Svensk rättspraxis

 

Familjerätt 1962—1966

 

Av justitierådet NILS BECKMAN

 

Sedan nästföregående rättsfallsöversikt i familjerätt publicerades i SvJT 1962 s. 609, har 1965 utkommit en tredje upplaga av min bok Svensk familjerättspraxis (här citerad SvF), i vilken åtskilliga av de nedan upptagna rättsfallen behandlats.

 

Giftermålsbalken

 

Äktenskaps ingående. Beträffande måttet av den bevisning som erfordras för att trolovning skall anses styrkt kan anföras NJA 1964 C 1093: Trolovning ansågs föreligga, då en man som sammanbott med en kvinna presenterat henne som sin fästmö samt bjudit på kalas vid dopet av deras gemensamma barn (SvF AIa4).
    I anslutning till den i SvF under A I c 2 diskuterade frågan om rättsförhållandet mellan samboende må erinras om arvsskattemålet NJA 1965 s. 33, vari HD:s majoritet (för att trots beskattningsreglernas ordalag nå ett skäligt resultat) ansåg kvinna som sammanbott med den avlidne ha såsom anställd tillhört hans hushåll, varför hennes testamentslott beskattades efter klass II (i stället för IV).

 

Äktenskapets rättsverkningar. I det under A II a 6 i SvF behandlade NJA 1964 s. 139 ansågs hustruns köp av persienner till makarnas bostad icke grunda hushållsgäld för vilken mannen enligt GB 5: 12 svarade.
    Enligt 2 § lagen den 15 maj 1959 med särskilda bestämmelser om makars gemensamma bostad skall vid skilsmässa företräde till bostaden tillkomma den make som bäst behöver den, såframt det med hänsyn till omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. Vanligen får hustrun vårdnaden om barnen och behöver därför bostaden bäst. Så var det också i NJA 1966 s. 1. Bostaden var i detta fall en lägenhet som innehades med bostadsrätt. Såsom särskilda omständigheter mot att ge hustrun företräde åberopade mannen, att bostadsrätten vid äktenskapets ingående gjorts till hans enskilda egendom för att bostaden under alla förhållanden skulle vara tillförsäkrad honom samt att hustrun varit otrogen och fått barn med en annan man. Detta ansågs dock ej medföra att det icke skulle vara skäligt att tillägga henne bostadsrätten. Tydligen fäste domstolarna intet avseende vid mannens invändning, att hustrun och barnen skulle ha större möjlighet än han att få en bostad genom bostadsförmedlingen. Beträffande makarnas förhållande till hyresvärden hänvisas till NJA 1964 s. 17 och 68.

 

Äktenskapsförord och andra rättshandlingar mellan makar. Enligt GB 11:29 kan avtal mellan makar om bodelning, underhåll o. d. vid blivande skilsmässa jämkas, om det är uppenbart obilligt för ena maken. Det har gjorts gällande, att en make i detta fall överhuvud icke skulle äga åberopa annan

 

36 Nils Beckmanogiltighetsgrund än uppenbar obillighet (se SvF A III a 2). I NJA 1965 s. 345 förklarades emellertid avtal mellan makar rörande bodelning ogiltigt under åberopande av grunderna för 31 § avtalslagen. Förutsättningsläran är också tillämplig. Mot jämkning av underhållsbidrag, bestämda genom överenskommelse med avseende å förestående skilsmässa, invände hustrun i NJA 1964 s. 548, att underhållsbidragen delvis utgjorde ersättning för att hustrun vid samtidigt träffad uppgörelse om grunderna för bodelning nöjde sig med mindre än sin andel. Invändningen ogillades med den motiveringen, att utredningen icke gav fog för antagande att mannen, när överenskommelsen träffades, insåg eller bort inse att enligt hustruns uppfattning bidragen till hennes underhåll delvis utgjorde sådan ersättning i bodelningshänseende. I NJA 1964 s. 385 hade makar med avseende å förestående hemskillnad överenskommit, att mannen skulle erhålla en fastighet och utge visst kapitalbelopp till hustrun samt att underhållsbidrag icke skulle utgå under hemskillnadstiden. Sedan makarna ett år senare på gemensam ansökan vunnit äktenskapsskillnad utan att hustrun därvid framställt anspråk på underhållsbidrag, ansågs hustrun i senare rättegång oförhindrad att erhålla underhåll enligt GB 11: 26. Mannens invändning, att hon genom överenskommelsen erhållit underhållsbidrag med ett belopp en gång för alla, vann icke bifall.
    Beträffande forum för inregistrering av äktenskapsförord (GB 8: 11) hänvisas till det i SvF under A III f 1 behandlade NJA 1965 s. 172. Vid inregistreringen skall enligt GB 8: 11 st. 2 kungörelse ske i fall som avses i 2 § (gåvor). Enligt NJA 1966 s. 208 skall kungörelse icke ske ifråga om äktenskapsförord, varav icke framgår att genom förordet viss egendom givits av ena maken till den andra. Beträffande frågan huruvida ett äktenskapsförord föreligger eller ej är däremot presumtionen enligt SvJT 1967 rf s. 38 den motsatta: Inregistrering skall ske, såvitt det ej är uppenbart att för rättshandlingens giltighet ej kräves äktenskapsförords form. Enligt sistnämnda rättsfall kan också inregistrering ske på begäran av ena maken mot den andras bestridande och detta även efter lagakraftvunnen hemskillnadsdom.

 

Äktenskaps upplösning. Enligt GB 15: 8 kan mål om hemskillnad enligt GB 11: 2 ej upptagas, med mindre det visas, att medling ägt rum eller att svaranden underlåtit att på kallelse infinna sig till medling eller ej kunnat anträffas med kallelse. I NJA 1966 s. 59 kunde hustrun, som sökte hemskillnad, visserligen styrka, att mannen vistades på okänd ort, men då hon ejens gjort ansökan om medling, avvisades hennes talan. För att medling skall anses ha ägt rum förutsättes i regel makarnas samtidiga närvaro inför medlaren. I det i SvF under A IV b 1 behandlade NJA 1963 s. 462 godtogs emellertid undantagsvis medling genom brevväxling. Medling av obehörig medlare, t. ex. av präst i annan församling än makarnas, gäller ej (SvJT 1967 rf s. 47). För behörig medling i dylikt fall erfordras rättens förordnande. Behörighet att utse medlare enligt GB 14: 1 får anses tillkomma den domstol som enligt GB 15: 4 är hemskillnadsforum, alltså i sista hand — om hemvist i Sverige saknas — Stockholms rådhusrätt (SvJT 1966 rf s.67).
    Hemskillnad kan erhållas, om makarna är ense därom (GB 11: 1), ävensom av ena maken mot den andras bestridande på grund av skuld hos andra maken (GB 11: 2 första stycket) eller på grund av att djup och varak-

