TORE SIGEMAN. Lönefordran — Studier över löneskydd och kvittningsregier. Sthm 1967. Norstedts. XVIII+ 508 s. Kr. 60,00.

 

Rörande det allmänna innehållet i denna volym, varå förf. disputerade för juris doktorsgraden vid Uppsala Universitet den 18 maj 1967, kan sägas följande.
    I Tyskland, Frankrike och annorstädes är det brukligt att betrakta skyddet för lönefordran som en specialdisciplin, skild från andra regler om fordran. Tyskarna tala om »Lohnsicherung», fransmännen om »protectiondu salaire». Internationella arbetsorganisationen (ILO) har rentav en särskild »Protection of Wages Convention» i ämnet.¹ Särreglerna för lönefordran ge löntagaren en särskilt gynnad borgenärsposition såväl i förhållande till gäldenären-arbetsgivaren som i förhållande till andra borgenärer ochde medge löntagaren själv en viss riskfri obetänksamhet. Denna löneskyddslagstiftning varierar förstås från land till land, men i det stora hela omfattar den följande typer av lagstiftning: förbud mot naturakompensation (s. k. truckförbud), begränsning av rätten att kvitta mot lönekrav med motfordran, förmånsrätt för lön i konkurs, utmätningsfrihet för lön, och förbud mot förskrivning av framtida lön. Denna disciplin har saknat motsvarighet här i riket och så har också varit fallet med en hel del av de utrikes ibland brukliga enskilda bestämmelserna.
    Förf. har då blivit fångad av uppgiften att utreda varför denna skillnad uppkommit mellan svensk och utländsk rätt. Det är alltså delvis en studie i rättsutveckling som framlägges, komparativt bred och spännande över halvt annat sekel. Detta är första avdelningen: rättsskydd för lön.
    Inom dess ram bestämmer förf. först bl. a. vad han vill förstå med lön och fordran.
    Han övergår därefter till att beskriva framväxten i de olika länderna av den relevanta lagstiftningen samt av det disciplinära styckningsschemat. Ett avsnitt ägnas åt vad som hände i Sverige. Till slut behandlar förf. innehållet i ifrågavarande ILO-konvention och den europeiska sociala stadgan.²
    Andra avdelningen: kvittning mot lönefordran, är en detaljstudie. Problemet har valts ut såsom särskilt intressant i svensk positiv rätt.
    I svensk lagstiftning finnas inga allmänna bestämmelser om kvittning men doktrin och praxis ha tillsammans utbildat ett slags system i ämnet. Andra avdelningen inleds därför med ett kapitel (5) som ger en översikt av de olika rättsföljderna av att lönefordran icke uppfylls på förfallodagen. Det är ett teoretiserande och avgränsande kapitel. Så följer ett kapitel (6) med en allmän utblick över svensk rätt i ämnet, däri bl. a. avhandlas frågorna om kvittning mot utmätningsfri fordran, mot underhållsfordran och mot konnex fordran. Också analyseras här kvittningsrättens praktiska effekter.

 

¹ Nr 95. Se United Nations Treaty Series vol. 138 s. 225.

² Se United Nations Treaty Series vol. 529 s. 89.

 

Härtill ansluter sig nästa kapitel (7) med huvudsakligen en redogörelse för en av förf. gjord enkät om hur man kvittar i praktiken. 8 kap. tillför vad ILO-konvention nr 95 säger i ämnet och hur man ser på saken i nordisk, kontinental och engelsk rätt.
    Kap. 9 innehåller framställningens höjdpunkt — hur det går till och hur det bör gå till vid kvittning mot lön enligt svensk rätt. Det inriktas på i vad mån undantag från huvudregeln om full kvittningsrätt föreligga eller böra föreligga. Förf. arbetar här huvudsakligen med vissa disparata lagregler, kollektivavtalsklausuler, beneficiereglerna, frågan om kvittning med bestridd motfordran, arbetsdomstolens forumregler och arbetsrättsliga förhandlingsregler.
    Till sist följer en sammanfattning på tyska.
    Verket är knappast invändningsfritt i alla enskildheter³ och åtskilliga överdrifter sticka i ögonen.⁴ Framställningskonsten är på sina håll väl

 

