Skadeståndsrättens reformering och allmänprevenntionen

 

Av f. d. justitierådet HJALMAR KARLGREN

 

I sista häftet av nästföregående årgång av SvJT (s. 673) inflöt en avhandling av prof. Jan Hellner med rubriken »Skadeståndsrättens reformering». Att avhandlingen har ett betydande värde och är av stort intresse säger sig med hänsyn till författarnamnet självt. Emellertid har jag, även i egenskap av läroboksförfattare på området, ansett det vara min skyldighet att göra några invändningar mot framställningen. Det förefaller mig nämligen, att denna i vissa hänseenden är behäftad med ensidighet. Att söka visa detta har synts försvarligt i betraktande av att avhandlingen har rätt vittgående pretentioner såtillvida som förf. däri bl. a. velat framlägga en »teoretisk analys» såsom grund för vissa undersökningar, avsedda att bibringa kunskap om de skadeståndsrättsliga reglernas verkningar i samhället.
    Förf. skiljer mellan olika funktioner hos skadeståndsreglerna. Jag utgår från att med detta uttryck syftas just på reglernas faktiska verkningar i samhället.¹ Det talas om en ersättande, en förlustöverflyttande, en pulvriserande och en preventiv funktion. Huruvida denna samordning är så logisk kan diskuteras. Eftersom skadeståndet enligt sitt begrepp är en ersättning som utgår för liden skada, låter det besynnerligt att som funktion hos eller verkan av skadeståndet upptaga, att ersättning presteras för liden skada, och att därmed samordna sådana funktioner och verkningar som följa av ersättningens presterande. Det vore ju egenartat, om man på frågan vilken funktion en professors akademiska föreläsningar fylla skulle svara, att dels bli dylika föreläsningar hållna dels bidraga de till att skingra studenters okunnighet e. d. Genom att ersättning presteras av skadevållaren till den skadelidande åstadkommas vissa nyttiga effekter eller tillgodoses vissa ändamål, såsom 1) att skadegörande beteenden utebliva eller förekomma mindre ofta (den preventiva funktionen) och 2) att den skadelidandes rättsskydd i förmögenhetsrättsligt och personrättsligt hänseende vidgas utöver vad som eljest skulle varit

 

¹ Jfr Ulf Persson, Skada och värde, 1953, s. 149 not 86. — I likhet med Hellner förkortar jag skadeståndsreglerna till »skadeståndet», där någon missuppfattning ej är att befara. 

fallet.² En äganderätt vore förvisso tänkbar, även om vid dess kränkning ersättning ej tillerkändes ägaren, men det är klart att äganderätten om så sker får ett vidgat innehåll och ett större värde. — Själva överflyttningen av skadans konsekvenser från den skadelidande till skadevållaren fyller åter som sådan ingen uppgift; den måste ha ett ändamål och utöva en funktion.
    Vad förf. åsyftar när han s. 694 talar om skadeståndets ersättande funktion och finner denna ej vara så självklar som i förstone kunde tyckas är nu i huvudsak sådant som att skadestånd i vissa fall icke utgår eller utgår med otillräckliga eller eventuellt på ett otillfredsställande sätt beräknade belopp eller att den skadelidande understundom icke utnyttjar sin skadeståndsrätt. Det kan emellertid svårligen sägas vara en fråga om skadeståndets funktion eller verkan, att denna uteblir i den mån skadeståndsrätt icke finnes. Lika litet kan gärna spörsmålet, huruvida skadeståndsreglerna böra vara annorlunda funtade än de för närvarande äro, sägas vara en fråga om funktionen hos eller verkan av de skadeståndsregler som nu gälla. Vad förf. haft i tankarna torde närmast ha varit, i vad mån det ändamål med skadeståndsreglerna som nyss angavs under 2) — men som förf. icke nämner utan blott förutsätter — vederbörligen tillgodoses enligt nu gällande skadeståndsrätt ävensom hur det bäst skall kunna uppnås de lege ferenda.
    Även den överflyttning av ekonomisk förlust, som äger rum när skadestånd presteras av den skadelidande till skadevållaren (s. 695 första stycket), ligger redan i själva begreppet skadestånd och torde därför icke böra betecknas som en särskild funktion (»förlustöverflyttande») av samma skadestånd. Och det ter sig märkligt att som funktion hos eller verkan av skadeståndet uppfatta, att den börda ersättningsskyldigheten utgör blir lättare att bära, om den ingår i en större rörelses kostnader eller om den täckes genom försäkring (den »pulvriserande» funktionen). Här rör det sig väl snarare blott om omständigheter som kunna åberopas som motskäl, därest eventuellt påstodes att skadeståndet medför alltför stora olägenheter från skadevållarens synpunkt för att böra i sitt nuvarande skick bibehållas. Mera naturligt kunde vara att som funktion hos eller verkan av skadeståndet anse, att å annan än skadevållaren kan komma att övervältras bördan av skadeståndsskyldigheten, såsom i nyssnämnda försäkringsfall eller då en företagare som fått betala skadestånd revanscherar sig genom att höja priset å de varor han saluför. Alldeles invändningsfri är kanske dock icke heller denna terminologi. Skulle

