ALBERT A. EHRENZWEIG, Private International Law. A Comparative Treatise on American International Conflicts Law, including the Law of Admiralty. General Part. Leyden 1967. A. W. Sijthoff. 293 s.

 

    Under ett »super-seminarium» i professor Albert Ehrenzweigs hem i Berkeley, Kalifornien, i november i fjol, i vilket inte mindre än sju »fulla professorer» från bl. a. Tyskland, Österrike, Japan och Sverige deltog, avbröt vår värd plötsligt en livlig diskussion om den internationella privaträttens problem med den utmanande beskyllningen: »you are all statutists»

 

    Den var överdriven men förklarlig i samband med en konfrontation mellan amerikanska och europeiska tänkesätt rörande de s. k. lagkonflikternas innebörd och deras lösning. I Förenta staterna pågår sedan länge en debatt inom och utom domstolarna så livlig att den väl kan uttryckas i Ehrenzweig's termer om »revolution» och »kontrarevolution». Dess intellektuella nivå har varit hög, dess vokabulär understundom diskutabel. Emellertid har debattörerna, bland vilka kan nämnas, utom Ehrenzweig själv, Yntema, Rheinstein, Currie, Cevers, Leflar, von Mehren, Trautman, Weintraub, främst sysslat med amerikansk »inter-state» konflikträtt, undvikit att utnyttja utomamerikansk rättslitteratur och stundom t. o. m. avvisat varje tanke på att ha något att skaffa med den internationella privaträttens problem, regler och doktrin extra muros. Mot denna brist på intresse hos amerikanarna att hämta inspiration utifrån (ehuruväl det stundom briljeras med citat från klassiker, ofta Magister Aldricus), svarar en svårighet hos européer och väl även latinamerikaner att tillgodogöra sig de värdefulla bidrag till förståelsen av den internationella privaträtten som de amerikanska revolutionärerna och kontrarevolutionärerna ger. Lärosatserna, som avser »inter-state problems» och måste ses mot bakgrund av att de utspelas inom en federation med, om jag räknat rätt, 55 skilda jurisdiktioner med egna lagstiftare och egen lagstiftning, men likväl inom en nation, ter sig ofta godtyckliga, nationalistiska, ibland doktrinära och ofta ägnade att leda till rättsosäkerhet. Deras värde ter sig för europén ofta högst diskutabelt och han kan finna sig benägen att hålla fast vid den kanske mer formalistiska metodik som härskar på vår kontinent. I den meningen är vi alla alltjämt »statutister». Men inte i alla avseenden.¹ Och de flesta författare på den europeiska arenan är säkert beredda att medge att rättsvetenskapen och dess deldiscipliner inte kan stå främmande för vad Ehrenzweig kallar (s. 60) »that great upheaval in all of human thinking which has taken place during the last half century». Han fortsätter: »Victorian faith in symmetry and sweetness has yielded to a sceptic striving for reality and truth. . . . The abstractness of Picasso, the self-expression of Rock'n Roll, have dethroned the concreteness of Watteau, the perfection of Pas de Deux».
    Danslektionerna i prof. Ehrenzweig's nya bok har ett högt didaktiskt värde. Han gör faktiskt den amerikanska debatten universellt tillgänglig, detta på grund av hans vidsträckta komparativa kunnande, förmågan att förstå andra och, inte minst, på grund av det goda humör och den författarglädje man möter i hans arbete. Det är en upplevelse att läsa det och man hoppas mycket av den »Special Part» som är avsedd att komma.
    Likväl är Ehrenzweig's »Private International Law» inte menat som ett arbete i komparativ rätt. Han har tidigare öppnat möjlighet för den utländske forskaren att få systematisk inblick i amerikansk »inter-state law»

 

¹ En »statutistisk» uppfattning att kollisionsnormen utpekar ett främmande»legal system» i dess helhet eller en »jurisdiction» och inte allenast en främmande regel (Ehrenzweig s. 75) måste väl anses övergiven. Däremot är det svårt att acceptera en tankegång, som ibland skymtar hos t. ex. Cavers, att en eller flera främmande »regler» kan övervägas allenast som verbalt annorlunda formulerade normalternativ. En främmande regel har överhuvudtaget intresse som ersättare för en regel i lex fori blott om den utsäger något annat än denna. Och för att vinna klarhet i vad den utsäger och hur dess tillämpning skall utfalla måste regeln ses mot bakgrund av den legala miljö eller det»system» den tillhör. 

