Om muntligt förfarande i kammarrätten

 

Av kammarrättsrådet Bo LAGERGREN

 

Från ämbetsverk till domstol
Tecken tyder på att Gustaf II Adolf år 1614 ämnade inrätta två permanenta kungliga domstolar, den ena för justitien och den andra för räntorna — statsförvaltningens två huvudområden. Som bekant förverkligades emellertid endast domstolen för justitien, Svea hovrätt. Några få år senare, 1618, utarbetades dock en kammarordning för räknekammaren, d. v. s. kammarkollegiet, i vilken bestämmelser intogs om rättsskipning och rättegång i räkenskapssaker.1
    År 1695 utbröts kammarrevisionen, vilken hade att ombesörja räkenskapsrevisionen, från kammarkollegiet och tog med sig domsrätten över försumliga redogörare. Utvecklingen under 1700-talet förde de dömande uppgifterna i förgrunden. Följdenligt förordnades år 1799, att kammarrevisionen därefter skulle bära namn av Kungl. Maj:ts och rikets kammarrätt (KR). Verkets uppgifter förblev emellertid av blandad judiciell och administrativ beskaffenhet. Bland de judiciella målen märktes både brottmål, t. ex. balansmål avseende talan mot uppbördsmän för tillgrepp och förskingring av allmänna medel eller persedlar, och tvistemål, t. ex. mellan exekutorer om borgen. Under 1800-talet försköts tyngdpunkten mot besvärsprövande funktioner. Bland de besvärsmål, som då tillkom, märks beskattningsmålen (1823), mantalsskrivningsmålen och fattigvårdsmålen. Under 1920-talet tillkom vissa barnavårdsmål samt avlöningsmål och familjebidragsmål.
    År 1921 avskildes den räkenskapsgranskande avdelningen från KR för att tillsammans med riksbokslutsbyrån inom statskontoret bilda ett nytt ämbetsverk, riksräkenskapsverket. Från och med denna tid har KR utgjort en myndighet med renodlade domstolsfunktioner. Paradoxalt nog upphörde emellertid ungefär samtidigt KR:s befattning med de brottmål och tvistemål, vilka alltsedan begynnelsen utgjort kärnan i den dömande verksamheten. I lag den 30 april 1925 om upphörande av KR:s domsrätt i vissa mål förordnades nämligen bl. a., att KR ej längre skulle äga behörighet att handlägga balansmål, fiskaliska aktionsmål m. fl. mål. I 1925 års instruktion, som var den första efter avlyftningen av tviste- och brottmålen, kvarstod stadgandena om kommunikation med part och inhämtande av yttrande från myndighet, om rätt att förelägga vite samt om muntligt förhör med part eller vittne. Ett tidigare gällande stadgande, att allmän lag skulle gälla för processen, i den mån instruktionen saknade bestämmelser, förtydligades på så sätt att där föreskrevs, att vad i allmän lag är stadgat för hovrätt i fråga om domare och förfarandet i rättegången skulle lända till efterrättelse

 

1 Den historiska redogörelsen hämtad från »Skatteprocess» av Lagergren—Wennergren (Sthm 1962). 

622 Bo Lagergrenför KR. 1942 års instruktion gjorde ingen ändring av vikt i 1925 års processregler.
    En modernisering av processen i KR fördes på tal redan under 1940-talet i samband med den allmänna rättegångsreformen men längre än till diskussionsstadiet kom frågan då icke. I samband med remiss år 1955 av förslag till ny taxeringsförordning framhölls från flera håll, att icke blott förfarandet hos taxerings- och prövningsnämnderna utan även förfarandet hos KR var i behov av översyn. Kraven på reform av kammarrättsprocessen gjorde sig än starkare gällande, då förslag om fullföljdsbegränsning i skattemål framlades. I motioner vid 1958 års A-riksdag (I: 26 och II: 31) hemställdes om utredning om ett förbättrat förfarande i KR vid handläggning av skattemål. BevU (bet. 1958 A: 35 s. 13) ansåg att de i motionerna berörda och andra reformbehov borde uppmärksammas av KR i samband med det pågående arbetet med förslag till ändrad instruktion för KR. Så skedde ock. Vid översynen av KR:s instruktion underkastades de däri intagna bestämmelserna om förfarandet en grundlig omarbetning och utbyggdes väsentligt. Den reviderade instruktionen fick benämningen Kungl. Maj:ts stadga för KR (KRS) och gavs den 1 december 1959, nr 545, samt trädde i kraft den 1 januari 1960.2
    Att författningen benämnts varken instruktion eller arbetsordning utan stadga sammanhänger med att densamma innehåller ett helt »utåtriktat» avsnitt benämnt »Förfarandet vid måls och ärendes handläggning». Stadgan har därmed icke blott blivit en skatteprocessens regulator internt-organisatoriskt utan jämväl fått stor betydelse för de skattskyldiga och dessas företrädare (advokater och revisorer m. fl.).

 

Rättegångsbalken och stadgan för KR
Märkligt nog återfinnes icke KRS i den vanliga editionen av Sveriges Rikes Lag, vilket förvisso är en bidragande orsak till att förfarandet inför KR är helt okänt bland flertalet advokater för att icke tala om den stora allmänheten.
    Enligt 8 § KRS skall KR i princip sammanträda i Stockholm men äger för muntlig handläggning och syn, så ock eljest då särskilda skäl föreligger, hålla sammanträde och syn å annan ort (»kammarrättsting»). Kostnaderna härför bäres helt av det allmänna.
    Enligt 22 § KRS skall följande kapitel i rättegångsbalken »i tillämpliga delar lända till efterrättelse för KR, där icke avvikande bestämmelser blivit i stadgan eller annorstädes meddelade»: 4 kap. Om domare 9 kap. Om straff och vite 12 kap. Om rättegångsombud 16 och 29 kap. Om omröstning 35 kap. Om bevisning i allmänhet 36 kap. Om vittne 38 kap. Om skriftligt bevis 39 kap. Om syn 40 kap. Om sakkunnig 52 kap. Om besvär.

 

2 KRS omtryckt 1963 (SFS nr 474) med senare ändr. 1965 (nr 427 och 705), 1966 (nr 118) och 1967 (nr 500). 

Om muntligt förfarande i kammarrätten 623    Frågan om rättegångskostnaderna (18 och 31 kap. RB) är olöst.3
    Ett viktigt påpekande måste vidare göras. 17 kap. RB (Om dom och beslut) samt 43 kap. samma balk (Om huvudförhandling) äger icke tillämplighet på KR-förfarandet. KR äger på grund härav vid muntlig handläggning begränsa förfarandet till den eller de frågor, beträffande vilka utredningen anses bristfällig.
    Detta är icke — som många velat göra gällande — någon inadvertens utan står helt i överensstämmelse med förebilden till 24 § KRS, nämligen 52 kap. 10 § RB. Den muntlighet, som i hovrätt kan äga rum i besvärsmål med stöd av sistnämnda lagrum — t. ex. i arvs- och gåvoskattemål — har icke karaktär av huvudförhandling utan är av enklare, mera begränsat slag.
    Det är denna muntlighetsform, som tjänat som förebild vid utformningen av 24 § KRS — vilken som nämnts icke återfinns i lagboken och därför här återges in extenso — och nu kommer att kommenteras och belysas med från den dömande verksamheten hämtade exempel.

