Gradering av invaliditet

 

De inom socialförsäkringen tillämpade normerna för beräkning av invaliditetsersättningar — yrkesskadeförsäkringens livräntor och den allmänna försäkringens förtidspensioner — är inte sällan av intresse vid beräkning av skadestånd för personskador. Socialförsäkringsförmånerna kan vara att helt eller delvis räkna som en mot skadeståndet svarande ersättning. I tvister om skadeståndslivräntas beräkning åberopas inte sällan yrkesskadeförsäkringens beräkningsgrunder utan att de agerande alltid har gjort närmare klart för sig hur dessa normer fungerar.
    En redogörelse för yrkesskadeförsäkringens ersättningssystem lämnades på sin tid i en känd uppsats av E. Hörstadius i SvJT 1935 s. 11. Sedan dess har bestämmelserna ändrats, och en viss förskjutning har skett i den praktiska tillämpningen. Genom 1962 års lagstiftning om allmän försäkring har ett nytt system för gradering av invaliditet etablerats inom folk- och tilläggspensioneringen.

 

Yrkesskadeförsäkringens system

 

Den år 1901 beslutade lagen angående ersättning för skada till följd av olycksfall i arbetet förpliktade arbetsgivarna inom industrin och en del andra verksamheter att betala ersättning till skadade arbetare. Arbetsgivarna ägde själva bestämma om de skulle stå självrisk eller ta försäkring. Invaliditetsersättning skulle utges med fixerade belopp, 300 kronor om året vid arbetsoförmåga och motsvarande lägre årsbelopp vid nedsättning av arbetsförmågan med minst en tiondel. Vid bedömandet av arbetsförmågans nedsättning skulle hänsyn tagas ej blott till skadans beskaffenhet och inverkan på den skadades förmåga i allmänhet att genom arbete försörja sig, utan även till skadans inflytande på erforderliga särskilda färdigheter för drivande av hans yrke. Till ledning skulle tjäna, att arbetsförmågan i allmänhet skulle anses nedsatt med vissa procenttal vid en del angivna skador, t. ex. 20 % vid blindhet på ena ögat och 50 % vid förlust av ena handen eller foten. Enligt motiven borde dock all hänsyn tas till de särskilda omständigheter, som i förekommande fall kunde föranleda andra beräkningar. En rätt långt gående differentiering mellan arbetare inom olika yrkesgrenar ansågs vara på sin plats, men i den praktiska tillämpningen blev avvikelser från normalgraderna inte vanliga.
    Då arbetsgivarnas ersättningsplikt fr. o. m. år 1918 byttes ut mot en skyldighet att ha de anställda försäkrade, ändrades förutsättningarna för invaliditetsbedömningen i flera hänseenden. Några normalgrader medtogs inte i den nya lagstiftningen, som skulle tillämpas av särskilt kvalificerade organ. Livräntorna skulle inte längre utgå med fixerade belopp utan beräknas i förhållande till den skadades årliga arbetsförtjänst. Den praxisbildande instansen, Försäkringsrådet, framhöll vid några tillfällen såsom synnerligen angeläget, att bedömningen av invaliditet inte inskränktes till att väsentli-

 