³ Jag skall ge några exempel. På s. 112 gör förf. gällande att frågan om konventionsnormer skola kunna inlemmas i nationell rätt enbart genom ratificering och offentliggörande »torde sakna intresse för svenskt vidkommande». I noten hänvisas till Myrsten. Men Myrstens åberopade uppsats går bl. a. justut på att visa att frågan har intresse för svenskt vidkommande och även andra författare ha menat som han, t. ex. Grenander, Liber Amicorum of Congratulations to Algot Bagge, Sthm 1956, s. 88, och J. Sundberg, Scandinavian Studies in Law 1966 s. 227. — På s. 113 i not 19 talar förf. om »den i folkrättslig doktrin vanliga» meningen av termen folkrättsligt tvingande. Men belägget vartill förf. hänvisar är i själva verket en klagan över att folkrättsliga författare icke använda termen. — På s. 377 talas om syftet med 15 § värnplikts avlöningskungörelsen av år 1958; men de enda belägg som anföras för de intentioner som 1958 års lagstiftare må ha hyst äro två MO-fall från 30 talet. — En något mer graverande inadvertens finns på s. 6. Där anför förf. att förmånsrätten för lönefordran i konkurs förklaras därmed »att lönen utgör vederlag för produktivt arbete; övriga borgenärers ställning försämras i realiteten inte genom lönefordrans privilegiering eftersom utfört arbete tillfört arbetsgivarens förmögenhet värden motsvarande lönen». Det förbigår tydligenförf. att, om ifrågavarande argument hade någon bärkraft, förmånsrätt skulle tillkomma varje motpart i synalagmatiskt avtal och särskilt då säljare till förmån för den krediterade köpeskillingen, eftersom det sålda otvivelaktigt tillfört konkursgäldenärens förmögenhet värde motsvarande köpeskillingen i minst lika hög grad som hans löntagare tillfört hans förmögenhet bestående värden motsvarande lönen. Eftersom ifrågavarande förmånsrätt ingalunda gäller, är argumentet tydligen irrelevant. — På s. 371 driver förf. tesen, att man borde vägra kvittning av hänsyn till en insolvent arbetstagares övriga borgenärer. Om dessa icke lyckades sätta 121 § KL i tillämpning utan kvittningsåtgärden bleve bestående, anser förf. att verkan blir att arbetstagarens (»huvudborgenärens») »likviditet ytterligare försämras och hans möjligheter att i sinom tid förnöja sina borgenärer förringas än mer». (s. 372. Kurs. här.) Tankegången förefaller mig vilsen. Löntagaren har ju en löpande ekonomibaserad på periodisk lön. Den »rörelsen» går alltid med vinst, och om underhållsbörda och skattetryck så medge och löntagaren är därtill hågad, ackumuleras vinsten i besparingar. Att löntagaren en gång betalt en skuld till fullo, minskar icke den framtida lönen. Förf:s resonemang tar sikte på den affärsdrivande gäldenären, vars rörelse ej är garanterad att gå med vinst. Om affärsmannen betalar en skuld till fullo och därigenom går miste om rörelsekapital, erforderligt för att säkra fortsatt vinst på rörelsen, kan det sägas att hans likviditet genom betalningen ytterligare försämrats, eftersom det inte blir någon framtida vinst eller denna minskar och boet, varur borgenärerna skola förnöjas, sålunda minskar. För löntagarens del har detta knappast tillämpning.

⁴ På s. 396 hävdas »att arbetsgivaren icke kan kräva arbetsprestation om han ej förser arbetstagaren med nödiga medel för underhåll. En arbetsgivare, som kvittar bort arbetstagarens hela lön, lärer sålunda icke äga göra eljest tillämp -

spatiös,⁵ samtidigt som man nog har anledning att efterlysa komplettering

 

liga påföljder gällande av att arbetstagaren i fortsättningen underlåter att prestera arbete». Denna tanke måste komma som en överraskning för de icke alltför få, som under årets första månader fått uppleva hur arbetsgivaren kvittat bort hela lönen med kvarskatteavdrag; de skulle tydligen ha rätt att slådank tills skatten är betald! (Det förtjänar att påpekas att 41 § 2 mom. uppbördsförordningen lägger frågan om jämkning för existensminimum — berörtav förf. s. 334 f. — i skattemyndighetens skön.) — På s. 394 framförs tanken att man skulle begränsa möjligheterna att kvitta mot slutavlöning för att arbetstagaren skall »ges möjlighet att söka ny tjänst och fylla dess plikter tillsdet första lönebeloppet förfaller». För att nå det resultatet fordras det, vad jag kan förstå, ingalunda något beneficium. Har arbetstagaren svårigheter får han normalt ut förskott på lönen av den nye arbetsgivaren eller också träder socialhjälpen emellan. — Förf:s uppfattning om samhället omkring honom förefaller också högst överdriven, mera anpassad till industriproletären av anno da zumal. Eller vad skall man tro om följande bukett? »Att arbetstagaren intehar nämnvärda likvida medel lär kunna presumeras» (s. 390); att »arbetstagare i allmänhet . . . vanligtvis saknar besparade, likvida medel av nämnvärd storlek» (s. 396); och att »arbetstagare lever ofta ur hand i mun» (s.411). Så prekär tror jag inte löntagarens ekonomi är i detta land! Siffrorna visa i själva verket att varje svensk, statistiskt sett, har ett sparbanks- eller postsparbankskonto om några tusen kronor. Förutv. statsrådet Gustav Möller själv intygar att denna statistik riktigt återspeglar välståndet bland de »småinkomsttagarna», se Tidskrift för allmän försäkring 1964 s. 18 f. Grundlaget är här att det 1954 fanns c:a 10,5 milj. konton i ifrågavarande penninginstitut med 13 miljarder innestående, d. v. s. c:a 1 200 i genomsnitt på varje konto. För 1966 äro motsvarande siffror för postsparbanken ensam 5,3 milj. konton med 7,2 miljarder innestående. Även om man räknar med 1 milj. döda konton, finns det sålunda ett postsparbankskonto med bortåt 2 000 kr. på varannan svensk. Redan på grund härav, och då det icke finns någon anledningatt tro att icke sparbankerna ökat i motsvarande omfattning, borde det finnas ett sparkonto på åtminstone några tusen på varje svenskt hushåll. Jag tillåter mig därför tro att den illa nödställde löntagare, varpå förf. grundar sina resonemang, är ganska atypisk och snarast en raritet av den typ, som räknas till »svenska botten». — Inte heller förf:s tes om sedvanans allmänna ändamålsenlighet som skulle leda till att den gemenligen skulle »kunna rekommenderas som rättsregel» (s. 225) förefaller ägnad att värva proselyter. Jfr förf:s inställning på s. 181 till frågan om ändamålsenligheten av de allmänna civilrättsliga huvudreglerna om kvittning. Man kan väl lugnt instämma med professorn i arbetsrätt, Folke Schmidt, som (i egenskap av med Uppsalafakulteten adjungerad bedömare) i anslutning till denna passus uttalade: »Såvitt jag förstår kan man beträffande allmänna civilrättsliga regler eller beträffande sedvänjor och bruk icke säga mer än följande. Det föreligger en presumtion föratt det använda handlingssättet är praktikabelt, d. v. s. att det icke medför några svårare skadeverkningar. Man bör emellertid hålla öppen möjligheten att andra beteenden skulle kunna tänkas vara väsentligt mer ändamålsenliga i nusamhället».

