörighet som kunde hava följt av den ställning A haft som försäljare eller föreståndare i bolagets affärslokal — icke åberopas mot bolaget.
    I referatets rubrik betonas särskilt att frågan gällde om A haft ställningsfullmakt. Att så var fallet antogs av majoriteten i HD, medan minoriteten lämnade denna fråga öppen. Se i ämnet Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap (1961), bl. a. s. 198 ff.
    Man fäster sig i det nu diskuterade fallet vid att varken domskälen eller referatet i övrigt innehålla något om förefintligheten av en sedvänja. I SvJT 1963 rf s. 35 däremot förelåg utredning om sedvänja, på grund varav ett försäkringsombud, som av försäkringsbolaget utrustats med blanketter såväl

 

för ansökning om trafik- och annan motorfordonsförsäkring som för trafikförsäkringsbevis, enligt HovRns mening kunde anses i regel på grund av ställningsfullmakt vara behörig att för bolagets räkning meddela tillfällig kaskoförsäkring.
    Den som handlar för annans räkning i en fullmaktssituation skall ange att han företar rättshandlingen i en viss huvudmans namn. I NJA 1960 s. 742 (»Lulufallet») ansåg HD att den omständigheten att godsemottagaren av konossementets formulering kunnat bibringas den uppfattningen att rederiet A vore fartygets redare, icke kunde — särskilt med hänsyn till att konossement icke enligt gällande rätt förutsattes skola innehålla uppgift om redaren — föranleda till att A, som disponerade lastutrymme endast såsom delbefraktare av fartyget, gjordes ansvarig på grund av konossementet. Jfr Wikander i SvJT 1962 s. 563 f., Grönfors, Allmän transporträtt (1965), s. 46, och Tiberg, Who is the Hague Rule Carrier?, i Six Lectures on the Hague Rules, Göteborg 1967, s. 127 ff.
    Se också NJA 1964 s. 89, där A såsom innehavare av ett antal fullmakter att föra sakägares talan i vattenmål med transportfullmakt överlämnade tillB  att i A:s ställe föra deras talan i målet. A befanns personligen ersättningsskyldig i förhållande till B, tydligen därför att han icke tillräckligt tydligt klargjort för B att han handlat allenast såsom ombud för nämnda sakägare.
    Den som uppträder såsom fullmäktig för annan, ansvarar enligt avtalslagen 25 § för att han har erforderlig fullmakt och är förty, där han ej förmår styrka, att han handlat efter fullmakt eller att den rättshandling, varom fråga är, blivit godkänd av den uppgivne huvudmannen eller ändock är gällande emot honom, pliktig att ersätta tredje man dennes skada, beräknad efter positiva intresset. Även utanför tillämpningsområdet för detta lagrum kan det bli fråga om att i likartade situationer ålägga en mellanman ersättningsskyldighet gentemot tredje man, i varje fall om mellanmannen vårdslöst ingivit tredje man föreställningen att han förvärvat en rätt emot den som mellanmannen företrädde. Ett sådant fall förelåg i NJA 1963 s. 105. Här hade A i egenskap av meddelägare och direktör i ett bolag i Colombia förhandlat med B om dennes anställande som VD i bolaget. Ett kontrakt upprättades och B uppmanades att inställa sig för tjänstgöring. Emellertid kunde kontraktet ej bli gällande utan bolagsstämmans godkännande, och något sådant erhölls ej. På grund av vad som förekommit under förhandlingarna fann HD (med 3 röster mot 2) att A visat en vårdslöshet som var av beskaffenhet att ådraga honom skadeståndsansvar, dock icke i större omfattning än att B skulle genom skadeståndet ekonomiskt försättas i samma belägenhet som om den vårdslösa åtgärden ej förekommit, alltså med negativa intresset. En av majoritetens tre ledamöter ville dock beräkna skadeståndet till positiva intresset. Se till problemet om mellanmäns ansvar Almén & Eklund, Lagen om avtal⁸ (1963), s. 84 ff., Grönfors, Ställningsfullmakt och bulvanskap, s. 128 ff., Ussing, Aftaler², s. 339 ff., Arnholm, Privatrett, II (1964), s. 167 ff., och Brækhus, Meglerens rettslige stilling, s. 281 ff.
    Vidare kan under denna rubrik hänvisas till NJA 1962 s. 276, även omtalat ovan s. 182, vari arbetsförmedlings medverkan vid avtalsslut belyses, låt vara att målet i HD icke kom att avgöras med tillämpning av fullmaktsrättsliga synpunkter.
    Slutligen må antecknas några avgöranden rörande en negotiorum gestors

 

behörighet. Enligt NJA 1933 s. 269 kan gåva till omyndig fullbordas därigenom att gåvoobjektet överlämnas till en tredje man som icke äger någon särskild behörighet att å den omyndiges vägnar mottaga detta. Denna regel har tillämpats i gåvoskattemålen NJA 1961 s. 711 och 1962 s. 428. Men i NJA 1961 s. 673 ansåg sig den, till vilken gåvoobjektet överlämnades, icke själv mottaga en gåva å den omyndiges vägnar utan uppfattade saken så att hon skulle vårda objektet för givarens räkning. Av denna anledning hade, oavsett vad givaren kunde ha åsyftat, fullbordad gåva icke kommit till stånd.

 

Tredjemansavtal

 

Den numera vedertagna uppfattningen att parterna i ett tredjemansavtal kunna ge tredje man en självständig rätt har genom ADD 1960 nr 38 belagts i en intressant variant. Enligt en protokollsanteckning till ett kollektivavtal inom oljebranschen har varje till arbetsgivareförbundet anslutet oljebolag skyldighet att vid utarrendering av bensinstation avkräva stationsinnehavaren skriftlig förbindelse innehållande att denne bekräftar gentemot icke endast bolaget utan även arbetareförbundet att han är skyldig uppfylla förekommande kollektivavtal i facket så länge han är innehavare av stationen. I förbindelsen erkänner stationsinnehavaren sig vidare ha mottagit ett exemplar av det gällande kollektivavtalet. Så snart en stationsinnehavare åtagit sig en sådan förbindelse anser sig även arbetareförbundet enligt en utfästelse i protokollsanteckningen vara kollektivavtalsbundet gentemot stationsinnehavaren. AD uttalade att det finge anses, att därest en stationsinnehavare i den sålunda föreskrivna ordningen utfärdade förbindelse om bundenhet av kollektivavtalet, ett bindande avtal uppkomme mellan honom och arbetareförbundet att gällande kollektivavtal i branschen skulle lända till efterrättelse mellan dem. In casu hade emellertid det vanliga formuläret till förbindelse icke kommit till användning, och den formulering som i stället valts hade enligt AD icke haft den nu beskrivna effekten.
    Jfr här också en i NJA 1963 s. 658 omtvistad skiljedom rörande tolkning av ett tredjemansavtal.

 

Mottagande av prestation såsom grund för uppkomsten av en förpliktelse

 

Återgång av prestation som skett i tro att en förpliktelse förelåg (»restitutio indebiti»). I föregående rättsfallsöversikt (SvJT 1961 s. 249) behandlades fallet NJA 1958 s. 448, som rörde konsekvenserna av ett av obehöriga företrädare för kontohavaren gjort uttag från bankkonto. Banken hade ansett sig skyldig att gentemot kontohavaren bära förlusten och därför utbetalat beloppet till behöriga företrädare för kontohavaren. Härefter krävde banken i nämnda mål att utfå beloppet från en av de i det obehöriga uttaget inblandade personerna. Denna talan ogillades emellertid av HD med en motivering som implicerade att förlusten rätteligen bort bäras av kontohavaren och icke av banken. Nu krävde banken att kontohavaren skulle återbetala det belopp, som sålunda aldrig bort utbetalas till denne. Bankens återkravo gillades emellertid i NJA 1961 s. 18. HD uttalade, att utbetalningen grundat sig på att banken oriktigt bedömt utsikterna att i rättegång hävda en viss mening beträffande ett rättsspörsmål, som i brist på lagbestämmelser och vägledande praxis var tveksamt. En dylik felbedömning syntes i regel icke böra grunda återkravsrätt. Några särskilda omständigheter, på grund

 

varav återkrav i detta fall kunde anses befogat, hade icke visats föreligga. Fastmer talade starkt emot att medgiva återkravsrätt att kontohavaren haft anledning antaga, att betalningen skett efter noggrant övervägande av det rättsliga läget. Vidare framstod det, från den allmänna omsättningens synpunkt, som önskvärt att den som i god tro mottagit en förbehållslös betalning av bank eller annan penninginrättning icke skulle behöva riskera återbetalningsskyldighet. Se om fallet Fogelklou i Ekonomisk revy 1961 s. 715 ff.
    Enligt vattenlagen 9 kap. 67 § 3 st. får ersättningsbelopp, som i enlighet med vattendomstolens beslut nedsatts hos KB eller guldits i annan ordning ej till någon del återkrävas, ändå att, efter klagan över ersättningsbeslutet, ersättningen bestämmes till lägre belopp eller ersättning förklaras icke skola utgå. I plenimålet NJA 1961 s. 743 drog HD med 12 röster mot 12 därav den konsekvensen, att sökande som betalat icke heller ägde — för att få ett prejudikat — fullfölja talan mot ersättningsbeslutet för att få ersättningen fastställd till lägre belopp. Se också NJA 1963 s. 715. Fallen kommenteras av Bergsten i SvJT 1964 s. 704 f. Jfr också NJA 1965 s. 27 angående innebörden av det mot VL 9: 67 3 st. svarande stadgandet i 8 § lagen 20/10 1939 med särskilda bestämmelser ang. tillfällig vattenreglering.

 

Vederlag för förmögenhetsuppoffringar för andra. I NJA 1963 s. 114 återkom den senast i NJA 1959 s. 488 aktuella frågan om ersättning skall utgåför utfört arbete i form av åldringsvård, trots att vederlag ej betingats. Jfr Hellner, Om obehörig vinst, s. 309 ff., och Schmidt, Tjänsteavtalet, s. 283 ff.

 

 

B. Obligationsrätt

 

Hur bestämmes förpliktelsernas innehåll?

 

Tvingande rättsregler. En viktig grupp av tvingande rättsregler har den verkan, att emot reglerna stridande överenskommelser sakna verkan, om de träffats vid avtalsförhållandets tillkomst, men däremot upprätthållas om de träffats på en senare tidpunkt, t. ex. efter det att ett kontraktsbrott inträffat (jfr Obl. § 2 vid not 13—14). NJA 1961 s. 677 avser en mot en tvingande regel i arrendelagen stridande överenskommelse mellan jordägare och arrendator, träffad under arrendetiden. HD:s majoritet (3 JustR) fann anledning saknas att antaga, att regeln i nyttjanderättslagen 2: 65 st. 2 icke jämväl skulle avse mot bestämmelserna stridande arrendevillkor, varom förbehåll, när upplåtelsen skedde, träffats vid sidan av arrendekontraktet eller som avtalats under arrendetiden. Sådana omständigheter hade icke förebragts, att den åberopade överenskommelsen skulle kunna anses i sin egenskap av fristående avtal icke innefatta en förändring av arrendevillkoren eller eljest vara av beskaffenhet att de ifrågavarande tvingande lagreglerna icke ägde tillämpning å densamma. Minoriteten (2 JustR) godtog däremot överenskommelsen; dessa ledamöter skilde sig något åt i motiveringen men åberopade bl. a. båda att det rörde sig om en överenskommelse med förpliktelser för båda parter och avseende ett omedelbart förestående, närmare bestämt arbete. Se om målet vidare ovan s. 185.

 

    Semesterlagens tvingande bestämmelser ha icke ansetts hindra parterna på arbetsmarknaden att avtalsvis genomföra ett semesterkassesystem, trots att detta på vissa punkter måste innebära avvikelser från lagen till arbetstagarens nackdel, se ADD 1949 nr 21 och NJA 1949 s. 713 ävensom senast ADD 1961 nr 33. Se Hesselgren m. fl., Semesterlagen¹⁰ (1966), s. 82 och 168. Men då ett kollektivavtal rörande semester dessutom stadgade, att rätt till skadestånd vid brott mot avtalets föreskrifter endast tillkom arbetstagarorganisationen och icke dess enskilda medlemmar, ansåg AD i ADD 1964 nr 13 denna bestämmelse vara ogiltig och sålunda icke betaga den enskilde arbetstagaren rätt att göra gällande skadeståndsanspråk med stöd av semesterlagen. Med tillämpning härav utdömdes allmänt skadestånd för avtalsbrott av en arbetsgivare som efter den i kollektivavtalet stadgade tidpunkten inbetalat semestermedel till semesterkassan.

 

 

Prestationsobjektets precisering

 

Naturaprestationer. Ett ofta återkommande problem är huruvida en viss rättighet med nära anknytning till en fastighet skall antagas ha medföljt i överlåtelse av fastigheten, även om den ej särskilt nämnts, se Obl. § 4 vid not 4 med hänv. samt Rodhe i SvJT 1961 s. 261. I SvJT 1963 rf s. 85 uppkom sålunda fråga vem av två på varandra följande fastighetsägare som skulle ha viss ersättning enligt vattenlagen. Hithörande frågor ha, med utgångspunkt från ett opublicerat avgörande av vattenöverdomstolen från 1961, diskuterats av Stig Nystrand, Jöran Fischer, L. af Klintberg och Per Bergsten i SvJT 1962 s. 231 ff. och 756 ff., 1963 s. 286 ff. samt 1964 s. 701. Se också NJA 1964 s. 8 om rätt till ränteeftergift vid statligt tertiärlån. Jfr NJA 1965 s. 420 om rätt för köping att vägra att till ny fastighetsägare avträda ett till gata utlagt område, som i avbidan på fastställelse av stadsplan fått tillträdas med samtycke av dåvarande fastighetsägaren.

