Exporträtt 1. Bo HEDMAN. Internationella licensavtal. BENGT HAAK. Etablering utomlands. — Exporträtt 2. HUGO TIBERG. Transportavtalet. CHRISTER HOFMANN. Transportförsäkring. Sthm 1968. Exportföreningens Serviceaktiebolag, Förlaget. 206 s. resp. 204 s. Inb. kr. 60,00 per volym.

 

Den praktiska betydelsen för svenskt näringsliv av exporträttsliga frågor har ökat. Detta har i sin tur medfört ett stegrat behov av undervisning och information. Ansträngningar att snabbt tillgodose detta behov har Exportföreningen gjort genom anordnande av särskilda kurser samt genom litteraturtjänst och upplysningsverksamhet. Som ett led i dessa strävanden framstår utgivandet av bokverket »Exporträtt», varav de två första volymerna nu utkommit. Detta tillskott till den hittills sparsamt förekommande litteraturen i ämnet kan få betydelse ej blott i praktisk exportverksamhet utan även vid de intensifierade studier med inriktning på internationella frågor, vilka rimligen måste utvecklas inom ramen för både jurist- och ekonomutbildning.
    Hedman har i sitt bidrag behandlat ett ämne, som hittills icke tilldragit sig nämnvärd uppmärksamhet hos oss, nämligen internationella licensavtal. Begreppet licensavtal definierar förf. såsom »avtal, varigenom innehavaren av en rättighet på det industriella rättsskyddets område, licensgivaren, vanligen mot ersättning i form av royalty, konstruerad på olika sätt, medger annan person, licenstagaren, att utnyttja rättigheten» (s. 15). Det är alltså fråga om en mer eller mindre långt gående upplåtelse av patenterad uppfinning, rätt till varumärke, mönster e. d. Bakom den intressanta och instruktiva framställningen ligger mångårig praktisk advokaterfarenhet av hithörande problem. En svårighet vid läsningen erbjuder de ofta återkommande påståendena av typen »får anses ha hävningsrätt», »torde vanligen få göra rätt till skadestånd gällande» osv. Genomgående verkar dessa påståenden högst plausibla, men bristen på utförligare argumentering gör, att läsaren aldrig får en verklig möjlighet att kontrollera, på vilka överväganden förf. egentligen bygger. Ofta nog frågar man sig också, vilket lands lag som underförståtts som bakgrundsrätt till konkreta uttalanden. Berömvärt är, att framställningen kryddats med ett antal praktiska råd om vad ett licensavtal bör innehålla.
    Haaks framställning om etablering utomlands är hållen på ett allmänt plan och är därför väl lämpad såsom introduktion i ämnet för den, som överväger att driva rörelse utanför vårt land. För att erhålla konkreta detaljupplysningar om vilka problem, som möter i ett bestämt land, får ledning däremot sökas ur andra källor. Åtskillig litteratur i ämnet har under senare år tillkommit, bl. a. genom Exportföreningens försorg. En mycket nyttig och arbetsbesparande lista över dylik litteratur bifogas (s. 172 ff).
    Som exempel på vilka problem Haak tar upp till allmän behandling kan nämnas sådant som etableringsformer, finansieringsformer och vinsthemtag-

 