 

    Förfarandet i kammarrätten är skriftligt. Finnes anledning till antagande, att parts eller annans personliga närvaro i avsevärd mån kan gagna utredningen i målet, må kammarrätten dock utsätta målet till muntlig handläggning, därvid kammarrätten äger begränsa handläggningen till den eller de frågor, beträffande vilka utredningen anses bristfällig. Har enskild part begärt muntlig handläggning, skall sådan hållas, där det med hänsyn till processföremålets värde och övriga förekommande omständigheter finnes kunna vara av vikt för parten.
    Vad i 5 kap. rättegångsbalken stadgas om offentlighet och ordning skall äga motsvarande tillämpning vid muntlig handläggning hos kammarrätten, dock att, om enskild part det begär, handläggningen skall äga rum inom stängda dörrar.
    Ej må någon i beskattningsmål mot sin vilja höras om annat än det, varom han enligt vad särskilt är stadgat är uppgiftsskyldig.
    Till muntlig handläggning skola parterna kallas. Enskild part må därvid anmodas att inställa sig personligen. För parts utevaro må icke utsättas annan påföljd än att målet kan komma att avgöras i befintligt skick, om kallelsen ej efterkommes. Underrättelse härom bör utsättas i kallelsen.
    I fråga om vittne och sakkunnig gäller beträffande kallelse samt straff och vite vid utevaro vad i 36 och 40 kap. rättegångsbalken är i nämnda avseenden föreskrivet.

 

    I de besvärsmål, vilka KR har att handlägga, består bevisningen till övervägande del av skriftligt material och saksammanhangen är ej sällan av förhållandevis enkel beskaffenhet. Målen utgör just sådana mål, vilka erfarenhetsmässigt är av den karaktär, att en skriftlig handläggning normalt är lika väl ägnad som en muntlig att leda till materiellt riktiga resultat. Mot bakgrund av det sagda är det tydligt, att processen i KR liksom för övrigt besvärsprocessen i hovrätt normalt bör vara skriftlig. I enlighet härmed stadgas också som huvudregel, att förfarandet i KR är skriftligt.
    Skattemål kan emellertid ej sällan i utredningshänseende erbjuda minst lika stora svårigheter som civilmål. Så är fallet, då invecklade saksammanhang förekommer, såsom vid omfattande affärstransaktioner. Innebörden av träffade avtal av andra slag eller vidtagna bokföringsåtgärder torde vidare i vissa fall klarläggas bäst genom muntlig handläggning. Vidare erfares behov av muntlighet i sådana fall, då skriftlig bevisning saknas eller är bristfällig, så ock eljest då man för utredningen är beroende av utsagor av personer och behöver bilda sig en uppfattning om deras trovärdighet.

 

3 Nyligen har tillsatts en offentlig utredning rörande frågan om rättegångskostnaderna i administrativa mål. 

624 Bo LagergrenNär skall muntlig handläggning äga rum?
    I 52: 10 RB, vilken som nämnt är skriven med samma utgångspunkt som den, vilken gäller för processen i KR, har såsom förutsättning för förordnande om muntlig handläggning stadgats, att det för utredningen skall finnas erforderligt, att part eller annan höres muntligen. Hovrätten skall förordna därom på sätt den finner lämpligt och äger besluta om muntlig huvudförhandling men kan också välja en enklare form, t. ex. inskränka handläggningen till upptagande av vissa vittnesbevis. Stadgandet om muntlig handläggning i 24 § KRS har givits en mjukare formulering. Där föreskrives sålunda, att KR må utsätta mål till muntlig handläggning, »då anledning finnes till antagande, att parts eller annans personliga närvaro i avsevärd mån kan gagna utredningen i målet».
    a) Muntlig handläggning ex officio: Har ingen part begärt muntlig handläggning, får detta tolkas så att skriftlig handläggning från partssidan anses tillfyllest. KR befinner sig i ett sådant fall i samma läge som en hovrätt, när ett vademål angår ett processföremål värt mindre än 1 500 kronor och ingen av parterna begär muntlighet. KR torde då icke böra förordna om muntlighet, med mindre det är uppenbart, att ovan citerade rekvisit är för handen. Innan beslut om muntlig handläggning fattas, plägar yttrande inhämtas från parterna angående deras synpunkter å en eventuell muntlig handläggning och enskild parts möjlighet att inställa sig till en sådan.
    b) Muntlig handläggning på begäran av skattskyldig: Begär skattskyldig, att muntlig handläggning skall hållas, kommer frågan i ett annat läge. KR behöver då icke beakta den skattskyldiges kostnadsfråga, möjligheter att inställa sig etc.; dem svarar han för själv. Ser man saken enbart ur den skattskyldiges synvinkel, borde ett mål alltid utsättas till muntlig handläggning, så snart han framställer begäran därom. Det skulle kunna antagas, att en naturlig begränsning erhölles genom att han icke begärde muntlig handläggning i andra fall än dem, där det rörde sig om relativt sett stora tvistebelopp eller där svårigheter förelåge för honom att annorledes än å muntlig väg på ett tillfredsställande sätt styrka sin talan. Innan någon erfarenhet vunnits om enskilda parters inställning till muntligheten, ansågs det vanskligt, att införa en ovillkorlig rätt för enskild part att få ett mål utsatt till muntlig handläggning. I 24 § KRS angavs därför vissa positiva kriterier för de fall, då KR skall vara skyldig att utsätta ett mål till muntlig handläggning vid enskild parts begäran. Där föreskrives sålunda att, om enskild part begärt muntlig handläggning, sådan skall hållas, »där det med hänsyn till processföremålets värde och övriga förekommande omständigheter finnes kunna vara av vikt för parten».
    Av hänvisningen till processföremålets värde följer, att KR som regel icke kan anses skyldig att hålla muntlig handläggning i mål, som angår mindre tvistebelopp. Vad som skall förstås med mindre tvistebelopp blir en bedömningsfråga. Beloppet torde icke blott absolut utan relativt sett böra vara mindre betydande. Till viss ledning kan såväl stadgandena i 50: 21 RB om skriftlig handläggning i hovrätt som reglerna om summa revisibilis i 98 § taxeringsförordningen (TF) tjäna. Uppmärksammas bör att det icke angivits, att anledning skall finnas till antagande, att den muntliga handläggningen i avsevärd mån kan gagna utredningen. Det är emellertid självklart, att det är vinst i utredningshänseende för parten som i första hand skall beaktas. Rör ett mål mycket stora värden, får det som regel anses vara av vikt

 