⁵ Jag bemärker följande. Förf. ägnar 18 sidor åt att redovisa en enkät, vars budskap vid närmare analys visar sig vara att upplysa något om frekvensen av tjänstebostadssystem, företagsmatsalssystem, rabattförsäljningssystem och bostadslånesystem inom svensk industri — sålunda för ämnet tämligen intresselösa upplysningar. Enkätens målsättning var visserligen, enligt vad förf. upplyser på s. 224, »att kartlägga i vad mån likformigt beteende förekom» (kurs. här.). Förf:s inriktning på rättssedvänjan, preciserad på samma sida, antyder att han söker ett procentuellt svar, som skulle tillåta honom att uttala sig om ett visst beteende (att kvitta) var dominerande, övervägande eller sällsynt på arbetsmarknaden. »Ett likformigt beteende i vederbörligt hänseende inom en större population är en förutsättning — dock ingalunda den enda — för uppkomsten av en rättssedvänja». (s. 224). Förf. ger också sina resultat i promilletal, differentierade mellan arbetare och tjänstemän. »De promilletal, som anges i tabellen, åsyftar den andel av samtliga arbetare resp. av samtliga tjänstemän 

ar.⁶ Alla stilister kanske heller icke skulle fallit för greppet att kombinera

 

som utsatts för avdrag avseende genfordran av angiven art». (s. 229) Dessa promilletal ge emellertid icke sådana frekvensinformationer att man kan belägga någon kvittningssedvänja. Därför hade fordrats att man fått veta i hur många fall en kvittningssituation kunnat bli aktuell och därefter, i förhållande till den sålunda preciserade populationen, i hur många fall kvittning praktiserats. Då först hade förf. kunnat belägga det faktiska motståndet mot kvittning, om det nu alls förefanns. Förf. ägnar 6 sidor åt utförliga belägg beträffande en huvudregel om arbetsgivarens kvittningsrätt som enligt vad förf. själv inledningsvis upplyseraldrig mött gensaga (s. 213—219). De 11 sidor, som offrats på rättsfallet AD 1931 nr 114, ha — som förf. påvisar på s. 351 — givit ett magert resultat. Vad man kan förstå av s. 248 hade förf. egentligen föresatt sig att ha komparationen som en visdomskälla — den skall »främst genom att ge uppslagtill lösningar av speciella problem . . . utgöra ett hjälpmedel vid utredandet av positiv svensk rätt». Det oaktat bedriver han den emellanåt rent encyklopediskt, vilket förstås kräver mera utrymme. Se t. ex. s. 437, där man först får veta: »Med främmande rätt lär några fruktbärande jämförelser icke kunna anställas på förevarande område, eftersom den svenska forumregleringen synes vara tämligen egenartad». Icke desto mindre fortsätter förf. med en halvannan sida lång utredning om »rättsläget i några av de länder, som ha särskilda arbetsdomstolar». Härmed vill jag dock icke ha sagt att jag anser ett encyklopediskt grepp i och för sig vara fel, snarare att det är en smula omotiverat när man — såsom förf. (frånsett hans Zusammenfassung) — skriver på svenska för en svensk publik. Skriver man på ett världsspråk och vänder sig till en internationell publik ter det sig ju annorlunda. En fransman kan ju ha ett särskilt intresseav att se den franska lösningen insatt i det stora sammanhanget, även om ifrågavarande operation är totalt ointressant för en svensk då den helt saknar relevans för svenska förhållanden. Den terminologiska studien på s. 1—26 har tämligen löst samband med avhandlingens övriga delar. Här har förf. t. o. m. känt sig kallad att ge ett särskilt försvar för sin utrymmeskrävande teknik. På s. 5 preciserar han nämligen att denna särskilda studie tillkommit väsentligen allmänheten till tjänst och för eventuellt framtida bruk: »Innehållet begränsas inte snävt till sådantmaterial som kommer till omedelbar användning i denna bok, utan meningen är att förteckningen även i andra sammanhang skall kunna tjäna som hjälpmedel vid beskrivning av löneskyddsregler».

⁶ Den största luckan torde vara att förf. icke tagit med amerikansk rätt. Nu förekommer det i första avdelningen någon hänvisning till amerikansk rättsutveckling — staten Massachusetts var närmast i fråga — men i den andra avdelningen felas amerikanska informationer helt. Detta är att beklaga, icke blott därför att amerikanska förhållanden ibland spelade en direkt roll för svenskarna — svenska emigranter betalade t. ex., till de svenska myndigheternas förargelse, sina överresor med hjälp av det amerikanska institutet förskrivning av framtida lön — »assignment of wages». Just därför att amerikanarna i så stor omfattning tillåtit förskrivningen av framtida lön och ett heltregelsystem växt upp kring institutet, särskilt på grund av dess exekutionsrättsliga samband, finns det hos dem gott om material som just hade kunnat fungera som en sådan visdomskälla som förf. önskade sig. Erfarenheterna kringderas Small Loan Acts hade varit väl värda att tillvarataga. — En annan punkt som förefaller styvmoderligt behandlad är den folkrättsliga problematiken. Två nordiska gradualavhandlingar — Max Sørensen, Les sources dudroit international, Kbhvn 1946 (s. 210—236), och Ingrid Detter, Law Making by International Organizations, Sthm 1965 (s. 158—161) — ha berört de problem som förf. avhandlar på s. 106 ff. och Suviranta har i en extensiv uppsats nyligen behandlat angränsande problem (The Role of the Member States in the Unification Work of the International Labour Organisation, Studia iuridica helsingiensa 4, 1966), utan att verken ens omnämnas av förf. — Underlåtenheten att behandla checklönesystemet är en brist som i avsevärd omfattning förringar det praktiska värdet av avhandlingen. 

