Svensk rättspraxis
Försäkringsrätt 1960—19651
av professor JAN HELLNER
1. NJA 1963 s. 683 rör en välkänd tvistefråga inom försäkringsavtalsrätten.18 § försakringsavtalslagen (FAL) stadgar att försäkringsgivare är fri från ansvarighet gentemot den som uppsåtligen framkallat försäkringsfallet. 19 § gör undantag härifrån för det fall, att den som framkallat försäkringsfallet var i sådan ålder eller i sådant sinnestillstånd som utesluter tillräknelighet för brott. Alltsedan tiden närmast efter tillkomsten av FAL har det emellertid funnits villkor för brandförsäkring (och senare även annan försäkring) som mer eller mindre exakt återger 18 § men ej innehåller något undantag motsvarande 19 §. Det har rått delade meningar om detta skulle innebära att försäkringsgivaren var fri från ansvar även gentemot den som uppsåtligen framkallat försäkringsfallet i otillräkneligt tillstånd. I förevarande fall hade en sinnessjuk lantbrukare satt eld på sina och sin hustrus tillhörigheter, och makarna krävde ersättning från det försäkringsbolag som meddelat brandförsäkring å dessa. De allmänna försäkringsvillkoren innehöll ett villkor av den typ som nu nämnts. I domstolarna var meningarna starkt delade. HR:n fann, under åberopande av villkorets otydlighet i relation till 18 och 19 §§ FAL, försäkringsbolaget betalningsskyldigt i anledning av försäkringsfallet. HovR:n läste emellertid villkoret efter ordalydelsen och fann inga sådana omständigheter att det kunde anses, att villkoret icke finge göras gällande mot försäkringshavarna. HovR:n ogillade därför deras talan. HD:s majoritet (tre JustR) återigen framhöll de delade meningar som alltsedan försäkringsavtalslagens tillkomst rått om innebörden i klausuler sådana som de nu avsedda. Majoriteten fäste avgörande vikt vid att försäkringsvillkoren ensidigt utformats av försäkringsbolagen, som vid tillkomsten av FAL hade särskild anledning att uppmärksamma det läge som inträtt genom införandet i lagen av 19 § 1 st. Majoriteten fann med hänsyn härtill bolagen närmare än försäkringshavarna att bära följderna av den otydlighet som kommit att vidlåda villkoren och biföll talan. Minoriteten (två JustR) ville emellertid fastställa HovR:ns dom.
I målet har sålunda tillämpats den tolkningsregel som kallas för »oklarhetsregeln», regeln om tolkning »contra stipulatorem» eller »contra proferentem», den »celsiniska» tolkningsregeln, och väl även har andra namn. Ett avtal, särskilt ett standardavtal, som tillkommit genom den ena partens uteslutande bestämmande, tolkas när det är oklart emot denna part. Det finns ofta anledning att vara kritisk mot bruket av en sådan regel. I stället för att föra analysen av en tolkningsfråga så långt det är möjligt med hänsyn till avtalets formulering och tillkomst, bestämmelsens syfte och vad som anses
rimligt i det särskilda fallet sett i relation härtill, klipper man av analysen på ett tidigare stadium med argumentet att villkoret är otydligt. Detta må ha en uppfostrande effekt på dem som författar villkor, men det utgör ingen garanti för att avgörandet blir det bästa från saklig synpunkt. Man kan ej heller generellt motivera en tillämpning av oklarhetsregeln med att den som i god tro tolkar en av motparten formulerad oklar bestämmelse till sin förmån bör vara skyddad, eftersom — vilket detta fall mycket väl illustrerar — det ofta fordras specialkunskaper för att överhuvud förstå var tolkningsproblemet ligger. Enligt en auktoritativ uppgift (Bundesrichter Dr. Hauss) begagnas i Tyskland oklarhetsregeln knappast mera inom området för allmänna försäkringsvillkor. De tyska domstolarna tillgodoser behovet av skydd förförsäkringstagarna genom en bedömning som är mera direkt inriktad på villkorens sakliga berättigande.
Det måste dock medges, att i detta fall skälen för att tillämpa oklarhetsregeln var starka. HD:s majoritet uttalar att beaktansvärda skäl kan anförasför bägge parternas uppfattning. Man kan sålunda förmoda, att om de sakliga skälen för en viss tolkning varit starka, dessa fått överväga, trots oklarheten. Härtill kommer att försäkringsbolagen i decennier varit fullt medvetna om att det råder olika meningar men likväl ej brytt sig om att förtydliga villkoren. Genom HD:s avgörande har emellertid just detta villkor blivittydligt. De personer som har anledning intressera sig för frågan har fått ett besked från vilket de nu kan utgå.
Alla problem om tolkningen av villkor som berör 18 och 19 §§ är emellertid ej lösta genom denna dom. Avgörandet snarast ökar oklarheten av andra klausuler. Antag att det i villkor för ansvarsförsäkring föreskrives att försäkringen ej täcker skador som försäkrad person orsakar uppsåtligen eller i uppenbart berusat tillstånd. Skall detta gälla även när barn under femton år (eller sinnessjuka) orsakat skadan uppsåtligen, eller skall försäkringsbolagen då ansvara, på grund av 19 §? Enligt min mening talar mycket starkare sakskäl för att anse ett sådant villkor utesluta ansvar för försäkringsbolagen än som var fallet med det brandförsäkringsvillkor som bedömdes i förevarande rättsfall. En fjortonåring bör inte kunna slå ut samtliga skyltfönster vid en affärsgata i förvissning om att hans föräldrars hemförsäkring betalar nöjet. Tidigare borde därför enligt min mening villkoret tolkas så, att försäkringen ej täckte skador som barn orsakar uppsåtligen (jfr mitt arbete Försäkringsrätt, 2 uppl. 1965, s. 420 n. 6). Den danska Højesteret har emellertid ansett ansvarsförsäkringar ge skydd i sådana fall, med hänvisning just till att tillämpningen av 19 § ej uteslutits tillräckligt tydligt (Ugeskrift for Retsvæsen 1964 s. 786), och enligt uppgift har danska försäkringsbolag godtagit att täcka skadeståndsskyldigheten även för barns »hærverk». Svenska försäkringsbolag har nu ytterligare anledning att anse även en sådan klausul oklar. Förtydligar man denna klausul, kan det emellertid ifrågasättas om bestämmelser i villkor för olycksfallsförsäkring, enligt vilka försäkringen endast täcker skada som den försäkrade ådragit sig »ofrivilligt», är tillräckligt tydliga. Hjulet kan fortsätta att gå runt.
2. NJA 1962 s. 281 rör en fråga om försäkringshavare skulle gå miste om rätten till försäkringsersättning därför att han orsakat försäkringsfallet genom handlande i uppenbart berusat tillstånd eller åtminstone genom grov vårdslöshet. Omständigheterna i fallet beskrives av HD:s majoritet på följande sätt:
Efter flera dagars spritförtäring har Pettersson även d. 13 mars 1959 druckit avsevärda mängder brännvin. Pettersson har så mitt på dagen gått till vila i sitt rum och då släckt en cigarrett mot en dörr av trä invid sängen. Till följd härav har eld uppkommit i sängkläderna och i dörren. Sedan Pettersson vaknat, har han sökt släcka elden. Han har därefter lagt sängkläderna i en hög på golvet och hängt ett draperi för dörren. Pettersson har även öppnat ett fönster i rummet. Utan att stänga fönstret har Pettersson därefter avlägsnat sig för att vara borta åtskilliga timmar. Under hans frånvaro har eldsvåda utbrutit.
Underinstansernas bevisbedömning, vilken HD ej fann skäl att frångå, var att det icke blivit styrkt att Pettersson vållat brandskadan i uppenbart berusat tillstånd. HD:s majoritet (tre JustR) fann emellertid vårdslösheten vara grov; minoriteten (två JustR) fann däremot handlandet vara påtagligt vårdslöst men icke utgöra grov vårdslöshet. RR:n och HovR:n hade kommit till ungefär samma resultat som minoriteten i HD. Det viktigaste principiella momentet i majoritetens motivering synes ligga däri, att man ansett de olika händelserna tillsammantagna, alltså både släckandet av cigarretten under påverkan av berusning och vad som hände när Pettersson avlägsnade sig, innefatta grov vårdslöshet, trots den tidsintervall som skilde dem åt. Minoriteten har likaledes gjort en sådan samfälld bedömning men ändå ej funnit vårdslösheten grov. En olikhet i motiveringen — varav man dock tvekar att söka draga slutsatser — är att majoriteten men icke minoriteten särskilt nämner berusningen vid sammanställningen av de omständigheter som tillsammans varit avgörande.
