CARL M. ELWING och NILS BÖRJE LIHNÉ. PM för domstolsarbetet. Sthm 1967. Norstedts. 83 s. Kr 30,00.
De flesta handböcker i fotografering börjar med en redogörelse för kameran, optiken och ljusets brytning för att slutligen kort beskriva hur man genom exponeringen åstadkommer en bild, allt till stor förtret för den som vet något förut och vill lära sig mera om fotograferingens konst.
Elwing och Lihné har valt samma metodik och åstadkommit en i och för sig utmärkt systematisering av grundläggande »praktiska och betydelsefulla data i domstolssammanhang». Utöver elementa ger de endast undantagsvis ytterligare anvisning. Läsaren, som förutsättes ha avlagt juris kandidatexamen och borde kunna antagas äga vissa förkunskaper, lämnas liksom den vetgirige amatörfotografen i sticket. Det måste emellertid erkännas att redan en uppsortering av elementa har sitt givna värde, men man kommer onekligen att tänka på Östermans instruktion när han lärde Albert Engström segla: »Om en för exempel har en båt, så är det fören och detta aktern».
Förf. har upprättat minneslistor och schabloner för handläggningen av mål och ärenden vid domstolarna. Med den ständigt ökande arbetsbelastningen har behovet av sådana hjälpmedel blivit alltmer påtagligt. Det är därför skada att förf. pålagt sig den begränsningen, att de vänder sig endast till nybörjarna och de mycket orutinerade. Vad man gärna skulle ha velat
se är en domstolsjuristernas lathund ifråga om allmänna mål och ärenden, motsvarande Ljungwaldhs Handbok i inskrivningsärenden, där man återfinner allt från enklaste formalia till de mest sinnrika specialfall, som behandlats i doktrin och praxis, lika användbar för den som sätter upp sitt första inskrivningsärende som för den erfarne inskrivningsdomaren. Förf. är inne på den vägen men de har tyvärr valt att stanna halvvägs.
Inledningsvis lämnas en klar och översiktlig uppställning av olika fall av författningsenlig lämplighetsprövning vid åtals väckande och beslut att icke tala å brott. Det förefaller som om översikten av förf. tillmätts större betydelse för domaren än den egentligen har. På s. 49 sägs att domaren före huvudförhandlingen skall iakttaga bestämmelserna om åtalsprövning, om den tilltalade är under 18 år eller är intagen på allmän vårdanstalt för alkoholmissbrukare eller ungdomsvårdsskola. Att lämplighetsprövning icke skett anges vara sådan brist i förutsättningen för åtal, som utgör rättegångshinder och medför avvisning jämlikt RB 45: 8 (s. 14). Denna uppfattning kan jag icke dela.
Åtalsprövningen ankommer på länsåklagarna vid prövning enligt lagen med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare, dock att chefsåklagarna äger företaga prövningen vid vissa trafikbrott. Eljest företages som regel lämplighetsprövningen av den åklagare, som har att tala å brottet. Kompetensfördelningen mellan åklagarna regleras i åklagarinstruktionen och utgör en intern åklagarangelägenhet. Domaren torde endast böra kontrollera att åklagare, som icke själv äger företaga prövningen, har hänskjutit den till behörig åklagare och om så icke skett påpeka det för åklagaren. Åtalsprövningen utgör emellertid icke sådant villkor för åtal, som avses i RB 20: 3 2 st. Att prövning icke skett är alltså icke rättegångshinder och bör icke föranleda avvisning. (Se JO 1966 s. 273 med där angiven litt. jämte Ekelöf, Rättegång II, 2:a uppl. s. 66 f.) Domaren måste däremot tillse att vederbörligt tillstånd till åtalet lämnats, t. ex. av Kungl. Maj:t, i fall där det erfordras. Brist i sådant hänseende kan föranleda avvisning.
Följande avsnitt i promemorian behandlar domförhetsreglerna. Där återfinnes en synnerligen välgörande uppsortering av skilda ärenden enligt ärendelagen. Tyvärr har de numera så vanliga ärendena om barns släktnamn bortfallit i minneslistan. I sin enkelhet utgör detta avsnitt en lathund, som man kan ha nytta av. Det hade emellertid varit ännu bättre, om förf. inte nöjt sig med att bara systematisera lagtexten utan också sökt avgränsa och närmare bestämma vilka övriga ärenden, som finns. Ärendelagen handlar ju inte om alla slags ärenden. Häradshövdings förordnande av medlare anses enligt praxis vara att hänföra dit (NJA 1961 s. 710) och borde kanske ha nämnts. Det finns även ärenden, som handlägges enligt RB, men det är rätt svårt att bestämma vilka, eftersom ordet ärende förekommer endast i den intetsägande paragrafen RB 6: 12. I förarbetena omnämnes som exempel bevisupptagning till framtida säkerhet eller vid annan domstol. Jag föreställer mig, att läsaren också kunde vara betjänt av att få veta vilka de ärenden är, som angår straff eller annan med brott förenad påföljd och vilken sammansättning rätten har i sådana ärenden.
Ett större avsnitt avhandlar i detalj gången av huvudförhandlingen i tvistemål och brottmål och vad därmed sammanhänger och då särskilt med avseende å unga lagöverträdare. Detta avsnitt är det som väger tyngst och utgör ett värdefullt stöd för den som ännu inte hunnit skaffa sig erforder-
lig rutin. Uppställningen är överskådlig, klar och enkel. — Ifråga om påföljden för den tilltalades utevaro i den tämligen opraktiska situationen att även åklagaren uteblivit kan det väl diskuteras om den tilltalade skall dömas att utgiva förelagt vite såsom förf. anger. I praktiken förekommer däremot ibland att såväl den tilltalade som ett vittne uteblir. Uppskjutes förhandlingen på grund av den tilltalades utevaro synes det mig ligga närmast till hands att icke låta vittnet drabbas av påföljd. Motsvarande bör väl gälla den tilltalade vid åklagarens utevaro. — Jag ställer mig också frågande till att förf. har placerat behandlingen av enskilt anspråk (tillsammans med frågan om rättegångskostnad) efter slutanförandet. Pläderingen måste ju oftast avse även skadeståndsfrågan. — Beträffande påföljderna bör måhända påpekas, att förf. i tabell över påföljdssystemet upptar kombinationen överlämnande till vård enligt barnavårdslagen med böter men inte den för ungdomar väl så viktiga kombinationen skyddstillsyn och böter.
Efter redogörelse för delgivningsbestämmelserna följer uppställningar över notaries åligganden och behörighet samt en tämligen onödig tabell, som visar i vad mån ansökningar m. m. skall göras skriftligen eller må framställas muntligen. Till sist finner man ett par promemorior rörande bötesförvandling och adoption, som förefaller lämpliga för praktiskt bruk. Om man i promemorian rörande adoption också inarbetar de rättsfall, som finns, får man på detta område just en sådan lathund, som jag efterlyser, lika användbar för den unge notarien som den gamle domaren.
Ett verk av detta slag kan inte bli fullkomligt på en gång, om ens någonsin. Den ene av förf. är verksam vid domstol. När han har prövat promemorian på sina medarbetare någon tid, får vi kanske motse den av förf. i förordet utlovade, andra förbättrade och utökade upplagan.
Lars Bruhn