Frågetecken till en dom
1. Arbetsdomstolen (AD) gav den 6 oktober 1967 under ordförandeskap av vice ordföranden S.-H. Ryman dom nr 17 i mål mellan fru Nancy Winberg, kärande, och Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska AB Philips, svarande. Fru Winberg, medlem av Handelsanställdas förbund, hade blivit uppsagd fast hon enligt arbetsgivarens vitsord under hela sin anställning hade skött sitt arbete utmärkt. Hon fick inte fackföreningens stöd utan förde själv sin sak till AD. I viss del avvisades hennes talan. I övriga delar ogillades käromålet. Av skäl som jag skall redovisa i det följande bör enligt min mening domen inte tilläggas prejudikatvärde. Min kritik är principiell och jag tar inte ståndpunkt till frågan om det kan ha förelegat grund för resning.
2. Den allmänna bakgrunden må tecknas med snabba drag. Huvudavtalet mellan SAF och LO ger i kap. III regler om uppsägning av arbetsavtal och permittering. Motsvarande regler finns i avtalet om företagsnämnder. Dessa regler gäller som kollektivavtal för det stora flertalet LO-medlemmar som är anställda hos delägare i SAF. De var tillämpliga på fru Winbergs tjänsteavtal på grund av hennes medlemskap i Handelsanställdas förbund. Huvudavtalet III.4 och avtalet om företagsnämnder III.18 harhelt överensstämmande texter och lyder:
Har arbetsgivaren på grund av enskild arbetares förhållande uppsagt denne och uppstår till följd därav tvist, äger arbetarparten, om arbetaren har en sammanhängande anställningstid om minst nio månader vid företaget och uppnått 18 års ålder, hänskjuta frågan till avgörande inför arbetsmarknadsnämnden.
Arbetsmarknadsnämnden har att pröva, huruvida saklig grund förelegat för den av arbetsgivaren vidtagna uppsägningen. Finner nämnden, att uppsägning skett utan saklig grund, äger nämnden tilldöma arbetaren skadestånd.
Det citerade stadgandet har ett komprimerat innehåll. Det avser en materiell reglering av arbetsgivarens rätt att säga upp ett tjänsteavtal av annat skäl än arbetsbrist. Arbetsmarknadsnämnden skall bilda sig en uppfattning om vad som förekommit. Mot bakgrund av AD:s praxis vid tvister om tolkning av klausuler som begränsar uppsägningsrätten innebär III.4, att prövningen skall avse huruvida arbetsgivaren haft objektivt godtagbart skäl (»saklig grund») för sin åtgärd. Är detta inte förhållandet (uppsägning har skett utan saklig grund), är den enskilde arbetaren berättigad till skadestånd.
Samtidigt innehåller stadgandet, att skiljedomsförfarande skall anses avtalat. Tvisten skall avgöras av arbetsmarknadsnämnden. I tvist av detta slag består nämnden av tre ledamöter från SAF och tre ledamöter från LO samt en opartisk ordförande. Inom parentes nämnt: SAF och LO har gemensamt till ordförande utsett f. d. justitierådet Bengt Hult, AD:s ordinarie ordförande.
Man kan mena, att stadgandet i huvudavtalet III.4 reglerar ytterligare en fråga. Tvistefrågan skall hänskjutas till arbetsmarknadsnämnden av »arbetarparten». Ordet »arbetarparten» är mångtydigt. Enligt ordalydelsen kan
det avse både organisation och enskild medlem. Sammanhanget förefaller dock närmast peka på att det enbart är organisationen som kan föra saken till arbetsmarknadsnämnden. I de fall av uppsägning och permittering som behandlas i § 6 har angivits att det är »arbetarnas förbundsstyrelse» som har att ta ställning till om nämnden skall inkopplas.
Enligt 2 § lagen om kollektivavtal är kollektivavtalet bindande jämväl för medlem av föreningen. Meningen är att ange, att rättigheter och skyldigheter enligt kollektivavtalet tillkommer även de enskilda medlemmarna. Samma förhållande kan uttryckas sålunda. Kollektivavtalets regler blir del av tjänsteavtalet. Som medlem av Handelsanställdas förbund har alltså fru Winberg det skydd mot obehöriga uppsägningar som anges i huvudavtalet III.4 (nämndavtalet III.18).
Lagen om arbetsdomstol vilar på principen att den enskilde har talerätt rörande sina egna rättsanspråk. Om medlem och organisation uppträder samtidigt inför AD, torde organisationen endast ha att biträda medlemmen. Den har inte rätt att uppge ett krav på intjänad lön eller skadestånd. En annan sak är att organisationen har fullmakt att företräda medlem som inte själv för talan. Lagen anger också som villkor för att medlem skall få »självkära», att medlemmen visar, att organisationen undandrager sig att föra talan å hans vägnar (13 § första stycket).
