Nordisk vittnesplikt — en aktuell fråga

 

I ett medlemsförslag till Nordiska rådet i oktober 1966 aktualiserades frågan om en nordisk vittnesplikt. Förslagsställarna konstaterade till en början att medborgarna i de nordiska länderna enligt gällande rätt icke var skyldiga att vittna i något annat nordiskt land än sitt eget. Därefter fortsatte de: »Det er derimod intet til hinder for, at retten indkalder et vidne fra et andetnordisk land, men det er helt frivilligt, om vidnet ønsker at give møde. Tvangsmidler kan ikke bringes i anvendelse. Udebliver vidnet, må sagenoversendes til en domstol i vidnets hjemland, for at denne kan foretage ensubsidiær afhøring». Efter en redogörelse för gällande nationella bestämmelser rörande vittnesplikten anförde förslagsställarna vidare: »På denne baggrund kan der være anledning til at overveje, om man kan gå det skridt videre at gennemføre en pligt til at give møde for domstolene i et andet land. Det er af stor betydning, at den dømmende ret umiddelbart afhører vidnet,for kun derved kan dommeren danne sig et indtryk af forklaringens troværdighed.» Slutligen föreslogs att Nordiska rådet hos regeringarna skulle hemställa om utredning av förutsättningarna för genomförande av en nordisk vittnesplikt.
    Sedan medlemsförslaget utställts på remiss hos åtskilliga myndigheter och organisationer i Danmark, Finland, Norge och Sverige samt därvid erhållit ett i huvudsak positivt bemötande, har Nordiska rådet beslutat att hos regeringarna hemställa om utredning av förutsättningarna för att det i vart och ett av länderna genomförs skyldighet att vittna vid domstol i de övriga nordiska länderna (rek. nr 17/1968).
    Fråga är emellertid om icke medlemsförslaget och rekommendationen grundats på felaktiga förutsättningar i det en nordisk vittnesplikt redan är för handen. Frågan tarvar att närmare undersökas.
    Enligt svensk rätt föreligger en offentligrättslig plikt att på kallelse inställa sig vid domstol för att höras som vittne i rättegång.1 Någon befrielse från vittnesplikten kan icke påfordras under åberopande av t. ex. långt avstånd till domstolen. En annan sak är att domstolen kan förordna, att vittnesförhör skall äga rum utom huvudförhandlingen. Vid prövning av om detta skall ske kan kostnads- och avståndssynpunkter beaktas. Vittnesplikten kan effektueras medelst böter, vite, hämtning och hållande i häkte.
    Bestämmelserna i 36 kap. rättegångsbalken berör icke frågan om omfattningen av den personkrets, vilken enligt svensk rätt ålagts vittnesplikt. I doktrinen har antagits, att vittnesplikten omfattar alla personer som uppehåller sig här i riket och är underkastade den svenska statsmakten samt att någon skillnad i detta hänseende ej föreligger mellan svenska medborgare och utlänningar.2 Kallenberg har framhållit, att skyldigheten åligger alla dem som är underkastade den svenska statsmakten samt att de mot vilka sta-

 

1 Kallenberg: Svensk Civilprocessrätt, 1931, band V s. 1020.

2 Hassler: Svensk Civilprocessrätt, 1963, s. 381.

 