 

Penningprestationer. Det saknas alltjämt vägledande praxis i frågan i vilken utsträckning betalning kan fullgöras med check, postväxel eller annan form av bokbetalning (Obl. § 4 vid not 25). I NJA 1962 s. 388 förklarade hovrätten att länsstyrelse icke var skyldig att såsom handpenning vid exekutivauktion godtaga en av inroparen utställd check, medan HD ej fick anledning taga ställning till denna fråga. Det må även antecknas en i Nordisk domssamling 1962 s. 306 återgiven dom, genom vilken Finlands högsta domstol — under dissens och i strid med enhälliga underinstanser — förklarade att en löseskilling (om drygt 10 miljoner gamla mark) för hembjudna aktier icke mot bestridande kunde erläggas i certifierade checkar. Domen diskuteras i FJFT 1965 s. 232 ff. och 418 f.

 

 

Kvittning

 

Vilka huvudfordringar få icke fullgöras genom kvittning? Huvudfordran är i bland sådan att borgenären av sociala skäl bör kunna påfordra att den fullgöres i vanlig ordning, icke genom kvittning (Obl. § 6 vid not 55 ff.). Men då en ockrare skulle återbära mottagna räntebelopp till medkontrahentens konkursbo, fick han i NJA 1963 s. 195 kvitta med sin fordran på lånets ka-

 

pitalbelopp. Det förefaller icke som om utgången skulle ha blivit en annan om kravet gjorts gällande av medkontrahenten själv. Om denna kvittningssituation se även Sigeman, Lönefordran (1967), s. 209 not 33.
    En annan hithörande fråga rör banks rätt att för fordran mot en kund kvitta bort dennes tillgodohavande på checkräkning (Obl. § 6 vid not 65—67). I SvJT 1962 rf s. 70 godtogs sådan kvittning i kundens konkurs. Såvitt framgår av referatet var det ej fråga om någon konkurrens med utelöpande checkar, och det är väl försiktigast att icke lägga in en alltför vidsträckt innebörd i domstolens ställningstagande. Jfr Sigeman, a. a. s. 197.

 

 

Förpliktelse att vårda egendom

 

NJA 1962 s. 689 och 770 behandla ur olika synpunkter vårdplikt och bevisbördefrågor beträffande gods som efter sjötransport lossats i frihamn och därstädes befunnits icke uppgå till full myckenhet. Se om dessa avgöranden Hilding, Om bevisning vid lossning av sjötransporterat gods (1964). Jfr Grönfors, Om ansvaret för lossat men icke mottaget gods vid sjötransporter (1959), bl. a. s. 87 ff., ävensom Grönfors i SvJT 1967 s. 607 och 604 ff.
    NJA 1961 s. 622 avser talan om skadestånd för vanvård av gods, som beslagtagits av åklagare på grund av misstanke om brott. Jfr Kaijser i SvJT 1963 s. 210 ff. och SOU 1964: 31 s. 55.

 

 

Förpliktelse att söka åstadkomma avtal

 

I NJA 1965 s. 217 hade domstolarna att avgöra huruvida en handelsresande, som tillförsäkrats provision på alla försäljningar till kunder inom ett visst distrikt, likväl icke skulle ha provision (eller provision efter lägre procentsats) på försäljningar av annan typ än dem som dominerat verksamheten då han anställdes.

 

Vilken kvantitet skall presteras?

 

Om vederlaget för en naturaprestation är satt i relation till dennas storlek kan det uppkomma bevisfrågor då vederlaget skall räknas ut. Såsom exempel må nämnas ADD 1964 nr 1, som rör beviskravet då en arbetstagare kräver ersättning för väntetid och för arbete som avtalsenligt skall betalas med timlön eller ackordstimlön vid sidan om ackordet, och ADD 1965 nr 23, som rör motsvarande fråga då en part påstår att de i en ackordssedel lämnade uppgifterna äro felaktiga.

 

 

Var skall prestation ske?

 

Se SvJT 1960 rf s. 86, anmärkt nedan s. 212, ang. verkställighet av dom på återgång av köp.

 

 

När skall prestation ske?

 

I avtal om försäljning av tomt jämte därå under uppförande varande byggnad stadgades, att fastigheten skulle få tillträdas då byggnaden var fullt fär-

 

digställd för inflyttning, vilket »beräknades ske omkring» viss dag. Inflyttning kunde ske först två månader senare. Denna försening ansågs i NJA 1964 s. 152 av HovRn icke vara förenlig med avtalets innehåll, medan däremot HD förklarade att kontraktsbestämmelsen icke innefattade någon bestämd utfästelse om tiden för färdigställandet. Jfr Sandvik, Entreprenørrisikoen (Oslo 1966), s. 436 ff. Målet behandlas även ovan s. 191 och nedan s. 219.

 

 

Till vem skall prestation ske?

 

Anvisning. I NJA 1963 s. 34 hade HD ånyo att pröva, huruvida postverket skulle vara fritaget från ansvar för postgiromedel, som utbetalats mot utbetalningskort, varå kontohavarens namn förfalskats (jfr NJA 1957 s. 657). Icke heller i detta fall ansågs kontohavaren ha gjort sig skyldig till försummelse; det gällde här innehavaren av en snickeriverkstad, som förvarade blanketterna i en hurts i skrivbordet på kontoret och endast korta stunder lämnade rummet utan att låsa hurtsen.

 

Deposition. Enligt depositionslagen kan betalning ske genom nedsättning hos överexekutor, bl. a. i det fall att ovisshet råder om vem av två eller flera som är rätt borgenär. SvJT 1960 rf s. 83 avser vissa processuella komplikationer som uppkommo då i ett dylikt fall nedsättning i stället skett hos notarius publicus och en av pretendenterna därefter ville ha fastslaget att notarius publicus förfarit felaktigt genom att betala ut beloppet till annan pretenlent.
    I föregående översikt (SvJT 1961 s. 267) omtalades fallet NJA 1954 s. 268, i vilket en bulgarisk flykting vid namn Takvorian tillerkändes ett hos överexekutor deponerat belopp, dock med föreskrift att beloppet skulle tillgodoföras honom genom den svensk-bulgariska clearingen. Då Takvorian i misströstan om sin möjlighet att denna väg få någon glädje av beloppet icke vidtog några åtgärder för att få beloppet överfört till clearingen, stämdes han av bulgariska staten med yrkande att han skulle förpliktas låta utanordna beloppet till clearingen. Denna talan avvisades i NJA 1961 s. 145 såsom väsentligen avseende ett utländskt offentligrättsligt intresse. Jfr Dennemark, Om svensk domstols behörighet i internationellt förmögenhetsrättsliga mål (1961), s. 103 ff., Hjerner i SvJT 1963 s. 194 f. och Karlgren i SvJT 1967 s. 513 ff.

 

Överlåtelse av fordran. Om gäldenärens skydd mot risken att betala till den som ej längre är borgenär se NJA 1961 s. 192 med vissa uttalanden av HD om möjligheten att tillskapa icke löpande värdepapper i teknisk mening (Obl. § 13 vid not 62); jfr nedan s. 202, där rättsfallet behandlas närmare.

 

 

Vem skall prestera?

 

I princip anses en borgenär ha rätt att vägra att mottaga betalning från annan än gäldenären (interventionsbetalning), se närmare Obl. § 15 vid not 5—6. Ett skäl härför kan vara att borgenären genom att utan invändning mottaga betalning från tredje man skulle kunna anses ha godtagit denne så-

 

som motpart, trots att han ej önskade detta. Ett exempel härpå ger NJA 1964 s. 17, även diskuterat nedan s. 215 och s. 216. I samband med äktenskapsskillnad begärde en hustru att få övertaga lägenheten från mannen med tillämpning av hyresregleringslagen 8 a §. Innan ärendet avgjorts gjorde hustrun oförsiktigt nog en hyresbetalning i sitt eget namn. Hyresvärden återställde beloppet till hustrun och gjorde gällande att mannen genom underlåten betalning förverkat hyresrätten. Om mannen hade betalat och beloppet återställts till denne, hade fortsatt underlåtenhet att betala icke utgjort hävningsgrund, se NJA 1952 s. 508. Nu räddade HD hustruns hyresrätt på annan grund, se nedan s. 215. ÖÄ intog i sitt av HovRn icke ändrade utslag en förmedlande ståndpunkt beträffande verkan av hustruns interventionsbetalning: det dröjsmål som uppkommit genom hyresvärdens vägran att emottaga denna betalning kunde icke läggas hyresgästen (dvs. mannen) till last, men denne var skyldig att vid förnyat krav omedelbart betala vid äventyr av att hyresrätten förverkades.

 

 

Gäldenären har flera förpliktelser gentemot samme borgenär

 

NJA 1963 s. 353: En löntagare som i arbetsgivarens konkurs hade förmånsrätt för ett års lön hade vid detta års början haft utestående lönefordran och därjämte under året intjänat lön. Han hade under året vid ett antal tillfällen utfått lön, som i vissa kvitton angivits med en formulering av typen »juni 1961 à conto», i andra endast med formuleringen »à conto». I de först nämnda fallen skulle utbetalningen avräknas på lönefordran för respektive månad, men i de sist nämnda skulle utbetalningarna avräknas på de äldre, oprioriterade lönefordringarna. Jfr om hithörande frågor Obl. § 16 och Rodhe i SvJT 1961 s. 268 f. Avgörandet överensstämmer med den traditionella huvudregeln att gäldenären, om han icke senast vid betalningen utövar sin valrätt, får finna sig i att denna övergår till borgenären. Något gäldenärens intresse som talade i motsatt riktning fanns icke — det gällde ju här endast konkurrensen mellan olika borgenärer.

 

 

Negativa förpliktelser

 

NJA 1960 s. 628: En i ett bolags tjänst anställd handelsresande, som enligt avtal hade att »ägna hela sin branschkännedom och hela sitt intresse åt bolaget och att efter bästa förmåga tillvarataga bolagets intressen» ansågs ha gjort sig skyldig till straffbar och skadeståndsgrundande trolöshet genom att bedriva försäljning även för annans räkning av produkter av samma slag eller med liknande användning som de bolaget saluförde. Se om målet vidare nedan s. 213.
    ADD 1960 nr 15: En chefstjänsteman i ett byggnadsföretag, som ämnade börja egen med byggnadsföretaget konkurrerande rörelse, sökte medan han ännu var kvar i företagets tjänst förmå några honom underordnade tjänstemän att lämna företaget för att taga anställning i den nya rörelsen. I gällande kollektivavtal stadgades bl. a., att förhållandet mellan arbetsgivare och tjänstemän skulle grunda sig på ömsesidig lojalitet och ömsesidigt förtroende, och att tjänstemannen hade att vid alla tillfällen noga bevaka och tillvarataga arbetsgivarens intressen. Tjänstemannen ansågs ha väsentligt

 

åsidosatt sin lojalitetsplikt, till följd varav arbetsgivaren haft fog för att avskeda honom utan iakttagande av avtalsenlig uppsägningstid. Se i frågan Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott (1967), s. 376 ff.
    Hit hör också ADD 1961 nr 27 om arbetstagares i kollektivavtal stadgade tystnadsplikt rörande arbetsgivarens förhållanden.

 

 

Uppfyllelseborgenärens förpliktelser

 

Skyldighet att precisera anspråket. En borgenär måste ofta uppge vad han anser sig ha att fordra och förete erforderlig bevisning om att den fordrade prestationen är riktig (jfr Obl. § 18 vid not 36—39). Den omständigheten att borgenären kräver för mycket utgör icke något brott mot hans nu ifrågavarande förpliktelse; gäldenären måste under alla förhållanden prestera vad han rätteligen är skyldig att prestera. I försäkringsavtal stadgas emellertid ofta, att svek från borgenärens sida medför att försäkringsgivaren befrias från att betala något alls. FAL 23 § ger för sådana fall domstolen rätt att bestämma, att hela försäkringsbeloppet eller någon del därav likväl skall gäldas. I NJA 1963 s. 516 fann dock HD, att intet belopp alls borde utbetalas. Jfr Hellner, Försäkringsrätt² (1965), s. 192 f. I det föreliggande fallet var försäkringstagaren ett aktiebolag och sveket hade förövats av två personer som utgjorde bolagets styrelse och som tillsammans ägde 706 av bolagets 960 aktier. Bolaget åberopade förgäves att hänsynen till ägare av övriga aktier borde föranleda annat bedömande.

 

Skyldighet att utgiva presentationspapper. I NJA 1961 s. 192 hade HD att pröva huruvida ett av riksgäldskontoret utfärdat förvaringsbevis rörande premieobligationer med hänsyn till däri förekommande klausuler var ett presentationspapper, i den mening gåvolagen 3 § 1 st. anger. HD fann, på grund av en viss motstridighet mellan de olika klausulerna, att så icke var fallet. Av allmännare intresse är, att HD, i anslutning till ett uttalande i skuldebrevslagens motiv, förklarade att en ren presentationsklausul, verkande ensidigt till gäldenärens förmån, icke kunde tillerkännas rättslig giltighet. Dessutom synes man av domen kunna utläsa, att en presentationsklausul verkande jämväl till borgenärens förmån — som alltså förklarade gäldenären icke blott berättigad utan även skyldig att kräva papperets företeende — skulle kunna godtagas med den verkan att papperet därigenom skulle bli såväl ett presentationspapper som ett värdepapper i teknisk mening (Obl. § 13 vid not 62). Rättsfallet kommenteras utförligt i Hessler, Riksgäldskontorets förvaringsbevis och certifikat (1962).
    I NJA 1964 s. 273 ansökte en förmyndare om dödning av en myndlingen tillhörig bankmotbok. Under kallelsefristen visade det sig, att myndlingen, som var sinnessjuk, innehade motboken, vägrade att lämna ut den och sökte göra uttag på den. Trots att detta upplystes då dödningsärendet fullföljdes, ansåg RRn motboken förkommen i lagens mening och biföll ansökningen. Den bank som utfärdat motboken förde talan mot beslutet, under åberopande av risken för att utbetalning kunde komma att ske trots dödningen, till skada för banken. Denna ansågs dock (3 röster mot 2) ej behörig att föra talan i anledning av dödningsbeslutet.

