Dagsbotens storlek

 

Den 21:sta domarregeln säger: »Lika brott kräver lika straff, och därföre skall man icke se därefter, att en är fattig eller rik, utan straffa den ena som den andra, där lika brott äro». Dagsbotssystemet — som infördes den 1 januari 1932 — följer väl regelns första led, när det gäller bestämmandet av brottets svårhetsgrad genom ådömande av ett visst antal dagsböter, men revolterar i övrigt mot densamma genom att dagsbotens belopp skall fastställas efter den sakfälldes betalningsförmåga eller — som lagen säger — »efter vad som prövas skäligt med hänsyn till den tilltalades inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt».
    De sålunda angivna riktlinjerna sammanfattades av vederbörande departementschef (Gärde) så:

 

    »Med dagsbotssystemet torde — — — ha åsyftats ett fastställande av det penningbelopp, beräknat för dag, som den sakfällde vid bötesdomens meddelande under en längre tid kan antagas böra avstå, med hänsyn till inkomst, förmögenhet och ekonomiska förhållanden i övrigt utan att han därigenom lider nöd eller brister i honom åliggande försörjningsskyldighet. Detta belopp, som den sakfällde med god vilja för varje dag kan lägga å sido, skulle således anses motsvara en dagsbot. — — — Jag anser mig härvid böra förutskicka, att med dagsbotssystemet icke åsyftas någon proportionalisering med matematisk noggrannhet efter betalningsförmågan utan att dagsbotsbeloppets bestämmande bör vara föremål för domstolens fria prövning» (NJA II 1931 s. 14—16). Han framhöll vidare: »Den tanke, som ligger till grund för dagsbotssystemet, är att bötesstraffet skall så avpassas efter den sakfälldes betalningsförmåga, att han med god vilja skall kunna erlägga böterna i penningar och icke behöva undergå fängelsestraff» (ib. s. 17).

 

Lagrådets majoritet yttrade bl. a.:

 

    »Enligt den uppfattning, som ligger till grund för förslaget, torde i allmänhet dagsboten böra motsvara det belopp, som den sakfällde med avseende å egna nödiga behov, försörjningsskyldighet mot annan och övriga ekonomiska förhållanden kan av sin medelinkomst för dag med iakttagande av den allra största sparsamhet avstå till betalning av böterna, d. v. s. en dagsbot är det belopp, som den sakfällde med hänsyn till sin betalningsförmåga skäligen bör böta om dagen. — — — Det är obestridligt, att grund finnes för antagandet, att dagsbotssystemet kan komma att för vissa betydande befolkningsgrupper medföra en ej oväsentlig nedsättning av de nu vanliga bötesstraffen. Bestämmelserna om bötesminimum 5 kronor och om lägsta belopp för dagsboten 1 krona synes därför erforderliga till förhindrande av alltför små bötesstraff. Även det valda dagsbotsmaximum 300 kronor synes lämpligt. Att inom bötesstraffets område för de sällsynta undantagsfall, där sådant kunde vara möjligt, använda än högre dagsbotsbelopp skulle snarast te sig stötande och knappast vara ägnat att stärka den rättvisa princip, som ligger till grund för dagsbotssystemet. Tillvaron av dagsbotsminimum och dagsbotsmaximum torde dessutom förekomma en alltför matematisk noggrannhet vid dagsbotsbeloppets bestämmande» (ib. s. 21—22).

 

Dagsbotens minimibelopp bestämdes ursprungligen till 1 kr. och dess maximum till 300 kr. I och med brottsbalkens ikraftträdande den 1 januari 1965 höjdes dessa belopp till 2 resp. 500 kr. Anledningen till höjningen var för-

 

ändringen av penningvärdet. Minsta bötespåföljden (antalet dagsböter X dagsbotens belopp) höjdes samtidigt från 5 till 10 kr. Gärde, lagrådet, justitieombudsmannen Ekberg och professorn Strahl har utfyllt den knappa lagtexten med uttalanden om de principer, domstolarna bör följa.¹ För översiktens skull redovisas dessa principer punktvis under rubrikerna inkomst, förmögenhet, försörjningsskyldighet och ekonomiska förhållanden i övrigt.

 

Inkomst
1. Med inkomst avses medelinkomsten per dag, beräknad efter förhållandena vid bötesdomens meddelande under en längre tid framåt (ett år).
    2. Ej blott penninginkomst utan även naturaförmåner räknas såsom inkomst. Att den sakfällde har blott obetydlig kontantinkomst anses emellertid ägnat att minska dagsbotsbeloppet på grund av svårigheter att avsätta medel till bötesbetalning.
    3. Har den sakfällde icke någon inkomst, oaktat han ej varit urståndsatt att utföra eller erhålla förvärvsarbete, bör hans dagsinkomst bestämmas till genomsnittsförtjänsten för dag i orten för personer i hans ställning.
    4. Har den sakfällde ringa eller ingen inkomst, oaktat hans levnadskostnader är höga, bör dessa senare i stället för inkomsten läggas till grund vid dagsbotsbeloppets bestämmande. Som exempel nämnes, att den tilltalade på grund av underhållsbidrag från anhöriga lever efter en standard, som icke motsvaras av hans egna inkomster.
    5. Det är tydligt att med inkomst ej förstås den taxerade inkomsten, även om den i flertalet fall kan erbjuda en god ledning för domaren vid utredningen av betalningsförmågan.

