Replik

 

Jag tackar hovrättsassessor Johan Lind för hans utförliga uttalande om innebörden av arbetsdomstolens dom i Nancy Winberg-målet. Vår uppfattning går isär främst på en punkt. Skiljaktigheten avser vad som faktiskt var parternas mening vid tillkomsten 1964 av stadgandet i huvudavtalet III: 4. Enligt Johan Lind skulle den enskilde arbetstagaren ha saknat självständig rätt till uppsägningsskydd. Klausulens verkningar stannade nämligen helt på organisationsplanet. Enligt vad jag kunnat förstå av klausulens förhistoria, klausulens lydelse och åtskilliga samtal med personer som måste vara initierade är denna uppfattning likväl felaktig. I materiellt hänseende innebar huvudavtalet III: 4 från början detsamma som nu, nämligen att enskild arbetstagare som obehörigt avskedats hade en självständig rätt till skadestånd. Denna rätt till skadestånd var av samma art som rätt till lön för utfört arbete. Tolkningsavtalet mellan SAF och LO av den 26 augusti 1967 avsåg med denna utgångspunkt enbart den formella frågan, om skiljeförfarande skulle vara att tillämpa även för det fall att enskild arbetstagare ensam förde sin talan.
    I sin utredning går Johan Lind in på frågan, om saklig grund förelegat för avskedande. Det är riktigt som han framhåller, att bristande samarbete godtages som tillräcklig grund för uppsägning. Det torde därvid likväl i första hand vara frågan om brist i samarbetet med arbetsgivaren. Att arbetskamrater klagar bör i för sig icke vara tillräcklig grund. Läget blir ett annat om motsättningarna mellan arbetarna påverkar produktionsresultatet. Skulle den enskilde vara utlämnad på nåd och onåd till sina kamrater, är hans uppsägningsskydd av föga värde.

Folke Schmidt

 

Några ord om spanska och latinamerikanska namn

 

Svenska myndigheter har gång efter annan gjort och gör sig alltjämt skyldiga till misstag, då det gäller att rätt återge och registrera spanska och latinamerikanska familjenamn. Man har sålunda icke alltid beaktat, att ifrågavarande familjenamn är konstruerade på ett annat sätt än här i Sverige. Felregistreringarna har medfört och medför fortfarande oklarhet och osäkerhet om vederbörandes identitet i t. ex, brottmål — den misstänkte har

 

kanske tidigare varit i delo med rättvisan och registrerats på felaktigt namn— eller i familjerätts- och barnavårdsärenden eller i andra sammanhang. Enligt uppgift tillämpar emellertid åklagarmyndigheten i Stockholm — kanske sker så också annorstädes — för säkerhets skull den metoden, att den misstänkte efterforskas under samtliga sina namn — förnamn såväl som efternamn — för att man härigenom skall få klart för sig, om vederbörande finns registrerad eller inte.
    Det har förekommit, att en rättegång måst uppskjutas någon timme, därför att man från kronohäktet råkat rekvirera fel person; det fanns nämligen två män intagna med namnet Rodriguez, ett mycket vanligt namn i spansktalande länder. Man hade icke uppmärksammat att vederbörandebar två familjenamn i viss bestämd ordning, vilket skulle ha underlättat identifieringen.
    I Spanien och övriga spansktalande länder är det i officiella handlingar obligatoriskt med två familje- (släkt-) namn, dels faderns, dels moderns, varvid fadersnamnet utsättes först. Detta skulle väl betyda, att man i Sverige vid registreringar och fastställande av vederbörandes identitet alltid bör se till, att fadersnamnet, alltså det första efternamnet, antecknas i förekommande handlingar. Därjämte bör väl rätteligen också det andra namnet, moderns släktnamn, utsättas. I stämningsansökningar och i domar förekommer emellertid, att man — enligt svensk sed — såsom vederbörandes efternamn anger endast fadersnamnet, och att man således utesluter det senare familjenamnet, moderns. Detta tillämpas även i Spanien, dock ej i nyssangivna sammanhang, utan endast i s. k. dagligt tal.
    En person identifieras i Spanien dels genom sitt eller sina egennamn (förnamn), dels genom de båda släktnamnen. I centralregistret, Registro Civil, antecknas dock högst två av förnamnen, även om vederbörande vid dopet erhållit flera än två personliga namn.
    Det händer då och då i katolska länder, att barn, som fötts utom äktenskap, avlämnas exempelvis i kyrkans portgång eller hos någon statlig institution. Dessa »hittebarn» tilldelas av civilregistret såväl egennamn somtvå lämpligt utvalda familjenamn, gärna med kyrklig anknytning.
    Barn utom äktenskap erhåller, om båda föräldrarna är kända, såväl faderns som moderns första släktnamn. Om allenast fadern vill vidkännas barnet — modern kan av någon anledning ha försvunnit ur bilden — så får barnet faderns båda familjenamn. Skulle återigen endast modern vidkännas barnet, så får barnet moderns båda efternamn, vilka dock kan byta plats, då de överföres på barnet.
    Emellanåt påträffar man mellan de båda släktnamnen bindeordet »y», som på svenska betyder »och». Detta »y» noteras även i centralregistret utan att dock vara någonting obligatoriskt. Bindestreck mellan de båda familjenamnen förekommer icke i spanska sammanhang, men jag har sett sådana bindestreck i svenska handlingar, vilket tydligen skett i klarläggande syfte. I Sverige bosatta spanjorer har också funnit skäl att nyttja bindestrecket, exempelvis i telefonkatalogen.
    Vissa förnamn är vanliga, så t. ex. José Luis och Maria Luisa. I sådana fall brukar man till undvikande av förväxlingar ta med båda namnen. I de spansktalande länderna finns det förstås också — liksom här — många familjenamn, som ofta förekommer, så t. ex. Pérez, Rodriguez, Suárez och González.

 

    Här ett par exempel på spanska namnkombinationer:
    Två makar, Antonio Pérez González och Maria Suárez Rodriguez, får en son, som heter Juan Pérez (första fadersnamnet) Suárez (första modersnamnet). Juan gifter sig med en kvinna, Carmen Marrero Hernández, som behåller sina båda familjenamn i det officiella civilregistret men i allmänna sammanhang nyttjar namnkonstellationen Carmen Marrero de Pérez. Hennes moders familjenamn har i detta fall eliminerats och ersatts av ett »de» åtföljt av makens första familjenamn. Detta har ingenting attgöra med civilregistreringen, utan är endast ett ord, som anger att kvinnan är eller varit gift med en person, som bär det efternamn (fadersnamnet), som följer efter ordet »de».
    I en gift kvinnas eller änkas pass angives endast hennes förnamn och båda familjenamnen, men makens namn finns icke med. Här kan man endast genom anteckningen om hennes civilstånd konstatera, att hon är gift eller änka.
    Det bör understrykas, att bestämmelserna om namnregistreringen i spansktalande länder är mycket noggranna och stränga, bl. a. för undvikande av att namnförväxling skall äga rum till olägenhet för tredje man.
    I de spansktalande länderna i Sydamerika tillämpar man i stort sett det spanska systemet i fråga om namnsammanställningar.
    För oss svenskar verkar nämnda system något förbryllande, men det väsentliga är att hålla fast vid att det är det första av de båda slutnamnen som bör utgöra grundval för registrering.
    Måhända kunde det vara lämpligt, att våra myndigheter lät utarbeta en kortfattad broschyr i ämnet till undvikande av identitetsbesvärligheter och registreringsfel i fortsättningen.

Torild Backe