 

    Här må även anmärkas NJA 1960 s. 163, varav framgår att ägare av pantsatta aktier ansågs behörig ansöka om dödande, trots att de förkommit medan de befunnit sig i panthavarens vård. På grund av omständigheterna ansågs det icke påkallat att bereda panthavaren tillfälle att framställa »det yrkande i ärendet vartill fog kunnat förefinnas för tillvaratagande av panthavares rätt».
    Beträffande dödning av växlar och konossement gäller att borgenären icke behöver vänta med att göra gällande sitt anspråk till dess kungörelsetiden gått ut. Redan då kungörelse utfärdats har han rätt att, mot ställande av säkerhet, utfå en ny växel resp. utfå godset. Men i SvJT 1962 rf s. 32 ansågs en växelborgenär, som utverkat ett lagsökningsutslag vari gäldenären ålades att betala mot erhållande av växeln, icke kunna mot bestridande vinna utmätning på grund av detta utslag utan företeende av växeln, trots att kungörelse om dödning utfärdats och han med åberopande av växellagen 73 § erbjöd sig att ställa säkerhet. Växelborgenären borde tydligen först med åberopande av nämnda lagrum begära att, mot ställande av säkerhet, få en ny växel och därefter lagsöka på denna för att få en användbar exekutionstitel.

 

Underlåten uppfyllelse

 

Dröjsmål å gäldenärens sida. Ett anteciperat dröjsmål kan inträda därigenom att gäldenären bestämt förklarar att han icke kommer att fullgöra någon prestation (Obl. § 19 vid not 14). I NJA 1963 s. 136 hade en köpare framställt krav på att få besiktiga varan innan han betalade, ett krav som domstolen till sist fann oberättigat. Han hade framställt kravet i så bestämda ordalag, att säljaren ansågs ha haft fog för att uppfatta uttalandet som en bestämd förklaring att köparen ej ämnade betala om ej kravet uppfylldes. Säljaren ansågs därför ha haft rätt att på grund av denna förklaring häva avtalet.

 

Vållande å gäldenärens sida. En byggmästare åtog sig muntligen att bygga om ett hus på löpande räkning. Sannolikt på grund av otillräcklig stämpning och försträvning störtade byggnaden samman under arbetet. Byggherren gjorde gällande att byggmästaren borde betala skadestånd såvida han ej kunde styrka att han icke varit vållande. Denna ståndpunkt godtogs icke av HD, som fann vållande icke styrkt och ogillade talan, se NJA 1964 s. 353. I målet diskuterades även — vid sidan av de påstådda bristerna i stämpning och försträvning — andra förhållanden, vilka, såsom HD uttryckte det, var för sig eller i förening vore tänkbara som självständigt verkande orsaker till raset. Då det, även om raset väsentligen antogs ha föranletts av otillräckliga stämpnings- och försträvningsåtgärder, ej ansågs styrkt att byggmästaren förfarit vårdslöst, behövde HD ej taga ställning till betydelsen av dessa andra förhållanden. För min del är jag skeptisk till detta sätt att tala om »självständigt verkande orsaker» av casuell natur. Enligt min mening ställes problemet enklare om man direkt frågar om det föreligger orsakssammanhang mellan den vårdslösa handlingen eller underlåtenheten och effekten. I själva verket gjorde också HD detta, i det domstolen förklarade att det framstod såsom tveksamt, »huruvida raset skulle ha undvikits ens för det fall att stämpning och försträvning vidtagits i den utsträckning» som byggherren påstått vara erforderlig. Jfr Obl. § 28 vid not 30—32.

 

Överlåtares och upplåtares ansvar

 

Ansvar för egendoms faktiska beskaffenhet. Fast egendom anses in dubio såld i befintligt skick. Denna princip begränsas emellertid av regeln att säljaren har en viss skyldighet att upplysa om abstrakta fel, varom han vid köpslutet ägt kännedom. Man torde ha att räkna med att domstolarna skilja mellan grövre fall, i vilka upplysningsplikt föreligger, och lindrigare fall. Till de grövre fallen hör givetvis svek och väl också handlande i strid mot tro och heder — i den mån denna etikett ger någon ledning. NJA 1961 s. 137 visar att en säljare, som visste att hus på fastigheten voro angripna av husbock och som, »även om han icke haft felets verkliga innebörd klar för sig — vid föryttringen hade anledning misstänka att skadorna voro av allvarlig beskaffenhet och att i vart fall risk fanns för allvarliga skador», bort lämna upplysning härom. Se vidare Vahlén, Fastighetsköp (1965), s. 187 ff.
    I NJA 1964 s. 434 hade domstolarna att bedöma huruvida hyreslägenhet enligt allmänna uppfattningen i orten varit »fullt brukbar för det med förhyrningen avsedda ändamålet» (nyttjanderättslagen 3: 9 och 15).
    Om någon förvärvar lös egendom i den för överlåtaren kända avsikten att använda den för ett visst ändamål, kan överlåtaren ha ett ansvar för att egendomen kan användas för detta ändamål, även om han icke gjort något uttalande härom, se Obl. § 22 vid not 33. En förutsättning torde dock vara att överlåtaren också vet att egendomen ej duger för ändamålet, se NJA 1934 s. 533; detta hade bort nämnas i Obl. § 25 vid not 7. Ett nytt exempel på tillämpning av denna regel ger NJA 1960 s. 446, där regeln lades till grund för HovRns dom och den också torde ha varit en underförstådd förutsättning för HD:s dom. Jfr Hellner, Köprätt³ (1967), s. 135 f. Se om målet även nedan s. 207.
    Rörande klausulen »i befintligt skick» är det gängse uppfattning att den icke upphäver en säljares ansvar för faktiska fel men väl gör svek till förutsättning för fels relevans. I Obl. § 25 vid not 45 säges härtill, att det ibland har ifrågasatts att klausulens verkan skulle begränsas ytterligare därhän att även vetskap skulle medföra relevans, en mening som dock ej dittills vunnit gehör. Nu föreligger en dom, NJA 1964 s. 239, i vilken HD antytt att man skulle vara benägen att gå åtminstone en bit på väg i denna riktning.
    Säljaren av en bil hade i annons uppgivit att den körts 7 800 mil; i själva verket hade den körts ytterligare 10 000 mil, något som mätaren icke kunde visa. Före köpet hade säljaren emellertid upplyst köparen om att någon garanti ej kunde lämnas beträffande antalet körda mil. Dessutom innehöll den av parterna undertecknade ordersedeln, dels att bilen såldes i befintligt skick, dels att säljaren ej ansvarade för att den icke körts längre än vägmätaren utvisade. HD förklarade till en början, att uppgiften i annonsen icke kunde av köparen åberopas såsom en av säljaren gjord tillförsäkran, eftersom säljaren före köpet förklarat att han icke kunde lämna någon garanti beträffande antalet körda mil. Vidare förklarade HD, att det icke var visat att säljaren svikligen förlett köparen till köpet »eller eljest haft sådan vetskap om den verkliga körsträckan att bestämmelsen i avtalet om försäljning i befintligt skick ej skulle vara gällande» gentemot köparen. Köparen saknade alltså fog för sitt anspråk på nedsättning av köpeskillingen eller för motsvarande skadeståndskrav.
    Man synes av de valda ordalagen kunna sluta, att vetskap hos säljaren skall kunna medföra att ett fel blir relevant om andra särskilt graverande

 

omständigheter tillkomma. Vilka dessa skulle kunna vara står öppet; dock är det av sammanställningen med svek tydligt, att »vetskap» här icke är detsamma som svek, jfr Obl. § 25 not 45 och § 29 not 93.

 

Ansvar för egendoms sakrättsliga beskaffenhet. NJA 1961 s. 490 avser en talan, varigenom en fastighetsköpare utkrävde hemulsansvar av sin säljare och av dennes fångesman. De för sådan talan gällande principerna utvecklas i ett utförligt utlåtande av Vahlén. Se om fallet vidare ovan s. 188.

 

Ansvar för egendoms politirättsliga beskaffenhet. En säljares ansvar kan avse normal standard eller individuellt bestämd standard. Ett ansvar av det senare slaget kan föreligga antingen om säljaren lämnat uppgifter om köpeobjektet eller om säljaren vid avtalets ingående insåg att köparen förutsatte att köpeobjektet skulle ha viss beskaffenhet. Se Obl. § 22 vid not 7 ff. och 32 ff. I NJA 1961 s. 330 ansåg HovRn utrett, att parterna vid slutande av avtal om överlåtelse av en kioskrörelse utgått från att det varit tillåtet att hålla affären öppen utöver vanlig affärstid och bedriva kaffeservering på en i anslutning till affären belägen altan och terrass. Detta visade sig vara oriktigt. »Den inskränkning i de av parterna förutsatta möjligheterna att utnyttja rörelsen som alltså förelegat måste betraktas som sådant fel som avses i 42 § köplagen.» Prövningstillstånd meddelades icke av HD.
    Det är väl icke helt klart om fallet skall klassificeras så att säljaren lämnat uppgifter om köpeobjektet eller så att säljaren insåg att köparen förutsatte att köpeobjektet skulle ha viss beskaffenhet — det förefaller förf. ligga närmare till hands att antaga det senare alternativet, men referatförfattarens hänvisning till Obl. antyder att han haft det förra alternativet i tankarna. I sak spelar det ingen roll vilket alternativ man väljer.
    Det fel, som sålunda ansågs föreligga, är ett typiskt rådighetsfel (jfr Obl. § 22 vid not 3—6). Det är påfallande att HovRn förklarar detta vara »sådant fel som avses i 42 § köplagen». Denna subsumtion har veterligen icke tidigare gjorts så generellt av HD. Om den skall tagas helt på orden innebär den väl att alla bestämmelserna i 42—54 §§ köplagen skola tillämpas på rådighetsfel. Eftersom det icke rör sig om en av HD formulerad eller uttryckligen gillad dom är det dock bäst att tills vidare förhålla sig avvaktande på denna punkt.
    I konsekvens med det nu citerade uttalandet prövade HovRn också huruvida köparen, som under förhandlingarna tagit del av de av myndigheterna utfärdade tillstånden, därigenom jämlikt 47 § köplagen gått förlustig sin rätt att åberopa felet. Detta ansågs ej vara fallet, med hänsyn till att säljaren, som opåtalt bedrivit den icke tillåtna serveringen, lämnat muntliga uppgifter av innebörd att den skulle vara tillåten; härutöver åberopades dock även »omständigheterna i övrigt».

 

 

Avlämnares ansvar

 

Ansvar för bristfälliga anordningar. Åtskilliga hithörande fall kunna ses även såsom exempel på skadestånd i utomobligatoriska förhållanden, och de behandlas i särskilda översikter under sist angivna rubrik, se senast Lejman i SvJT 1965 s. 314 avseende åren 1957—61. Det må därför vara tillräckligt att här i korthet nämna fallen NJA 1960 s. 215, 270 och 330, 1961 s. 686

 

samt 1962 s. 1, vilka alla angå vägväsendets ansvar gentemot trafikant, samt NJA 1960 s. 388, som angår fastighetsägares ansvar för puts som fallit ned på trafikant. Hit hör också NJA 1965 s. 80, som rör skada uppkommen på en badande, vilken vid en offentlig badplats dök på alltför grunt vatten. Mera påtagligt kontraktsbetonade äro fallen NJA 1962 s. 244, avseende talan om skadestånd på grund av att brister i eldningsanordningarna i tjänstebostad skulle ha orsakat koloxidförgiftning, och NJA 1964 s. 491, avseende talan om skadestånd på grund av att en provisorisk trappa på en arbetsplats skulle ha varit alltför riskabel att använda. Sistnämnda fall diskuteras nedan s. 208.

 

Ansvar för skadebringande egenskaper. En säljare bär ett dubbelt ansvar för egendomens faktiska beskaffenhet: dels svarar han för att egendomen är fri från faktiska fel, dels svarar han för att den är ofarlig (Obl. § 22 efter not 71). Påföljderna av farlighet äro icke desamma som påföljderna av faktiska fel, och förutsättningarna för inträde av påföljd överensstämma ej heller. NJA 1960 s. 441 rör ett gränsfall, i vilket köparen hade intresse av att reglerna om faktiska fel tillämpades; han skulle då kunna åberopa det strikta ansvaret enligt köplagen 43 § 2 st. Det gällde här skorpsmulor som visade sig innehålla stenpartiklar från en kvarnsten, vilket orsakade att med skorpsmulorna tillagad »fårsmäcka» blev oätbar. Enhälliga överinstanser godtogo köparens ståndpunkt. Ett liknande sakläge var förhanden i NJA 1935 s. 577, där felaktigt tegel orsakade att därav uppförd byggnad fick sprickor; även här tillämpades köplagen, men till köparens nackdel, eftersom han försuttit reklamationsfristen i 54 § (jfr Rodhe i SvJT 1961 s. 278).
    Mot de nu nämnda gränsfallen — vilka med en av Vahlén föreslagen benämning skulle kunna kallas »ingrediensfall» — kan man ställa de renodlade farlighetsfallen, där den farliga egendomen orsakar skada på person eller på annan från den förstnämnda helt fristående egendom. Hit hör NJA 1961 s. 94 (fullföljdstillstånd vägrat), i vilket tillverkaren av en bäddsoffa ansågs ansvarig för personskada uppkommen därigenom att en fjäder icke varit fastsatt på betryggande sätt och därför vid rengöring av soffan glidit ur sitt läge. Även NJA 1964 s. 454 bör nämnas i detta sammanhang; här hade en kommun levererat schaktmassor att användas vid uppfyllningen kring vissa byggnader, men massorna visade sig för tunga och orsakade sättningar i byggnaderna. Då emellertid vållande på kommunens sida ej styrkts och kommunen ej heller ansågs ha åtagit sig ett strikt ansvar ogillades fastighetsägarens skadeståndstalan.
    Närmare gränsen men dock inom farlighetsfallens område står NJA 1945 s. 189, där det var fråga om felaktiga kannor som satts in i en motor och skadat denna. Se vidare om hela frågan Bengtsson, Om ansvarsförsäkring i kontraktsförhållanden (1960), s. 212 ff.