 

Förmögenhet
1. Gärde framhöll endast: »Är den sakfällde i besittning av förmögenhet, inverkar detta uppenbarligen höjande».
    2. Även om förmögenheten är blygsam, torde den sakfällde gentemot personer, i övrigt med honom jämställda, intaga en bättre ekonomisk ställning än som följer enbart av ränteinkomsten, beräknad per dag.
    3. Äger den sakfällde ett kapital, som vid tiden för bötesdomen lämnar ingen eller ringa inkomst, bör istället för inkomsten till grund för beräkningen läggas den levnadskostnad, som han trots bristen på inkomst tillåter sig eller m. h. t. sina ekonomiska förhållanden skäligen skulle kunna tillåta sig.
    4. Straffet får ej verka såsom förmögenhetskonfiskation.

 

Försörjningsskyldighet
1. I första hand bör hänsyn tagas till vad som kan anses nödigt till den sakfälldes eget underhåll samt till fullgörande av honom åliggande försörjningsskyldighet. De allmänna levnadskostnaderna på orten är normerande.
    2. En starkare differentiering inom befolkningslager med ungefär samma ekonomiska förhållanden synes böra äga rum endast efter påtagligt välgrundade normer såsom gift eller ogift stånd, antalet oförsörjda barn o. s. v.

 

¹ Se NJA II 1931 s. 14 ff, 19 ff och 31 ff samt Ekberg i SvJT 1932 s. 309 ff, Gärde i SvJT 1931 s. 251 ff och 1933 s. 497 ff samt Strahl i Om påföljder för brott, 2:a uppl. 1955, s. 93 ff. 

    3. Har den tilltalades make egen inkomst och räcker den till dennes och barnens underhåll, torde den sakfällde vid dagsbotsbeloppets bestämmande icke böra tillgodoräknas något avdrag för försörjningsskyldighet. Om makens inkomst icke förslår till full försörjning av familjen men likväl kan lämna bidrag därtill, bör tydligen avdraget för försörjningsskyldighet jämkas med hänsyn härtill. Liknande inverkan kan den omständigheten ha, att hemmavarande barn äger egen inkomst av kapital eller arbete.
    4. Det har påpekats, att svårigheterna att bestämma avdraget för försörjningsskyldighet blir större ju högre upp på inkomst- och förmögenhetsskalan man kommer.

 

Ekonomiska förhållanden i övrigt
1. Gärde anförde: »Men vidare böra beaktas den sakfällde åliggande ekonomiska förpliktelser av annat slag» (än försörjningsskyldighet). Som exempel angav han »skuldsättning». Ekberg har i stället för sistnämnda begrepp använt »mycket skuldsatt». Skälig hänsyn bör tagas till räntebetalningar och ofrånkomliga utgifter för amorteringar.
    2. Skattskyldigheten bör beaktas. Beträffande höga inkomster torde hänsyn tagas till det progressiva skattetrycket.
    3. Om den sakfällde förut ådömts böter, som ännu icke till fullo guldits, kan hans betalningsförmåga ha så nedsatts, att vid det nya bötesstraffets ådömande dagsboten bör bestämmas till lägre belopp än i den tidigare bötesdomen, även om hans ekonomiska förhållanden i övrigt är oförändrade.
    4. Sedan Gärde i propositionen nämnt, att den omständigheten, att brottet medfört vinning för den tilltalade kunde verka höjande på dagsböternas antal liksom på dagsbotens belopp, uttalade han sig sedermera i den riktningen, att så kan ske endast i fråga om dagsböternas antal.

 

Uttalanden om fall, då det lägsta dagsbotsbeloppet bör utdömas
Rent principiellt anförde Gärde, att »böterna ej (få) nedsjunka till en sådan obetydlighet, att de ej längre å den sakfällde verka som straff».
    I anslutning till ett uttalande i riksdagen år 1931, vari Gärde anförde några fall där han ansåg minimibeloppet kunna passa, framhöll han senare i ett föredrag: »Det var fråga om personer, som åtnjöto fattigunderstöd eller voro oförmögna till arbete, och där omständigheterna jämväl i övrigt voro i hög grad ömmande».²
    Ekberg instämde i ett inlägg i Gärdes uttalande och fortsatte: »Liksom straffet vid tillämpning av en straffskala med fixerade minimi- och maximistraff endast undantagsvis bestämmes i enlighet med skalans minimum, likaväl — låt vara på i viss mån andra grunder — bör det för dagsbot bestämda minsta beloppet allenast användas i rena undantagsfall. Med denna utgångspunkt synes dagsbotsbeloppet för en arbetsför person i regel böra sättas ej obetydligt högre, allt efter på orten gällande löner och levnadskostnader».³
    Rådmannen Nyborg protesterade i en artikel mot Gärdes och Ekbergs sistnämnda uttalanden och underströk, att den förres motivering till lagen föranleder den slutsatsen, »att dagsbotsminimum bör komma till användning

 

² SvJT 1933 s. 509.