gen bli ett tabellmässigt fastställande av den procentsats, som en skada anatomiskt sett motsvarade. Normalsatserna borde endast vara vägledande för bedömningen, och avvikelser borde göras i såväl höjande som sänkande riktning. Trots dessa principdeklarationer kom de efterhand utbyggda invaliditetstabellerna att dominera bedömningen. Avvikelser uppåt gjordes t. ex. för sjöfolk med ögonskador, avvikelser nedåt t. ex. för kontorsfolk med benskador. Gjorda erfarenheter om olika skadors faktiska betydelse ledde till att tabellsatserna reviderades vid flera tillfällen. Så skedde senast år 1954, då Försäkringsrådet fastställde nya riktlinjer för bedömning av extremitetsskador.
    I den fr. o. m. år 1955 gällande lagen om yrkesskadeförsäkring fick bestämmelserna om bedömningen en något ändrad avfattning. Huvudregeln blev att hänsyn skall tas »till skadans beskaffenhet och dess inverkan ej blott på den skadades förmåga i allmänhet att bereda sig inkomst av arbete utan även på hans förmåga att utöva sitt yrke». I motiven framhölls att en förskjutning av praxis i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning var önskvärd. Det ansågs emellertid inte lämpligt att i lagtexten uttryckligen föreskriva ett beaktande av den faktiska förtjänstminskningen. Risk kunde då finnas för att inkomstminskningen fick en alltför dominerande betydelse till fördel för den oföretagsamme men till nackdel för den strävsamme och ambitiöse, som måhända genom särskilt uppbåd av reservkraft lyckats motverka den funktionsnedsättning, vilken eljest varit att vänta vid de av skadan orsakade anatomiska förändringarna. Av psykologiska skäl vore det lämpligt att ersättningen bestämdes definitivt så snart invaliditetstillståndet kunde anses varaktigt. Man bleve då — i synnerhet som flertalet invaliditetsfall var av tämligen lindrig beskaffenhet och flertalet skadade var kroppsarbetare — hänvisad till att vanligen röra sig med standardtal för invaliditetsgraderna.
    I tillämpningen av yrkesskadeförsäkringslagen har den skadades yrke föranlett avvikelser från tabellsatserna i något större utsträckning än tidigare. Anpassningssvårigheter under den första tiden av invaliditetstillståndet föranleder ofta att invaliditetsgraden under någon tid (vanligen ett halvt år) beräknas högre än enligt tabellerna. Yrkesomskolning beaktas i enlighet med uttrycklig bestämmelse i lagen. Under oavlönad omskolning kan livränta beräknas såsom vid helinvaliditet. När omskolningen leder till att den skadade blir placerad i ett yrke, där skadan betyder mindre, kan den definitiva invaliditetsgraden beräknas med hänsyn därtill.
    Vid tillkomsten av 1962 års lagstiftning om den allmänna försäkringen blev en reform av yrkesskadeförsäkringen aktuell. En kommitté — yrkesskadeutredningen — föreslog ett nytt ersättningssystem för yrkesskadorna. Invaliditetsersättningarna skulle bestå av två komponenter, dels tabellmässigt bestämda engångsersättningar av liknande karaktär som skadeståndsrättens lytesersättningar, dels löpande ersättningar (»pensioner») när skadan kunde anses leda till att arbetsinkomsten sjönk med minst 1/6. Under remissbehandlingen framfördes åtskilliga betänkligheter mot förslaget. Utgången blev att det gamla systemet bibehölls. Ersättningarnas maximibelopp har fr. o. m. den 1 januari 1968 anpassats efter det nuvarande löneläget för industriarbetare, och livräntorna blir värdesäkrade.
    De nu gjorda ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen berör inte bestämmelserna om bedömning av invaliditet. Men i motiven har åter betonats

 

vikten av att bedömningen inte bör vara väsentligen en ren tabellvärdering efter skadans beskaffenhet utan ge utrymme för ett individuellt hänsynstagande till den skadades möjligheter och rådande förhållanden på arbetsmarknaden. Departementschefen väntade sig att praxis skulle utveckla sig i riktning mot en mindre tabellbunden bedömning (prop. 1967: 147 s. 96).
    En internordisk utredning om principerna för beräkning av invaliditetsersättningar behandlades vid ett socialförsäkringsmöte i Köpenhamn år 1964. Utredningen är utgiven i tryck¹ och innehåller ett omfattande material, bl. a. redogörelser för de hittillsvarande systemen inom yrkesskadeförsäkringen och skadeståndsrätten. I våra grannländer har tillämpningen modifierats i enlighet med förslag i utredningen. De norska och finska normerna lämnar större utrymme för en individualiserad bedömning än de hittillsvarande svenska.
    Gjorda undersökningar om yrkesskadornas faktiska betydelse för förvärvsförmågan har visat, att det stora flertalet lindriga och medelsvåra invaliditeter inte hindrar de skadade att komma upp i normal arbetsförtjänst. Undersökningarna finns refererade i den ovannämnda nordiska utredningen. Vid jämförelser mellan de vid olika tidpunkter företagna undersökningarna fann man att diskrepansen mellan beräknad och faktisk invaliditet numera tycks vara större än tidigare.