 

 

Ansvar för prestation

 

Såsom exempel på ett principalansvar med karaktär av biförpliktelse till ett transportåtagande (jfr Obl. § 23 vid not 26) kan nämnas NJA 1965 s. 124. AB Svenska Godscentraler (ASG) åtog sig att transportera en maskin med bil från Kalmar till Kranklösa. För transporten anlitade ASG åkaren Karlsson. När maskinen skulle tagas ned från lastbilens flak tippade den över och

 

skadade befraktaren Darnell, som personligen deltog i arbetet. Karlsson ansågs ha förfarit oaktsamt. HD uttalade bl. a.: »Enär Karlsson utförde arbetet för ASG:s räkning till fullgörande av dess åtagande enligt avtalet med Darnell, är även ASG ansvarigt för skadan.» På grund av Darnells medvållande jämkades emellertid skadeståndet till hälften.

 

 

Ansvarsborgenärens förpliktelser

 

Plikt att vidmakthålla gäldenärens regressmöjlighet. En borgenär är i allmänhet pliktig att icke till gäldenärens skada eftergiva en säkerhetsrätt som gäldenären skulle kunna använda vid utövande av regressrätt (Obl. § 24 vid not 82—84). Ett specialfall härav gäller borgenärens förhållande till en gäldenär, som är personligen ansvarig för gäld intecknad i tredje mans fastighet; borgenären är pliktig att icke låta inteckningen helt eller delvis dödas eller nedsättas. Men i NJA 1961 s. 26 förklarade HD, att man icke kunde gå så långt att man ålade borgenären att vid exekutiv auktion skydda inteckningen genom ett köpeanbud på fastigheten.

 

 

Avvikelser från de fakta ett ansvar gäller

 

Borgenärens vetskap såsom hinder för relevans. Om borgenären vid avtals ingående vet om att en avvikelse föreligger är denna såsom huvudregel icke relevant. Räckvidden av denna huvudregel utvidgas genom regler om undersökningsplikt, som innebära att man tillräknar borgenären icke blott den vetskap han faktiskt haft utan även den vetskap han kunnat skaffa sig genom en undersökning (Obl. § 25 vid not 25—39). Sålunda stadgar köplagen 47 § att om köparen före köpet undersökt godset eller utan giltig anledning undandragit sig att efterkomma anmaning därom, så får han icke åberopa fel som han vid undersökningen bort märka. Detsamma gäller om han satts i tillfälle att före köpet undersöka prov på godset. I NJA 1960 s. 446 (se även ovan s. 204) gällde det köp av tyg till biografstolar. Köparen hade godkänt ett tygprov och gjorde sedermera förgäves gällande att tyget ej hade den slitstyrka och stabilitet som erfordrades för dess ändamål; han ansågs ej ha haft giltig anledning att inskränka sin undersökning av provet till att avse allenast tygets färg.
    Köplagen 47 § gör emellertid undantag för det fall att säljaren svikligen förfarit. I nämnda mål gjorde köparen gällande både att säljaren förfarit svikligen och att avtalet jämlikt avtalslagen 33 § var ogiltigt. Intet av dessa påståenden ansågs styrkt. I samband med en diskussion av förhållandet mellan avtalslagens ogiltighetsregler och köplagens hävningsregler (Passivitet s. 121 f.) åberopar Karlgren denna dom till stöd för följande uttalande: »Betecknande är också, att bland hävningsgrunderna i köplagen upptagits den typiska ogiltighetsgrunden svek, varmed numera i förbigående sagt torde få jämställas förfarande i strid mot tro och heder (33 § avtalslagen).» Jfr om dessa problem Obl. § 29 vid not 84 ff.
    Om emellertid en säljares ansvar grundar sig på att han lämnat särskilda uppgifter om egendomen kan detta medföra att en eljest befintlig undersökningsplikt bortfaller. Ett exempel på detta ger NJA 1961 s. 330, anmärkt ovan s. 205.

 

Regressrätt

 

En arbetsgivare, som till skadad arbetstagare utgivit sjuklön eller sjukvårdsersättning, har regressrätt mot den som är skadeståndsskyldig gentemot arbetstagaren, se Obl. § 27 vid not 10 ff. och Rodhe i SvJT 1961 s. 279.
    I NJA 1963 s. 481 förklarades regressrätt föreligga jämväl för semesterförmån som hänförde sig till sjukdomstiden såsom kvalifikationstid för semester.
    Om arbetstagaren dödats och arbetsgivaren utger pension till dennes efterlevande, är utgångspunkten principiellt densamma, ehuru läget kompliceras av att skadeståndsskyldigheten enligt strafflagen 6: 4 är beroende av att de efterlevande äro i behov av underhåll. I NJA 1960 s. 569 förklarade HD, att skadeståndsskyldigheten uteslöts i samma mån som familjepension utginge, och drog därav slutsatsen att arbetsgivaren icke hade regressrätt för familjepensionens belopp. Se i frågan närmare Hellner, Försäkringsgivarens regressrätt (1953), s. 38 f.
    En försäkringsgivares regressrätt gentemot en skadeståndsskyldig uteslutes ofta av bestämmelser av försäkringsrättslig karaktär, se framför allt FAL 25 § och lagen om allmän försäkring 20 kap. 7 § 2 st. I många fall förbehåller sig emellertid försäkringsgivaren regressrätt i vidare omfattning. NJA 1962 s. 774 avsåg ett trafikskadefall, i vilket riksförsäkringsverket jämlikt lagen om yrkesskadeförsäkring utgivit livränta. Skadeståndsskyldighet ålåg solidariskt, med hälften var, ägaren av den inblandade bilen och kronan såsom väghållare. Riksförsäkringsverket hade enligt 51 § nämnda lag regressrätt mot bilägaren men icke mot kronan. I villkoren för bilägarens trafikförsäkring stadgades att försäkringsgivaren alltid skulle ha regressrätt. HD förklarade, att den del av livräntan, som motsvarade kronans hälft av skadeståndsskyldigheten, skulle slutgiltigt stanna å riksförsäkringsverket. Den omständigheten, att trafikförsäkringsbolaget ersatt verket kronans del av livräntan, gav alltså icke bolaget regressrätt mot kronan. M. a. o., om regressrätten en gång var avskuren i ett tidigare led, kunde den icke i ett senare led återupplivas genom bestämmelse i försäkringsavtalet.

 

 

Begreppet orsak

 

Se om s. k. konkurrerande skadeorsaker NJA 1964 s. 353, som behandlas ovan s. 203.

 

 

Begreppet vållande

 

Vållande in contractu hos gäldenären själv. I viss utsträckning har lagstiftningen fixerat vissa handlingstyper såsom otillåtna eller klandervärda och därmed givit en vägledning om vad som skall anses utgöra vållande. Ett viktigt exempel härpå utgör arbetarskyddslagstiftningen. Schmidt (i Skadeståndsrättsliga spörsmål, 1953, s. 193) har emellertid framhållit, att inte ens en sådan genom eller med stöd av lagstiftning given norm kan anses absolut. Ett exempel härpå ger NJA 1964 s. 491. En person uppförde en mindre bostadsbyggnad för eget bruk och utförde därvid själv större delen av arbetet, medan han för arbeten som krävde särskild fackkunskap för korta tider anlitade främmande arbetskraft. En trappa i huset var brant och saknade ledstång; den ansågs därför »icke hava haft ett sådant utförande

 

som med stöd av arbetarskyddslagen i regel fordras till förekommande av olycksfall i arbete». Likväl fann HD, på grund av arbetsplatsens nyss angivna typ, att denna »icke var så anordnad att skadeståndsskyldighet på grund av bristfällighet härutinnan» åvilade den byggande gentemot en av honom anlitad person, som fallit i trappan och skadats. Se om fallet Hellner i Nordisk försäkringstidskrift 1967 s. 12 f. Jfr Obl. § 29 vid not 4 och 11.
    I NJA 1964 s. 80 hade domstolarna att bedöma, huruvida en person som — utan anspråk på ersättning och såsom en väntjänst — åtagit sig att spela på totalisator men icke satsat i enlighet med givna instruktioner, hade visat skadeståndsgrundande vårdslöshet.
    Begreppet grov vårdslöshet har som bekant i rättstillämpningen visat sig mycket elastiskt, och domstolarnas benägenhet att karakterisera en vårdslöshet såsom grov varierar påtagligt alltefter beskaffenheten av de rättsverkningar som äro aktuella. I NJA 1965 s. 244 gällde det huruvida en försäkringsgivare jämlikt försäkringsavtalslagen 18 § 2 st. (och därmed identisk bestämmelse i försäkringsvillkoren) skulle vara fri från ansvarighet på grund av en transportförsäkring, tecknad av en person som under flygresa förvarat smycken och andra guldföremål till betydande värde i en resväska vilken befordrades såsom inskrivet resgods och därvid försvann. Försäkringsgivaren gjorde gällande att det var grovt vårdslöst att icke förvara föremålen i handbagage under ständig uppsikt, men fick ej medhåll av domstolarna.
    I ett annat hithörande fall, NJA 1962 s. 281, blev emellertid utgången den motsatta, dock med 3 ledamöter mot 2 i HD (och mot alla övriga domare i målet). Det gällde här en person som i spritpåverkat tillstånd förfarit ovarsamt med en cigarrett och sedermera, då eld utbrutit, visat stort lättsinne vid släckningen. Enligt underinstanserna hade han »i anmärkningsvärd grad förfarit vårdslöst», enligt minoriteten i HD »handlat påtagligt vårdslöst», men blott majoriteten i HD betecknade vårdslösheten som grov, med betonande av att detta omdöme gällde alla hans åtgärder »tillsammantagna».

 

Vållande in contractu hos gäldenärens medhjälpare. Att en gäldenär i kontraktsförhållanden svarar för vållande hos en osjälvständig medhjälpare är en vedertagen regel, som under den här behandlade perioden exemplifieras av bl. a. NJA 1960 s. 208 (biträde vid servicestation för bilar), 1960 s. 644 (åkeribolags chaufförer) och 1964 s. 517 (av resebyrå anställd reseledare). Hit hör också NJA 1960 s. 589, som visar att huvudmannen för ett sjukhus ansvarade för läkares vållande vid en operation, låt vara att talan in casu ogillades då vårdslöshet icke styrkts. Se vidare NJA 1961 s. 622, behandlat ovan s. 199, angående ansvar för vanvård av gods som beslagtagits av åklagare.
    En gäldenär ansvarar blott för sådana handlingar av medhjälparen, som ha ett visst samband med fullgörandet av gäldenärens förpliktelse (Obl. § 29 vid not 44—45). Även sådana handlingar, som medhjälparen företar i uppsåt att bereda sig själv fördel, kunna vara relevanta, t. ex. förskingring eller stöld. I NJA 1960 s. 644 fick sålunda ett åkeri svara för att dess chaufförer tillgripit papper i samband med transporter från ett tidningsföretags lager till dess tryckeri. Jfr SOU 1964: 31 s. 77.

 

14—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

Vållande in contractu på borgenärens sida. I det nyss såsom exempel på vållande in contractu hos gäldenärens medhjälpare nämnda fallet NJA 1960 s. 208 hade ett biträde vid en servicestation för bilar icke blott visat vårdslöshet då han rengjorde bilens oljerenare, med påföljd att läckage uppstod, utan även, då han därefter med ägarens tillstånd gjorde en privat färd med bilen, visat vårdslöshet genom att icke kontrollera oljetrycket. Denna vårdslöshet tillräknades bilens ägare, och på grund härav jämkades det skadestånd servicestationens innehavare skulle utgiva till bilens ägare. Jfr Agell, Samtycke och risktagande (1962), s. 214.
    Här må även nämnas NJA 1963 s. 516, anmärkt ovan s. 202, där det var fråga om i vilken utsträckning ett aktiebolag skulle bära konsekvenserna av att två personer som utgjorde bolagets styrelse och ägde majoriteten av bolagets aktier förövat svek mot bolagets försäkringsgivare.

 

Vållande in contrahendo. Under denna rubrik kan anmärkas NJA 1963 s. 502. En sparbankskamrer och en låntagare i sparbanken hade tillsammans bedragit sig till ett belopp från tredje man, vilket av låntagaren inbetalades till sparbanken såsom avbetalning på lånet och för detta ändamål mottogs av kamreren å sparbankens vägnar. Med hänsyn till kamrerens ställning såsom föreståndare för bankkontoret och, förutom kassörskan, sparbankens ende tjänsteman, fann HD att det måste så anses som om banken insett att beloppet åtkommits genom brott, i följd varav sparbanken dömdes att återbetala detta.