 

² Man skulle här, om rättighetsbegreppet bibehålles, kunna såvitt förmögenhetsskador angår tala om en »rättighetsförstärkande» funktion hos skadeståndet. Förhållandet är analogt vid personskador. Men rättighetsterminologi (exempelvis rätt till personlig integritet e. d.) användes här ej så ofta. 

det t. ex. kunna betraktas som en funktion av en köpares förpliktelse att erlägga köpeskillingen, att han under vissa omständigheter får sin utgift täckt genom statsbidrag eller genom tillskott från sin organisation eller från annan tredje man?
    Det är som man finner rätt många och ganska disparata frågor som sammanföras i denna översikt av skadeståndets funktioner. Men meningen är måhända närmast den att åskådliggöra hurusom det i samband med en reform av skadeståndsreglerna finns ofantligt mycket att fundera på och taga hänsyn till. Vilket är riktigt.
    Det egentliga ämnet för den kritik jag vågar komma med är, att framställningen av skadeståndets allmänpreventiva funktion icke torde fylla anspråken på en teoretisk analys i ifrågavarande syfte. Vad som säges är enligt min mening föga ägnat att bidraga till upplysning i ämnet och att ge stöd för den ganska avvisande hållning mot allmänpreventionen vari avhandlingen i denna del utmynnar. Läsaren får knappast något begrepp om vad allmänpreventionen i sin centrala del, den »moralbildande» eller »moralförstärkande», innebär och om de grunder på vilka densamma av så många författare anses tungt vägande. Det föreligger här ett synnerligen svårbedömbart och mångfacetterat spörsmål, och ett vederhäftigt omdöme därom kräver mycket, helst även kvalifikationer hos bedömaren av rättsfilosofisk och rättssociologisk natur. Man kan då ej undgå att förvåna sig över att förf. efter några få reflexioner i ämnet — rörande vilkas hållbarhet må hänvisas till det nedan sagda — kan anse sig ha basis nog för sitt i det hela negativa ståndpunktstagande. Jag riktar mig alltså icke så mycket mot detta ståndpunktstagande som sådant. Helt visst kan det finnas fog för olika uppfattningar i denna svåra materia. Utan oppositionen avser motiveringen resp. frånvaron av motivering, skenet av att ha givit en teoretisk analys på vilken man i förevarande avseende skulle kunna bygga.
    Nämnda negativa resultat uttryckes nu för all del på ett sätt som för den som ej har någon närmare insikt i vilka problem det kan röra sig om måste verka bestickande och charmerande. Diskussionen bör, säger förf. s. 705, koncentreras kring några praktiska problem, främst: »Hur skall man på bästa och billigaste sätt tillgodose ersättningsbehoven?» Det låter ju förträffligt. Något så praktiskt och »realistiskt» kan man väl aldrig anmärka på? Ja visst bör man på bästa och billigaste sätt tillgodose ersättningsbehoven. Det är ett gott uppslag, fastän man tycker sig ha hört talas om det förut. Men begränsar man sig enbart eller i allt fall väsentligen till detta (eller liknande),³

 

³ Även formerna för ersättningsbehovens tillgodoseende och gränserna för ersättningsbeloppen m. m. nämnas omedelbart därefter. 

