I ovanstående artikel hävdas att skyldighet numera föreligger för nordisk medborgare att på kallelse inställa sig vid domstolsförhandling i annan nordisk stat. Förf. grundar denna slutsats på att man vid genomförandet av den nordiska verkställighetslagstiftningen 1963 vidgade möjligheterna till verkställighet till att omfatta också viten. I en tidigare artikel i år i denna tidskrift (1968 s. 413 f) har jag berört samma fråga och därvid gett uttryck för en motsatt uppfattning. Det av Wikrén återgivna departementschefsuttalandet är inte helt tydligt men torde — mot bakgrunden av att det tillkom efter nordiska departementsöverläggningar i lagstiftningsärendet — böra förstås så, att de nordiska staterna inte avsett att på denna punkt ändra tidigare praxis. Rent faktiskt förefaller inte heller den nya regleringen ha medfört någon ändring i möjligheterna att indriva böter och viten i de

 

nu avsedda fallen. Vissa undersökningar som jag har gjort i frågan synes motivera detta konstaterande. Det bör också framhållas, att lagstiftningen inte förpliktar någon stat att efterkomma utländska framställningar omverkställighet. Avgörande synes därför vara, om de nordiska staterna avsettatt åstadkomma en ändring i de berörda fallen och hur regleringen f. n. tillämpas. Jag kan för min del inte finna annat än att den uppfattning som har kommit till uttryck i medlemsförslaget i Nordiska rådet är riktig.
 

Stig Ramkull