Några ord om rån

 

Tvångsmedlet vid rån har tidigare varit föremål för diskussion. Det s. k. råntvånget beskrives i BrB 8: 5 såsom »våld» eller »hot som innebär trängande fara». På samma sätt beskrives tvånget i våldtäktsparagrafen, BrB 6: 1. Detta består således av två alternativa former. Den ena är våld å person, d. v. s. misshandel eller betvingande av kroppens rörelsefrihet. Därvid är att observera att misshandel kan vara rätt obetydlig; tillfogande av smärta är straffbart som misshandel enligt BrB 3: 5. Den andra formen är hot som innebär trängande fara. Enligt kommentaren till brottsbalken skall faran vara omedelbart överhängande och gälla liv eller hälsa eller något annat mera betydelsefullt intresse.¹ Det besvärliga problemet är om uttrycket »hot som innebär trängande fara» skall tolkas efter ordalagen, om m. a. o. hotet verkligen skall innebära trängande fara eller om det räcker att hotet framstår såsom innebärande trängande fara, t. ex. om den hotade ovetande den hotande inte har avsikt eller möjlighet att förverkliga hotet. Kommentaren hävdar den senare meningen² och hänvisar till NJA 1956 C 187. I detta fall hade gärningsmannen tilltvingat sig pengar på ett bankkontor under hot med en leksakspistol och en papperspåse med en tänd stubintråd, som gav intryck av en bomb. RR och HovR dömde i detta fall för rån och HD gav inte prövningstillstånd.³
    Mot denna tolkning har jag flera invändningar,⁴ av vilka den första heltenkelt är att den strider mot lagens ordalydelse och att det bör fordras starka skäl för att man skall få utvidga ett straffstadgandes tillämpningsområdeutöver dess ordalydelse. Hade lagstiftaren menat, att råntvång skulle föreligga redan då hotet framstod som trängande, borde detta ha kommit till klart uttryck i lagtexten. Om man nu går utöver lagtexten, dyker en mängd frågor upp rörande rätta sättet att uppfatta rekvisitet »hot som innebär trängande fara». Skall t. ex. hotet framstå som trängande för en emotionellt och intellektuellt normal människa?⁵ Skall det då inte vara rån, om offret uppfattar ett hot som innebärande trängande fara, därest en normal människa inte skulle ha fått samma uppfattning? Och hur skall man göra, om offret är svårare att skrämma än normalmänniskan? I stadgandet om olaga hot i BrB 4: 5 är motsvarande frågor besvarade, eftersom det bestraffar den som lyfter vapen mot annan eller eljest hotar med brottslig gärning på sätt som är ägnat att hos den hotade framkalla allvarlig fruktan för egen eller annans säkerhet till person eller egendom. Det förefaller mig rimligt att sluta e contrario från detta stadgande till rån- och våldtäktsparagraferna och anse att hotet i dessa paragrafer skall vara allvarligt menat och inte blott framstå som sådant.
    Av en jämförelse med stadgandet om olaga tvång i BrB 4: 4 framgår, att straffbarheten där är beroende på vad hotet går ut på och icke om det är allvarligt menat. Till detta stadgande ansluter sig bl. a. lagrummen om

 

¹ Beckman—Holmberg—Hult—Strahl, Brottsbalken jämte förklaringar, Band I (1964) s. 277.

² A. st.; jfr Strahl i SvJT 1960 s. 262.

³ Se närmare om omständigheterna i fallet Thornstedt i SvJT 1959 s. 1.⁴ Se även Hoflund, Om farebegreppet i straffrätten (1967) s. 96 ff.

⁵ Jfr RR i NJA 1956 C 187: »Med hänsyn till vad sålunda upptagits måste det anses, att det av K. utövade hotet skulle av envar omdömesgill person i R:s ställe hava uppfattats såsom innebärande en omedelbart förestående livsfara.» 

frihetskränkande otukt i BrB 6: 2 och utpressning i BrB 9: 4. Även här synes ett motsatsslut i fråga om rån och våldtäkt vara befogat.
    En blick på straffsatserna för olika brott i BrB ställer detta problem i ett ännu klarare ljus. Detta framgår av följande tabell:

