Den amerikanska civil rights-lagstiftningen

 

Kort efter negerslaveriets upphävande genom det trettonde författningstilllägget började legislaturerna i en rad sydstater antaga s. k. black codes, som kraftigt inskränkte negrernas rättigheter. I syfte att säkerställa de färgades civil rights och annullera segregationslagarna antog kongressen år 1866 ett förslag till civil rights-lag, som mot president Andrew Johnsons veto blev

 

lag den 9 april samma år. Denna lag, vars författningsenlighet var omstridd, ersattes två år senare av det fjortonde författningstillägget vari bl. a. sägs att ingen stat äger stifta eller tillämpa någon lag, som inskränker medborgarnas rättigheter; ej heller äger någon stat förvägra någon »the equal protection of the laws». Detta författningstillägg kompletterades 1870 med det femtonde tillägget som stadgade, att medborgarnas rösträtt icke skall förvägras någon på grund av ras eller färg (»The right of citizens ofthe United States to vote shall not be denied or abridged by the United States or by any State on account of race, color or previous condition of servitude»).
    Rekonstruktionstidens andra medborgarrättslag, antagen av kongressen år 1875, tillförsäkrade negrerna lika behandling som vita i hotell, teatrar och andra nöjeslokaler samt vid begagnandet av allmänna kommunikationsmedel. För brott mot lagens föreskrifter, som skulle beivras vid federal domstol, stadgades 500—1 000 dollar i böter och/eller fängelse i 30 dagar. I stor utsträckning kom emellertid 1875 års civil rights-lag att stanna på papperet, och 1883 förklarade Högsta Domstolen lagen grundlagsstridig, enär de rättigheter lagen avsåg att garantera vore av »social» natur och därför låg utanför kongressens lagstiftningskompetens!
    I ett nytt utslag år 1896 förklarade domstolen definitivt rasåtskillnad vara laglig enligt grundsatsen »separate but equal». Domstolen uttalade nämligen i målet Plessy v. Ferguson, att en neger icke har rätt att resa i en för vita reserverad tågkupé, när åtskilda men likvärdiga kupéer står till förfogande för negrer.
    Den av Högsta Domstolen fastslagna grundsatsen »separate but equal» öppnade vägen för det otal statliga och kommunala segregationslagar, s. k. Jim Crow laws, som under årens lopp infördes i främst sydstaterna. I Mississippi, den fattigaste och mest efterblivna — och mest rasmedvetna — staten, har sålunda exempelvis sjukhus, bussar, droskbilar, telefonkiosker, spårvagnar och kyrkogårdar segregerats. Så sent som 1930 antog legislaturen i Mississippi en lag som förbjöd utgivande, tryckning och distribution av skrift, vari förordas blandäktenskap eller social likställighet. I Atlanta påbjöds t. o. m. i en domstolsstadga att biblar, som användes vid edgång, skulle vara olika för vita och svarta.
    Efter hand kom en mer liberal inställning till negrerna att göra sig gällande, men först under och efter det andra världskriget började frågan om negrernas rättigheter att allvarligt debatteras. Gunnar Myrdals år 1944 utgivna banbrytande arbete An American Dilemma spelade härvid en icke oviktig roll. I ett budskap till kongressen i februari 1948 yrkade president Truman, att ett antal rekommendationer, som framlagts av en av honom tillsatt Committee on Civil Rights, skulle upphöjas till lag. På grund av des. k. dixiekraternas motstånd kom presidentens initiativ ej att leda till några åtgärder.
    Det stora genombrottet på civil rights-området kom först 1954, då en enhällig Högsta Domstol (i målet Brown et al. v. Board of Education of Topeka) den 17 maj förklarade, att åtskillnaden på vita och svarta elever vid de kommunala skolorna strider mot författningen. »We conclude», hette det i den av domstolens president, Earl Warren, upplästa domen, »that in the field of public education the doctrine of 'separate but equal' has no place. Separate educational facilities are inherently unequal». Kä-

