Nya mänskliga rättigheter. Det fjärde tilläggsprotokollet till den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna undertecknades 1963. Protokollet ratificerades 1964 av Danmark, Norge och Sverige samt 1967 av Island. Den femte ratifikation, som erfordrades för att protokollet skulle träda i kraft, kom till stånd den 2 maj 1968, då Luxemburg deponerade sitt ratifikationsinstrument.¹
    Protokollet innefattar en utvidgning av den enskildes rättsskydd i fyra olika hänseenden.
    I artikel 1 föreskrives, att ingen må berövas sin frihet enbart på grund av oförmåga att fullgöra avtalad förpliktelse. I den proposition, som i mars 1964 avgavs till den svenska riksdagen rörande godkännande av protokollet (KProp 1964:87), framhölls att det yppats tvekan om huruvida de då ännu gällande föreskrifterna om utförande av arbete i arbetshem eller dömande till tvångsarbete enligt socialhjälpslagen och barnavårdslagen stod i överensstämmelse med artikel 1. Eftersom proposition då redan avgivits om upphävande av ifrågavarande bestämmelser i socialhjälpslagen och barnavårdslagen, fann departementschefen dock hinder icke möta mot att Sverige godtog protokolletsbestämmelse på denna punkt. De föreslagna ändringarna i socialhjälpslagen och barnavårdslagen har sedermera genomförts genom lagar den 3 april 1964(SFS 1964:66—67).
    Artikel 2 av tilläggsprotokollet innehåller en föreskrift av innehåll att den som lagligen befinner sig på en stats område skall äga rätt att där fritt röra sig och att fritt välja bosättningsort. Det stadgas vidare, att envar skall äga frihet att lämna vilket land som helst, inbegripet sitt eget. Inskränkningar i dessa rättigheter skall dock kunna göras genom lag, i den mån de kan anses nödvändiga i ett demokratiskt samhälle med hänsyn till statens säkerhet eller den allmänna säkerheten, för upprätthållande av den allmänna ordningen eller förhindrande av brott eller för skydd av hälsa, sedlighet eller annans fri- och rättigheter. Det föreskrives dessutom, att rätten att fritt röra sig och att välja bosättningsort inom viss stat skall kunna bli föremål för inskränkningar inom bestämda områden; en förutsättning härför skall dock vara, att dessa inskränkningar är berättigade av hänsyn till det allmännas intresse i ett demokratiskt samhälle och att de närmare angives i lag. I den svenska propositionen rörande godkännande av protokollet uttalades på denna punkt, att de inskränkningar som finnes i Sverige i fråga om utövandet av dessa rättigheter

 

¹ Senare har protokollet ratificerats även av Förbundsrepubliken Tyskland.

 

(t. ex. skyldigheten att vid utresa ur riket inneha pass, förekomsten av de passhinder som angives i passkungörelsen, förbud för vissa underhållsskyldiga att lämna riket, förbud att vistas i vissa militära skyddsområden) fick anses stå i överensstämmelse med föreskrifterna i artikel 2.
    I artikel 3 av protokollet stadgas, att ingen må tvingas att lämna den stat vari han är medborgare, vare sig genom individuella eller kollektiva åtgärder, eller förvägras rätten att inresa i den stat vari han är medborgare. Enligt artikel 4 förbjudes kollektiv utvisning av utlänningar.
    Av de fem stater, som ratificerat det fjärde tilläggsprotokollet, har Danmark, Island och Sverige också avgivit förklaringar, genom vilka de godtagit kompetensen för kommissionen för de mänskliga rättigheterna att pröva klagomål av enskilda med avseende på de i protokollet upptagna rättigheterna samt underkastat sig domstolens för de mänskliga rättigheterna jurisdiktion med avseende på frågor om kränkning av dessa rättigheter. Luxemburg ochNorge har däremot ännu icke avgivit sådana förklaringar, varför mål mot dessa stater rörande påstådda kränkningar av tilläggsprotokollets bestämmelser tills vidare endast kan anhängiggöras av annan stat, som ratificerat protokollet.
    Sedan konventionen om de mänskliga rättigheterna undertecknades den 4 november 1950, har fem tilläggsprotokoll utarbetats, av vilka endast det första och det fjärde hittills trätt i kraft. De övriga tre protokollen innehåller icke några bestämmelser om nya rättigheter utan huvudsakligen regler av procedurell art. Att få dessa tre protokoll att träda i kraft är tämligen komplicerat, eftersom det för ikraftträdande icke räcker med ett mindre antal ratifikationer utan erfordras, att protokollen ratificeras av alla de stater — för närvarande 16 till antalet — som ratificerat själva konventionen.

H. D-s