Är adekvansproblemet ett realitets- eller ett värderingsproblem?
Av justitierådet GUNNAR BOMGREN
Om begreppet adekvat kausalitet har Hj. Karlgren fällt de träffande orden, att begreppet »hör till de mest oklara, varmed den civilrättsliga doktrinen laborerar, vilket icke vill säga litet».1 Tager man del av ett par undersökningar, som under senare år ägnats detta ämne, nämligen U. Perssons »Adekvansfrågan» och »Om kausalitet, adekvans och skada»2 samt I. Strahls »Adekvansläran»,3 finner man icke blott att begreppet är oklart utan även att väl underbyggda och avvägda utredningar mynnar ut i motsatta omdömen. Persson finner adekvansprincipen, definierad så som han gör, oumbärlig,4 medan Strahl är böjd att förkasta den.5 Har jag uppfattat Strahl rätt menar han, att man vid culpösa handlingar skall arbeta med en i culparekvisitet ingående konkret riskberäkning medan man ifråga om strikt ansvar kan nöja sig med att genom en tolkning av förefintliga stadganden avgöra om en inträffad skada är att uppfatta såsom typisk. I det senare fallet synes förf. knyta an till en bl. a. av Hart & Honoré med skicklighet utvecklad teori om »the scope of specific legal rules».6 Persson angriper problemet från en annan utgångspunkt. Enligt honom har man, sedan väl orsakssammanhanget klarlagts, att med hjälp av frekvensundersökningar eller andra sannolikhetsbedömanden avgöra om det post eventum fastställda orsakssammanhanget kan bedömas redan i handlingsögonblicket ha framstått såsom sannolikt. Vad som föresvävat förf. är antagligen skillnaden mellan orsaksförklaring och effektprognos.7 Framställningen ger närmast vid handen, att denna effektprognos, d. v. s. adekvansbedömning, principiellt skall ske induktivt, låt vara att till slut, när graden av sannolikhet sålunda bestämts, en värderingsfråga kvarstår, nämligen om sannolikheten är sådan, att den skall medföra ansvar.
Oberörda av eller i okunnighet om dessa delvis subtila resonemang finner advokaterna det fortfarande, och som det verkar i stigande
grad, ändamålsenligt att åberopa bristande adekvans för att motivera en önskad begränsning av ansvar för skador. Naturligtvis kan det förhålla sig så, att »wo Begriffe fehlen da stellt ein Wort zur rechten Zeit sich ein», men med egen erfarenhet från advokatyrket tror jag, att det ligger något annorlunda till. Den första uppgift en advokat i ett skadeståndsfall ställes inför är att klarlägga fakta. Därefter har han att söka finna orsaken eller orsakerna till skadan, vilket innebäratt han får göra en sannolikhetsbedömning. När klarhet, så långt det går, vunnits i dessa avseenden, men först då, övergår han till en värdering av fallet. Givetvis kan han icke vid de första operationerna se bort från att det finnes normativa regler som är eller kan vara tillämpliga, men på detta stadium använder han dem som arbetshypoteser för att sovra materialet. Med denna reservation kan man säga, att han innan den slutliga rättsliga värderingen sker förfar empiriskt. Detta gäller även det, låt vara mera sällan aktuella, moment som består i att bedöma, om det kan anses ha framstått såsom sannolikt, att händelseförloppet skulle utveckla sig på det sätt, som sedermera visats eller får antagas vara fallet.