Av dessa regler synes följa, att en skiljedomsklausul får tilläggas en begränsad effekt. Vägrar organisationen att föra talan, måste den enskilde anses ha behållit sin talerätt. Han får då själv kära vid skiljenämnden eller, om denna väg skulle få anses stängd, vid AD.
3. Efter att ha blivit uppsagd den 15 september 1964 vände sig fru Winberg till sitt fackförbund. Förhandlingar hölls i november mellan förbundet och arbetsgivaren. I maj 1965 meddelade förbundet fru Winberg att det inte kunde vidta ytterligare åtgärder i anledning av uppsägningen. Fru Winberg skrev då själv till arbetsmarknadsnämnden och begärde, att nämnden skulle pröva uppsägningen. Från SAF:s förhandlingsavdelning fick fru Winberg ett brev dagtecknat den 5 maj 1966 av innehåll, att förhandlingsavdelningen efter kontakter bl. a. med LO utrönt, att »ej heller — — — Edert fackförbund funnit det möjligt att stödja Eder i den aktuella frågan. Därigenom faller redan de tekniska förutsättningarna för en fortsatt behandling av ärendet i Arbetsmarknadsnämnden.» Detta brev hade undertecknats av direktör Erik Forstadius, arbetsgivarsidans sekreterare i arbetsmarknadsnämnden. Denne hade samrått med den person som är LO-sidans sekreterare. Som framgår av citatet avsåg brevet att underrätta fru Winberg om innebörden av huvudavtalet III.4 (nämndavtalet III.18). Enskild arbetare hade inte talerätt inför arbetsmarknadsnämnden. Termen »arbetarparten» åsyftade således organisationen.
Nancy Winberg väckte den 12 september 1966 talan vid AD med yrkande om dom på återanställning och på skadestånd enligt följande grunder: 1) Uppsägningen stred mot nämndavtalet III.18 därför att den ej var sakligt grundad, 2) uppsägningen utgjorde en kränkning av hennes lagstadgade föreningsrätt och 3) uppsägningen stred mot lag och goda seder.
Som bekant skall — frånsett laga förfall — invändning om rättegångshinder på grund av skiljeavtal framställas då part »första gången skall vid rätten föra talan» (RB 34: 2). Med »första gången» torde avses det skriftliga svaromålet under förberedelsen.
Arbetsgivarsidan gjorde ingen invändning under förberedelsen.
Med stöd av sin processledande kompetens tog AD initiativet att begära SAF:s och LO:s uttalande om tolkningen av huvudavtalet. I gemensam skrivelse den 26 augusti 1967 gjorde SAF och LO följande uttalande.
1) Frågan huruvida vid uppsägning av enskilt arbetsavtal saklig grund förelegat kan endast prövas av Arbetsmarknadsnämnden.
2) SAF och LO är vidare ense om att enskild organiserad arbetstagare ensam utan stöd av sin organisation kan få frågan huruvida saklig grund förelegat prövad av arbetsmarknadsnämnden.
Uttalandet är märkligt därför att det synes innebära att parterna till huvudavtalet ändrat ståndpunkt. I brevet av den 5 maj 1966 hade ju från SAF:s förhandlingsavdelning efter kontakt med LO lämnats beskedet, att fru Winberg som enskild medlem icke kunde föra talan inför arbetsmarknadsnämnden, när hennes organisation inte stödde hennes talan.
Vid huvudförhandlingen inför AD anförde arbetsgivarsidan, att saken kommit i ett nytt läge. Förut hade man inte velat göra invändning om rättegångshinder och därigenom avstänga fru Winberg från varje möjlighet att få prövat om det funnits saklig grund för uppsägning. Nu visste man, att hon kunde påkalla prövning av arbetsmarknadsnämnden. Arbetsgivarparterna åberopade därför skiljeavtalet som rättegångshinder.
AD beslöt att avvisa fru Winbergs talan i den mån den byggde på att uppsägningen inte hade sådan saklig grund som avsågs i nämndavtalet III.18 (grunden nr 1) men prövade däremot käromålet såvitt det byggde på att uppsägningen stred mot föreningsrätten eller mot lag och goda seder (grunderna nr 2 och 3).
