»Får» — det nya ordet
Det lär väl ej vara på många håll i lagar och författningar som man förrän under de allra senaste åren kan påträffa ordet »få» (sing. får, plur. få) i förbindelse med infinitiv (aktiv eller passiv). Hädanefter torde det bli annorlunda. Enligt riktlinjer som emanerar från statsrådsberedningen (Språket i lagar och andra författningar, 1967, s. 11) hör ordet »må» till de »mer eller mindre föråldrade ord» som »vanligen eller ofta» bör ersättas med andra; som ersättning anvisas »får», »äger», »kan». I en uppsats om Lagspråk (Språkvård 1967:3 s. 9 ff) har C. G. Hellquist noterat, hur radikalt den nya linjen följts i en till lagrådet remitterad departementsredaktion av ett lagförslag (jordabalken): »Ordet må finns inte längre.» I stället har framför allt äger kommit till användning. Men »för att variera har man . . . ibland tillgripit den radikala utvägen att införa ett alldeles nytt ord i lagspråket, nämligen får». — Det visar sig vid närmare undersökning att det finns mycket rikliga exempel på denna nyhet.
Hellquist har reagerat: »ordet får . . . passar i själva verket sällan som ersättningsord. Det är inte riktigt laggillt enligt min mening». Min reaktion går i samma riktning. Nu kan man ju reagera från olika synpunkter. Diskussionen om lagspråket har väl väsentligen gällt stilfrågor.1 De frågorna ligger mig mycket om hjärtat, men jag skall ej här inlåta mig på dem. I det fall som det nu gäller är det emellertid inte bara fråga om stil utan också om språkriktighet i egentlig mening: är ordet »får» ett adekvat uttryck för det som skall utsägas? Det är enbart denna fråga — icke dryftad i statsrådsberedningens riktlinjer — som här skall beröras. Det sker med utgångspunkt i den »nutida svenska sakprosan», till vilken det är meningen att lag- och författningsspråket så mycket som möjligt skall närmas.
Mina reflexioner skall hänföra sig till fyra typsituationer, som får presenteras med några exempel, valda på måfå vid bläddring i lagbok och författningssamling.2 Någon säker uppfattning om olika ords frekvens i olika sammanhang har jag inte ansett behövligt att skaffa mig. Inte heller har jag lagt mig vinn om att söka utröna i vad mån sådant språkbruk som jag reagerar mot möjligen förekommit redan före språkreformen.
1. »För vildad ren och vildren får nedläggas med skott från kulvapen». Här finns från språkriktighetssynpunkt intet att invända. Stadgandet tar nämligen sikte på handlingar som adressaterna, enskilda rättssubjekt, förutsätts ha förmåga och möjlighet att företaga, och åsyftar intet annat än att, med den auktoritet som en författningsföreskrift har, säga ifrån att man har frihet att, efter vad man själv finner för gott, företaga de angivna handling-
arna. Detta återges på ett adekvat sätt med ordet »får». Ty i normalprosan har ordet »få» enligt Svenska Akademiens Ordbok bl. a. betydelsen: »hava eller erhålla tillåtelse eller rättighet att (göra något), tillåtas att (göra något)». Lika korrekt är det att skriva att man »får» göra något under vissa betingelser, t. ex. att tillstånd meddelats, eller att man »får» införa varor tullfritt i viss omfattning och på vissa villkor. Exempel av denna typ blir naturligen rätt sällsynta, emedan det inte ofta finns anledning tala om vad man får göra. Naturligt är det däremot, om det blir vanligt att ge föreskrifter om vad man »icke får» göra. De är från språkriktighetssynpunkt oklanderliga, om de åsyftar förbud men intet annat. Till exempel: »fordon får icke föras på väg av någon som . . .» Orden passar — för att använda en terminologi som jag brukat tillämpa3 — inte bara för ovillkorliga absoluta förbud utan också för villkorliga, vilkas verkan beror av vad den enskilde företar sig, och för relativa, som kan och ofta är avsedda att genombrytas av tillstånd.
I sådana fall som det här varit fråga om chockeras jag inte av att man använder »får» där man förut skrivit »må». Det kan t. o. m. vara en positiv vinning — förutsatt att ordet samtidigt undvikes där det ej passar.
