Bekämpandet av brottsligheten i USA. I SvJT 1968 s. 87 ff har en redogörelse lämnats för den rapport rörande åtgärder till brottslighetens bekämpande, vilken 1967 avgivits av en särskilt tillsatt Commission on Law Enforcement and Administration of Justice.
    De problem, som sammanhänger med kampen mot brottsligheten i USA, fick också en framträdande plats i president Lyndon Johnsons State of the Union-budskap i januari 1968, och den 7 februari presenterade presidenten för kongressen riktlinjerna för ett omfattande program syftande till en minskning av kriminaliteten.
    Presidenten föreslog bland annat, att ett antal nya lagar skulle genomföras. Såsom exempel kan nämnas hans förslag till en lag om säkerheten på gatorna (Safe Streets Bill). Han förordade i detta sammanhang också vissa åtgärder, som syftar till att bistå de olika kommunerna med upprätthållandet av lag och ordning samt att förhindra mellanstatlig handel med skjutvapen. Vidare ansåg presidenten det önskvärt att kriminalisera överskridandet av en delstatsgräns i uppviglande syfte, och han rekommenderade strängare straff för illegalt bruk och innehav av narkotika.
    Det betonades av presidenten, att kampen mot brottsligheten i första rummet borde bedrivas på det lokala planet men med stöd av delstatsmyndigheterna. De federala myndigheterna borde dock bistå de lokala myndigheterna på lämpligt sätt samt tillse, att brott mot federal lagstiftning beivrades.
    Presidenten har dessutom utfärdat en särskild Executive Order, varigenom myndigheternas arbete på att bekämpa kriminaliteten samordnats under ledning av justitieministern Ramsey Clark.

H. D-s

 

Två domar av USA:s högsta domstol
1. I en uppmärksammad dom den 8 april 1968 förklarade Förenta Staternas högsta domstol, att bestämmelsen om dödsstraff i den federala kidnappingslagen är grundlagsstridig. Domen väntas bli prejudicerande beträffande såväl ett antal delstatliga strafflagar som två federala lagar med dödsstraffspåföljd (atomspionage och vissa bankrån).
    Enligt ifrågavarande lag, som antogs efter den på sin tid uppseendeväckande kidnappingen av Atlant-flygaren Charles Lindberghs barn, förklaras det vara ett federalt brott att föra en kidnappad person över en delstatsgräns. Stadgandet kvalificeras genom att vederbörande skall ha tillfogats kroppsskada. För dylikt brott föreskrives dödsstraff, därest juryn rekommenderar detta. Teoretiskt har dödsstraff kunnat utmätas, även om offret tillfogats endast obetydlig kroppsskada. Under de 34 år dödsstraffsparagrafen funnits har emellertid endast sex personer avrättats med stöd av Lex Lindbergh.

 

    Den amerikanska författningen stadgar, att en åtalad inte kan tvingas vittna mot sig själv (i det s. k. fifth amendment) och vidare tillerkänns han rätt till juryrättegång (i det s. k. sixth amendment). I det nu avgjorda målet hävdade svarandesidan, att en person, som åtalats enligt Lex Lindbergh, dels riskerade ett strängare straff, om han begagnade sig av sin författningsenliga rätt till juryrättegång, dels avhölls från sin författningsenliga rätt att icke förklara sig skyldig. Med 6 röster mot 2 fann domstolen detta utrett och dödsstraffsparagrafen förklarades därför vara stridande mot författningen.
    Det väntas att den i Förenta Staterna sedan länge pågående debatten om dödsstraffets avskaffande nu åter kommer att intensifieras.
    2. Den amerikanska konstitutionens pressfrihetsgaranti, som återfinns i det s. k. first amendment, innebär i princip ett förbud mot lagstiftning, som förbjuder pornografisk litteratur.
    Genom en den 22 april 1968 avkunnad dom har Förenta Staternas högsta domstol delvis upphävt detta förbud. I sin dom förklarade nämligen domstolen, att en bestämmelse i en lag i New York, som förbjuder försäljning av pornografisk litteratur till barn under 17 år, icke är grundlagsstridig. Hittills har domstolen under årens lopp förhindrat statliga och kommunala myndigheters försök att begränsa försäljningen av pornografi. Den nu avkunnade domen väntas få till följd att en rad delstater kommer att införa lagar av liknande slag som New York-lagen. I domen, som beslöts med 6 röster (däribland presidenten Earl Warrens) mot 3, förklarade högsta domstolen, att en delstat har ett stort ansvar för ungdomens välfärd och därför äger införa strängare bestämmelser på detta område för barn än för vuxna.
    Mot domslutet röstade bl. a. John M. Harlan, som ansåg att det icke tillkom de federala domstolarna att ingripa mot delstatliga myndigheters ansträngningar att få bukt med pornografin. Endast i fråga om »verkligt anstötlig pornografi», där delstatliga myndigheter agerat med »överambition», borde dylika ingripanden vara motiverade.

G. C.-W¹