Om muntligt förfarande i kammarrätten 625för den skattskyldige, att han erhåller de yppersta rättssäkerhetsgarantier, som endast en muntlig handläggning kan erbjuda. Beslut, varigenom KR avslår skattskyldigs framställning om muntlig handläggning, kan icke överklagas genom särskild besvärstalan, jfr motsvarande talefrågas lösning i 54 kap. RB.4 Däremot kan beslutet klandras i besvär över KR:s utslag i målet, därvid eventuellt återförvisning till KR för muntlig handläggning kan uppnås.
    c) Muntlig handläggning på begäran av taxeringsintendenten (TI) eller kommun: Någon motsvarighet till enskild parts rätt till muntlig handläggning har icke stadgats för myndighet som part. Anledningen härtill är, att möjlighet saknas att ge den enskilda parten ersättning för hans inställelsekostnad. Då myndighet i partsställning, t. ex. TI, yrkar muntlig handläggning, har KR alltså att bedöma framställningen efter den allmänna regeln och överväga om anledning finnes till antagande, att parts eller annans personliga närvaro i avsevärd mån kan gagna utredningen i målet. Mot bakgrund av processföremålets värde och övriga omständigheter får avgöras, om det kan anses vara av sådan vikt för TI:s talan att det är rimligt att av den skattskyldige begära, att han skall underkasta sig det besvär och de kostnader den muntliga handläggningen kan medföra för honom. Bifalles TI:s begäran, synes naturligt att handläggningen jämlikt 8 § KRS förlägges till ort inom nära räckhåll för den skattskyldige.
    Några utförligare regler om hur den muntliga handläggningen skall tillgå har icke givits i KRS. KR får i stort sett laga efter lägligheten. I 24 § KRS har emellertid föreskrivits, att KR äger begränsa handläggningen till den eller de frågor, beträffande vilka utredningen anses bristfällig. Föreskriften tillkom på förslag av KR, som anförde att, då avsikten med en muntlig handläggning närmast är att dels tillföra processen sådant utredningsmaterial, som icke lämpligen kan framläggas skriftligen, dels låta domstolen genom klagandens personliga närvaro bibringas en självständig uppfattning om dennes trovärdighet, hans levnadsförhållanden o. d., det icke vore påkallat att tynga förfarandet genom plädering rörande rättspraxis o. d.

 

Om offentligheten
Vad i 5 kap. RB stadgas om offentlighet och ordning äger motsvarande tilllämpning vid muntlig handläggning hos KR, dock att, om enskild part det begär, handläggningen skall äga rum inom stängda dörrar (KRS 24 §).
    Enskild parts rätt till handläggning inom stängda dörrar hos KR bör ses mot bakgrund av vad som gäller i fråga om muntlig förhandling hos prövningsnämnd (PN). Sådan förhandling skall enligt 82 § TF i princip hållas inom stängda dörrar. Denna ordning, som tillkommit i de skattskyldigas intresse, sammanhänger med det sekretesskydd som i sekretesslagen och TF föreskrivits beträffande deklarationer och andra handlingar i taxeringsmål. Häri ligger även förklaringen till att någon motsvarande rätt att få handläggning inom stängda dörrar icke tillerkänts annan part än enskild part, t. ex. TI.
    Erfarenheterna från flertalet muntligt handlagda mål är den, att parterna icke är särskilt angelägna om stängda dörrar. Exempel saknas inte på visst missnöje när vederbörande upplyses om sin rätt att få handläggning inom stängda dörrar. Om detta beror på någon misstanke hos parten att KR helst

 

4 RÅ 1966 not. Fi 179.

 

40—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

626 Bo Lagergrenser att målet handlägges utan offentlig insyn må lämnas därhän. Lämpligt synes dock vara att KR — om publik är tillstädes — upplyser parten om hans rätt till handläggning inom stängda dörrar men därvid påpekar att denna rätt är helt tillkommen för att bereda parten skydd mot insyn i hans ekonomi och privata förhållanden.

 

Hur tillgår muntlig handläggning i praktiken?
Om muntlig handläggning äger rum i Stockholm sker denna i allmänhet i någon av Svea hovrätts sessionssalar, enär KR först om något år kan beräknas få eget för muntlig handläggning lämpat sammanträdesrum. Vid »kammarrättsting» utom huvudstaden plägar av processtekniska och psykologiska skäl allmänna domstolars lokaler utnyttjas.
    Sammanträdet inledes vanligen med att ordföranden ger en kort sammanfattning av ärendet och ändamålet med sammankomsten. Är målet av vidlyftig karaktär med mycket siffermaterial o. d. har det visat sig lämpligt att en promemoria upprättas genom referentens försorg, där in extenso återgives de väsentligaste avsnitten av parternas inlagor m. m. Självfallet innehåller en sådan promemoria inga som helst kommentarer från domstolens sida. Om parterna så önskar tillhandahålles aktmaterialet på förhand antingen å prövningsnämndens kansli eller å KR:s aktuariekontor allt efter omständigheterna.
    Genom en dylik domstolspromemoria, som stencileras i så stort antal exemplar, att den kan tillställas — förutom varje ledamot — parterna och eventuella sakkunniga (självfallet ej vittnena!) ernås många processuella fördelar: handläggningen går snabbare, det är lätt att uppfatta alla de siffersammanhang som oftast utgör en väsentlig beståndsdel, entydiga hänvisningar till sidor i promemorian kan ske och utslagsskrivningen underlättas.
    I skattemål står alltid två parter emot varandra. Det är tämligen självklart, att den allmänna processens förhandlingsschema i KR fått tjäna som förebild såtillvida att ordet lämnas växelvis till parterna. I möjligaste mån söker vi skilja mellan yrkande, sakframställning, bevisning och argumentation. I ett viktigt avseende råder dock en klar skillnad: vid muntlig förhandling äger part rätt att helt eller delvis läsa upp skrift. Erfarenheten visar emellertid, att denna rätt icke missbrukas.
    Förhör med vittne sker vanligen av parterna. »Inkvisitoriska» ordförandeförhör torde icke förekomma.
    För den allmänna processen har uppställts krav på omedelbarhet och koncentration. Dessa krav behöver icke nödvändigtvis upprätthållas i skatteprocessen. Skriftlig bevisning godtas i stället för muntlig och skriftligt material får komplettera det muntliga. Avsteg från koncentrationsprincipen kan ske genom uppskov till ny muntlig förhandling, men detta torde vara utomordentligt sällsynt. I praktiken får den muntliga förhandlingen ofta karaktär av huvudförhandling men det förefinnes uppenbarligen icke något legalt hinder mot att låta processen avslutas först efter ytterligare skriftväxling.

 

Protokolleringen
Muntlig förhandling i skattemål har hittills icke förekommit i Regeringsrätten. Även om sådan förhandling i framtiden kan antagas äga rum någon gång, torde denna förhandlingsform dock bli ett undantagsfall. Av denna anledning får protokollet självfallet en alldeles särskild betydelse i de inför

 