4. Kan invändningen om rättegångshinder anses framställd i rätt tid?
AD anför som domskäl i huvudsak. Tolkningen av huvudavtalet (nämndavtalet) skall i första hand ske i enlighet med avtalsparternas, d. v. s. SAF:s och LO:s, samstämmiga uppfattning om avtalets innebörd. Det var därför »högst naturligt» att Elektriska arbetsgivareföreningen och Svenska Philips till följd av brevet den 5 maj 1966 fått uppfattningen, att enskild arbetstagare inte kunde föra talan inför arbetsmarknadsnämnden. Arbetsgivarparterna måste därför anses ha haft »giltig ursäkt för sin underlåtenhet att under målets förberedelse» framställa invändning om rättegångshinder. Först när arbetsgivarparterna fick kännedom om SAF:s och LO:s uttalande av den 26 augusti 1967 hade de anledning att göra invändning, och gjorde då också sådan med detsamma. Alltså hade invändning gjorts »i rätt tid».
Jag har svårt att förstå denna motivering. Lagtexten i RB 34: 2 förutsätter »laga förfall» för att underlåtenhet att framställa invändning »första gången» skall anses ursäktad. Med »laga förfall» avses ju avbrott i den allmänna samfärdseln, sjukdom och liknande händelser (RB 32: 8). Det är i och för sig rimligt, att arbetsgivarparterna tillmätte beskedet av den 5 maj 1966 avgörande betydelse. Det är mänskligt, att den som tillhör en facklig organisation gärna vill »göra som far gör». Det är också mänskligt, att arbetsgivarparterna ändrar mening, om de finner att »far» ändrat mening. ADsynes mena, att den vars handlingssätt sålunda är »högst naturligt» också har laga förfall. På denna punkt har jag annan mening.
Låt oss teoretiskt antaga, att SAF och LO med sitt besked den 26 augusti 1967 avsåg, att huvudavtalets III.4 skulle från sin tillkomst 1964 anses ha haft innebörden att enskild medlem har rätt att ensam föra talan inför ar-
betsmarknadsnämnden och att han, om invändning om skiljeavtal framställes, också är hindrad att gå till AD. Låt oss på samma sätt antaga, att SAF därmed uttalat, att beskedet av dess förhandlingsavdelning den 5 maj 1966 var felaktigt och därför bör betraktas som icke existerande. Skall dessa omständigheter utgöra laga förfall för en arbetsgivarpart och innebära giltig ursäkt för underlåtenhet att framställa invändning om rättegångshinder i föreskriven tid? AD anger inte något skäl varför beskedet av den 5 maj 1966 skulle vara felaktigt. Kan AD ha varit inne på tanken, att den tjänsteman som undertecknat brevet överskridit sin behörighet? Antag för resonemangets skull att så skulle vara fallet. Är det ens i ett sådant fall riktigt att arbetsgivarpart tillåtes att åberopa som laga förfall ett fel som begåtts på den egna sidan?
5. Hade SAF och LO makt att träffa ett avtal om tolkningen av huvudavtalet som berörde fru Winbergs rätt? Åsyftade de detta med sitt uttalande den 26 augusti 1967?
Enligt fast praxis skall kollektivavtalet tolkas som parterna gemensamt uppfattat avtalet. Ett besked av avtalsparterna, att de är ense om en viss tolkning, är därför som regel utslagsgivande. Man kan också säga att kollektivavtalsparterna har makt att avtala om tolkningen av kollektivavtalet. Ett avtal om tolkning av ett redan existerande avtal är dock inte detsamma som ett ingående av ett kollektivavtal.1 Tolkningsavtalet tänkes fastlägga verkningarna som de varit från tiden för avtalets tillkomst. Antag att en tvist uppkommer 1967, huruvida visst arbete skall avlönas enligt prislistans rubrik Ax som fastställer ett pris av 10 kr. i timmen eller enligt rubriken Ay som fastställer ett pris av 12 kr. i timmen och att kollektivavtalsparterna på fråga av AD säger, att de är överens om att rubriken Ax är tillämplig. Är denna överenskommelse att betrakta som ett tolkningsavtal, är arbetstagaren därmed också klippt från varje anspråk på det högre priset för arbete som redan utförts. Skulle överenskommelsen i stället ha karaktären av ett vanligt avtal, har den principiellt endast verkan för det arbete som kan komma att utföras i framtiden.
Vilken som helst överenskommelse får dock inte betraktas som ett tolkningsavtal och tilläggas denna rättsverkan bakåt. Som AD uttalat i flera domar gäller bl. a. begränsningen, att den av de avtalsslutande parterna hävdade uppfattningen skall ha omfattats av dem vid avtalets tillkomst (se särskilt 1953 nr 19 och 1965 nr 21). Menade vid revisionen av huvudavtalet 1964 SAF och LO (eller den ena av dem), att enskild medlem icke fick föra talan inför arbetsmarknadsnämnden, kan SAF och LO icke 1967 tilllägga huvudavtalet en annan innebörd med rättsverkan bakåt.