 

Familjerätt 1962—1966 37tig söndring uppstått mellan makarna och det icke ändock med hänsyn till särskilda omständigheter skäligen kan fordras att den som vill skiljas fortsätter sammanlevnaden (GB 11: 2 andra stycket). Föreligger flera grunder för hemskillnad bör, såsom jag i SvF A IV d 2 framhållit, i första hand åberopas skuld hos ena maken, ty fastställande härav kan vara av betydelse för den oskyldiga makens rätt. Sedan makar på grund av söndring flyttat från varandra och en av dem väckt talan om hemskillnad enligt GB 11: 2 andra stycket men samma make senare varit otrogen, vann i NJA 1964 s. 543 andre maken med åberopande av otroheten hemskillnad jämlikt första stycket i samma lagrum. Hemskillnad vägras mycket sällan (se SvF A IV c3), men i NJA 1966 s. 411 skedde det dock. Hovrätten hade på talan av mannen dömt till hemskillnad enligt GB 11: 2 andra stycket trots hustruns invändningar, att mannen (som vårdats för psykisk sjukdom) ej förstode att bedöma saken och själv vållat stridigheterna. I HD ville referenten fastställa hovrättens dom. Två justitieråd fann ej söndring styrkt: Mannen hade visserligen hållit sig borta från hemmet 1 1/2 år, men hans animositet riktade sig egentligen icke mot hustrun utan mot en hemmavarande son och en i hemmet boende broder till hustrun. HD:s dom, som dikterades av två andra justitieråd, gick emellertid ut på att oberoende av söndring vägra hemskillnad på grund av särskilda omständigheter. I domen åberopades i första hand, att stridigheterna i äktenskapet liksom mannens önskan att skiljas väsentligen haft sin grund i hans bristande psykiska balans. I andra hand åberopades äktenskapets längd och makarnas ålder (födda 1891 och 1892, 4 barn födda 1919—31) samt olämpligheten att dela den jordbruksfastighet av vilken makarna hade sin bärgning. Rättsfallet belyser att frågan om sådana särskilda omständigheter som här avses ej kan helt skiljas från frågan om söndring.
    Äktenskapsskillnad efter hemskillnad kan enligt GB 11: 3 vinnas, om makarna efter vunnen hemskillnad levat åtskilda ett år och ej heller därefter upptagit sammanlevnaden. Beträffande ettårstiden hänvisas till det i SvF under A IV e 2 behandlade NJA 1962 s. 545. Frågan om innebörden av uttrycket sammanlevnad har behandlats i SvF under A IV e 4. I NJA 1964 s. 449 hade makarna under hemskillnadstiden ej haft gemensam bostad men vid upprepade tillfällen övernattat i samma bostad och även haft sexuell förbindelse med varandra. Med hänsyn till att mannen under hemskillnadstiden under äktenskapsliknande förhållanden sammanbott med annan kvinna, att förhandlingar om äktenskapsskillnad pågått samt att hustrun funnit sig i samlagen endast för att undvika bråk ansågs sammanlevnaden ej upptagen. Beträffande vitesförbud enligt GB 15: 11 för makarna attbesöka varandra hänvisas till det i SvF under A IV e 5 behandlade NJA 1964 s. 114.
    Direkt äktenskapsskillnad kan enligt GB 11: 4 ske på grund av tre års särlevnad och enligt GB 11: 5 på grund av två års egenvilligt övergivande. I NJA 1966 s. 279, där hustrun flyttat från makarnas gemensamma bostad och bosatt sig på annan ort utan att därefter återupptaga sammanlevnaden trots att mannen vid upprepade tillfällen bett henne därom, ansåg HD (med 3 röster mot 2) med hänsyn till stridiga uppgifter om förhållandena i äktenskapet icke utrett, att hustrun egenvilligt och utan giltig orsak undandragit sig sammanlevnaden. Äktenskapsskillnad beviljades därför icke enligt GB 11: 5 utan enligt GB 11: 4.

 

38 Nils Beckman    Äktenskapsbrott ger enligt GB 11: 8 andra maken rätt till äktenskapsskillnad, såvida han ej varit delaktig i gärningen eller samtyckt därtill; ofta får han också rätt till skadestånd enligt GB 11: 24. När ena maken sammanlever i intim förbindelse med annan, anses varje samlag som ett äktenskapsbrott. Att andra maken tidigare återkallat talan om äktenskapsskillnad på grund av förbindelsen ansågs därför i NJA 1964 s. 34 icke innebära att han samtyckt till hela förbindelsen, utan han kunde i senare mål få äktenskapsskillnad enligt GB 11: 8 för att förbindelsen fortsatt (se SvFA IV g 6). I NJA 1964 s. 116 hade hustrun under ett långt äktenskap ägnat sig åt skörlevnad. Mannen, som icke samtyckt till den som grund för skillnaden åberopade förbindelsen, fick äktenskapsskillnad men med hänsyn till den insikt han haft om hennes livsföring intet skadestånd (se A IV g 6 och h 2 i SvF). Att hustrun väckt talan mot mannen om äktenskapsskillnad på grund av hans otrohet hindrar icke honom att vid annan domstol väcka talan om äktenskapsskillnad på grund av otrohet från hennes sida (NJA 1964s. 352). Trohetsplikten består även under särlevnad (jfr det ovan omtalade NJA 1964 s. 543), och även äktenskapsbrott under hemskillnad kan vara grund för äktenskapsskillnad (jfr A IV h 2 i SvF).
    I mål om hemskillnad eller äktenskapsskillnad meddelat förordnande, att make äger sitta kvar i hemmet till dess bodelning sker, kan när som helst ändras av rätten; utan hinder av att hustrun genom lagakraftvunnen hemskillnadsdom i enlighet med avtal mellan makarna fått dylik rätt blev därför i äktenskapsskillnadsmålet NJA 1966 s. 466 (utan åberopande av väsentligt ändrade förhållanden, obillighet e. d.) samma rätt i fortsättningen tillerkänd mannen. Beträffande verkställighet av dylikt förordnande kan hänvisas till JO 1967 s. 98.
    Beträffande möjlighet att klaga över att skilsmässomål onödigt uppehålles kan hänvisas till SvJT 1967 rf s. 42.
    Rättegångskostnader i skillnadsfrågor brukar kvittas, såvitt ej make genom bestridande föranlett kostnader för bevisning. Föreligger skäl för kvittning, skall part ej förpliktas ersätta statsverkets kostnad för motparts fria rättegång (NJA 1963 s. 423, jfr TfSA 1963 s. 298 och 449 samt NJA 1951 s. 223 och 1964 s. 449). Vad nu sagts gäller även om makar vinner »snabbskilsmässa» genom att ena maken omedelbart medger andra makens talan om äktenskapsskillnad på grund av äktenskapsbrott (rf i NJA 1967).