verben i singularis med författaren i pluralis. Ofullkomligheter få väl emellertid anses nästan ofrånkomliga för den som önskar inom rimlig tid lägga fram ett så omfattande arbete som detta. Defekterna till trots kan arbetet otvivelaktigt rubriceras som förnämligt. Det är en inträngande genomarbetning av ett svårbemästrat material med arbetsrättsliga, allmänt civilrättsliga och exekutionsrättsliga inslag som här framlägges. Genom enskildheterna framträder bilden av en ambitiös, kunnig, ofta skarpsinnig författare med djupgående insikter i sitt ämne och med förmåga till ett samlande grepp över sitt material. Särskilt vill jag lovorda förf:s utomordentliga egenskap att i detaljspörsmål av teknisk natur, sådana där frågan om klokt och dumt fördunklas av en djungel av tekniska detaljer utan skönjbart samband med gynnsamma och ogynnsamma effekter, likväl lyckas avvinna frågeställningen sådana aspekter att man tror sig finna en viss, rationell övervikt till fromma för endera lösningen. Denna förf:s lyckliga förmågahar också i samband med disputationen mötts av vitsord från dem, som i praktiken sysslat med samma spörsmål som förf., att hans framställning i allt väsentligt är invändningsfri och övertygande.
    Vad jag emellertid finner mest intresseväckande med denna volym hänför sig till det sätt varpå en teleologiskt programmerad forskare angriper ett så känsligt område som löntagarnas anspråk på lön i konflikt med andras ekonomiska anspråk. Från regeringshåll ha vi fått veta att »det som ligger i löntagarnas intresse, det ligger också i hela samhällets intresse.»⁷ Denna svenska parafras på den kända amerikanska satsen »What is good for General Motors is good for the United States» är väl icke mindre kontroversiell än den senare. I själva verket finns det väl knappast ett uttalandeeller ett argument i hela den diskussion kring ämnet lönefordran, som hittills varit, vilket icke också varit politiskt eller emotionellt laddat. Var finner man något som av båda sidor på arbetsmarknaden ansetts stå över all diskussion såsom en objektiv och ojävig synpunkt eller bedömning? T. o. m. att den som kvittar onekligen gör sig till domare i egen sak uppfattas, när det så vill sig, (enligt vad förf. själv vitsordar på s. 429) »som särskilt stötande». För teleologen måste sådant vara en svår stötesten. Teleologin bygger ju på en relation mellan mål och medel. På det kontroversiella området blir teleologen själv kontroversiell redan genom att utvälja målen. Då anhängare av den teleologiska metoden redan vitsordat att förf. gjort ett mönstergillt bruk av densamma⁸, har man anledning att med särskild nyfikenhet ta del av förf:s resonemang och resultat.
    Här vill jag då anmäla min första besvikelse. Jurister böra självfallet icke förmenas att uttala sig blott därför att ämnet är kontroversiellt. Men man borde kunna begära att den värderingstekniska basen för en förf:s resonemang åtminstone redovisas samlat så att man kan få ett grepp om hans allmänna inställning i värderingsfrågorna. Därförutan blir läsaren icke observant beträffande vad som kan vara ihåligt i en aldrig så elegant teleologi. Men på denna punkt är förf. föga tillmötesgående. Någon samlad redovis-

 

⁷ Satsen formulerades av statsrådet Krister Wickman i ett radioanförande, som lustigt nog utsändes i Dagens Eko samma dag som förf. disputerade.

⁸ Prof. Hessler, varmed Uppsalafakultetens övriga professorer och preceptorer i civilrätt i huvudsak instämde, utförde särskilt i sitt votum i samband med disputationsprovet att förf. tillämpade en klart teleologisk metod och gjorde detta på ett säkert och konsekvent sätt. 