Villkoren för förarplatsförsäkring innehåller regelbundet undantag för skada som uppstått genom grov vårdslöshet från förarens sida. FFR 1961 s. 174 (= NJA 1961 C nr 261), FFR 1961 s. 276 (Svea HovR) och FFR 1964 s.156 (= NJA 1964 C nr 1145) rör samtliga tillämpning av detta villkor ifall där den försäkrade föraren omkommit. I det första av dessa fall ogillades de efterlevandes krav att utfå försäkringsersättning, i de båda senare bifölls det.
NJA 1965 s. 244 rör grov vårdslöshet vid resgodsförsäkring. En person som reste med flyg från Göteborg till Beirut via Köpenhamn och Frankfurt tecknade en resgodsförsäkring. Han medförde en väska innehållande smycken av guld och andra guldföremål till betydande värde. Väskan inskrevs såsom resgods. Efter ankomsten till Frankfurt upptäcktes att väskan förkommit. Försäkringstagaren krävde ersättning av försäkringsgivaren, som emellertid bestred kravet under påstående att han framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet, i det han förvarat föremålen ej i handbagaget utan i en väska som befordrades såsom inskrivet resgods. HD:s majoritet fann det utrett, att väskan förkom under det den omhänderhades av personal hos något av flygbolagen eller av flygplatspersonal. Med hänsyn härtill ansågs resenären ej ha framkallat försäkringsfallet genom grov vårdslöshet. Ett JustR hade en något avvikande motivering men fann ej heller grov vårdslöshet föreligga.
Fallet, som från transporträttslig synpunkt behandlas av Grönfors i SvJT 1967 s. 615 f, är särpräglat genom att den vårdslöshet som här ifrågasattes vara grov närmast hade prägel av medvållande till egen skada gentemot risken för vårdslöshet (eller dolus) hos annan. Svårigheten i bedömningen synes främst ha berott på att utredningen var föga upplysande.
3. NJA 1961 s. 215 rör förhållandet mellan försäkring och skadestånd
enligt 25 § 2 st. FAL, ett stadgande om vars berättigande i dag man kan hysa åtskillig tvekan. Det framgår indirekt av detta stadgande, att försäkringsersättning som utgår ur personförsäkring, dvs. olycksfalls-, sjuk- och livförsäkring, ej skall avräknas på skadeståndet, utan att den. som är berättigad till ersättning får uppbära denna jämte skadeståndet (bortsett från ersättningens eventuella inverkan vid bestämmande av skadestånd till efterlevande vid dödsfall). Sådan försäkring utgör nämligen, som det brukar heta, »summaförsäkring». 25 § 2 st. gör undantag därifrån för det fall att »i avtal om olycksfalls- eller sjukförsäkring försäkringsgivaren förbundit sig att för sjukvårdskostnader eller andra utgifter och förluster, som olycksfallet eller sjukdomen medfört, utgiva ersättning med verkliga beloppet av utgifterna eller förlusterna». I sådant fall tillämpas samma principer som vid skadeförsäkring, dvs. försäkringsersättningen avräknas på skadeståndet och försäkringsbolaget har regressrätt mot skadevållaren vid uppsåt och grov vårdslöshet samt om denne bär strikt ansvar.
I förevarande fall utgick till en person som skadats svårt vid en bilolycka invalidpension från SPP, och frågan var om denna pension skulle avräknas från skadeståndet eller ej. Med tillämpning av huvudregeln i 25 § 2 st. FAL kunde så ej ske. Svaranden i målet gjorde emellertid gällande att på endera av två grunder avräkning borde ske. Den ena var att försäkringsersättningen i själva verket var beräknad efter den verkliga förlusten (eller kanske snarare att SPP-försäkringen kunde »jämställas» med en försäkring där ersättningen beräknades efter den verkliga förlusten). Konsekvensen härav hade blivit, att försäkringen behandlats som en skadeförsäkring och att försäkringsgivaren (SPP) hade erhållit regressrätt i enlighet med 25 § 1 st. — något varmed SPP själv enligt vad som framgick i målet ej hade räknat. Den andra grunden var att invalidpensionen från SPP skulle betraktas som en från arbetsgivaren utgående pension och därför avräknas från skadeståndet, alldeles som sjuklön och invalidpension från arbetsgivaren avräknas därifrån(jfr NJA 1955 s. 685, 691). Konsekvensen hade i sådant fall blivit, att arbetsgivaren hade fått regressrätt.
HD:s majoritet (fyra JustR) avvisade emellertid båda dessa resonemang. Beträffande argumentet att försäkringsersättningen skulle betraktas som beräknad efter den verkliga förlusten förklarade majoriteten, att »den av SPP meddelade försäkringen icke, i den mening som åsyftas i 25 § 2 st. lagen om försäkringsavtal, avser ersättning med verkliga beloppet av de med olycksfallet förenade utgifterna eller förlusterna utan är att hänföra till s. k. summa försäkring». Beträffande det andra argumentet uttalade majoriteten, att vad den skadade »uppburit i invalidpension på grund av nämnda försäkring— vilken uppenbart är utformad såsom en icke blott till förmån för arbetsgivaren utan omedelbart till förmån för de anställda gällande försäkring — ej kan — — — jämställas med sådana direkt från arbetsgivaren utgående löneförmåner som skola avräknas å ifrågavarande skadeståndsbelopp». Ett JustR ville emellertid jämställa vad som utgick ur försäkringen med en löneförmån och åberopade särskilt att pensionen utgick på grund av bestämmelse i anställningsvillkoren.
Det är svårt att komma ifrån den konsekvens av 25 § 2 st. FAL som domstolen dragit därav. Ej endast SPP-försäkringen utan även många andra olycksfalls- och sjukförsäkringar ger i själva verket förmåner som är avsedda att mer eller mindre nära ansluta sig till ett inkomstbortfall. Det förefaller
också som om det skulle leda till besynnerliga resultat om man skulle betrakta pension, utgående ur en SPP-försäkring, som en löneförmån vilken pensionstagaren i varje särskilt ögonblick uppbär från den arbetsgivare som en gång betalat premierna. De lege lata förefaller sålunda utgången ofrånkomlig. En annan sak är att man har anledning att de lege ferenda ställa under debatt, om ej principen i 25 § 2 st. FAL bör förändras. Det är väl tanken, att denna princip vid en mera obunden rättspolitisk bedömning är tvivelaktig, som föranlett svaranden att i detta fall göra invändningen. Svaranden kunde också åberopa justitierådet Walins förslag till reformering av försäkringsgivares regressrätt (SOU 1958: 44), där denne föreslog att förmåner av det slag som var aktuella i rättsfallet skulle avräknas på skadestånd. Även andra har varit inne på liknande tankar (se t. ex. Strahl i Rättsvetenskapliga studier ägnade minnet av Ph. Hult, 1960, s. 455 f.). Man kan också peka på att alla förmåner ur allmän försäkring avräknas på skadestånd (lagen om allmän försäkring 20 kap. 7 §), utan regressrätt.
En reform av FAL på denna punkt kan dock säkerligen ej genomföras isolerad och i varje fall ej utan noggrant övervägande av konsekvenserna. Två saker förtjänar därvid att särskilt beaktas. Den ena är att regeln i 25 § 2 st. ej är den enda i FAL som ger uttryck åt att olycksfalls-, sjuk- och livförsäkring är s. k. summaförsäkring, utan att även frånvaron av regler om överförsäkring, dubbelförsäkring osv. för personförsäkring i FAL vilar på samma tanke. Den andra är att, vad skadeståndsrätten beträffar, den nuvarande möjligheten att kumulera ersättning från summaförsäkring med skadestånd har visst sammanhang med reglerna om skadelidandes medvållande i skadeståndsrätten. Tidigare fanns enligt villkor för olycksfallsförsäkring ofta regressrätt för försäkringsgivaren, vilket i sin tur medförde att ersättningen avräknades på skadeståndet, men denna regressrätt avskaffades, enligt uppgift bl. a. på grund av olycksfallsförsäkringens värde för en skadelidande som fått jämkat skadestånd på grund av medvållande (se Norström, SvJT 1945 s. 589 ff.).