Om muntligt förfarande i kammarrätten 627KR muntligt handlagda målen. Trots detta har ytterst knapphändiga bestämmelser meddelats om protokolleringen. 31 § KRS föreskriver sålunda endast, att »protokoll över muntlig förhandling skall upptaga vad som förekommit vid handläggningen».
    Det ligger självfallet nära till hands att jämföra detta stadgande med föreskrifterna i 6 kap. RB men det måste starkt understrykas att protokollet i rättegång hos allmän domstol har en annan funktion, eftersom däri omedelbarhetsprincipen tillämpas.
    Någon tvekan behöver icke råda om att KR på samma sätt som allmän domstol har att protokollera bevisutsagor och iakttagelser. Såsom bevisutsaga torde även sådan utsaga av part böra betraktas som denne avger, då han höres av KR i utredningssyfte, oaktat förhöret ej sker under sanningsförsäkran. Beträffande utsagor kan dokumentationen liksom vid allmän domstol dock begränsas till det som kan antagas vara av betydelse i målet; varken fullständigt eller ordagrant återgivande påkallas. Däremot torde KR med hänsyn till innehållet i 31 § KRS ej liksom hovrätt underlåta att protokollera utsaga eller iakttagelse under hänvisning till att den icke kan antagas bliva av betydelse vid fullföljd till högsta instans.
    Vid en muntlig handläggning i KR kan förekomma anföranden från partssidorna utöver sådana partsutsagor, vilka har karaktär av bevis och såsom sådana bör antecknas i protokollet. Enligt 6: 7 RB må parts utveckling avtalan i rättsligt hänseende över huvud ej upptagas i protokollet. Övriga anföranden från partssidan får ej heller antecknas, med mindre särskilda skäl föranleder därtill. För KR:s del gäller som nämnt att protokollet skall upptaga vad som förekommit vid handläggningen. Något undantag finnes icke stadgat i fråga om partssidornas anföranden. Även dessa brukar därför i princip protokolleras. Kravet på protokollering torde emellertid liksom i fråga om utsagor icke kunna anses sträcka sig längre än till anteckningar om sådant som kan antagas vara av betydelse i målet. Vid bedömningen härav bör kunna beaktas i vad mån det som anföres redan återfinnes i skrift i akten. Protokolleringen kan i enlighet härmed inskränkas till de nya sakuppgifter och de nya argument som framkommer i anförandena. Om ordagrant upptecknande blir självfallet heller icke fråga. Hur koncentrerad sammanfattningen bör böras, blir beroende av det nya materialets betydelse. I synnerhet parts argumentering i rättsfrågor torde regelmässigt kunna återgivas i starkt koncentrerad form. Det må till jämförelse erinras om att enligt 83 § TF parts utveckling av talan ej skall upptagas i protokollet, där det ej är påkallat av särskilda skäl. Nämnda förhållande talar för att parts pläderingprotokolleras med stor urskillning.
    I den mån en muntlig handläggning har till syfte icke blott att tillföra målet nytt utredningsmaterial utan även att klarlägga yrkanden och grunden fördesamma, bör protokollet givetvis även lämna uppgift om parternas yrkanden, invändningar, medgivanden, vitsordanden och bestridanden. Vidare bör protokollet självfallet redovisa förhandlingens gång.
    När återgivning ord för ord av en utsaga finnes påkallad, tages den i likhet med vad som gäller hos de allmänna domstolarna upp på fonetisk väg istället för att antecknas på vanligt sätt i protokollet. Utskrift av bandupptagningar är ofta mycket tids- och arbetskrävande. Hos de allmänna domstolarna har därför införts den ordningen att upptagningarna inte skrivs ut, om inte målet överklagas eller domstolen finner sig själv behöva en utskrift som

 

628 Bo Lagergrenunderlag för sitt avgörande. U:skrift skall också göras om någon begär avskrift av protokollet i den del det hänvisar till upptagningen. I KR utskrives alltid upptagningarna. Det kan ifrågasättas, om icke härmed kan anstå i huvudsaklig överensstämmelse med de allmänna domstolarnas förfaringssätt.

 

Vittnesplikten
Av 24 § tredje stycket KRS framgår, att i beskattningsmål ingen mot sin vilja får höras om annat än det, varom han enligt vad särskilt är stadgat är uppgiftsskyldig. Denna inskränkning är motiverad av följande: Under förarbetena till gällande taxeringsförordning5 diskuterades införande av allmän vittnesplikt vid muntliga prövningsnämndsförhandlingar. Ett sådant steg ansågs emellertid för långtgående. PN:s befogenhet att kalla och höra annan än part begränsades därför till personer, vilka är uppgiftsskyldiga enligt TF. Därest den allmänna vittnesplikten skulle gälla utan särskild begränsning i skattemål hos KR, skulle tydligen en ny, vid övervägandena om TF icke avsedd utredningsmöjlighet stäfas till TI:s förfogande. Genom att föra ett mål upp till KR, skulle TI få en tvångssanktionerad möjlighet att höra även andra än dem som är uppgiftsskyldiga enligt TF, t. ex. en skattskyldigs bokförare. Det är för att förhindra ett sådant mot TF:s grundtankar stridande förhållande som stadgandet om inskränkning av vittnesplikten i skattemål tillkommit.
    Om ersättning till vittne gäller följande speciella reglering (26 § KRS):

 

    »Ersättning till vittne, som kammarrätten inkallat självmant eller på framställning av myndighet, skall gäldas av allmänna medel.
    Ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, skall gäldas av parten. När särskilda skäl därtill äro, må kammarrätten dock förordna, att ersättningen skall gäldas av allmänna medel.»

 

    Vittnesersättning, som skall gäldas av allmänna medel, utgår med belopp som angives i KK 18 maj 1966 om ersättning av allmänna medel till vittnen m. fl., intagen i lagboken under 36: 24 RB.
    Vad gäller ersättning till vittne, som åberopats av enskild part, är KR ifråga om vittnesersättningens storlek icke bunden av normerna i nyssnämnda kungörelse och ej heller av att den part som inkallat vittnet medger det av vittnet fordrade beloppet. Erfarenheten har visat att part, som åberopat vittne, ej sällan är benägen att medgiva även uppenbart oskäliga anspråk. Ersättningen får icke framstå som belöning för ett fördelaktigt vittnesmål.
    Frågan om rättegångskostnad i skattemål är oreglerad. Den grundsatsen iakttages, att vardera parten bär sin kostnad. Skattskyldig som klagar har sålunda att stå för sin kostnad, även om han vinner målet. Genom 26 § andra stycket KRS öppnas emellertid en möjlighet för KR att förordna att ersättningen till enskild parts vittne skall gäldas av allmänna medel. Såsom villkor har emellertid föreskrivits, att särskilda skäl skall vara för handen. Det anses icke tillfyllest blott att det är klart att den skattskyldiges besvärstalan skall bifallas. Därutöver fordras, att det ter sig obilligt, att han själv står för vittneskostnaden. Så kan vara fallet, då PN och TI ställt beviskrav på honom, vilka framstår som onödigt stränga, och han därigenom föranletts till bevisning genom vittnen.

 

5 Prop. 1956 nr 150 (s. 222).

 

Om muntligt förfarande i kammarrätten 629Om syn
Inledningsvis har redan konstaterats, att enligt 8 § KRS KR äger att för muntlig handläggning och för syn sammanträda å annan ort än Stockholm.
    Om KR bör hålla syn får bedömas med ledning av bestämmelserna om muntlig handläggning efter omständigheterna i varje särskilt fall (processföremålets värde — ej blott absolut sett utan även i relation till den skattskyldiges inkomstläge — kostnaderna för resa till fastigheten, föremålet eller platsen i fråga o. s. v.). Skulle enligt PN:s protokoll skiljaktiga meningar ha förekommit i PN eller har nämnden gått emot meningar, som företrätts av sakkunniga i målet, eller yrkar part direkt, att KR själv skall hålla syn, brukar stor hänsyn tagas härtill. Det kan visserligen förutsättas, att syn av KR endast undantagsvis behöver ifrågakomma, men starka rättssäkerhetsskäl talar för att syn företagen av KR bör komma till stånd, så snart i betydelsefulla mål säkert bedömningsmaterial icke står att ernå på annat sätt än genom domstolssyn. Kostnaderna för domstolssyn utgår helt av allmänna medel.