 

    Underhållsskyldighet på grund av äktenskap. Vid avgörande av frågor om underhåll efter skilsmässa fäster HD, såsom av NJA 1966 s. 390 (I, II och III) framgår, avseende ej blott vid läkarintyg om arbetsoförmåga utan i än högre grad vid sådana omständigheter som äktenskapets längd och makarnas förhållande därunder. I III ansåg HD:s majoritet en depression, ehuru den stod i samband med skilsmässan, varaktig och utdömde underhållsbidrag i enlighet därmed. Målet gällde ett omkring 20-årigt äktenskap (hustrun i 45-årsåldern) med barn. (Jfr NJA 1965 A 25, 30 och 39). I I och II åter fick hustrur efter kortvariga (omkring 3 år) äktenskap, trots arbetsoförmåga (i I på grund av psykisk, i II på grund av fysisk sjukdom), ej underhållsbidrag (ens för kortare tid). Det under II refererade fallet kan tillika sägas utgöra en erinran om att underhåll under hemskillnad icke får av billighetsskäl utsträckas ett eller annat år efter äktenskapsskillnaden.(Jfr NJA 1965 A 12 och A 64 samt 1966 A 14.)
    Liksom ett tillfälligt underhållsbehov ej kan medföra utdömande av un-

 

Familjerätt 1962—1966 39derhållsbidrag kan ej heller en rent tillfällig betalningsoförmåga medföra befrielse därifrån (NJA 1965 A 6, jfr SvF A V c 2 i. f.).
    Hustru kan få underhåll, ehuru det dömts till äktenskapsskillnad på grund av hennes äktenskapsbrott (NJA 1964 s. 116, behandlat i SvF under A Vc 4).
    Underhållsbidrag efter äktenskapsskillnad upphör enligt GB 11: 26, om den berättigade träder i nytt gifte. Detta stadgande föranleder stundom underhållsberättigade hustrur att icke sanktionera nya förbindelser genom omgifte. I NJA 1965 s. 356 hade mannen säkrat sig för denna eventualitet genom bestämmelse i skilsmässoavtalet, att underhåll till hustrun skulle utgå blott så länge hon levde ogift och ej sammanbodde med annan man. Sedan i äktenskapsskillnadsdomen underhåll utdömts i enlighet med avtalet, yrkade mannen i senare rättegång fastställelse av att han icke vidare vore underhållsskyldig därför att hustrun sammanlevde med en annan. Han hemställde också om omedelbart förordnande, att den förra domen icke vidare skulle få verkställas. Hovrätten fann mannens talan icke avse jämkning av underhållsbidrag och reglerna i GB om interimistiskt förordnande därför otillämpliga. HD, som på grund av stadgandet i GB 15: 30 st. 2 icke kunde gå in på frågan om dylikt interimistiskt förordnande (jfr SvJT 1967 rf s. 19), föreskrev emellertid, med tillämpning av RB 15: 3, att intill dess lagakraftägande dom förelåge bidragen skulle uppbäras av god man, vilken efter målets slutliga avgörande hade att utbetala medlen till part som befunnits därtill berättigad.
    Frånskild hustru kan förklaras berättigad till familjepension efter statsanställd man, ehuru yrkande därom framställts först efter mannens död (NJA 1965 s. 89, behandlat i SvF under AV c 10). Enligt rf i NJA 1967 kan också frånskild hustru bli tillerkänd familjepensionsrätt trots att äktenskapsskillnadsdomen vunnit laga kraft innan mannen erhöll den med pensionsrätten förenade befattningen. Sistnämnda rättsfall utgör emellertid en erinran om att frånskild hustru ingalunda bör utan vidare få familjepension så snart det lagligen kan ske, utan att domstolen har att göra en lämplighetsprövning, varvid ett skäl mot pension kan vara om behovet av underhållsbidrag är ringa. Det är alltså helt bakvänt att tillerkänna hustrun ett obetydligt underhåll enkom för att kunna ge henne pension.
    Beträffande jämkning av underhållsbidrag finns i SvF följande rättsfallbehandlade, NJA 1964 s. 548 under A V c 11, d 2 och d 5, NJA 1964 s. 41och 396 under A V d 1 samt NJA 1962 s. 291, 1964 s. 171 och 1965 C 124 under A V d 2. Här må även hänvisas till det ovan under rättshandlingar mellan makar behandlade NJA 1964 s. 385.

 

Bodelning. I NJA 1966 s. 469 förklarade HD (med 3 röster mot 2) i mål om klander av bodelning muntligen inför rätta träffat förlikningsavtal mellan makarna vara bindande. Beträffande forum för klander av bodelning hänvisas till NJA 1966 s. 205. Att avtalslagens ogiltighetsregler är (analogivis) tillämpliga på avtal mellan makar rörande bodelning framgår av det ovan under rättshandlingar mellan makar behandlade NJA 1965 s. 345. Beträffande vederlag vid bodelning hänvisas till det i SvF under A VI c 1 behandlade NJA 1962 s. 294. Enligt SvJT 1966 rf s. 17 kan resolutivt villkor knytas vid fastighetsöverlåtelse genom bodelning. NJA 1965 s. 300, som rörde tillämpning av 6 000-kronorsregeln i GB 13: 12 i fall som avses i ÄB 3: 7, har behandlats i SvF under C I b 7.

