MOGENS KOKTVEDCAARD. Immaterialretspositioner. Bidrag til læren om de lovbestemte enerettigheder og deres forhold til den almene konkurrenceret. Ak.avh. Kbhvn 1965. Juristforbundets Forlag. 464 + XXXVI s. Dkr. 37,50.


En akademisk avhandling med spännvidd över hela immaterialrätten hör förvisso inte till det vardagliga inom nordisk rättsvetenskap. Ett omnämnande i SvJT:s spalter synes därför välmotiverat, även om det sker post festum — boken förde redan för två år sedan författaren till en välförtjänt professur vid Köpenhamns juridiska fakultet (se SvJT 1967 s. 141).
    Förf. ser som en huvuduppgift att söka klarlägga hela immaterialrättens struktur och särskilt förhållandet mellan de i lag avgränsade ensamrättigheterna och den allmänna konkurrensrätten. Han går till verket grundligt, med något så otidsenligt som en inledande utförlig och enligt rec:s mening mycket givande terminologisk diskussion (kap. I). Den i Danmark för immaterialrätten stundom lancerade termen »eneret» betecknas — överraskande nog — såsom »ganska praktisk». Emellertid håller sig förf. mest till termen immaterialrätt, bl. a. med hänsyn till att det icke alltid är fråga om en ensamrätt. Den vid 1967 års diplomatiska konferens i Stockholm i konventionen införda beteckningen intellektualrätt har givetvis icke kunnat upptagas till diskussion i sammanhanget, men förtjänar otvivelaktigt vidare begrundan.
    Med hänsyn särskilt till avhandlingens uppläggning, där det gällt att analysera konkurrensmomentet i relation till de immaterialrättsliga ensamrättigheterna, har förf. stannat för att betrakta immaterialrätten såsom en del av konkurrensrätten; som väntat är det dock honom fjärran att dra några slutsatser av denna framställningsteknik. Av försiktighetsskäl har förf. vidare valt att tala om »immaterialretspositioner» i stället för immaterialrättigheter, ehuru han medger att någon reell skillnad icke föreligger. Bland skälen för terminologivalet anges, att »det klæber næsten altid visse mærkelige forestillinger til rettighedsbegrebet» (s. 45). Ja, till de mera märkliga, som

 

Seve Ljungman 641man rentav har mycket svårt att tro på, hör att enligt förf. de flesta människor skulle uppfatta rättigheterna såsom kulformiga (s. 88).
    I den fortsatta framställningen, som innefattar givande historiska och komparativa utblickar (kap. III), kommer förf. att mer eller mindre utförligt beröra alla delar av immaterialrätten för att klarlägga dess konkurrensrättsliga relationer. Steg för steg belyses strukturen av upphovsrätten, patenträtten, varumärkesrätten o. s. v. genom ofta mycket träffande observationer.
    För upphovsrättens del (kap. IV) tar förf. sin utgångspunkt i den nordiska verksdiskussionen och vidareutvecklar den kritik, som Ross och Bergström framfört. En grundtanke, som förf. ofta återkommer till, är att verket består endast i den meningen, att vissa »udsnit af den ydre fysiske verden», s. k. manifest, kan bibringa iakttagaren en estetisk upplevelse och att samma upplevelse kan härröra från en mängd andra manifest (s. 117 f.). I rättsfunktionellt hänseende bör sålunda enligt förf. termen verk användas endast som en sammanfattande beteckning för de tillåtna, serieframställda exemplar, vilka upplevs som identiska (s. 139). Det centrala i upphovsrätten — liksom i hela immaterialrätten — är enligt förf. jämförelsen mellan olika manifest. Gång på gång påpekar förf. att jämförelsen utgör immaterialrättens »livsnerv» och han vill t. o. m. påstå, att något liknande icke förekommer inom andra rättsdiscipliner — möjligen med undantag av antropologisk bevisning i faderskapsmål, men där gäller det ju också att finna »den rette ophavsmand» (s. 185). Det är svårt att förstå varför förf. icke anser att exempelvis den rättsliga behandlingen av oriktig prestation inom kontraktsrätten vilar på en jämförande bedömning — ett flertal andra exempel att förtiga. Bortsett härifrån kan man tycka, att förf. borde nöjt sig med att framhäva jämförelsen såsom en karakteristisk företeelse inom immaterialrätten utan att därför göra gällande att detta moment är avgörande för hela rättsområdets egenart (det må kanske nämnas, att en svensk forskare, jur.lic. Gunnar Karnell, i en år 1964 framlagd licentiatavhandling med titeln »Upphovsrättens jämförelseobjekt» (stencil) har — utan kontakt i någon riktning med förf:s forskning — starkt betonat jämförelsens grundläggande betydelse inom verksproblematiken).
    I sin sakrika exposé över immaterialrätten är förf. sparsam med reflektioner angående den allmänna rättspolitiska målsättningen bakom reglerna. Förf. är icke heller särskilt benägen att i konkreta tolkningssituationer eller ens vid uttalanden de lege ferenda söka stöd i immaterialrättigheternas insatsstimulerande funktion, ej heller att diskutera de motstående hänsyn, likaledes av samhällelig art, t. ex. konsumentintressen, som kan påverka bedömningen. Såvitt rec. kunnat finna, är det blott i sammanhang med sökandet efter immaterialrättens särprägel, som förf. fäller några mera allmänna anmärkningar om immaterialrättens »formål» (s. 184). Han fäster sig här vid att många av de företeelser, som skyddas, kommer till på ett mycket slumpartat sätt, och att det därför icke kan vara fråga om något skydd för insatsen. Så som rec. ser detta, lider inte stimulansen till personliga insatser något avsevärt avbräck utav att även mindre betydande aktivitet i vissa fall belönas. Ofta kan det bero av rättstekniska hänsyn, att man här icke förmår utestänga den mindre kvalificerade insatsen från skydd. Som helhetsomdöme får väl ock konstateras, att immaterialrätten oftast söker dra kvalitativa gränser kring de insatser, som skyddas. Då förf.