³ SvJT 1932 s. 314.

 

i alla de fall, då den tilltalade icke med bästa vilja kan spara mera per dag än vad som motsvarar sådant minimum».⁴

 

Uttalanden om fall, då det högsta dagsbotsbeloppet kan utdömas
Här föreligger endast lagrådets inledningsvis återgivna uttalande om »de sällsynta undantagsfall», då maximum kan användas.

 

Vissa angivna tumregler för bestämmande av dagsbotens belopp
I handboken »Om påföljder för brott» (2:a uppl. 1955 s. 95) har Strahl framhållit: »Såsom hjälpmedel vid dagsbotens bestämmande har — — — den regeln vunnit insteg, att dagsboten preliminärt beräknas till 1/1 000 av årsinkomsten. Från det belopp, som därigenom erhålles, göres sedermera de avvikelser, oftast uppåt, som anses motiverade av omständigheterna i det särskilda fallet, såsom att förmögenhet finnes eller försörjningsskyldighet saknas, eller att den tilltalade tvärtom har stor försörjningsbörda. Beträffande höga inkomster torde hänsyn tagas till det progressiva skattetrycket. — — — På det hela taget synas domstolarna iakttaga stor, enligt mångas mening alltför stor, försiktighet vid bestämmande av dagsbotsbeloppet. Enligt — — — stickprovsundersökningen voro 1949 de mest använda dagsbotsbeloppen 3, 4 och 5 kr. Penningvärdets fall sedan dess har förmodligen medfört en genomsnittlig höjning av dagsbotsbeloppen.» — Räknat efter konsumentprisindex (år 1949 = 100) motsvarar nyssnämnda tre belopp nu drygt 6, 8 och 10 kr.
    Rådmannen Rosén har i SvJT 1961 s. 303 redogjort för en i Stockholms rådhusrätt i början av 1960 upprättad promemoria om straffmätning i trafikmål m. m. Avsnittet »Dagsbotsbeloppet» anger följande normer: »En tusendel av årsinkomsten med avdrag av 2 kr. för hustru och 2 kr. för varje barn. Vid högre inkomster dessutom avdrag på grund av skatteprogressiviteten. Vid förmögenhet höjes med 1 kr. för varje belopp å 20 000 kr. Lägsta dagsbot för arbetsför familjeförsörjare (och för värnpliktig) 3 kr. samt för arbetsför ensamstående person 5 kr.» — Anmärkas bör, att minsta dagsbotsbeloppet vid den tiden var 1 kr.
    Riksåklagarämbetet har i cirkulär nr 119 av den 6 februari 1963 lämnat »vissa vägledande anvisningar» ang. grunderna för dagsbotsbeloppets beräknande vid strafföreläggande, dock med den anmärkningen att de icke är avsedda att vara uttömmande. Efter att ha gjort ett kort sammandrag av uttalanden i samband med dagsbotssystemets införande samt åberopat tillämpad praxis hos domstolar och åklagare, anger ämbetet följande riktlinjer:

 

»1. Dagsboten bör i princip beräknas till 1/1 000 av årsinkomsten (grundbot). Med årsinkomst förstås i detta sammanhang bruttointäkterna med avdrag allenast för kostnaderna för intäkternas förvärvande (årsinkomst sålunda = sammanräknad inkomst å sid. 4 i deklarationsblanketten). För gift person, vars make har egen inkomst, beaktas i princip i förevarande sammanhang endast vederbörandes egen inkomst, icke jämväl makens. För hustru utan egen inkomst eller med i förhållande till makens helt ringa inkomst tages dock såtillvida hänsyn till mannens inkomst, att dagsboten för hustrun bestämmes med skäligt beaktande av den levnadsstandard hustrun kan antagas hålla.
    2. I högre inkomstlägen bör med hänsyn till skatteprogressiviteten vid den statliga beskattningen och den därav föranledda högre skattebelastningen i dessa inkomstlägen viss reduktion ske av grundboten. Reduktion bör inträda

 

⁴ SvJT 1932 s. 475.

 

först när årsinkomsten uppgår till eller överstiger 20 000 kronor samt verkställes med ledning av följande tabell. Avdragsbeloppen ha i tabellen beräknats så, att de motsvara 1/1 000 av den merskatt som föranledes av progressivitetsreglerna för högre inkomster.