Förhållandet mellan försäkring på den skadelidandes sida, i detta fall allmän försäkring, och skadestånd aktualiserades ävenledes i NJA 1965 s. 129. Det har länge gällt i svensk rätt, att om någon på grund av personskada har rätt dels till ersättning ur socialförsäkring, dels till skadestånd som skall jämkas på grund av medvållande, man först reducerar skadeståndet med försäkringsersättningen och därefter jämkar den återstod som skall tillfalla den skadelidande med hänsyn till medvållandet. Om sålunda den skadelidandes förlust är 10 000 kr., försäkringsersättningen utgör 6 000 kr. samt skadeståndet på grund av den skadelidandes medvållande skall jämkas till hälften, utgår till denne 10 000 kr. — 6 000 kr./2 = 2 000 kr. Om försäkringsinrättning utövar regressrätt mot den skadeståndsskyldige är inrättningen berättigad att av denne uppbära 6 000 kr./2 = 3 000 kr. (se särskilt NJA 1959 s. 181; jfr t. ex. mitt arbete Försäkringsgivarens regressrätt, 1953, s. 187 ff. med hänvisningar). Skadeståndet delas sålunda i två delar, en motsvarande försäkringsersättningen, vilken tillfaller försäkringsinrättningen, och en motsvarande återstoden, vilken tillfaller den skadelidande. Lösningen står uppenbarligen i nära sammanhang med reglerna om regressrätt, ehuru den tillämpas även om regressrätt in casu saknas. Den svenska lösningen är långt
ifrån självklar; när motsvarande fråga blir aktuell vid privatförsäkring till— erkännes i de flesta länder den skadelidande företräde framför försäkringsbolaget. I Tyskland har försäkringsinrättning som meddelat socialförsäkring däremot företräde för sitt regresskrav, enligt de debatterade och kritiseradereglerna om »Quotenvorrecht».2 När nu enligt lagen om allmän försäkring 20 kap. 7 § all regressrätt från sådan försäkring saknas, har uppenbarligen frågan kommit i ett nytt läge för den svenska rättens del. Det kan aldrig bli fråga om konkurrens mellan skadelidande och försäkringsinrättning om det belopp som den skadeståndsskyldige skall utge, utan försäkringens inverkan blir en angelägenhet enbart mellan skadelidande och skadeståndsskyldig. Man kan därför som alternativ lösning tänka sig, att man först beräknar ett jämkat skadestånd med hänsyn till medvållandet men utan avdrag för försäkringsersättningen, och att sedan den skadelidande tillerkännes så mycket av detta att det tillsammans med försäkringsersättningen högst uppgår till förlusten. I det anförda exemplet skulle halva skadeståndet utgöra 5 000 kr., och av detta skulle den skadelidande behöva erhålla 4 000 kr. för att tillsammans med försäkringsersättningen, 6 000 kr., få hela sin förlust, 10 000kr., ersatt. Vid tillkomsten av lagen om allmän försäkring uppmärksammades frågan inom lagrådet, och olika meningar uttalades om vad lagen borde innehålla härom. Departementschefen anförde emellertid, att det torde ankomma på de allmänna domstolarna att ta ställning till denna fråga, och att lagrummets avfattning i det remitterade förslaget inte torde hindra domstolarna från att välja den lösning, som de från skadeståndsrättsliga synpunkter kunde finna lämplig och riktig (se KProp 90/1962 s. 421 f., 425).
I det nämnda rättsfallet beslöt emellertid HD:s majoritet att stå fast vid den hävdvunna principen även vid tillämpning av lagen om allmän försäkring. Majoriteten anförde, att det förhållandet att regressrätt helt uteslutits i lagen om allmän försäkring icke kunde anses innefatta avgörande skäl att giva bestämmelsen i 20 kap. 7 § annan tolkning än de äldre bestämmelserna. »Från allmänna skadeståndsrättsliga synpunkter och icke minst med hänsyn till samordningen mellan lagen om allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring bör den hittillsvarande tolkningen äga företräde, och denna är väl förenlig med avräkningsregelns lydelse.» JustR Bomgren var emellertid skiljaktig och anförde bl. a. att enligt lagen om allmän försäkring icke föreligger något beaktansvärt intresse för skadevållaren att föranleda till att försäkringsskyddet, såvitt det hänför sig till den skadades medvållande, begränsas på det sätt som gällde enligt de äldre reglerna.
För majoritetens ståndpunkt talar otvivelaktigt goda skäl de lege lata. När man steg för steg begränsar regressrätten men likväl icke förändrar lydelsen och tillämpningen av avräkningsbestämmelsen, är det svårt att låta det sista steget, avskaffande av regressrätten i lagen om allmän försäkring, medföra någon förändring i fråga om avräkningen när bestämmelsen därom icke samtidigt förändras. Nästan exakt likalydande bestämmelser i lagen om allmän försäkring och lagen om yrkesskadeförsäkring skulle behöva tolkas på olika sätt, i varje fall under den övergångsperiod som uppstår till dess yrkesskadeförsäkringen reformerats. Det är inte alla som läser riksdagstrycket så noga, att de känner till vad departementschefen uttalat om möjligheten till en ny tolkning av avräkningsbestämmelsen. En förändring av praxis
skulle åtminstone på papperet ha inneburit, att införandet av lagen om allmän försäkring kunnat medföra en skärpning av skadeståndsansvaret för sådana skadeståndsskyldiga som tidigare ej varit utsatta för regresskrav men som likväl fått räkna sig tillgodo den avräkningsprincip som har sammanhang med regressmöjligheten. Det synes likväl finnas gott skäl att överväga frågan vid kommande lagstiftning.3 Från saklig synpunkt finns det anledning att ställa sig tvivlande till värdet av att bibehålla en princip, som vunnit insteg på grund av sitt sammanhang med regressrätten, efter det att regressrätten avskaffats.
4. I NJA 1963 s. 516 var huvudfrågan, huruvida ett aktiebolag som blivit berättigat till en betydande brandskadeersättning skulle helt förverka rätten till denna ersättning genom att dess båda styrelseledamöter, som dessutom tillsammans ägde aktiemajoriteten i bolaget, vid skaderegleringen sökt genom svikliga uppgifter om värdet av förstört lager tillskansa bolaget ett ytterligare belopp. Villkoren för ifrågavarande försäkring innehöll en bestämmelse, enligt vilken ersättning för skada icke utgick till den som efter inträffad skada svikligen uppgivit, förtegat eller fördolt något förhållande av betydelse för skadans bedömande såvida ej särskilda omständigheter föranledde till annat.
Om intet särskilt förbehåll träffats, skall enligt FAL vid svek efter försäkringsfallet 22 § tillämpas. Detta stadgande avser allt slags försummelse vid lämnande av upplysningar vid skaderegleringen, alltså ej särskilt svek. Påföljden enligt 22 § är att i den mån försummelse länt försäkringsgivaren till men, denne är berättigad till skäligt avdrag å försäkringsbelopp som eljest bort utgå, eller till fullständig befrielse från ansvarighet. Skulle detta stadgande tillämpas, skulle i allmänhet svek ej medföra någon förlust av rätt till försäkringsersättningen för den faktiskt inträffade skadan, eftersom sveket ju ej länder försäkringsgivaren till men beträffande denna skada. Lagstiftaren tycks ha hyst förhoppningen, att försäkringsgivarna i allmänhet skulle nöja sig med att låta denna regel gälla. Försäkringsgivare skulle dock ha möjlighet att träffa förbehåll om ekonomisk rättsförlust för fordringsägaren, när svikligt förfarande förelåg, och »sålunda, om han anser det vara påkallat, genom träffande av sådant förbehåll motverka den inom vissa försäkringsgrenar nära till hands liggande frestelsen för fordringsägaren att genom bedrägliga uppgifter, som ofta äro svåra att kontrollera, söka tillskansa sig obehöriga fördelar» (SOU 1925: 21 s. 99). Enligt 23 § 1 st. FAL kan emellertid, trots ett förbehåll om ansvarsfrihet för försäkringsbolaget vid svikligt förfarande, det bestämmas, med beaktande av de omständigheter under vilka det svikliga förfarandet ägt rum, att försäkringsbeloppet eller någon del därav skall utgå. I praktiken torde de allmänna försäkringsvillkoren inom alla branscher, där svek kan tänkas förekomma vid skaderegleringen, innehålla förbehåll om ansvarsfrihet för försäkringsgivaren, ofta dock såsom i detta fall med reservation för de särskilda omständigheter som enligt lagens tvingande regel i 23 § skall beaktas.
Det måste sägas att förverkandepåföljden är sträng. I andra avtalsförhållanden är det knappast möjligt för den som blir utsatt för försök till bedrägeri att som en reaktion häremot befria sig från skyldigheten att betala en
skuld som han redan ådragit sig. Man kan fråga vad som är avgörande för att försäkringsvillkoren föreskriver en så sträng förverkandepåföljd. Vid tillkomsten av FAL gjorde försäkringsbolagen gällande, att svek ej kunde tillräckligt motverkas genom straff för försök till bedrägeri, men att blotta förefintligheten av risken att förlora rätten till ersättning vid orättmätiga anspråk verkade till att ersättningsanspråken hölles inom gränserna för det berättigade (se SOU 1925: 21 s. 97 f.). Liknande argument har anförts även i andra länder. Man kan emellertid fråga sig om det verkligen finns någon erfarenhet som bestyrker detta. Möjligt är att villkoren får kvarstå av slentrian, eller kanske därför att man ej alltid gör fullt klart för sig olikheten i förverkandepåföljden mellan svek i detta fall och svek vid ingående av försäkringsavtal eller genom uppsåtligt framkallande av försäkringsfallet.