37—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

578 Gerhard Wikréntens tvångsmakt ej får komma till användning alltså icke är vittnespliktiga.3Någon begränsning i och för sig till personer, som uppehåller sig på svenskt territorium, torde alltså icke föreligga.
    Av intresse är nu närmast frågan huruvida en person, som befinner sig i ett annat land, är underkastad vittnesplikt i Sverige. För en svensk medborgare kan sådan skyldighet antagas föreligga.4 Den omständigheten, att ett effektuerande mot hans vilja måhända ej kan ske, saknar härvidlag betydelse. Svårigheten gäller emellertid utländsk medborgare, som uppehåller sig utom svenskt territorium. Som utgångspunkt kan måhända antagas, att vittnesplikt enligt svensk rätt icke föreligger i detta fall. Emellertid kan en stat med en annan stat träffa överenskommelse om biträde med delgivning av vittneskallelser, som utfärdats av förstnämnda stat och avser personer i den senare staten, vilka ej är den kallande statens medborgare. Vidare kan överenskommelse träffas om biträde med åtgärder för framtvingande av ifrågavarande personers inställelse som vittnen. I den mån så har skett har vittnesplikten faktiskt utsträckts att gälla jämväl i den fördragsslutande staten, även om detta ej särskilt utsagts. Ty i det förhållandet, att domstolarna i en stat har möjlighet att icke endast delge kallelse med utländsk medborgare, som vistas i ett annat land, utan även medelst legala tvångsåtgärder i form av hämtning, böter eller vite förmå denne att inställa sig för att vittna vid domstolen, ligger en faktisk, för den enskilde påtaglig skyldighet att vittna. Frågan om vittnesplikt — såvitt gäller utlänningar, som uppehåller sig i annat land — är sålunda i väsentliga delar en funktion av faktiskt föreliggande möjligheter, förutom att delge vittneskallelse, att medelst legala tvångsmedel genomdriva att vittnet inställer sig.
    Mot bakgrund av vad nu anförts skall förhållandet mellan de nordiska länderna i förevarande hänseende betraktas. Sedan den 1 juli 1963 gäller i förhållande till de övriga nordiska länderna lagen den 22 maj 1963 om samarbete med Danmark, Finland, Island och Norge ang. verkställighet av straff m. m. (Nordiska verkställighetslagen). Den föregicks — såvitt gällde förhållandet till Danmark och Norge — av en lag den 17 december 1948 om erkännande och verkställighet i vissa fall av dom å böter, som i brottmål meddelats i Danmark eller Norge. Nordiska verkställighetslagen innebär från åtskilliga synpunkter en avsevärd utsträckning av samarbetet mellan de nordiska länderna i fråga om straffverkställigheten. I lagen stadgas bl. a. att i Danmark, Finland, Island eller Norge meddelad dom å böter på begäran må verkställas här i riket, dock att förvandling ej får ske, att i Sverige meddelad dom (beslut) på motsvarande sätt kan överlämnas för verkställighet i något av de övriga länderna samt att vad i lagen sägs om böter också skall gälla vite, som förelagts part eller annan till fullgörande avskyldighet i rättegång. I den departementspromemoria som låg till grund för lagen hade utvidgningen till viten motiverats med att böter, som ålagts för rättegångsförseelser, omfattades av 1 § i lagförslaget.
    Belysande är att se, hur några remissinstanser reagerade inför tillägget angående vite. Hovrätten för Västra Sverige och advokatsamfundet fann tilllägget vara av stor praktisk betydelse. De framhöll att i åtskilliga fall avsaknaden enligt gällande ordning av medel att tvinga part eller vittne från ett annat nordiskt land till inställelse inför domstol medfört avsevärda olägen-

 

3 Kallenberg: a. a. s. 1020.

4 Kallenberg: a. a. s. 1020. Ekelöf: Rättegång, fjärde häftet 1965 s. 119.

 

Nordisk vittnesplikt — en aktuell fråga 579heter.5 Hovrätten över Skåne och Blekinge fann den i promemorian angivna motiveringen otillräcklig och anförde vidare bl.a.: »Straff för rättegångsförseelse förekommer praktiskt taget icke och kan endast spela en blygsam roll i domstolsprocessen. Införandet av nordisk verkställighet av rättegångsviten är däremot en praktiskt viktig fråga. Om rättegångsviten medtages, leder detta sålunda till att part som är bosatt i annat nordiskt land kan genom vite tvingas att inställa sig. Detsamma gäller vittne eller sakkunnig. Förslaget i denna del medför alltså ökade möjligheter att genomföra en process i ett nordiskt land, då part eller annan som beröres därav är bosatt i annat nordiskt land. Enligt hovrättens mening talar i sak goda skäl för en sådan utvidgning. Det kan knappast anföras något skäl varför inte t. ex. en Malmöbo bör kunna åläggas att inställa sig inför domstol i Köpenhamn; han kan nu genom vite tillhållas att inställa sig inför häradsrätt i Karesuando. Verkställighet av rättegångsvite kan dock i vissa fall vara oförenlig med de principer som ligger till grund för lagstiftningen om utlämning, t. ex. i de fall som angives i 4 och 5 §§ nordiska utlämningslagen.»
    I propositionen yttrade departementschefen: »Såsom föreslagits i promemorian torde verkställighetssamarbetet böra utsträckas till att omfatta processuella viten, vilka närmast motsvaras av rättegångsböter i övriga nordiska länder med undantag av Finland. Förslaget innebär emellertid icke något ställningstagande till frågan i vilken utsträckning man bör tvinga parter, vittnen och sakkunniga, som är bosatta i annat nordiskt land, att inställa sig vid svensk domstol. Detta problem, som äger samband med möjligheterna att i de andra nordiska länderna delgiva kallelser och förelägganden i svenska rättegångar, är i annat sammanhang under övervägande på nordisk bas.»
    I syfte att möjliggöra direkt skriftväxling mellan myndigheter i Danmark, Sverige och Norge i ärenden angående bl. a. delgivning, har den 26 juni 1957 träffats överenskommelse om inbördes rättshjälp. Överenskommelsen innebär bl. a., att framställning om delgivning kan sändas direkt till den myndighet i delgivningslandet, som är behörig att ombesörja den begärda åtgärden.6 Annars måste delgivning ske via UD. I åtskilliga — sannolikt de allra flesta — fall torde delgivning av svensk vittneskallelse utan större svårigheter kunna genomföras i övriga nordiska länder. Att märka är emellertid, att finska myndigheter icke delgiver vittneskallelser till svensk domstol ibrottmål.
    Av det anförda får anses framgå, att det rent faktiskt föreligger en skyldighet för medborgare i ett nordiskt land att uppträda som vittne i ett annat nordiskt land, låt vara att vittnesplikten i vissa avseenden är behäftadmed svagheter. Vid vägran kan hämtning visserligen icke förekomma, menden som kallats som vittne kan genom böter och kraftiga viten, vilka kanindrivas i det nordiska land där han är bosatt, mot sin vilja förmås att inställa sig vid domstolen. Annorlunda uttryckt har de nordiska länderna, utan att detta särskilt utsagts, genom 1963 års lagstiftning infört en vittgående nordisk vittnesplikt.
    Av de remissinstanser, som yttrade sig över medlemsförslaget, har endast Sveriges domareförbund berört de konsekvenser 1963 års lagstiftning fört med sig. Förbundet anför, att svenska domstolar inom ramen för överens-