Årsinkomsten överstiger	men icke	avdragsbelopp
20 000 : —	25 000 : —	1 : —
25 000 : —	30 000 : —	2 : —
30 000 : —	35 000 : —	3 : —
35 000 : —	40 000 : —	5 : —
40 000 : —	45 000 : —	6 : —
45 000 : —	50 000 : —	7 : —
50 000 : —	60 000 : —	9 : —
60 000 : —	70 000 : —	12 : —
70 000 : —	80 000 : —	15 : —
80 000 : —	90 000 : —	19 : —
90 000 : —	100 000 : —	23 : —
100 000 : —		27 : —

 

    3. För gift man med hustru utan egen inkomst medges härutöver avdrag med 1/5 av det enligt punkterna 1. och 2. framräknade dagsbotsbeloppet. Därest hustrun har egen inkomst av sådan storleksordning, att den kan antagas förslå till hennes eget uppehälle (minst 4—5 000 kr.), sker dock ej sådant avdrag.
    4. För hemmavarande barn, som för sitt uppehälle är väsentligen beroende av den tilltalade, medges ytterligare avdrag med två kronor för varje barn.
    5. Behållen förmögenhet understigande 30 000 kr. beaktas i allmänhet icke vid dagsbotens fastställande. Uppgår förmögenheten till eller överstiger nämnda belopp, göres tillägg till grundboten med en krona för de första 30 000 kronorna samt med en krona för varje ytterligare fullt 10 000-tal kronors förmögenhet.
    Föreligger mera betydande skuldbörda, bör denna inverka på dagsboten i sänkande riktning efter vad som prövas skäligt.
    6. Om en tillämpning av de i det föregående angivna normerna för dagsbotsberäkningen skulle i det särskilda fallet leda till ett lägre dagsbotsbelopp än fem kronor, bör dagsboten likväl som regel icke sättas lägre än nämnda belopp. Undantag bör kunna ifrågakomma för personer, vilka sakna förmögenhet och äro varaktigt arbetsoförmögna eller eljest äro att hänföra till gruppen socialfall. Vidare bör för studerande eller värnpliktig utan arbetsinkomst eller förmögenhet samt för person, som endast uppbär folkpension, dagsboten i allmänhet fastställas till tre kronor. Det må anmärkas, att enligt den nyligen antagna brottsbalken (25 kap. 2 §) lägsta dagsbotsbeloppet höjts till två kronor och högsta dagsbotsbeloppet till femhundra kronor.
    7. Dagsboten bör alltid fastställas till helt krontal. Dagsbotsbelopp överstigande tjugofem kronor bör avrundas nedåt till tal jämnt delbart med fem.»

 

Cirkuläret har återgivits i kommentaren till brottsbalken III (s. 17—18).

 

Av det ovanstående framgår, att det finns två grundläggande regler för bestämmandet av dagsbotens belopp i flertalet fall:
    1. beloppet är lika med vad den tilltalade per dag kan avstå av sina samlade resurser, om han i sin livsföring iakttar den allra största sparsamhet (= »maximisparkvoten»);
    2. straffet får ej verka såsom förmögenhetskonfiskation.
    Som en bakgrund till nedanstående beräkningar kan anmärkas, att medianinkomsten (den deklarerade sammanräknade nettoinkomsten före »Övriga allmänna avdrag») för alla slags inkomsttagare i riket år 1965 var 12 690 kr. (tab. 378 i Statistisk årsbok för 1967).⁵ Det kan antagas, att

 

⁵ Personer med inkomster under 2 400 kr. ingår i regel dock inte i tabellen annat än vid samtaxering. 

nämnda belopp, omräknat brutto, för år 1968 motsvarar cirka 16 000 kr., i allt fall ej mera. Vidare kan framhållas, att Centrala folkbokförings- och uppbördsnämnden i cirkulär nr 445/1967 fastställt existensminimibeloppen för år 1968 dels såsom normalbelopp, dels såsom högsta belopp, de senare i händelse av väsentligt nedsatt skatteförmåga till följd av långvarig sjukdom m. m. Spännvidden mellan dessa belopp är ganska liten, och det torde med säkerhet kunna påstås, att de sistnämnda även för en arbetsför person är betydligt mera realistiska än de förra. De högsta beloppen är 6 750 kr. för ensamstående utan barn, 9 000 kr. för makar och likställda utan barn, 10 000 kr. för ensamstående eller makar med ett barn samt ytterligare 1 000 kr. för varje barn utöver ett. Normal ålderspension från folkpensioneringen är fr. o. m. den 1 juli 1968 per år 8 112 kr. för två pensionsberättigade makar och 5 220 kr. för ensamstående.
    Det kan vidare anmärkas, att förmögenheter ej överstigande 100 000 kr. är fria från förmögenhetsskatt. Antalet förmögenhetsägare med förmögenhetöverstigande 100 000 kr. var år 1965 206 936, d. v. s. drygt 4,5 % av ovannämnda inkomsttagare; medianförmögenheten för desamma var 153 700 kr.
    I de följande kalkylerna har använts tabell 19 för beräkning av preliminär A-skatt för år 1968.