 

40 Nils BeckmanFöräldrabalken

 

Äktenskaplig börd. Beträffande internationella förhållanden hänvisas till NJA 1962 s. 123 samt 1964 s. 1 och 247. Tidigare rättsfall om styrkan av den bevisning som erfordras för att förklara ett barn sakna äktenskaplig börd behandlas i SvF under B I b 8. Ett liknande fall förelåg i NJA 1966 s. 408. Modern till en den 25 juli 1959 född gosse, vägande 2 870 gr och 50 cm lång, hade ej haft samlag med sin make mellan den 31 augusti och den 6 december 1958. Att barnet avlats sistnämnda dag ansågs så osannolikt, att barnet måste antagas avlat vid samlag som hon den 25, 26 och 27 november 1958 haft med en annan man, låt vara att även dessa samlag låg så sent som nära den undre gränsen för antaglig konceptionstid (jfr B II d 6 i. f. i SvF).

 

Fastställande av faderskap. En man, som enligt ett i vederbörlig ordning tillkommet erkännande är fader till ett barn utom äktenskap, kan få faderskapserkännandet ogiltigförklarat, om han styrker att han ej är barnets fader. Han kan emellertid ej, då han blir krävd på underhåll, göra invändning om att erkännandet ej vore gällande utan måste instämma särskild talan mot barnet (SvJT 1966 rf s. 44). Även på faderskapserkännande är avtalslagens regler analogt tillämpliga. I NJA 1965 s. 333 förklarades ett faderskapserkännande ogiltigt på grund av vilseledande.
    Ogillas faderskapstalan, förpliktas i regel barnet att ersätta den instämde mannens rättegångskostnader. Så skedde i NJA 1962 s. 658 även i ett fall, då det vid målets början framstod som ovisst vilken av flera män som var barnets fader samt faderskapstalan återkallades så snart verkställt blodprov utvisat att det icke kunde vara den instämde.
    Det måste anses vara ett allmänt intresse att faderskap blir rätt fastställt. När en man genom lagakraftvunnen dom förklarats vara fader till ett barn men sedermera genom blodprov eller annat bevis styrker att faderskap är uteslutet, beviljas därför resning, även om han strängt taget kunnat åberopa beviset redan i målet. I NJA 1965 s. 417 beviljades resning, ehuru det berott på försummelse från mannens sida att blodundersökning ej kommit till stånd i målet.
    Faderskapstalan skall bifallas, om det varder utrett att mannen haft samlag med modern å tid då barnet kan vara avlat samt det ej är osannolikt att barnet avlats vid samlaget. Modern bör därför uppge bl. a. tid för samlag (NJA 1966 A 1). Ny statistisk undersökning angående nyfödda barns vikt och längd vid olika längd av havandeskap gjordes 1956 och 1957. Medicinalstyrelsen brukar numera allenast ange på denna undersökning grundad sannoliksprocent för att barnet avlats vid uppgiven tid samt överlåta åt domstolen att avgöra huruvida procenten är så låg att barnets avlande är osannolikt. I NJA 1965 s. 460 ogillades faderskapstalan, då samlag ägt rum så tidigt som 302 dagar (I), resp. så sent som 230 dagar (II) före födelsen. Båda målen gällde gossar. Sannolikhetsprocenten var i förra fallet 2,3 % för vikten (3 800 gr) och 2,0 % för längden (51 cm), i senare fallet 2,0 % för vikten (3 150 gr) och 1,4 % för längden (50 cm). Härmed kan jämföras, att i det ovan omtalade bördsmålet NJA 1966 s. 408 en den 25 juli 1959 född gosse (vägande 2 870 gr och 50 cm lång) ansågs kunna vara avlad så sent som den 25 nov. 1958. Mål med sannolikhetsgrader liggande mellan 1965 och 1966 års rättsfall är för närvarande beroende på HD:s prövning.

 

Familjerätt 1962—1966 41    Vad angår sådana omständigheter som gör faderskap osannolikt, bifölls i NJA 1963 s. 455 faderskapstalan mot en man som vid tiden för barnets avlande var nära 80 år gammal. I resningsärendet NJA 1963 s. 94 ansågs faderskap uteslutet på grund av blodundersökning enligt Hp-systemet.

 

Adoption. Skilsmässobarn får i regel icke mot faderns bestridande adopteras av moderns make i nytt äktenskap (se SvF under B III a 5). I NJA 1965 s. 256 tilläts det dock undantagsvis.
    I NJA 1966 s. 112 hade adoption av ett barn skett med samtycke av förmyndare, å vilken vårdnaden överflyttats. Trots att föräldrarnas samtycke till adoptionen alltså ej var erforderligt utan de enligt FB 20: 6 st. 2 blott borde höras »där det kan ske», blev adoptionsbeslutet på domvillobesvär av modern undanröjt därför att föräldrarna ej hörts i ärendet angående adoptionen, ehuru hinder däremot ej mött. I rf i NJA 1967 ogillades emellertid domvillobesvär av fader till barn utom äktenskap, som bortadopterats utan hans hörande (särskilda omständigheter).

 

Vårdnad. Beträffande frågan huruvida vårdnaden om barnen vid skilsmässa bör tilldelas fadern eller modern kan (utöver de i SvF under B IVa 5 angivna rättsfallen) hänvisas till NJA 1965 A 36 och 47 samt 1966 A 7.
    I vårdnadsfrågor (indispositiva tvistemål) kvittas rättegångskostnaderna enligt RB 18: 2, om ena partens yrkanden medgivits av motparten (NJA 1963 s. 423).
    Beträffande överflyttande av vårdnad till barn utom äktenskap från särskild förmyndare till modern hänvisas till det i SvF under B IV a 9 behandlade NJA 1962 s. 440.
    Yrkande om umgängesrätt kan utan fullföljd av talan framställas i högre rätt (NJA 1966 s. 525). Beträffande verkställighet av umgängesrätt hänvisas till det i SvF under B IV c 4 behandlade NJA 1964 s. 57.
    Enligt 1 § namnlagen förvärvar barn i äktenskap vid födseln faderns släktnamn. Sedan hustru i samband med skilsmässa tillerkänts vårdnaden om minderårigt barn i äktenskapet och därefter återtagit sitt släktnamn som ogift, kan samma namnbyte för barnet ske, såframt rätten finner namnbytet vara förenligt med barnets bästa (se namnlagen 1 § 3 st. 1 punkten samt NJA 1965 s. 259 II). Enligt 2 § namnlagen erhåller barn utom äktenskap moderns släktnamn, även om detta förvärvats genom äktenskap, men kan i sistnämnda fall genom anmälan i stället erhålla det släktnamn modern hade som ogift. Före namnlagens ikraftträdande (1/4 1964) gällde motsatt regel. Barn som enligt äldre rätt erhållit moderns flicknamn fick i rf i NJA 1967 tillstånd att antaga moderns namn som gift, vilket hon efter äktenskapsskillnad fortfarande bar (jfr 12 § namnlagen, moderns f. d. man bestred förgäves namnbytet).

