Sovjetrysk lagstiftning om handläggning av medborgares klagomål. Rysk litteratur från tiden före revolutionen bär många vittnesbörd om allmänhetens misstroende mot ämbetsmannakåren, och även under sovjetregimen har byråkratin ofta fått skulden får olika missförhållanden i samhället.
    Mot denna bakgrund har det funnits angeläget, att enskilda medborgare skulle ha möjlighet att framföra klagomål över myndigheternas åtgärder för att om möjligt få rättelser till stånd. Redan under tsarregimen utbildades en viss praxis i detta hänseende, och under sovjetregimen formaliserades förfarandet genom särskild lagstiftning från åren 1933, 1935 och 1937.
    Den 12 april 1968 utfärdade Högsta sovjets presidium en förordning om förfarandet vid handläggning av medborgares förslag, anmälningar och klagomål. Syftet med den nya förordningen är att effektivisera klagoförfarandet. Myndigheterna skall vara skyldiga att behandla medborgarnas framställningar skyndsamt och att, där så erfordras, göra verkliga utredningar, så att de svar som lämnas är baserade på en reell prövning och icke endast är av formell art.
    Det framhålles i förordningen, att alla myndigheter har att respektera medborgarnas rätt att i muntlig eller skriftlig form framlägga förslag, anmälningar och klagomål. Om en framställning inges till fel myndighet, åligger det denna att inom fem dygn vidarebefordra den till behörig myndighet.
    Chefstjänstemän och vissa andra befattningshavare skall hålla personlig mottagning för allmänheten på fastställd och i förväg kungjord tid. Denna

 

tid skall väljas så, att den är bekväm för medborgarna. Om det är erforderligt, skall mottagning hållas på kvällstid.
    Det åligger behörig myndighet att i anledning av inkommen framställning noggrant utreda ärendet, att vid behov införskaffa erforderliga handlingar eller verkställa undersökning på platsen samt att vidtaga sådana andra åtgärder som är nödvändiga för en objektiv prövning av ärendet. Den som ingivit framställningen skall underrättas om det beslut som fattas i anledning därav och, i händelse av avslag, om skälen för beslutet.
    Beslut i anledning av anmälningar och klagomål skall fattas inom en tid av en månad eller, om särskild utredning icke erfordras, genast eller i vart fall icke senare än 15 dagar efter det de inkommit till behörig myndighet. Undantagsvis kan särskilt beslut fattas om förlängning av dessa tidsfrister.
    Medborgare som icke åtnöjes med det beslut, som fattas i anledning av hans anmälan eller klagomål, har rätt att besvära sig hos närmast högre myndighet.
    Förordningen innehåller dessutom bestämmelser om ansvar för de ämbetsmän, som icke fullgör sina förpliktelser med avseende på handläggningen av medborgares förslag, anmälningar och klagomål, men det framhålles också, att enskild medborgare kan ådraga sig ansvar, om han inlämnar klagomål eller anmälan i förtalssyfte.

H. D-s