 

Begreppet omöjlighet

 

Den okvalificerade omöjligheten. En arbetstagare har i princip rätt till lön för den tid arbetsgivaren vägrat honom arbete, dock med skyldighet att tåla avdrag för vad han på annat håll förtjänat under samma tid (Obl. § 30 vid not 20—26). En arbetstagare, som fått sluta utan uppsägningstid på grund av arbetsgivarens konkurs, bevakade lön under uppsägningstiden. Han ansågs i NJA 1964 s. 476 icke skyldig att tåla avdrag för vad han under uppsägningstiden uppburit från arbetslöshetskassa.
    I SvJT 1965 rf s. 52 var det fråga om en arbetstagare som med orätt uppsagts utan att få tillgodonjuta uppsägningstid. Då arbetsgivaren skulle betala lön för uppsägningstiden kunde han icke minska sin skyldighet att betala semesterersättning genom att i efterhand lägga ut semester under uppsägningstiden. Om emellertid arbetsgivaren varit förtänksam nog att först — inom ramen för sina befogenheter enligt semesterlagen och gällande avtal — lägga ut semester med omedelbar början och ögonblicket därefter säga upp arbetstagaren med verkan från semestertidens slut, så hade han hållit möjligheten öppen att göra gällande att uppsägning med omedelbar verkan varit befogad, utan att för den skull riskera att behöva betala semesterersättning för motsvarande tid, därest han felbedömt situationen.

 

 

Tvång till fullgörande

 

Vilka exekutiva åtgärder stå till buds? Med förbigående av domar som beröra rent exekutionsrättsliga frågor må här blott anmärkas NJA 1960 s.

 

619, som rör möjligheten att genom ett vitesföreläggande framtvinga fullgörande av ett pactum de contrahendo (om dettas bindande karaktär se ovan s. 179). En fastighetsägare, som ämnade riva sitt hus och därför sagt upp sina hyresgäster, hade vid förhandling inför hyresnämnden utfäst sig att till dessa upplåta lägenhet i det hus som skulle byggas i det gamlas ställe. HovRn fann denna utfästelse bindande för vissa personer till vilka fastigheten övergått. Då det icke mot bestridande visats att fastighetsägarna nu förfogade över en lämplig lägenhet, kunde vitesföreläggande för det dåvarande icke komma ifråga. Med erinran om bestämmelserna i UL 38 § 2 st. förpliktade emellertid HovRn fastighetsägarna att genast erbjuda hyresgästen att teckna kontrakt på lägenhet av viss storlek eller, därest de nu icke disponerade över sådan lägenhet, så snart detta bleve fallet uppfylla nämnda förpliktelse. HD:s majoritet kom emellertid icke att taga ställning till frågan om tvång till uppfyllelse, då domstolen fann att hyresgästen genom passivitet förlorat sin rätt att åberopa utfästelsen.

 

Vilka anspråk kunna genomdrivas med exekutivt tvång? I NJA 1960 s. 63 förklarade HD sig icke kunna ålägga en arbetsgivare att återtaga en obehörigen avskedad arbetstagare i sin tjänst. AD brukar visserligen ålägga en arbetsgivare att göra detta, men till åläggandet knytes icke någon sanktion och meningen torde vara att endast allmänt skadestånd för avtalsbrott (jämte ev. vanligt sådant) ifrågakommer om arbetsgivaren framhärdar. HD avsåg icke att taga avstånd från AD:s praxis utan utvecklade närmare varför domstolen ansåg att förhållandena på kollektivavtalsområdet väsentligen skilde sig från förhållandena utanför detta område. AD har också i ADD 1964 nr 7 vidhållit sin praxis. Jfr Obl. § 32 vid not 24 samt Schmidt, Kollektiv arbetsrätt⁵ (1966), s. 280 f.

 

 

Rätt att innehålla egen prestation

 

Retentionsrätt. Förf. har i Obl. § 35 valt att såsom retentionsrätt beteckna rätten att hålla inne annans egendom, vare sig den är förenad med rätt att förfoga över egendomen eller icke, medan den gängse terminologien reserverar termen retentionsrätt för den rätt att hålla inne, som icke är förenad med en rätt att förfoga, och därför saknar en term för den rätt att hålla inne som är ett element i panträtten. Med tillämpning av förf:s terminologi behandlas här ett fall som rör tolkning av en s. k. »generalpantklausul». En sådan i kreditinstitutens skuldebrevsformulär vanlig klausul brukar innehålla, att »för lånet lämnad pant skall utgöra säkerhet för alla förbindelser, för vilka låntagaren nu häftar eller framdeles, innan skuldebrevet blivit till fullo infriat, må komma att häfta» emot kreditgivaren, eller något liknande. I SvJT 1963 rf s. 89 gällde frågan huruvida denna klausul även omfattade gäld som uppkommit därigenom att kreditgivaren såsom ombud för tredje man av misstag utbetalat ett belopp till kredittagaren. Domstolarna funno att pantförskrivningen »uppenbarligen icke varit avsedd för sådan gäld», varom i målet var fråga. Panten kunde därför icke utan kredittagarens samtycke tagas i anspråk för denna gäld. Se om detta fall även ovan s. 191.
    Om retentionsrätt för bärgarlön se NJA 1965 s. 145, avseende en förbundsrepubliken Tyskland tillhörig observationsmast. Fallet behandlas av Hjerner i Festskrift 1966 för Nial s. 296 ff. och av Karlgren i SvJT 1967 s. 522 f.

 

Detentionsrätt. SvJT 1961 rf s. 53 och 56 avse en situation då skiljemän förklarat en köpare ha rätt att häva köpet och förpliktat säljaren att mot återfående av sålda maskiner återbetala köpeskillingen. Enligt säljarens mening hade köparen vanvårdat maskinerna, vilka på grund härav numera endast hade skrotvärde. Det första referatet angår säljarens möjlighet att få skadestånd för köparens vanvård, det senare säljarens möjlighet att under åberopande av vanvården motsätta sig exekution av skiljedomen. Att döma av referaten skulle den påstådda vanvården ha ägt rum före tidpunkten för skiljedomen, och man får alltså ingen belysning av frågan vad det skulle kunna betyda för verkställigheten av en dom att den vinnande kärandepartens motprestation väsentligt försämrats efter tidpunkten för domen.
    Jfr också SvJT 1960 rf s. 86. Här hade X i dom förpliktats att mot utbekommande av en bil till Y utgiva ett penningbelopp jämte en annan bil. HovRn tolkade domen så, att Y för att få domen verkställd måste tillhandahålla förstnämnda bil i X:s hemvist. Jfr Almén, Köp⁴, § 14 efter not 45 a och § 57 vid not 58.

 

Rätt att häva ett avtal

 

Kontraktsbrottets omfattning. NJA 1962 s. 63 ger ännu ett belägg på HD:s mycket stränga attityd mot hyresgäst som utan hyresvärdens samtycke överlåter lägenhet. Jfr Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott (1967), s. 526 ff.
    Se vidare ADD 1960 nr 15 och 1961 nr 27, anmärkta ovan s. 201 f., samt ADD 1960 nr 5, anmärkt nedan s. 213, om hävande av tjänsteavtal. Se också ADD 1961 nr 11: Arbetare, som utan godtagbart skäl underlåtit att efterkomma upprepade order från arbetsledningen att arbeta och i samband därmed riktat synnerligen olämpliga yttranden till arbetsledningen, fick enligt domstolens majoritet avskedas med omedelbar verkan. Även i ADD 1965 nr 21 motiverade arbetsvägran omedelbart avsked. Jfr Bengtsson, a. a.s. 370 ff. och 409 ff.
    Slutligen må antecknas ADD 1964 nr 17, där AD hade att tillämpa ett kollektivavtal, enligt vilket arbetstagaren ägde lämna anställningen omedelbart, om arbetsgivaren bröt mot avtalet. Enligt AD kunde avsikten med denna bestämmelse uppenbarligen icke vara, att varje avtalsbrott från en arbetsgivares sida skulle befria de anställda från skyldigheten att iakttaga avtalsenlig uppsägningstid. Bestämmelsen finge huvudsakligen antagas åsyfta sådana fall, då arbetstagarens åtgärd att lämna anställningen utgjorde en reaktion mot ett mot arbetstagaren själv riktat avtalsbrott från arbetsgivarens sida.

 

    Total eller partiell hävning? En hyresvärd uthyrde till en hyresgäst genom ett kontrakt två lägenheter i samma hus, med angivande av viss hyra för vardera lägenheten. Sedan hyresgästen överlåtit den ena lägenheten, fann HD i NJA 1961 s. 380, till hyresgästens nackdel, att frågan huruvida överlåtelse skett vore att bedöma för vardera lägenheten för sig, i följd varav hyresrätten till nämnda lägenhet förklarades förverkad. Jfr Obl. § 38 vid not 13 och NJA 1924 s. 177, där utgången blev en annan men omständigheterna också voro något annorlunda beskaffade.

 

Hävningsförklaringen. I ADD 1960 nr 5 hade domstolen att bedöma huruvida en arbetsgivare, såsom denne gjorde gällande, tillräckligt tydligt givit uttryck åt sin vilja att avskeda en arbetstagare med omedelbar verkan. Avskedandet motiverades av onykterhet på arbetsplatsen, se härom Bengtsson, a. a. s. 413 ff.
    Från NJA 1962 s. 359 må antecknas, att RRn förklarade att den som hävt ett avtal med åberopande av vissa hävningsgrunder icke därigenom vore förhindrad att senare åberopa jämväl andra hävningsgrunder; det kunde nämligen icke anses föreligga någon skyldighet att vid hävande av avtal över huvud taget angiva någon grund för en dylik åtgärd vid risk att hävningen eljest vore ogiltig. Överinstanserna upprepade icke detta uttalande men prövade i sak även sådana hävningsgrunder som icke åberopats vid hävningen.

 

Hävningsrätten kan förloras genom passivitet. I det nu nämnda målet NJA1962 s. 359, som avsåg ett komplicerat samarbetsavtal med stora ekonomiska engagement för båda parterna, förklarade HD att en part, som dröjt med hävning över fyra månader från det han fått kännedom om en hävningsgrund, icke därigenom kunde anses ha överskridit skälig betänketid.

 

 

Rätt att eljest inhibera naturaprestation

 

Inhiberande av ensidig naturaprestation. Om en gäldenär har att fullgöra en ensidig naturaprestation men icke gör detta, vill borgenären i allmänhet begära ersättning i penningar. I så fall uppkommer ibland problemet hur länge gäldenären kan hålla möjligheten öppen att fullgöra naturaprestationen. Se Obl. § 39 vid not 9 ff. I NJA 1965 s. 427 var det fråga om en skyldighet för ett bryggeri att utgiva ölbackar; här valde borgenären att yrka att ett visst penningbelopp skulle utdömas, med rätt för gäldenären att i avräkning på detta belopp återställa backar efter ett visst pris per styck, en konstruktion av yrkandet som godtogs av de domare som biföllo borgenärens talan. Frågan om senaste tidpunkten för naturaprestation kom ej under diskussion, men förmodligen innebär den valda konstruktionen att gäldenärens rätt att prestera in natura upphör i det ögonblick då domen lägges till grund för utmätning av det utdömda penningbeloppet.

 

 

Skadestånd

 

Det hypotetiska händelseförloppets konstruktion. De stora svårigheter som möta då man skall beräkna skadestånd för avbräck i rörelse belysas av NJA 1960 s. 628 (jfr ovan s. 201). En handelsresande hade i strid med sina förpliktelser gentemot huvudmannen tagit upp order även för annat företag, till stor del avseende produkter till vilka huvudmannen haft motsvarigheter. Huvudmannen begärde ersättning dels för lön under betald arbetstid, som resanden ägnat åt konkurrenten, dels för fasta och halvfasta kostnader jämte beräknad vinst för en varukvantitet motsvarande den som resanden sålt för konkurrenten, dels för förlust av good-will i form av nedgång i omsättningen efter det att resanden upphört med sin verksamhet. Underinstanserna utdömde dels det yrkade lönebeloppet, dels ett belopp motsvarande kostnader och vinst för en efter skälighetsbedömning nedsatt varukvantitet, medan

 

däremot bevisningen icke ansågs utgöra tillräckligt stöd för antagandet att nedgången i omsättning stod i sådant samband med resandens olovliga försäljning att den vore att anse såsom orsakad av denna. HD fick på grund av partsställningen ej tillfälle att uttala annat än att vad hos KMt förekommit ej föranledde till att skadan borde uppskattas till lägre belopp än det av underinstanserna utdömda.
    Exempel på en beräkning av skadestånd med negativa intresset ger NJA 1963 s. 105, som emellertid hör till avtalsläran och behandlas ovan s. 195.