 

A 1. Ogift tilltalad (tt) med medianinkomsten eller med förmåga att skaffa sig den
Med ogift likställes änkling, änka, frånskild eller hemskild. Om barn finns, tillämpas även punkt A 4 nedan.
    Det sätt att bestämma dagsbotsbeloppet, som ligger närmast till hands, är att minska beloppet 16 000 kr. med dels högsta existensminimibeloppet 6 750 kr., dels preliminärskatten (enligt tabell 19) 5 160 kr. och dividera återstoden med 365 (dagar). Man får då en kvot å något mer än 11 kr.
    Enligt RÅ-cirkuläret skulle dagsboten bli 16 kr. Om man tänker sig ett brott, som föranleder 30 dagsböter, blir skillnaden mellan beräkningssätten inte mindre än 150 kr.
    Så finslipade som preliminärskattetabellerna blivit, är skillnaden mellan den slutliga skatten och preliminärskatten oftast ganska liten i de okomplicerade fallen. Man bör därför kunna acceptera ovannämnda skatteavdrag 5 160 kr. Minskar man 16 000 kr. med detta belopp, erhåller man en rest å 10 840 kr. Det gör knappt 30 kr. per dag. Man torde med fog kunna göra gällande, att »maximisparkvoten» i detta läge icke kan ligga högre än omkring 1/3 av sistnämnda belopp (jämför den »Budget år 1968», som finns intagen i ICA-kuriren nr 11/1968).
    Denna beräkning visar med all önskvärd tydlighet, att det helt enkelt inte går att räkna fram en rättvis dagsbot med tillämpning av den s. k. 1/1 000 regeln. Divisorn bör i stället vara 1 500. Årsinkomsten 16 000 dividerad med denna divisor ger en kvot, som ligger strax under 11 kr.

 

A 2. Ogift tt med lägre eller högre inkomst eller inkomstmöjlighet än under A 1
Enligt RÅ-cirkuläret bör dagsboten i regel icke sättas lägre än 5 kr., dock att i socialfallen samt grupperna studerande eller värnpliktig utan arbetsinkomst eller förmögenhet och folkpensionärer dagsboten i allmänhet bör fastställas till 3 kr. Den anmärkningen bör här omedelbart riktas mot rekom-

 

mendationen, att den varken har stöd av lagtexten eller av förarbetena till lagen. Lägsta dagsbotsbeloppet är enligt lag 2 kr.
    Utgår man i stället från det under A 1 angivna basbeloppet 11 kr. och tillämpar förut omnämnda grundregel nr 1, får man följande dagsbot vid de med 1 500 jämnt delbara lägre inkomstlägena:

inkomst	dagsbot
15 000 : —	10 : —
13 500 : —	9 : —
12 000 : —	8 : —
10 500 : —	7 : —
9 000 : —	6 : —
7 500 : —	5 : —
6 000 : —	4 : —
4 500 : —	3 : —
under 4 500 : —	2 : —

    I RÅ-cirkuläret har möjligheten till reduktion och avsteg från 1/1 000-regeln införts fr. o. m. inkomster å 20 000 kr., varvid skatteprogressiviteten i högre inkomstlägen angivits som skäl. Avdragen varierar i en stigande skala från 1 till 27 kr., vilket sistnämnda avser årsinkomster över 100 000 kr.
    Bygger man vidare på medianfallet, kommer man inte alls så snabbt till så höga dagsbotsbelopp som finns angivna i RÅ-cirkuläret. Man kan somtest ta gruppen med 24 000 kr. i årsinkomst. Den ogifte betalar här en preliminärskatt å 8 928 kr. Efter avdrag härav återstår per dag något mera än 41 kr. Det är väl ingen som på allvar tror, att hans maximisparkvot är 24—1 = 23 kr./dag. Däremot är det realistiskt att fortfarande räkna med 1/1 500 av inkomsten, d. v. s. 16 kr.
    Ökar man inkomsten till 48 000 kr., blir preliminärskatten 21 768 kr. Enligt RÅ-cirkuläret skulle dagsboten bli 40 kr. (48 — 7 — 1). Tt har här något mindre än 72 kr./dag kvar efter skatten. Det är oundvikligt, att han har betydligt högre, nödvändiga levnadskostnader än 24 000 kronors-mannen (enligt ovan 41 — 16 eller 25 kr./dag), eftersom han befinner sig i en relativt hög inkomstklass, måhända inte dubbelt så mycket men säkerligen 40kr./dag. Det ger en maximisparkvot = dagsbot å 32 kr.
    Man kan slutligen ta 96 000 kronors-inkomsttagaren. Enligt RÅ-cirkuläret skulle dagsboten bli 70 kr. (96 — 23 — 3). Här har tt efter skatten, 50 880 kr., kvar nära 124 kr./dag. Drar man ut konsekvenserna av resonemanget här ovan, kommer man till nödvändiga utgifter på inemot 60 kr./dag och en maximisparkvot = dagsbot å 64 kr.
    För det fåtal fall, där tt har mer än 96 000 kr. i årsinkomst, är det inte mödan värt att gå in i detaljerna. Det är sannolikt så, att 1/1 500-principen ger ett skäligt resultat över hela fältet. Om man emellertid vill söka bestämma det fall, då maximiboten, 500 kr./dag kan utdömas, måste man röra sig med siffror, som verkar något utopiska. Enligt RÅ-cirkuläret skulle tt i så fall ha en inkomst av 527 000 kr. Efter skatt å 326 740 kr. återstår nära 550 kr./dag. Av sistnämnda belopp skulle alltså 500 kr. utgöra dagsboten! Man torde här erinra sig vad lagrådet en gång yttrade, nämligen att för de sällsynta undantagsfall, där sådant kunde vara möjligt, använda än högre dagsbotsbelopp än det då fastställda maximibeloppet 300 kr. snarast skulle te sig stötande och knappast vara ägnat att stärka den rättvisa princip, som ligger till grund för dagsbotssystemet. Så som det nu har blivit, måste man beträffande en ogift tt utan förmögenhet komma så högt som till 750 000 kr. för