genom arbetet »A Treatise on the Conflict of Laws» (1962). Det föreliggande arbetet avser, som framgår av dess underrubrik, amerikansk internationell privaträtt, alltså inte stat mot stat-situationerna men likväl amerikansk rätt. Framställningen är komparativ i den mening att hänsyn tas till andra länders rätt och doktrin. Språket är internationellt. Förf. slår en bro mellan amerikansk och icke-amerikansk doktrin som bör vara ägnad att förebygga missförstånd för framtiden på båda sidor om Atlanten om vad man har för sig och hur man tänker på andra sidan.
    Arbetet inleds med en redogörelse för rättskällorna. Sedan följer ett kapitel, »Theory», med en kort skildring av amerikansk doktrin i allmänhet, varefter följer en avdelning med titeln »The Theory of this Book (Evolution)» (s. 75—112). Detta är ett väsentligt avsnitt av arbetet, det väsentliga bör man kanske säga. Det definierar författarens s. k. »lex fori-approach». Han skiljer här mellan lex certa lata, å ena sidan, och lex incerta and ferenda, å den andra. Om en säker skriven eller oskriven kollisionsnorm (lex certa) föreligger finns inte någon plats för spekulativ »teori» om önskvärdheten av och förutsättningarna för avvikelse från lex fori. Om en säker kollisionsnorm finns till hands och sålunda skall sättas i tillämpning undgår man dock inte en rad problem som brukar anges som kvalifikation, anknytningsmomentens definition, renvoi, ordre public, den preliminära frågan, tilllämpningen av främmande rätt m. m. Dessa spörsmål behandlar Ehrenzweig under den samlande rubriken »The 'Structure' of Conflicts Rules» å s. 113—195. Förf. avlägsnar på skickligt sätt mycket av doktrinens bekymmer kring dessa paradnummer såsom skenproblem eller som eftersläpningar från »statutismen». På s. 177 läser vi sålunda följande: »I have submitted that this structure is largely the result of an overgeneralization of formulated conflict rules, following the replacement of the statutist choice of rules by universalist schemes of chosen 'laws', based on partly publicist, partly conceptualist theories. With the progressive reduction of this overgeneralization and return to a choice of rules, resort to the several phases of the structure becomes ordinarily dispensable».¹
    Gränsdragningen hos Ehrenzweig i hans »the theory of this book» mellan lex certa och lex incerta är ägnad att rensa och reda upp problemområdet. Man kan dock fråga var gränsen går mellan det säkra och det osäkra. Om svaret är att endast det är säkert, som inte någon vill beteckna som osäkert, och att allt annat är osäkert, så är likväl inte all ovisshet röjd ur vägen. Men helt visst är det värdefullt att föra åt sidan som Ehrenzweig gör (s. 76 ff) de fall, då lex fori tillämpas »as a matter of course», d. v. s. då absoluta och processuella regler i forumrätten föreligger. Härtill lägger han»moral data», varmed han förstår grundsatser om rättvisa och billighet som domstolslandet inte kan ge upp. Främmande rätt, å andra sidan, kan vara att tillämpa utan att en fråga om ett val uppstår t. ex. då det gäller innebörden av vissa uttryck i ett kontrakt eller vad förf. kallar »local data», t. ex. sjövägsregler. Ett val av en främmande rättsregel kan vidare förekomma utan anlitande av någon »teori» eller judiciell spekulation, då lex fori

 

¹ En benägenhet hos anmälaren att instämma i detta omdöme må förklara att han inte velat åtlyda en anmodan av Hjalmar Karlgren att i andra upplagan av »Internationell privaträtt» förtydliga sina ståndpunktstaganden rörande särskilt kvalifikationsläran. Jfr Karlgren, Internationell privat- och processrätt, 3:dje uppl., Lund 1966, s. 58 och 66 f., samt i SvJT 1968 s. 52. 

innehåller en »formulerad» skriven eller oskriven rättsregel eller vad förf.— i viss mån anlitande Picassos målarkonst snarare än Watteaus — kallar »a settled, nonformulated (»true») (judicial) rule».
    Diskussionen av lex incerta eller ferenda utgår från att främmande rätt kan vara att tillämpa även i fall då forumrätten inte tillhandahåller en kollisionsnorm. Det är för sådana fall som förf:s »lex-fori approach» blir av särskilt intresse. Den innebär dels ett konstaterande av att då främmande rätt tillämpas med stöd av en kollisionsnorm denna i sig själv ju tillhör och utgör lex fori. Vidare måste materiella regler i lex fori ges en subsidiär funktion i de fall då en främmande regel inte står till buds. Men vidare hävdar förf. för de osäkra eller de lege ferenda-fallen att »all choice-of-law reasoning, whenever it is made permissible and necessary by the absence of a (true) rule of choice, is based on the interpretation of the domestic rule whose displacement is sought» (s. 104). Hans motivering syns helt övertygande. Så länge det inte finns någon »högre» rätt som dikterar den internationella privaträttens utformning och tillämpning, måste tillskapandet av »nya» kollisionsnormer vid sidan av de lagstadgade eller eljest vedertagna bero av de värderingar eller den »policy» som ligger till grund för forumlandets rätt. Måhända är uttrycket »interpretation of the domestic rule» för trångt men mycket kan ligga i hur man uppfattar den engelska termen »interpretation» satt i motsats till »construction». Den kritik som Ehrenzweig mött syns ha härrört från dem, som trots allt anser att den internationella privaträtten är »governed» av något slag av »högre» principer såsom skyldigheten att respektera »välförvärvade rättigheter» eller främmande statsintressen el. dyl. Men dylika principer, liksom hänsyn till den internationella samfärdselns krav eller behov av förutsebarhet vid internationella transaktioner, kan mycket väl inläggas i forumlandets »policy» och blir utan tvivel först om så sker effektiva för skapandet av behövliga nya eller säkra kollisionsnormer.
    Ett sista kapitel om »Choice of Law in Admiralty» är en högintressant tillämplighetsövning på ett specialområde av det som tidigare sagts. Anmälaren vågar sig inte på en kommentar utöver omdömet att kapitlet bidrar till att stegra förväntningarna på den »Special Part» som det föreliggande arbetet ställer i utsikt.

Hilding Eek