ning, samarbete med utländska medkontrahenter, stormarknadsfrågor, utlandsetablering och rättsskydd för utlandsetableringar. Genom sin inriktning får framställningen i stort karaktär av förteckning över vilka frågor som möter. Till yttermera visso har läsaren till sitt förfogande fått en särskild »checklist» vid utlandsetablering (s. 195 f). Någon mera ingående problemanalys får man däremot av lätt insedda skäl icke; en sådan får sakkunniga bedömare företa på basis av de konkreta omständigheterna vid en planerad utlandsetablering.
    Anslaget i Tibergs framställning om transportavtalet är tilltalande. Han vill skildra de rättsliga problemen ur exportörens synvinkel, vilket påpekas medföra, att transportfrågorna blir intimt sammanvävda med frågorna om köpavtalet och transportdokumentens användning (s. 13). Just detta samspel mellan köprätt och transporträtt är både praktiskt viktigt och vetenskapligt intressant. I flera sammanhang i fortsättningen berör förf. också hithörande frågor, men när det bränner till och läsaren verkligen önskar sig en närmare analys går framställningen vidare till andra ämnen. En förklaring härtill kan vara, att bokverket som helhet avsetts att få en sådan uppläggning, att en mera djupgående analys av just samspelet avses ske i annat sammanhang.
    Det är för övrigt otacksamt att, vid läsningen av en så innehållsrik framställning som det här är fråga om, beklaga sig över vad man inte fått. Det finns mycket större skäl att glädja sig över allt det värdefulla, som förf. funnit tillfälle att meddela. Avsnittet är en fyndgruva för upplysningar, och det mångskiftande materialet är pedagogiskt ändamålsenligt arrangerat. Framställningen uppbäres därutöver av sin förf:s lidelsefulla intresse för ämnesområdet, vilket gör den ovanligt njutbar och trevlig för läsaren. Mestadels är den också lättillgänglig, bortsett från enstaka undantag — jag föreställer mig exempelvis, att den kortfattade noten 1 på s. 23 rörande avlastarkontraktet och dess förhållande till fraktavtalet är rätt otillgänglig för en del av den läsekrets, till vilken framställningen i första rummet vänder sig.
    Efterhand som en helhetsbild av transportavtalet presenteras, hinner förf. ta ställning till en rad kontroversiella frågor. Mestadels känns vad som sägs övertygande, men helt naturligt icke alltid. Några kortfattade randanteckningar från läsningen må här meddelas.
    Förf. menar, att befraktare genom att använda »private forms» svårligen får lika gynnsamma fraktvillkor som genom att använda »approved documents» (s. 37). Utvecklingen under de senaste åren har dock medfört, att flera av de privata dokumenten, exempelvis avancerade konossement för kombinerade transporter, i själva verket är fördelaktigare än de andra, vilka alla är av något äldre datum. — När förf. (s. 51) talar om »FCT eller annat speditörskonossement» kan detta leda till missförstånd, eftersom dokumentet FCT ingalunda är ett konossement i transporträttslig mening; däremot är det strax dessförinnan (s. 50) omnämnda speditörskonossementet (Wilson & Co. samt Scanfreight) antagligen ett verkligt konossement (ett förhållande som på s. 51 sammanföres med en helt annan fråga, nämligen den om dokumentet är sådant att det godtages av bankerna). — Det vore önskvärt om förf. finge gehör för sin uppfattning, att utfärdande av s. k. back-letter ofta måste »betecknas som onödigt, eftersom avlastaren i alla fall är ansvarig för godset» (s. 58 nederst). Så uppfattas saken dessvär-

 