 

 

42—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

att kunna döma ut 500 kr. i dagsbot. Fallet är emellertid nog så teoretiskt, eftersom en tt i de mycket höga inkomstlägena säkerligen också har stor förmögenhet.
    En »lathund» för belopp ovan medianinkomsten upp till 96 000 kr. skulle således (med intervaller) se ut så här:

inkomster	dagsbot
18 000 : —	12 : —
21 000 : —	14 : —
24 000 : —	16 : —
27 000 : —	18 : —
30 000 : —	20 : —
33 000 : —	22 : —
36 000 : —	24 : —
39 000 : —	26 : —
42 000 : —	28 : —
48 000 : —	32 : —
54 000 : —	36 : —
60 000 : —	40 : —
66 000 : —	44 : —
72 000 : —	48 : —
78 000 : —	52 : —
84 000 : —	56 : —
90 000 : —	60 : —
96 000 : —	64 : —

 

 

A 3. Ogift tt med förmögenhet
Detta avsnitt är otvivelaktigt ett av de svårare. Gärde framhöll endast, att innehav av förmögenhet uppenbarligen inverkar höjande, och lagrådet underströk, att även en blygsam förmögenhet ger tt bättre ekonomisk ställning än som följer enbart av ränteinkomsten. Rådmannen Rosén har, som ovannämnts, uppgivit, att Stockholms rådhusrätt ökar dagsboten med 1 kr. för varje belopp å 20 000 kr., och RÅ-cirkuläret rekommenderar en höjning med 1 kr. för de första fulla 30 000 kronorna och med 1 kr. för varje ytterligare fullt 10 000-tal kr. En förmögenhet å 100 000 kr. skulle således föranleda enökning med 5 kr. enligt rådhusrätten och 8 kr. enligt cirkuläret samt en å 150 000 kr., som ligger ungefär på medianen för förmögenheter över 100 000 kr., med 7 respektive 13 kr.
    Förmögenhet kan — såsom framgår av förmögenhetsbilagan till den allmänna självdeklarationen — vara av mycket varierande art. Somliga tillgångar är mycket lätt realiserbara, medan andra åter är hårt bundna. En sådan skattepliktig tillgång som rätt till livränta eller annan stadigvarande förmån tillhör den senare gruppen. Fråga är om det verkligen varit lagstiftarens mening att ta samtliga förmögenhetsobjekt över en kam. Mot bakgrunden av lagrådets ovannämnda uttalande och med beaktande av vad som nämnts under »Inkomst» punkt 2 är det tämligen ovisst, och man bör nog kunna laga efter lägligheten.
    Vad beträffar storleken av »tilläggsboten» vid innehav av förmögenhet torde RÅ-cirkuläret ge en mera rättvisande lösning än den av rådhusrätten angivna. Teoretiskt skall man väl räkna med att den tas ur förmögenhetsmassan, vilket dock merendels nog inte inträffar i praktiken. Vid ett dagsbotsantal av 30 blir tillägget 390 kr. och vid ett antal av 60 — vilket markerar övergången till allvarligare bötesbrott — 780 kr. i ovannämnda medianläge (150 000 kr.). Det kan näppeligen stå i strid med grundregeln nr 2, nämligen att straffet ej får verka som förmögenhetskonfiskation.

 