 

 

Icke-ekonomisk skada. I NJA 1960 s. 63, även omtalat ovan s. 211, begärde en med orätt avskedad arbetstagare, som erhållit ersättning för mistade löneförmåner, härutöver också ersättning för personligt lidande. HD förklarade, att den skada, för vilken i målet fordrats ersättning, icke var av sådan beskaffenhet att arbetsgivaren kunde anses skyldig att ersätta densamma. Jfr Obl. § 47 vid not 45—47.
    ADD 1962 nr 26 ger ytterligare belägg för AD:s ståndpunkt att allmänt skadestånd för avtalsbrott icke — även om det någon gång får tjänstgöra såsom surrogat för ersättning för ekonomisk skada — får användas för att arbetstagaren på en omväg skall kunna utfå preskriberad lönefordran. Jfr Schmidt, Kollektiv arbetsrätt⁵ (1966), s. 261.
    Se också ADD 1964 nr 13, även anmärkt ovan s. 198, vari allmänt skadestånd för avtalsbrott utdömdes — vid sidan av dröjsmålsränta — såsom påföljd av försenad inbetalning av semestermedel till semesterkassa. Det ansågs icke styrkt att förseningen orsakat arbetstagaren ekonomisk skada. Däremot hade denne enligt AD:s mening »uppenbarligen fått vidkännas obehag av annat slag».
    Det är en sedan länge i rättspraxis antagen regel, att rätten till ideellt skadestånd — för sveda och värk, för falskt åtal eller för ärekränkning — bortfaller vid den skadelidandes död, om icke dessförinnan dom givits till den skadelidandes förmån. Se Winroth, Om skadestånd² (1907), s. 333 f., Karlgren, Skadeståndsrätt³ (1965), s. 249 f., och SOU 1963: 33 s. 42 ff. I ADD 1964 nr 28 tillämpade AD denna regel även på allmänt skadestånd för avtalsbrott enligt lagen om förenings- och förhandlingsrätt.

 

 

Intäktsersättning och kostnadsersättning

 

Vid ansvar för tredje mans prestation uppkommer fråga om gäldenären utöver den prestation ansvaret gäller även skall utgiva vissa accessoriska prestationer som åvila tredje man. Det har — utan att något egentligt underlag härför kunnat angivas — ansetts att borgen in dubio icke omfattar dröjsmålsränta och indrivningskostnader, se Obl. § 50 vid not 5. I SvJT 1963 rfs. 25 ansågs i överensstämmelse härmed en enkel borgen för entreprenad icke omfatta rättegångskostnad som entreprenören kunde förpliktas utgiva i mål rörande tvist om entreprenaden.

 

 

Vederlagsersättning

 

Dröjsmålsränta. Ränta å expropriationsersättning skall såsom huvudregel utgå med 6 % från den lagbestämda förfallodagen — se vidare om andra

 

liknande fall Obl. § 51 efter not 21. Vid den expropriationsliknande inlösen som sker enligt 1950 års lag om gräns mot allmänt vattenområde och lagen s. å. om ersättning för mistad fiskerätt saknas en enhetlig regel; enligt KK 20/12 1957 ang. tillämpning av sistnämnda lag skall skälig hänsyn tagas till ränteförlust som må hava skett under tiden från det skadan uppkom. I NJA 1960 s. 145 tvistades om vad detta skulle innebära.
    NJA 1964 s. 375 berör frågan om ränteplikt för den som har att återgälda ett penningbelopp, som han uppburit med orätt eller i allt fall ej längre äger behålla, jfr Obl. § 51 vid not 29 ff. Det gällde här ett lagligen mottaget hyresbelopp, som sedermera, då grundhyra fastställdes, blev nedsatt med retroaktiv verkan. Ränta utdömdes med 6 % från den dag, då grundhyran fastställdes, varvid HD åberopade att återbetalningsskyldigheten uppkommit nämnda dag och att det icke fanns någon skyldighet för hyresvärden att redan i samband med uthyrning söka fastställelse av grundhyra för lägenhet som saknade sådan. I referatet återges ett utlåtande av Gunvor Wallin, vari principerna för ränteberäkning på hithörande områden diskuteras.

 

 

Summaersättning

 

Vite. NJA 1965 s. 306, som diskuteras närmare ovan s. 180, rör bl. a. möjligheten att framtvinga efterlevnad av en ogiltig utfästelse med hjälp av en förtäckt vitesbestämmelse.
    I en förlikning rörande påstått intrång i rätt till verk av bildande konst förband sig den part som skulle ha gjort intrånget att efter viss dag icke tillverka eller försälja en viss spegel, vid vite av 10 000 kr. Denna vitesbestämmelse ansågs i NJA 1964 s. 532 bindande. Vitet nedsattes emellertid till halva beloppet (av underinstanserna; HD fick blott tillfälle att uttala att vitet icke borde bestämmas till lägre belopp).
    Man kan fråga om detta avgörande är förenligt med vissa äldre sådana, i vilka en ägare icke ansetts kunna förbättra sitt skydd mot obehörigt intrång i äganderätten genom en vitesbestämmelse, se Obl. § 52 vid not 21. Parterna hade emellertid i avtalet uttryckligen lämnat frågan om upphovsrätten öppen och endast reglerat de marknadsmässiga konsekvenserna av denna; därmed fick vitesbestämmelsen en annan karaktär än i de nyss åsyftade fallen.

 

 

Vem kan göra påföljder gällande?

 

A och B tecknade borgen för C och erhöllo säkerhet genom ett av C till A och B gemensamt utfärdat lösöreköp. I SvJT 1964 rf s. 10 ansågs A icke ensam äga talerätt vid ansökan om säkerhetsåtgärd beträffande den egendom lösöreköpet avsåg. Jfr Obl. § 54 vid not 8.

 

 

Mot vem kunna påföljder riktas?

 

Utbyte av gäldenär. NJA 1964 s. 17: A hyrde för sig och sin hustru B en bostadslägenhet. Efter äktenskapsskillnad förklarade hyresrådet att B fick övertaga lägenheten. Den rätt B därigenom förvärvat påverkades icke av att A dessförinnan kunde hava förverkat sin hyresrätt genom underlåtenhet att betala hyran. Jfr Obl. § 55 efter not 17. Se om målet även ovan s. 201 och nedan s. 216.

 

Eftergift

 

En eftergift av fordran tar i det praktiska livet icke sällan den formen att borgenären utfärdar ett kvitto på betalning utan att ha uppburit något belopp; ett förfarande som allmänt torde uppfattas såsom helt korrekt. Det kan vara anledning att notera, att HD i NJA 1961 s. 415 — mot underinstanserna — förklarade att ett dylikt kvitto icke var av beskaffenhet som avsågs i 13 kap. 11 § 1 st. SL (numera BrB 15: 11), varför det angivna förfarandet icke kunde föranleda ansvar för osant intygande. HD åberopade därvid ett uttalande av straffrättskommittén, enligt vilket ett kvitto av en privatperson utgjorde en uppgift om uppgiftslämnarens egna angelägenheter och därmed icke rymdes under den föreslagna bestämmelsen. HD framhöll emellertid särskilt, att kvittot icke avsåg en blott fingerad prestationsskyldighet utan en prestation som verkligen ålegat kvittots mottagare. Men i NJA 1962 s. 631 fälldes den som icke endast kvitterat vad han ej fått utan även i handlingen lämnat oriktig uppgift om den mot betalningen svarande motprestationen. Se om dessa fall Erik Holmberg i SvJT 1963 s. 628 ff. och Strahl i SvJT 1964 s. 84 f.
    Det är icke ovanligt att ett kvitto lämnas med avsikt att det skall innefatta ett erkännande av att gäldenären rätteligen presterat allt vad borgenären anser honom skyldig att prestera — ett sådant kvitto brukar kallas slutkvitto. Om det senare visar sig att borgenären skulle ha kunnat fordra mera, skall då ett anspråk härpå ogillas under hänvisning till kvittot? Se härom Obl. § 56 vid not 16—18. I NJA 1964 s. 152 hade en fastighetsköpare betalat den i köpekontraktet angivna köpeskillingen och därvid fått ett kvitto å »slutlikvid för fastigheten enligt kontraktet». Emellertid skulle han enligt kontraktet även betala en viss merkostnad för uppförandet av en byggnad å fastigheten. Han ansågs icke av kvittots lydelse ha fått grundad anledning att antaga att säljaren ämnat avstå från denna ersättning.
    Om eftergift genom passivitet se ovan s. 185.

 

 

Novation

 

Partsväxling. Under denna rubrik kan det vara anledning att erinra om det ovan s. 201 och s. 215 omtalade fallet NJA 1964 s. 17 angående övertagande av hyreslägenhet med tillämpning av hyresregleringslagen 8 a §.
    Se vidare NJA 1961 s. 561 angående rätt för förvärvare av en fordran att åtnjuta den förmånsrätt som tillkommit överlåtaren. För att rädda ett bolag ur en blockad för oguldna arbetslöner betalade A genom förmedling av B ett belopp till arbetarnas organisation, för vidare befordran till arbetarna. A ansågs icke därigenom ha förvärvat arbetarnas lönefordringar och fick sålunda ej förmånsrätt i bolagets konkurs för det utbetalade beloppet. B, som fört förhandlingarna i saken med organisationen såsom motpart, hade icke såvitt visats erhållit något bemyndigande att företräda arbetarna och det hade ej heller företetts något bevis om att arbetarnas fordringar överlåtits till A. Det förefaller tydligt att denna för A oförmånliga utgång hade kunnat undvikas om A och B visat större omsorg om de juridiska formaliteterna i samband med betalningen. Jfr Obl. § 56 vid not 27 samt SOU 1964: 57 s. 310.

 

Överlämnande av skuldebrev. Skuldebrevslagen 1 § uppställer en presumtion mot att överlämnande av skuldebrev skulle avskära gäldenären från att mot borgenären åberopa invändningar grundade på det rättsförhållande som föranlett skuldebrevets utfärdande (Obl. § 56 vid not 43). Växel- och checklagarna ta ej ställning till detta problem, men det synes — mot bakgrunden av reglerna om exstinktion av invändningar i växellagen 17 § och checklagen 22 § — vara vedertaget att detsamma skall gälla beträffande överlämnande av växel eller check. Jfr Eberstein, Den svenska växelrätten, s. 218, och Hessler, Obehöriga förfaranden med värdepapper, s. 10. Denna uppfattning kan nu åtminstone till en del beläggas av NJA 1964 s. 2. Ett köpeavtal innehöll skiljeklausul. I samband med köpet accepterade köparen växlar å delar av köpeskillingen. HD förklarade att skiljeavtalet omfattade även tvist om skyldighet för köparen att infria växelförbindelserna. Säljaren hade dock genom att lagsöka på växlarna förlorat rätten att påfordra tillämpning av skiljeklausulen beträffande dessa, varför målet återförvisades för prövning av köparens invändning om fel i det sålda godset. Det underförstods alltså att köparen icke genom att överlämna växlarna avstått från att åberopa köpeavtalet med dess skiljeklausul. Hassler (Skiljeförfarande, Sthm 1966, s. 37) ser målet ur ett motsatt perspektiv, såsom ett exempel på att köpeavtalets skiljeklausul tolkats såsom avseende även växeltvisten.
    Även i NJA 1961 s. 552, som rör verkan av att en avbetalningssäljare till sin kreditgivare överlät dels sina rättigheter enligt avbetalningskontraktet, dels en av köparen accepterad växel, utgick HD från att överlämnandet av växeln till säljaren icke i och för sig medförde att det bakomliggande rättsförhållandet blev ovidkommande. Detta fall har ingående diskuterats av Hessler i SvJT 1964 s. 520 f. och i Festskrift 1964 för Karlgren s. 169 ff., av Burling i SvJT 1966 s. 695 ff. samt av Hessler i SvJT 1967 s. 469 ff.
    En annan fråga är om överlämnande av skuldebrev medför att borgenären förlorar de säkerhetsrätter, som äro knutna till det ursprungliga anspråket. Detta anses in dubio icke vara fallet, se Obl. § 56 vid not 46. I NJA 1962 s. 175 (I) hade A ingått »full borgen såsom för egen skuld till säkerhet för de krediter» som B lämnade till C. Åtminstone i underinstanserna invände A mot krav från B att borgensförbindelsen icke omfattade sådana krediter, varå C accepterat växel. Denna invändning ogillades. Se om målet vidare nedan s. 219.