När villkoren emellertid innehåller en bestämmelse av detta slag, står domstolen inför frågan om den skall kunna åsidosättas eller ej. I Danmark har försäkringsbolagen tydligen tagit som praxis att vid försök till bedrägeri avkorta försäkringsersättningen med samma belopp, som försäkringshavaren sökt tillskansa sig genom bedrägeriet, och denna praxis synes godtagen avdomstolarna (se UfR 1960 s. 514). Motiven till 23 § i den svenska lagen ger närmast vid handen, att lagstiftaren menat att förbehåll om ansvarsfrihet vid svek i allmänhet skall respekteras. Men därmed är givetvis ej sagt att så behöver ske i dag som huvudregel, utan domstolarna måste ha full frihetatt begagna den jämkningsmöjlighet som lagen ger vid förbehåll som avviker från den dispositiva regeln.
I det nu aktuella fallet komplicerades bedömningen av principfrågan av flera olika omständigheter, dels att försäkringsgivaren även gjorde gällande att det förelåg fareökning som reducerade hans ansvarighet, dels att försäkringsgivaren utbetalat ett avsevärt belopp till innehavaren av en förlagsinteckning i den brunna egendomen, varvid dock försäkringsgivaren angav att han övervägde att utöva regressrätt för detta belopp, och dels av att de som försökt bedrägeriet visserligen ensamma utgjorde styrelse och dessutom innehade aktiemajoriteten i bolaget men likväl ej ägde alla aktierna. HovR:n utgick, på grund av fareökningen, från att försäkringsgivarens ansvarighet avsåg en summa av c:a 320 000 kr. Med hänsyn till den omfattning i vilkende båda styrelsemedlemmarnas svikliga förfarande faktiskt angick andras intressen i den försäkrade egendomen än deras egna fann HovR:n att brandskadeersättning skäligen borde utgå med 200 000 kr. Från detta belopp avdrogs vad som utgivits till innehavaren av förlagsinteckningarna, och försäkringsgivaren förpliktades att utge återstoden, c:a 25 000 kr., till aktiebolaget.
HD synes emellertid ha renodlat principfrågan och bedömt fallet som om aktiebolaget, om svek ej förekommit, kunnat utfå hela värdet av den skadade egendomen. HD ogillade enhälligt aktiebolagets talan. Domstolen anförde att det belopp som genom den svikliga övervärderingen skulle ha tillförts aktiebolaget — alltså c:a 120 000 kr. — var både i och för sig och i jämförelse med bolagets förlust vid utebliven ersättning — c:a 556 000 kr. — så betydande att det icke kunde anses föreligga missförhållande mellan de båda beloppen. HD fann ej heller att hänsyn till bolagets övriga aktieägare och dess borgenärer påkallade att rätt till ersättning borde tillkomma bolaget.
Personligen tycker jag att denna bedömning är sträng mot försäkringshavaren. Försök till bedrägeri medför ej blott straff utan förverkande av rätten
till en ersättning på flera hundra tusen kronor, utan att detta är nödvändigt för att täcka någons förlust. Förekommer så stränga civilrättsliga sanktioner eljest vid försök till bedrägeri?4
5. Även NJA 1965 s. 224 rör ett omstritt ämne, nämligen konsekvenserna av reglerna om försäkring av tredje mans intresse i 54—58 §§ FAL. En person hade köpt en släpvagn till en bil på avbetalning med ägareförbehåll och tecknat motorfordonsförsäkring på släpvagnen. De allmänna försäkringsvillkoren innehöll bl. a. en bestämmelse (§ 40) om att försäkringen endast avsåg försäkringstagarens intresse. Släpvagnen skadades, och det uppstod därför en fordran på ersättning från försäkringsgivaren. Denna fordran utmättes för köparens gäld. Över utmätningen anförde säljaren besvär och gjorde gällande, att eftersom äganderätten till släpvagnen ännu icke övergått till köparen, han hade en självständig rätt till försäkringsersättningen. Denna kunde sålunda enligt säljarens mening ej utmätas för köparens gäld. Säljarens besvär ogillades emellertid i alla instanser.
Det torde ej råda någon tvekan om att, ifall de allmänna försäkringsvillkoren ej innehållit bestämmelsen om att försäkringen endast avsåg försäkringstagarens intresse, resultatet måste ha blivit att säljaren ansetts ha en mot köparens borgenärer skyddad rätt till ersättningen i den mån denna motsvarade hans fordran mot köparen. Detsamma hade säkerligen blivit fallet, om säljaren före försäkringsfallet skriftligen till försäkringsgivaren anmält att släpvagnen var såld på avbetalning och uppgivit sitt namn, eftersom de allmänna försäkringsvillkoren innehöll en bestämmelse (§ 43) om att i sådant fall säljaren ägde uppbära och kvittera en på grund av försäkringen utgående kontant ersättning, i den mån denna motsvarade vad säljaren ägde uppbära på grund av avbetalningsköpet. Säljaren hade emellertid i detta fall underlåtit att göra en sådan anmälan. Till följd av bestämmelsen i § 40 av de allmänna försäkringsvillkoren och säljarens försummelse att göra anmälan uppstod sålunda genom försäkringsfallet en ny tillgång för köparen av den karaktär att hans borgenärer kunde vinna utmätning däri.
Verkan av att ägaren av pantsatt egendom försäkrar sitt eget intresse är livligt debatterad (se Almgren i Festskrift till Håkan Nial, 1966, s. 48 ff. med hänvisningar s. 48 n. 41). Problemet i detta fall är likartat. I målet förekom en myckenhet argumentation. Säljaren åberopade bl. a. ett utlåtande av min hand, vilket i allt väsentligt återgår på en tidigare framställning (se Försäkringsrätt, 1965, s. 331 ff.). Justitiekanslersämbetet, som på grund avatt utmätningen även avsåg skatter m. m. företrädde utmätningsborgenärernas intressen, avgav senare ett utförligt yttrande. Svenska försäkringsbolags riksförbund yttrade sig även och instämde i vad justitiekanslersämbetet yttrat. Argumenteringen är synnerligen olikartad, och det finns ej många beröringspunkter mellan de olika resonemangen. Man kan likväl ej påstå att HD:s enhälliga motivering ger mycket besked om hur domstolen resonerat. Att domstolen avvisat den uppfattning som jag tidigare och i utlåtandet företrätt är visserligen klart. Men vad som positivt ligger till grund för domen är ovisst.
HD framhåller i sin motivering att enligt 54 § FAL försäkring å gods gäller till förmån för tredje man endast om försäkringen tagits utan angivande
av det intresse försäkringen avser. Det säges därefter att enligt ordalagen § 40 av de allmänna villkoren (jfr ovan) innefattar ett undantag från 54 § FAL och att det saknas tillräckliga skäl till antagande, att bestämmelsen i § 40, vilken tillkommit i anslutning till FAL, skulle ha mera begränsad innebörd än ordalydelsen ger vid handen. Domstolen framhåller sedan, att anmälan som avses i § 43 ej har skett, och att någon omedelbart på försäkringsavtalet grundad rätt till försäkringsersättningen följaktligen icke tillkommer säljaren.
Det står utom tvivel att 54 § ej är tillämplig och att säljaren ej har den rätt som han skulle ha haft om så vore fallet. Säljaren kan ej heller göra gällande den rätt som han skulle ha ifall han avgivit en sådan anmälan som nämnes i § 43 av villkoren. Så långt kan säkerligen alla vara ense. Det saknas emellertid ett led i resonemanget, nämligen att därav följer att försäkringsersättningen kan utmätas för försäkringstagarens gäld. HD hänvisar tillordalydelsen av villkoret, men om skydd vid utmätning innehåller varken försäkringsvillkoren eller 54—58 §§ något. Frågan är alltså hur man kan supplera detta led.