 

41—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

642 Seve Ljungmananför de vetenskapliga insatserna såsom exempel på att skapande andligt arbete icke alltid skyddas, må framhållas, att ett sådant skydd — trots alla mer eller mindre sinnrika projekt på området — säkerligen icke skulle låta sig tekniskt genomföras på privaträttslig grund till följd av svårigheten att definiera skyddets föremål och omfattning. Här utgör en s. k. aktiv kulturpolitik den enda praktiskt användbara lösningen, vilket förf. f. ö. medger i annat sammanhang (s. 333). Kvar står frågan, om icke en sådan »kollektiv linje» kan diskuteras i andra sammanhang, där vissa grupper yrkar på skydd. I varje fall får man vara försiktig med att beteckna ett uttalat önskemål om skydd t. ex. från industrins sida såsom avgörande skäl för att införa det önskade skyddet.
    Med utgångspunkt från dessa allmänna reflektioner vill rec. inskränka sig till att beröra några få punkter, där en avvikande mening kan redovisas.
    I det patenträttsliga avsnittet (s. 140 ff) — där många träffande iakttagelser återfinns — har förf. framfört en skarp kritik mot tendensen att låta patentkravet i första hand avgöra skyddets omfattning och att tillmäta patenthandlingarna i övrigt värde huvudsakligen såsom tolkningsunderlag. Förf:s teser på detta område har redan givit anledning till invändningar i vårt land (se NIR 1967 s. 75 f.). Sammanfattningsvis innebär kritiken, att förf. undervärderar både kravet på att tredje man skall kunna erhålla snabb och effektiv information om ensamrättens räckvidd och svårigheterna för länder med förprövningssystem att bedriva granskningsarbetet effektivt utan att tillmäta patentkravet avgörande betydelse. Dessutom går den internationella trenden — som ju i särskild grad måste följas inom den konventionsbundna immaterialrätten — i motsatt riktning mot vad förf. rekommenderar (se förf:s egen framställning s. 159 f.).
    Efter en ingående analys av konkurrensmomentets relevans inom olika delar av immaterialrätten (kap. V) och motsvarande inverkan av kontraktsbundna relationer (kap. VI), kommer förf. in på den ofta diskuterade frågan, i vad mån konkurrensrättens generalklausul bör kunna användas för att supplera det lagbestämda immaterialrättsliga skyddet (kap. VII). Förf. hävdar bestämt, att dansk praxis medger en sådan supplerande rättstilllämpning, t. ex. vid vissa fall av s. k. slavisk efterbildning. Såsom förf. själv anmärker, finns det också andra tolkningar av denna praxis och debatten får väl bölja vidare på hemmaplan. Det må blott påpekas, att då nu den svenske lagstiftaren synes böjd att följa de övriga nordiska ländernas exempel och införa en — något modifierad — generalklausul, har man utgått ifrån att generalklausulen endast i mycket speciella undantagsfall skall kunna komplettera den immaterialrättsliga ensamrättslagstiftningen (se härom närmare SOU 1966: 71 s. 236 ff). Inför förf:s mycket detaljerade sammanfattning av de betingelser, under vilka ett efterbildningsförbud med stöd av generalklausulen bör kunna påräknas (s. 358 ff), gör man den reflektionen, att betingelserna ifråga borde kunna underställas de lagstiftande organen för att utröna, huruvida de stämmer med deras målsättning. Måhända skulle en sådan prövning resultera i betänksamhet inför ett till tiden obegränsat skydd för en produkts utformning; i Sverige är i varje fall den politiska inställningen mot all slags konkurrensbegränsning så deciderad, att man säkerligen icke skulle acceptera ett produktskydd enbart på grundval av konkurrenslagstiftningens generalklausul.
    Att förf. så starkt som skett engagerat sig för en utvidgad tillämpning av