2. Någon gång ser man i författningarna att ett statsorgan (en myndighet eller en tjänsteman) »får» handla på ett sätt som åtminstone erinrar om sådant handlande av enskilda som nyss berörts; det är sålunda återigen fråga om frihet. Ett verk »får» under vissa förutsättningar anlita sakkunnig. En verkschef »får» närvara vid vissa sammanträden. Det uttryckssättet kan ju också te sig rimligt och naturligt. I mina ögon passar dock det ord, som är ett gott uttryck för enskildas handlingsfrihet, given åt dem i deras eget intresse för att begagnas eller icke begagnas, inte lika bra för den handlingsfrihet som förlänas genom en författning för att utövas inom ramen för tjänsteplikt, och som principiellt alltigenom skall utövas så som tjänsten kräver. Den offentliga tjänstens egenart löper risk att utsuddas genom ordet »får», som i var mans mun enligt gängse språkbruk har en så bestämd inriktning på den obegränsade handlingsfriheten. Att använda »får icke» beträffande statsorgans handlande är mera naturligt; då ställs man inte inför frågan hur en frihet skall begagnas.
3. Viktigare är emellertid en tredje typsituation, som kan belysas med ett stadgande som Hellquist stannat inför i jordabalksförslaget: »om skadan är av ringa betydelse, får köpet hävas endast om säljaren förfarit svikligt». Lagstiftaren har här, liksom under punkt 1, att göra med en frihet som skall tillkomma enskilt subjekt. Men det är också — och framför allt— något annat som skall utsägas. Köparen skall inte bara ha frihet att lämna ett meddelande av visst innehåll; det väsentliga är att han med detta meddelande kan åstadkomma en förändring i rättsläget: betaga ett köp dess rättsliga verkningar. Det är med andra ord fråga om en rättslig makt, eller förmåga, som under vissa förutsättningar skall tillkomma honom. Makten skall utövas ej genom en enbart faktisk handling utan genom en rättshandling. Av samma karaktär är t. ex. lagrum som anger under vilka betingelser kommun »får» utöva förköpsrätt. Vårt lagspråk har sedan gammalt haft tillgång till expressiva uttryck för sådana ändamål som det här är fråga om. Det har talats om att »äga makt», »äga», »kunna» etc. Efter
hand har »må» blivit det ojämförligt vanligaste. Men det förtjänar understrykas att även hos detta ord betydelsen av »kunna» torde vara den ursprungliga (jfr Svenska Akademiens Ordbok: »vara i stånd eller ha möjlighet eller tillfälle (att), förmå, kunna»).4 Hur länge den betydelsen varit riktigt levande vet jag ej; givetvis har den försvagats, i den mån ordet kommit att användas även när det är frihet (se punkt 1), inte rättslig förmåga som skall meddelas. Otvivelaktigt kan detta ha medfört, att åtskillnaden mellan frihet och rättslig makt står mindre klar för läsare än man kunde önska. Men det blir värre, om ordet »får» tillägges en dubbel betydelse. Ty till skillnad från »må» har detta ord i normalprosan en distinkt betydelse, som var och en är medveten om, och i den betydelsen ligger intet av kunnande, intet av rättslig makt. Den »nutida svenska sakprosan» kommer med andra ord inte till adekvat användning i den praxis som tycks på väg att inaugureras. Jo kanske för dens öron, som är ovan vid juridiska tankegångar, men inte för jurister. Och det kan inte vara någon uppgift för moderniseringen av lagspråket att undanskymma den så reella och så väsentliga skillnaden mellan få och kunna, mellan frihet och makt.
Vad nu sagts gäller rättshandlingar i vanlig mening företagna enskilda emellan. Samma slags synpunkter kan man anlägga på motsvarande handlingar, särskilt inom den offentliga rätten, som företas gentemot myndigheter. Är det fullt riktigt att säga att talan »får» föras? Det har i en lag angivits, vilka som »får» göra ansökan om intagning på sjukhus för sluten psykiatrisk vård; är detta riktigt då »ansökan» innebär sådant bifall som erfordras för intagning tvångsvis? Jag har också stått undrande inför föreskrifter om vad patentansökan »får» innehålla, vad patentkrav »får» avse, om hur patentsökande »får» ändra sin ansökan.
Det bör emellertid nämnas att jag — kanske av någon tillfällighet, kanske därför att man här verkligen gått fram med försiktighet — påträffat endast få fall där det är fråga om att »få» företaga rättshandlingar o. d.