 

Om sakkunnig
Domstols sakkunnig kan vara myndighet, tjänsteman eller annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet, eller ock enskild person (40 kap. 1 § RB).
    Enligt 5 § KRS biträdes KR, när domstolen påkallar det, av en särskild skogssakkunnig person och en särskild bokföringssakkunnig person. Dessa personer utgör exempel på sådana personer vilka åsyftas med »annan, som är satt att tillhandagå med yttrande i ämnet». Nämnda sakkunniga får deltaga i överläggningarna men inte i besluten. Det har ifrågasatts om det alltid är väl sörjt för att parterna får kännedom om de sakkunnigas meningsyttringar och tillfälle att bemöta dessa (Förvaltningsrättsskipning, SOU 1966: 70 s. 360). Praxis har nämligen tidigare varit att dessa personer betraktats som ett slags KR-funktionärer, vilkas ställningstaganden skulle bli offentliga först sedan utslaget blivit offentligt. Det riktiga torde vara att anse dessa utlåtanden höra till bevisningen i målet. Erfarenheten visar ock, att KR numer är böjd att med hänsyn till kravet på partsoffentlighet sörja för att vederbörandes meningsyttringar kommer till stånd på sådant sätt — skriftligen eller vid muntlig förhandling — att parterna vet om dem och har möjlighet att bemöta dem.
    Vid syn å stället har KR erfarenhetsmässigt ofta stort behov av omedelbar tillgång till fackkunskaper hos en sakkunnig för iakttagelser av teknisk natur och i värderingsfrågor. Någon svårighet att förvärva kompetenta krafter har icke visat sig föreligga. Lämpliga sakkunniga är ofta domänintendenter, överlantmätare och kvalificerade ingenjörer vid länsbostadsnämnderna. Självfallet bereder KR parterna tillfälle att först yttra sig i frågan om utseende av sakkunniga (40 kap. 3 § RB).
    Ej sällan föreligger behov av sakkunnigs hörande i sådana mål, där det gäller att taga ställning till vad som av byggnadskostnader är att hänföra till å ena sidan reparation och underhåll — sådana kostnader är som bekant i princip avdragsgilla — å andra sidan ny-, till- eller ombyggnad, för vilka utgifter avdrag icke må åtnjutas.
    Utredning, som erfordras för fullgörande av den sakkunniges uppgift, behöver icke försiggå i samband med en av rätten anordnad syn. Mest prak-

 

630 Bo Lagergrentiskt torde ofta vara, att erforderlig utredning upptages genom den sakkunniges egen besiktning. En sådan har då karaktären av en förrättning företagen ej av rätten utan av den sakkunnige. Rättens förordnande om besiktning å stället innebär befogenhet för den sakkunnige att erhålla tillträde till den plats, där besiktningen skall äga rum samt att där verkställa erforderlig utredning. Tillfälle skall självfallet beredas parterna att närvara vid sådan besiktning, ehuru deras närvaro icke är något villkor för förrättningens företagande.
    Särskilt i mål, där varken taxeringsnämnd eller prövningsnämnd varit på platsen och där stora skiljaktigheter råder i parternas uppfattningar — sådana mål är långt ifrån ovanliga — vill det från rättssäkerhetssynpunkt förefalla naturligt att tillämpa angiven metod med »sakkunnigförrättning».
    Ersättning till sakkunnig, som förordnats av KR, utgår av allmänna medel.

 

Syn och muntlig handläggning i praxis
A. Utpräglade synemål
I dagligt tal förbinder man med uttrycket rörelse vanligen en verksamhet, som bedrives i fabrik, butik eller kontor och under mer eller mindre aktiva former. I skatteförfattningarna har begreppet rörelse en betydligt vidsträcktare omfattning. Såsom rörelse i denna mening kan vara att betrakta verksamhet eller åtgärder, även då fast driftställe saknats och någon aktivitet inte visats av den som utövat rörelsen eller vidtagit åtgärderna. Särskilt vid överlåtelse av fast egendom innefattar frågan om rörelse föreligger och hur vinsten skall räknas ofta problem av mycket subtil karaktär.
    I vissa men tämligen fåtaliga fall bedrivs försäljning av fastigheter i större skala och under sådana former, att försäljningens natur av rörelse framstår såsom självfallen. I andra fall är arten av säljarens verksamhet inte från början lika klar och bedömningen måste då ske med hänsyn till andra föreliggande omständigheter, bl. a. försäljningsverksamhetens omfattning och intensitet. Här är alltså fråga om faktorer som ofta inte är påtagliga förrän efter en viss tid. Till dessa fall hör i stor utsträckning försäljning av tomtmark för bebyggelse. Det gäller här att bedöma när försäljningarna nått sådan omfattning att jordstycknings-(tomtstycknings-)rörelse kan anses föreligga. Särskilt när enstaka försäljningar tid efter annan sker från t. ex. en fastighet som i övrigt används för jordbruk har det ofta visat sig svårt att avgöra om säljaren bedriver verklig tomtstyckningsrörelse.6
    Om en person inköpt en fastighet, vars belägenhet varit särskilt lämpad för tomtförsäljning, och han någon tid efter förvärvet sålt några tomter, har sålunda redan den första försäljningen betraktats som yrkesmässig, åtminstone om det kunnat antas att han i fortsättningen kunde väntas sälja ytterligare tomter. Annorlunda har det förhållit sig, om t. ex. ägaren av en jordbruksfastighet, som han kanske ägt under en längre tid, avyttrat ett eller ett par mindre områden för sammanläggning med andra fastigheter eller om han sålt blott några enstaka tomter under ett eller några år. I sådant fall har yrkesmässig verksamhet inte ansetts föreligga, om det inte varit sannolikt, att tomtförsäljning skulle komma att äga rum i större omfattning, eller ägaren vidtagit försäljningsfrämjande åtgärder, t. ex. anläggande av vägar o. d., som kunde tyda på avsikt att bedriva verklig rörelse.
    Såsom redan antytts har antalet försäljningar i rättspraxis tillmätts avse-

 

6 Fr. o. m. 1969 års taxering gäller helt nya regler på förevarande område.

 