 

Pensionsförsäkringens system
Vid de utredningar, som föregick 1962 års lagstiftning om allmän försäkring, valde man mellan olika system för konstruktionen av invalidpensioner. Av flera skäl ansågs det inte lämpligt att vid bedömning av invaliditetsgrader fästa så stort avseende vid den fysiska invaliditeten som man gör inom yrkesskadeförsäkringen. De inom yrkesskadeförsäkringen dominerande invaliditetsorsakerna — okomplicerade fysiska defekter hos löneanställda med kroppsarbete — betyder ganska litet inom pensionsförsäkringen. Där dominerar i stället allehanda kroniska sjuklighetstillstånd, och till personkretsen hör även egna företagare, husmödrar och icke yrkesverksamma. Det ansågs nödvändigt att låta invaliditetsbedömningen inom pensionsförsäkringen ta sikte på förvärvsförmågans faktiska nedsättning i det individuella fallet.
    För rätt till förtidspension krävs att den försäkrades arbetsförmåga är nedsatt med minst hälften på grund av sjukdom, psykisk efterblivenhet, vanförhet eller annat lyte. Hel pension utgår då intet eller endast en ringa del av arbetsförmågan återstår. Är arbetsförmågan nedsatt i mindre grad men likväl med avsevärt mer än hälften, utgår 2/3 av hel pension, och i övriga fall utgår 1/3 av hel pension. Detta är enligt förarbetena liktydigt med att hel pension skall utgå när arbetsförmågan är nedsatt med minst 5/6, två tredjedels pension när arbetsförmågan är nedsatt med 2/3 men ej 5/6 och en tredjedels pension när arbetsförmågan är nedsatt med minst hälften men ej 2/3.
    Vid bedömningen skall beaktas »den försäkrades förmåga att vid den sjukdom eller det lyte, varom är fråga, bereda sig inkomst genom sådant arbete, som motsvarar hans krafter och färdigheter och som rimligen kan begäras av honom med hänsyn till hans utbildning och tidigare verksamhet samt ålder, bosättningsförhållanden och därmed jämförliga omständigheter». Med arbetsinkomst skall i skälig omfattning likställas värdet av hus-

 

¹ Innstilling om invaliditetsvurdering, 263 s. Kr. 8,00 (rekv. fr. Främjandeföreningen, Fack, Sthm 3). 

hållsarbete i hemmet. Särskilda regler gäller när arbetsvårdsåtgärder har satts in.
    I systemet ingår även s. k. invaliditetstillägg och invaliditetsersättningar såsom kompensation för andra verkningar av invaliditeten än nedsättningen av förvärvsförmågan. Invaliditetstillägg till pension med ett indexrörligt årsbelopp, nu 1 710 kr. per år, kan utgå vid blindhet och i en del fall när annan invaliditet medför behov av personlig omvårdnad eller av kostsamma hjälpmedel för arbetets utförande. Invaliditetsersättningar — f. n. antingen 1 710 eller 3 420 kr. per år — utgår under liknande förutsättningar när den försäkrade inte har pensionsrätt, t. ex. då en svårt rörelsehindrad person kan komma upp i mer än halv arbetsförtjänst men har betydande utgifter för motorfordon vid färderna till och från arbetet.
    Pensionsärenden prövas i första instans av regionala organ, de s. k. pensionsdelegationerna, som har fem ledamöter, däribland två läkare.
    Vid invaliditetsbedömningen inom pensioneringen har man att uppskatta å ena sidan vilken förvärvsinkomst invaliden bör kunna förskaffa sig, å andra sidan vilken inkomst han hade kunnat påräkna såsom frisk. Vanskligheterna med sådana uppskattningar ansågs inte behöva bli alltför stora när man har att röra sig med endast tre graderingar.
    Enligt förarbetena skall för rätt till förtidspension krävas att »arbetsförmågan är av medicinska skäl nedsatt i betydande grad». Betydande »medicinsk invaliditet» borde i allmänhet inte anses föreligga när de uppgivna subjektiva besvären inte står i rimlig proportion till de konstaterbara kroppsfelen.

