HILDING EEK. Internationell privaträtt. Metod och material. 2 uppl. Sthm 1967. Norstedts. 279 s. Kr. 35,00.

 

Att förevarande arbete, vars första upplaga anmäldes av Hjerner i SvJT 1964 s. 109, har ett mycket stort värde kan det väl blott råda en mening om. Det är sällan man möter en så givande och dessutom, om nu detta adjektiv överhuvud passar inom juridiken, en så rolig framställning som denna. Bortsett från allt annat berömvärt — såsom att förf. synes vara kallsinnig mot den stundom i doktrinen framträdande benägenheten att på logiska eller pseudologiska grunder härleda slutsatser från att den internationella privaträtten, sitt namn till trots, är nationell rätt — har arbetet den förtjänsten, att det tycks syfta till att lära läsaren att, så gott det nu går, tänka själv. En sådan förmåga har denne särskilt behov av när det gäller en rättsdisciplin som är så besynnerlig som den internationella privaträtten i grund och botten är. Risken är förstås att disciplinen ter sig allt besynnerligare ju mer han tänker.
    Önskvärt vore säkerligen, såsom ej sällan framhållits, att den internationella privaträtten i möjligaste mån gjordes umbärlig. Förf. kan ock sägas vara inne på denna linje, när han i ett slutkapitel (exkurs) tager upp frågan om »undvikande av lagkonflikter» till behandling. Detta intresseväckande avsnitt har betydelse även för civilrättens del.
    Det recensionsuppdrag jag fick torde emellertid ej så mycket ha avsett Eeks förträffliga bok i allmänhet som mera dess nya upplaga. Härom är då att säga, att denna i det mesta föga skiljer sig från den första. En hemställan om att förf:s tankegång beträffande vissa centrala, av honom behandlade spörsmål måtte något förtydligas, som jag »konkludent» vågade framföra i senaste upplagan av min internationellt privaträttsliga lärobok (s. 58, 66 f), har tydligen funnits icke böra till någon åtgärd föranleda. I det hela bestå tilläggen av smärre noter¹, visserligen många till antalet, med litteraturhänvisningar m. m. De nytillkomna rättsfallen ha naturligen anmärkts men ytterst kortfattat, vanligen i form av ett »jfr» e. d. På några

 

¹ Eek, som alltid — så nyttigt och uppfriskande! — spejar efter möjligheter att kritisera rättspraxis, ifrågasätter i en kommentar till rättsfallet NJA 1953 s. 488 (s. 70 not 168), huruvida »Homerus fallit i slummer flera gånger». Målet gällde bl. a. tillämpningen, i fall som beröras av svensk-norska vattenrättskonventionen 1929, av några år 1944 företagna ändringar i vattenlagen. Det framgår ej klart, om antydda beskyllningar för förbiseende riktas mot lagstiftaren eller mot HD eller, vilket kanske är det troligaste, mot bådadera och än mindre vari förbiseendet skulle bestå. — Innebörden i HD-domen, såvitt nu är av intresse, kan knappast vara någon annan än följande: Genom en lag 1929 förklarades sagda vattenrättskonvention skola lända till efterrättelse här i riket. Enligt riktig tolkning av konventionen äro 1944 års vattenlagsändringar oförenliga med denna (och naturligtvis oförenliga även med 1929 års lag, som kräver respekt för konventionen). Vid sådant förhållande måste anses, att vattenlagsändringarna, trots att detta ej uttryckligt angavs vid deras tillkomst, icke sträcka sig till konventionsområdet utan lämna konventionen (och 1929 års lag) intakt. Inom nämnda område böra då i stället tillämpas de äldre, med konventionen enligt riktig tolkning förenliga vattenlagsreglerna. — Vare sig HD:s tolkning av konventionen och det sätt, varpå domstolen kom till rätta med den konstaterade oförenligheten mellan konventionen och 1929 års lag å ena sidan samt 1944 års ändringar i vattenlagen å den andra, gillas eller icke — på dessa bedömningsfrågor finns det ingen anledning att här ingå, helst som härför skulle erfordras att vara närmare insatt i målet — lärer ett förbiseende som förklaring till HD-domen (om nu detta är Eeks mening) vara en fantasiprodukt. 

ställen ha likväl gjorts uttalanden i ämnen, som icke eller blott litet berörts i den förra upplagan, se s. 92, 123 ff (om lex loci delicti; av stort intresse), 134 noten, 150 f not 208. Undantagsvis har den tidigare framställningen neddämpats en smula, såsom s. 229 f (där dock den obegripliga noten nr 152, jfr min lärobok s. 81, kommit att kvarstå). I nyssnämnda exkurs har tyvärr, men av i och för sig förståeliga skäl, ett litet parti om de kommunistiska Europastaternas handel utmönstrats. — Typografiskt ha stora delar av boken som förut satts i corpus numera fått borgis. Vid sidan omen rättsfallsförteckning av vanlig typ finns en utförlig lista över samtliga svenska rättsfall på ämnesområden som behandlats eller tangerats i boken, varvid för varje rättsfall dess innehåll antydes med ett par ord. Det är en utmärkt nyhet.
    Om plenimålet NJA 1964 s. 1 säger förf. nedlåtande, att HD beslöt att göra om den tillämpliga kollisionsnormen »i det vällovliga syftet att ställa till rätta för de berörda personerna» (s. 89). Uttalandet är oriktigt och orättvist — orättvist även mot framlidne Sigurd Dennemark, av vars avhandling i »Teori och praxis» klart framgår, att det i målet rörde sig om ett ingalunda oviktigt principiellt spörsmål (hur skulle för resten eljest saken kunnat upptagas i plenum?) och att det således icke främst gällde att ställa till rätta för intressenterna in casu. Eek motsäger ock sig själv härvidlag, se s. 43 vid och i not 113 samt vad han yttrat om rättsfallet i en artikel i Journal du droit international (Clunet) 1966 s. 410. Härmed påstås ej, att plenimålet betyder någon vittgående principiell förändring på området. HD-domen var ju enhällig! Men att det skulle varit att föredraga, på sätt Eek rekommenderar, att i målet, med bibehållande av nationalitetsprincipen oförändrad, reda sig med ett slags ordre-public-rättsskipning är svårt att förstå.

Hjalmar Karlgren