ning finns icke. Det finns enbart bitar utspridda bland de enskilda punkterna i framställningen. En del av hans värderingar äro t. o. m. endast underförstådda. Mot åtskilliga synas invändningar kunna resas.
    Bland de mera diskutabla öppna värderingarna vill jag särskilt peka på underlaget för förf:s rekommendationer för semestermedlen på s. 327 f., 332 och 378. Förf. menar att anspråk på semestermedel böra särskilt skyddas mot kvittning, utan vidare beträffande inkonnex genfordran och med varsamhet beträffande konnex sådan. Anledningen därtill är, enligt förf., att man inte får beröva löntagaren hans semester. M. a. o., det bästa som en löntagare kan göra, som så misskött sin ekonomi att han hotas med exekutiva åtgärder, det är — enligt förf. — att ta semester! Jag tillåter mig undra om svenska löntagare i gemen verkligen ha någon glädje av en semester, som skall tillbringas i spekulationer om borgenären skall gå till utmätning eller ej så fort löntagaren kommer tillbaka. Mången skulle välfinna åtminstone sitt psykiska hälsotillstånd mera betjänt av vetskapen attskulden blivit betald än av en semester under sådana förhållanden. Det bör väl också påpekas att remissbehandlingen av SOU 1964: 57 — vilken utredning förf. åberopar i not 11 på s. 328 och som innehåller ett liknande förslag till privilegiering av gäldenärens semester — uppvisat kommentarer på denna punkt från sådana instanser som justitiekanslern, stadsdomarförbundet, rättshjälpsjuristerna m. fl. vilka kommentarer — ibland i skarpa ordalag (»utmanande») — angripit den avvägning mellan gäldenärens intresse av semester och borgenärens intresse av att få betalt, som förslaget gett uttryck åt. Det är ju heller ingen hemlighet att fritidens popularitet bland löntagarna i hög grad sammanhänger med dess ekonomiska värde. Här behöver man inte hänvisa till extraknäckandet — ehuru det förvisso ären betydelsefull realitet det också — utan blott till faktum att fritiden, som är skattefri, medger arbete på den egna täppan, vilket är skattefritt, och att fritidsuttag för den skull ofta är bättre ekonomi än högre, men marginalbeskattad, lön. I arbetsmarknadsförhandlingarna gör sig förhållandet numera påmint. Sålunda har exempelvis kompensation tillämpats på arbeten som icke varit föremål för arbetstidsförkortning. Mot denna bakgrundanser jag mig i vart fall icke kunna ansluta mig till förf:s här diskuterade värdering.
    Vad beträffar de mera underförstådda värderingarna framkommo en del av dessa vid disputationen och jag är kanske icke helt ensam om att mena att de också voro ganska kontroversiella. Respondenten ogillade sålunda krediter till löntagarna. En motsatt, men rätt gängse, värdering är att en omfattande kreditering gör arbetstagarna känsliga för inkomstfluktuationer och bidrar till att minska böjelserna för arbetskonflikter — till båtnad för samhällsekonomin. Respondenten var vidare böjd för att, med hänsyn till arbetstagarnas antagna aversioner mot socialhjälpen, bortse från den socialrättsliga aspekten i sina resonemang. En sådan aversion brukar vanligtvis anses beklaglig och föga lämplig att understödja.
    Mot förf:s värderingar vill jag någon gång rikta kritiken att deras rationalitet är mera skenbar än verklig. Det resonemang, vilket de skulle styra, visar sig nämligen vid närmare betraktande omkastningsbart. Låt mig anföra ett exempel: förf:s — dock icke alltför centrala — argument att en fordran, som är ändamålsbestämd att avse borgenärens »underhåll» (»försörjning», »existens»), borde vara skyddad mot exekution även i form av

 

kvittning. Detta argument framföres på s. 378 beträffande anspråk på semestermedel och på s. 393 beträffande det egentliga löneanspråket. Men eftertanken ger väl vid handen att även arbetsgivaren använder sin rörelsevinst — hur han nu får ihop den, genom ren produktion eller genom en mera varierad affärsverksamhet — till någonting. Typiskt sett får man beträffande fysiska arbetsgivare antaga att vinsten går till »underhåll» (»försörjning», »existens») av honom själv och hans familj. Ifrågavarande vinst borde då kunna göra lika starka anspråk på privilegiering, d. v. s. befrias från kvittningsinskränkningar.
    Emellertid har jag en mera djupgående, metodologisk invändning. Det förefaller mig orimligt att man beträffande förslag och rekommendationer inom arbetsrätten, vilka alltså omedelbart omvandlas — i den mån de följas — till belastningar på den svenska produktionskostnaden, icke inför kostnadsaspekten i teleologin.
    Förf. står väl inte helt främmande för denna synpunkt. Det framgår av sådant som uttrycket »social teknik» om kvittningsförfarandet (s. 225), »det effektiva amorteringssystemet» (s. 238) och den kvantifiering av clearingfunktionen som kommer till synes på s. 235. Men därvid blir det. Han tar icke ens upp tråden, när han i sina resonemang om vad som kan vara»ändamålsenligt» stöder sig på en annan författare, som just avhandlar kostnadsaspekten, nämligen Bengtsson, som diskuterar relationen mellan en »oförändrad premienivå» och rättsändring till överensstämmelse med kulansen (se s. 225 och not 5).
    Denna likgiltighet för kostnadsaspekten är i och för sig ganska förvånande, eftersom just den aspekten dominerat de senare årens utveckling beträffande lönefordran. Den stora förändringen här har ju varit övergången till checklön — en övergång med stora rättsliga konsekvenser för fråganom löneskydd som förf. tyvärr förbigått med tystnad⁹ — och denna har bl. a. varit betingad av möjligheterna att sänka kostnaderna med datateknik. Även på exekutionssidan — avhandlingen rör sig, som sagt, också på exekutionsrättens område — har samma utveckling gjort sig gällande. Utsökningsreformerna föreslagna i den av förf. ofta åberopade SOU 1964: 57 ha ju just i kostnadsbesparande syfte sammankopplats med frågan om databehandling.
    Måste man icke känna misstänksamhet inför en teleologi, som arbetar med lösryckta regler i urgamla lagverk, allmänna rättsprinciper som helt sakna upphovsman och en allmänt dunkel rättspraxis, men som likväl tilltror sig att kunna vara rationell och ändamålsenlig utan att behöva tänka på vad slutsatserna kosta att genomföra?
    Förf. säger på ett ställe (s. 381): »Hela det intrikata problemkomplex, som frågorna om kvittning mot lön utgör, skulle lagstiftaren sannolikt komma till rätta med på enklaste och tjänligaste sätt med hjälp av beneficiumregler.» Tyngdpunkten i andra avdelningen ligger därför på institutet beneficium och förf. ägnar 24 sidor åt detta och dess återverkan på kvittningsreglerna. Han föreslår med vissa begränsningar att beneficium också

 

⁹ Nu omnämnes icke ens klausul 2 i Bankföreningens bestämmelser för checklöneräkning, enligt vilken »banken må, utan att check eller kvitto utfärdats, påföra räkningen . . . ogulden fordran, som banken kan äga hos räkningshavaren», vilket ur löntagarens synpunkt innefattar att lönen alltid kan kvittas till noll. 