 

Aktuella frågeställningar
Av ovanstående framgår att man inom yrkesskadeförsäkringen och den allmänna försäkringen rör sig med vitt skilda system för bedömning av »nedsatt arbetsförmåga». Vid de nyligen beslutade ändringarna i yrkesskadelagstiftningen räknade man med att praxis för invaliditetsbedömningen skulle utvecklas i riktning mot ett större hänsynstagande till skadans inverkan på förvärvsförmågan. Men bestämmelserna bibehölls oförändrade, och några särdeles betydande ändringar i tillämpningen är förmodligen inte att vänta. Det stora flertalet invaliditetsfall inom yrkesskadeförsäkringen rör lindriga defekter, som sällan påverkar förvärvsförmågan i sådan grad att förtidspension kan ifrågakomma.
    Den allmänna försäkringen är föremål för översyn i en del avseenden. Det är inte helt uteslutet, att en sänkning av minimikravet för förtidspension — nedsättning av arbetsförmågan med minst hälften — kan komma på tal vid en lagrevision. I så fall kan bättre förutsättningar erhållas för en materiell och administrativ samordning av de båda försäkringarna. Men under överskådlig tid kommer de stora skillnaderna att bestå.
    Under förarbetena till de senaste ändringarna i yrkesskadeförsäkringslagen erinrade Riksförsäkringsverket om ett tidigare kommittéuttalande angående invaliditetsbedömningen. Kommittén hade påpekat att man genom tämligen små avvikelser uppåt och nedåt från normaltabellerna kan åstadkomma markerade skillnader mellan de fall där en skada medför särskilt stor, respektive särskilt liten faktisk invaliditet. Om den regeln uppställdes att vissa särskilda omständigheter fick föranleda höjning eller sänkning av normalgraden med en tredjedel, skulle invaliditetsgraderna i gränsfallen

 

komma att stå i förhållandet 2: 1. För exempelvis tabellgraden 30 procent skulle latituden bli 40—20 procent. Inom trafikförsäkringen har man ibland reducerat yrkesskadeförsäkringens tabellgrad till hälften. Enligt erfarenheter inom Riksförsäkringsverket borde ett latitudsystem med betydande avvikelser från tabellgraderna kunna slå väl ut, och lagtexten syntes inte lägga hinder i vägen för ett sådant system.
    Åtskilliga skadefall berättigar till ersättning både från yrkesskadeförsäkringen och från trafikförsäkringen. En närmare överensstämmelse mellan normerna för invaliditetsbedömningen på de båda områdena har goda skäl för sig. Genom ett ökat hänsynstagande till skadornas faktiska verkningar skulle man också få ett närmande till pensionsförsäkringens system.
    Största möjliga rättvisa vid invaliditetsersättningarnas bestämmande skulle i princip uppnås, om ersättningen i varje särskilt fall fastställdes periodvis på grundval av en undersökning i vad mån den skadades arbetsförtjänst understiger vad han kunde ha förtjänat om skadan inte hade inträffat. Men sådana undersökningar skulle bli behäftade med mycket betydande osäkerhetsmoment. Vanskligheterna skulle förmodligen bli störst i de fall då skadan inte är helt lindrig men å andra sidan inte heller så svår att den hindrar vederbörande att ganska fritt växla sysselsättning. Viktigt är också, att den skadades intresse av att göra det bästa möjliga av sin situation kan minskas om ersättningarnas storlek utmäts i nära anslutning till den faktiska inkomstminskningen vid skilda tider. Både inom yrkesskadeförsäkringen och inom skadeståndsrätten har man erfarenhet av att s. k. ersättningsneuroser kan blockera arbetsviljan.

 

Skadeståndslivräntorna
Ojämkat skadestånd för »hinder och brist i den skadades näring» skall i princip täcka den skadades faktiska inkomstförlust. I det stora flertalet fall träffas uppgörelser på grundval av yttranden från de för trafik- och ansvarighetsförsäkringarna inrättade nämnderna. Vid uppskattningen av invaliditetsgraden brukar man utgå från yrkesskadeförsäkringens tabeller, men förhållandena i det enskilda fallet föranleder inte sällan att livräntebeloppet jämkas nedåt eller uppåt alltefter erfarenheten om skadans inverkan på den faktiska arbetsinkomsten. Inom nämnderna har efterhand samlats rikerfarenhet till fromma för konsekvens i tillämpningen.
    En god översikt över de relativt sparsamma domstolsavgörandena på området lämnades av B. Malmæus i SvJT 1961 s. 321. Livräntorna hade vanligen beräknats med utgångspunkt från den »medicinska» invaliditeten. I de fall, där den skadades arbets- och inkomstförhållanden tett sig relativt stabila, syntes praxis på senare tid ha visat klar benägenhet att bestämma ersättning till lägre belopp än som svarade mot invaliditetsgraden enligt yrkesskadeförsäkringens tabeller. Det föreföll även tydligt, att situationen beträffande förvärvsförmågan beaktats mer än tidigare i vissa fall där förlusten synts vara större än som svarade mot invaliditetsgraden.
    Ögonskadorna intog enligt Malmæus en särställning. Trots att synförlust på ena ögat vanligen inte medför någon bestående inkomstminskning hade praxis företett en klar obenägenhet att frångå bedömningar på basis av medicinsk invaliditet. Detta synes nu ha blivit bestyrkt av en HD-dom år 1966 (NJA 1966 s. 254) om livränta efter 25 % invaliditet till en ung bilmekaniker, som efter förlust av ena ögat hade normal inkomst i yrket och inte