re icke av dem, som praktiskt sysslar med hithörande ting. — Den »tilläggskonvention i Stockholm 1963 (ännu ej ratificerad)», som omtalas (s. 61), utgör i själva verket ett förslag till konvention gjort av den privata internationella sjörättsorganisationen CMI och är ej frukten av en diplomatisk sjörättskonferens; den behandlade bestämmelsen antogs emellertid senare vid en dylik konferens i maj 1967. — Med anledning av vissa uttalanden (s. 78) kan erinras om att det i varje fall är så pass förenligt med luftbefordringskonventionen att göra en flygfraktsedel löpande, att Haagprotokollet 1955 i ett appendix innehåller ett uttryckligt uttalande om det lovliga i ett sådant förfarande. En annan sak är, att detta i praktiken icke lär förekomma. Vissa funderingar i detta sammanhang om flygfraktsedeln förefaller en smula främmande; det är alldeles klart, att detta dokument har bevisverkan i fråga om både godsbeskrivning och avtalets innehåll. — Rättsfallet NJA 1948 s. 701 gällde en mycket speciell situation (gratistransport åt anställd) och lär inte kunna åberopas såsom stöd på det sätt förf. gjort (s. 105). — Mot vad förf. anför (s. 112) om saklegitimation kan anföras, att det i allmänhet synes förhålla sig så, att en part i fraktavtalet kan föra talan utan att visa att han bär risken för transporten, är ägare till godset e. d. (jfr Teori och praxis, Festskrift till Karlgren, s. 81 f).
    Hofmann behandlar transportförsäkringen. En framställning av en i branschen verksam och erfaren person väcker läsarens förväntningar om att få materialet presenterat på ett särskilt matnyttigt sätt. Kanske man också bespetsar sig på att finna sådant material, som inte redovisas i gängse framställningar av akademisk typ, t. ex. praktiska upplysningar eller intressanta erfarenheter. Därför blir det i viss mån en besvikelse, att framställningen har traditionell karaktär och bygger på vanligen begagnade källor. Någon inblick i den erfarne försäkringsmannens verkstad med dess hemligheter får man alltså inte.
    Inom ramen för den valda uppläggningen erbjuds en utmärkt översikt av problemen. Med behållning följer man framställningen, som hela tiden gör ett sympatiskt anspråkslöst intryck. Översiktligheten medför kanske, att intrycket av och till blir en smula tunt. I anslutning till en paragraf i de allmänna villkoren för försäkring av gods behandlas två frågor, nämligen dels frågan när försäkringsgivarens ansvar börjar resp. slutar och dels frågan om vad som utgör försäkringsbart intresse. Bortsett från att dessa frågor bör hållas principiellt åtskilda på ett skarpare sätt än här gjorts, erbjuder de båda så mycket mera av såväl praktiskt som teoretiskt intresse. För att anknyta till den första frågan om försäkringens början och slut, händer det ibland att den skadegörande handlingen eller underlåtenheten ligger i tiden före försäkringstiden men den skadliga effekten uppkommer först sedan försäkringen börjat löpa. Räcker detta eller kräves att både handling (underlåtenhet) och effekt skall täckas av försäkringstiden? Detta är blott ett av flera sammanhang, där man verkligen önskar att förf. hade tagit ett djupare grepp i materialet. I förbigående måste man också beklaga, att 1967 års sjölagsändringar knappast har tillerkänts den framträdande plats som kunde ha varit motiverad med hänsyn till vikten av gjorda ändringar berörande besiktning, gemensamt haveri m. m.
    En ordlista i slutet av volymen med förklaring av en mängd ofta förekommande termer är säkerligen till stor nytta för exportörer, som söker upplysning om exporträttsliga problem. Ytterligare sammanställningar om

 

praktiska råd och anvisningar rörande vad exportören bör komma ihåg skulle ha ökat bokens användbarhet för åtskilliga av dess läsare.
    Ingen redaktionell samarbetning av de olika bidragen tycks ha skett. När Hofmann (s. 164) nämner gemensamt haveri, hänvisar han till vad han själv uttalat ett par sidor längre fram men ej till Tibergs uttalanden i ämnet dessförinnan (s. 66). Från läsarens synpunkt är sådant att beklaga.
    Till slut en formell anmärkning. Särskilt avsnittet om transportavtalet vanpryds av ett alltför stort antal tryckfel och inadvertenser. Ibland är det fråga om meningsförstörande fel: sålunda skall uttrycket »ansvar för flygfraktförare» (s. 76 rad 7) rimligen vara »ansvar som flygfraktförare», vilket ger en helt annan mening. Ibland är det fråga om ojämnheter av typen, att samma tidskrift (s. 24 och 119) eller bok (s. 62 och 67) citeras olika, att författarnamn blivit felaktiga (så s. 63) och liknande. Att putsa upp sådant blir en uppgift för den andra upplaga av boken, som helt säkert snart kommer att visa sig vara nödvändig. Om samtidigt priset på volymerna skulle kunna sänkas till en för svensk bokutgivning mera normal nivå, vore det kärkommet för oss vanliga konsumenter, som finner redan denna nivå avskräckande hög.

Kurt Grönfors