 

rån (8: 5)	fängelse 1—6 år
Grovt rån (8: 6)	fängelse 4—10 år
Våldtäkt (6: 1 st. 1)	fängelse 2—10 år
Våldförande (6: 1 st. 2)	fängelse 1 mån.—4 år
Frihetskränkande otukt (6: 2)	fängelse 1 mån.—4 år
Utpressning (9: 4 st. 1)	fängelse 1 mån.—2 år
D:o, som är ringa (9: 4 st. 1 i. f.)	böter
D:o, som är grovt (9: 4 st. 2)	fängelse 6 mån.—6 år
Olaga tvång (4: 4 st. 1)	böter el. fängelse 1 mån.—2 år
D:o, som är grovt (4: 4 st. 2)	fängelse 6 mån.—6 år
Olaga hot (4: 5)	böter el. fängelse 1 mån.—2 år
Ofredande (4: 7)	böter el. fängelse 1—6 mån.
Stöld (8: 1)	fängelse 1 mån.—2 år
Grov stöld (8: 4)	fängelse 6 mån.—6 år

 

    Den fråga, som man omedelbart ställer sig inför denna tabell är: Vadmotiverar det stränga straffet, särskilt det höga straffminimum, för rån?Är det hänsyn till målsägandens nerver och sinnesfrid? Varför har man i såfall lägre straffminimum för utpressning, olaga tvång och olaga hot? Grovstöld kan också vara skrämmande. Att t. ex. få sin väska bortryckt kan fören gammal dam vara lika skrämmande som att bli hotad med en leksakspistol. Att skrämma någon med uppdiktat olycksbud kan ge en svår chock;det straffas dock blott som ofredande.
    Kan det vara intresset att skydda egendom som motiverar det höga straffet? Det är inte troligt, eftersom övriga förmögenhetsbrott har lägre straffminima.
    Rån är en kombination av flera gärningar: våld eller hot + stöld, våldeller hot + motvärn mot laga självtäkt eller våld eller hot + tvingande tillförmögenhetsöverföring. Skulle vanliga regler om brottskonkurrens gälla(BrB 1: 6, 25: 5 och 26: 2) skulle ej ett så högt straffminimum som ett årsfängelse gälla.
    Förklaringen måste vara, att lagstiftaren räknat med en verklig fara föri första hand liv eller hälsa (jfr straffet för grov misshandel enligt BrB 3: 6,fängelse ett—tio år).
    I praxis synes meningarna i detta tolkningsspörsmål vara delade. Någotavgörande i högsta instans utom tillståndsprövningsmålet NJA 1956 C 187synes icke finnas.
    Ur underrättspraxis kan jag nämna ett fall från Torna och Bara häradsrätt (Åkl. ./. Eriksson, 8 dec. 1959). En ungdomsskoleelev gick in i poststationen i Revingeby och begärde pengar av poststationsföreståndarinnan, somtjänstgjorde där ensam, under hot att annars skjuta. Han underströk hotetgenom att höja högra handen och rikta den mot henne. Handen var doldav mörkt tyg och avtecknade sig som en pistol. Föreståndarinnan, som intetrodde, att ynglingen hade någon pistol, men räknade med möjligheten atthan skulle ta sig in i expeditionen för att med våld ta pengar, lyckadesskrämma bort honom. Han åtalades för rånförsök under motivering att ho

 

tet för envar omdömesgill person i målsägandens ställe måste ha framståttsom livsfarligt. HR fann emellertid icke styrkt, att hotet att skjuta inneburit trängande fara utan dömde för försök till utpressning, enär ynglingen»uppsåtligen betett sig så att målsäganden bort befara, att han i allt fallskulle med våldsamma medel tilltvinga sig pengar».
    I detta fall uppfattade den hotade icke hotet som trängande fara. Menäven om så varit fallet borde enligt min mening utgången ha blivit densamma.
    Två fall från Svea hovrätt är av stort intresse, eftersom de visar hur långtpraxis kan gå, då man släpper kontakten med lagens ordalydelse.
    Svea hovrätts dom 11 sept. 1962, (mål nr B 1087/1962). A. mottog 100kr. från J. under omständigheter, som J. uppfattade såsom hot om våld.RR ansåg att det måste antagas att A. avsett att tvinga J. att ge honompengarna. RR tillade: »A. . . . måste ha insett, att J., när han lämnadeifrån sig pengarna, uppfattat A:s förfarande . . . såsom ett hot om ett omedelbart förestående våld å honom samt att J. inför detta hot lämnade penningbeloppet.» A. dömdes för rån. I HovR ansåg majoriteten (två led.), attdet hot J. utsatts för icke, såvitt i målet framkommit, varit av den allvarliga beskaffenhet som angives i rånparagrafen. A. kunde förty icke fällastill ansvar för rån. Hans gärning bedömdes i stället som utpressning. Tvåledamöter av HovR ansåg, att rån förelåg på de av RR anförda skälen»och med hänsyn till den situation som i sin helhet förelåg och som måste antas ha gett J. grundad anledning räkna med att han skulle bli föremål för svår kroppslig misshandel från A:s sida».
    A:s straff bestämdes av RR för rån till straffarbete i ett år sex månader(brottskonkurrens), medan HovR i samband med omrubriceringen till utpressning satte ned straffet till tio månaders straffarbete.
    Svea hovrätts dom 25 sept. 1962, (mål nr B 1178/1962). Genom hot omdödande, som ej var allvarligt menat, tilltvingade sig L. 21 kr. av R. RRdömde L. för utpressning och lämnade åklagarens yrkande om ansvar förrån utan bifall. Motiveringen härför var, att det icke kunde anses tillfyllestutrett, att L. själv insett att det hot, för vilket han utsatte R., varit att avdenne uppfattas som ett överhängande hot till livet eller om svår misshandel men att det måste för visst antagas, att L. förstått, att R. åtminstonemåst uppfatta det som ett hot om viss misshandel.
    HovR dömde däremot L. för rån. HovR fann att L. måste antagas hauppsåtligen givit R. grundad anledning räkna med, att han skulle bli föremål för svår kroppslig misshandel från L.
    RR dömde L. för utpressning och andra brott (konkurrens) till straffarbete i åtta månader. HovR:s omrubricering till rån medförde en höjningav straffet till straffarbete i ett år två månader.