Om muntligt förfarande i kammarrätten 631värd betydelse. I den allmänna diskussionen har uttalats, att man i praxis icke sällan ansett rörelse vara inledd först när femte tomten försålts, dock under förutsättning att försäljningarna skett under ett icke alltför avsevärt antal år. Riktigheten av detta uttalande skall icke här tagas upp till bedömande. Uppenbart är att just den omständigheten att mera generella regler ansetts svåra att fastställa och att avgörandena i regel beror på ett samspel av olika faktorer och en samlad bedömning av föreliggande omständigheter medför att av rättssäkerhetsskäl myndigheterna, nämnder och domstolar, verkligen bör ha möjlighet att förskaffa sig en säker uppfattning av omständigheterna i det enskilda fallet. Att syn i förening med muntlig handläggning är ett utmärkt medel härvidlag är särskilt påfallande med hänsyn till alla de värderingsspörsmål som hänger samman med tomtrörelsebeskattningen.
    I följande mål7 förelåg till bedömande, dels om en jordbrukare å Singö i Stockholms skärgård bedrivit tomtförsäljning i sådan omfattning att rörelse skulle anses föreligga, dels vilket år rörelsen skulle anses ha igångsatts — detta är ju avgörande för »ingångsvärdets» bestämmande — dels ock hur sistnämnda värde skulle beräknas. Handlingarna i målet utmärkte att vederbörande under åren 1957—1962 sålt tillhopa sex tomter, att fastigheten varit i släktens ägo under flera sekler samt att klaganden sålt mark för sommarstugebebyggelse närmast för att få kapital till nödvändiga byggnadsarbeten å ladugården. Vederbörande taxeringsnämnd hade icke beskattat klaganden för försäljningarna i fråga. Prövningsnämnden — som icke höll någon syn — ansåg, att rörelse förelåg (sannolikt beroende på att antalet försäljningar ostridigt utgjort sex) samt att ingångsvärdet borde bestämmas till 1 kr. per m2 effektiv tomtmark (10 100 m2). Enär under år 1962 verkställd försäljning inbringat 31 857 kr. och på ifrågavarande tomter belöpande exploateringskostnader beräknades till 428 kr. beräknades rörelsevinsten till (31 857 — 10 100 — 428 =) 21 329 kr. Någon utredning kunde icke klaganden framlägga i vidare mån än att han åberopade en dom av en ägodelningsrätt rörande inlösen av ett torp på en närbelägen jordbruksfastighet, där löseskillingen för ett antal år sedan bestämts till 2 kr. per m2.
    I anledning av föreliggande osäkerhet om den rätta bedömningen i skilda hänseenden utsattes målet till muntlig handläggning i förening med syn. Därvid framkom, att ett flertal försäljningar var betingade av önskemål från köpare av tidigare förvärvad tomtmark och att över huvud någon rörelse icke kunde anses föreligga. Utslaget, som vunnit laga kraft, må här återges.

 

    Genom vad som framkommit vid den muntliga handläggningen och den i anslutning härtill hållna synen får anses utrett, att klaganden under år 1957 försålt två tomter, att klaganden under åren 1960 och 1962 sålt två tomter, att försäljningen år 1960 avsett allenast en tomt, vilken på köparens begäran delades i två lika stora tomter, av vilka den ena år 1962 försåldes till en köparens broder, att klaganden under år 1961 sålt en tomt till en släkting till sistnämnda båda köpare, samt att klaganden under år 1962 sålt ytterligare en tomt.
    Samtliga tomter utom sistberörda tomt är belägna på Örstensområdet, vilket av klaganden användes för betesgång. Områdets areal och utsträckning torde omöjliggöra planläggning, och ytterligare försäljningar synes icke kunna ske från denna del av fastigheten. Sistberörda år 1962 försålda tomt är belägen nära gården och försäljningen har skett från mark, som icke synes lämplig för tomtstyckning.

 

7 Kammarrättens utslag den 10 okt. 1967 på besvär av jordbrukaren E. G. Westerlund (lagakraftvunnet). 

632 Bo Lagergren    Vad klaganden uppgivit om att han icke ämnar försälja ytterligare mark vinner stöd bland annat i det förhållandet att efter år 1962 inga försäljningar förekommit.
    Kammarrätten finner på grund av ovan angivna omständigheter att klaganden icke kan anses hava bedrivit tomtstyckningsrörelse. Ej heller på annan grund kan den inkomst, varom i målet är fråga, bliva föremål för beskattning.
    I vilka hänseenden var då den muntliga handläggningen särskilt värdefull? Till en början kan konstateras, att vederbörande taxeringsintendent hade ett gott underlag för sitt yrkande att beskattning för tomtstyckningsrörelse skulle ske. Sex tomter hade under ett flertal år sålts och lämnat en betydande vinst. Vederbörande skattskyldig hade icke på minsta sätt förmått påvisa vilka omständigheter, som medförde skattefrihet. Ej heller hade — för den händelse rörelse skulle anses föreligga — någon bevisning framlagts som kunde förringa prövningsnämndens vinstberäkning. Under synegången fick den skattskyldige tillfälle att med enkla ord berätta huru försäljningarna tillgått. På trovärdigheten av hans uppgifter hurusom en av tomterna i köparens intresse uppdelats var icke att taga miste. Vidare utröntes, såsom i utslaget ock fastslogs, att en anförvant till köparen sålt en tomt samt att »sjätte tomten» inte hade något som helst samband med försäljningarna på Örstensområdet.
    Indirekt blev denna syneförrättning — även från andra synpunkter — till stort gagn för den dömande verksamheten. Såsom av det anförda torde ha framgått föranledde handlingarna till antagande att rörelse förelegat, men det var i hög grad oklart, hur ingångsvärdet — 1 kr. per m2 effektiv tomtmark — beräknats. Taxeringsintendenten och hans medhjälpare hade nedlagt ett betydande arbete på att visa de priser, yrkesexploatörer erlagt för likvärdig mark på Väddö och Singö. Att utan syn kunna ingå i sådan bedömning är i de flesta fall ogörligt. Genom besök å ett tiotal exploateringsobjekt fick domstolen ett rikt bedömningsmaterial rörande prissättningen på mark lämplig för tomtstyckning, därvid avståndet till allmänna kommunikationer, naturskönhet, förefintligheten av badvikar, närbelägenheten av strövområden o. s. v. framstod som högst betydelsefulla faktorer.

 

B. Typiska mål lämpade för muntlig handläggning. Mål om skönstaxering
I 21 § taxeringsförordningen återfinnes huvudstadgandet om skönstaxering:
    »Har deklaration ej avgivits eller kan, på grund av brister i deklaration eller bristfälligt underlag för sådan, skattskyldigs inkomst av viss förvärvskälla icke tillförlitligen beräknas, skall inkomsten uppskattas efter vad med hänsyn till föreliggande omständigheter såsom verksamhetens art och omfattning finnes skäligt.»
Såsom framhålles i Hedborgs m. fl. Taxeringshandbok (s. 60) framgår såväl av utformningen av lagrummet som av dess förarbeten, att en skönstaxerings enda uppgift är att vara det medel, som i sista hand får tillgripas för att nå en så materiellt riktig taxering som möjligt. Föreligger förutsättningar för skönstaxering men åsättes sådan till belopp, som icke finnes skäligt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning, kan rättelse vinnas genom besvär. Det ligger dock i sakens natur att myndigheterna i nu avsedda fall bestämmer taxeringen utifrån sådana synpunkter som vad en skattskyldig med likartad verksamhet normalt brukar förtjäna eller vad en rörelse av den förhandenvarande beskaffenheten normalt brukar avkasta, allt naturligtvis under beaktande av vad som kan vara upplyst angående de speciella förhållanden varunder verksamheten bedrivits.