Ser man till en början bort från den komplikation som ligger däri, att såväl ansvarsfaktor som effekt även är normativt bestämda,8 har advokaten sålunda till en början att utreda vilket faktiskt händelseförlopp som förelegat samt att därefter avgöra om med utgångspunkt från detta skadan kan kausalt härledas från en eller flera hypotetiskt antagna orsaksfaktorer. Oftast framstår väl denna härledning såsom evident, om blott händelseförloppet klarlägges. När fråga är om mer invecklade förlopp, visar det sig emellertid ej sällan, att det är svårt, en och annan gång t. o. m. omöjligt, att finna en sannolik förklaring till att en viss händelse inträtt, d. v. s. att finna dess egentliga orsak. Eftersom man icke kan nöja sig med att antaga ett orsakslöst skeende, nödgas man tillgripa hypotetiska förklaringar eller stanna vid att konstatera att händelsens inträffande är oförklarlig på teknikens och vetenskapens nuvarande stadium.9 Det senare förekommer nog i större utsträckning än som kommer till domstolarnas kännedom. Den oförklarade olyckan betraktas då gärna som en oförutsebar händelse. Här tillämpar man alltså i det faktiska rättslivet en adekvansbedöm-
ning. Vad vetenskapen och tekniken icke kan förklara postuleras ha en orsak, men utvecklingen av händelseförloppet antages ej ha kunnat förutses.
Den nu i korthet beskrivna praktiska orsaksanalysen innebär, att man på de i det särskilda fallet verifierade fakta tillämpar vad man med stöd av tidigare erfarenhet funnit utgöra regelbundet inträdande effekter av vissa kombinationer av (tekniska) data och som man till följd av effekternas regelbundna förekomst formulerar såsom uttryck för allmänna erfarenhetssatser, ja för naturlagar. Kan fakta ändock icke förklaras, kan detta bero på att verifikationen och tolkningen av fakta är behäftade med brister — vilket väl oftast är fallet — eller därpå att den allmänna erfarenhetssatsen på grund av en alltför vid formulering eller av andra skäl icke längre kan givas den innebörd man antagit. Gäller det tekniska data, kan man ofta genom kontrollförsök avgöra, om man har att göra med det ena eller med det andra alternativet.10
Det visar sig således, att redan då man försöker att finna en förklaring, d. v. s. en orsak till en viss (teknisk) händelse, ställes man inför svårlösta problem. Detta beror givetvis på att såsom antytts själva orsaksförloppet är principiellt oåtkomligt för iakttagelse. Strängt taget kan det icke verifieras. Däremot kan man på olika vägar komma fram till att det är sannolikt eller osannolikt att en viss antagen faktor är orsak till en viss händelse. För att avgöra hur härmed förhåller sig griper man som framgår av det föregående tillbaka till allmänt formulerade erfarenhetssatser. Dessa har i sin tur genom generalisering byggts upp på ett antal tidigare iakttagelser, som vid statistisk bearbetning eller på annat sätt befunnits ha en tillfredsställande entydighet och regelbundenhet. Ehuru dessa erfarenhetssatser icke kan verifieras, kan de för att använda en av K. Popper föreslagen term genom ytterligare iakttagelser och analyser falsifieras eller bekräftas.11
Med utgångspunkt härifrån torde det vara svårt att förneka, att problemet om förutsebarhet, som är adekvanslärans kärnpunkt, icke kan lösas med anlitande av enbart juridiska metoder. En framstående svensk tekniker och forskare, som ägnat sig även åt kunskapsteoretiska frågor, R. Liljeblad, har uttryckt saken på följande sätt: »Om en händelse normalt brukar förekomma i samband med en annan händelse, kan man lämpligen kalla händelserna beroende av varandra — — — Vill man för detta beroendeförhållande använda
ordet kausalitet, är väl heller inget att invända däremot. Vad frågan gäller är emellertid om förutnämnda beroendeförhållande innebär en entydig bestämning av framtiden. Logiskt sett är det inte mera omöjligt, att den väntade verkligheten är flertydig, än att det finns flertydiga matematiska funktioner.»12