tillämpas vid kvittning mot lön (se s. 379 ff., särskilt 381.) Eftersom beneficium competentiae åsyftar att vid exekution förbehålla gäldenären tillräckligt för att han och hans familj icke skola gå under, är institutet tydligen i grund och botten ett socialrättsligt institut. Och på denna punkt synes mig förf:s likgiltighet för kostnadsaspekten bli nära nog fatal.
    De senaste decenniernas utveckling här i landet har präglats av uppbyggnaden av ett omfattande och kvalitativt ganska högtstående — men också dyrbart — socialförsäkringssystem. Det beräknas att inom LO-området socialkostnader belasta produktionen med sammanlagt 19 procent. På senare tid har mer och mer arbete lagts ned på att koordinera de olika grenarna av verksamheten: man har sökt effektivisera och nedbringa kostnaderna. Detta är ju också ytterst angeläget. Eftersom socialhuvudtiteln numera är den största, må man kräva att varje krona därav sätts in på det sätt somgör att man får ut mest effekt av den. Inom försvaret, där man sedan gammalt varit mest påpassad i fråga om slöseri och ineffektivitet och vars dugligaste officerare fått vänja sig vid att ägna sig mer åt att utreda försvarets ekonomi än åt att förkovra sig för krigsvärv, söker man numera utbilda formler och metoder för att just mäta effektiviteten av varje insatt krona. De erfarenheter, som samlas i Försvarets Kostnadsutredning (FKU) ochsom gälla något ännu svårare än att mäta hur man får ut mesta effekt aven krona åt den fattige, nämligen hur man mäter försvarseffekten av samma krona, kunna sannolikt med glänsande resultat tillgodogöras inom socialbudgeten.
    Mot denna bakgrund måste jag ställa mig frågande till Sigemans metodik. Ty vad han gör i sina eleganta och med raffinerad teleologi utförda utläggningar kring institutet beneficium är just att utbilda ett slags konkurrerande socialförsäkringssystem, som — och det är hela tiden underförstått— skall bekostas av arbetsgivarna, d. v. s. den omedelbara produktionen. Det hade enligt min mening varit högeligen påkallat att förf. ställt sina resultat åtminstone i relation till vad som redan skapats inom socialrätten. Det hade då kunnat utrönas om man icke möjligen kunde nått samma resultat genom vad som där redan fanns, och till en lägre kostnad.¹⁰
    I själva verket tror jag att så är förhållandet. Institutet beneficium synes ha introducerats i vår lagstiftning med 1862 års konkurslag, inflöt sedan  i1877 års utsökningslag, i 1917 års införsellag och i 1921 års konkurslag, när denna avlöste sin föregångare av 1862. Efter hand fick institutet en alltmer utpräglad karaktär av penningkredit. Sedan försörjningsvanorna frångått förrådssamlandet och man började köpa livsmedel från dag till dag, ändrades år 1919 UL 65 § så att penningar kunde undantagas vid exekutionen och icke blott naturaförråd såsom tidigare. Vad som gemenligen sker är därefter sålunda att gäldenären får behålla ett visst belopp av sina kon-

 

¹⁰ Däremot känner jag tveksamhet inför Hesslers i votum dokumenterade attityd att det här gällde att avgöra vilket som vore »ett modernare och tidsenligare synsätt» av de två. Att känna sig i harmoni med tiden må vara en behaglig personlig upplevelse, men det har enligt min mening intet med rationalitet att skaffa mer än negativt, nämligen så att vad som av något (t. ex. politiskt) skäl stämplas såsom »omodernt» och »otidsenligt» kan få det litet svårare att få sin objektiva rationalitet prövad i debatten. Man får väl (såsom framgår av det följande i texten) beträffande det tidsmässiga nöja sigmed att konstatera att beneficieinstitutet utbildats i sina nu bestående drag innan fattigvården hunnit erhålla sin karaktär av en icke-infamerande medborgarhjälp och så till vida speglar föråldrade förhållanden. 

tanta tillgångar till nästa exekutionstillfälle. Därmed betalas naturligtvis inga skulder; betalningen får blott anstå till ett senare tillfälle som den energiske borgenären kan förväntas aktualisera genom ny indrivningsåtgärd. Borgenären tvingas sålunda blott att lämna en kredit, låt vara att han säkert ofta också ger tappt efter första försöket.¹¹ — Enligt socialhjälpslagen av år 1956 skall besörjas att socialhjälp utgår till den som finnes vara »i behov av hjälp» (1 §) och den skall lämnas »på sådant sätt att den behövande såvitt möjligt blir i stånd att för framtiden genom eget arbete försörjasig och de sina» (14 §). Med inriktning härpå lämnas sedan gammalt —även på fattigvårdslagens tid — hjälp i form av lån eller borgen, s. k. »näringshjälp». Redan på fattigvårdens sista tid gick kommun i borgen förhjälptagares lån i sparbank e. d. till bl. a. försäkringsavgifter, avbetalningsposter, bostadsanskaffning, bostadsförbättring och skatt!¹² Här finns alltså utbildad den möjlighet till kredit, som förf. i sin avhandling söker införa genom en intolkning av de utsökningsrättsliga beneficiereglerna i kvittningssituationen. Denna socialvårdsmyndigheternas möjlighet lär också utnyttjas i exekutionspraxis, bl. a. för att begränsa tillämpningen av gäldenärens beneficium enligt avbetalningsköpslagen 11 § 2 st.
    Om vi nu till en början — liksom förf. själv — helt bortse från kostnadsaspekten, finns det verkligen någon anledning att med hjälp av en mer eller mindre pressad analogitolkning av ett antikt lagverk söka fylla behov som redan äro fyllda med hjälp av ett modernt socialrättsligt lagverk? Förf. diskuterar icke denna fråga, men den synes väl värd en diskussion. Till dels berodde väl hans attityd på hans underförstådda negativa värdering av socialhjälpen. Han torde ha bedömt det som infamerande att mottaga socialhjälp; därför skulle löntagaren besparas en hänvisning därtill! Den inställningen går nu stick i stäv mot vad som får anses som socialrättsligt önskvärt, nämligen att göra socialhjälpen till en hjälp med bevarad respekt för människovärdet hos den hjälpte. Det målet når man icke genom att privilegiera vissa kategorier, som slippa vända sig till socialhjälpen. En sådan klassmentalitet blott aggraverar det onda.¹³ Det finns emellertid också ettannat tänkbart skäl. För den enklare rättviseföreställningen — den demagogiskt fruktbara — är det antagligen »stötande» att en gäldenär gentemot en fordringsägare, som låter utmäta hos honom eller som försätter honomi konkurs, kan göra anspråk på beneficium-krediten, men att han gentemot samme fordringsägare, om denne råkar disponera en motfordran, icke har motsvarande möjlighet. Det är väl icke omöjligt att en och annan gäldenär, som sistnämnda väg nödgats göra rätt för sig, upplevt detta som en orättvisa. För egen del senterar jag icke mycket denna typ av resonemang, mensmaken kan ju vara olika.
    Låt oss så föra på kostnadsaspekten. Förf. har icke sökt kvantifiera sitt