 

Om muntligt förfarande i kammarrätten 633    Då det gäller att bedöma en skönstaxerings skälighet kan ledning ofta hämtas av de normalbruttovinst-tal som i viss omfattning redovisas av riksskattenämnden och branschorganisationerna. Men självfallet måste noga prövas och övervägas vilka faktorer, som kan ha påverkat bruttovinsten i det aktuella fallet, inte minst hur konkurrensförhållanden och strukturförändringar inverkat. Även sådana faktorer som bra eller dåligt affärsläge, goda eller dåliga lokaler, personalens rutin och icke minst företagarens egen duglighet är betydelsefulla faktorer som bör tillmätas betydelse när det gäller att åstadkomma en riktig inkomstberäkning.
    Bensinhandlarna i en sydsvensk stad hade blivit föremål för taxeringsrevisioner därvid konstaterats sådana bristfälligheter i bokföringen, att skönsmässiga taxeringar åsatts.8 Genom bruttovinstberäkningar hade det gått ganska bra att få fram vederbörandes förtjänster genom försäljning av bensin och olja, men vid revisionerna hade framkommit att bensinförsäljarna haft mycket stora förtjänster genom serviceverksamhet, främst då biltvättar och rundsmörjningar. Prövningsnämnden hade varit tveksam vid bestämmandet av taxeringarna — det var i flertalet fall fråga om eftertaxering — och besluten hade fattats med tre röster mot två, stundom fyra mot tre, och kvarlämnade anteckningar i akterna gav anledning till antagande att besluten fattats med stor tvekan och närmast åsyftat en kompromiss. Därtill kom vissa på bedömningen av målen inverkande lokala förhållanden (stationernas belägenhet i staden och andra på lönsamheten inverkande faktorer), som svårligen kunde bedömas annorledes än genom syn. Med utgångspunkt från årlig smörjfetts- och vattenförbrukning hade vederbörande taxeringsmyndigheter ansett att serviceintäkternas minimibelopp kunde beräknas.
    Vid den muntliga handläggningen hördes ett tiotal vittnen. De skattskyldiga hade inkallat servicemän och andra tekniker förtrogna med de på respektive station föreliggande arbetsförhållandena, och taxeringsintendenten hade inkallat personer som varit behjälpliga vid utförandet av vissa praktiska prov rörande den kvantitet vatten resp. smörjfett som gick åt vid tvättar och rundsmörjningar. Att närmare gå in på förhörens »facit» i fråga om målens bedömning saknar här intresse. Kontentan blev emellertid, att kammarrätten vid sin domsmotivering hade tillgång till bevis av påtagligt högre kvalitet än som stått prövningsnämnden till förfogande — här må erinras om att vittnesförhör icke får äga rum i prövningsnämnden — och att domstolen följaktligen ansåg sig stå på betydligt säkrare grund, när den i utslagen kunde fastslå, att det genom den från ömse sidor förebragta utredningen och inför KR avlagda vittnesmål kunde anses styrkt, att åtminstone såoch så stor mängd vatten förbrukats för varje biltvätt, att priset på varje biltvätt fick antagas ha utgjort det och det å-priset, samt att följaktligen bruttointäkterna av biltvätt kunde antagas ha uppgått till minst den och den summan. Motsvarande fullständiga motiveringar lämnades även beträffande övrig service (rundsmörjning o. dyl.).
    Dessa mål är även väl ägnade att belysa betydelsen av att domstolen med egna ögon kan konstatera och bedöma relevanta lokala förhållanden. En av de skattskyldiga åberopade under målets handläggning bl. a. följande: Även om det förhöll sig så, att exempelvis 200 liter vatten räcker för en biltvätt, är därmed icke sagt, att den totalt förbrukade vattenmängden kan läggas till

 

8 Kammarrättens utslag den 28 nov. 1960 på besvär av P. E. Wahlstedt m. fl. Utslagen fastställdes av Regeringsrätten, där såväl skattskyldiga som vederbörande taxeringsintendent klagade. 

634 Bo Lagergrengrund för en rättvis inkomstberäkning. Vederbörande kan av konkurrensskäl ha låtit kunderna eller vissa av dem tvätta gratis, och stationens belägenhet kan för övrigt vara sådan, att den av taxeringsmyndigheterna hävdade överensstämmelsen mellan intäkter av tvätt respektive rundsmörjning icke är tillfinnandes. Han fortsatte: Må vara att i stadens centrum — där turisttrafiken är utomordentligt stor — en servicestation utnyttjas för tvätt och rundsmörjning i en relation som taxeringsmyndigheterna påstått. Detta behöver dock inte vara fallet inom områden där turisttrafiken är ringa och bebyggelsen huvudsakligen består av egna hem, ägda av arbetare och lägretjänstemän, som själva i mycket stor utsträckning spolar sina bilar på tomten. Den skattskyldige gjorde även gällande, att på hans station gratistvättar lämnades i särskilt stor utsträckning. Den skattskyldige hemställde med hänsyn till det anförda, att KR ville hålla syn på platsen.
    Kammarrätten höll den begärda synen och kunde därvid konstatera, att klagandens påstående i mångt och mycket bar sannolikhetens prägel. Bebyggelsen hade den påstådda karaktären, serviceanordningarna var jämförelsevis primitiva och vidare kom fram, att under beskattningsåret i fråga den stationen omgivande marken på grund av en stor utställning i staden kommit att användas för camping, därvid de tältande utan avgift fått använda bensinstationens vatten för olika ändamål. Den skattskyldige kunde vidare påvisa, att han för ett senare år fört förteckning över lämnade »gratistvättar» (c:a 2 000 under 11 månader) som tillhandahållits uteslutande i reklam- och konkurrenssyfte och — som han sade: »vis av skadan» — begärt kundernas kvittenser i syfte att undvika att självbetjäningsvattnet skulle läggas till grund för inkomstberäkningen. Vad som förekom vid den muntliga handläggningen bidrog i hög grad till en för den skattskyldige fördelaktig utgång av målet.
    Att en skönstaxering även om inkomstberäkningen skett inom måttliga gränser och så att säga håller sig till normalinkomsten likväl kan — om den icke rätt motiveras — få allvarliga verkningar för en enskild skattskyldig belyses i följande mål,9 där den muntliga handläggningen blev av avgörande betydelse för den skattskyldige.
    Bakgrunden var följande. X var drätselkammarens ordförande i en mindre stad, överförmyndare och över huvud en mångbetrodd man. I mål angående äktenskapsskillnad hade framkommit, att hustrun — X ovetande — lagt beslag på anteckningar och annat, som X hade över inkomster av »extraknäck». Detta material hade hustrun åberopat i hovrätten i syfte att stödja sina anspråk på underhåll. Av skäl, som i förevarande sammanhang saknar intresse, hade inkomstberäkningen kommit under taxeringsmyndigheternas ögon. X anmanades då att förklara anledningen till att inkomstberäkningen av extrainkomsterna i deklarationen, 2 590 kr., icke överensstämde på långt när med hustruns påståenden, 12 065 kr. Av X lämnade förklaringar hade varit undvikande och icke befunnits trovärdiga. X hade därför skönstaxerats med nära 10 000 kr. Formellt var nog prövningsnämndens beslut väl underbyggt. X hade icke kunnat förete i 20 § taxeringsförordningen föreskrivna anteckningar, det var känt att X i stor omfattning varit skattskyldiga behjälplig med deklarationers avfattande, att domstolen i skillnadsmålet beaktat av hustrun därstädes företedda uppgifter om mannens extrainkomster samt att X icke bestritt, att inkomstberäkningen blivit för låg i deklarationen, då han vid deklarationstillfället icke haft tillgång till förda anteck-

 

9 Av sekretesskäl har klagandens namn och utslagsdatum utelämnats.

 