har det implicite tagits avstånd från de rättspolitiska hänsyn och intressen varom det vid den skadeståndsrättsliga allmänpreventionen är fråga. Detta bekräftas också av vad som säges strax i det följande. Skadeståndets samband med försäkringen, heter det, blir en dominerande faktor, och den preventiva funktionen, »i den mån den är en verklighet», blir i allmänhet en biprodukt. Man har med sagda problemställning skjutit undan skadeståndets uppgift att medverka till att ersättningsbara skador överhuvud icke uppstå eller uppstå i så liten utsträckning som möjligt — nämligen som följd av att i folks medvetande inpräglas, att ifrågavarande skadegörande beteenden äro otillbörliga eller »orätta» och därför ej böra förekomma (den moralbildande eller moralförstärkande funktionen hos skadeståndet) och naturligtvis även som följd av att skadeståndsansvaret medvetet verkar avhållande eller »avskräckande». Ett dylikt snävt perspektiv måste inge betänkligheter. Det är utmärkt att, sedan skador vållats, ersättningsbehoven avhjälpas, och allt bör göras för att så skall ske. Men det är strängt taget ännu bättre, om man kan uppnå att skadevållandet uteblir eller inträffar sparsamt. Allmänpreventionens förespråkare göra gällande, att en i folkmedvetandet så väl inarbetad regel som den att ersättningsskyldighet inträder om man av vårdslöshet tillfogar annan skada (för att nu blott hålla sig till culparegeln)⁴ har sitt värde icke blott genom att Per och Pål bli, efter det skada drabbat dem, soulagerade utan även och kanske i än högre grad genom att regeln verkar skadeförebyggande och skadebegränsande, så att vederbörande så vitt möjligt slippa bli ersättningsbehövande. — Att framhäva denna sida av skadeståndets funktion är visserligen otacksamt. Det slår mera an att taga fasta på vad för ögonen är d. v. s. på att de skadelidande böra få sin ersättning, sin »rätt». Det förefaller som sagt vara det enda »praktiska». Men det mest praktiska är ej alltid det kortsiktiga.
    Låt oss se på vad förf. i förevarande avsnitt har att anföra som skäl för sin slutsats. Redan anslaget (s. 698) ger intryck av förutfattad mening. »Skadeståndets preventiva funktion har alltsedan Lundstedt särskilt uppmärksammats av svenska rättsvetenskapsmän, och mycken kärleksfull omsorg har nedlagts på att utröna den närmare karaktären av denna funktion. Man har sålunda skilt mellan 'avskräckande' och 'moralbildande' prevention, och man har menat» etc. Överlägset för att icke säga förlöjligande (»kärleksfull omsorg») avfärdas på detta sätt de djupgående undersökningar om skade-

 

⁴ Uppfattningen att allmänpreventionens betydelse skulle vara inskränkt till culparegelns område — vilket stundom förmenats, se s. 698 och 702 i avhandlingen — är säkerligen icke hållbar. 

ståndets (och straffets) funktioner som utförts av »Uppsalaskolan» och som tilldragit sig så stor uppmärksamhet på skilda håll, långt utanför denna skolas gränser. Ekelöfs förnämliga arbete på området omnämnes visserligen, men hur? Oavsett om förf. verkligen menat något sådant, vilket vore bedrövligt, måste den som läser detta, åtminstone om han saknar orientering på området, få det intrycket att fråga är om rätt ofruktbara forskningar. Motsatsen är fallet. Det är forskningar över vilka vår rättsvetenskap kan vara stolt, och man får hoppas att även amerikanska författare, jfr avhandlingen s. 702 noten, skola så småningom tillgodogöra sig desamma, vilket vore ägnat att åstadkomma en nivålyftning. — Beträffande det citerade yttrandet må i övrigt tilläggas, att det lärer vara välkänt att svensk civilrättslig doktrin mera tagit intryck av bl. a. danska författare (exempelvis Ussing, som starkt underströk allmänpreventionens betydelse för skadeståndsrätten) än av Lundstedt samt att allmänpreventionen långt före Lundstedt hade framstående talesmän i Sverige för straffrättens vidkommande.⁵ Någon olycka hade det inom parentes sagt icke heller varit, om svensk doktrin lyssnat till vad just Lundstedt i förevarande hänseende hade på hjärtat. De insatser han gjort i vår rättsvetenskap äro överhuvud — trots ett otal omdömeslösheter och överdrifter — betydande och ha satt spår i rättstänkandet på ett sätt som de flesta av hans samtida näppeligen kunnat berömma sig av.
    »Hänvisningar till skadeståndets preventiva funktion har också utgjort ett favoritargument hos dem som velat motsätta sig förändringar i nu gällande skadeståndsregler», fortsätter förf. Detta är, med förlov sagt, ett slag under bältet, denna insinuation — ty annorlunda kan man ej uppfatta uttalandet — om att åberopandet av hänsyn till allmänpreventionen skulle bottna i ett underhaltigt motiv: konservatism. Insinuationen är så mycket mera misslyckad som även talesmän för allmänpreventionen återfinnas bland dem vilka i Norden varit särskilt verksamma för skadeståndsrättens reformering.⁶
    Som skäl mot allmänpreventionen anföres än ytterligare, att åtskilliga författare icke minst på senare tid uttalat sin skepsis mot denna. Förhållandet kan dock knappast ha större intresse med mindre till stöd för denna skepsis anförts några bärande skäl (vilka just efterlysas). Härom och icke om auktoriteter brukar det i rättsvetenska-