 

hade haft några bestämda planer på övergång till annat yrke. Motparten medgav livränta efter c:a 18 % invaliditet och åberopade till stöd härför en uppsats i SvJT 1961 s. 1 av f. d. justitierådet Lech med väldokumenterade rekommendationer om vissa sänkningar av de förut praktiserade, från yrkesskadeförsäkringen hämtade invaliditetsgraderna för ögonskador.
    Begreppet invaliditet är inte entydigt. I litteraturen brukar man ställa »anatomisk», »fysisk» eller »medicinsk» invaliditet mot »faktisk» eller »ekonomisk». Bakom uttrycket »medicinsk invaliditet» ligger ofta oklara föreställningar. När en läkare i ett skadeståndsmål uppskattar invaliditeten vid t. ex. en knäskada till 25 procent, innebär detta i regel ingenting annat än en klassificering på basis av yrkesskadeförsäkringens normaltabeller. Men dylika uttalanden uppfattas inte sällan såsom grundade på rent medicinska bedömningar av skadans verkningar på förmågan att utföra förvärvsarbete. Det finns inget läkarvetenskapligt underlag för procentuella beräkningar av hur varjehanda defekter inverkar på vederbörandes förmåga att prestera olika arbetsuppgifter i varierande yrken. Och än mindre rör det sig här om en läkarvetenskaplig bedömning av hur mycket skadan kan antas påverka vederbörandes arbetsförtjänst på olika yrkesområden. Det står helt klart, att yrkesskadeförsäkringens tabeller inte är någon i stort sett adekvat måttstock på »hinder och brist i den skadades näring».
    Den av Malmæus konstaterade förskjutningen av skadeståndspraxis i riktning mot ett minskat beroende av yrkesskadeförsäkringens tabeller framstår såsom en riktig utveckling.
    Vad speciellt ögonskadorna beträffar, ger yrkesskadeförsäkringens tabellgrader i det stora flertalet fall en övervärdering av de förvärvsmässiga verkningarna. Ett i Lechs uppsats citerat läkaruttalande, att det råder en kolossal diskrepans mellan den verkliga och den tabellmässiga invaliditeten, torde vara adekvat. Den s. k. katastrofrisken — risken för att andra ögat längre fram drabbas av skada eller sjukdom — är en svårbedömd faktor. De skadade känner helt naturligt oro inför den möjligheten, och en viss begränsning av deras yrkesrörlighet kan uppkomma genom att de vill undvika arbeten med risk för ögonskador. Å andra sidan medför blindhet på ett öga sällan någon avsevärd inkomstminskning. Den skadade bygger därför i regel upp ett fullgott skydd inom den allmänna försäkringen vid svår invaliditet genom uppkommande fel på andra ögat. Det torde finnas starka skäl för en omläggning av skadestånden så, att livräntorna blir något lägre under det att lytesersättningarna blir generöst tilltagna.
    Skadeståndslivräntorna har längre urholkats genom penningvärdeförsämring. Detta tycks ha bidragit till att man i praxis gärna har följt yrkesskadeförsäkringens tabellsatser även när någon inkomstminskning inte har visats vara för handen. Men ett korrektiv mot penningvärdeförsämringen bör inte sökas i graderingen av invaliditeten. För trafikförsäkringens del har frågan nu lösts genom värdesäkringslagstiftningen.
    Den i november 1966 tillkallade skadeståndskommittén har att utreda bl. a. frågor om beräkning av framtida förlust av arbetsinkomst. Beträffande grunderna för invaliditetsbedömningen bör enligt direktiven utvecklingen inom socialförsäkringen uppmärksammas. Kommittén bör överväga, om skadestånden lämpligen kan i större utsträckning ges formen av engångsbelopp, och olika metoder för livräntors värdesäkring bör övervägas.
 

M. Engström