Stig Ramkull 411Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål
Sverige har nyligen ratificerat en inom Europarådet upprättad europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål. Med rättshjälp avses i detta sammanhang bistånd genom delgivning av rättegångshandlingar, bevisupptagning och andra till proceduren hörande åtgärder. Konventionen, som är dagtecknad den 20 april 1959, har tidigare ratificerats av Danmark, Frankrike, Grekland, Italien, Norge, Schweiz och Israel1. För Sveriges del trädde konventionen i kraft den 1 maj 1968.
    Vid den svenska ratificeringen gjordes förbehåll och avgavs förklaringar i enlighet med vad som förutsattes när konventionen framlades för riksdagens godkännande (se prop. 1961:48). De svenska förbehållen och förklaringarna kommer att beröras nedan.
    Sveriges tillträde till konventionen har föranlett utfärdande av vissa författningar (SFS 1968: 27—32). Bl. a. har tillämpningsföreskrifter meddelats i ett cirkulär till de allmänna domstolarna och åklagarna.
    I artikeln lämnas en redogörelse för regleringen i konventionen och dennas förhållande till interna svenska bestämmelser. Beträffande konventionens text hänvisas till prop. 1961:48. Konventionen kommer att tas in i Sveriges överenskommelser med främmande makter.

 

Allmänna bestämmelser (art. 1 och 2)
I den inledande artikeln åtar sig de fördragsslutande staterna att i enlighet med konventionens bestämmelser i största möjliga utsträckning lämna varandra rättshjälp i brottmål. Förutom bevisupptagning och delgivning behandlas i konventionen bl. a. meddelande av uppgifter ur kriminalregister, framställning om lagföring i annan stat och ömsesidig underrättelse om straffdomar. På grund av svenskt förbehåll gäller inte konventionens bestämmelser om beslag och husrannsakan (art. 5) och överlämnande av person för förhör (art. 11) för svenskt vidkommande. Rättshjälp som avses i dessa artiklar kommer alltså inte att lämnas av Sverige.
    En förutsättning för den allmänna förpliktelsen att lämna rättshjälp är att beivrandet av gärningen faller under judiciell myndighets kompetens i den begärande staten. Enligt art. 24 äger konventionsstat i en förklaring vid ratificeringen ange, vilka myndigheter den anser vara judiciella myndigheter i konventionens mening. Bestämmelsen är motiverad av olikheterna i rättsväsendets uppbyggnad i skilda länder. Från svensk sida har avgetts förklaring att med judiciell myndighet förstås domstol och undersökningsdomare i fråga om bevisupptagning (art. 3, 4 och 6) och i övrigt domstol, undersökningsdomare och åklagare. Härigenom har skett en anpassning till vår interna reglering på rättshjälpsområdet. Det kan sålunda erinras om att enligt svensk rätt endast domstol äger förordna om upptagande av bevis vid utländsk domstol. Bevisupptagning vid svensk domstol för utländsk räkning får företas endast på framställning av utländsk domstol eller »annan judiciell myndighet». Som exempel på sådan myndighet nämns i förarbetena undersökningsdomare (se NJA II 1930 s. 586).
    Från konventionens tillämpningsområde har undantagits militärt brott, som inte utgör brott enligt allmän strafflag.
    Enligt art. 2 får framställning om rättshjälp avslås, när framställningen

 

1 Israel har anslutit sig till konventionen efter inbjudan av Europarådets ministerkommitté (jfr nedan). 

412 Stig Ramkullhänför sig till brott av politisk eller fiskal karaktär. Samma gäller om framställningens efterkommande skulle kränka statens suveränitet, medföra fara för dess säkerhet eller strida mot ordre public. Vid denna artikel har från svensk sida gjorts förbehåll om rätt att vägra medverkan, om gärningen inte är belagd med straff i svensk lag, om förundersökning rörande gärningen har inletts i Sverige eller tredje stat, om den misstänkte i Sverige eller tredje stat har åtalats för gärningen eller dom rörande denna har meddelats, om i Sverige eller tredje stat har fattats beslut att nedlägga förundersökning eller åtal för gärningen eller att ej inleda förundersökning eller väcka åtal för gärningen samt om straff för brottet är förfallet enligt svensk lag.
    De svenska bestämmelserna om processuellt biträde åt utländska myndigheter innehåller i regel inte uttryckliga föreskrifter om beaktande av sådana grunder som avses här. 1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol undantar dock politiskt brott och gärning som inte är brott enligt svensk straffrätt. I den till denna lag anslutande kungörelsen har vidare getts särskilda föreskrifter för sådana fall, i vilka framställningen inte har förmedlats av UD. Tillräckliga skäl har inte ansetts föreligga att låta de förut behandlade undantagen komma till uttryck i författning. Det bör nämligen observeras att UD kommer att vara prövningsmyndighet vid alla framställningar om rättshjälp i brottmål utom i fråga om direkta framställningar från Danmark och Norge (jfr nedan). Särskilda föreskrifter behövs inte för att UD skall beakta konventionsbestämmelserna. När det åter gäller de skandinaviska framställningarna har erfarenheterna av samarbetet på detta område inte gett vid handen att uttryckliga skyddsbestämmelser skulle behövas, utöver vad nu gäller.