 

5 K. Prop. nr 203/1962 s. 25.

6 Se Cirk. 15 okt. 1958.

 

580 Gerhard Wikrénkommelser med andra stater om ömsesidigt åtagande att förplikta sina medborgare och andra kategorier personer, som uppehåller sig inom statsområdet, att inställa sig som vittnen vid den eller de andra staternas domstolar, äger utgå från att vittnesplikt vid domstolarna är förhanden. Förbundet fortsätter: »Nordiska verkställighetslagen kunde sålunda synas innebära en lösning av det här förevarande spörsmålet, eftersom den torde möjliggöra effektuerandet av böter eller utdömda viten för utevaro såsom vittne. Emellertid har genom lagstiftningen i fråga icke tagits ställning till spörsmålet i vilken utsträckning man bör tvinga vittnen som är bosatta i annat nordiskt land att inställa sig vid svensk domstol. Härtill kommer den praktiska svårigheten, att delgivning av vittneskallelser till svenska domstolar icke alltid kan erhållas i de andra nordiska länderna.» Förbundet förklarar sig därefter dela förslagsställarnas mening, att genomförandet av en nordisk vittnesplikt bör övervägas.
    Det förhållandet att 1963 års lagstiftning ej reglerat spörsmålet om när annat nordiskt vittne bör kallas och den omständigheten att delgivningssvårigheter kan förekomma utgör exempel på praktiska problem, vilka föranletts av att man inom Norden redan infört en vittnesplikt, som sträcker sig utöver den till varje stats egen statsmakt knutna vittnesplikten. Genom en kommande nordisk lagstiftning kan den förhandenvarande nordiska vittnesplikten komma att ytterligare förstärkas genom att äventyren blir desamma vid kallelser inom det egna landet och i annat nordiskt land. De övriga frågor som kan komma att utredas, såsom frågan om vilken domstol som skallfatta beslut om vittnesinkallelsen, formerna för vittnesförhöret och bestämmelser om ersättning för inställelsen avser endast bestämmelser, vilka föranletts av en föreliggande nordisk vittnesplikt. F. n. har den domstol som handlägger ett mål att avgöra, om vittne skall kallas eller ej. Detta gäller både vittne i domstolslandet och vittne i annat nordiskt land. Vidare gäller domstolslandets lag för förfarandet. Såsom Nordiska rådets juridiska utskott förövrigt framhållit, bör annan ordning ej heller för framtiden övervägas. Självfallet kan en diskussion rörande principerna för när vittne i annat nordiskt land skall kallas vara värdefull. Det finns emellertid ingen anledning att befara, att just denna fråga, som ej är avgörande för frågan om vittnesplikt föreligger eller ej, skall vålla svårare problem. Det får ske en avvägning av vittnesmålets betydelse mot det omak vittnet åsamkas, främst genom färdvägens längd.

 

Gerhard Wikrén