Jag kan inte se, att den av AD uppställda förutsättningen att den angivna uppfattningen skall ha omfattats av avtalsparterna från början har förelegat i Nancy Winberg-målet. När AD i tolkningstvister frågar efter avtalsparternas mening vid avtalets tillkomst, är det givetvis inte fråga om vilken mening den som nu tecknar firma kan ha om vad som förekommit. Det är inte heller nödvändigtvis fråga om uppfattningen hos dem som skrev under 1964. AD vill i de flesta fall veta vad de personer menade som skötte förhandlingarna å ömse sidor. Vilken mening hade personerna inom förhandlingsavdelningen av SAF år 1964? I målet har vi ett besked från förhandlingsavdelningen inom SAF från 1966, nämligen brevet av den 5 maj, att de tekniska förutsättningarna saknades för Nancy Winberg att själv föra talan inför ar-
betsmarknadsnämnden. Detta besked gavs efter kontakt med LO. Vad jag kan se utgör detta ett starkt indicium på vad SAF:s förhandlare menade 1964. Det förefaller också som LO-förhandlarna då menade, att enskild medlem inte kunde gå till arbetsmarknadsnämnden. För övrigt var denna tolkning inte någon intern angelägenhet; den var känd bland de intresserade.
Det är svårt att undgå konklusionen, att SAF och LO icke hade makt att 1967 träffa en överenskommelse som betog fru Winberg rätten att föra talan inför AD. Uttalandet den 26 augusti 1967 hade betydelse endast för framtiden.
Jag skulle vilja framkasta att uttalandet den 26 augusti 1967 överhuvudtaget inte åsyftade att vara ett tolkningsavtal utan endast tog sikte på framtiden. Det är ju en gammal regel, att en domstol när lydelsen av ett avtal inte är otvetydig läser detta med utgångspunkt från antagandet att avtalsparterna endast åsyftat vad de haft makt att göra. Åtminstone bör de ha uttryckt sig mycket klart, om domstolen skall utgå från att de gjort sig skyldiga till övertramp.
6. Är vid skiljeavtal AD forum för prövning av talan att uppsägning strider mot lag och goda seder?
AD förklarade i domen 1954 nr 21 att forumregeln i 29 § lagen om förenings- och förhandlingsrätt icke kan sättas ur kraft genom en skiljedomsklausul. Avgörandet motiverades främst med vikten av sakkunnig opartisk prövning i mål om kränkning av föreningsrätten. En protokollsanteckning till huvudavtalet av 1964, att arbetsmarknadsnämnden icke är behörig att pröva påstående om kränkning av föreningsrätten, bör ses som en bekräftelse av denna rättsregel.
Invändningen, att en uppsägning strider mot lag och goda seder, har en relativt begränsad räckvidd. Det skall vara något som kan sägas vara »rättsstridigt eller verkligen strida mot allmän moral» (1967 nr 26). Hit har förts fall, då en arbetstagare avskedats därför att han vägrat att ta tyngre last än vägtrafikförordningen medger (1967 nr 22) eller därför att han lämnat sådana upplysningar till en yrkesinspektör som denne behövde för tillsynens behöriga utövande (1967 nr 26). Det kunde förefalla logiskt att likställa dessa fall med fall av föreningsrättskränkning. Detta torde dock intevara gällande rätt. Rörande ett typfall finns nämligen tydliga motivuttalanden i annan riktning. I arbetarskyddslagen 42 § anges, att skyddsombud inte får i anledning av sin verksamhet tillskyndas försämrade arbetsförhållanden,inte heller skiljas från tjänsten. Skulle arbetsgivaren trakassera ett skyddsombud genom att säga upp honom, är detta följaktligen en uppsägning somstrider mot lag. Vid tillkomsten av arbetarskyddslagen 1949 deklarerade departementschefen, att parterna var oförhindrade att överenskomma att tvistskulle avgöras av skiljenämnd (proposition 1948 nr 298 s. 240).
Jag skulle därför vilja framkasta, att en invändning att AD med hänsyntill innebörden av huvudavtalet III.4 inte skall pröva huruvida uppsägning skett utan saklig grund bör tilläggas en annan betydelse än AD antog i Nancy Winberg-målet. Skiljeavtal är tillåtet även såvitt angår frågan om enuppsägning strider mot lag och goda seder. Och i tvist som avser tjänsteförhållanden efter den 26 augusti 1967 bör invändning om rättegångshinder tilläggas full rättsverkan även när talan föres av enskild person. Denne ärju numera befogad att ensam föra talan inför arbetsmarknadsnämnden.