 

Bevisupptagning (art. 3, 4 och 6)
Enligt art. 3 skall konventionsstat i den ordning som föreskrivs i dess lagstiftning tillhandagå med bevisupptagning i brottssak, när bevisupptagningen har begärts av judiciell myndighet i annan konventionsstat. Begäran att vittne eller sakkunnig skall höras på ed skall efterkommas, om hinder inte möter i landets lagstiftning.
    Konventionens bestämmelser om bevisupptagning är förenliga med de svenska lagarna på området. Det kan erinras om att bevisupptagning utomlands i svenskt brottmål får äga rum endast vid synnerliga skäl och att förhör med tilltalad inte får tas upp vid utländsk domstol (1 § lagen om bevisupptagning åt utländsk domstol).

 

Delgivning (art. 7)
Stat som anmodas därom skall ombesörja delgivning av rättegångshandlingar och judiciella beslut. Detta kan ske genom ett formlöst överlämnande. På särskild begäran skall emellertid delgivning ske i den form, som föreskrivs i den anmodade statens lagstiftning beträffande delgivning i motsvarande fall, eller i annan form som är förenlig med sagda lagstiftning. Bevis om delgivning lämnas genom ett av adressaten undertecknat erkännande eller intyg av delgivningsmyndigheten.
    Enligt 33:11 RB får delgivning utomlands verkställas enligt lagen på den utländska orten. Härifrån görs dock i 33:13 undantag för stämning i brottmål. För att brottmålsstämning skall anses lagligen delgiven måste handlingen ha lämnats till den misstänkte personligen.

 

Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål 413    I det tidigare omtalade cirkuläret till domstolarna och åklagarna har angetts, att 1933 års kungörelse ang. biträde av UD för delgivning i utlandet (införd vid 33:11 RB) gäller även i fråga om framställning om delgivning i konventionsstat. Det har därvid förutsatts att UD utan särskilt påpekande bevakar, att delgivning av brottmålsstämning i utlandet sker med den tilltalade personligen.
    När det gäller delgivning av kallelse bör vidare observeras, att konventionsstat enligt punkt 3 i förevarande artikel kan ha avgett förklaring att kallelse av tilltalad skall vara staten till handa viss tid före den dag som utsatts för inställelse. Det kan nämnas att Danmark, Frankrike, Norge och Schweiz har uppställt en delgivningsfrist av 30 dagar. Därutöver bör beaktas den tid som åtgår för handlingarnas översändande m. m. I cirkuläret har framhållits att kallelser bör vara UD till handa i god tid före den förhandling som kallelsen avser, om delgivning skall kunna påräknas. UD:s juridiska byrå lämnar upplysning om de tidsfrister som bör iakttas.
    Från svensk sida har likaledes angetts en frist av 30 dagar. Det är inte avsett att de av Danmark, Norge och Sverige uppställda fristerna skall tilllämpas i förhållandet mellan dessa länder. Givetvis bör dock även i dessa fall vid bestämmande av tid för inställelse särskild hänsyn tas till att vederbörande vistas utom riket.
    Att delgivningsfristen har iakttagits vid översändande av utländska framställningar till vårt land kommer att bevakas av UD. Konventionsbestämmelserna har i övrigt föranlett jämkning av 4 § 1909 års delgivningskungörelse (införd vid 33:11 RB). Enligt den nya lydelsen (se SFS 1968:28) skall alltid, när delgivning inte har kunnat ske, den ansökande staten underrättas om anledningen härtill.

