Trafikmålsutredningar. Trafikmålskommittén (ordf. borgmästaren Y. Kristensson) har till chefen för justitiedepartementet överlämnat ett delbetänkande med anvisningar och exempel på utredningar i trafikmål (SOU 1968:19). Betänkandet har titeln Trafikmålsutredningar. Samtidigt härmed har kommittén överlämnat en promemoria angående möjligheterna att i ökad omfattning använda annan befattningshavare än polisman för olika arbetsuppgifter inom förundersökningsförfarandet.
    Vid utredningen av trafikmål bör enligt kommittén tre huvudprinciper vara vägledande. Den första är att trafikolycksutredningen om möjligt skall göras klar på gatan. Den andra att primärmaterialet från en trafikolycksplats om möjligt skall användas under hela handläggningen av målet, dvs. hos polis, åklagare och domstol. Den tredje huvudprincipen består i att förundersökningen i så stor utsträckning som möjligt skall närmare regleras redan genom utformningen av förundersökningsblanketten.
    Kommittén har genom försöksverksamhet prövat och vidareutvecklat dessa tankar. Försöksverksamheten har berört ett tiotal polisdistrikt. Denna verksamhet har skett i nära samarbete mellan kommittén och skilda befattningshavare i de olika försöksdistrikten. Till grund för försöksverksamheten har legat inom kommittén upprättade promemorior.
    Vissa delar av de i promemoriorna behandlade förslagen har redan förts ut i praktiken. Arbetet har således under senare delen av verksamheten — efter polisens förstatligande — bedrivits i samarbete med rikspolisstyrelsen. Detta har bl. a. lett till att styrelsen på grundval av kommitténs promemorior den 2 februari 1966 (411—1) preliminärt fastställt enhetliga anvisningar för hela landet i mål om trafikovarsamhet.
    I betänkandet Trafikmålsutredningar framlägger kommittén sina slutliga förslag till arbetsanvisningar för olika typer av trafikmål. Anvisningarna avser främst mål om trafikovarsamhet och trafikonykterhet. Till anvisningarna har fogats exempel. Anvisningarna och exemplen har utformats med tanke på den enskilde polismannen. Även mera allmänna frågor om förhör, straffföreläggande etc. behandlas.
    Från olika håll har gjorts gällande att polismännen skriver alltför utförligt och tillkrånglat. Dessa frågor har därför särskilt uppmärksammats. Kommittén försöker således genom sina arbetsanvisningar och exempel medverka till ett enklare skrivsätt i polisprotokollen. Vid utarbetandet av exemplen har kommittén också samrått med nämnden för svensk språkvård.
    I promemorian pekar kommittén på att olika åtgärder har vidtagits för att höja polisens effektivitet. En rationellare polisorganisation och förbättrad teknisk utrustning har varit de mest iögonfallande. Ytterligare åtgärder måste emellertid vidtas om en bestående förbättring av situationen skall uppnås. Möjligheterna att använda andra befattningshavare än polismän för vissa arbetsuppgifter bör i detta sammanhang övervägas.
    Enligt kommitténs mening skulle det vara av värde att på olika områden inom polisarbetet överväga huruvida inte särskild personal utanför polis-

 

väsendet i ökad omfattning med fördel kunde anförtros vissa enklare arbetsuppgifter. Syftet med sådana åtgärder skulle självfallet vara att befria polispersonalen från sådana arbetsuppgifter, som inte kräver polisutbildning.
    I promemorian tar kommittén närmare upp den mera begränsade frågan i vad mån annan befattningshavare än polisman kan användas för olika arbetsuppgifter inom förundersökningsförfarandet. Huvudsakligen gäller det här biträdespersonalen inom polisväsendet. Det konstateras till en början att några centrala föreskrifter inte finns inom polisväsendet, när det gäller biträdespersonalens medverkan i förundersökningsarbetet. Ovisshet råder därför ej sällan hos polisen i vilken utsträckning sådan personal kan användas under t. ex. en förundersökning.
    Kommittén menar att det finns utrymme för en överflyttning av vissa arbetsuppgifter under förundersökningsförfarandet, t. ex. enklare förhör i okomplicerade mindre brottmål, till ej polisutbildad personal. Kommittén föreslår därför ändring av 23:3 RB för att möjliggöra en sådan delegation.
 

C.-J. C., A. M.