HD:s resonemang synes vila på ungefär följande tankegång. Om en försäkring blott avser försäkringstagarens intresse, är fordran på försäkringsersättning en fordran av helt vanligt slag, vilken kan tagas i mät för försäkringstagarens gäld på samma sätt som vilken dennes fordran som helst. Man behöver därför inte, såvida ej särskilda omständigheter föranlett därtill, forska närmare i syftet med den ifrågakomna bestämmelsen och ej heller ingå på en närmare analys av t. ex. föreskrifterna om utbetalning av försäkringsersättningen. På ungefär detta sätt synes också Almgren (a. st.) tolka utslaget, och enligt hans mening är detta också in dubio den riktiga tolkningen. Med denna utgångspunkt är problemet i detta fall, om de omständigheter som här förelåg utgjorde tillräcklig anledning för att frångå den tolkning som bör gälla in dubio. Denna fråga — som blir en avvägningsfråga av samma typ som tolkningsfrågor i allmänhet — besvarar sålunda HD nekande.
Ett viktigare spörsmål, som dock förblir obesvarat i utslaget, är vilket det»försäkringstagarens intresse» är som försäkringen här antages täcka, och hur man av en bestämning av detta intresse kommer till att fordran på ersättning kan utmätas för försäkringstagarens gäld. Det är emellertid icke möjligt att här gå in på denna fråga, eftersom det skulle föra in på hela diskussionen om »det objektiva kapitalintresset» som föremålet för sakförsäkring enligt skandinavisk rätt.
HD:s avgörande innebär också att domstolen avvisar den i och för sig tänkbara ståndpunkten, att avtalsfrihet icke föreligger i fråga om möjligheten att beröva avbetalningssäljaren företrädesrätten i förhållande till köparens borgenärer. Att avtalsfrihet i övrigt råder inom det område som 54—58 §§ behandlar, behöver ju inte betyda att avtalet har verkan även i vad gäller förhållandet till borgenärerna. Om köparen i detta fall hade sålt den på avbetalning köpta släpvagnen innan den slutbetalts, hade säkerligen icke hans borgenärer kunnat få utmätning i den utestående köpeskillingsfordringen (jfr 194 § 2 st. konkurslagen samt 61 § kommissionslagen). Det är svårt att tänka sig att det skulle kunna inträda någon ändring häri, ifall vid avtalet mellan avbetalningsköparen och den nye köparen det hade avtalats, att beloppet ej skulle tillkomma avbetalningssäljaren. Om så ej är fallet, varför
skall då vid försäkringsavtal avbetalningsköparen och försäkringsgivaren kunna med verkan till förmån för den förres borgenärer överenskomma, att avtalet skall ha den innebörd att fordran på försäkringsersättningen ej skall tillkomma avbetalningssäljaren? 54 § FAL har f. ö. ansetts ha betydelse även för rätten att uppbära skadestånd när någon i utomobligatoriska förhållanden orsakar skada på egendom (se Karlgren, Skadeståndsrätt, 3 uppl.1965, s. 247 f.), en situation där uppenbarligen rätten att såsom skadelidande uppbära ersättning för skadan icke beror på tolkningen av ett avtal med den ersättningsskyldige.
Reglerna om försäkring av tredje mans intresse i svensk rätt måste anses oklara, främst därför att 54—58 §§ är så kortfattade, att man av några delvis mycket allmänna, delvis mycket speciella bestämmelser måste draga slutsatser för många olikartade situationer. Det är önskvärt att hela detta regelkomplex förtydligas och överses. Veterligen har ingen gjort gällande, att det skulle vara sakligt lämpligt, att såsom i detta fall borgenärerna genom försäkringsfallet får en utmätningsbar tillgång, med vilken de eljest ej kunnat räkna.
Några andra rättsfall rörande försäkring av tredje mans intresse visar betydelsen av det inbördes förhållandet mellan två kontrahenter för rätten till försäkringsersättning. I FFR 1961 s. 330 (Svea HovR) befanns en person som förvärvat en fastighet ej berättigad till ersättning ur fastighetsförsäkring för vattenskador som uppstått före förvärvet, varvid det särskilt anmärktes i HovR:ns dom att åtminstone en fackman vid tiden för förvärvet kunnat förstå, att vattenskador förelåg. I FFR 1963 s. 334 (Svea HovR) hade en person köpt en fastighet och tecknat brandförsäkring å denna. Byggnaden å fastigheten brann ned dagen före den avtalade tillträdesdagen. Enligt köpeavtalet skulle köparen, om eldsvåda överginge fastigheten före tillträdesdagen, äga uppbära utfallande brandskadeersättning. Han erhöll emellertid ej förvärvstillstånd enligt jordförvärvslagen. Då köparen sålunda ej förvärvat äganderätt till fastigheten, ansågs han icke ha sådant intresse i fastigheten att han enligt 54 § var berättigad till ersättning ur försäkringen. FFR 1961 s. 254 (Svea HovR) visar att en part, som i förhållande till sin medkontrahent står faran för vissa entreprenadarbeten, därigenom kan bli berättigad till försäkringsersättning när arbetena förstöres genom brand. Någon tvist om företrädesrätten mellan parterna rådde ej här. I FFR 1960 s. 384 (Skånska HovR:n) befanns personer, som sålt en fastighet och därvid förbehållit sig äganderätten till en lada, ej ha bättre rätt till försäkringsersättning för ladan än inteckningshavarna i fastigheten, eftersom ladan fortfarande utgjorde tillbehör till fastigheten.
6. Frågor rörande identifikation vid överträdelse av biförpliktelser harbedömts i NJA 1963 s. 516 (jfr ovan under 4) samt i NJA 1960 s. 344 (jfr nedan under 10).
7. NJA 1960 s. 599 rör bl. a. ansvarsförsäkringens inverkan på minderårigs ansvarighet. I ett tidigare rättsfall, NJA 1949 s. 171, fastslogs att när barn under femton år blir skadeståndsskyldigt och barnet har ansvarsförsäkring, man tar hänsyn till försäkringen vid bestämmande av skadeståndetsbelopp. Detta skedde på ett sätt som väckte åtskillig diskussion. I detta fall — där problemet var mindre brännande såtillvida som den ifrågasatta skadeståndsskyldigheten rymdes inom försäkringens ansvarssumma — använde domstolen formuleringen, att sådan ytterligare jämkning som i fråga om
minderårig skadevållande må äga rum för att hindra, att han genom skadeståndsskyldigheten oskäligt hårt betungas för framtiden, icke var påkallad, enär skadeståndet täcktes av ansvarsförsäkring. Se i frågan Bertil Bengtsson, SvJT 1961 s. 630 ff.
8. FFR 1965 s. 238 rör beviskravet rörande omfattningen av varor tillgripna vid inbrott. Den bestulne krävde ersättning med högre belopp än försäkringsbolaget utbetalat. HovR:n fann det framstå som i hög grad osannolikt att värdet av de tillgripna varorna uppgått ens till det belopp som försäkringsbolaget redan utbetalat. Med denna bevisbedömning kunde givetvis beviskravet ej anses uppfyllt.
9. Rörande motorfordonsförsäkring märkes till en början ett fall om försäkringsombuds behörighet, SvJT 1963 rf. s. 35 (FFR 1960 s. 414, Svea HovR), vilket visserligen ej gick till HD men som har principiellt intresse. I ett tidigare rättsfall, NJA 1956 s. 36, fastslogs att försäkringsombud som äger meddela trafikförsäkringsbevis har en särpräglad behörighet, sammanhängande med att om beviset skall vara giltigt, även försäkringen måste ha en viss giltighet (jfr SvJT 1961 s. 344 f.). I förevarande fall var frågan, om sådant ombud också har behörighet att meddela annan bilförsäkring, särskilt kaskoförsäkring. Efter att ha inhämtat utlåtande av Försäkringsinspektionen fann HovR:n att försäkringsombud i ifrågavarande persons ställning enligt sedvana som regel måste antagas utan särskilt bemyndigande vara behöriga att för vederbörande försäkringsbolags räkning meddela tillfällig kaskoförsäkring. I domen omnämnes, i anslutning till Försäkringsinspektionens utlåtande, att ombudet av försäkringsbolaget utrustats med blanketter såväl för ansökning om trafik- och annan motorfordonsförsäkring som förtrafikförsäkringsbevis. Uttalandet om behörigheten är påfallande försiktigt; det säges »i regel», och behörigheten anges endast gälla tillfällig kaskoförsäkring.
NJA 1964 s. 85 avser en kollision mellan två bilar, tillhöriga olika ägare men båda förhyrda av kronan. Rättsfallet rör formellt trafikförsäkringsbolags ansvar enligt 3 § 1 st. trafikförsäkringslagen, men reellt bilansvarighetslagen. Avgörandets konsekvenser beträffande försäkringsförhållanden diskuteras av J. Sundberg i Om ansvaret för fel i lejt gods (1966) s. 365 ff.