 

⁵ Se Agge, Studier över det straffrättsliga reaktionssystemet, 1939, s. 79 ff, vilken nämner Stjernberg och Wetter.

⁶ Liksom omvänt det motstånd, som rests mot av förf. åsyftade förslag till ny svensk skadeståndslagstiftning, härrör jämväl från sådana som icke äro konservativa på området utan ställt sig avvisande på den grund att de nya reglerna ansetts ej vara radikala nog, jfr avhandlingen s. 674 not 7. 

pen och vid teoretiska analyser vara fråga. De omnämnda författarna äro dessutom blott två, och den ena av dem är Hellner själv (i ett uttalande på en rad i en recension ger han den andre, prof. Stig Jørgensen, sin välsignelse). Och även under senare tid har allmänpreventionens betydelse starkt betonats av skadeståndsrättsliga författare.⁷
    Vidare åberopas att det »vanligen fordras en god portion otur för att vårdslöshet också skall medföra skada och att skadeståndet som sanktion därför är ganska slumpmässigt». Även bortsett från att sambandet med allmänpreventionen ej är vidare genomskinligt måste detta vara ett nödfallsargument. Om det hade bärkraft, synes det för resten snarast leda till att ej heller skadetäckning genom försäkring vore så angelägen, vilket en professor i försäkringsrätt absolut bör avhålla sig från att påstå. Uttalandet torde till yttermera visso icke vara korrekt. I allt fall småskador ha nog en ledsam benägenhet att inställa sig även om portionen otur är måttlig. Såvida man ej lever i en speciellt skyddad omgivning.
    Strax därefter får man veta, att »i de fall där effektiv preventioner fordras man ej litar till skadeståndet utan söker skapa miljöer där vårdslöshet ej skall leda till skada eller tillgriper administrativ kontroll eller straffansvar för dem som är vårdslösa». Här närmar sig förf. äntligen en saklig och viktig synpunkt. Visserligen är talet om att »man» litar till den ena eller andra sanktionen ganska ovidkommande. Det är nämligen skäligen likgiltigt, om lagstiftaren eller annan »man» trott att allmänpreventionen kan undvaras eller om han icke trott det, jfr mina uttalanden i TfR 1967 s. 253. Den faktiska verkligheten influeras, beklagligt nog, icke av vad man tror om samma verklighet. Ty det kan väl ej vara meningen att, om en viss auktoritet gör eller säger något, denna måste presumeras ha rätt? Det vore en elakartad konservatism. Än mindre kan det ha något bevisvärde, om det som förf. påstår skulle förhålla sig så, att när utgångspunkten är hur man skall förekomma särskilda typer av skador »diskussionen sällan utmynnar i» att det är lämpligt att lita till skadeståndsansvaret. — Men naturligtvis är det ett betydelsefullt spörsmål, huruvida den allmänpreventiva effekt, som skadeståndet skall säkra, må kunna vinnas med andra medel, så att om en förhandenvarande skadeståndsskyldighet borttages eller begränsas kompensation härför kan ges i form av utvidgat straffansvar, utvidgad administrativ kontroll m. m.; huruvida sedan en dylik utvidgning är så sympatisk eller låter sig i större skala genomföra är en sak för sig. Det är också tänk-

 

⁷ T. ex. A. Vinding Kruse, Erstatningsretten, I, 1964, s. 14 ff. Agell, Samtycke och risktagande, 1962, s. 74 f, 80 f (et passim). 