Meningen är ingalunda att här anlägga så djuplodande synpunkter som Liljeblad gör. Detta är för den verklighet, som juristen vanligen kommer i beröring med, desto mindre nödvändigt, som man praktiskt sett oftast kan behandla funktionen såsom entydig, förutsatt att spridningen av observationerna är minimal och att observationsserien är så lång och av den beskaffenhet att man kan — låt vara att serien är finit — tillämpa Bernoullis teorem (de stora talens lag).13 Avsikten med citatet har därför endast varit att visa, att man såväl när det gäller att finna en orsaksförklaring som när man har att behandla prognosfrågan slutligen ställes inför problem som icke kan lösas med hjälp av juridiska kategorier. Däremot ägnar sig dessa problem ofta, t. ex. då man har att utreda hur och varför en fartygskollision inträffat, för en matematisk behandling. Ett undantag får givetvis göras såvitt rör mänskliga ingripanden i naturförloppen. Här kan statistiska metoder och sannolikhetsberäkningar endast i mer begränsad omfattning komma till användning.14
Även om teoretiskt arbetande vetenskapsmän föredrager att tala om hypoteser och icke om prognoser, är de senare, som innehåller antaganden om hur framtida händelseförlopp kommer att utspela sig, oumbärliga för all praktisk verksamhet. Tager man del av den diskussion som bland jurister förts rörande förutsebarheten, där det bl. a. ingående ventilerats om det föreligger en skillnad mellan nomologiskt och ontologiskt vetande,15 kan man svårligen värja sig för det intrycket, att frågan behandlats utifrån en alltför individualistiskt subjektiv utgångspunkt, i det författarna medvetet eller omedvetet förutsätter att den handlande själv uppställer en prognos. I viss mån är väl detta riktigt, men man får ej förbise, att i det moderna samhället uppgöres de viktigaste prognoserna, även de som, låt vara indirekt, styr vårt vardagliga handlande, med hjälp av datateknik. Åtminstone där så är fallet, måste prognosen göras till föremål för en objektiv, värderingsfri analys.
Tydligast ligger saken till, då man nöjer sig med att extrapolera en statistiskt belagd korrelation mellan två faktiska omständigheter, den ena uppfattad såsom orsak och den andra såsom verkan. Prognosens hållbarhet beror här i första hand på om de fakta som utgjort underlag för den statistiska behandlingen, närmast de som hänför sig till orsaksfaktorn, fortfarande föreligger oförändrade samt om den ursprungliga observationsserien varit tillräckligt lång för ändamålet (se ovan). Men vidare måste kontrolleras att prognosen icke givits en större räckvidd än den fastställda korrelationen motiverar. En induktiv utvidgning ligger nämligen nära till hands. Det viktigaste osäkerhetsmomentet sammanhänger emellertid med, att man redan vid fastställandet av att en korrelation föreligger nödgas isolera vissa fakta (underlaget) från ett otal andra, kända eller okända, faktorer.16 Ändras dessa senare, kan ehuru underlaget blir oförändrat prognosen visa sig icke hållbar. För vissa fall är det möjligt att eliminera denna osäkerhet, nämligen då korrelationen är sådan, att den även kan logiskt deduceras ur en allmängiltig sats (naturlag). Är satsen allmängiltig — ett påstående vars riktighet dock det faktiska händelseförloppet, om det bekräftas genom en serie kontrollförsök, kan giva anledning att ifrågasätta — och är deduktionen riktig, har också prognosen allmängiltighet. Detta utesluter inte, att en motfaktor kan uppträda, som helt eller delvis neutraliserar prognosens genomslagskraft.
Några exempel må belysa det sagda. Den ökade livslängden har medfört, att de i lagboken intagna livräntetabellerna saknar prognosvärde. (En annan sak är, att de fortfarande tillämpas av domstolarna.) Den tämligen plötsliga växlingen från en period med låga räntor till dagens högränteläge gav vid handen såväl, att lågränteperioden varit alltför kort i förhållande till antagna exploateringstider för att motivera de kapitaliseringsräntor som under de gångna åren godtagits i expropriationsmål, som att man f. n. saknar fast underlag för att bestämma dessa räntors höjd. Ett gödningsämne visar sig efter en tid, under vilken kanske brukningsmetoderna ändrats, få skadliga biverkningar. Den kraft rörelseenergin utvecklar, då en bil tvärbromsar, kan såvitt den inverkar på den åkande neutraliseras genom att han har säkerhetsbälte. Exemplen kan mångfaldigas.