 

Underhållsskyldighet. Underhåll till frånskild hustru brukar i praxis icke nedsättas därför att mannen gift om sig, men (såsom i SvF under B V a 2 framhållits) kan förhållandet mellan två hustrur ej likställas med förhållandet mellan barn, där faderns lättsinne att skaffa till världen fler barn än han kan försörja ej bör gå ut över de små nytillkomna barnen. Då fader till barn utom äktenskap gift sig och fått tre barn i äktenskapet, nedsattes i NJA 1965 s. 51 det utomäktenskapliga barnets underhåll med hänsyn till att underhållsskyldighet mot tre barn tillkommit, varemot underhållsplikten till hustrun ansågs icke böra beaktas vid jämkningsfrågans avgörande.

 

42 Nils Beckman    Enligt FB 7: 5 andra stycket i dess lydelse fr. o. m. den 1 juli 1959 medför adoption, att underhållsskyldigheten mellan föräldrarna och barnet upphör. Ehuru motsatt regel tidigare gällde, har även vid äldre adoptioner adoptivbarns underhållsskyldighet gentemot sina föräldrar upphört den 1 juli 1959 t. o. m. om adoptanten avlidit dessförinnan (NJA 1966 C 30).
    Beträffande underhållsskyldighetens fördelning mellan föräldrar hänvisas till det i SvF under B V c 4 behandlade NJA 1962 s. 286, beträffande avtal om underhåll till barn utom äktenskap till det i SvF under B V d 4 behandlade NJA 1962 s. 451, beträffande införsel då hovrätt ändrat underrätts dom rörande bidrag till SvJT 1966 rf s. 36 samt beträffande förbud för underhållsskyldig att avflytta från riket till NJA 1963 s. 337.
    Enligt FB 7: 8 kan domstol jämka underhållsbidrag på grund av väsentligt ändrade förhållanden (se SvF under B V d 5). Har underhållsbidrag bestämts till lågt belopp därför att den underhållsberättigades företrädare bibragts en felaktig uppfattning om den underhållsskyldiges inkomster, kan det icke anses som väsentligt ändrade förhållanden att rätta förhållandet senare blir känt; avgörande är om de verkliga inkomsterna ändrats (NJA 1965 C 124; jfr NJA 1964 s. 41). Vid bedömande av om förhållandena ändrats skall även penningvärdets fall tagas med i beräkningen. Att domstol därvid skall bortse från lagstiftningen om automatisk höjning av underhållsbidrag var måhända tidigare ej fullt klart (jfr NJA 1962 s. 291). Av rf i NJA 1967 framgår emellertid, att domstol icke skall vägra att höja ett underhållsbidrag ens då den enda väsentliga ändring som inträffat betingats av penningvärdets fall och denna förändring automatiskt till fullo kompenserats enligt 1966 års lag om ändring av vissa underhållsbidrag. (Jfr K. G. Lindberg, Några anmärkningar till lagen den 16 december 1966 om ändring av vissa underhållsbidrag, i TfSA 1967 s. 107).
    Avtal kan jämkas lättare än dom. Tanken häri är naturligtvis att domstol i sistnämnda fall redan haft tillfälle att pröva beloppets skälighet. Så är emellertid icke alltid fallet, eftersom domstolen är bunden av parternas yrkanden. Detta medför den egendomliga konsekvensen, att om för lågt underhållsbidrag yrkats och därför utdömts jämkning kan ske om svaranden medgivit att utge det låga bidraget (NJA 1962 s. 438) men icke då han ej ens velat gå med på det (NJA 1961 s. 438).
    I NJA 1965 s. 351 förklarades svensk domstol kunna jämka underhållsbidrag till barn som flyttat utrikes.

 

Omyndighet. I det i SvF under B VI c 5 behandlade NJA 1962 s. 481 förklarades advokat, som omyndigförklarad anlitat utan förmyndarens samtycke, berättigad till ersättning allenast i den mån hans arbete för den omyndiga medfört sådan nytta som avses i FB 9: 7. I det i SvF under B VI c 6 behandlade NJA 1964 s. 139 (även omnämnt här ovan på tal om äktenskapets rättsverkningar) ansågs hustru, omyndig på grund av sin ålder men med egen arbetsinkomst, icke bunden av avtal om köp av persienner till sin och sin makes bostad.
    Beträffande rätt att föra talan om omyndighetsförklaring hänvisas till NJA 1962 s. 29 (behandlat i SvF under B VI d 2) och NJA 1964 s. 21 (behandlat i SvF under B VI d 4).
    Lagen om verkan av avtal, som slutits under inflytande av rubbad själsverksamhet, ansågs i NJA 1966 s. 44 icke vara tillämplig å en 86-årig man,

 

Familjerätt 1962—1966 43vars mottaglighet för psykisk påverkan enligt läkarutlåtande ökats av ålder och psykisk svaghet. Den ifrågakomna rättshandlingen förklarades emellertid ogiltig jämlikt 33 § avtalslagen.

 

Förmynderskap. I ärende om förordnande av förmyndare är bl. a. närmaste fränder att anse som parter (SvJT 1966 rf s. 14). I SvJT 1966 rf s. 44 fick den som anmält behov av medförmyndare och därtill föreslagit sig själv icke fullfölja talan mot beslut varigenom annan erhållit förordnandet. Enligt NJA 1962 s. 157 är överförmyndare icke behörig att till HD fullfölja talan i mål angående omyndighetsförklaring (se SvF under B VII f 5). Verkan av förmyndarförordnande (i internationella förhållanden) prövades i NJA 1966 s. 388.
    Omyndigs skadeståndsfordran mot förmyndaren åtnjuter förmånsrätt enligt handelsbalken 17: 10 (se SvF under B VII a 6). Förmånsrätt tillkommer emellertid enligt rf i NJA 1967 icke omyndiga barn i fader-förmyndares konkurs för reverser, som vid moderns död formligen (god man för barnen vid boutredning och arvskifte, godkänt av överförmyndaren) tillskiftats dem som vederlag för att fadern behållit all egendom i boet.
    Beträffande förmyndarredovisning hänvisas till det i SvF under B VII d 3 behandlade NJA 1964 s. 26.
    Talan om hävande av bördspresumtion kan föras av mannen samt av företrädare för barnet. Då mannen försuttit sin rätt och modern, som var barnets förmyndare, icke ville föra någon talan, förordnades i ett i SvF under B I b 7 utförligt refererat fall god man enligt FB 18: 2 att föra bördstalan. Ett sådant godmansförordnande är, om äktenskapet alltjämt består, att anse som meddelat enligt paragrafens första stycke (i så fall äger modern enligt FB 20: 32 icke fullfölja talan) men eljest enligt andra stycket (NJA 1965 s. 337, jfr SvF under B VII e 2).

