DIETER LEUZE. Die Entwicklung des Persönlichkeitsrechts im 19. Jahrhundert. Schriften zum deutschen und europäischen Zivil-, Handels- und Prozessrecht, Bd. 19. Bielefeld 1962. Verlag E. u. W. Gieseking. 132 s.

 

Leuzes rättshistoriska studie har redan några år på nacken men har i de vanliga bibliografierna uppmärksammats först nyligen. Det är en omsorgsfull och ingående undersökning av de många idéhistoriska linjer som först i våra dagar knutits samman i tysk rätt till begreppet »personlighetsrätt». Från de tidiga naturrättslärarna följer förf. över Kant, Hegel och de tyska 1800-talspandektisterna utvecklingen av idén att varje människa icke blott besitter rättssubjektivitet utan även en »subjektiv rätt» till skydd för vissa personliga intressen. Mot framställningens vederhäftighet och grundlighet finnes intet att invända; kanske vill man däremot ifrågasätta, om författaren tillräckligt kritiskt prövat de konsekvenser på de reella rättsföljdernas plan som olika jurister varit beredda att dra ur sitt »erkännande» av den s. k. personlighetsrätten. Håller man sig till allmänna deklarationer, är det ingen svårighet att skriva detta instituts historia; de svåra problemen sätta in, då man vill söka sig fram till en realistisk värdering av termernas innebörd och bakgrund. Som upplysningskälla till studiet av en försummad tankelinje i 1800-talsdoktrinen är Leuzes bok en verklig guldgruva.

S. S.

 

ORLA FRIIS JENSEN. Taksationskendelser i ekspropriationssager 1. Kbhvn 1967. Juristforbundets forlag. 134 s. Dkr 62,50.

 

Den danska expropriationslagstiftningen innehåller icke som den svenska några anvisningar om sättet för uppskattning av ersättning vid tvångsinlösen.

 

Lagen den 4 juni 1964 om fremgangsmåden ved ekspropriation vedrørende fast ejendom behandlar uteslutande själva förfarandet. (Se härom F. Reidar Jørgensen i Juristen 1964 s. 404 ff samt Poul Andersen i Ugeskrift for Retsvæsen 1966 s. 67 ff.) Innan denna lag kom till rådde samma förhållande som i vårt land före inrättandet av expropriationsdomstolarna 1949, nämligen att domskäl icke lämnades i fråga om värderingen. Ett undantag härifrån gällde beträffande de kommissioner som tillsattes i vägmål. Numera skola taksationskommissionernas beslut (kendelser) motiveras. Förhållandet avspeglas i Friis Jensens rättsfallssamling, utgiven av Danmarks juristforbund. Framställningen täcker sålunda åren 1958—april 1967 men omfattar för tiden 1958—1964 endast vägmål. Nya samlingar avses utkomma med några års mellanrum. De organ vilkas avgöranden refereras äro ekspropriations-, taksations- och overtaksationskommissionerna. (Ett enhetligt system för prövningen föreligger icke; olika kommissioner förekomma beroende på efter vilken författning tvångsinlösen företages. I vissa fall kan saken överprövas vid domstol, ehuru så mera sällan synes ske.)
    Vid en jämförelse med svenska domar i expropriationsmål ge referaten ett allmänt intryck av att de danska kommissionernas motivering för avgörandena är avsevärt mera knapphändig än den som förekommer vid våra expropriationsdomstolar. I många fall är den »begrundelse» som skall lämnas knappast värd namnet. Liksom hos oss bestämmes löseskillingen främst med ledning av ortens pris. Kommissionerna synas ogärna beräkna byggnads värde enligt kostnadsmetoden. Man söker hellre ett mer eller mindre skönsmässigt uppskattat marknadspris, särskilt om byggnadens tillstånd är dåligt. Det förefaller av referaten som om utredningarna i målen mestadels äro av enkel beskaffenhet. I det fåtal fall, då löseskillingen bestämts efter fastighetens avkastningsförmåga, nöjer man sig i allmänhet med bruttokapitalisering. Någon föreskrift om värderingstidpunkten innehåller 1964 års lag icke. Kommissionerna synas dock regelmässigt följa anvisningarna vid lagens tillkomst (Betænkning nr 330/1963) att värderingen i normalfallen skall hänföra sig till tidpunkten för avståendet. Den i Sverige antagna principen att varje del av tomt äger samma värde, oavsett bebyggelsens belägenhet, synes icke tillämpas i Danmark. Inlösen av mindre tomtdel ansågs icke leda till någon förlust för expropriaten, som därför icke tillerkändes någon ersättning alls, under det att en förgård framför byggnad ersattes med ett lågt belopp »med hänsyn till arealens i förhållande till den övriga egendomen ringare bruksvärde». Fastigheternas taxeringsvärde synes beaktas i något större utsträckning än vad som sker i vårt land. I många fall sättes dock värdet högre men också någon gång lägre vid bedömningen av objektets värde »i handel och vandel». Avräkning av nytta mot skada sker icke blott från intrångsskada på restfastighet utan även från löseskilling. De ersättningar som utges vid sidan av löseskilling och som motsvara s. k. personlig skada enligt svensk terminologi avse mestadels flyttningskostnader och »næringstab» för rörelse som påverkas av tvångsinlösen. Materialet är i dessa hänseenden föga upplysande såvitt avser företagsekonomiska beräkningar av rörelsens avkastnings- respektive substansvärde. Till ersättning för förluster av good-wills natur ställa sig synbarligen kommissionerna tämligen kallsinniga.
    I rättsfallssamlingen förekomma icke expropriationer i den stora skala som i Sverige äga rum i samband med sanering av tätorter (zonexpropriation) eller vid inlösen av större markområden för nyexploatering. Den utrednings-

 

teknik och värderingsanalys, som hos oss framväxt i dylika sammanhang, tycks icke ha någon egentlig motsvarighet på andra sidan Sundet. Detta utesluter naturligen icke att Friis Jensens samling har åtskilligt av komparativt intresse att bjuda på.

M. H.