Vad som ovan sagts bör dock icke fattas som en kritik riktad mot domen
i Nancy Winberg-målet. Arbetsgivarparterna åsyftade i detta fall måhändainte med sin invändning om rättegångshinder att avskära AD från att prövauppsägningen från synpunkten att den kunde tänkas strida mot lag eller goda seder. För övrigt: Den som menar att AD med tanke på rättsläget föreden 26 augusti 1967 borde ha tagit upp i hela dess vidd frågan om uppsägningen hade saklig grund, kan inte gärna kritisera att en del av problemkomplexet likväl kom under AD:s prövning.
7. Är regeln om arbetsgivarens fria uppsägningsrätt alltjämt allmän rättsgrundsats i svensk rätt?
Domskälen i Nancy Winberg-målet inledes med följande uttalande:
I domen 1932 nr 100 uttalade arbetsdomstolen i fråga om arbetsavtal somslutits för obestämd tid, att det gällde som allmän rättsgrundsats att de kunde å ömse sidor uppsägas att upphöra efter viss uppsägningstid. Arbetsdomstolen erinrade emellertid om att huvudregeln om fri uppsägningsrätt kunde vara inskränkt; bl. a. kunde arbetsgivaren inte begagna uppsägningsrätten för ett syftesom stred mot lag och goda seder. Andra inskränkningar kunde gälla på grund av uttryckliga bestämmelser i avtal. Dessa uttalanden äger alltjämt giltighet.
Få domar har föranlett så mycket debatt som 1932 nr 100. Målet gälldetvist om ett kollektivavtal med klausulen »§ 23». Denna klausul fastslår i otvetydiga ordalag arbetsgivarens fria uppsägningsrätt. I sin dom nöjde sig AD inte med att hänvisa till arbetsgivarens rätt enligt avtalet utan förklarade att den fria uppsägningsrätten var en allmän rättsgrundsats. Bestämmelsen i § 23 av SAF:s stadgar innebar följaktligen endast en instruktion till SAF:s delägare att inte genom avtal frångå den allmänna rättsgrundsatsen utan tillse att den uttryckligen bekräftades i kollektivavtalen. Det bör nämnas, att den punkt i SAF:s stadgar som nu motsvarar § 23 fick ett tilllägg i samband med huvudavtalets revision 1964: »Rätten att avskeda skall dock utövas i överensstämmelse med av föreningens fullmäktige fastställda riktlinjer.»
Frågan om arbetsgivarens uppsägningsrätt regleras praktiskt sett undantagslöst i kollektivavtalen. För arbetaravtalen inom SAF-området dominerar huvudavtalets regler. Det finns dock viktiga fält där kollektivavtalen harkvar den gamla klausulen »§ 23», nämligen byggnadsfacket och transportfacket. Förklaringen är, att byggnadsarbetarna och transportarbetarna vägrat att godta huvudavtalet. Utanför SAF:s område (staten, kommunerna, kooperationen, enskilda oorganiserade arbetsgivare) har arbetarsidan såvitt jag vet genomgående fått med klausuler om uppsägningsskydd.
Gång efter annan har Högsta domstolen (HD) haft att besvara frågan vad som gäller för tjänsteavtal som inte regleras av kollektivavtal på sätt anges i 2 § lagen om kollektivavtal. HD har därvid utgått från att kollektivavtalet bildar sedvänja (1948 s. 799, 1954 s. 230, 1963 s. 331). Enligt min mening bör HD också antaga, att principen om skydd mot obehöriga uppsägningar blivit rättssedvänja. Uttalandet i domen 1932 nr 100 om vad som gäller när den fria uppsägningsrätten icke uttryckligen fastslagits i avtalet, skulle därför inte längre äga giltighet.
Jag medger gärna, att meningarna på denna punkt kan tänkas vara delade. AD borde likväl inte ha uttalat sig som skett i Nancy Winberg-målet. Uttalandet behövdes inte för att motivera utgången på de punkter där AD prövade käromålet. Frågan om den fria uppsägningsrätten skall anses som en alltjämt bestående rättsgrundsats kan inte gärna väntas komma upp in-
för AD. Rimligen har frågan aktuell betydelse endast för tjänsteavtal som inte regleras av kollektivavtal. Frågan får då prövas av allmän domstol. Det blir HD som får säga det avgörande ordet, om lagstiftaren inte tidigare hunnit ingripa.
Folke Schmidt