 

Ärvdabalken
Arv. Om efterlevande make jämlikt GB 13: 12 (6 000-kronorsregeln) ägt erhålla hela kvarlåtenskapen efter den först avlidne, är dennes släkt enligt ÄB 3: 7 utesluten från rätt till sekundosuccession. Vid stadgandets tillämpning blir enligt det i SvF under C I b 7 behandlade NJA 1965 s. 300 i regel bouppteckningsvärdena avgörande.
    Beträffande bröstarvinges laglottsskydd mot gåvor enligt ÄB 7: 4 hänvisas till det i SvF under C I f 4 behandlade NJA 1963 s. 345.
    Av arvsrättens natur framgår, att den som avstår från arv icke därigenom förfogar över viss egendom utan blott underlåter att göra en behörighet gällande (se SvF under C I l 2; jfr där nämnda NJA 1962 s. 294 ävensom NJA 1963 s. 57 och 1966 s. 66). Detta gäller dock blott, om avståendet sker utan förbehåll, varmed jämställes avstående till de i alla händelser till arvet närmast berättigade. Sker avståendet däremot med förbehåll, som inverkar ändrande på den legala arvsfördelningen, innebär detta attarvingen mottager arvet och disponerar över det (NJA 1966 s. 424).

 

Testamentes begrepp. Beträffande giltigheten av utfästelser om underhållsbidrag för tid efter den förpliktades död hänvisas till det i SvF underC II b 3 behandlade NJA 1964 s. 105, beträffande gränsen mellan gåva och testamente till det under C II c 1 behandlade NJA 1962 s. 669 samt beträffande frågan huruvida muntliga yttranden under livstiden kunde ge-

 

44 Nils Beckmannom godkännande efter dödsfallet bli att jämställa med testamente till det under C II d 1 behandlade NJA 1962 s. 454.

 

Upprättande och återkallelse av testamente. Enligt ÄB 10: 4 är testamentsvittne jävigt i fråga om förordnande till honom själv. Testamentstagares ställföreträdare är däremot enligt det i SvF under C III b 2 behandlade NJA 1963 s. 464 icke jävig. Frånskild make är icke jävig (NJA 1962 s. 544, behandlat i SvF under C III b 3).
    Testator kan återkalla ett testamente partiellt genom att överstryka eller låta annan överstryka vissa delar därav (NJA 1966 s. 270). I det i SvF under C III f 5 behandlade NJA 1963 s. 512 ansågs emellertid testator ej otvetydigt ha givit tillkänna återkallelse genom att å det ena exemplaret av ett i två exemplar upprättat testamente skett överstrykningar.
    En försäkring, till vilken förmånstagare insatts, ingår jämlikt 104 § 1 st. försäkringsavtalslagen icke i försäkringstagarens kvarlåtenskap. Återkallelse av förmånstagareförordnande skall för att vara gällande ske i den ordning 103 § försäkringsavtalslagen föreskriver. Ett vid tecknande av livförsäkring meddelat förmånstagareförordnande för försäkringstagarens arvingar ansågs i NJA 1966 s. 355 icke återkallat genom att försäkringstagaren senare upprättat testamente till förmån för vissa universella testamentstagare. Detta är viktigt att observera, eftersom livförsäkringen ofta är värdefullare än kvarlåtenskapen men förmånstagarförordnandet gjort med vida mindre eftertanke än testamentet (Se de lege ferenda SOU 1964:35 s. 459).

 

Testamentes tolkning. Testamente tolkas, där anledning till annat saknas, efter sin ordalydelse (NJA 1966 s. 296; jfr emellertid C IV a 1 i SvF). Beträffande tolkning av inbördes testamenten hänvisas till NJA 1963 s. 11 (behandlat i SvF under C IV d 4 och C V h 1) ävensom till NJA 1964s. 289 (behandlat under C IV a 5).
    I SvJT 1966 rf s. 51 tolkades en i försäkringsavtal intagen klausul att»arvingarna» skulle vara förmånstagare till försäkringsbeloppet såsom avseende den universella testamentstagaren, ej den legale arvingen. Arvsskattemålet NJA 1966 s. 355 fick emellertid motsatt utgång (jfr TfSA 1966s. 425 samt de lege ferenda SOU 1964:35 s. 459).
    Beträffande förhållandet mellan legat och universella förordnanden hänvisas till arvsskattemålen NJA 1965 s. 142 och SvJT 1965 rf s. 59 (jfr SvF under C IV k 1) samt NJA 1963 s. 65 (se därom SvF under C IV g 1 samt SvJT 1965 s. 402).
    Sedan stiftelse bildats och styrelse för densamma utsetts i enlighet med föreskrifter i testamente, förklarades i NJA 1966 s. 3 testamentsexekutor jämlikt grunderna för ÄB 22: 7 jämförd med 7 § lagen om tillsyn över stiftelser behörig att föra talan om utseende av andra ledamöter i styrelsen. På yrkande av testamentsexekutorn förordnades jämlikt RB 15: 3 och 5 god man att, intill dess annorledes förordnades, i ursprungligen utsedda ledamöters ställe företräda stiftelsen.