A 4. Ogift tt med hemmavarande barn
Stockholms rådhusrätt medger här ett avdrag av 2 kr. för varje barn. Så gör även RÅ-cirkuläret med det förtydligandet, att det gäller barn som för sitt uppehälle är väsentligen beroende av tt.
    Om man utgår från den numera vanliga, ordinära skol- och yrkesutbildningen, kommer man i princip till en lägsta åldersgräns av 18 år för en självförsörjande person (= den övre minderårighetsgränsen enligt arbetarskyddslagen). En rimlig schablonregel bör vara, att avdrag sker för varje barn, som ej fyllt 18 år. Undantag uppåt torde kunna ske, om barnet för sitt uppehälle är väsentligen beroende av tt, t. ex. om det är sjukligt eller föranleder utgifter för gymnasie- eller därmed jämställda studier. Undantag nedåt äger rum, om barnet har egna inkomster av arbete eller kapital som gör det väsentligen oberoende av tt.
    Avdragets storlek, som skall ge ett mått på omfattningen av tt:s försörjningsbörda beträffande barnen, kan självfallet diskuteras. Något skäl till att det skall vara just 2 kr. har inte anförts. Det är utan tvivel svårt att finna en skälig lösning. En ledning erbjuder dock konstruktionen av de högsta existensminimibeloppen, inklusive tillägget för ett barn. Tillägget motsvarar 10 %, räknat på det sammanlagda beloppet (10 000 — 9 000 = 1 000 kr.). Ett lika stort avdrag på grundboten för varje barn verkar ganska skäligt. Såsom exempel kan anföras en tt i medianklassen, som således får sin grundbot 11 kr. minskad med 10 % till, efter avrundning, 10 kr.
    Anm. till A 1—4. RÅ-cirkuläret rekommenderar en justering nedåt av dagsbotsbelopp överstigande 25 kr. till tal jämnt delbart med 5. M. h. t. alla osäkra faktorer, vilka förstärks ju högre upp man kommer, kan förmodligen ingen erinran riktas mot principen i och för sig. Det torde emellertid kunna diskuteras, om inte gränsen i stället bör dragas i närheten av 100 000 kronorsstrecket. — Det är underförstått, att från bruttoinkomsten får avdragas belopp som svarar mot tt:s ekonomiska förpliktelser av varjehanda slag, t. ex. räntor å lån och amorteringar som ej kan uppskjutas samt underhållsbidrag till närstående (föräldrar, frånskild eller hemskild make och barn, som står under dennes vårdnad, samt barn utom äktenskap).

 

B. Gift tt
Huvudproblemet är om och i vad mån den för ogift tt bestämda dagsboten (grundboten) bör justeras m. h. t. den andra (icke åtalade) makens ekonomiska förhållanden. Under »Försörjningsskyldighet» punkt 3 har vissa riktlinjer angivits. Som förut nämnts, medger Stockholms rådhusrätt ett avdrag från mannens dagsbot av 2 kr. för hustrun. RÅ-cirkuläret fastslår å ena sidan, att för gift tt, vars make har egen inkomst, i princip endast den förres inkomst beaktas, samt å andra sidan, att för gift man, som är tt och vars hustru ej har egen inkomst å minst 4—5 000 kr., ett avdrag medges med 1/5 av mannens grundbot minus eventuell reduktion i högre inkomstlägen. Det säges ej, att samma avdrag skall ske av tillägget till grundboten vid innehav av förmögenhet, men alla skäl talar för att detta är meningen. Familjen bygger ju sin ekonomi på sina samlade resurser. Vidare skall enligt cirkuläret, om hustrun är tt och saknar egen inkomst eller har i förhållande till makens helt ringa inkomst, hänsyn såtillvida tagas till mannens inkomst, att dagsboten för henne bestämmes med skäligt beaktande av den levnadsstandard hon kan antagas hålla.

 

    Om man drar ut konsekvenserna av ovannämnda sats, att familjen bygger sin ekonomi på sina samlade resurser, och således fastslår, att lösningen av problemet bör vara lika oavsett om mannen eller hustrun är tt och oavsett om mannen eller hustrun har den större inkomsten eller förmögenheten, kan man rimligen inte komma till annat resultat än att alltid slå tillsamman de totala resurserna och bestämma dagsboten därefter. Härvid skall först en nedtrappning ske genom användandet av divisorn 1 500 för att få fram grundboten och därefter ett avdrag göras från den erhållna kvoten för att inte den »oskyldige» maken och barnen skall bli lidande. Genom denna metod kommer man helt förbi den nästan olösliga uppgiften att söka bestämma minimigränsen för hustruns inkomst, när det gäller att avgöra om »hustruavdrag» skall utgå eller ej. Dessutom blir den gemensamma levnadsstandarden alltid avgörande, så att exempelvis en man med ganska små inkomster, vars hustru har stor inkomst och förmögenhet, får finna sig i att en större del tas från honom i dagsbot än som direkt svarar mot hans egna inkomster.
    Avdraget för barn bereder ej några komplikationer. Det utgår efter de under A 4 angivna grunderna, d. v. s. i regel för barn under 18 år, och utgör 10 %.
    Vad beträffar avdraget för make, är det knappast troligt, att man i någon författning, som tar sikte på försörjningsläget för äkta makar i förhållande till ensamstående, kan finna en lägre reduktionsgrad än 25 % eller just den som gäller vid beräkningen av existensminima. Tvärtom är den på ett så betydelsefullt område som den allmänna folkpensioneringens ej mindre än drygt 35 %. Ett rimligt medelläge — särskilt med beaktande av den i nästföregående stycke angivna beräkningsmetoden — synes vara 30 %. För genomsnittsfamiljen med två barn betyder detta ett sammanlagt avdrag med 50 %. Justering sker alltid till närmaste hela krontal.
    Som exempel kan följande nämnas:

 

1. Mannen är tt; hustrun saknar egen inkomst och förmögenhet
I medianläget 16 000 kr. (grundbot 11 kr. för den ogifte) göres ett avdrag för hustrun med 30 % eller med 3 kr. 30 öre. Slutresultatet blir 8 kr. I fall av ett avdragsberättigat barn kommer man till en slutlig bot av 7 kr. och, om två barn finnes, till 5 kr. Har tt även förmögenhet i exempelvis medianklassen 150 000 kr., vars ränteinkomst förutsättes vara inkluderad i inkomstbeloppet 16 000 kr., skall grundboten 11 kr. först ökas med 13 kr. (se under A 3) till 24 kr. Det senare beloppet minskas i nyssnämnda tre fall med 30,40 respektive 50 % till 17, 14 och 12 kr. i slutlig bot.

 

2. Hustrun är tt; hon saknar egen inkomst och förmögenhet
Samma regler tillämpas som under punkt 1. Avdraget med 30 % avser här istället mannen. Avdrag skall självfallet även göras för barn.
    Fallet är givetvis mycket känsligt, eftersom det i själva verket blir mannen, som är den närmaste att betala böterna.

 

3. Mannen är tt; hustrun har egen inkomst och/eller förmögenhet
Förutsättningen är t. ex. å ena sidan, att mannen befinner sig i medianläget 16 000 kr., och å andra sidan att hustrun har egen inkomst å 5 000 kr., tillsammans således 21 000 kr. Det betyder en grundbot å 14 kr. Härifrån avgår 30 %, och den slutliga boten blir således 10 kr.

 

numera ej är helt aktuella, antecknas dock samtliga här för fullständighetens skull:

1. H 1933 s. 719 (vinning av brott).

2. H 1934 s. 106 (innehav av förmögenhet).

3. H 1934 s. 354 (ej jämkning vid vårdslöshet i trafik).

4. H 1936 s. 567 (m. h. t. storleken av det sammanlagda antalet dagsböter — 1 360 — bestämdes dagsboten till 10 kr).

5. H 1938 s. 82 (jämkning vid fortkörning med bil).

6. SvJT 1934 rf s. 24 (= nr 5).

7. SvJT 1937 rf s. 8 (jämkning vid dödande av årskalv efter älg).

8. SvJT 1938 rf s. 85 (= nr 3).

9. SvJT 1947 rf s. 32 (hänsyn tagen bl. a. till skattskyldigheten; anm. dagsbotens belopp borde säkerligen ha bestämts till dåvarande maximum 300 kr.).

10. SvJT 1957 rf s. 18 (jämkning vid förseelse mot stopplikt).

 

    Här kan vidare anmärkas Wedbergs inlägg i SvJT 1938 s. 511 om det formella uttryckssättet vid utdömande av dagsböter. Han rekommenderar, att man skriver antal dagsböter »å» ett visst krontal.

 

Lagstiftningen i våra nordiska grannländer
Det kan slutligen anmärkas, att dagsbotssystemet även finns i Danmark (dock endast när böter ådömes enligt strafflagen såsom ensamt straff) och i Finland.
    Den danska strafflagen (§ 51) stadgar, att när böter ådömes såsom dagsböter, antalet är minst 1 och högst 60. Storleken av varje dagsbot fastställes till ett belopp svarande mot den sakfälldes genomsnittliga dagsinkomst, varvid hänsyn bör tagas till hans levnadsvillkor, däribland hans förmögenhet, försörjningsskyldighet och andra förhållanden, som inverkar på betalningsförmågan. Lägsta dagsboten är 2 kr.; något maximum är ej stadgat. — Dessutom finns en särskild bestämmelse om inverkan av betydande ekonomisk vinning genom brott. I så fall kan, om användandet av dagsböter skulle medföra att bötesbeloppet fastställdes väsentligt lägre än vad som anses rimligt m. h. t. storleken av förtjänsten, domstolen i stället för dagsböter använda annat bötesstraff (penningböter).
    Den finska strafflagen (2 kap. 4 §) stadgar, att böter ådömes såsom dagsbot, minst 1 och högst 300 dagsböter, där icke böter sammanlägges. »Vid böters ådömande skall domstolen efter fri prövning, i enlighet med den medelinkomst per dag den sakfällde vid tiden har eller kunde hava, och med beaktande av den sakfälldes förmögenhetsförhållanden, hans skyldighet att underhålla sin familj ävensom övriga på hans betalningsförmåga verkande omständigheter, bestämma det penningbelopp, som bör anses såsom hansdagsbot». Lägsta dagsboten är enligt praxis 1 mark; något maximum är ej stadgat.
    Den norska strafflagen (§ 27) stadgar endast, att när böter ådömes, särskild hänsyn bör tas, förutom till brottet (»det straffbare forhold»), till den dömdes förmögenhetsförhållanden och till vad han efter sina levnadsförhållanden antas kunna betala. Norge har alltså icke dagsbotssystemet.

Elis Dahlin