I FFR 1962 s. 399 (HovR:n för Västra Sverige) hade en person skadats vid färd som passagerare i en bil som han själv ägde. Föraren var vållande. Mot den skadade ägarens krav på ersättning från det försäkringsbolag som meddelat trafikförsäkring å bilen genmälde bolaget, att enligt försäkringsvillkoren bolaget hade regressrätt mot ägaren därför att skadan inträffat då fordonet med ägarens vetskap och medgivande förts av en person som saknade körkort. Bolaget framställde på grund härav efter stämning ett yrkande om regressrätt. Regresstalan lämnades emellertid utan bifall. HovR:n åberopar i sin utförliga motivering bl. a. att enligt trafikförsäkringslagen försäkringsgivaren har ett tvingande ansvar gentemot passagerare i bilen, och att det ej finns något undantag för detta ansvar för det fall att skadad passagerare visste om att föraren saknade körkort. HovR:n uttalar vidare, att om bolaget hade förbehållit sig i försäkringsvillkoren att av ägaren söka åter belopp, som det utgivit till denne, detta skulle stå i strid med de tvingande reglerna. I och för sig synes detta HovR:ns uttalande ej ha varit nödvändigt för utgången, eftersom HovR:n senare, vid bedömande av om ägaren skulle anses medvållande, ej fann det styrkt att han, då han tillät föraren att föra
bilen, visste att denne saknade körkort. Förutsättningarna för regressrätt synes sålunda under alla omständigheter ha saknats.
HovR:ns motivering kan emellertid diskuteras. Möjligt är att regresstalan måst uteslutas redan på den grund, att den innebär att försäkringsgivaren inträder i den skadelidandes rätt till skadestånd (se 20 § 1 st. trafikförsäkringslagen). Eftersom ägaren ej kan vara skadeståndsskyldig mot sig själv, skulle det ej finnas någon skadeståndsrätt i vilken försäkringsgivaren kunde inträda. Om man skulle anse att regresskravet här uteslutande vilar på försäkringsavtalet och ej förutsätter att ägaren är skadeståndsskyldig, kan kravet ej göras gällande kvittningsvis, eftersom fordran mot försäkringsgivaren på grund av personskada enligt 23 § trafikförsäkringslagen är utmätningsfri och regresskravet sålunda ej är kvittningsgillt mot denna fordran (jfr Försäkringsrätt, 1965, s. 376 n. 27 och s. 379 vid n. 42 med hänvisningar samt Sigeman, Lönefordran, 1967, s. 191 ff.). Men i annan ordning bör det kunna göras gällande. Den omständigheten att reglerna i trafikförsäkringslagen är tvingande torde nämligen ej hindra försäkringsgivaren från att utöva regressrätt mot ägaren. Eftersom hela ansvarsmomentet i trafikförsäkringen är frivilligt och försäkringsgivaren sålunda kan ha full regressrätt mot försäkringstagaren för skada, som han ersätter till den skadelidande, skulle motsatt ståndpunkt innebära, att det enda tvingande skyddet för försäkringstagaren själv i förhållande till försäkringsgivaren skulle gälla den situation att han själv lider skadan!
I FFR 1961 s. 347 (Svea HovR) erhöll en bilägare ersättning för en bil, som olovligen tillgripits men som återfanns nära åtta månader senare, såsom för definitiv förlust av bilen. Även andra frågor rörande stöldförsäkring av bil berördes i rättsfallet.
10. Rörande sjöförsäkring har under perioden förekommit rättsfallet NJA 1960 s. 344, där ersättning krävdes för förskeppet av ett förlist fartyg, som gick under därför att vid bogsering trossen brast. 1896 års allmänna sjöförsäkringsplan var tillämplig på försäkringen. Fråga var bl. a. om händelsen var att betrakta som sjöolycka och om för skeppet var sjövärdigt. Rättsfallet har också intresse för bedömning av bevisbördan vid tvist huruvida skadan beror på undantagen skadeorsak.
11. NJA 1963 s. 155 är ett ganska säreget fall rörande olycksfallsförsäkring. En person drabbades av ett getingstick och avled samma dag. Sticket skulle icke ha fått denna utgång om han ej varit överkänslig. Ett par år tidigare hade han drabbats av ett annat getingstick, och överkänsligheten sattes i samband med detta. De efterlevande krävde ersättning av det försäkringsbolag som meddelat honom olycksfallsförsäkring. Bolaget bestred kravet och åberopade ett försäkringsvillkor, enligt vilket, därest sjukligt anlag förefunnits redan vid inträffat olycksfall och den försäkrade avlidit, ersättning icke utginge med mindre det måste antagas, att det sjukliga anlaget ej medverkat till döden.
HovR:n, vars dom fastställdes av HD, konstaterade först att den försäkrade 1959 avled till följd av ett getingstick genom allergisk chock och att den allergiska chocken ej skulle ha utlösts om han icke tidigare förvärvat överkänslighet. Det ansågs vidare upplyst att den avlidne vid ett tillfälle förmodligen 1956 eller 1957 blivit getingstucken, och i målet hade icke visats annat än att överkänsligheten uppstått genom detta getingstick. Med hänsyn härtill och särskilt i betraktande av att såväl överkänsligheten som
dödsfallet orsakats av helt likartade händelser, vilka båda omfattades av försäkringarna, kunde enligt HovR:ns mening ifrågavarande överkänslighet— ehuru av den medicinska sakkunskapen betecknad som sjukligt anlag — icke falla under den av bolaget åberopade klausulen om sjukligt anlag. Talan mot försäkringsbolaget bifölls därför.
Fallet är ej helt lättanalyserat, även om man bortser från oklarheten om hur överkänsligheten i själva verket uppstått. HovR:n åberopar särskilt att händelserna varit helt likartade och att båda omfattas av försäkringen. Det synes vara kombinationen av olika omständigheter som här ansetts avgörande. Man kan sålunda ej draga slutsatsen, att närhelst ett sjukligt anlag uppstått genom sådant olycksfall som försäkringen täcker, det ej inverkar på rätten till ersättning för ett senare olycksfall. Omständigheterna var här särpräglade. Det ena olycksfallet medförde en disposition för en allvarlig verkan av det andra, de båda händelserna kom jämförelsevis nära varandra i tiden så att kausalsammanhanget ej försvagades av att mellankommande händelser fick tid att inverka, och samma försäkring fortsatte att gälla. Genom kombinationen av omständigheter framstår också den olyckliga utgången av det senare getingsticket som en kvalificerad olyckshändelse. Man kan också uttrycka saken så, att det vore föga mening med att betrakta getingstick som olycksfall enligt olycksfallsförsäkringsvillkoren, om försäkringen ej gav skydd i de sällsynta undantagsfall där dessa i de flesta fall ofarliga händelser ger upphov till verkligt allvarliga konsekvenser.
NJA 1963 s. 507 rör den speciella form av olycksfallsförsäkring som kallas förarplatsförsäkring och som kompletterar den obligatoriska trafikförsäkringen genom att ge ersättning när bilföraren genom olycksfall drabbas av invaliditet eller dödas. Eftersom försäkringen ansluter sig till bilansvaret och trafikförsäkringen, gäller den endast när olycksfallet har uppstått i följd av biltrafik.
I förevarande rättsfall hade föraren av en jordbrukstraktor medfört ett laddat hagelgevär, som han sannolikt hade liggande i knät. I en nedförsbacke körde han på en stängseltråd och bromsade då in. Hagelgeväret — vars hanar ej var spända — föll ned, och genom ett icke fullt utrett händelseförlopp gick ett skott av som dödade föraren. Viss osäkerhet rådde bl. a. om gevärets säkerhetsanordningar befann sig i bristfälligt skick eller ej. De efterlevande krävde ersättning av försäkringsbolaget som meddelat förarplatsförsäkring. HovR:n yttrade att även om gevärets säkerhetsanordningar vid tillfället icke befunnit sig i bristfälligt skick, sådant samband icke förelåg mellan traktorns framförande och förarens av hagelskottet föranledda död att denna kunde anses ha inträffat i följd av trafik med traktorn. Kravet ogillades sålunda. HD fastställde enhälligt denna dom.
I detta fall har det sålunda funnits ett visst samband med biltrafiken, genom att den direkta anledningen till att geväret föll ned var en inbromsning. Det är emellertid uppenbart att den dominerande skadeorsaken var gevärets farlighet. Huruvida domstolarna haft huvudorsaksläran eller någon liknande princip i tankarna är dock osäkert, och motiveringen tyder ej på att så varit fallet.