 

Praxis är tydligen litet osäker. Den konstruktion som gjordes av RR i detförsta fallet och av HovR i det andra är helt rimlig, om man utgår frånatt brottet består i att bibringa den hotade den uppfattningen att han ärutsatt för hot som innebär trängande fara. Man kan naturligtvis utformarån på detta sätt, men då bör detta enligt min mening klart framgå av lagtexten, och då bör också lämpligen straffminimum sänkas så att det kommer i paritet med straffsatserna i övriga brott som innebär hot och tvång.Man bör också observera att denna konstruktion av rånbrottet medför en

 

ytterligare utsträckning av ansvaret vid eventuellt uppsåt. Rån skulle då föreligga redan när gärningsmannen tvingar någon och han inser att det är möjligt att offret anser sig vara utsatt för allvarligt överhängande hot till liveller hälsa samt gärningsmannen inte skulle ha avstått från sin handlingäven om han varit fullt säker på att offret hade denna uppfattning. Infördessa konsekvenser förefaller det rimligast att begränsa ansvaret för råntill de fall som klart täcks av lagens ordalydelse.
    Det höga straffminimum för rån drar med sig vissa nackdelar i fråga omlindriga former av detta brott. Medan en stöld även om den är grov kanmedföra skyddstillsyn utan särskilda restriktioner, kan skyddstillsyn kommai fråga som påföljd för rån endast om synnerliga skäl är därtill (BrB 28: 1st. 3). Stundom kan rån framstå som ett relativt lindrigt brott, nämligenom våldsanvändningen är ringa och det belopp, som brottet avser litet.⁶ Ensänkning av minimum skulle göra domstolarna friare att ådöma den ur individualpreventiv synpunkt lämpligaste påföljden. Hans Thornstedt

 

⁶ Ett exempel utgör NJA 1965 s. 152, där våldsmannen var 20 år och vred omarmen på offret och bytet utgjorde omkring 40 kronor. Skyddstillsyn ansågsinte komma ifråga. 3 jr ville helst ådöma fängelse men ändrade icke det ungdomsfängelse som RR och HovR ådömt, enär detta påbörjats och avbrott idenna behandling ej ansågs lämplig. (2 jr ansåg ungdomsfängelse vara denriktiga påföljden.) Ett mera markant exempel utgör NJA 1965 s. 454: Gärningsmannen, Roland O., som var 18 år, rånade en prostituerads kund genomatt lägga omkull honom på golvet och ta en plånbok med 100 kronor ur hansficka. RR och HovR dömde honom till skyddstillsyn med behandling i anstalt. HD:s majoritet (3 jr) uttalade bl. a.: »Även om skyddstillsyn må ansesbäst ägnad att främja Rolands anpassning i samhället, föreligga icke synnerliga skäl att döma till sådan påföljd, vare sig med eller utan behandling i anstalt.» I stället dömde HD till ungdomsfängelse. Ett jr fastställde HovR:nsdom och ett jr ansåg att skyddstillsyn utan anstaltsbehandling var den lämpligaste påföljden. — Se om fallen Fürst i SvJT 1966 s. 83 ff.