 

Undantag från påföljder vid utevaro (art. 8)
Vittne eller sakkunnig, som har delgetts kallelse i konventionsstat genom utländsk myndighet, får inte på grund av utevaro underkastas straff, vite eller annan tvångsåtgärd, oavsett om sådan påföljd har angetts i kallelsen.
    Den uppfattning som här kommer till uttryck i konventionen har sitt ursprung i kontinental rätt men torde numera få anses allmänt vedertagen i förhållandet mellan staterna. I enlighet härmed anses stat ha rätt att vägra medverka till delgivning, om kallelsen innehåller hot om påföljd vid utevaro. I prop. 1961: 48, som i denna del inte föranledde någon erinran från riksdagens sida, uttalas att den åsyftade begränsningen av interna rättegångsregler får anses grundad på allmänna rättsgrundsatser och att kallelser, som delges genom utländska myndigheters försorg, därför inte kan anses ha tvingande verkan. Påföljd vid utevaro skall alltså inte drabba den som har delgetts kallelse i sådan ordning. I propositionen förutsattes att föreskrift, att kallelser i dessa fall inte skall innehålla erinran om påföljd, skulle meddelas i administrativ ordning. Så har skett genom cirkuläret till domstolarna och åklagarna.
    Uttalandena i propositionen (s. 9 f) gäller kallelser av vittnen och sakkunniga. Samma synpunkter torde dock få anläggas även när det gäller kallelse av tilltalad. Utsättande av vite i sådan kallelse medför i regel hinder för delgivning genom utländsk myndighet och verkställighet av ett utdömt vite i annat land är inte möjlig utan stöd av särskilt avtal härom. Den nordiska verkställighetslagstiftningen, som genomfördes 1963, omfat-

 

414 Stig Ramkulltar visserligen även processuella viten (se 4 § i den svenska lagen, införd vid BrP). I propositionen med det svenska lagförslaget uttalades dock, att förslaget inte innebar något ställningstagande till frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter och andra, som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol (prop. 1962: 203 s. 25). Vid nordiska departementsöverläggningar i anslutning till lagstiftningsärendet antecknades, att förslaget inte innebar någon ändring i fråga om möjligheterna att i de andra nordiska länderna delge kallelser och förelägganden i svenska rättegångar. Det förefaller alltså som om viten och böter i de nu avsedda fallen inte omfattas av regleringen.2
    Det kan nämnas att JO nyligen har haft anledning att ta upp frågan omvitesföreläggande vid kallelse av tilltalad som är bosatt i Norge. JO har därvid bl. a. pekat på att vitesföreläggande, som inte kan åtföljas av ett utdömande av vitet, inte fyller någon förnuftig funktion. JO har vidare uttalat, att bestämmelsen i 45: 15 RB om vitesföreläggande torde ha avfattats utan hänsyn till internationella komplikationer och att lagrummets lydelse därför inte torde behöva föranleda att underlåtande av vitesföreläggande i de åsyftade fallen anses oriktigt (se vidare JO:s ämbetsberättelse 1968 s. 46). En annan sak är att målet givetvis inte kan avgöras i den tilltalades utevaro, om inte förutsättningarna enligt 46: 15 andra stycket RB är uppfyllda.3
    Frågan om möjlighet att använda sanktioner vid kallelse av personer,som är bosatta i annat nordiskt land, har uppmärksammats vid nordiska departementsöverläggningar i processuella frågor. Det kan också nämnas att förslag om införande av en »nordisk vittnesplikt» har väckts i Nordiska rådet.

 

Ersättning till vittne och sakkunnig (art. 9 och 10)
Enligt art. 9 skall ersättning till vittne och sakkunnig beräknas med utgångspunkt från den kallades bostadsort och fastställas enligt de normer som gäller för sådan ersättning i domstolslandet.
    Art. 10 öppnar möjlighet för domstolsstaten att i framställning till annan konventionsstat begära, att denna i samband med delgivning utger förskott till vittne eller sakkunnig. Förfarandet är avsett att användas när vederbörandes inställelse anses synnerligen nödvändig. I cirkuläret har lämnats vissa anvisningar beträffande förfarandet i dessa fall, när tillämpning av artikeln önskas av svensk domstol.
    För att möjliggöra motsvarande förfarande, när utländsk kallelse begärs delgiven i vårt land, har en ny paragraf, 5a §, införts i 1909 års delgivningskungörelse (se SFS 1968: 28).

 

Immunitet för tilltalad, vittne och sakkunnig (art. 12)
Enligt konventionen får vittne eller sakkunnig, som efter kallelse har inställt sig inför domstol i annan konventionsstat, inte i den staten lagföras eller fängslas eller på annat sätt underkastas inskränkning i sin frihet på

 

2 Någon ovillkorlig skyldighet att efterkomma framställningar om verkställighet föreligger inte enligt lagen.

3 Det kan nämnas att från norsk sida uttalats önskemål om att den misstänkte tillställs kallelse, även om han lämnat rättegångsfullmakt, och att underrättelse om utgången jämte fullföljdshänvisning lämnas i 46: 15-fallen. 

Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål 415grund av gärning eller dom från tiden före avresan; detsamma gäller för tilltalad beträffande gärning eller dom som inte avses med kallelsen.
    För att möjliggöra tillämpning av överenskommelser om straffrättslig immunitet av detta slag antogs i samband med BrB:s införande en särskild lag, lagen den 29 juni 1964 om vissa begränsningar i svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet (införd vid 2: 7 BrB). I lagen nämnsbl. a. förevarande konvention. Ikraftträdandet av lagen uppsköts i avvaktan på en svensk anslutning till brottmålskonventionen. Kungörelse har nu utfärdats om lagens ikraftträdande (se SFS 1968: 29).

 

Upplysningar ur straffregister (art. 13)
Enligt punkt 1 skall konventionsstat, i samma utsträckning som dess egna judiciella myndigheter kan erhålla sådana upplysningar i liknande fall, tillhandahålla annan konventionsstat utdrag och uppgifter ur straffregister, när upplysningarna begärs av judiciell myndighet för ett brottmål.
    I prop. 1961: 48 har förutsatts att utdrag ur det svenska kriminalregistret skall lämnas endast efter Kungl. Maj:ts beslut i varje särskilt fall (jfr 13 § fjärde stycket kriminalregisterlagen, införd vid BrP). Från svensk sida har vidare gjorts förbehåll, att uppgifter kommer att lämnas bara beträffande den som är misstänkt eller åtalad.
    Enligt punkt 2 skall uppgifter ur straffregister kunna lämnas även i andra fall än som nu har nämnts. Sverige avser dock, enligt förbehåll vid denna punkt, inte att lämna uppgifter utöver vad som följer av vårt åtagande vid punkt 1.
    I cirkuläret har anmärkts att Sveriges anslutning till konventionen inte har föranlett någon ändring i de bestämmelser som gäller för meddelande av straffregisterutdrag mellan de nordiska länderna.

 

Förfarande m. m. (art. 14—20)
Framställning om rättshjälp enligt konventionen bör enligt art. 14 innehålla uppgift om den ansökande myndigheten, den önskade åtgärden och anledningen till denna, den misstänktes namn och nationalitet samt namn och adress på den person som berörs av den sökta åtgärden. Om framställningen avser bevisupptagning, skall dessutom gärningen anges och en kortfattad redogörelse lämnas för omständigheterna i målet. Om tvekan i särskilt fall uppkommer om vad som bör anges i begäran till UD, kan upplysning härom erhållas hos UD:s juridiska byrå.
    Art. 15 innehåller bestämmelser om vilka myndigheter som bör förmedla skriftväxlingen i rättshjälpsärenden. Sverige har, med avvikelse från regleringen i konventionen, avgett förklaring, att varje framställning till vårt land om rättshjälp skall göras på diplomatisk väg. Svenska framställningar till utlandet skall översändas genom våra beskickningar eller konsulat. Begäran från svensk domstol eller åklagare om rättshjälp enligt konventionen skall alltså inges till UD (juridiska byrån, se cirkuläret).
    Från vad nu har sagts gäller ett viktigt undantag. 1957 års överenskommelse om direkt skriftväxling mellan Danmark, Norge och Sverige (det skandinaviska rättshjälpsprotokollet, se cirkulär vid 33: 11 RB) skall på grund av förbehåll alltjämt äga tillämpning.
    I art. 16 regleras språkfrågan. Enligt huvudregeln behöver framställningar om rättshjälp och därvid fogade handlingar inte vara översatta till den

 

416 Stig Ramkullmottagande statens språk. Konventionsstat äger dock genom särskild förklaring uppställa krav på översättning till dess språk eller till något av Europarådets officiella språk. Har en stat avgett sådan förklaring, kan annan statkräva tillämpning av samma förfarande vid framställningar som riktas tillden från den förra staten. Från svensk sida har avgetts förklaring, att framställningar till vårt land om bevisupptagning och lagföring skall, jämte bilagor, vara översatta till svenska, danska eller norska. Sverige har vidare i ett förbehåll angett att tvångsdelgivning av utländsk handling genom svensk myndighet kommer att ske endast om handlingen är översatt till vårt språk. Det har förutsatts att UD i förekommande fall meddelar delgivningsmyndigheten anvisningar.
    Art. 20 innehåller bestämmelser om kostnader som uppstår vid lämnande av rättshjälp. Innebörden av bestämmelserna är att sådana kostnader, med undantag för sakkunnigersättningar och förskott, skall bäras av den stat där rättshjälpen lämnas. Kostnadsregleringen i konventionen har föranlett ändringar i 3 § 1947 års kungörelse med särskilda bestämmelser om bevisupptagning åt domstolarna i vissa främmande stater och 5 § 1909 års delgivningskungörelse (se SFS 1968:27 och 28). Särbestämmelserna i förstnämnda författningsrum är, såvitt angår Danmark och Norge, föranledda av kostnadsregleringen i det skandinaviska rättshjälpsprotokollet — som också på denna punkt alltjämt skall tillämpas — och såvitt gäller Belgien och Finland grundade på ännu gällande avtal mellan dessa länder och Sverige.