 

Testamentstagares rätt i vissa fall. En testamentstagare anses i regel ha fått full äganderätt, om ingen sekundosuccessor blivit angiven. Om testamentet bestämmer viss sekundosuccession men ger förste testamentstagaren rätt att träffa avvikelser därifrån, kan han anses ha full äganderätt, men begagnar han ej sin rätt, blir förhållandena vid hans död likartade med vad som gäl-

 

Familjerätt 1962—1966 45ler vid fri förfoganderätt (NJA 1963 s. 382, behandlat i SvF under C Va 4).
    Universell testamentstagare anses, då förordnande om sekundosuccession finnes, i regel ha fri förfoganderätt (NJA 1962 s. 852 och 1963 C 939, behandlade i SvF under C V b 1; jfr NJA 1966 s. 342, där allenast avkomsträtt ansågs föreligga). Fri förfoganderätt anses föreligga även om den i testamentet använda beteckningen på förste testamentstagarens rätt närmast tyder på nyttjande- eller avkomsträtt (NJA 1965 s. 62 II, behandlat under C V b 1), dock ej om testamentet upprättats före den nuvarande arvslagstiftningens tillkomst (NJA 1965 s. 62 I, behandlat under C V b 3; jfr NJA 1965 C 210).
    Beträffande frågan huruvida förordnande om sekundosuccession föreligger eller ej hänvisas till det i SvF under C V b 4 behandlade NJA 1963 s. 607.
    Beträffande avkomsträtt hänvisas till nyssnämnda NJA 1966 s. 342 och SvJT 1962 rf s. 1 (behandlat i SvF under C V e 3 ävensom i SvJT 1966 s. 651 och 660) samt till NJA 1962 s. 461 (behandlat i SvF under C Ve 4).

 

Testamentes ogiltighet och förverkande. Testamente är ej gällande, om testator svävat i villfarelse som varit avgörande för hans vilja att göra testamente (NJA 1963 s. 526, behandlat i SvF under C VI c 2). Detta gäller dock endast villfarelse av betydelse för testamentets innehåll (se SvF under C VI c 1). I NJA 1966 s. 270 hade vad ett inbördes testamente mellan två systrar innehöll om kvarlåtenskapen efter bådas frånfälle överstrukits på föranstaltande av den ena systern. Härigenom ansågs hon ha för sin del återkallat testamentet i fråga om sekundosuccessionen. Visserligen trodde hon antagligen att bestämmelserna om sekundosuccession därigenom upphört att gälla även såvitt avsåg kvarlåtenskapen efter systern, men det ansågs icke visat, att hon ej skulle ha vidtagit återkallelseåtgärderna oberoende härav.
    Enligt ÄB 15: 2 kan förverkande drabba bl. a. den som uppsåtligen förstört eller undanhållit testamente (jfr NJA 1924 s. 214). I NJA 1966 C 1129 hade hovrätten tillämpat detta på en testamentsexekutor, som ej underrättat testamentstagare om ett testamente till deras förmån; vilken ståndpunkt HD härutinnan intog framgår ej av HD:s beslut, varigenom målet återförvisades till underrätten (om grunden därtill, se strax här nedan).

 

Testamentes bevakning, delgivning, klander och preskription. Bevakning skall ske vid testators personliga forum (NJA 1962 s. 547, behandlat i SvF under C VII a 5). Förlängning av tid för klander av testamente kan icke lagligen äga rum (rf i NJA 1967).
    I en rättegång mellan två testamentstagare, vari å ömse sidor bestrides giltigheten av det förordnande motparten åberopar, kan icke den ene förklaras sakna rätt (på grund av förverkande eller ogiltighet) utan att den andres rätt prövas (nyssnämnda NJA 1966 C 1129).

 

Boutredning. Då dödsbodelägare avstått från arv intill ett angivet belopp men ej från hela arvet eller från viss kvotdel därav, har avståendet ej tillföljd att den, till vilken detsamma skett, blivit delägare i dödsboet (NJA 1963 s. 57, omnämnt i SvF under C VIII a 1 och d 1). Den till vilken en

 

46 Nils Beckmanarvinge överlåtit sin rätt till arv förvärvar successionsrättsligt sett vad som tillskiftas honom vid arvskifte direkt från den avlidne genom förmedling av dödsboet såsom juridisk person (se C I l 3 i SvF). Ofta åsyftas emellertid med dylika transaktioner kringgående av annan lagstiftning, och de godtages då icke av domstolarna. I NJA 1966 s. 66 förelåg sålunda ett klart försök att kringgå jordförvärvslagen. Enligt skriftligt »avtal ang. överlåtelse av arvslott i dödsbo» hade en delägare i ett dödsbo, vars enda tillgångar utgjordes av en jordbruksfastighet med tillbehör, sålt sin lott i boet till en utomstående, vilken därefter genom »arvskifte» tillskiftades tillgångarna mot vederlag i pengar till övriga delägare. Detta ville domstolarna (med två reservanter i hovrätten och en i HD) icke godtaga som ett från jordförvärvslagens tillämpning undantaget successionsrättsligt fång.
    Först genom arvskiftet blir tillgångarna i ett dödsbo anknutna till de särskilda delägarna såsom individuellt berättigade rättssubjekt (NJA 1963 s.192, behandlat i SvF under C VIII a 4).
    Fri rättegång får icke beviljas dödsbo men väl enskild delägare. Icke heller då part med fri rättegång avlidit under rättegången och hans dödsbo övertagit talan har dödsboet rätt till fri rättegång (NJA 1965 s. 87, behandlat i SvF under C VIII a 5).
    Talerätt för dödsbo tillkommer, om boutredningsman förordnats, denne ensam, eljest dödsbodelägarna gemensamt (jfr dock om rätt för en delägare att föra talan för boet det i SvF under C VIII b 2 behandlade skiftesmålet NJA 1964 s. 31 ävensom rf i NJA 1967 rörande RB 14: 8 st. 2).En ensam dödsbodelägare kan emellertid vara behörig därför att han i själva verket icke för talan för boet utan antingen i annan egenskap än som delägare (närmaste anhörig) eller som delägare men för egen del. I förra hänseendet är NJA 1966 s. 609 av intresse. HD framhöll där, att den avlidnes anhöriga — i motsats till exempelvis dödsbodelägarna — hade att bestämma om begravningen. En av de närmaste anhöriga (tillika dödsbodelägare), som ombesörjt och betalat gravvård till skälig kostnad, tilldömdes ersättning härför av dödsboet, ehuru detta avträtts till boutredningsman, som icke mot andra delägares bestridande velat samtycka till åtgärden. Att dödsbodelägare förde talan för egen räkning och ej för boet ansågs vara förhållandet i NJA 1965 s. 248. Sedan en av fem delägare klandrat ett av testamentsexekutor förrättat arvskifte bl. a. på den grund att i skiftet ingick en fordran å honom, ehuru den vore tvistig och boet således ej vore berett till skifte, förklarades två andra delägare behöriga att föra talan mot honom om utfående av de andelar i fordringen som tillskiftats dem vid arvskiftet. (Se också det i SvF under C VIII a 5 behandlade NJA 1964 s. 54; båda dessa fall avser samma rättsförhållande, slutligen avgjort genom rf i NJA 1967.)
    Beträffande testamentsexekutors befogenheter för att få ändamålsbestämmelse fullgjord (ÄB 22: 7) hänvisas till det ovan vid testamentes tolkningbehandlade NJA 1966 s. 3. Boutredningsman kan också förordnas på begäran av den som äger föra talan om fullgörande av ändamålsbestämmelse, om det prövas nödigt för ändamålsbestämmelsens verkställande, men i NJA 1966 s. 552 ansågs ej erforderligt att boutredningsmannaförvaltning anordnades.
    Enligt ÄB 19: 19 kan envar delägare föra klandertalan mot boutredningsmans förvaltning. Sådan talan skall väckas inom ett år från det redovis-