 

Preskription

 

I Obl. § 57 vid not 5—7 diskuteras de svårigheter som ibland uppstå vid tolkningen av domar på grund av att man icke vet om domstolen prövar en preskriptionsfråga först, innan den materiella frågan prövas, eller om den förfar tvärtom. Till problemet må antecknas NJA 1964 s. 122, där HD förklarade att mellandom icke ens på begäran av båda parterna fick givas i en i målet uppkommen preskriptionsfråga. En motsatt utgång hade måhända avgjort det nämnda problemet enligt det första alternativet; nu står saken alltjämt öppen. Men i NJA 1965 s. 384 hade parterna i ett skiljeförfarande vid sammanträde inför skiljemännen sammanstämmande förklarat att en preskriptionsfråga skulle avgöras för sig, innan skiljedom i övrigt meddelades. Härigenom fick enligt HD överenskommelse anses träffad om sådan föreskrift rörande förfarandet som skiljemännen haft att tillämpa. Det hade

 

alltså icke varit felaktigt av dem att upptaga preskriptionsfrågan till särskild behandling och meddela dom därutinnan, trots att ena parten efter sammanträdet ändrat ståndpunkt och begärt att tvisten i dess helhet skulle prövas i ett sammanhang. Måhända kan man därav draga den slutsatsen att parterna i det förstnämnda målet hade kunnat få preskriptionsfrågan prövad i förväg om de hänskjutit den till skiljemän, i avbidan på en eventuell fortsättning av processen i den materiella frågan inför domstol.
    Om preskriptionsavbrott skall ske genom att talan väckes inom viss tid, synes en för sent väckt talan icke ogillas utan avvisas, och i sådant fall kommer preskriptionsfrågan att bli prövad i första hand, jfr ADD 1962 nr 37.
    En ägares rätt att återfå egendom från den som obehörigen tillägnat sig den eller åtminstone numera obehörigen besitter den är icke underkastad tioårspreskription (Obl. § 57 vid not 10 ff.). Däremot finnas åtskilliga speciella preskriptionsregler, som avse äganderättsanspråk. Hit hör nyttjanderättslagen 2: 18 3 st. 2 p., som stadgar att om arrendator ej inom tre månader från det arrendet upphörde eller anspråk på inlösen slutligen ogillades bortfört egendom, som arrendatorn förenat med fastigheten, så tillfaller egendomen jordägaren utan lösen. Beträffande hyra saknas motsvarande bestämmelse. Likväl fann sig HD i NJA 1962 s. 492 böra analogivis extendera regeln även till hyresförhållanden, vilket väl måste betraktas såsom ett ganska uppseendeväckande avsteg från eljest gängse uppfattning att man icke analogiserar från preskriptionsregler (men väl ibland genom allmänna passivitetsresonemang kommer till samma slut, åtminstone om avsevärd tid förflutit). HD gjorde emellertid en distinktion: om, såsom i det föreliggande fallet, hyresavtalet tillika innefattade upplåtelse av jord, skulle preskriptionsregeln tillämpas beträffande av hyresgästen på den upplåtna marken uppförda byggnader och verkställda anläggningar, medan däremot beträffande egendom, som hyresgäst förenat med förhyrd byggnad, »som regel» borde antagas, att rätten att bortföra sådan egendom »i allt fall ej äger bestånd under längre tid än som enligt vad nyss sagts gäller i fråga om egendom, som förenas med jorden». Man noterar att HD här lagstiftar om ett fall som icke var under prövning. Vad den sålunda nyskapade rättsregeln egentligen innebär är dock svårt att fastställa. Orden »som regel» synas innebära att det skall finnas undantag, ovisst vilka, från tremånaderspreskriptionen. Orden »i allt fall» synas å andra sidan innebära att preskriptionstiden ibland, ovisst när, skall vara kortare.
    Även i NJA 1964 s. 122 fann sig HD böra genom analogi nyskapa en preskriptionsregel. Det rörde sig här dock om en mycket mera näraliggande och påträngande analogi, se närmare nedan s. 220. Trots detta vågade sig blott tre ledamöter på att taga detta steg, medan en ledamot förklarade att tungt vägande praktiska skäl — som här ej voro för handen — måste kunna åberopas för att en dylik analogisk tillämpning skulle kunna anses försvarlig. Den femte ledamoten, JustR Westerlind, vägrade helt och yttrade: »I likhet med andra preskriptionsbestämmelser bör den i 2 kap. 41 § nyttjanderättslagen upptagna tolkas i nära överensstämmelse med sin lydelse; en mera fri uttydning synes icke kunna tillåtas.»
    Statens anspråk på arvsskatt har i NJA 1934 s. 293 och 1946 s. 115 ansetts underkastat tioårspreskription. I NJA 1962 s. 343 (I) tillämpades samma regel beträffande gåvoskatt. Dessutom förklarade HD i detta mål och i ett annat mål rörande arvsskatt (II), att preskriptionen skulle beaktas ex

 

officio av beskattningsmyndigheten samt att det förhållandet att skattskyldig inbetalat skattebeloppet icke betog honom möjligheten att åberopa preskriptionen.
    Avtal om förkortning av den tioåriga preskriptionstiden är som huvudregel giltigt (Obl. § 57 vid not 78). NJA 1964 s. 152 (även behandlat ovan s. 191 och 200) ger exempel på en tvist huruvida en avtalsbestämmelse om skyldighet att framställa begäran om viss ersättning inom viss tid verkligen skulle tolkas såsom en preskriptionsbestämmelse. Det gällde en i ett kombinerat köp- och entreprenadavtal intagen klausul, som innehöll hänvisning till teknologföreningens allmänna bestämmelser för entreprenader inom husbyggnads- samt väg- och vattenbyggnadsfacken. HD fann att det åsyftade stadgandet i de allmänna bestämmelserna icke kunde tolkas såsom en preskriptionsbestämmelse. Härtill kom att avtalet icke stadgade någon påföljd för underlåtenhet att iakttaga den stadgade fristen. Köparen-beställaren hade därför icke ägt fog att uppfatta avtalsbestämmelsen såsom en preskriptionsföreskrift.
    Se också ADD 1965 nr 28, där AD fann det icke klart framgå av en avtalsbestämmelse om skyldighet för part att »ofördröjligen» begära förhandling i tvistefrågor att denna avsetts vara en formföreskrift i den meningen, att anspråk som framförts för sent skulle vara preskriberat.
    Den ettåriga preskriptionen av proprieborgen förutsätter för sin tillämplighet att huvudförbindelsen har en bestämd förfallotid. I NJA 1962 s. 175 (I) hade A ingått proprieborgen »till säkerhet för de krediter» som B lämnade C. Härefter köpte C varor av B på kredit och skrev på en växel, som sedermera omsattes. HD fann det ej styrkt, att C »på grund av avtal, kreditförhållandets natur eller annan omständighet» varit gentemot B fri från skyldighet att lösa omsättningsväxeln på dess förfallodag och räknade preskriptionstiden från denna dag. I målet II hade A ingått proprieborgen »för betalningen av de varor» som C köpte från D. I ett antal fakturor hade förfallodag varit utsatt, i vissa fall till visst datum, i andra fall med klausulen»per 30 dagar minus 2 %». HovRn, vars dom då prövningstillstånd vägrades skulle stå fast, uttalade, att det från D:s sida icke visats annat än att dessa förfallodagar varit avsedda att respekteras, även om D icke omedelbart efter förfallodagen brukat vidtaga åtgärd för indrivning av fordringen. På grund härav räknades preskriptionstid från nämnda förfallodagar. Jfr om målet I Hessler i SvJT 1964 s. 519 f.
    Reglerna om specialpreskription av skadestånd utanför kontraktsförhållanden äro i flera fall givna i en lagstiftning som inför ett utöver culparegeln och allmänna rättsgrundsatser rörande principalansvar skärpt ansvar. En särskild fråga är då, huruvida den skadelidande, trots att skadeståndsansvaret sålunda särskilt reglerats, alltid skulle kunna, med förbigående av sådan lagstiftning, i mån av befogenhet utkräva ett allenast på culparegeln eller allmänna rättsgrundsatser rörande principalansvar grundat ersättningsansvar. Detta skulle innebära att i dylik lagstiftning givna regler om specialpreskription icke kunde tillämpas i de sist angivna fallen. Frågan torde icke kunna besvaras generellt. När det gällt skadestånd grundat på fraktavtal enligt järnvägstrafikstadgan har speciallagstiftningen ansetts vara exklusiv, se NJA 1951 s. 656. I andra fall har en motsatt uppfattning gjort sig gällande, se Obl. § 58 vid not 23—25 där framställningen dock ej är tillräckligt nyanserad. I NJA 1960 s. 243 gällde det att tolka preskriptionsregeln i järnvägs-

 

skadelagen 10 §. Den skadelidande grundade sin talan på att järnvägsbolagets styrelse varit vållande, och HD förklarade att lagen icke avsåg fall av järnvägsinnehavarens vållande utan blott fall av vållande hos järnvägens förvaltning eller betjäning, varunder ett järnvägsaktiebolags styrelse icke kunde inrymmas. Den nämnda preskriptionsregeln förklarades alltså icke tillämplig. HD var på denna punkt enhällig. JustR Karlgren framhöll emellertid, om jag tolkar honom rätt, att domstolen på grund av det sätt på vilket skadelidande bestämt sin talan icke haft att taga ställning till frågan om en talan grundad på allmänna rättsgrundsatser rörande principalansvar skulle ha bedömts på samma sätt. Se vidare om fallet Hellner i Festskrift 1964 för Karlgren s. 151 ff.
    Särskilda synpunkter göra sig gällande när det är fråga om regressrätt vid ansvar för tredje mans prestation, se om tioårspreskription Obl. § 57 vid not 72—73 och om specialpreskription Obl. § 58 vid not 42—47. En i ND Sjö 1963 s. 195 återgiven skiljedom rörande specialpreskription av regresskrav kommenteras av Grönfors i SvJT 1967 s. 612 ff.
    Avbrott av specialpreskription kräver i det alldeles övervägande antalet fall att borgenären skall anhängiggöra talan mot gäldenären (Obl. § 58 vid not 81 ff.). Ett sådant fall av speciell karaktär finnes i nyttjanderättslagen 2: 41. Jordägare eller arrendator, som vill framställa fordringsanspråk på grund av arrendeavtal, skall anhängiggöra sin talan inom två år från det avtalet upphörde att gälla. Om emellertid en part klandrar avträdessyn inom samma tid, löper ny tvåårspreskription från det klandret blivit avgjort genom utslag som äger laga kraft. I NJA 1964 s. 122 förelågo två komplikationer, dels att arrendeavtalet innehöll skiljeklausul, dels att skiljedom väl påkallades inom föreskriven tid men aldrig kom till stånd. Med en ingående rättspolitisk motivering fann HD, att när klander inom därför föreskriven tid och eljest i behörig ordning väckts vid domstol och så skett inom den från arrendeavtalets upphörande räknade preskriptionstiden av två år, preskriptionstid alltid borde räknas från den dag, då det efter rättegångens avslutande stod fast vad som mellan jordägare och arrendator skulle gälla ifråga om fastighetens skick när den avträddes, även i fall då klandermålet avgjordes annorledes än genom prövning i sak. HD fann vidare, att samma regel borde tillämpas då klander anställts genom påkallande av skiljedom. I det föreliggande fallet hade avträdessynen stått fast mellan parterna från den dag då skiljedomen sist borde hava meddelats, och ny preskriptionstid räknades sålunda från denna dag. Två reservanter ville emellertid icke utsträcka preskriptionsregeln till det föreliggande fallet och räknade alltså preskriptionstiden från tidpunkten för arrendeavtalets upphörande. Om analogisk tillämpning av preskriptionsregler se vidare ovan s. 218.
    Det bör observeras att det i målet var fråga om den preskriptionsavbrytande verkan av klander av avträdessyn, icke om motsvarande verkan av en talan om utfående av fordran på grund av arrendeförhållandet. Beträffande sådan talan gäller såsom huvudregel att verkan av preskriptionsavbrottet förfaller om ej talan fullföljes därhän att anspråket utdömes eller talan på annat sätt leder till positivt resultat, se Obl. § 58 vid not 86—87.
    Vissa preskriptionsregler äro så beskaffade att borgenären dels inom viss kortare tid skall framställa sitt anspråk, dels fullfölja anspråket med talan inom viss längre tid, se t. ex. lagen om förenings- och förhandlingsrätt 25 §. Beträffande den förstnämnda åtgärden för preskriptionsavbrott tillämpade

 

AD i ADD 1964 nr 28 och 1965 nr 17 sin redan i 1943 nr 95 antagna ståndpunkt att talan bör anses bevarad, om den taleberättigade inom fristen»i mera allmänna ordalag men på ett sätt som är ägnat att utesluta tvekan om allvaret i hans ståndpunkt förbehållit sig sina rättigheter enligt lagen». I intetdera av de nu aktuella fallen ansågs avbrott ha skett.

 

 

Preklusion

 

Då ett aktiebolag trätt i likvidation åligger det likvidatorerna att ofördröjligen söka kallelse å bolagets okända borgenärer (ABL 156 §). När den i kallelsen å okända borgenärer utsatta inställelsedagen är förbi och all veterlig gäld blivit betald, skola bolagets tillgångar skiftas (163 §). Syftet med dessa bestämmelser är att likvidatorerna skola stå på fast grund då skifte sker och icke behöva räkna med att okända fordringsägare dyka upp på ett senare stadium. I NJA 1963 s. 184 hade den styrelse, som förvaltade bolagets angelägenheter när bolaget trädde i likvidation, vetskap om en borgenär, medan däremot bolagets likvidatorer icke hade sådan vetskap. Likväl fann HD (3 mot 2), att denne borgenär, som icke anmält sin fordran inom föreskriven tid, hade kvar sitt anspråk mot bolaget. Härmed har HD satt en käpp i hjulet på det system av regler som ABL ger för att likvidationen skall kunna genomföras på ett betryggande sätt. Det bör tilläggas, att det, såvitt referatet utvisar, icke i målet gjordes gällande att bolagets aktieägare skulle ha haft vetskap om borgenären ifråga.

 

 

Förändring och upphörande genom ingripande av gäldenären

 

Rätt att säga upp en förpliktelse. NJA 1961 s. 642: En markexploatör hade medgivit en förening av sommarstugeägare på det exploaterade området rätt att uppföra dansbana på en såsom grönområde reserverad del av området. Den helt formlösa upplåtelsen av nyttjanderätt tolkades så, att uppsägning från markägarens sida icke skulle ske annat än om förutsättningarna för upplåtelsen ändrades på ett mera avgörande sätt, såsom att dansbanan vansköttes eller icke längre behövdes för sitt ändamål. Den omständigheten att den nuvarande markägaren, som var bunden av upplåtelsen, ämnade ekonomiskt utnyttja grönområdet genom att upplåta det till campingplats eller för annat dylikt ändamål utgjorde icke en omständighet som berättigade honom att bringa nyttjanderätten till upphörande.
    Vissa fall röra frågor om inskränkningar i rätten att fritt säga upp ett avtal: SvJT 1960 rf s. 52 (sjukskriven arbetstagare), NJA 1963 s. 188 och 339 (tillämpning av 1956 års lag om rätt i vissa fall för hyresgäst till nytt hyresavtal).
    Se också ADD 1960 nr 22: Då kollektivavtal icke stadgade uppsägningstid för arbetare som önskade lämna sin anställning, kunde någon sådan ej med laga verkan avtalas mellan arbetsgivare och enskild arbetare, trots att i ett av kollektivavtal icke reglerat förhållande en arbetare numera i varje fall i många situationer synes vara skyldig att iakttaga uppsägningstid (NJA 1948 s. 799).