bart, att i vissa fall, då nu både skadeståndsansvar och andra sanktioner av berörda art inträda, det från allmänpreventiv synpunkt kan vara tillräckligt effektivt att anlita blott de senare. Hur det i förevarande hänseenden ligger till är emellertid osäkert och kräver överväganden, som helst icke böra vara grundade på en förutfattad mening i den ena eller andra riktningen. Tyngden av nu ifrågavarande argument mot allmänpreventionen är avhängig av ett flertal ovissa och svårbedömda faktorer.
    Efter att ha åberopat här refererade »omständigheter»⁸ har förf. t. o. m. nått den övertygelsen, att både påståenden om och bestridanden av att skadeståndet har preventiv effekt behöva preciseras »för att få någon mening». Det var minsann en klimax! Skulle således alla de författare, t. ex. en forskare sådan som Ussing (för att ännu en gång nämna honom såsom representant, en av de många, för allmänpreventionen), ha pratat i vädret, vilka utan den av Hellner fordrade närmare preciseringen betonat den stora vikten av en sådan prevention? Det anmärkta uttalandet hör till den typ av påståenden som göra sig bra — vem vill icke nuförtiden förorda »nyansering»? — men vilkas innehåll ofta är tunt. Det lärer vara ett av erfarenheten bekräftat förhållande att, om enligt en i samhället tilllämpad regel med ett handlande är förbunden en menlig påföljd för den som företager handlandet, detta ceteris paribus är ägnat att verka i den riktningen, att sådana handlingar mindre ofta förekomma än om med handlingarna ej är förenad en menlig påföljd. Rättsregler i tusental vila på den erfarenheten. Man behöver blott, om nu exempel skall behövas, tänka på bötesstraffet, med vilket för resten skadeståndet av icke-jurister ofta förväxlas (förklarligt i viss mån, enär förmögenhetsförlust inträder i bägge fallen). Om det hävdas att reglerna om bötesstraff och en mängd andra påföljder få antagas, fortfarande ceteris paribus, göra handlandet mindre attraktivt och alltså utöva avhållande effekt, är det svårt att inse, att en särskild precisering är erforderlig för att påståendet härom skall »få någon mening». Och om det eljest räknas med att förekomsten av berörda påföljder verkar i riktning att avhålla från de handlingar som

 

⁸ I ett senare sammanhang (s. 702) tillfogas ännu en synpunkt: »Kan man hävda att culparegeln har en moralbildande funktion även i vad avser amerikanska bilskador, när man känner den utsträckning i vilken det förekommer kompromisser och förlikningar vid bestämmande av ersättning för sådana skador?» — Hur skulle emellertid inpräglandet i folks medvetande av de ifrågavarande beteendena såsom otillbörliga eller »förbjudna» kunna tänkas bli omintetgjort genom en sådan omständighet som att, om skador (bilskador i Amerika) likväl uppkomma, det är vanligt med kompromisser och förlikningar vid ersättningars fastställande? Om det faktiskt åsyftade varit ej skadeståndets moralbildande utan dess avskräckande verkan, skulle kanske detta av förf. själv såsom extremt betecknade exempel bli åtminstone något förståeligare. 

drabbas av påföljderna, varför skulle (det utomobligatoriska)⁹ skadeståndet stå i en särställning? Det synes resonligare att antaga, att skadeståndspåföljden liksom andra sanktioner bidrager till att undertrycka ifrågavarande skadegörande beteenden, såframt ej övertygande skäl kunna förebringas som tala för motsatsen. Bevisbördan bör åvila den som förfäktar en dylik särställning. Det bör alltså icke räcka, att man ej tror på allmänpreventionen eller förklarar sig vara skeptisk rörande densamma för att man utan vidare skulle ha fog för slutsatsen, att skadeståndets sedan århundraden förutsatta inflytande å folks handlande icke vore mycket att fästa sig vid. Den manövern är alltför behändig.
    Om man sålunda äger förutsätta, att skadeståndet i och för sig är ägnat att verka allmänpreventivt — detta är, såsom det senast sagda torde ge vid handen, sannerligen intet teoretiserande och än mindre någon eftergift åt s. k. rättvisetänkande¹⁰ — så är det uppenbarligen ett annat spörsmål i vilken utsträckning allmänpreventiv verkan tillkommer skadeståndet (resp. huruvida dylik verkan för vissa fall kan på särskilda grunder utebliva). Därutinnan kan förvisso stor ovisshet råda. Kan något göras för att undanröja den ovissheten, vore det synnerligen tacknämligt. Såsom bekräftas av Hellners framställning finns det dock knappast anledning att hysa stora förhoppningar härom. Detta gäller redan den avskräckande sidan av allmänpreventionen, ehuru det därvidlag väl icke kan antagas vara helt omöjligt att komma till vissa upplysande resultat; att undersökningar för sådant ändamål måste inriktas på särskilda typiska situationer och icke böra ha en allmän inriktning (jfr s. 699 nederst), ligger i öppen dag. Och såvitt fråga är om den mera djupgående moralbildande eller moralförstärkande effekten bli svårigheterna, för skadeståndsrättens del liksom beträffande andra rättsregler av skilda slag, utomordentliga. Ty det är klart att — något som allmänpreven-