 

Anm. av Mogens Koktvedgaard: Immaterialretspositioner 643generalklausulen vid slavisk efterbildning sammanhänger med att han icke finner det formgivningsskydd, som upphovsrätten och mönsterrätten erbjuder, av tillräckligt värde för industrien. I dess ställe vill förf. sätta en konkurrensrättslig »fremtoningsbeskyttelse», som skulle gälla »industrifrembringelsernes ydre form og udstyr» (s. 385). Beskrivningen av skyddsföremålet stämmer väl överens med vad som av de nordiska kommittéerna föreslås skyddat inom mönsterrätten, »en varas utseende» (SOU 1965: 61). Man frågar sig varför icke en reformerad mönsterlagstiftning kan fånga upp det skyddsbehov, som förf. påvisar. Enligt rec:s mening undvikes därigenom de berättigade invändningar ur synpunkten av fri konkurrens, som förf:s förslag om »en formløs tidsubestemt efterligningsbeskyttelse uden rigoristiske nyhedskrav» (s. 402) utan tvivel skulle föra i släptåg. Sedan må gärna, som förf. antyder (s. 399 f.), större kvalitetskrav ställas på den upphovsrättsligt skyddade brukskonsten, vilket ju stämmer väl överens med den svenska mönsterkommitténs rekommendationer (SOU 1966: 71 s. 211).
    Det kan kanske också vara på sin plats att beträffande det nuvarande skyddet i Sverige för brukskonst undanröja ett missförstånd, som förf. icke är ensam om. Skyddstiden är visserligen fortfarande tio år från offentliggörandet, men enligt övergångsbestämmelserna till 1960 års upphovsrättslag gäller beträffande alster, som offentliggjorts efter 1949, skyddet fram till utgången av år 1971, givetvis med tanke på att man då skulle ha hunnit taga ställning till förslaget om skydd intill 50 år från upphovsmannens död. De danska konstnärerna har väl därför just nu viss anledning att spara sina »bitre kommentarer» (s. 345; jfr s. 255). Om brukskonsten i Sverige inom en nära framtid äntligen jämställes med annan konst, såsom redan för länge sedan skett i samtliga nordiska grannländer, återstår blott det enligt rec:s mening mycket viktiga problemet om skydd i de fall, där skyddstiden redan utlöpt före år 1950. Grannländernas konstnärer kommer att få god täckning för bittra kommentarer, om de svenska lagstiftande organen vid reformen skulle följa mönsterskyddsutredningens majoritet och i strid mot vad eljest varit vanligt i liknande fall underlåta att återuppliva skyddet för de äldre verken. Sveriges mindre hedrande särställning på brukskonstens område skulle med denna lösning i praktiken bestå långt in på 2000-talet.
    För att nu återgå till professor Koktvedgaards utmärkt intressanta bok, så ser rec. ingen möjlighet att göra den full rättvisa inom ramen för en anmälan. Med hjälp av de föredömliga registren kan läsaren skaffa sig nyttigt vetande och nya perspektiv inom nära nog varje skrymsle av immaterialrätten. Den livliga och medryckande framställningskonsten gör också boken till ett högst charmerande »sammenligningsmanifest».
 

Seve Ljungman