12. Frågor om förhållandet till försäkringstagarens borgenärer vid livförsäkring bedömdes i NJA 1961 s. 321. En person som befann sig i konkurstillstånd hade tre livförsäkringar som var utmätningsfria och sålunda icke ingick i konkursboet. För att skaffa pengar till sitt uppehälle under kon-
kurstiden vidtog han åtgärder för att få försäkringarna återköpta. En advokat som hjälpte honom därmed erhöll försäkringsbreven jämte fullmakt att söka återköp av försäkringarna. Då det dröjde någon tid innan det belopp vartill försäkringstagaren var berättigad kunde beräknas av försäkringsbolaget, gav advokaten konkursgäldenären ett handlån med säkerhet i försäkringarna. Denuntiation till försäkringsbolaget skedde ej. Beloppen utbetalades till advokaten, men då konkursboet erhöll kännedom härom och gjorde anspråk på beloppen, överenskom gäldenären med försäkringsbolaget att återköpen skulle annulleras och i stället livförsäkringarna belånas. Advokaten återställde till försäkringsbolaget skillnaden mellan återköpsbeloppet och det belopp som han försträckt gäldenären. På talan av konkursboet förpliktades emellertid advokaten att utge sistnämnda belopp.
RR:ns motivering i dess av HovR:n och HD fastställda dom var, att det skydd mot utmätning som tillkommit försäkringarna icke kunde anses gälla även det vid återköp av försäkringarna erhållna beloppet, utan detta hade blivit konkursboets egendom. Eftersom den åberopade panträtten uppkommit under konkursen kunde icke advokaten göra någon rätt gällande uti egendom som ingick i konkursboet. Även om advokaten hade omhändertagit beloppet efter uppdrag av konkursgäldenären, var han likväl skyldig att redovisa beloppet till konkursboet.
Av rättsfallet framgår till en början, att om en utmätningsfri försäkring genom återköp utbytes mot kontanta medel, dessa kommer att vara utmätningsbara resp. ingå i konkursboet, såvida ej motsatsen särskilt stadgats (jfr 67 § UL som för ett särskilt fall stadgar om undantag från principen att utmätningsskyddet upphör i och med utbetalningen). Rättsfallet aktualiserar emellertid en annan fråga, som är mera svårbedömd, nämligen när och hur konkursboets rätt sätter in. Kan försäkringsbolaget med befriande verkan betala återköpsbeloppet till konkursgäldenären, när försäkringen varit utmätningsfri, eller riskerar bolaget att nödgas betala en gång till såvida icke, såsom i detta fall, beloppet har uppburits av en tredje man som är i stånd att redovisa det till konkursboet? Rättsfallet tyder närmast på att konkursboet ensamt, ej konkursgäldenären, är behörigt att uppbära beloppet, eftersom domstolarna särskilt framhåller att det på grund av återköpet erhållna beloppet hade blivit konkursboets egendom och att advokaten, även om han omhändertagit beloppet efter uppdrag av konkursgäldenären, varit skyldig att redovisa det till konkursboet. Försäkringsbolaget skulle sålunda bära den nämnda risken.
Man kan vidare ställa frågan, vad som skulle ha inträffat om konkursgäldenären i stället för att låta återköpa försäkringarna hade belånat dem hos försäkringsbolaget och uppburit ett något mindre belopp än det han kunde få vid återköp, eller om han pantsatt försäkringarna till advokaten och traderat försäkringsbreven samtidigt med att han uppbar ett belopp till låns av denne. Domstolarnas motivering tyder på, såsom även är naturligt, att detta icke medför någon skillnad i bedömningen. Även det vederlag för försäkringen som lånebeloppet utgör skulle då tillfalla konkursboet.
Konkursgäldenärens rätt till en utmätningsfri försäkring synes sålunda mycket prekär, eftersom han ej kan tillgodogöra sig den genom vare sig återköp eller pantsättning utan att konkursboet förvärvar rätt till vederlaget, varvid denna konkursboets rätt är effektivt sanktionerad genom stränga påföljder för tredje man som ej tillfullo respekterar den. En motivering här-
för kan vara, att syftet med utmätningsfriheten för försäkringarna är att ge även gäldbelastade personer trygghet mot att deras borgenärer tar i anspråk de försäkringar som skall tjäna till försörjning för dem själva under ålderdomen och för deras efterlevande när de är döda, ej att öka de tillgångar som konkursgäldenärerna äger disponera för sitt uppehälle under konkurstiden. En sträng bedömning synes dock medföra avsevärda risker för gäldenärerna själva och framför allt för dem som i god tro belånar eller återköper försäkringar, utan att medföra någon motsvarande säkerhet eller fördel för borgenärerna. Gäldenären kan nämligen exempelvis ge försäkringen som gåva till sin hustru, och hon kan sedan låta återköpa den och använda pengarna till familjens uppehälle. Detta synes icke borgenärerna kunna förhindra.
Det är möjligt att den stränga bedömningen måste betraktas som en nödvändig konsekvens av den nuvarande regleringen. Lämpligheten på längre sikt av detta system förefaller emellertid diskutabel. Lagberedningen har i sitt betänkande »Utsökningsrätt III» (SOU 1964: 57) föreslagit ett visst skydd även för vederlag för utmätningsfri rätt till litterärt eller konstnärligt verk, men ej tagit upp frågan om något skydd för vederlaget för andra utmätningsfria rättigheter (se förslaget till 66 § 5 st. UL med motivering).
13. Till ett tidigare rättsfall rörande giftorätt m. m. vid pensionsförsäkring, NJA 1958 s. 671 (jfr SvJT 1961 s. 351 ff.) ansluter sig ganska nära ett nytt rättsfall, NJA 1960 s. 411, där det var fråga om giftorätt och vederlag m. m. vid olika typer av pensionsförsäkring. Rättsfallet belyser därigenom flera viktiga försäkrings- och familjerättsliga frågor rörande sådana försäkringar.
Två makar skildes, och frågan var hur försäkringarna skulle behandlas vid bodelningen. Tre försäkringar var föremål för tvist.
Den första försäkringen (»Thuleförsäkringen nr 338654») var en pensionsförsäkring, vilken mannen tecknat helt privat. Det var i och för sig klart att denna var föremål för giftorätt och skulle ingå i bodelningen. Mannen yrkade att försäkringen skulle tillskiftas hustrun, vilket bl. a. skulle ha till följd, att det kontanta fyllnadsbelopp som han hade att utge till henne skulle minskas. Hustrun motsatte sig att erhålla en sådan försäkring å sin lott, vilket med hänsyn till tillgångens karaktär är lätt att förstå. Domstolarna fann emellertid enhälligt, att hustrun var skyldig att taga försäkringen på sin lott. Familjerättskommittén har senare — tydligen med hänsyn bl. a. till detta fall — föreslagit en regel, enligt vilken make ej får utöva sin valrätt vid bodelning så att andra maken till följd därav skulle komma att tilldelas egendom som är uppenbart olämplig för denne (13 kap. 14 § 1 mom. 6 p. GB; jfr SOU 1964:35 s. 285). Enligt kommitténs förslag skall dessutom finnas möjlighet att uppdela försäkring, som tagits å makes liv, om det finnes ändamålsenligt (13 kap. 14 § 1 mom. 5 p.). Det blir sålunda en skönsmässig bedömning, i sista hand under domstolens kontroll, som skall ske enligt förslaget.
Den andra försäkringen var en pensionsförsäkring som mannen tecknat i samband med arbetsanställning (»Thuleförsäkringen nr 397723»). Premiebetalningen hade skett under viss medverkan av arbetsgivaren, och försäkringens syfte var att utgöra ett slags tjänstepension. Mannen yrkade därför att försäkringen ej skulle ingå i giftorättsgemenskapen. Domstolarna fann emellertid att det icke gällde några inskränkningar i mannens rätt att för-
foga över försäkringen i förhållande till försäkringsgivaren, med undantag för vissa bestämmelser om återköp och belåning m. m., samt att det ej visats någon omständighet på grund varav mannen, såvitt gällde förhållandet till arbetsgivaren, ej skulle äga förfoga över försäkringen. Denna ansågs därför vara föremål för giftorätt. Härav framgår, att vad gäller en sådan privat pensionsförsäkring en avgörande omständighet är, huruvida försäkringstagaren äger förfoga över försäkringen eller ej. När ingen inskränkning häri gäller i förhållande till vare sig försäkringsgivare eller arbetsgivare, ingår alltså försäkringen i giftorättsgemenskapen.