 

⁹ Vad sägs för övrigt om det kontraktsrättsliga skadeståndsansvaret och hela knippen av påföljder för kontraktsbrott? Tjäna även dessa rättsregler enbart eller huvudsakligen syftet att »tillgodose ersättningsbehoven» eller att eljest ge motparten till den kontraktsbrytande kontrahenten plåster på såren när kontraktsbrottet redan är ett faktum? Kan det ej sägas vara bekräftat av erfarenheten, att dessa regler också och framför allt utöva den funktionen att förebygga kontraktsbrott eller göra dem sällsyntare?¹⁰ Sådant tänkande möter däremot ofta hos dem som uteslutande taga sikte på skadeståndets funktion att trygga den skadelidandes ersättningsrätt. A propos: Någon övertygelsekraft äger näppeligen det i doktrinen då och då förekommande maneret, att en författare kastar en oliktänkande i ansiktet, att denne »teoretiserar», »spekulerar» etc. (jfr s. 702 nederst). Det är en smula billigt. Rimligen bör det vara någon mera opartisk som fäller ett omdöme om var teoretiserandet eller spekulerandet är att förlägga. Jfr många advokaters sedvänja att i rättegångsskrifter och vid muntligt pläderande alltid finna, att argumenten å motsidan äro »orimliga», »verklighetsfrämmande» eller (naturligtvis) »orealistiska». 

tionens talesmän väl aldrig varit i okunnighet om utan tvärtom ofta framhävt¹¹ — skadeståndet icke är den enda faktor, som på förut antydda sätt undertrycker de ifrågavarande, från samhällets synpunkt ej önskvärda beteendena. »Allmänna laglydnaden» har flera källor. Likaväl som det är ett problem i vad mån skadestånd som sanktionsform framdeles skulle kunna ersättas med andra allmänpreventivt verkande påföljder, se ovan, likaväl är det ytterst vanskligt att bilda sig en mening om huruvida i närvarande stund den omständigheten att folk i det eller det hänseendet handlar laglydigt är att föra tillbaka på den ena eller andra av de krafter som verka i samma riktning. Men det är ej osannolikt att, såsom förf. framhåller, vid bilskador den allmänpreventiva effekten av skadeståndsreglerna är mindre än effekten av andra preventionsfrämjande faktorer, såsom straffansvaret och bilförarens risk att själv komma till skada (jfr s. 699 överst); märk också den i sanktionshänseende intressanta påföljd som förlust av »bonus» utgör (s. 683 nederst).
    Uppenbart är vidare att, även om skadeståndet i och för sig måste verka prevenerande, denna dess verkan kan genom lagstiftningsåtgärder eller annorledes undergrävas. För skadeståndets allmänpreventiva effekt måste det nämligen, som naturligt är, i princip vara en förutsättning, att skadeståndsreglerna verkligen upprätthållas som gällande rätt. Om till en början i vissa typiska situationer skadeståndsrätt saknas — eventuellt funnits men genom lagändring upphävts — är intet förklarligare än att dess allmänpreventiva verkan uteblir eller så småningom uteblir.¹² Detta påpekas här därför att, såsom förf. (s. 674 f) berört, under senare tid genomförts ändringar i sociallagstiftningen innebärande att en skadegörare fritages från skyldighet att ersätta av honom vållad personskada i alla de fall, då skadan täckes av allmän sjukförsäkring, folkpension eller allmän tillläggspension. Någon regressrätt mot skadegöraren skall ju här icke förekomma. Denne har alltså fått den presenten av lagstiftaren, att följderna av hans skadehandlande icke skola vidkännas av honom utan i stället bäras av dem som bekosta förevarande socialförsäkring, inklusive den skadelidande själv. Medan äldre socialförsäkringsrättsliga utredningar drogo sig för att förorda lagändringar, som kunde mera definitivt binda det framtida reformarbetet inom skadestånds-

 

¹¹ Förf:s uttryckssätt s. 700 överst (»medgivit») är obegripligt.