 

¹¹ Den tanken har framförts att konkurrensen skulle stå mellan löntagarens och samhällets pengar. Logiken häri förbigår mig. Det är fråga om borgenären eller samhället skall bestå krediten.

¹² Mattson, Den frivilliga socialhjälpen, Svenska Socialvårdsförbundets tidskrift 1961 s. 60.

¹³ Också följande synpunkt kanske är förtjänt av något beaktande. Om nu socialhjälpen har en så odiös klang, kunde man också begränsa beneficieproblemets ekonomiska räckvidd genom att döpa om »beneficium competentiae» till »socialhjälp» med följd att, till allmän fromma för betalningsmoralen, ingen vill förnedra sig att söka tillflykt däri. 

problem. Det är emellertid antagligt att det är ganska litet. De förut berörda upplysningarna om sparvanorna i landet (not 4 ovan) antyda ju att nästan alla löntagare ha ett mindre sparkapital. Antalet som skulle med fullt bevarad heder (förekomsten av sparkapital kan ju lätt döljas) söka sin tillflykt i beneficium-kredit är därför antagligen försvinnande litet. Därav följer att förf:s förslag att belasta produktionen med en ny utgift åtminstone för närvarande gäller ett mycket litet belopp. Det är emellertid halmstrået som knäcker kamelens rygg, och man får därför icke kasta det hursom helst.
    Vilka möjligheter finnas då att få kostnaden för hjälpen ur löntagarens betryck betald? Det finns tre vägar. Man kan lägga kostnaden direkt på produktionen på sätt förf. gör. Man kan falla tillbaka på familjerättens underhållsregler och tillgodose behovet denna väg. Man kan slutligen falla tillbaka på det allmänna och tillgodose behovet genom det sociala. Låt oss först och främst konstatera att det familjerättsliga alternativet knappast är det lämpligaste. Familjerättens underhållsregler äro icke tillrättalagda förde kortfristiga behov, det här är fråga om. Valet står sålunda mellan att belasta produktionen och att belasta det sociala. Det får då särskild relevans att det gäller blott ett litet och speciellt klientel. Den av mig i det föregående skissade kvantifieringen antyder att det är litet! Att det är speciellt grundas på antagandet att normala människor rimligtvis måste antagas vilja göra rätt för sig och betala sina skulder, m. a. o. också äro beredda att tillfälligt inskränka sig för att kunna betala. För dem måste det normalt bli fråga om amortering i en eller annan form, antingen genom kredit från borgenärens sida eller genom kredit från någon mellankommande tredje man, anhörig eller annan. Det föreligger f. ö. mig veterligen inga indikationer på att det nuvarande tillståndet skulle i och för sig ickevara tillfredsställande i vad gäller att få fram krediter till ifrågavarande berörda. Vad däremot beträffar mera atypiska gäldenärer av mer ellermindre utpräglat asocial och parasitisk läggning, förefaller det vara lämpligare att dessa anförtros det sociala, som ju har bättre förutsättningar atthandskas med dem, än arbetsgivarna.
    Jag tror därför att det nuvarande rättsläget i själva verket är ganska gott materiellt sett. Jag tror heller icke att det skulle särskilt mycket ändra sig även om Sigemans rekommendationer vunne efterföljd, åtminstone icke så länge det blott är fråga om dispositiv rätt. Kvittningen är ju nämligen ett mycket billigt exekutionsmedel. Alternativet att gå fram med utmätning och ådraga gäldenären, utöver skulden, också betalningsskyldighet för de dryga kostnaderna förbundna med att vinna utmätning är ett effektivt, och i praktiken gärna använt, hot som allmänt förmår gäldenären att medge kvittning. Förf. torde ha förbisett betydelsen av denna praktiska omständighet, ehuru han på ett ställe snuddar vid synpunkten (i framställningenav finländsk rätt, s. 261).¹⁴ Jag betvivlar slutligen att man kan komma någon vart i praktiken med en sådan metodik, som förf. diskuterar på s.

 

¹⁴ Däremot föreställer jag mig att det kunde finnas skäl att understryka och närmare utreda överraskningsmomentets betydelse. Alla önska väl att skulderna skola betalas och alla äro väl mäktiga betalning av icke alltför stora engångsbelopp, förutsatt att de få tid på sig att planera sin ekonomi. Om man tar bort överraskningsmomentet ur lönekvittning, bortfalla då icke flertalet problem? Förf. snuddar också vid denna aspekt (s. 239) men har icke gått närmare in på den. 