Den tredje försäkringen var en kollektiv tjänstepensionsförsäkring, tecknad hos SPP. I det tidigare rättsfallet NJA 1958 s. 671 hade sådan försäkring ansetts utesluten ur giftorättsgemenskapen och ej föranleda vederlagsanspråk, trots att vid ett tillfälle (när mannen övergick från en anställningtill en annan) han hade haft möjlighet att förvandla sitt pensionstillgodohavande hos den tidigare arbetsgivaren till giftorättsgods. I förevarandefall ställdes emellertid domstolarna inför en ännu intrikatare situation, genom att mannen hade lämnat den anställning, under vilken SPP-försäkringen togs, och själv övertagit premiebetalningen. RR:n och HovR:n fannatt försäkringen ingick i giftorättsgemenskapen, med åberopande av att mannen sedan han lämnat den tidigare anställningen var att betrakta som ensam försäkringstagare och att det ej visats någon omständighet, på grund varav han ej skulle äga förfoga över försäkringen. HD fann däremot enhälligt, att SPP-försäkringen ej skulle ingå i giftorättsgemenskapen. HD:s majoritet (tre JustR) kom därefter till resultatet, att ej heller vederlag skulle utgå. Minoriteten (två JustR) fann däremot att vederlag till hustrun enligt GB 13: 7 borde utgå för att mannen genom att såsom direktbetalare fortsätta avgiftsbetalningen på försäkringen använt sitt giftorättsgods till förkovran av sådan honom tillkommande egendom som avses i 6 kap. 1 § 2 st.GB.
HD (som härvidlag var enhällig) ger en ganska utförlig analys av SPP försäkringens konstruktion i relevanta avseenden. Det säges att de allmänna försäkringsvillkoren icke innehåller något uttryckligt förbehåll, att försäkring ej må överlåtas. Villkorens avfattning måste emellertid — mot bakgrunden av SPP:s ändamål, försäkringsförhållandets konstruktion och de grundsatser på vilka SPP:s verksamhet vilar — anses ge vid handen, att det varit avsett att försäkringsförmåner, bortsett från kapitalunderstöd vid dödsfall, icke skall kunna utgå till andra än dem som i villkoren angivits såsom pensionsberättigade och att det följaktligen även efter upphörandet av den anställning i samband med vilken försäkringen tagits skall vara uteslutet att förfoga över försäkringen vare sig genom insättande av andra förmånstagare än de i villkoren upptagna eller genom överlåtelse.
Man har anledning att till en början ställa frågan, i förhållande till vem den anställde är förhindrad att förfoga över försäkringen, dvs. om det är arbetsgivaren, försäkringsgivaren eller förmånstagaren eller flera av dessa. Av det äldre rättsfallet (NJA 1958 s. 671) synes framgå, att så länge ett anställningsförhållande består, den försäkrade arbetstagaren är förhindrad i förhållande till arbetsgivaren från att förfoga över försäkringen. Något avsteg från försäkringsvillkorens bestämmelser eller någon överlåtelse kan sålunda ej ske utan dennes medgivande. Efter anställningens upphörande kan emellertid den förutvarande arbetsgivaren ej längre inverka på försäkring-
en. Fortfarande återstår emellertid möjligheten att inskränkningarna i förfoganderätten gäller i förhållande till antingen försäkringsgivaren eller förmånstagaren eller båda. Av motiveringen till ifrågavarande avgörande synes nu framgå, att inskränkningen gäller åtminstone i förhållande till försäkringsgivaren. Härpå tyder nämligen vad som säges om försäkringens allmänna konstruktion. SPP är sålunda ej skyldig att godtaga en överlåtelse eller insättande av andra förmånstagare än de i allmänna försäkringsvillkoren angivna ens om medgivande finnes från dessa förmånstagare. Sakligt sett kan det synas tveksamt om icke t. ex. en änka till vilken pension utgår uren SPP-försäkring borde äga möjlighet att överlåta sin pensionsrätt till sina vuxna barn om hon så önskar, men HD:s uttryckssätt tyder på att så ej kan ske utan SPP:s medgivande. Frågan är emellertid om inskränkningarna i möjligheterna att förfoga över försäkringen också skall anses gälla till förmån för förmånstagarna, dvs. medföra oåterkallelighet i teknisk mening av förmånstagareförordnande. En konsekvens härav skulle vara att försäkringsgivare ej äger medgiva ändring av villkoren eller förmånstagareförordnandet utan medgivande av förmånstagarna. En sådan tillämpning synes väl motiverad. Det är nämligen svårt att se något skäl till att giva försäkringsgivaren ensam rätt att bestämma, om förmånstagareförordnandet får förändras. Det är mera naturligt att uppfatta villkorsbestämmelserna så, att de även skall ge förmånstagarna ett säkert skydd.
Vad därefter beträffar frågan, om vederlag skulle utgå för premiebetalningarna på försäkringen efter det att försäkringstagaren ensam övertagit denna premiebetalning, var såsom redan nämnts meningarna delade i HD. Majoriteten hänvisade till det tidigare avgörandet, enligt vilket vederlag ej skulle utgå för avgifter som arbetsgivare inbetalat för anställds räkning. Att den som slutat sin anställning hos SPP-ansluten arbetsgivare fortsätter försäkringen genom direktbetalning och därigenom förkovrar sin pensionsrätt i den utsträckning som från början var avsedd framstår emellertid, säger majoriteten, som allenast ett normalt fullföljande av syftet med försäkringen och som bäst ägnat att trygga hans egen och hans familjs försörjning.
Man har intrycket att domstolen här befunnit sig i ett dilemma. Om vederlag hade utgått på grund av premiebetalningen, skulle, såsom HD uttrycker det, ett »normalt fullföljande av syftet med försäkringen» medföra ett annat resultat vid skilsmässa än som skulle uppstått om mannen fortsatt sin anställning och premiebetalningen fortgått genom arbetsgivaren. Om man å andra sidan utesluter vederlag i denna situation blir resultatet olika mot det som inträder ifall vid anställningens slut mannen överför sitt tillgodohavande till en helt privat pensionsförsäkring, något som likaledes kan betraktas som en helt normal åtgärd och vara ägnat att befordra makarnas försörjning och som dessutom medför att hustrun förvärvar giftorätt i försäkringen. Ifall söndring redan råder mellan makarna och mannen vill rädda sin försäkring för egen del i händelse av skilsmässa, kan han, med den lösning som nu valts, göra detta genom att fortsätta med premiebetalningen på SPP-försäkringen, även om det eljest skulle varit naturligt för honom att teckna en ny försäkring.
Bakom detta dilemma ligger, att en inskränkning i förfoganderätten — vilken såsom framgått är den utslagsgivande omständigheten vid den primära bedömningen om en försäkring skall ingå i giftorättsgemenskapen el-
ler ej — icke kan anses vara något tillfredsställande kriterium för att avgöra, huruvida vid skilsmässa försäkringstagarens make skall få del i den förmögenhetstillgång som pensionsförsäkring utgör. Från familjerättslig synpunkt bör det vara likgiltigt vid behandlingen av pensionsförsäkringar, om den som skiljer sig varit anställd hos en SPP-ansluten arbetsgivare eller ej.
Sedd ur ett vidare perspektiv utgör emellertid rätten till pension ur olika slag av pensionsförsäkringar blott en särskild typ av förmåner som kan tillkomma den som skiljer sig. Andra typer är statspension, kommunal pension, pension från pensionsstiftelse, allmän tilläggspension osv. Någon konsekvent reglering lär ej kunna uppstå utan att man ser alla dessa förmåner i ett sammanhang. Familjerättskommittén har ej sett sig i stånd att föreslå principer som skulle gälla över hela fältet utan nöjt sig med att föreslå, att vid bodelning vid skilsmässa vederlag skall utgå om andra maken av sitt giftorättsgods erlagt avgifter till egen pension eller livränta, som ej skall ingå i bodelningen, och det med hänsyn jämväl till makarnas villkor och omständigheterna i övrigt finnes skäligt att vederlag utgår därför (13 kap.7 § 1 st. 4 p. i förslaget). Hur skälighetsbedömningen skall tillgå kan man emellertid fråga sig.
FFR 1961 s. 286 (Skånska HovR:n) illustrerar att en person, som erhållit egendom under sådana betingelser att han saknar rätt att förfoga över den genom testamente, också är förhindrad att göra motsvarande förfogande genom förmånstagareförordnande.
SvJT 1964 rf. s. 70 rör möjligheten att tolka ett förmånstagareförordnande till förmån för »arvingar» så, att försäkringsbeloppet tillfaller testamentstagare. HD har tagit ställning till en liknande fråga i ett rättsfall 1966 (NJA 1966 s. 355), alltså efter utgången av den tid som denna översikt avser.
FFR 1965 s. 155 avser tillämpningen av 12 § arvsskatteförordningen på försäkring tecknad i ett amerikanskt försäkringsbolag. Indirekt beröres internationellt-privaträttsliga frågor om livförsäkring. Även detta fall torde få mindre intresse efter ett nytt avgörande av HD (1968).