¹² Det är dock ej uteslutet, att en skadeståndspåföljd som finnes i andra fall än de ifrågavarande kan utöva en allmänpreventiv fjärrverkan, likaväl som att en upphävd skadeståndsregel länge kan utöva en efterverkan. Jfr på kontraktsrättens område det förhållandet att regeln »pacta sunt servanda» säkerligen har ett inflytande jämväl i fall, då ett avtal eller en utfästelse ej utan tradition är rättsligt bindande (t. ex., enligt huvudregeln, vid gåva av lös egendom). 

rätten, hade den utredning som framlade förslaget till lag om allmän försäkring (för att citera förf.) »inga sådana hämningar». — Motsvarande måste gälla, om en skadeståndsrätt på visst område eller i viss relation faktiskt icke plägar utövas utan skadeståndsregeln blott finnes på papperet, är i det väsentliga obsolet.
    Ofta skymtar i diskussionen den föreställningen, att sådana lagstiftarens ställningstaganden som de nyss nämnda utgjorde visst stöd för att allmänpreventionen inom skadeståndsrätten bör ses med skepsis; att detta är även Hellners mening framgår dock icke. Tankegången är förmodligen då den primitiva, att om den eller den auktoriteten (en viss kommitté, vederbörande departementschef, riksdagen och dess lagutskott etc.) funnit, att skadeståndet på det aktuella området eller i den aktuella relationen kan undvaras, så visar detta att skadestånd överhuvud icke är mycket att hålla på, och följaktligen ej heller dess allmänpreventiva funktion. Logiken är halsbrytande. För det första är det ej skrivet i stjärnorna, att det ifrågavarande ställningstagandet av auktoriteten var så vist; det kan just på grund av nonchalerandet av det allmänpreventiva inslaget i skadeståndet ha varit förhastat eller eljest oklokt.¹³ För det andra: Även om ställningstagandet i det föreliggande hänseendet varit försvarligt — t. ex. därför att så stora fördelar varit att vinna med lagändringen från andra synpunkter än allmänpreventionens att denna med fog ställts i bakgrunden (eller därför att av den ena eller andra orsaken den allmänpreventiva influensen kunnat just här förmodas vara ringa) — så kan man omöjligt därav sluta sig till att allmänpreventionen i övrigt eller i det hela vore en försumbar faktor. Snarare kunde en motsatt slutledning övervägas: det vore under dessa förhållanden så mycket viktigare att, när icke sådana särskilda grunder kunna åberopas, beakta de allmänpreventiva hänsynen.
    Men man kan gå ett stycke längre och fråga sig, hur det inverkar i allmänpreventivt hänseende, om visserligen skadeståndsskyldigheten kvarstår för skadevållaren men ersättningsskyldigheten, när skada inträffat, i hans ställe fullgöres av en tredje man, närmast då ett försäkringsbolag (ansvarsförsäkring). Det föreligger obestridligen en markant skillnad mellan dessa fall och de av den skadeståndsrättslige lagstiftaren som normala förutsatta fall, då skadeståndet presteras till den skadelidande av skadevållaren själv. I dessa »normal-

 

¹³ Auktoriteterna i fråga äro visserligen i den lyckliga belägenheten att, om ställningstagandet från nu avsedda synpunkt skulle visa sig menligt, detta icke omedelbart ger sig tillkänna utan först efter en avsevärd tids förlopp, se nedan i texten — på samma sätt som en försummelse att beakta allmänpreventiva hänsyn inom strafflagstiftningen icke genast utan först långt senare avsätter sina produkter i form av ökad brottslighet. 