380. Skulle domstolarna verkligen på grundval av övertygelsekraften i den tänkta analogin anse sig kunna tillhålla arbetsgivarna att lära sig att tillämpa exekutionsmyndigheternas beneficietabeller?
    När jag såsom utvecklats i det föregående förebrår förf. att han aldrig fört in kostnadsaspekten i sina resonemang, får detta emellertid icke förstås så att jag förmenar att han skulle varit okunnig om att det funnits flera alternativa vägar att uppnå de ändamål, på vilka han grundar sin teleologi i denna del. Tvärtom har förf. varit väl medveten om alternativen.¹⁵ Men just därför är man väl kanske mindre benägen att förstå varför han icke beaktar dem i sin teleologi. Prof. Hessler har på denna punkt en intressant förklaring i sitt votum. »Gällande exekutionsrätt bygger på systemet med beneficium och förf. har haft att utgå från detta vid sin diskussion av motsvarande problem på lönekvittningens område. Man kan snarare ifrågasätta om icke förf. begränsat beneficiumprincipens tillämpning väl snävt; det resonemang som anförs till stöd härför är dock vägande.» Tanken skulle väl då vara, tillspetsat uttryckt, att eftersom förf. sysslar med beneficium — eller varför inte exekutionsrätt — så får hans teleologi också begränsa sig till detta, även om det skulle föra därhän att man analogiserar en lag från 1877 för att fylla behov som redan fyllts genom lagstiftning av 1956, mensom råkar falla utanför vad som förstås med »beneficium» (eller »exekutionsrätt»). Jag har svårt att hänga med i finesserna här och jag tycker

 

¹⁵ Följande belägg må anföras: På s. 383 f. refereras en regel, som återkom i 1910, 1911 och 1935 års förslag till lag om arbetsavtal, nämligen att kvittningsbegränsning till förmån för arbetstagaren gällde »så länge arbetsavtaletfortfor» men ej därefter. Förf. återger på s. 384 motiveringen därför, nämligen att »arbetsgivaren så länge arbetstagaren var kvar i hans tjänst hade'ett visst ansvar' för att arbetstagaren erhöll nödiga medel för sitt och sinfamiljs uppehälle». Förf. talar här om »en efterklang av det patriarkaliska systemet» och av fattigvårdslagstiftningens regler »om husbondes offentligrättsliga ansvar för tjänares försörjning», se not 8. På denna punkt uppfattar förf. sålunda ett fall av sammanträffande mellan socialrättslig och arbetsrättslig försörjningsplikt, som sedermera måhända blivit överspelat. Några sidor längre fram, på s. 396, synes förf. ha räknat med den socialrättsliga, kanske också den familjerättsliga försörjningsplikten såsom ett alternativ till den arbetsrättsliga. Han rekommenderar nämligen för vissa fall att arbetstagaren icke skall erhålla beneficium. Eftersom beneficium, enligt förf:s eget resonemang, är till för att säkra arbetstagarens existens, måste rekommendationen— om man vågar förutsätta att den humanitära syn som i övrigt synes präglaförf:s ställningstaganden skall gälla även för detta fall — innefatta att det finns alternativa vägar att säkra existensen — vilket ju är alldeles riktigt ochi enlighet med här förut förda resonemang: det finns socialhjälp och familjerättslig underhållsskyldighet. — Jfr vidare anmärkningen på s. 240 som utvisar att det finns arbetstagare som berövats nödigt underhåll genom lön mensom ändock tydligen klarat sig. — Alternativen ha f. ö. varit föremål för särskild uppmärksamhet i den exekutionsrättsliga diskussionen kring fallet av en lön till två familjer (en aktuell och en upplöst). Samma lön räcker icke alltid till att underhålla dessa två familjer, ehuru löntagaren i sin optimism eller livslust skaffat sig båda. Räcker inte lönen, underhålls den familj som blir utan av det allmänna. Stjernstedt konstaterade 1937 att familjerättsligt skulle den sista familjen tas om hand av fattigvården, men att exekutionsrättsligt, genom beneficium, det blev den första (den upplösta) familjen som fick vända sig dit (SvJT 1937 s. 468 f.). Lagberedningen angrep samma problem i SOU 1964: 57 och kom där in på frågan om socialvårdens belastande fick utgörahinder för exekution, se s. 220 i betänkandet. Förf. tangerar på s. 400 sistnämnda problemställning. Där upplyses nämligen att samråd ibland tages med socialvården beträffande beneficiums belopp. 

också att resonemanget skulle kännas besvärande för en läroriktning, som berömmer sig av att underkänna den dualistiska synen på exekutionsrätt, materiell rätt, och av att endast diskutera relevanta problem under en allt famnande teleologisk grundsyn.¹⁶ Ifrågavarande försvar för förf. bygger sannerligen icke på någon alltfamnande teleologi utan på en beklagligt begränsad sådan.

 

Låt mig nu avslutningsvis betyga att såvitt jag kunnat bedöma var det betyg varmed förf. hugnades, cum insigniore laude, välförtjänt på grund avverkets många, här ej särskilt berörda förtjänster. Eftersom det i det föregående framgått att jag icke funnit framställningen genomgående invändningsfri och övertygande, bör jag kanske tillägga att de brister jag uppdagat mest tycks bero på att förf. icke varit helt medveten om begränsningarna i den metod han valt. Det är kanske med insikt om dessa begränsningar som läsaren kan draga den största nyttan av detta vackra arbete till vars lyckliga avslutande man helhjärtat kan lyckönska författaren.
 

Jacob Sundberg