 

Familjerätt 1962—1966 47ningen skett och får icke därefter utvidgas till att avse klander i andra hänseenden än dem varom talan väckts (NJA 1966 s. 193). Vad nu sagts om dödsbodelägares klandertalan äger motsvarande tillämpning å borgenärs talan om skadestånd mot boutredningsmannen (NJA 1966 s. 54, jämväl refererat i TfSA 1966 s. 190). Boutredningsmannen hade, sedan han avgivit redovisning för sin förvaltning till dödsbodelägarna, muntligen lämnat borgenären besked därom. Genom detta besked ansågs han ha lämnat redovisning för sin förvaltning såvitt avsåg borgenärens rätt. Då borgenären icke väckt talan mot boutredningsmannen inom ett år från det denna redovisning lämnades, förklarades borgenärens rätt till talan mot boutredningsmannen för hans åtgärder som boutredningsman förfallen.
    I bouppteckningen skall dödsbodelägarna anges (jfr NJA 1963 s. 57, omtalat strax här ovan samt i SvF under C VIII d l). Boets tillgångar och skulder skall vidare antecknas och värderas, varvid arvsskatteförordningens regler iakttages (se om arvsskatterättspraxis SvJT 1965 s. 399). Tillgångar och skulder skall enligt ÄB 20: 4 antecknas sådana de var vid dödsfallet. Avgörande för periodiska prestationer är i princip i vad mån de belöper på (icke i vad mån de förfallit) före dödsfallet (så beträffande skatteskuld enligt NJA 1963 s. 536, omtalat i SvF under C VIII d 2 och d 5; undantag i fråga om arrende och hyra). Begravnings- och bouppteckningskostnader får upptagas såsom avgående poster, ehuru de tillkommit efter dödsfallet (se SvF C VIII d 3). Vad såsom begravningshjälp enligt statens allmänna avlöningsreglemente utbetalas till dödsbo utgör icke tillgång i boet och behöver ej heller avdragas från begravningskostnaden (NJA 1965 s. 54). Vad angår avdrag för sorgkläder medgavs i SvJT 1966 rf s. 13 avdrag för efterlevande make men ej för barn som för sin försörjning var oberoende av den avlidne. I vad mån bouppteckningskostnad får avdragas såsom skuld framgår av NJA 1962 s. 134. — I NJA 1963 s. 114 ansågs vederlag för vård av den avlidne rätteligen upptaget som skuld i bouppteckningen (jfr SvF VIII d 4). — Fast egendom skall i regel upptagas till nästföregående års taxeringsvärde (SvF C VIII d 6). I NJA 1966 s. 538 ansågs dock intet värde tillfört behållningen genom en i bouppteckningen upptagen fastighet, till vilken den avlidne formellt stått såsom ägare med skyldighet att på begäran av den reelle ägaren sälja fastigheten till denne eller den han anvisade utan anspråk på köpeskilling för egen del. Då utlänning efterlämnar fast egendom här i riket, får enligt 13 § 2 mom. arvsskatteförordningen vid beräkning av behållning avdrag ske endast för gäld för vilken den skattepliktiga egendomen på grund av inteckning eller eljest särskilt häftar (SvJT 1967 rf s. 1). Beträffande värdering av icke börsnoterade aktier hänvisas till NJA 1962 s. 863, 1964 s. 75 och 1965 s. 448 (se SvF under C VIII d 6). — Se om bouppteckningsvite NJA 1963 s. 479, om preskription av arvsskatteskuld NJA 1962 s. 343 samt om ansvar för oriktiga uppgifter i bouppteckning NJA 1963 s. 690 (sistnämnda tre rättsfall behandlade i SvF under C VIII d 9). Beträffande frågan, huruvida bouppteckning får anses behäftad med felaktighet som jämlikt ÄB 20: 10 skall föranleda tilläggsbouppteckning, hänvisas till NJA 1966 s. 266 och SvJT 1967 rf s. 8.
    Den i ÄB 21 kap. stadgade skyldigheten för dödsbodelägare att vidtaga särskilda åtgärder för att undgå personligt betalningsansvar för den dödes gäld gäller blott veterlig gäld (SvF C VIII e 1). Att boutredningsmannen

 

48 Nils Beckmanej känner till gälden medför ej utan vidare att den ej skall anses dödsboet veterlig (jfr NJA 1963 s. 184). — Enligt ÄB 21: 9 äger borgenär fordra säkerhet för gäld efter den döde, som ej är till betalning förfallen och för vilken säkerhet ej finnes. Detta stadgande, som närmast åsyftar skuld på grund av lämnad kredit, förklarades i NJA 1966 s. 337 icke tillämpligt på en räntelöpande gåvorevers, vars kapitalbelopp ej skulle få uppsägas förrän efter såväl givarens som hans hustrus död.
    Beträffande stadgandet i ÄB 23: 2, att arvskifte ej mot delägares bestridande får företagas innan all veterlig gäld blivit gulden, hänvisas till ovan omtalade NJA 1965 s. 248 (jfr SvF C VIII g 2). — Den i ÄB 23: 8 stadgade tiden för klander av arvskifte kan ej förlängas genom återställande av försutten tid (NJA 1965 C 614, jfr SvJT 1950 s. 800).
    Dödförklaring kan enligt ÄB 25: 1 i regel ske efter tio års bortovaro. Befann sig den bortovarande i livsfara, är dock tiden blott tre år (SvJT 1963 rf s. 34, behandlat i SvF under C VIII i 3).