Om muntligt förfarande i kammarrätten 635ningar. Vid den muntliga handläggningen framkom sådana omständigheter berörande vederbörandes privatliv, som denne förklarligt nog icke velat ha under offentligheten. Av betydelse för skattemålet var följande. Det kunde icke läggas X till last att han blivit frånhänd underlaget för deklarationen, anledning fanns till antagande att i skillnadsmålet åberopat »siffermaterial» avsett av X för ett dödsbos räkning inkasserade belopp samt att X gentemot politiska meningsfränder utan ersättning lämnat deklarationshjälp. (Här må erinras om den inskränkning i offentligheten som gäller enligt 24 § KRS vari stadgas att, om enskild part det begär, handläggningen skall äga rum inom stängda dörrar med den möjlighet till sekretessbehandling som därav följer.10 Innebörden av 36 § sekretesslagen är bl. a., att, om en allmän handling åtnjuter sekretesskydd, t. ex. en självdeklaration, detta går förlorat, i den mån handlingen företes vid en offentlig förhandling inför domstol. Förordnande om fortsatt skydd kan meddelas endast under förutsättning att förhandlingen hållits inom stängda dörrar. Det är sålunda behovet av skydd för offentlig insyn i enskilds ekonomiska förhållanden och privatliv som stadgandet om stängda dörrar avser tillgodose.)
    Kammarrättens numera lagakraftvunna utslag innebar en sänkning med 5 000 kr., men av större intresse med hänsyn till vederbörandes medborgerliga förtroendeuppdrag — och även för åtalsfrågan, som var aktuell — torde kammarrättens motivering ha varit:

 

    »Genom vad som förekommit vid den muntliga handläggningen får anses tillfullo utrett, att av klaganden förda anteckningar över intäkter och utgifter rörande extrainkomster blivit honom frånhända genom andra personers åtgöranden och att klaganden härigenom blivit urståndsatt att fullgöra sin deklarationsskyldighet.»

 

    Katastrofala verkningar kan stundom uppkomma för en skattskyldig, som icke förstår att hävda sin rätt, i synnerhet när vederbörande lider av psykisk insufficiens eller av andra orsaker drabbats av »pappersskräck». Att den muntliga handläggningsformen i dylika situationer — rätt tillämpad — kan vara av största värde kan belysas av ett helt komplex mål, där utgången — om muntlig handläggning på domstolens initiativ icke mellankommit — lätt kunde ha resulterat i ett fastställande av prövningsnämndens beslut innebärande »skyhöga» taxeringar utan reellt underlag.
    En byggnadsingenjör underlät konsekvent att avgiva deklaration för sig och två av honom helägda byggnadsbolag. Av sekretesskäl benämnes den skattskyldige X. Utredningen i samtliga mål11 var mycket bristfällig, huvudsakligen beroende på X' extrema passivitet. Varken hotet om höjda taxeringar eller kraftiga viten (högsta belopp 5 000 kronor) kunde förmå honom att avlämna deklarationer. Myndigheterna hade inte heller lyckats påvisa ens tillnärmelsevis omfattningen av X' affärer, dock fanns uppgift om X' förmögenhetsinnehav i fastigheter, och någon enstaka försäljning av fastigheter i landsorten hade även kommit till myndigheternas kännedom. Det var även upplyst, att X tidigare varit expropriationstekniker vid domstol. Grundad anledning fanns sålunda till antagande att X hade goda förutsättningar att förskaffa sig stora vinster genom handel med fastigheter, men därutöver fick man inte veta mycket.
    Vid målens föredragning befanns det därför uppenbart, att en situation förelåg, där — för att använda stadgans ord — parts eller annans personliga

 

10 Jfr ovan s. 625 f.

11 Kammarrättens utslag den 12 och den 20 juni 1968.

 

636 Bo Lagergrennärvaro i avsevärd grad kunde gagna utredningen i målet. Självfallet borde i första hand X vara den, som närmast hade att yttra sig i målet, men det ansågs även av intresse att av den skattskyldiges motpart, d. v. s. vederbörande taxeringsintendent, få närmare belyst hur yrkandena grundades.
    Skulle då X låta sig avhöra i anledning av skriftlig kallelse? Det erinras här om att KR icke äger utsätta annan påföljd än att mål skall avgöras i befintligt skick, om kallelse till muntlig handläggning ej efterkommes. Var det icke under förhandenvarande omständigheter värt att försöka telefonledes träda i kontakt med X för klargörande av meningen med en muntlig förhandling? Borde icke X i eget intresse tillrådas att anlita sakkunnigt biträde? Borde det icke också klargöras för X att det i KR aldrig är fråga om skuld och straff utan ett samhällets intresse av att taxeringarna blir så rättvisa som möjligt?
    Det försök, som med angiven målsättning gjordes, blev en initialframgång. X förklarade sig införstådd med att vara tillstädes, inställde sig på angiven dag, biträdd av en advokat och en auktoriserad revisor. I flertalet mål hade X klagat för sent, och risk förefanns därför att målen såsom deserta ej skulle bli föremål för saklig prövning. Nu finns det emellertid i taxeringsprocessen vissa nödlösningar, som inrymmes i 100 § TF. Om någon till följd av underlåtenhet att avge deklaration taxerats till väsentligt högre belopp än som svarar mot hans inkomst eller förmögenhet eller om han eljest kan åberopa omständighet eller bevis som bort föranleda väsentligt lägre taxering kan en taxering under vissa villkor bli föremål för förnyad prövning. Förutsättningarna är i förordningen noggrant angivna. Besvärstalan får således inte tas upp till prövning med mindre den kan grundas på omständighet eller bevis, varom kännedom saknats vid fastställandet av den taxering vari rättelse sökes, och det måste vidare framstå såsom ursäktligt att den skattskyldige icke i annan ordning åberopat omständigheten eller beviset till vinnande av riktig taxering.
    Vid inställelsen hade X medfört läkarintyg som här av sekretesskäl icke kan refereras i vidare mån än genom hänvisning till utslaget, vari KR konstaterar att X icke varit i stånd att i taxeringshänseende bevaka sin rätt. Deklarationsförsummelsen kunde m. a. o. icke läggas X till last.
    I sak visade det sig, att myndigheterna icke vid något tillfälle vidtagit revision vare sig hos X eller hos hans bolag. Ombuden förklarade emellertid att deras klient var villig att i ordnat skick tillhandahålla allt bokföringsmaterial. Taxeringsintendenten förklarade sig då införstådd med att i sak granska de deklarationer, som skulle komma att avges. Rätten beviljade anstånd med målets prövning.
    Vid den fortsatta handläggningen, som skedde skriftligt, visade det sig att X hade en originalbokföring som på det stora hela kunde godtas, men att X saknat erforderlig initiativkraft för boksluts upprättande och deklarationers avgivande i rätt tid o. s. v. Målen hade nu kommit på rätt bog. Efter granskning av grundmaterialet och deklarationerna förklarade taxeringsintendenten sig kunna vitsorda X' resultatberäkningar (med vissa undantag, som i processuellt avseende saknar allt intresse). Rättens utslag innebar nedsättningar av praktiskt taget samtliga taxeringar. Ändringarna innebar, att X' taxeringar nedsattes med sammanlagt (143 240 + 627 060 + 521 890 +702 700 + 639 910 =) 2 634 800 kr. De av X helägda bolagens taxeringar sänktes med sammanlagt 850 000 kr. Målen har numera vunnit laga kraft.