En jämförelse mellan den metod man använder för att finna en orsaksförklaring och den med vars hjälp man gör upp en prognos ådagalägger, att de i stort sett är likartade. Att man i det ena fallet går ut från effekten och söker sig bakåt, medan man i det andra söker
sig framåt från en antagen orsaksfaktor till dess effekt, är — frånsett den här betydelselösa omständigheten att tiden ej är reversibel — i och för sig icke ägnat att inverka på metodvalet. Emellertid föreligger en avgörande skillnad mellan dessa operationer. Härmed åsyftas icke det av jurister ofta framhävda förhållandet, att man då en orsaksförklaring sökes har ett bättre underlag än då man ante eventum bedömer förutsebarheten, hur riktigt påpekandet än må vara.17 Vad som är utslagsgivande är, att orsaksförklaringsproblemet är s. a. s. determinerat på ett annat sätt än prognosproblemet. I det förra fallet har man att bland alla överhuvudtaget tänkbara orsaker eller orsakskombinationer söka sig fram till den som ger den sannolikaste förklaringen; i det senare åter söker man den sannolika effekten av vissa isolerade och sålunda i förväg, genom experiment eller på annat sätt utvalda och bestämda faktorer. Vill man spetsa till frågeställningen, kan man säga att man såvitt avser orsaksförklaringen söker »the necessary condition post factum» till en viss händelse samt såvitt avser prognosen fastställer att vissa fakta är »a sufficient condition» för att en viss händelse skall inträffa. Detta gäller dock icke om prognosen är en deduktion av en allmängiltig sats (naturlag).18
Med detta synsätt, som såvitt rör prognosernas och orsaksförklaringarnas karaktär och den inbördes relationen mellan dem nära ansluter sig till den uppfattning som omfattas av många moderna vetenskapsmän och tekniker, framstår det som liggande nära till hands att starkare än som hittills i regel skett19 betona, att dessa förhållanden bör göras till föremål för en objektiv, a-rättslig bedömning. Hänsyn måste dock samtidigt tagas till de värderingsfrågor som är förknippade med att analysen skall tjäna som underlag för en lösning av det rättsliga ansvarsproblem, vilket är uppe till avgörande.20
Det sagda kan belysas med ett exempel från lagberedningens jordabalksförslag år 1909 och år 1947 om grävning vid tomtgräns. I förstnämnda förslag 3 kap. 2 § var upptaget ett stadgande av innehåll, att den som ville verkställa grävning eller annat dylikt arbete skulle vara pliktig att till förekommande av ras eller förskjutning i angränsande fastighets mark vidtaga de åtgärder som skäligen måtte anses därför nödiga. Som av motiven framgår var avsikten att utsäga, att man skulle förebygga sådan skada som rimligen kunde förutses bli
en följd av arbetet. Det tillades: »Om på grund av förhållanden som icke kunnat förutses eller beräknas de vidtagna åtgärderna visa sig otillräckliga för ändamålet, är sådant att betrakta som ren olyckshändelse och skadan bör då stanna, där den drabbat.»21 I 1947 års förslag 3 kap. 8 § heter det, att om någon vill utföra grävning eller annat sådant arbete åligger det honom att vidtaga den skyddsåtgärd som kan förutses vara erforderlig till förekommande av skada på grannens mark. Vid en jämförelse med den följande paragrafen — som föreskriver ansvar om grävningen eller arbetet är av mer än vanligt ingripande beskaffenhet eller eljest av den natur att det medför särskild risk för omgivningen, »ändå att någon försumlighet icke visas föreligga» — finner man, att underlåtenhet att vidtaga i 8 § angivna åtgärder av lagstiftaren betecknats såsom culpös underlåtenhet. Detta säges också uttryckligen i motiven.22