 

Lagföring i annan stat (art. 21)
Denna art. innehåller vissa bestämmelser om förfarandet vid framställning om åtal i annan konventionsstat. Den stat som mottar framställningen skall senare meddela om denna har efterkommits och i förekommande fall översända avskrift av domen. Förpliktelse att anställa åtal föreligger givetvis inte. Åtalsframställningar till annat land behandlas i RÅ:s cirkulär C 34 (punkt 6), till vilket här hänvisas.

 

Ömsesidig underrättelse om straffdomar (art. 22)
Varje konventionsstat skall minst en gång årligen tillställa annan sådan stat underrättelse om straffdomar och efterföljande åtgärder, som har införts i straffregister i det förra landet beträffande medborgare i det senare landet.
    En sådan redovisning av straffdomar som avses i denna artikel kan för svensk del ske med stöd av 13 § första stycket kriminalregisterlagen. Beträffande de nordiska länderna gäller redan föreskrifter i sådant avseende enligt 3 § kungörelsen den 22 maj 1963 ang. utfärdande i vissa fall av utdrag ur allmänna kriminalregistret (införd efter kriminalregisterlagen). De föreskrifter som behövs i förhållande till utomnordiska stater har meddelats i kungl. brev till kriminalvårdsstyrelsen.
    Sverige har begränsat sitt åtagande enligt denna artikel till att avse straffdomar (uppgifter om efterföljande åtgärder kommer inte att lämnas). Underrättelserna kommer att översändas genom UD:s försorg.

 

Slutbestämmelser (art. 23—30)
Det avslutande kapitlet i konventionen innehåller allmänna bestämmelser av den typ som brukar återfinnas i internationella överenskommelser.

 

Europeisk konvention om inbördes rättshjälp i brottmål 417    Stat som har gjort förbehåll beträffande bestämmelse i konventionen äger inte i vidare mån än den själv har godtagit bestämmelsen kräva tillämpning av denna från annan konventionsstats sida (art. 23).
    I och med att konventionen blir gällande mellan två stater, upphävs —med vissa undantag — mellan dessa stater tidigare ingångna bilaterala överenskommelser om rättshjälp i brottmål (art. 26). För Sveriges del medför anslutningen till konventionen att kvarstående rättshjälpsbestämmelser i två äldre utlämningsavtal med Norge och Danmark (från 1907 resp. 1913) nu upphävs.4 Med anledning härav har en på det sistnämnda avtalet grundad kungörelse den 20 juni 1913 ang. omedelbar skriftväxling mellan myndigheter i Sverige och Danmark rörande handräckning i brottmål upphävts (se SFS 1968: 30). Denna kungörelse, som har återfunnits i lagboken efter utlämningslagarna, torde inte ha haft någon praktisk betydelse vid sidan av det skandinaviska rättshjälpsprotokollet.
    Sveriges tillträde till konventionen medför vidare att det avtal som ingicks med Frankrike 1956 om ömsesidig rättshjälp i brottmål i huvudsak upphör att gälla (se härom prop. 1961: 48 s. 18).
    Det kan slutligen nämnas, att konventionen är öppen för undertecknande av medlemmarna i Europarådet (art. 27) samt att rådets ministerkommitté äger inbjuda stat, som inte är medlem av rådet, att ansluta sig till konventionen (art. 28). Beslutet om sådan inbjudan skall ha enhälligt godkänts av de medlemsstater som ratificerat konventionen.
    Uppgift om de stater som har tillträtt konventionen har införts i kungörelsen den 30 juni 1965 om främmande staters anslutning till vissa av Sverige biträdda konventioner ang. inbördes rättshjälp m. m. (se SFS 1968: 31). Nämnda kungörelse är införd vid 35: 14 RB.

Stig Ramkull