ARTHUR NIKISCH. Arbeitsrecht. 2 uppl. Bd III. Tübingen 1966. J. C. Mohr (Paul Siebeck). XIV + 662 s. DM 64,00, inb. 70,00.

 

Professor Nikischs stora framställning om tysk arbetsrätt har nu fullbordats i och med att tredje bandet utkommit. Verket betecknas visserligen som andra upplagan av ett tidigare arbete i ett band men är helt omarbetat. Band I har redan före fullbordandet utkommit i en ny upplaga.1
    Den nya delen bär undertiteln Betriebsverfassungsrecht, en term som saknar motsvarighet i vårt språk. Därmed avses formerna för arbetstagarnas

 

1 Band I har anmälts i SvJT 1955 s. 487 och 1962 s. 737, Band II i SvJT 1960 s. 435. 

390 Axel Adlercreutzmedverkan i företagsledningen, varom det i förbundsrepubliken finns en omfattande lagstiftning. Dess svenska motsvarighet är givetvis de olika avtalen om företagsnämnder, särskilt 1966 års avtal mellan SAF och respektive LO och TCO.
    De grundläggande reglerna finns numera i 1952 års Betriebsverfassungsgesetz. För den offentliga sektorn gäller 1955 års Personalvertretungsgesetz, till vilken knyter sig delstatliga lagar. Dessa två regelkomplex behandlas jämsides, vilket ger god belysning av skillnaderna dem emellan. Sist behandlas de särskilda betydligt mera vittgående regler, som enligt en lag av 1951 (med kompletteringslag 1956) gäller för de efter andra världskriget uppdelade jätteföretagen inom kol- och stålindustrin (montanindustrin). En långtgående demokratisk kontroll över dessa under nazismen svårt komprometterade industrier ansågs vara det enda politiskt möjliga alternativet till ett förstatligande.
    Det viktigaste organet för arbetstagarrepresentation i företagen kallas Betriebsrat respektive inom den offentliga sektorn Personalrat. Dessa råd består till skillnad från våra paritetiskt sammansatta företagsnämnder endast av arbetstagarrepresentanter (tjänstemän och arbetare), utsedda enligt särskilda valordningar. Arbetsgivaren eller hans offentliga motsvarighet (Dienststellenleiter) äger deltaga i dess sammanträden endast om han inbjudits eller själv påkallat sammanträde, men lagen utgår från att det skall hållas minst ett gemensamt sammanträde i månaden.
    Rådets ställning och uppgifter behandlas utförligt (s. 229 ff). Dess befogenheter, som är mera vittgående än den svenska företagsnämndens, anges i lagen med de två termerna Mitwirkung och Mitbestimmung. Nikisch (s. 342 ff) gör en ytterligare uppdelning efter graden av rådets befogenheter alltifrån rätten att erhålla information till verklig medbestämmanderätt i betydelsen, att arbetsgivaren måste utverka samtycke till en åtgärd genom majoritetsbeslut i rådet. Området för dettas verksamhet är annars tämligen likt vad som gäller härom enligt de svenska avtalen, nämligen sociala och ekonomiska angelägenheter samt personalfrågor. För behandling av ekonomiska frågor finns i större företag ett särskilt organ, kallat Wirtschaftsausschuss, som till skillnad från rådet men i likhet med våra företagsnämnder är paritetiskt sammansatt. För detta ändamål har ett gemensamt och intimare organ synts vara lämpligare (s. 505).
    En andra anordning för medinflytande i företaget är den i samma lag stadgade rätten för arbetstagarna att vara representerade i aktiebolagens styrelse (Aufsichtsrat) med undantag särskilt för familjebolag. En tredjedel av ledamöterna skall utses av arbetstagarna enligt särskilda ganska invecklade regler och deltaga i handläggningen av alla ärenden jämsides med de av aktieägarna utsedda ledamöterna. Till arbetstagarrepresentanter kan i viss utsträckning utses även personer som inte är anställda i företaget, i praktiken vanligen fackföreningsfunktionärer.
    Särregleringen för montanindustrin ingriper just på denna punkt. Här fick fackföreningsrörelsen igenom sitt krav på lika representation för kapital och arbete i bolagsstyrelserna, och dessutom skall en av de tre direktörerna, der Arbeitsdirektor, som handlägger personalfrågorna, utses (och entledigas) av styrelsens arbetstagarrepresentanter eller i vart fall inte utan samtycke av majoriteten bland dessa.
    Nikischs framställning är fyllig och klargörande, men den ger inga upp-

 

Anm. av Arthur Nikisch: Arbeitsrecht 391lysningar om den intressantaste frågan, nämligen hur företagsdemokratin fungerar, särskilt om det finns avgörande skillnader i utfallet inom montanindustrin med dess radikalare reglering och övriga företag. Att undersöka detta har han givetvis inte sett som sin uppgift, och säkra kunskaper härom kan erhållas endast genom utnyttjande av helt andra metoder. Likväl har anm. blivit något besviken på den oengagerade framställningen om de särskilda förhållandena inom montanindustrin, där dock ett viktigt och internationellt uppmärksammat »experiment» — om man får kalla det så — pågår. En ganska utbredd uppfattning synes vara att erfarenheterna härifrån åtminstone inte ännu är särdeles gynnsamma.

Axel Adlercreutz