Vissa skäl, bl. a. den historiska bakgrunden, kan åberopas för att lagberedningen år 1909 icke avsåg att anlägga några culpasynpunkter på problemet. År 1947 gjorde man det däremot, men härvid beskrev man culpan i otvetydiga adekvanstermer. Huruvida man skall bedöma förutsebarheten objektivt eller subjektivt säges likväl icke. Naturligtvis finnes det icke något som hindrar, att man förfar som lagberedningen gjorde år 1947. Tvärtom kan det vara motiverat att beteckna en underlåtenhet att vidtaga adekvata åtgärder såsom culpa och därmed psykologiskt utöva en extra press på den som står för åtgärderna.23 Risken härmed är emellertid, att man nöjer sig med en intuitiv bedömning — både på advokathåll och i domstolarna — och därför icke uppmärksammar, att prognos och orsaksförklaring måste göras till föremål för en objektiv, värdefri utredning. Den största faran med att primärt utgå från ett culpabegrepp eller någon princip om »the scope of specific legal rules» är dock, att detta inbjuder till ett, låt vara i och för sig berättigat, teleologiskt tänkande, som kan få mindre önskvärda konsekvenser för en empirisk bedömning av problemen rörande prognoser, orsaksförklaringar och dessas inbördes relation.
Denna fara torde man kunna undvika genom att såväl på utredningsstadiet som vid den analys som föregår själva domen hålla i minnet, att det är fråga om olikartade men på varandra inverkande moment. Advokaterna bör således icke endast påstå, att en händelse är förutsebar eller icke, utan även utreda, eventuellt med anlitande av sakkunniga, varför det ena eller det andra är fallet, och på samma sätt bör de icke endast påstå utan även utreda, varför händelse
förloppet blivit ett annat än det förutsedda. Dessa utredningar jämte de rättsliga överväganden de kan giva anledning till får sedan läggas till grund för ett samlat avgörande.
I det sist sagda ligger att den objektiva, värderingsfria analys av prognoser och orsaksförklaringar som här rekommenderats icke leder ända fram. Till slut ställes man även här inför ej rationellt motiverbara avväganden. Dessa är dock inte, i varje fall inte principiellt, såvitt de hänför sig till prognoser och orsaksförklaringar, av juridisk art.24 Visserligen har domstolen det sista ordet även här men en viss försiktighet är nog på sin plats, om domaren på allvar överväger att ersätta de erfarna fackmännens omdömen med sitt eget. Till slut blir det väl för både fackmännen och domaren fråga om common sense,och där har domaren det övertaget, att han utan specialistens skygglappar är van att se till »ordinary everyday life» och dess standardkrav.
Sammanfattningsvis är det väl så, att adekvansproblemet, fattat på det sätt som i denna artikel närmare utvecklats, har en avsevärd praktisk betydelse, då man har att göra med mer invecklade medicinska, tekniska, ekonomiska eller andra liknande förhållanden, medan man i mer vardagliga situationer gott reder sig med att falla tillbaka på»den allmänna mänskliga erfarenheten», när det gäller prognoser, orsaksförklaringar och dessas inbördes relation.25 Detta kan motiveras med dels att mänskliga, statistiskt ej åtkomliga beteenden här spelar en större roll, dels att man kan och av just nu berörda skäl stundom måste godtaga mer instabila prognoser. Men därmed torde också en anvisning vara given, var gränsen bör dragas mellan rättslig värdering samt objektiv, a-juridisk bedömning inom adekvansläran. Genom att inskränka eller utvidga culpabegreppet liksom genom att utfylla mer eller mindre abstrakt avfattade regler om strikt ansvar kan domstolarna inverka på människors handlande eller i varje fall bestämma vilka konsekvenser mänskliga beteenden bör få. Däremot kan man icke på detta sätt behandla frågorna om prognos, orsaksförklaringoch dessas inbördes sammanhang utan nödgas här — i varje fall principiellt — tillgripa andra metoder. Problemen måste, vart för sig behandlas efter sin särart även med risk för en viss »atomisering».