 

randesidan i målet, som kom upp i domstolen redan i december 1952, representerades av »The National Association for the Advancement of Colored People» (NAACP), en år 1910 grundad organisation med uppgift att verka för negrernas medborgerliga rättigheter, främst genom rättegångar och lobbyverksamhet i kongressen. Även den federala regeringen ingrep i målet på kärandepartens sida genom inlagor från justitiedepartementet i dess egenskap av amicus curiæ. NAACP:s främste i målet engagerade jurist var negern Thurgood Marshall, vilken numera själv är ledamot av Högsta Domstolen.
    Denna dom kom snart att följas av lagar i en rad stater i landets norra och västra delar, som förbjöd diskriminering på hotell samt på arbets- och bostadsmarknaden. Enligt det betänkande, som våren 1968 framlades av den utredning, som på presidentens uppdrag undersökt orsakerna till rasupploppen sommaren 1967, National Advisory Commission on Civil Disorders, finns det lagar mot diskriminering på bostadsmarknaden i 18 delstater och i drygt 40 av landets större städer.
    Den första federala medborgarrättslagen efter rekonstruktionstiden, som antogs av kongressen år 1957 efter 63 dagars debatt, syftade till att säkerställa negrernas i den federala konstitutionen garanterade rösträtt. Jämlikt denna lag kan åtal väckas vid federal domstol mot lokala tjänstemän, som hindrar negrer från att rösta. Dylika mål hade tidigare endast kunnat anhängiggöras vid delstatlig domstol, där juryn på grund av sin sammansättning undantagslöst friat den åtalade. Nu skulle målen däremot avgöras aven av den federala regeringen utnämnd domare utan medverkan av jury. Den som förklarades skyldig skulle dömas till böter och/eller fängelse. Samma år inrättades ett nytt federalt ämbetsverk, United States Commission on Civil Rights, med uppgift att undersöka diskriminerande förhållanden och hos presidenten föreslå korrektiva åtgärder.
    Även en tre år senare antagen lag, the Civil Rights Act of 1960, siktade till att domstolsvägen komma till rätta med rösträttsproblemet. Genom denna lag infördes systemet med s. k. voting referees, d. v. s. av domstol särskilt tillsatta »godemän» med uppgift att i konkreta fall utreda frågor huruvida vederbörande förvägrats sin rösträtt.
    Rasfördomarna i sydstaterna ställdes i bjärt belysning under oroligheterna i Birmingham m. fl. städer våren 1963 och utgjorde den psykologiska förutsättningen för det av president Kennedy i ett budskap till kongressen den 19 juni framlagda förslaget till ny medborgarrättslag. Den i augusti samma år organiserade marschen mot Washington, som samlade 250 000 deltagare, utgjorde ett nytt incitament till kongressen att agera. Efter tre månaders obstruktionsdebatt godkände senaten det delvis omarbetade förslaget med 73 röster mot 27. President Johnson, som övat kraftiga påtryckningar på kongressen för att få billen antagen, hälsade beslutet som århundradets viktigaste kongressbeslut, då han den 2 juli undertecknade The Civil Rights Act of 1964. Genom denna förbjöds diskriminering i hotell, restauranger, nöjeslokaler, affärer och andra offentliga lokaler. Vidare bemyndigades justitieministern att på eget initiativ ingripa mot segregationen i skolorna, och federala anslag till dessa gjordes beroende på integreringstakten.
    Lagens bestämmelser om rösträtt för negrerna kom snart att visa sig otillräckliga, vilket ledde till de i januari 1965 igångsatta protestaktionerna i Selma i Alabama, där Martin Luther King kunde påvisa hurusom — på grund av myndigheternas obstruktion och trakasserier — endast en obetyd-

 