 

Rätt att frånträda en förpliktelse eller påkalla jämkning av denna. NJA 1962 s. 359 ger exempel på tillämpning (på ett enkelt bolag) av den i lagen

 

om handelsbolag och enkla bolag 27 § intagna regeln att bolagsman äger påfordra, att bolaget genast träder i likvidation, »om skäl därtill är». En huvudfråga i målet var, huruvida det mellan parterna föreliggande förhållandet skulle karakteriseras såsom ett bolag, med påföljd att nämnda regel bleve tillämplig. HD fann att så var fallet och förklarade att ena parten ägt rätt att påfordra likvidation av den anledningen att andra parten i sådan grad brustit i den lojalitet och vilja att förtroendefullt samarbeta, som utgjort en förutsättning för att syftet med parternas bolagsförhållande i fortsättningen skulle kunna uppnås. Se om målet vidare nedan s. 223.
    Åtminstone vid vissa avtalstyper medför ena partens konkurs rätt för konkursboet att frånträda ett avtal. Uttryckligt stadgande härom finnes beträffande arrendators och hyresgästs konkurs (nyttjanderättslagen 2: 33 och 3: 30). Även arbetsgivares konkursbo anses ha en sådan rätt, dock med iakttagande av skälig uppsägningstid. Se Schmidt, Tjänsteavtalet, s. 113 ff., och Welamson, Konkursrätt, s. 443 f. I NJA 1963 s. 331 tvistades om vad som skulle vara skälig uppsägningstid för en verkmästare i ett mindre industriföretag. Arbetstagaren gjorde gällande att bedömningen borde grundas på gällande kollektivavtal för branschen ifråga och fick såtillvida medhåll av HD som domstolens majoritet utgick från vad som enligt tillämpligt kollektivavtal och tjänsteavtalet gällde för arbetstagaren ifråga och fann att vad i målet förekommit ej gav stöd för att denna uppsägningstid — 6 månader— skulle vara längre än som med hänsyn till längden och arten av anställningen borde i konkursen godtagas såsom skälig. Jfr Obl. § 59 vid not 62 och § 60 vid not 34. Märk att i vissa andra fall en parts konkurs medför att avtalet automatiskt upphör att gälla, se Obl. § 61 vid not 17 ff.

 

Rätt att överlåta en förpliktelse. Under den nu behandlade perioden ha förekommit ytterligare exempel på regeln att den som i ond tro förvärvat egendom, vilken av hans fångesman köpts mot ägareförbehåll men icke slutbetalats, och därefter sålt denna vidare, skall utgiva egendomens värde till den på grund av ägareförbehållet berättigade, utan att det anses erforderligt att utreda var egendomen nu befinner sig. Se NJA 1960 s. 9 (HD:s minoritet), 1961 s. 567, 1963 s. 58 (vägrad dispens) och s. 313. Jfr Obl. § 59 vid not 86 samt Rodhe i SvJT 1961 s. 294. Men i NJA 1961 s. 518 ansåg HD:s majoritet, att den som i ond tro tillfälligt lånat en stulen moped från tjuven och därefter återställt den till denne i oskadat skick, icke kunde åläggas att till rätt ägare utgiva mopedens värde.

 

Formen för gäldenärens ingripande. En uppsägning av ett avtal skall innehålla ett tillräckligt tydligt besked att den uppsägande vill att avtalet skall upphöra vid en viss tidpunkt, se Obl. § 60 vid not 7. Ofta sker uppsägning därigenom att talan väckes vid domstol eller hos överexekutor, jfr Obl. § 60 vid not 14. I SvJT 1960 rf s. 54 godtogs dock ej en ansökan om avhysning av hyresgäst såsom uppsägning, med hänsyn till att den motiverats med att hyresgästen — som även var i hyresvärdens tjänst — måste anses ha själv uppsagt sig, något som hyresgästen bestred.
    NJA 1963 s. 643 (jfr även ovan s. 188): Byggnadsstyrelsen hade av en församling hyrt lokaler för ett folkskoleseminariums behov. Sedan statsmakterna beslutat nedlägga seminariet, inledde byggnadsstyrelsen förhandlingar med församlingen om förtida annullering av hyresavtalet. Församlingen ville

 

ej gå med på detta. Byggnadsstyrelsen försummade emellertid att i vederbörlig ordning säga upp avtalet till den första tidpunkt då det kunde bringas att upphöra. På grund av omständigheterna ansågs likväl byggnadsstyrelsens framställningar i ärendet ha medfört att uppsägning skett. En reservant iHD ansåg liksom RRn att uppsägning icke skett; han underströk att det för att en uppsägning skall vara giltig måste fordras att den skall vara tydlig och klar, så att medkontrahenten vet vad han har att rätta sig efter. »Uppenbarligen har man inom byggnadsstyrelsen glömt att på övligt sätt uppsäga hyresavtalet. Både med hänsyn till behovet av ordning och reda i hyresförhållanden och från mera allmänna rättsliga utgångspunkter möta allvarliga betänkligheter att låta kronan övervältra följderna av denna försummelse på församlingen genom att tolkningsvis i skrivelserna d. 4 dec. 1958 och d. 16 sept. 1959 lägga in en rättsverkningsvilja, som från början aldrig funnits där.»
    Se också ADD 1962 nr 7: Ett vid förhandling framställt yrkande om att vissa bestämmelser i kollektivavtal skulle upptagas till diskussion ansågs icke ha inneburit en uppsägning.
    I ADD 1962 nr 25 gällde tvisten bl. a. huruvida arbetstagaren bort uppfatta arbetsgivarens till honom riktade förklaringar såsom uppsägning eller såsom permittering.
    Av intresse i detta sammanhang är också NJA 1962 s. 359, även omtalat ovan s. 221. Mellan A och B gällde ett samarbetsavtal, som A uppsade till omedelbart upphörande under åberopande av väsentligt kontraktsbrott. B bestred att kontraktsbrott — eller i allt fall väsentligt sådant — förelåg och begärde skadestånd på grund av att A genom uppsägningen å sin sida begått kontraktsbrott. Under målets gång skedde en förskjutning i synen på parternas mellanhavande, som av HD bedömdes såsom ett enkelt bolag. HD betraktade därvid uppsägningen såsom en jämlikt lagen om handelsbolag och enkla bolag 27 och 52 §§ framställd begäran att bolaget skulle träda i likvidation. Såsom sådan ansågs åtgärden befogad, med en motivering som återgivits ovan s. 222. Man synes kunna karakterisera situationen så, att en uppsägning som skett under åberopande av kontraktsbrott omtolkades till en begäran om frånträdande på grund av ändrade förhållanden — varvid är att märka, att nämnda lags 27 § icke drar någon tydlig gräns mellan sådan begäran om likvidation som motiveras med kontraktsbrott och sådan som motiveras med andra, för medkontrahenten mindre eller icke alls graverande omständigheter. Jfr Bengtsson, Hävningsrätt och uppsägningsrätt vid kontraktsbrott (1967), s. 591 ff.
    Ibland är situationen sådan, att en arbetstagare gör gällande att arbetsgivaren gjort en föreningsrättskränkande uppsägning, medan arbetsgivaren bestrider att vad som förekommit inneburit en uppsägning, se ADD 1960 nr 33 och 1964 nr 7. I ADD 1960 nr 26 gjorde arbetstagaren gällande att en representant för arbetsgivaren genom att avsluta en dispyt med orden »Ut härifrån, försvinn!» med orätt avskedat henne. AD fann emellertid yttrandet »såväl naturligt som befogat» med hänsyn till arbetstagarens uppträdande, och på grund härav hade arbetstagaren ej haft fog att uppfatta yttrandet och vad som i samband därmed förekommit såsom ett avskedande.
    Om ett kollektivavtal stadgar att uppsägning av tjänsteavtal skall vara skriftlig, presumeras detta innebära en ordningsföreskrift och icke ett villkor som gör uppsägningens giltighet beroende av att skriftlighet iakttagits, se

 

Schmidt, Tjänsteavtalet, s. 103. Men i ADD 1961 nr 35 hette det i avtalet att uppsägning »för att vara gällande» skulle meddelas skriftligen, vilket tolkades såsom en formföreskrift.
    I ADD 1965 nr 1 voro parterna ense om att ett tjänsteavtal upphört genom uppsägning, men de voro oense om vem av parterna som verkställt uppsägningen.
    Vid uppsägning av arrende- eller hyresavtal gäller, att om den vilken för uppsägning sökes, ej träffas i sitt hemvist, så kan uppsägningen ske därigenom att den uppsägande sänder en uppsägning i rekommenderat brev under motpartens »vanliga adress», varjämte skriftlig underrättelse skall lämnas till hans husfolk, om sådant finnes. Se nyttjanderättslagen 2: 38 och 3: 36. I SvJT 1961 rf s. 46 hade hyresvärden, som trodde att hyresgästen bodde i den uthyrda lägenheten, avsänt brev under denna adress. Hyresgästen styrkte emellertid att han vid tiden för uppsägningen varken var mantalsskriven eller hade stadigvarande bostad därstädes. Uppsägningen ansågs icke laglig. Jfr Lejman i SvJT 1958 s. 23.
    I SvJT 1962 rf s. 39 var det fråga om lagsökning gentemot låntagare i en hypoteksförening. Ansökningen hade icke bestritts. HovRn ansåg intyg av föreningens kamrer och dess kassör att krav avsänts med posten utgöra tillräckligt bevis i målet för att uppsägning skett. I ADD 1962 nr 4 ansågs en kollektivavtalsbestämmelse om skriftlig uppsägning uppfylld därigenom att avi om en rekommenderad försändelse — ostridigt innehållande en uppsägning — mottagits av arbetstagaren, som dock ej utlöst försändelsen.
    I hyresförhållanden brukar man skilja mellan »uppsägning till avflyttning» och »uppsägning för hyresreglering». Om en sådan distinktion genomföres, måste man emellertid bestämma sig för vilken effekt en »uppsägning för hyresreglering» har om förhandlingar mellan parterna om hyresreglering icke leda till resultat. Tidigare synes man ha ansett, att hyresvärden, sedan »uppsägning för hyresreglering» skett i laga tid, därefter utan iakttagande av någon särskild tidsfrist kunde meddela hyresgästen att han icke önskade att denne skulle kvarbo. Se Obl. § 60 vid not 9 och särskilt Lejman, Hyresvärd och hyresgäst, s. 56 ff. Jfr också NJA 1956 s. 98. Nu föreligger ett hovrättsavgörande, SvJT 1962 rf s. 77, enligt vilket en uppsägning för hyresreglering och införande av nytt kontraktsformulär icke befriar hyresvärden från att, om han vill ändra uppsägningen till att avse avflyttning, lämna tydligt meddelande härom före uppsägningstidens utgång. Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att en »uppsägning för hyresreglering» i realiteten icke skall ha någon uppsägningseffekt utan endast innebär en inbjudan till förhandlingar om höjning av hyran. Godtages denna ståndpunkt, blir det för den hyresvärd som vill åstadkomma uppsägningseffekt viktigt att tillräckligt tydligt ge till känna, att han åsyftar att avtalet skall upphöra att gälla och att hyresgästen skall avflytta.
    Emellertid vill det synas, som om detta hovrättsutslag icke kunnat göra sig gällande såsom prejudikat. Statens hyresråd har sålunda i utslag, 14/3 1966 (rättsfallssamlingen nr 675) tillrättavisat en hyresnämnd som tillämpade den i hovrättsutslaget antagna rättsuppfattningen. Och hyreslagstiftningssakkunniga (SOU 1966: 14 s. 294) avfärda utslaget med uttrycket »Motsatt utgång»! Se även Berg, Förfarandet vid uppsägning av hyresavtal, Svensk fastighetstidning 1964 s. 311.
    I de förslag till ny hyreslagstiftning, som på senare tid framlagts, har

 

man sökt lösa problemet från delvis andra utgångspunkter, och det kan därför vara försvarligt att icke nu gå närmare in på dagens rättsläge. Jfr SOU 1966: 14 s. 296 ff. och KProp 1967 nr 141 (återkallad) s. 231 ff. Jfr också beträffande bostadsarrende SOU 1966: 26, bl. a. s. 13 och 214 ff., samt KProp 1968 nr 19 s. 86.

 

Verkan av gäldenärens ingripande. Om uppsägningstid då arbetsgivares konkursbo frånträder tjänsteavtal, se NJA 1963 s. 331, anmärkt ovan s. 222.

 

 

Förändring och upphörande oberoende av parternas åtgöranden

 

Utebliven fördel. Enligt nyttjanderättslagen 3: 10 och 16 upphör ett hyresavtal automatiskt att gälla om myndighet på grund av den uthyrda lägenhetens beskaffenhet utfärdar förbud för dess användande för det ändamål som vid upplåtelsen förutsattes, jfr Obl. § 61 vid not 13. I R 1964 s. 125 kämpade en sjuttioårig dam förgäves mot hälsovårdsmyndigheterna för att få bo kvar i den lägenhet hon bott i sedan år 1900. Hälsovårdsnämnden hade genom beslut som vunnit laga kraft förbjudit dess användande. Bostadsförmedlingen i staden vädjade till hälsovårdsnämnden att ompröva sitt beslut, men fick avslag. Då hyresgästen klagade över detta beslut förklarade RegRn med hänvisning till nyss nämnda lagrum att hennes hyresrätt upphört sedan hälsovårdsnämndens första beslut vunnit laga kraft, varför hon icke hade talerätt i saken.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

15—683005. Svensk Juristtidning 1968