fall» gäller ju, såsom inledningsvis underströks, att det är genom att ersättningsbeloppet erlägges av skadevållaren och således enligt förf:s terminologi skadeståndets ersättande funktion blir fullgjord, som tilllika den förut skildrade prevenerande verkan av skadeståndet uppnås, såväl den avskräckande som den moralbildande eller moralförstärkande. Det ena följer av det andra:¹⁴ några särskilda ansträngningar för att realisera den allmänpreventiva effekten krävas merendels icke. Såtillvida ligger det något riktigt i förf:s tal om allmänpreventionen som en »biprodukt» i förhållande till ersättningsbehovets tillgodoseende, nota bene om man ej i detta tvetydiga uttryck inlägger, såsom förf. synbarligen gör, att det rör sig om något mera oväsentligt eller sekundärt. Därest nu emellertid såsom vid ansvarsförsäkring skadeståndet icke gäldas av skadevållaren utan den förfördelades skada täckes av tredje man, kan det ändock anses, att skadeståndet utövar allmänpreventiv verkan? Och om svaret härpå skulle bli nekande, utgör icke detta med tanke på den utbredning ansvarsförsäkring numera vunnit ett argument mot att allmänpreventionen på skadeståndets område har den betydelse som i det föregående hävdats? (Huruvida detta argument omfattas även av Hellner kan ej klart utläsas ur hans framställning).
    Här måste man för att ej oreda skall uppstå skilja på två spörsmål. Det ena gäller huruvida de erfarenheter man hittills haft av ansvarsförsäkringen kunna föranleda eller stödja slutsatsen, att skadeståndets allmänpreventiva verkan är i detta nu obefintlig eller ringa. Det befogade i en sådan slutsats måste bestämt bestridas. Ansvarsförsäkringen bygger på eller förutsätter ett rättstillstånd, i vilket det ingår i folks föreställningar, att ifrågavarande skadegörande beteenden ej »böra» förekomma; de undvikas, förutom medvetet på grund av de obehag som därav kunna följa, redan därför att de framstå som »förbjudna», mot rätten stridande. Och en sådan inställning måste, avskäl som förut framhållits, antagas bland annat bottna i de sedan lång tid tillbaka fungerande skadeståndsreglerna¹⁵ — sc. skadeståndsreglerna tillämpade på det förutvarande sättet, enligt vilket det är skadevållaren själv som presterar till den skadelidande. Nu innebär visserligen institutet ansvarsförsäkring en förändring just i detta hänse-

 

¹⁴ Jfr för straffrättens del Andenæs' berömda installationsföreläsning om »straffens formål» (TfR 1946 s. 481), där Andenæs — efter att med stöd bl. a. av redovisade erfarenheter från ockupationstiden ha uttalat, att allmänpreventionen är en »realitet av meget stor betydning» — menade att allmänprevention och individualprevention hänga samman som »siamesiska tvillingar». Se ock A. Vinding Kruse a. st.

¹⁵ Naturligtvis blott »bland annat». Hur mycket av omförmälda inställning är att hänföra till andra faktorer som verka allmänpreventivt i samma riktning, är oklart, se ovan. 

43—683005. Svensk Juristtidning 1968

 

ende; ersättningen gäldas ej längre av skadevållaren utan av försäkringsbolaget. Men den verkan som skadeståndsreglerna, tillämpade på hävdvunnet sätt, utövat genom att med deras hjälp sedan långa tider tillbaka hamrats in i folkmedvetandet de ifrågavarande beteendenas otillbörlighet eller otillåtlighet kan omöjligt tänkas ha i närvarande stund försvunnit i anledning av en så relativt färsk företeelse som ansvarsförsäkringen. Dels är det fråga om verkningar på mycket lång sikt. Dels har ansvarsförsäkringen under alltför sen tid nått sådan utbredning, att man med hänvisning härtill skulle kunna ifrågasätta, att därigenom skadeståndets allmänpreventiva verkningar blivit i någon grad destruerade. Rättssamhället har här ett uppsamlat kapital, som lyckligtvis icke så snabbt blir förskingrat. Det på påstådda erfarenheter av ansvarsförsäkring grundade argumentet för att skadeståndet icke för närvarande fullgör någon allmänpreventiv funktion är alltså förfelat.
    Den andra fråga som här uppkommer är den, om ansvarsförsäkringen i det långa loppet kan antagas influera på den skadeståndsrättsliga allmänpreventionen. Ja, på mycket lång sikt är det förvisso tänkbart, att denna genom sagda försäkringstyp blir åtminstone starkt försvagad, något som uppenbarligen — trots all den uppskattning som eljest självfallet måste komma ett så värdefullt rättsinstitutsom ansvarsförsäkringen till del — skulle vara högst betänkligt. Men i överensstämmelse med vad förut anförts kommer här, förutom åtskilligt annat, i betraktande i vilken utsträckning möjligheter må kunna erbjuda sig att kompensera denna försvagning med andra allmänpreventivt verkande medel.
    Allt som allt kan jag icke undgå att finna — även med insikt om att jag här polemiserat mot en författare som i så många hänseenden står hors concours — att nämnda teoretiska analys skulle ha vunnit i värde, om åt densamma ägnats mer »kärleksfull omsorg» än som skett.