lig del av detta samhälles till övervägande del svarta befolkning lyckats bli registrerad för rösträttens utövande. Härmed var tiden mogen för en fjärde lag sedan 1957 med bestämmelser syftande till att i praktiken garantera de färgades rösträtt. Denna lag, the Voting Rights Act of 1965, som undertecknades av presidenten den 6 augusti, förbjuder det i ett antal delstater tillämpade systemet med kunskapsprov och »frejdebevis» som förutsättning för rösträttens utövande. Regeringen bemyndigas att tillsätta särskilda tjänstemän, s. k. federal examiners, med uppgift att ombesörja registrering av röstberättigade samt tjänstgöra som observatörer vid valförrättningar. Lagen uppdrager åt justitieministern att inleda rättegångar för att erhålla prövning av domstol huruvida den i vissa delstater förekommande rösträttsskatten är förenlig med konstitutionen. För den, som förvägrar någon hans rösträtt eller som genom hotelser eller annorledes söker hindra någon att utöva denna rätt, stadgas fängelse i högst fem år och/eller högst 5 000 dollars böter.
    Under lång tid har ej endast negrer utan även andra minoritetsgrupper såsom judar, puertorikaner och armenier m. fl. varit utsatta för diskriminering på bostadsmarknaden. Med hänsyn till bl. a. de betydande ekonomiska intressen, som härvid stått på spel (t. ex. sänkta fastighetsvärden i områden, där färgade flyttat in), har motståndet mot en lagstiftning mot bostadsdiskriminering varit betydande. Ett omfattande lagförslag med bestämmelser mot rasdiskriminering på bostadsmarknaden antogs emellertid av representanthuset den 10 april 1968 (med 250 röster mot 171). En månad tidigare hade förslaget godkänts av senaten (med röstsiffrorna 71—20 sedan erforderlig 2/3 majoritet för beslut om clôture uppnåtts i fjärde omröstningen). Lagen undertecknades av president Johnson vid en ceremoni i Vita Huset den 11 april.
    Den nya lagen (Public Law 90—284), som beräknas beröra omkring 80 % av landets bostadsbestånd, föreskriver, att diskriminering på bostadsmarknaden skall upphävas i tre etapper. Med omedelbar verkan förbjuds diskriminering vid försäljning eller uthyrning av bostäder, som byggts med federalt garanterade inteckningslån. Efter den 31 december 1968 omfattas alla hus med fem eller fler lägenheter av lagens bestämmelser, och från och med den 1 januari 1970 täcks även övriga hus, som säljs eller uthyrs genom förmedling av mäklare. I fall då mäklare ej används, förbjuds vederbörande att annonsera på ett diskriminerande sätt.
    Under rubriken »Riots» innehåller lagen även en rad bestämmelser om straff för dem, som medverkar i upplopp. Sålunda stadgas att den, som beger sig från en stat till en annan för att anstifta upplopp eller i sådant syfte använder radio eller TV eller andra kommunikationsmedel, skall dömas till högst fem års fängelse och/eller 10 000 dollar i böter. Samma straff kan utmätas i fall där någon tillverkar, säljer eller demonstrerar användningen av skjutvapen eller explosiva ämnen avsedda att användas vid upplopp. Den som hotar eller skadar förkämpar för medborgerliga rättigheter (civil rights worker) eller negrer, som utför uppdrag som jurymän eller utövar sin rösträtt m. m., kan ådömas 10 000 dollar i böter och/eller tio års fängelse eller — om vederbörande offer avlidit — livstids fängelse.
    Av ovan antydda skäl och med hänsyn till det utbredda motståndet mot tanken att den enskilde inte fritt skulle få bestämma vem som skall få hyra eller köpa hans villa eller hyra en lägenhet i hans hus samt det faktum att kongressen har en relativt konservativ sammansättning och att 1968 är

 

34—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

ett valår är det överraskande, att detta kontroversiella lagförslag antogs i oförändrat skick. Ett av minoritetsledaren i representanthuset, Gerald Ford, framlagt förslag om att billen skulle remitteras till ett konferensutskott, där den troligen skulle ha blivit urvattnad och i varje fall fördröjd, avvisades med 229 röster mot 195. Delvis har väl mordet på Martin Luther King bidragit till att representanthuset agerat, men även presidentens påtryckningar måste ha spelat en roll liksom också i viss mån den ovannämnda s. k. riotkommissionens rekommendationer. Utan tvivel utgör den nya lagen en viktig milstolpe på Förenta Staternas långa och svåra väg till jämlikhet mellan vita och negrer, och i pressen har lagförslagets antagande betecknats som en historisk händelse, som äntligen förebådar storstadsghettonas försvinnande och ett nytt steg i riktning mot den i konstitutionen uppställda principen om likhet inför lagen.
    Det bör emellertid uppmärksammas att lagen mot rasdiskriminering på bostadsmarknaden endast utgör en del av regeringens program för ny lagstiftning på medborgarrättsområdet. Sålunda uppmanade presidenten i årets s. k. State of the Union Message kongressen bl. a. att antaga lagar som garanterade rättvisa juryrättegångar och lika anställningsmöjligheter.
 

G. Campbell-Westlind