Inte heller har jag antecknat många exempel på »får icke». Det heter dock t. ex. i en lag att under vissa förhållanden »får säljaren icke» häva köp. Man erinras här om en välkänd och i många sammanhang diskuterad problematik: är »legala förbud» (hittills ofta uttryckta med »må icke») att förstå enbart såsom frihetsinskränkningar eller också såsom förtagande handlingar i strid med dem deras rättsliga verkan, med andra ord såsom även begränsande förmågan att företaga rättshandlingar?5 Här skall naturligtvis inte göras något försök att överblicka detta komplicerade problem ur den nya terminologiens synpunkt, desto mindre som ordalagen ingalunda är ensamt avgörande vid frågornas besvarande.6 I den mån orden är av betydelse, frågar man sig emellertid, om ej, trots vad som synes ha avsetts med den nya terminologien, orden »får icke» kan komma att — i enlighet med svensk sakprosa — mer än »må icke» uppfattas som enbart innebärande förbud. Jag har observerat flera belysande fall, där man funnit angeläget att till vissa förbud (i formen »får icke») knyta ett uttryckligt förbehåll om däremot stridande rättshandlingars ogiltighet.
4. Jämförliga med de situationer, som berörts under punkt 3, är de i vilka enligt den nya terminologien statsorgan »får» göra något som innebär utövande av rättslig makt. Här behöver man inte leta efter exempel; de är överflödande. Det heter sålunda att myndighet »får» utfärda vissa förelägganden, anordna förhör, avgöra ärenden, meddela och återkalla tillstånd, kalla till tjänstgöring, förordna det eller det, medge undantag o. s. v. Det är sålunda kompetens att företaga förvaltnings- eller normgivningsakter som tilldelas med ordet »får». Vad man kan invända mot denna terminologi är för det första detsamma som under punkt 2: den läsare som utgår från sakprosan ledes vilse, då han ser myndigheternas »fria skön» vid offentliga funktioners utövande betecknat med ett ord som pekar på en verklig frihet. Och det är särskilt tråkigt, att just det fria skön, som skall tillämpas vid utövning av rättslig makt gentemot medborgarna, kan framstå som en frihet att handla efter gottfinnande.
För det andra — och det är i mina ögon ännu angelägnare — måste man i anknytning till vad som sagts under punkt 3 reagera mot att rättslig makt skall komma till uttryck i ett ord som förvisso ej har denna betydelse i den nutida svenska sakprosan. Vi leds in på villsamma tankebanor. Om lagspråket nöjer sig med att säga vad statsorganen »får» göra, måste man föreställa sig att den makt, som det påtagligen är fråga om, och som medborgarna påtagligt får erfara, har någon annan mystisk källa, jag vet inte vilken. Det stämmer väl överens med föreställningar, som nutilldags nog blivit rätt utbredda, om en statsmyndigheternas maktfullkomlighet, vars grunder det ej är fråga om att efterforska. Men efter mitt sätt att se är det angeläget att hålla vid makt insikten om att det endast är genom kompetensregler i lagar och författningar som myndigheterna utrustas med den makt, större eller mindre, som de har.
Man finner också många exempel på vad myndigheterna »icke får» göra. De »får icke» ålägga viss tjänstgöring, eller meddela visst beslut, eller förordna om överlämnande till viss vård, eller förbjuda radiosändningar o. s. v. Sådana bestämmelser kan väl lika litet som de som åsyftades under punkt 2 kritiseras såsom givande en falsk bild av frihet; friheten blir ju negerad. Men lika väl som de nyss diskuterade »får»-föreskrifterna fördöljer de att det är fråga om makt. Och så som under punkt 3 inställer sig frågan om den rättsliga verkan av vad som skett i strid med förbud. En motsvarighet till den (huvudsakligen civilrättsliga) fråga som där antyddes är den offentligrättsliga frågan om förvaltningsakters ogiltighet på grund av lagstridighet eller kompetensöverskridande. Och även här inställer sig frågan huruvida sådan ogiltighet, som den hittills brukliga formeln »må icke» kan peka på, också skall inträda när myndigheter gör vad de »icke får» göra. Men jag har icke sett något exempel på föreskrifter om att beslut fattade i strid med förbud (»får icke») är ogiltiga — fast man kan undra om sådana kan avvaras, ifall författningsspråket ger sig på att reglera statsorganens frihet i stället för deras kompetens, deras makt.
Nils Herlitz